Posted tagged ‘Vladimir Putin’

Ett misstag av Trump att dumpa NSC-chefen John Bolton – men Iran applåderar

12 september, 2019

John Bolton hyllades vid sin avgång som en hjälte av Republican Jewish Coalition.

Den 10 september deklarerade USAs president Donald J. Trump på Twitter att han hade avskedat sin nationelle säkerhetsrådgivare, John Bolton, på grund av allvarliga meningsskiljaktigheter om den amerikanska utrikespolitiken, främst i Iran-frågan. 20 minuter senare twittrade Bolton att han inte alls fått sparken utan avgått självmant. Oavsett hur det nu var försvinner med Bolton en regeringsmedlem som hade kunnat dämpa Trumps isolationistiska tendenser. https://www.aljazeera.com/news/2019/09/bolton-fired-disagreeing-trump-iran-report-190912080326471.html

Den 70-årige John Bolton var bland mycket annat en varm Israel-vän. Det är därför inte konstigt att Moshe Ya´ alon, som var Israels försvarsminister 2013-16, uttryckt som sin mening att Boltons avgång som chef för USAs National Security Council (NSC), är ”dåliga nyheter för Israel”. I likhet med Bolton förordar Ya´alon en tuff attityd mot Mellanöstern-regionens skurkstat nummer 1, mullornas Iran. Det är betecknande att Trump kort tid efter Boltons avgång förklarade sig villig att villkorslöst träffa den iranske presidenten Hassan Rouhani. https://www.timesofisrael.com/what-does-john-boltons-departure-mean-for-israel/

John Bolton var huvudarkitekt bakom handelsmötet i Bahrain i juni i år syftande till att belysa den ekonomiska delen av möjligheterna att få ett slut på konflikten mellan Israel och de palestinaarabiska enheterna. Bolton var starkt kritisk till att de senare bojkottade mötet på grund av USAs roll; dock deltog på privat basis en grupp palestinaarabiska affärsmän i mötet.

Innan John Bolton i april 2018 utsågs till NSC-chef uttryckte han sitt helhjärtade stöd för Trump-administrationens beslut att erkänna Israels huvudstad Jerusalem som just huvudstad och flyttningen av den amerikanska ambassaden från Tel Aviv till Jerusalem. Vid sin hastiga avgång hyllades Bolton av Republican Jewish Coalition (RJC) och andra judiska organisationer i USA för sina insatser.

Matt Brooks, executive director för RJC, twittrade följande: ”Ambassador Bolton, thank you for your longstanding friendship, moral clarity and passionate defense of America and our allies, especially Israel.”

John Robert Bolton föddes i Baltimore i den amerikanska delstaten Maryland den 20 november 1948. Hans far var brandman och ett föredöme för sonen John med sin pliktkänsla. Boltons förakt för den etablerade eliten växte under hans tid som juridikstudent vid Yale-universiteten. Han var vid denna studentvänsterns förlovade tid något så exotiskt som en konservativ försvarare av USAs engagemang i Vietnam och Indokina. Bolton kom dock aldrig att tjänstgöra i Vietnam utan nöjde sig med att, i likhet med den senare presidenten George W. Bush, ansluta sig till Nationalgardet. https://en.wikipedia.org/wiki/John_R._Bolton

Under sin tid som Yale-student hann John Bolton med att under sommaren 1972 vara praktikant hos vicepresident Spiro Agnew. Efter sin examen 1974 anslöt sig Bolton till advokatfirman Covington & Burling i Washington, D. C. där han hade sin arbetsplats 1974-81 samt 1983-85. 1993-99 var han partner hos Lerner, Reed, Bolton & McManus. Han hade vidare en rad befattningar inom såväl Reagan- som Bush-administrationerna och var skyddsling till den konservative senatorn Jesse Helms (1921-2008) från North Carolina. https://en.wikipedia.org/wiki/Jesse_Helms

Sommaren 1972 praktiserade John Bolton hos vicepresident Spiro Agnew.

2001-05 var Bolton Under Secretary of State for Arms Control and International Security innan han av president George W. Bush utsågs till USAs FN-ambassadör som efterträdare till Anne Patterson. Att den utrikespolitiske ”höken” John Bolton var ett kontroversiellt val framgår av att Bush utnämnde honom under en period då kongressen hade uppehåll och det inte var möjligt för senaten att underkänna hans kandidatur. När sedan demokraterna segrade i mellanårsvalet till kongressen 2006 avsattes Bolton och avgick formellt den 31 december 2006.

Efter sin tid som FN-ambassadör kom Bolton bland annat att fungera som kommentator i den konservativt betonade Fox News Channel. Han var också utrikespolitisk rådgivare åt senator Mitt Romney då denne 2012 var republikanernas kandidat i ett val som vanns av demokraternas Barack Obama. Innan Bolton av Donald Trump utnämndes till nationell säkerhetsrådgivare var han bland annat 2013-18 ordförande i den konservativa och islamkritiska tankesmedjan Gatestone Institute. https://en.wikipedia.org/wiki/Gatestone_Institute

John Bolton har med rätta kallats såväl konservativ som en utrikespolitisk hök som menar att Förenta staterna bör ha en aktiv roll på den globala arenan och gripa in militärt där så kan anses befogat. Däremot förnekar han att han skulle vara neokonservativ, vilket ofta påstås. Såvitt jag kan se har han alldeles rätt i det.

Den neokonservativa ideologiska inriktningen har sitt ursprung i 1960-talets USA, då en rad tidigare vänsterinriktade ”hökar” bröt med det demokratiska partiet på grund av vad de uppfattade som dettas växande pacifism och i stället blev konservativa republikaner. Då John Bolton aldrig varit vare sig demokrat eller vänsterinriktad stämmer han inte in på definitionen av vad en neoconservative är. https://en.wikipedia.org/wiki/Neoconservatism

Orsaken till att Trump 2018 utsåg John Bolton att efterträda NSC-chefen H. R. McMaster var enligt uppgift att han sett och hört Bolton som kommentator på Fox News och låtit sig vederbörligen imponeras, låt vara att Trump skall ha irriterat sig på Boltons karaktäristiskt buskiga mustasch. Följaktligen togs Bolton med på Trump-skutan trots att det fanns klara ideologiska och filosofiska skiljelinjer mellan de båda männen.

Trump kan knappast ha varit omedveten om att Bolton under flera decennier upprepade gånger pläderat för att USA skulle ingripa militärt på olika håll i världen såsom i Irak 2003. Bolton har städse förordat en mer offensiv amerikansk hållning i exempelvis Iran, Nordkorea, Libyen och Syrien under det att Trump velat trappa ner USAs internationella åtaganden också i områden och länder där amerikanerna har en lång tradition av engagemang av typ Europa och Korea.

När det gäller Korea har Bolton citerats på följande sätt: ”It´s important to stand behind our South Korean allies, but if we pay heed to the lesson of history, talking to North Korea would be fruitless.” Det kan råda liten tvekan om att Bolton här har alldeles rätt – Nordkorea har alltid varvat en försonlig attityd med krigiska tongångar och upprepade gånger lurat skjortan av naiva amerikanska och sydkoreanska statsmän som Jimmy Carter och Kim Dae-jung. Det finns en viss risk att Donald Trump utan Bolton som rådgivare kommer att sälla sig till denna skara.

John Bolton sammanträffade  med Mongoliets president Khaltmaagiin Battulga i Ulaanbaatar den 1 juli 2019.

I början av sin ämbetstid använde Trump ofta hårda ord mot ”raketmannen” Kim Jong-un i Nordkorea och underströk att han hade en mycket större kärnvapenknapp än denne. Efter hand har han blivit mer försonlig och skrev historia då han tog en promenad tillsammans med den nordkoreanske diktatorn i den demilitariserade zonen mellan Nord- och Sydkorea den 30 juni i år. Samtidigt var Bolton på diplomatiskt uppdrag i Mongoliet  – en inte fullt lika uppmärksammad internationell händelse. https://www.straitstimes.com/asia/east-asia/trump-proposed-dmz-meeting-in-letter-to-north-koreas-kim-jong-un-before-visit-asahi

Ytterligare en central utrikespolitisk fråga där Bolton och Trump har haft divergerande synsätt är Ryssland. Bolton, som är skarpt kritisk till Rysslands president  Vladimir Putin, menade att de ryska försöken att påverka den amerikanska inrikespolitiken i samband med det senaste presidentvalet varit liktydiga med ”an act of war”. Han var också en betydelsefull aktör bakom den amerikanska administrationens beslut att säga upp 1987 års avtal med det dåvarande Sovjetunionen om begränsning av nukleära medeldistansrobotar.

Andra särskiljande frågor har varit Afghanistan, där Bolton varit emot förhandlingar med talibanerna; Venezuela, där Bolton till skillnad från Trump velat störta den socialistiske diktatorn Nicolas Maduro; Iran där Trump tycks ha mjuknat avsevärt vilket som framgått ovan märkbart oroar Israel. Bolton har vidare aldrig varit någon större vän av FN: i ett uttalande 1994, långt innan han blev FN-ambassadör, menade Bolton att om FN-skrapan i New York skulle mista tio våningar skulle det inte göra ”a bit of difference”.

Donald Trump var redan när han välkomnade John Bolton i sin administration väl medveten om att det fanns tydliga skillnader mellan Boltons och presidentens och Trump-gängets synsätt i olika frågor. I maj i år pekade Trump i ett uttalande på dessa skillnader men sade samtidigt att detta var OK och att de balanserade varandra. Till slut blev dock olikheterna uppenbarligen för många och stora, enkannerligen när det gäller Iran, och Bolton utestängdes från viktiga möten inom administrationen innan han slutligen tvingades bort. Det återstår att se vem som blir Boltons efterträdare. https://www.malaymail.com/news/world/2019/09/11/john-bolton-warrior-in-white-house-goes-out-swinging/1789283

Till slut skar det sig mellan Trump och Bolton.

Jag har alltid uppskattat John Boltons offensivt utrikespolitiska hållning och tror att det var ett misstag av Trump, som jag likaledes uppskattar, att dumpa honom. Risken är nu att Trump kommer att omge sig med idel ja-sägande nickedockor som inte har kraft eller vilja att informera honom om när han är på väg att fatta mindre lyckade eller rentav katastrofala beslut. Verkligt illavarslande är att Iran applåderat Boltons avgång. https://www.youtube.com/watch?v=3JVggumOoFk

 

 

 

 

Polen till EU-länder: Sluta dansa med Ryssland!

11 augusti, 2019


Karin Kneissl och Vladimir Putin i dansens virvlar.

I fjol bjöd Rysslands president Vladimir Putin upp Österrikes utrikesminister Karin Kneissl till dans på hennes bröllopsfest, som Putin av någon anledning var bjuden till. Dansen väckte skarp kritik i den västvärld som stöder ekonomiska sanktioner mot det alltmer auktoritära Ryssland. https://www.theguardian.com/commentisfree/2018/aug/21/dance-vladimir-putin-austria-foreign-minister

Putins och Kneissls dans var med all sannolikhet inte bara en dans – den kunde på goda grunder uppfattas som ett geopolitiskt utspel från den ryske diktatorn, som var mycket väl medveten om vad han gjorde. Karin Kneissl tackade till råga på allt för dansen genom att niga ödmjukt inför den celebre gästen.

Framförallt länderna i det forna Östeuropa, vilka har bittra erfarenheter av mer än 40 års sovjetrysk överhöghet, oroas över att vissa EU-länder är på väg att mjuka upp sina relationer till Ryssland. Dit hör Polen, som bröt sig loss från Sovjetunionens förtryck efter en utdragen frihetskamp orkestrerad av den katolska fackföreningsrörelsen Solidarnosc (Solidaritet) ledd av Lech Walesa.

Polens vice utrikesminister Marcin Przydacs citerade således på följande sätt i en intervju med nyhetsbyrån Reuters den 8 augusti 2019:

It seems that some European leaders are unaware that their activities are read as an attempt to warm up relations, and if they are, their policies are misguided. https://www.reuters.com/article/us-poland-russia-ukraine-idUSKCN1UY1JP

Parallellt med dessa varningsord av Przydacs slog ryska polisstyrkor med stor brutalitet under en veckohelg ner omfattande protester mot att Ryssland förbjudit all opposition i de kommande lokalvalen; över 1000 personer greps. Nya protester har följt i Moskva och andra städer varvid oppositionsledaren Aleksej Navalnyj har fängslats. Den ryska polisens brutalitet har fördömts från såväl Polen som annat EU-håll.

Enligt den polske vice utrikesministern kan ett uppvärmande av relationerna gentemot Ryssland i Kreml uppfattas som en signal om ett accepterande av den omilda behandlingen av oppositionella krafter samt även annekteringen av Krim 2014. Karin Kneissls muntra svängom med Putin ifjol får ses i just detta perspektiv.

Österrikes vicekansler Heinz-Christian Strache tvingades avgå efter rysk skandal.

Ytterligare ett exempel från Österrike är då vice förbundskanslern Heinz-Christian Strache tvingades avgå från sin post och även som ledare för det ultrakonservativa partiet FPÖ (Frihetspartiet). Detta skedde sedan tyska media publicerat en filmsekvens där Strache under en middag lovat en kvinna, som poserade som en släkting till en rysk oligark, statliga kontrakt i utbyte mot ekonomiskt understöd. https://www.svt.se/nyheter/utrikes/fler-moten-mellan-osterrikes-toppolitiker-och-ryska-oligarker

Przydacs uppmanade enträget EUs västländer att ta del av de central- och östeuropeiska samt baltiska staternas historiska erfarenheter av Sovjetrysslands forna förtryck. Särskilt uppmanade den polske befattningshavaren européerna att inte godta ryska snabbpass utfärdade till boende i Donbass-området i östra Ukraina. Dessa specialpass uppfattas av Polen och andra Rysslands-kritiska länder som uttryck för en upptrappad rysk aggression.

Det är ingen hemlighet att Putins Ryssland är tämligen populärt i vissa högernationalistiska kretsar. Jag är mycket glad över att så icke är fallet inom Sverigedemokraterna, som i sin plattform inför valet till Europaparlamentet i maj manade till ”krafttag mot Ryssland”: ”Sverigedemokraterna ser mycket oroväckande på den auktoritära, icke-demokratiska och aggressiva regimen i Ryssland…Givet detta bör befintliga ekonomiska sanktioner, liksom riktade sanktioner mot delar av statsledningen, kvarstå och möjligen skärpas.”

SD varnar i Rysslands-avsnittet i EU-valsplattformen även EUs medlemsstater från att bli alltför beroende av rysk energi.

Ryssland och Kina: så agerar diktaturens kreatur

6 augusti, 2019

Ryssland och det av Kommunistkina kontrollerade Hongkong har under senare tid skakats av regimfientliga demonstrationer. Folk har helt enkelt tröttnat på att styras av diktatoriska dekret som begränsar yttrandefrihet, demokrati och självbestämmande.

I Moskva har utkommenderad polis med hård hand slagit ner demonstrationer inför höstens lokalval. Sammanlagt har sannolikt tusentals personer gripits. Demonstranterna protesterar mot att Putin-regimen underkänt oppositionskandidater på skakiga grunder. Detta innebär en upptrappning av Kremls krigföring mot oliktänkande – oppositionskandidater har tidigare i alla fall tillåtits ställa upp i val, även om man ombesörjt att de alltid förlorat.

Den ryske oppositionsledaren Aleksej Navalnyj är ständigt påpassad av Putins hejdukar.

Aftonbladets krönikör Susanna Kierkegaard spekulerar i ett inlägg den 5 augusti i att regimens nya, hårdare attityd kan ha att göra att den åldrande Vladimir Putin känner sig stressad. Han är född 1952 och närmar sig alltså de 70 och har suttit vid makten, antingen som president eller premiärminister, sedan 2000 och har fått finna sig i att hans popularitet dalat sedan Krim-krisen 2014.

Den ryska ekonomin mår allt annat än bra på grund av västliga sanktioner efter mordförsöken genom förgiftning på Sergej och Julia Skripal i engelska Salisbury i fjol. Putin är inne på sin andra presidentperiod i följd och måste enligt grundlagen överlämna makten till någon annan efter presidentvalet 2024. https://www.aftonbladet.se/ledare/a/Vbowb1/putins-alderskris-kan-bli-varldens-problem

Frågan blir då hur Putin tänkt sig fortsätta styra och ställa i Ryssland. Tidigare har han låtit sig utses till premiärminister under det att hans stand-in Dmitrij Medvedev, 13 år yngre än Putin, fått överta presidentposten som Putins buktalardocka. Ett alternativt scenario inbegriper Vitryssland, vars diktator Aleksandr Lukasjenka inget hellre vill än att integrera Vitryssland med Ryssland.

Susanna Kierkegaard skriver: ”Analytiker spekulerar redan i huruvida Putin faktiskt planerar att bli president i Vitryssland och i praktiken slå ihop de båda länderna, för att behålla greppet om hela Ryssland.” Ett litet väl vildvuxet scenario, om ni frågar mig – å andra sidan kan nog Putin förväntas göra nära nog vad som helst för att behålla makten.

I samband med det brutala nedslåendet av de regimkritiska demonstrationerna i Moskva greps den ledande oppositionsmannen Aleksej Navalnyj, född 1976, och dömdes till 30 dagars fängelse för att ha arrangerat olagliga demonstrationer. Navalnyj har varit Rysslands ledande oppositionspolitiker sedan Boris Nemtsov mördades i direkt anslutning till Kreml den 27 februari 2015. https://tommyhansson.wordpress.com/2015/03/04/mordet-pa-nemtsov-ryssland-laglost-land/

Aleksej Navalnyj har studerat vid såväl Yale-universitetet i USA som Moskvas finansakademi och skulle, om Ryssland vore en fullskalig demokrati, utgöra ett allvarligt hot mot Putins makthegemoni. Alltså måste han till varje pris hindras från att bli ett sådant hot. Navalnys antikorruptionsstiftelse anklagas följaktligen nu av den ryska regeringen för att ha bedrivit penningtvätt till ett värde av 1 miljard rubel (148 miljoner kronor). https://www.svt.se/nyheter/utrikes/navalnyjs-stiftelse-anklagas-for-pengatvatt

I den tidigare brittiska kronkolonin Hongkong har under de senaste två månaderna förekommit stundom våldsamma demonstrationer mot områdets styre, vilket ytterst garanteras av Kommunistkina. Demonstrationerna började som protester mot ett lagförslag som gick ut på, att brottslingar i Hongkong skulle kunna utlämnas till det kinesiska fastlandet. Efterhand har de protesterande alltmer börjat vända sig mot att de via styret i Hongkong kontrolleras av det kommunistiska röda Kina. https://svenska.yle.fi/artikel/2019/08/06/fastlandskina-till-demonstranter-i-hongkong-lek-inte-med-elden

En demonstrant i Hongkong låter den brittiska flaggan Union Jack vaja fritt som en protest mot det kinesiska styret.

Hongkong kontrollerades från 1842 till 1997 av Storbritannien, som sistnämnda år återlämnade området till Fastlandskina. Japan ockuperade Hongkong under några år under Andra världskriget men tvingades efter krigsslutet återlämna det till britterna. I dag utgör Hongkong jämte Macao en särskild administrativ region i södra Kina under parollen ”Ett land, två system”. Hongkong är således alltjämt kapitalistiskt och utgör ett av världens viktigaste ekonomiska centra men tillåts av kommunistkineserna inte vara en demokrati också i politiskt avseende. https://sv.wikipedia.org/wiki/Hongkong

Styret i Peking under ledning av presidenten Xi Jinping, född 1953, har på sistone intagit en hårdare attityd gentemot Hongkong-borna och kallat protestledarna ”våldsamma brottslingar”. ”Leker ni med elden blir ni brända”, har varit det kärva budskapet från Peking. Det är inte på något sätt uteslutet att fastlandskineserna sätter in militär i syfte att komma till rätta med demonstranterna. Hittills har polisen nöjt sig med att avlossa tårgas och gummikulor.

I måndags utlyste protestledarna en generalstrejk som rönte ett betydande stöd från allt från banker till internationella redovisningsfirmor. Stora delar av områdets samhällsliv inklusive flygtrafik lamslogs i den största strejkaktionen i mannaminne. Unga demonstranter kräver nu att Hongkongs regering överlämnar ”makten till folket”. https://www.di.se/nyheter/generalstrejk-i-hongkong-borsen-rasar/

Händelserna i Moskva och Hongkong visar hur diktaturens kreatur (för att citera Olof Palme) – det vill säga ledarna i Ryssland och Kina – agerar. Politisk opposition tolereras inte utan möts med våld, fängslanden och hot om ännu mera våld.

 

 

Undrens tid är inte förbi: klokt utrikespolitiskt beslut av Sverige!

13 juli, 2019

Margot Wallström: Sverige skriver inte under FNs konvention mot kärnvapen.

Det är nästan så man får nypa sig i armen för att inse att det faktiskt är sant: Sveriges regering har fattat ett klokt utrikespolitiskt beslut! Undrens tid är uppenbarligen inte förbi.

Jag tänker på utrikesminister Margot Wallströms tillkännagivande att Sverige icke avser underteckna FNs konvention om förbud mot kärnvapen. ”Sverige är en stark röst för en kärnvapenfri värld”, underströk Wallström på en presskonferens där hon motiverade Sveriges beslut att ej underteckna konventionen. Hon fortsatte dock med att framhålla att konventionen innehåller ”oklarheter”. https://nyheter24.se/nyheter/politik/929716-beslutet-sverige-skriver-inte-under-for-karnvapenforbud

Bland de aktuella oklarheterna märks vilka slags vapen konventionen omfattar samt hur den förhåller sig till andra avtal om kärnvapennedrustning såsom avtalet om kärnvapenspridning och avtalet om stopp för provsprängningar. Spörsmålet är enligt utrikesministern ”komplicerat”: ”Man måste vara realist”, menade hon. Istället för att underteckna avtalet har Sverige uttryckt en önskan om att bli observatör av det föreliggande avtalet.

Utrikesministern förklarade dock att Sverige kan komma att ompröva sin hållning gentemot FN-konventionen: ”Vi stänger inte dörren, blir det ett nytt säkerhetspolitiskt läge så kan vi återkomma till frågan.”

FNs konvention om kärnvapenförbud (Treaty on the Prohibition of Nuclear Weapons (TPNW) är det första bindande avtalet med målsättningen att helt förbjuda kärnvapen. Det antogs vid ett multinationellt möte i Förenta nationerna (FN) i New York den 7 juli 2017 där 122 länder av 124 – inklusive Sverige – röstade ja till avtalet. Endast Nederländerna, som var det enda NATO-landet närvarande, röstade nej under det att Singapore avstod från att rösta. https://sv.wikipedia.org/wiki/FN:s_konvention_om_k%C3%A4rnvapenf%C3%B6rbud

Enmansutredaren Lars-Erik Lundin avrådde från ratificering av kärnvapenavtalet.

Inga kärnvapennationer och inga NATO-anslutna länder med undantag för Nederländerna var närvarande vid mötet. Sverige förhöll sig inledningsvis positivt till konventionen men uppdrog åt enmansutredaren Lars-Erik Lundin att utreda frågan. Denne presenterade i januari 2019 sina slutsatser vilka gick ut på att Sverige inte skulle skriva på eller ratificera konventionen..

Konventionen kommer att träda i kraft om minst 50 nationer ratificerar den. den 7 november 2017 hade 53 länder skrivit under konventionen varav tre även hade ratificerat den.

Beslutet att ej underteckna FN-konventionen har så här långt stött på viss kritik. Enligt Beatrice Fihn, vilken 2017 i egenskap av generalsekreterare för antikärnvapenorganisationen ICAN (International campaign to abolish nuclear weapons) mottog Nobels fredspris, reagerar med ryggmärgen och påstår att Sveriges beslut att inte underteckna FN-avtalet är ett ”historiskt svek” mot den svenska kärnvapenpolicyn. http://icanw.se/

Fihn tycker inte alls att beslutet är fihnt utan menar: ”Det här betyder att Sverige tar ställning för kärnvapen och att man inte längre anser att de kärnvapen som existerar är ett hot.” http://www.kristianstadsbladet.se/nyheter/fredspristagare-svek-att-inte-skriva-under/

Värst av allt är enligt Fihn: ”Man följer Trump hellre än att följa svensk policy.” Även inom ramen för regeringen finns krafter som hade velat att Sverige skulle skriva på FN-konventionen. Dit hör Miljöpartiet samt den till S-partiet knutna islamistiska kamporganisationen Tro & solidaritet  (före detta Broderskapsrörelsen) under ledning av vänstersossen och den så kallade statsvetaren Ulf Bjereld. https://www.svt.se/nyheter/inrikes/antikarnvapenorganisationen-man-foljer-trump

Beatrice Fihn: Regeringen följer Trump.

ICANs Beatrice Fihn försöker måla upp Sveriges beslut som ”otroligt farligt”, vilket helt enkelt inte är sant. Det hade varit betydligt farligare ur säkerhetspolitisk synvinkel att skriva på. Vår säkerhetspolitik bygger på samarbete och samförstånd med vänligt sinnade länder i omgivningen och inte på en ensidig och självdestruktiv plakat- och symbolpolitik som enbart gynnar våra fiender.

Olof Jonmyren gör följande helt adekvata reflektion i en ledarartikel i Södermanlands Nyheter den 1 september 2017 med rubriceringen ”Kärnvapenavtalet bör förbli osignerat.”: ”Verklig ned- och avrustning kräver att även skurkarna är med på banan, minns det kalla krigets terrorbalans. Annars är dylika avtal mest självskadande aktivism, lätt för illasinnad främmande makt att utnyttja i egna syften.” https://www.sn.se/opinion/ledare/ledare-karnvapenavtalet-bor-forbli-osignerat-sm4557540.aspx

Således har varken Ryssland, Kina, Nordkorea eller Iran visat något intresse för att skriva under den aktuella konventionen. Det har heller inte något NATO-land eller våra nordiska grannländer inklusive Finland, där motståndet mot NATO är ännu större än i Sverige, gjort. Inte ens av kärnvapnen hårt drabbade Japan har velat skriva under. Ett svenskt undertecknande skulle innebära att samarbetet med NATO, som är livsviktigt för vår nationella säkerhet, äventyrades.

Ett faktum som få vågar erkänna öppet är slutligen, att medvetenheten om kärnvapnens förödande verkan har verkat starkt krigsavhållande sedan USA på president Harry S Trumans order 1945 släppte atombomberna över Hiroshima och Nagasaki Japan. Det var denna medvetenhet som upprätthöll terrorbalansen under det Kalla kriget och förhindrade, att ett kallt krig övergick i ett varmt. Situationen är densamma när vi nu, efter Vladimir Putins makttillträde i Ryssland 2000, befinner oss i ett nytt kallt krig. Ett avskaffande av kärnvapnen skulle därmed öka, inte minska, krigsrisken. https://tommyhansson.wordpress.com/2015/08/09/nagasaki-och-hiroshima-atombomber-for-fred/

Väst måste förstå Putin-Rysslands ideologiska utmaning

24 juni, 2019

Enligt Vladimir Putin är Ryssland moraliskt överlägset det ”dekadenta” väst.

Putins Ryssland är ett fenomen som inte så lätt låter sig inpassas i traditionella referensramar. Regimen i Moskva kan snarast betecknas som en hybrid med drag från såväl Tsarryssland som Sovjetunionen. Putinismen innebär inte bara en politisk och militär utan också en ideologisk utmaning för västvärlden. Det är av avgörande betydelse att väst sätter sig in i och förstår denna utmaning om man skall gå segrande ur den pågående kraftmätningen med putinismen.

Professor John R. Schindler, en ledande amerikansk expert på militärhistoria och säkerhetsfrågor med tidigare erfarenhet från bland annat National Security Agency (NSA), gör i en rapport till det amerikanska försvarsdepartementet följande analys av Ryssland under Vladimir Putin (min översättning från engelska):

Putins Ryssland är varken fritt i en västerländsk betydelse eller ofritt i sovjetisk mening, det är en hybridregim, en ’styrd´ demokrati’ av en egendomlig rysk sort där Ryssland hyllar aspekter av det tsaristiska arvet och även det kommunistiska; samtidigt kritiseras båda. Även om makten är centraliserad ’på toppen’ i Kreml, och regionala maktcentra bragtes under Moskvas klack under putinismens tidiga år, skulle det vara inkorrekt att säga att Putins regim äger sovjetsystemets långa armar under exempelvis Stalin. https://20committee.com/2019/05/07/russian-activities-across-europe-a-contrarian-assessment/

Väst och putinismen. Det nutida Ryssland står i Schindlers perspektiv icke blott för en politisk och militär utan också för en ideologisk utmaning visavi den demokratiska och frihetliga västvärlden. Och trots att den västliga försvarsalliansen NATO fortsätter att dominera på många områden, så har ryska framsteg inom områden såsom spionage, propaganda, artilleri, elektronisk krigföring och terrorism resulterat i att det västliga försprånget tenderar att bli allt mindre och den militära sårbarheten allt större.

Den ryska militären är åter en kraft att räkna med.

Dessutom”, konstaterar John R. Schindler i sin rapport, ”betyder västliga experters och regeringars ovilja att konfrontera de ideologiska – såväl som politiska och militära – aspekterna av vår rivalitet med putinismen att hotet för signifikanta väpnade konflikter ökar.”

Under tidsperioden som ledde fram till den ryska annekteringen av Krim i Ukraina 2014 tenderade Moskva att alltmer på en ideologisk och andlig basis ta avstånd från den postmodernistiska västvärlden. Det blev allt tydligare att Putins Moskva ansåg sig vara överlägset det som ”dekadent” betraktade väst. Vid det årliga mötet med den Moskva-baserade tankesmedjan Valdai Club 2013 gick Putin till frontalangrepp mot väst, som han menade hade övergivit sina kristna ideal och höll på att uppslukas av satanistisk gudlöshet och politisk korrekthet. https://www.bbc.com/news/world-europe-24170137

Utgångspunkten för Rysslands känsla av moralisk överlägsenhet gentemot väst är ett slags religiös mysticism, vilken kan härledas tillbaka till konflikten mellan den ortodoxa kyrkan och ”kättarna” i den romersk-katolska kyrkan som går omkring 500 år bakåt i tiden. Vladimir Putin söker framtona som en varmt troende ortodox kristen och låter sig gärna fotograferas tillsammans med den rysk-ortodoxa kyrkans ledande gestalter. Kyrkan har svarat med att bli en av Kremls mest framträdande uppbackare liksom den tidigare troget stödde kommunistregimen under sovjettiden. I dag är den ryska ortodoxin i praktiken statsreligion i Ryssland.

Religiös nationalism. Om vi får tro professor John R. Schindler har västvärlden otillräcklig kunskap om det ideologiska fundament som den ryska ortodoxin utgör i Putins Ryssland: ”Väst slår dövörat till inför denna berusande brygd av religiös nationalism som man finner underlig och atavistisk, men den övertygar vanliga ryssar på ett sätt som aldrig bolsjevismen gjorde.”

Huruvida Putin själv är en äkta kristet troende eller ej är enligt John R. Schindler ovidkommande i sammanhanget – ortodoxin används i vilket fall som helst som en sköld för regimen i Kreml. Ett slags symbios föreligger mellan sekulärt och andligt av ett slag som inte är acceptabelt enligt västvärldens koncept om strikt åtskillnad mellan de båda sfärerna. Moskva har under senare år klargjort att man, vare sig västvärlden inser detta eller ej, betraktar den pågående konflikten med väst ur ett djupt ideologiskt perspektiv med rötter i religion och nationalism. https://www.aftonbladet.se/kultur/bokrecensioner/a/KEbL7/den-heliga-alliansen

Enligt Schindler är det av avgörande betydelse att västvärlden i grunden skapar sig en förståelse för Putins ideologi, vad som motiverar den och varför den riskerar leda till ökad konfrontation med väst.

Statyn avbildande Tjekans blodbesudlade chef Felix Dzerzjinskij monteras ned strax efter Sovjetunionens fall 1991. Den återfinns numera i en park i Moskva.

Tjekan och tjekisterna. De ideologiska aspekterna av vad som kan kallas det nya Kalla kriget mellan Moskva och väst medför inte att det politiska, militära och säkerhetsrelaterade spelet har blivit mindre viktigt. De speciella säkerhetstjänsterna spelar i Putins Ryssland, liksom tidigare i de tsaristiska och kommunistiska samhällena, en mycket stor roll såväl inrikes- som utrikespolitiskt. Putin är själv en gammal KGB-officer och var 1998-99 chef för KGBs arvtagare FSB.

Faktum är att det är få ryska makthavare som inte på ett eller annat sätt formats av den sovjetiska säkerhetsapparaten. Säkerhetstjänstemännen brukar kallas tjekister efter den så kallade Tjekan – Allryska extraordinära kommissionen mot kontrarevolution och sabotage – vilken grundades av V. I. Lenin (1870-1924) den 20 december 1917 i syfte att vara bolsjevikrevolutionens ”svärd och sköld”. ”Tjekans dag” firas alltjämt i Ryssland den 20 december. https://sv.wikipedia.org/wiki/Tjeka

Tjekans förste chef var den polske ädlingen och kommunisten Felix Dzerzjinski j (1877-1926), vars staty fortfarande kan ses i en park i Moskva efter att fram till Sovjetunionens upplösning 1991 ha stått på Lubjankatorget utanför KGBs högkvarter med dess beryktade fängelse i Moskva. I såväl Ryssland som Vitryssland finns ett antal platser och orter uppkallade efter denna tidigare sovjetkommunistiska chefsbödel. Att Putin hyser höga tankar om Dzerzjinskij framgår av att han 2014 lät uppkalla en elitavdelning inom polisen efter honom. https://blogs.abo.fi/historia/2014/09/27/dzerzjinskij-bodeln-kommer-igen/

Tjekan har under årens lopp ändrat namn till GPU, NKVD, KGB och KGB för att numera gå under beteckningen FSB, vilket är en förkortning för Ryska federationens federala säkerhetstjänst.

Militären – åter en kraft att räkna med. Den putinistiska regimen kan genom sitt betonande av säkerhetstjänsternas betydelse – förutom FSB existerar den militära motsvarigheten GRU (Huvudstyrelsen för underrättelsetjänsten) – enligt professor John R. Schindler sägas uppfylla den tidigare partichefen Jurij Andropovs (1914-84) strävan att tjekisterna skall vara ledande överallt i det ryska samhället; Andropov var 1967-82 chef för KGB och 1982-84 sovjetisk partichef. Han efterträddes som sådan av Michail Gorbatjov.

Putin tillsammans med patriarken Kirill av Moskva och hela Ryssland.

Den avgörande rollen i ”tjekiserandet” av Ryssland kreeras av FSB, vars nuvarande chef heter Aleksandr Bortnikov, som har en vida större betydelse än någon västlig motsvarighet. FSB är direkt underställt den federala regeringen och därmed i praktiken Vladimir Putin. FSB är Putin-regimens sköld och ryggrad, något som alla ryssar är sorgfälligt medvetna om. FSB kan anses vara ännu viktigare i dagens Ryssland än KGB var i Sovjetunionen, då den militära maktapparaten hade väl så stor betydelse.

Militären var den stora förloraren i Ryssland efter Sovjetunionens och kommunismens sammanbrott 1991. 2008 var den emellertid tillräckligt stark för att invadera Georgien och 2014 gick den in i Ukraina och annekterade Krimhalvön. Dessa offensiva operationer visade att den ryska militären åter är en kraft att räkna med. I dag, konstaterar Schindler i sin rapport, ligger den ryska krigsmakten före NATO när det gäller artillerikapacitet och elektronisk krigföring: ”Rysslands militär har fortfarande många problem med beredskap, korruption och moral jämfört med de flesta NATO-styrkor men den är åter en kraft att räkna med.”

Vid en utdragen konflikt, menar Schindler, skulle NATO vara väl så konkurrenskraftigt som den ryska krigsmakten, men i korta alternativt medellånga konflikter har Ryssland övertaget.

Putin – en hårdhudad realist. Professor Schindler anser yttermera att den segdragna konflikten i Ukraina har en andligt betonad betydelse för Putin-regimen, som ingalunda drar sig för att av ideologiska skäl utmana västvärldens intressen – en västvärld som i Moskva betraktas som hopplöst dekadent och mer eller mindre lierad med Satan själv.

Propaganda av detta slag kan förefalla löjeväckande i det sekulära väst men går i hög grad hem i det av den ortodoxa tron präglade Ryssland. Vladimir Putin själv är, oavsett tro, en hårdhudad realist vilken trots offensiva operationer likt dem i Georgien och Ryssland också förstår vikten av att vid behov iaktta politisk och militär försiktighet. Detta förklarar varför han 2014-15 motsatte sig generalstabens önskemål att utvidga kriget i Ukraina trots att en strategisk seger över Kiev låg inom räckhåll.

Schindler framhåller: ”Vi bör inte förledas tro att Putin en dag kommer att vakna upp och besluta sig för att utlösa ett allomfattande krig med NATO, men riskerna för att detta kan inträffa på ett slumpartat sätt ökar efterhand som båda sidor blir allt tröttare och benägna att låta sig provoceras.”

Putin har ingen önskan att återupprätta vare sig till Sovjetunionen eller det gamla tsardömet , menar Schindler, men däremot accepterar han inte gränsdragningarna efter 1991 som slutgiltiga. Han kommer aldrig att överge Krim men kan förmodligen tänka sig någon form av förhandlad uppgörelse med Ukraina om en sådan sker helt på Moskvas villkor. Putin ser tvivelsutan såväl Ukraina som Vitryssland som Rysslands intressesfärer.

Den mördade oppositionspolitikern Boris Nemtsov: ett av putinismens offer.

”I grunden vill Putin att Ryssland skall respekteras som en stormakt, den historiska och geografiska härskaren över östra Europa…Putin och hans regim betraktar den Europeiska Unionen med öppet förakt under det att Kremls bedömning av de baltiska staterna är att de inte är länder i den betydelse Ryssland är det.”

Öka förståelsen. John R. Schindler gör bedömningen att Rysslands nuvarande betydande ekonomiska problem, i allt väsentligt orsakade av utländska sanktioner efter annekteringen av Krim, kommer att göra Kreml mer – inte mindre – benäget för politisk och militär äventyrslusta. Putin vill inte ha ett fullskaligt krig i Europa, men rysk aggressivitet i Baltikum i allmänhet och Estland i synnerhet ökar i en nära framtid riskerna för ett sådant.

Inget tyder heller på att Putins regim kommer att upphöra med sin ”speciella” krigföring i form av spionage, desinformation, cyberattacker, propaganda samt terrorism inklusive politiskt betingade mord utomlands.

I ett långsiktigt perspektiv vill Moskva göra slut på NATOs, EUs och USAs inflytande och närvaro i sitt närområde. Inte bara de baltiska staterna Estland, Lettland och Litauen ligger därvidlag i farozonen utan även Vitryssland. NATO och USA måste vara förberedda på detta, och det viktigaste steget för att åstadkomma detta är i det perspektiv som skisserats ovan att kraftigt öka förståelsen för den nationalistiska ideologi med religiösa förtecken som präglar Putins och putinismens Ryssland.

Demoskop april 2019: Sossarna backar tredje månaden i rad – kraftigt uppåt för KD efter SD-närmandet

12 april, 2019

Stefan Löfven kan i alla fall trösta sig med att han blev väl mottagen av Vladimir Putin.

Socialdemokraterna backar tredje månaden i rad – på tre månader har partiet krympt med 4,8 procentenheter. Det visar Expressen/Demoskops väljarbarometer för april 2019. https://www.expressen.se/nyheter/efter-sd-oppnandet-kd-stora-vinnaren-i-opinionen/

Demoskops opinionschef Peter Santesson gör följande analys av den socialdemokratiska kräftgången: ”Socialdemokraterna fortsätter att betala ett opinionsmässigt pris för att ha kompromissat högerut i regeringsförhandlingarna.” Följden har bland annat blivit, att Vänsterpartiet stärkt sina positioner och nu når upp till närmare 10 procent.

Stor vinnare är däremot Kristdemokraterna, som nu noteras för 11,7 procent vilket är i paritet med partiets hittills bästa valresultat från 1998. Det är en uppgång med 1,1 procentenhet sedan Demoskops marsmätning och det bästa resultatet på 18 år i samma instituts väljarbarometrar. Uppenbarligen har KDs relativa öppenhet gentemot SD lönat sig.

Inom tokvänstern är upprördheten över KD-framgångarna stor. Således släpper Aftonbladet Kultur fram en skribent som heter Caroline Ringskog Ferrada-Noli, vilken menar att den kristdemokratiska metamorfosen beror på att partiledaren Ebba Busch Thor är så ”satans snygg”. https://nyheteridag.se/kritikstorm-nar-aftonbladet-forklarar-kd-framgangar-med-att-partiledaren-ar-sa-satans-snygg/

Miljöpartiet kan andas ut för tillfället. 4,5 procent är 0,4 procentenheter bättre än marsresultatet och 0,1 bättre än i valet den 9 september 2018. Det är ändå en tämligen ynklig utkomst med tanke på att frågor som rör miljö och klimat anses vara bland de viktigaste för många väljare. Även splittrade och krisande Liberalerna ökar något men når ändå inte upp till riksdagsspärren på 4 procent.

Ebba Busch Thors närmande till Jimmie Åkesson tycks ha lönat sig.

Sverigedemokraterna är alltjämt andra största parti med 18,0 procent men tappar 1,4 procentenheter jämfört med förra mätningen. SD ligger dock fortfarande bättre till än valresultatet på 17,5 procent. Frågan är vad partiets relativa stagnation kan tänkas bero på. SVTs Mats Knutson tror att den kan ha att göra med SDs ändrade EU-hållning från krav på utträde och folkomröstning till en vilja att påverka unionen inifrån. https://www.svt.se/nyheter/inrikes/sd-s-helomvandning-kan-bli-dyrkopt-1

Moderaterna, som med 19,8 procent i valet var klart före SD, sackar i Demoskops aprilmätning efter ytterligare och tvingas nu hålla till godo med 16,6 procent, en minskning med nästan 2 procentenheter från marsmätningen. Förra allianspartiet Centern tycks mer eller mindre opåverkat av de politiska trenderna och antecknas nu för 8,2 procent, en uppgång på 0.7 procentenheter sedan mars men något sämre än i valet.

Expressen/Demoskops väljarbarometer april 2019 (siffrorna från marsundersökningen inom parentes)

Socialdemokraterna 25,4  (25,8)
Sverigedemokraterna 18,0 (19,4)
Moderaterna 16,6 (18,4)
Kristdemokraterna 11,7 (10,6)
Vänsterpartiet 9,6 (9,3)
Centerpartiet 8,2 (7,5)
Miljöpartiet 4,5 (4,1)
Liberalerna 3,9 (3,5)

Rekordlågt förtroende för Putin – nya EU-sanktioner mot ryska GRU-agenter

22 januari, 2019

Förtroendet för Rysslands president Vladimir Putin är nu nere på rekordlåga nivåer.

Förtroendet för Rysslands president Vladimir Putin är nu nere på rekordlåga nivåer. Det visar en mätning som utfördes av det statligt ägda ryska opinionsmätningsinstitutet VCIOM i januari 2019.  http://www.cityam.com/271947/public-trust-putin-falls-new-low-disposable-income-falls

Enligt den aktuella mätningen åtnjuter Putin, som varit rysk president alternativt premiärminister sedan 2000, 33,4 procents förtroende. Det är den lägsta uppmätta siffran sedan mätningarna påbörjades 2006. De ryska medborgarnas förtroende för sin president har därmed sjunkit med över 30 procent sedan 2015, då förtroendet för Putin stod på topp omedelbart efter Rysslands annektering av Krim.

Som orsaker till det drastiskt minskade förtroendet nämns nya skatter och den generellt sett ansträngda ekonomin, som hämmas av utländsks sanktioner.

Det bör dock i sammanhanget tilläggas att Putin nog inte behöver oroa sig alltför mycket över den nedåtgående populariteten, då han inte har några konkurrenter som på allvar kan utmana honom om den yttersta politiska makten i Ryssland.

Nya EU-sanktioner riktade mot fyra ryska medborgare med anknytning till den militära underrättelsetjänsten GRU tillkännagavs den 21 januari. Dessa har av brittisk underrättelsetjänst pekats ut som inblandade i den allvarliga förgiftningen av den brittiske dubbelagenten Sergej Skripal, vilken 2004 dömdes till 13 år i ryskt fängelse för högförräderi men som sedan 2010 varit bosatt i England. https://www.aftonbladet.se/nyheter/a/qnoMqo/eu-sanktioner-efter-mordforsoket-pa-skripal

Julia och Sergel Skripal fotograferade före förgiftningen.

De två som pekats ut som direkt ansvariga för förgiftningen av Sergej Skripal och dennes dotter Julia Skripal i den engelska staden Salisbury i Wiltshire den 4 mars 2018 är den dekorerade GRU-översten Anatolij Tjepiga samt doktor Alexander Misjkin, som tidigare endast var kända under sina täcknamn. De nya sanktionerna medför att de båda GRU-agenterna beläggs med visumförbud och att de får eventuella ekonomiska tillgångar i EU-området frysta.

Sergej och Julia Skripal förgiftades med det gamla sovjetiska nervgiftet Novitjok och svävade sedan de förts till ett sjukhus i Salisbury mellan liv och död. De anses nu ett knappt år senare vara utom all fara. https://en.wikipedia.org/wiki/Poisoning_of_Sergei_and_Yulia_Skripal

Som motivation till de nya sanktionerna gjordes följande uttalande efter EUs ministermöte i Bryssel den 21 januari: ”Det här beslutet är en del av EUs försök att möta spridningen och användningen av kemiska vapen.” Parallellt med de ryska sanktionerna förs fem syriska tjänstemän samt ett syriskt forskningsinstitut upp på den nya sanktionslistan. Fem företag från Syrien läggs till den gamla listan på grund av kopplingar till kriget i landet.