Posted tagged ‘Vladimir Putin’

Den ryska dokusåpan: komik, nihilism och ondska

23 mars, 2017


Peter Pomerantsevs bok Ingenting är sant och allting är möjligt är en färgstark mosaik av den ryska dokusåpan.

Den London-baserade TV-producenten och författaren Peter Pomerantsev fick under sina år i den ryska TV-industrin rikliga möjligheter att blicka in i minsta skrymsle av Ryssland under Putin. Det är en onekligen fascinerande men långt ifrån uppbygglig bild Pomerantsev presenterar i sin bok Ingenting är sant och allting är möjligt (Ordfront förlag 2015, 260 sidor).

Peter Pomerantsev föddes 1977 i den sovjetiska republiken Ukrainas huvudstad Kiev. 1978 flyttade Peter, vars far Igor är en före detta sovjetisk dissident, poet och journalist, med familjen till Västtyskland och därefter till London för att därefter återkomma till Västtyskland (München). Efter universitetsstudier valde Peter Pomerantsev att 2001 flytta till Ryssland, där han under nio år var verksam som producent för TV-kanalen TNT. 2010 återvände han till London. https://sv.wikipedia.org/wiki/Peter_Pomerantsev

Pomerantsev medverkar flitigt i debatter och presentationer om utvecklingen i Ryssland och framträder via följande länk i ett filmat inslag, där han berättar hur Ryssland använder information som ett vapen: https://www.youtube.com/watch?v=0YOwOd9m9_o

Gangstern som sadlar om I Ingenting är sant och allting är möjligt. Det nya Rysslands surrealistiska själ ger Pomerantsev en mångfasetterad och samtidigt bisarr bild av det ryska samhället. Han berättar på ett ledigt sätt om allt från självmordsbenägna supermodeller, skumma sekter och en florerande gangsterkultur till den hänsynslösa behandlingen av dissidenter och visselblåsare.


Moskva-baserade Solntsevskaja bratva är en av världens mest fruktade maffiagrupperingar.

En särskilt typ av ”hjälte” i Putins Ryssland är gangstern som sadlar om till en mer vällovlig verksamhet. En av representanterna för denna av Pomerantsev skildrade kategori  heter Vitalij Djomotjka. Pomerantsev skriver (sidan 29):

På 1990-talet blev orden ’ryss’ och ’gangster’ nästan synonyma, men när presidenten trädde in i Kreml upphörde gangsterepoken. Säkerhetstjänsterna tog över den organiserade brottsligheten själva; buset hade inte en chans att konkurrera. Vissa blev ledamöter i duman för att trygga sina pengar, medan andra drog sig tillbaka och blev vanliga affärsmän. Men i Sibirien hade Vitalij Djomotjka andra planer: han ville regissera.

Djomotjkas bakgrund var perfekt med tanke på den sorts filmer han ville åstadkomma, nämligen brutala gangsterfilmer. Han och hans medhjälpare spelade helt enkelt sig själva. Manus, stuntmän eller smink behövdes inte – filmmakarna hoppade själva ned från höga byggnader och krockade sina egna bilar. Blodet i filmerna var äkta liksom kulorna i de skottväxlingar som ofta förekom.

Resultatet blev ”en episk miniserie” omfattande sex timmar med titeln Spets som rönte stor framgång. Så använde sig filmmakarna också av en ganska oslagbar försäljningsteknik: de stövlade helt enkelt in på de lokala TV-stationernas kontor med en kopia av serien och sa åt cheferna att visa den…annars. Ingen vågade säga emot.


Säkerhetsstyrkor bär ut offer efter gasattacken mot Dubrovkateatern utanför Moskva.

”Vi har kommit för att dö för Allah” Peter Pomerantsevs genombrott som rysk TV-medarbetare kom sedan han fått uppdraget att som medhjälpare till en kvällstidningsjournalist bevaka den pågående terroraktionen i slutet av oktober 2002 i Kulturpalats nummer 10 (Dubrovkateatern). Detta var en betongteater i utkanten av Moskva i brutalistisk byggnadsstil där Rysslands första musikal med titeln Nord Ost med motiv från Stalin-tiden visades.

En grupp om 40-50 beväpnade terrorister av båda könen, maskerade med rånarluvor eller sjalar och med dynamitbälten fastspända runt kroppen, stegade in genom entrén och inledde ett över hela världen uppmärksammat gisslandrama som varade i fyra dygn. Kvinnorna i gruppen kom att kallas ”de svarta änkorna” eftersom deras män och/eller andra manliga anförvanter dödats av de ryska styrkorna i Tjetjenien.

Terroristernas krav var att Ryssland skulle dra tillbaka alla styrkor från  Nordkaukasien, men Putin-regimen var fast besluten att inte förhandla. Mycket prestige stod på spel för Putin – han hade fått genomslag som ledare i och med det andra Tjetjenien-kriget i slutet av 1990-talet, då han var premiärminister, och hade inte råd att visa sig svag.

”Vi har kommit hit för att dö för Allah”, förklarade terroristerna. ”Vi kommer att ta hundratals otrogna med oss.” Den makabra upplösningen på dramat kom sedan ryska säkerhetsstyrkor sprutat in vad Pomerantsev beskriver som ”ett mystiskt narkosmedel”, troligen fentanyl,  blandat med drivgas i anläggningens ventilationssystem och därefter stormat in med gasmasker påtagna. Aktionen blev i ett avseende extremt lyckad – alla terrorister slogs ut direkt. I ett annat avseende blev räddningsaktionen en ren katastrof: uppemot 130 av 850 personer i den oskyldiga gisslan dog.


Presidenten och hans skapare: Vladimir Putin och Vladislav Surkov.

Surkov – mannen bakom Putin Pomerantsev ägnar ett flertal sidor i sin bok åt mannen som kallats ”demiurgen från Kreml”, Vladislav Surkov, född i Tjetjenien 1964 med efternamnet Dudajev. Demiurg är grekiska för ”skapargud”, och Surkov anses vara den aktör som skapat dagens ryska politiska system och därmed lagt grunden för Vladimir Putins ställning som ett slags modern rysk tsar. https://en.wikipedia.org/wiki/Vladislav_Surkov

Peter Pomerantsev, som beskriver Surkovs politiska system som ”demokratisk retorik och odemokratiska avsikter”, ger följande målande beskrivning av Surkovs verksamhet (sidan 77):

Som före detta biträdande chef på presidentkansliet, senare vice premiärminister och därefter presidentens rådgivare i utrikesfrågor har Surkov regisserat det ryska samhället som en enda stor dokusåpa. Han klappar i händerna en gång och vips dyker ett nytt politiskt parti upp. Han klappar igen och skapar Nasji, den ryska motsvarigheten till Hitlerjugend, som är tränade för gatustrider mot eventuella demokratiförkämpar och som bränner böcker av opatriotiska författare på Röda torget.

När Surkov var biträdande kanslichef hos presidenten, uppger Pomerantsev vidare, tog han en gång i veckan emot de olika TV-kanalernas chefer på sitt kontor och meddelade dem vilka de skulle ge sig på och vilka som skulle backas upp, vilka som fick vara med i TV och vilka som skulle bannlysas och på vad sätt presidenten skulle framställas.

”Det geniala med den här sortens nya totalitära styre”, framhåller Pomerantsev (sidan 79), ”är att man inte bara försöker kväsa all sorts opposition, vilket var fallet under 1900-talets förtryck, utan i stället att man nästlar sig in i alla ideologier och rörelser och exploaterar dem och gör dem helt surrealistiska.”

Sålunda blir även föregivet oppositionella partier, såsom Ryska federationens kommunistiska parti, Rysslands liberaldemokratiska parti och Rättvisa Ryssland, i grunden lojala delar av Kremls maktutövning. https://sv.wikipedia.org/wiki/Lista_%C3%B6ver_politiska_partier_i_Ryssland

Verkliga oppositionspartier, som det socialliberala Jabloko vilket öppet kritiserar Putin, har ungefär lika stora chanser att göra sig gällande som en snöboll i Sahara. https://sv.wikipedia.org/wiki/Jabloko


Denis Voronenkov: senaste offret för den ryska ”statsterrorismen”.

”Rysk statsterrorism” Den som av olika anledningar stöter sig med ledningen i Kreml kan det gå illa för –  riktigt illa rentav. Mord på politiker, journalister och advokater som utmanar systemet är regel snarare än undantag.

Samma dag som jag knackar ner dessa rader, den 23 mars 2017, läser jag händelsevis på nätet att den tidigare kommunistiske duma-ledamoten Denis Voronenkov skjutits till döds utanför ett hotell i Kiev. Han flydde från Ryssland i fjol för att bistå de ukrainska myndigheterna med att förbereda åtal mot den före detta ryskvänlige presidenten Viktor Janukovytj. https://www.theguardian.com/world/2017/mar/23/former-russian-mp-denis-voronenkov-shot-dead-in-kiev

Voronenkov hade dessutom tillerkänts ukrainskt medborgarskap. Nuvarande presidenten, Petro Porosjenko, anklagade direkt efter mordet Ryssland för ”statsterrorism”.

Andra kända politiska mordoffer, som alla har det gemensamt att de riktat kritik mot makthavarna i Kreml och deras politik har varit (dödsdatum inom parentes): Sergej Jusjenkov (17 april 2003); Jurij Sjtjekotjichin (3 juli 2003); Anna Politkovskaja (7 oktober 2006, för övrigt Putins födelsedag); Alexander Litvinenko (22 november 2006); Natalja Estemirova (14 juli 2009); samt Boris Nemtsov (27 februari 2015). http://www.dn.se/nyheter/varlden/fem-politiska-bestallningsmord-i-ryssland/

Mordet på Magnitskij En av de individer som råkat värst ut i Putin-regimens Ryssland var revisorn och skattejuristen Sergej Magnitskij, född i Odessa i det då sovjetiska Ukraina 1972. Denne hade anlitats av den amerikanske affärsmannen William Browder, som tidigare var en av Putins röststarkaste anhängare i väst men sedan retade upp ”fel” personer och blev portförbjuden i Ryssland och trakasserad av myndigheterna. Magnitskij uppdagade en härva av omfattande, av ryska staten sanktionerad korruption och systematiska stölder från privata företag.


Sergej Magnitskij: mördad i Butyrka-fängelset 2009.

Tolv dagar efter det att Magnitskij blivit intervjuad av amerikanska Bloomberg Business Week greps han och sattes i fängelse. Han blev torterad, misshandlad och nekad vård för en magåkomma och dog i Butyrka-fängelset i Moskva ett år senare den 16 november 2009, endast 39 år gammal. Obama-administrationen i USA svarade med att 2012 anta den så kallade Magnitsky Act, som förbjöd personer som antogs ha medverkat till Magnitskijs död att besöka USA och använda sig av det amerikanska banksystemet. https://sv.wikipedia.org/wiki/Sergej_Magnitskij

Den ryska dokusåpan Peter Pomerantsevs bok kan kanske  beskrivas som en färgstark mosaik av institutioner, förhållanden och händelser som utgör det osannolika samhälle som utgör dagens Ryssland. Författaren skriver journalistiskt flyhänt och ofta med en god portion humor. Pomerantsev beskriver sammanfattningsvis dagens postkommunistiska Ryssland som en dokusåpa, en ständigt pågående show med komiska men också – och framförallt – nihilistiska och rent ondskefulla inslag (sidan 14):

Och i centrum för den fantastiska showen står presidenten själv, skapad ur ingenting, ur något obestämt grått, med hjälp av televisionens makt, en man som därför kan växla lika snabbt som en skådespelare mellan sina roller som soldat, älskare, barbröstad jägare, affärsman, spion, tsar, stålman.

 

Ryssland laddar för Zapad 2017 – kommer Vitryssland att annekteras?

4 mars, 2017

151103-strv2
Stridsvagnskompaniet från Skaraborgs regemente i Skövde är nu förlagt till Gotland.

Det har hållits anfallsövning i anslutning till Tofta skjutfält på Gotland under överinseende av bland andra Estlands överbefälhavare Riho Terras. Denne ser enligt en rapport i Svenska Dagbladet den 3 mars mycket positivt på den svenska återmilitariseringen av ön, som jag tidigare skrivit på följande sätt om på min blogg: https://tommyhansson.wordpress.com/2016/09/26/gotlands-atermilitarisering-den-svenska-forsvarsmaktens-viktigaste-uppgift/

”Länderna runt Östersjön måste ta säkerheten här i sina egna händer”, menar generallöjtnant Terras . ”Ett starkt försvar i Sverige är en viktig pusselbit.” Så är det naturligtvis. Det går emellertid trögt att rusta upp det svenska försvaret, även om den blygsamma militära närvaron på Gotland har en viktig symbolisk betydelse. Det är också tänkt att det skall ”komma mera” vad avser det gotländska försvaret.

Det behöver även komma mera till det svenska försvaret som helhet. Överbefälhavaren Micael Bydén klargjorde vid en pressträff nyligen, att försvaret behöver en påspädning på 6,5 miljarder kronor i syfte att öka beredskapen, tillgängligheten och krigsdugligheten till år 2020. http://www.helahalsingland.se/inrikes/ob-micael-byden-vi-behover-6-5-miljarder-kronor-mer-till-forsvaret

riho-terras
Estlands ÖB Riho Terras välkomnar den svenska militära närvaron på Gotland.

Läs om den aktuella militärövningen på Gotland under närvaro av ÖB Bydén och det skärpta säkerhetsläget via denna länk: https://www.svd.se/om/det-skarpta-sakerhetslaget

Det har aldrig rått några tveksamheter om vari det främsta – i realiteten enda – hotet mot freden och säkerheten i Östersjö-området består: Ryssland under ”den nye tsaren” Vladimir Putin. Den estniske överbefälhavaren Riho Terras citeras så i Svenska Dagbladet:

Ryssland bygger upp sin militära förmåga i området med nya vapensystem i Kaliningrad med fartyg med kalibermissiler i Östersjön. Ryssland tenderar att försöka behärska Östersjön som de gör i Svarta havet. Vi är inte rädda för Ryssland, men vi måste vara beredda.

Att en militär beredskap är av nöden för envar stat som inte önskar domineras av Ryssland framgår fuller väl av ett inlägg som gjordes på Svensk-lettiska föreningens Facebook-sida den 22 februari 2017 av Erling Johansson, en pensionerad militär som tidigare bland annat varit svensk försvarsattaché i Lettland. Johansson påpekar i sitt inlägg att just nu förbereds två stora militärmanövrar i Östersjö-regionen: den västliga, från Sverige ledda övningen Aurora 2017, där Sveriges förmåga i Host Nations Support prövas, samt den ryska Zapad 2017. De båda övningarna hålls samtidigt i slutet av september.

181_54535b59e087c323dbbba52a
Den ryska korvetten Stoikiy.

Storleksordningen på Zapad är, enligt Johansson, tillräcklig för att möjliggöra för deltagande förband att angripa grannländer i området. 80 ryska örlogsfartyg uppskattas vara operativa i Östersjön i och med att lejonparten av ryska Norra marinen kommer att omgruppera till Östersjön. ”Är det då ett angrepp som förbereds?” frågar sig Erling Johansson. ”Resurserna kommer troligen att finnas på plats, men troligare är att det är Vitryssland som kommer att neutraliseras och bli en del av Ryssland.”

En stor marin rysk styrka är en mycket klar markering och användbar för att hindra att utomstående lägger sig i en rysk annektering av Vitryssland, som är ett av de territorier som är mer eller mindre nödvändigt att ha kontroll över vid ett ryskt angrepp mot Baltikum och/eller Sverige. Zapad kan vara en övning som innebär att de ryska styrkorna stannar kvar i Vitryssland och aldrig återvänder. För att skydda de baltiska nationerna för ett överraskande angrepp så krävs fler förband på baltiskt område än vad som finns i dag, precis som de baltiska presidenterna förde fram till NATO i veckan.

Zapad 2017 kommer delvis att äga rum på vitryskt territorium, och scenariot att Putin tar tillfället i akt att annektera Vitryssland (Belarus) är ett högst realistiskt sådant. Den tiden är förbi när den Sovjet-stylade vitryske diktatorn Aljaksandr Lukasjenka smörade för Moskva och mest av allt ville att Vitryssland skulle bli en del av Ryssland. Minsk har motsatt sig ryska baser i landet och protesterat mot ryska trupptransporter, samtidigt som man inte vill betala för rysk gas. Det är inte alls omöjligt att Putin börjat tröttna på den tredskande Lukasjenka. http://fokusvitryssland.se/2017/01/18/regimtrogna-analytiker-varnar-for-ryssland/

putin-lukasjenka
Relationen mellan Aljsaksandr Lukasjenka och Vladimir Putin är numera ansträngd.

Estland, Lettland och Litauen, med mångårig ockupation från Sovjetunionen i smärtsamt och relativt färskt minne, är överens om att det krävs fler NATO-förband – helst på permanent basis – på baltiskt territorium än vad som för närvarande är fallet för att ett militärt försvar mot en eventuell rysk aggression skall verka trovärdigt. Och skulle Baltikum angripas, så kommer även Sverige att bli inblandat. https://svenska.yle.fi/artikel/2015/10/08/nato-kan-inte-forsvara-baltikum-permanent-narvaro-kravs

Frågan är om ledande svenska, och för den delen även amerikanska politiker med president Donald J. Trump i spetsen, begriper allvaret i situationen. I Sverige har ju det militära försvaret länge i praktiken använts som budgetregulator: har det behövts pengar på ett visst område har det gärna tagits från försvarets resurser.

Skall vi ha några realistiska möjligheter att försvara vårt territorium måste det bli ändring på detta. Som jag ser det måste vårt militära försvar dels få avsevärt ökade resurser, dels bör vi snarast möjligt ansluta oss till NATO. Eljest kan vi lika bra lära oss ryska kvickt som attan.

 

 

Marine Le Pen: en modern Jeanne d´Arc med skavanker

11 februari, 2017

w-marinelepen-9214-1423581130
Marine Le Pen – Frankrikes nästa president?

Franska opinionsmätningar ger Front Nationals (FN) ledare, Marine Le Pen, född 1968, goda chanser att ta sig vidare till andra omgången i det franska presidentvalet i vår om ingen av kandidaterna når 50 procent av rösterna i den första (vilket är mindre troligt att någon gör). Och även om den allmänna klokskapen menar att hon troligen är chanslös i en andra omgång, så vet man aldrig – allt kan hända. https://sv.wikipedia.org/wiki/Marine_Le_Pen

Minns så att Hillary Clinton ansågs så gott som bombsäker vinnare i USAs presidentval den 8 november 2016. Spelbolaget Unibet räknade exempelvis ut att Hillary med 79 procents säkerhet skulle ta hem spelet mot Donald Trump. Chocken blev desto större när valresultaten började strömma in, och ansiktena på de svenska TV-kommentatorerna såg till slut ut som fiollådor. http://www.di.se/nyheter/spelarna-sager-sitt-hillary-clinton-vinner-valet/

Vi får se hur det går i Frankrike. Uppenbart är under alla omständigheter att många så kallade Sverige-vänner – dit jag räknar mig – hoppas på Le Pen. Frågan är dock om vi verkligen borde välkomna Marine Le Pen som ny fransk president, i så fall den första kvinnliga statschefen någonsin i detta en smula märkliga och självtillräckliga land. https://tommyhansson.wordpress.com/2011/11/09/vad-ar-det-for-fel-pa-frankrike/

37_discours
De Gaulle på stadshusbalkongen i Montreal 1967: ”Vive Québec libre (Leve det fria Québec)!”

Charles de Gaulle (1890-1970), president 1959-69, är den ledare som i modern tid främst har personifierat den franska nationalandan. Milt vansinnig och definitivt storhetsvansinnig styrde den nästan två meter långe de Gaulle bort Frankrike från det militära deltagandet i NATO till förmån för en aktivistisk fransk utrikespolitik. När han besökte Kanada sommaren 1967 och från en balkong till stadshuset i  Montreal, till publikens jubel, pläderade för självständighet för provinsen Québec var måttet dock rågat. http://www.theunion4ever.com/various-lunatics/charles-de-gaulle/

Den då 76-årige De Gaulles tal innebar en präktig internationell skandal och betraktades allmänt som ett missbruk av Kanadas gästfrihet. Två år senare tvingades de Gaulle bort från presidentposten på grund av sin oförmåga att handskas med den franska studentrevolten. Han efterträddes av den tidigare premiärministern Georges Pompidou (1911-74). Här en länk till en kort filmsekvens från de Gaulles tal till de jublande Montreal-borna: https://www.youtube.com/watch?v=XasQu5YQFUM

Ingen fransk statschef har av naturliga skäl kunnat leva upp till Charles de Gaulles färgstarkhet och personliga karisma och det tror jag inte heller Marine Le Pen förmår göra om hon väljs till fransk president. Även om jag sympatiserar med exempelvis Le Pens islamkritiska budskap och hennes motstånd mot EU-byråkratin finns det annat i hennes uppsättning politiska idéer och uttalanden jag finner mindre tilltalande.

Marine Le Pen förtjänar beröm för att hon på ett förtjänstfullt sätt gjort sitt parti FN mer rumsrent. 2015 uteslöt hon till och med sin egen far, FN-grundaren Jean-Marie Le Pen, ur partiet sedan han återigen upprepat sitt mantra om att (de nazistiska) ”gaskamrarna var en detalj i historien” och därmed bagatelliserade Förintelsen. Sådant är straffbart i Frankrike, och Jean-Marie Le Pen har flera gånger bötfällts för liknande uttalanden.

quand-les-le-pen-font-le-show
Här är det inga sura miner mellan far och dotter…

Trots Marines ansträngningar är antisemitismen långt ifrån utrotad ur FN och den är inte heller begränsad till den äldre Le Pen. Undersökningar har visat att antisemitiska stämningar och känslor är mer utbredda inom fronten och dess väljarunderlag än hos andra politiska partier och deras sympatisörer. https://www.euractiv.com/section/eu-elections-2014/news/french-national-front-plagued-by-anti-semitism/

Dagens Frankrike är svårt plågat av islamisk extremism och aktiv islamism och har skakats av flera spektakulära terrordåd som tillsammans skördat omkring 200 människors liv. Många i det franska elektoratet sätter därför sitt hopp till Marine Le Pen och hennes motstånd mot denna form av extremism, som hotar icke minst Frankrikes judar. Jag önskar henne och Frankrike all lycka i det viktiga arbetet att rensa upp i det islamistiska träsket.

Det franska parlamentet antog redan 2010 en lag som förbjöd ansiktsmaskering på offentliga platser inklusive heltäckande slöjor av typ burqa och niqab. Senare har även Österrike infört en liknande lagstiftning. https://en.wikipedia.org/wiki/French_ban_on_face_covering Nu vill emellertid Marine Le Pen gå längre och även bannlysa all offentlig exponering av religiösa symboler såsom den manliga judiska huvudbonaden kippa och kristna kors, detta med motiveringen att det på så sätt skulle vara lättare att bekämpa radikal islam.

”Kanske kan de nöja sig med en vanlig hatt”, har Le Pen citerats med adress Frankrikes manliga judar, ”men det skulle vara ett steg i ansträngningarna att utplåna radikal islam i Frankrike”.

bengantycker-se_69
Islamistiskt terrordåd i Paris – men vad hjälper kippa- och korsförbud?

Det utpräglat sekulära Frankrikes religionsfrihet är redan hårt beskuren för att vara i ett västland, och ett kippa- och korsförbud skulle inte göra saken bättre. På vad sätt en sådan åtgärd skulle göra att det lättare att motverka islamismen har åtminstone denna bloggare mycket svårt att förstå – varför skall kristna och judar straffas för det islamistiska barbariet?

Jag spekulerar friskt nu, men möjligtvis är Le Pens tal om kippaförbud en blinkning åt FNs antisemiter att hon trots allt inte helt övergivit dem. Dessutom tror jag Le Pen, och jag medger att jag spekulerar igen, utifrån sitt utpräglat sekulära synsätt inte riktigt begriper sig på religion och vad den betyder för de olika trosbekännarna. Något som i mina ögon definitivt inte är en tillgång. http://forward.com/fast-forward/362315/marine-le-pen-says-jews-should-sacrifice-kippah-to-fight-radical-islam/

FNs frontfigur menar vidare att Frankrikes judar inte längre skall kunna äga medborgarskap i både Frankrike och Israel, även om hon har sagt att hon inte tänker sparka ut dem med dubbla medborgarskap som vägrar välja. Inga fransmän, anser Le Pen, skall kunna vara medborgare i ett land utanför EU inklusive USA. Undantag gör Le Pen dock för Ryssland, som Le Pen favoriserar på ett rätt uppseendeväckande sätt. http://www.telegraph.co.uk/news/2017/02/10/french-jews-will-have-give-dual-israeli-citizenship-marine-le/

Le Pen har fått mothugg av bland andra den judiske franske parlamentarikern Meyer Habib, som framfört att ”Israel är en livförsäkring” för franska judar om situationen för dem i Frankrike skulle bli olidlig och att dessa inte kommer att avsäga sig sitt franska medborgarskap. Habib underströk vidare att Le Pens parti fortfarande är antisemitiskt präglat och att alla typer av extremism är farliga för Frankrike. http://www.jpost.com/Diaspora/French-MP-pans-Le-Pens-pledged-dual-citizenship-ban-Israel-life-insurance-for-Jews-481320?utm_source=dlvr.it&utm_medium=twitter

Le Pen deklarerade nyligen i ett tal i Lyon att två typer av ”totalitarianism” hotar Frankrike: den så kallade globalismen och den islamistiska fanatismen. Därtill vill hon, om hon blir vald, under sina första sex månader vid makten utlysa en folkomröstning om franskt utträde ur EU (”Frexit”) samt även verka för att Frankrike lämnar NATOs integrerade militärkommando för att i stället helt fokusera på att bygga upp en tillräcklig försvarsförmåga hemmavid. http://abcnews.go.com/International/wireStory/latest-le-pen-twin-totalitarianisms-threaten-france-45280332

europe_nationalists_84796-jpg-15444-3956
Marine Le Pen flankeras på bilden av Matteo Salvini från italienska Lega Nord och Geert Wilders från nederländska Frihetspartiet under ”populistmötet” i Koblenz.

Om man skall döma efter Le Pens hittillsvarande utrikespolitiska instinkter torde detta försvar inte i första hand inriktas på att försvara Frankrike mot ett tänkbart angrepp från arvfienden i öster. Att hon uttryckt åsikten att ”Krim alltid har varit ryskt” kan jag köpa; det är, oavsett allting annat, ett faktum vilket jag själv kunde konstatera under mitt Krim-besök 2004. Detta är dock inget hållbart argument för att ryssarna och deras allierade kan bete sig  efter gottfinnande på halvön. Att Le Pen därtill beskrivit maktförändringen i Ukraina 2014 som en ”statskupp” är inte heller fel.

Hennes sätt att till synes entusiastiskt sluta upp bakom president Vladimir Putin, som på goda grunder av bland andra oppositionspolitikern och förre schackvärldsmästaren, numera New York-baserade Garri Kasparov, beskrivits som en maffiaboss tyder dock som jag ser det på en oförblommerad naivitet som passar föga för en eventuellt blivande fransk president. Dessutom har hon kallat de västliga sanktionerna mot ryska makthavare för ”komplett idiotiska”, vilket jag inte alls håller med om. http://www.independent.co.uk/news/world/europe/marine-le-pen-front-national-russian-kremlin-putin-invasion-annexation-crimea-ukraine-2014-a7566196.html

Marine borde kanske lära av USAs nye president Donald Trump, som hon såvitt jag förstår är en stor beundrare av. Trump talade väl om Putin och Ryssland före valet men har, väl på plats i Vita huset och troligen under intryck av förnuftiga medarbetare, anslagit en mer försiktig ton avseende ett eventuellt upphävande av sanktionerna.

c945a11688a23b715097d92b01a3c3db
Donald Trump lugnade Julia Tymosjenko.

Detta var vad den nye presidenten kommunicerade i samband med en så kallad bönefrukost med den ukrainska oppositionspolitikern, förra premiärministern Julia Tymosjenko, nyligen. Den senare sade sig efter mötet med Trump ha känt sig ”lugnare” vad beträffar Trumps avsikter: http://www.politico.com/story/2017/02/trump-ukraine-russia-sanctions-234631

Marine Le Pen måste nog med sina fel och förtjänster betraktas som den viktigaste av de politiker som brukar räknas som ledargestalter för den nya ”högerpopulismen” i Europa och som, förutom Le Pen, omfattar exempelvis Geert Wilders i Nederländerna, Frauke Petry i Tyskland, Nigel Farage i Storbritannien (även om UKIPs partiledare numera heter Paul Nutall), Norbert Hofer i Österrike och Matteo Salvini i Italien.

Med tanke på den fortgående immigrationskrisen i Europa och det växande missnöjet med EU skulle det förvåna i alla fall mig om inte dessa ledare och deras partier har framtiden för sig. I slutet av januari samlades  de till ett möte i tyska Koblenz i syfte att ventilera sina gemensamma intressen. https://www.washingtonpost.com/world/europe/europes-right-wing-populist-leaders-to-confer-in-germany/2017/01/19/356a056e-dd95-11e6-8902-610fe486791c_story.html?utm_term=.35e0e8d99c1c

joan_of_arc_miniature_graded
Jungfrun från Orléans förevigad på miniatyrmålning från medeltiden.

Man må tycka vad man vill om Marine Le Pen, men att hon för tillfället har vind i seglen och undan för undan kommit att prägla den politiska debatten i Frankrike och i någon mån i det övriga Europa är ostridigt. I många anhängares ögon framstår hon som en modern Jeanne d`Arc (1412-31), även kallad jungfrun från Orléans, som trots att hon var en enkel bondflicka och analfabet utsågs till överbefälhavare för den franska här som slogs mot det engelska inflytandet under Hundraårskriget (1337-1453) mellan Frankrike och England.

Hon hade redan som 12-åring kristet färgade visioner som gick ut på att hon skulle bibehålla sin kyskhet och viga sitt liv åt att rädda Frankrikes självständighet. Hon föll i burgundernas händer, såldes till engelsmännen och brändes slutligen på bål som häxa och utövare av trolldom 1431. Dödsdomen upphävdes sedan 1465 av påven Calixtus III. 1920 helgonförklarade Jeanne d`Arc av påven Benedictus XV. Hon är Frankrikes skyddshelgon och dessutom särskilt helgon för soldater. https://sv.wikipedia.org/wiki/Jeanne_d’Arc

Marine Le Pen är en skild trebarnsmamma och moster till parlamentsledamoten Marion Maréchal-Le Pen, född 1989. Hon är inget helgon och knappast kristen så det stör, och inte heller lär hon bli bränd på bål (annat än bildligt talat i PK-media), men att hon i vida kretsar betraktas som Frankrikes räddare undan globalism och islamism är inte att ta fel på. Som framgått ovan menar jag dock att hon är en modern Jeanne d`Arc med vissa skavanker.

1117576583Marine som Jeanne d´Arc – Frankrikes frälsare.

Gazprom-avtalet: Karlshamn säljer ut Sveriges säkerhet

2 februari, 2017

loading-star-gran-karlshamn-5-2015-11-04-jpg-compressed-for-web
Hamnen i Karlshamn kommer snart att få härbärgera ryska gasledningsrör.

100 miljoner kronor. Det är den grynvälling som Karlshamns kommun säljer ut den svenska säkerheten till ryskkontrollerade Gazprom för.

Så mycket beräknar nämligen Karlshamns hamnbolag att avtalet mellan den blekingska kommunen och Gazprom – formellt tecknas avtalet med det nederländska företaget Wasco – för lagring av cirka 30 000 gasledningsrör i hamnen i anslutning till byggandet av gasledningen Nord Stream 2 är värt. Att avtalet blir av har som bekant nyligen beslutats av en majoritet i Karlshamns kommunstyrelse (KS) med röstsiffrorna 10 för och 4 emot. http://www.svt.se/nyheter/lokalt/blekinge/ja-till-ryska-ror

Karlshamn, som väl eljest är mest känt för att ha lånat sitt namn till Carlshamns flaggpunsch, är beläget i västra Blekinge och har en befolkning omfattande cirka 32 000 människor varav drygt 11 procent med utländsk bakgrund.https://sv.wikipedia.org/wiki/Karlshamns_kommun

KS-ordföranden Per-Ola Mattsson (S) försvarar det kontroversiella beslutet bland annat med argumentet: ”Men det innebär inte att det ska finnas ryssar i hamnen.” I stället, är det tänkt, skall de aktuella rören – som är omkring tolv meter långa och med blandad diameter – lastas och lossas av anställd personal.

Frågan är dock vad som händer när verksamheten väl kommit igång sedan hamnen iordningställts för rörleveranserna, något som enligt uppgift beräknas ta omkring ett halvår i anspråk. Som jag ser det är risken överhängande att det kommer att tillstöta ryssar av olika slag – ingenjörer, tekniker, journalister med flera, med stor säkerhet utrustade med kameror, mätutrustning och anteckningsmateriel. Röstade ja till avtalet i KS gjorde S, MP, L och C, medan M och en av SDs två ledamöter röstade nej; en SDare valde att lägga ner sin röst.

09iuqxci_400x400
Karlshamns-politikern Magnus Gärdebring (M) – kritisk till ryssavtalet.

”Ett mycket olyckligt och bekymmersamt beslut för Karlshamn men framförallt för Sverige och EU”, kommenterar oppositionsrådet (M) Magnus Gärdebring. Moderaternas försvarspolitiske talesman, riksdagsledamoten Hans Wallmark, anser för sin del att det är ”bedrövligt och beklagligt” att försvarsminister Peter Hultqvist och utrikesminister Margot Wallström ej lyckats övertyga de socialdemokratiska partikamraterna i Karlshamn om det säkerhetspolitiskt vådliga i att låta ett ryskkontrollerat bolag lagra rör i kommunens hamn.

Nu kommer i stället kommunstyrelsen i en mindre svensk provinsstad att bestämma i en säkerhetspolitiskt vital fråga. S-MP-regeringen har enligt försvarsminister Hultqvist inte ändrat ståndpunkt vad gäller ryskt nyttjande av hamnarna i Slite på Gotland och Karlshamn – det vill säga att ett sådant nyttjande är ur säkerhetssynpunkt tveksamt – men väljer icke desto mindre att prioritera det så kallade kommunala självstyret framför rikets säkerhet.

Moderaten Hans Wallmark vill nu att riksdagens försvarsutskott efter debaclet i Karlshamn tar initiativ till en lagändring som skall göra det möjligt för regeringen att ta över beslutsfattandet i kommunala sammanhang när det gäller säkerhetspolitiskt viktiga spörsmål. Frågan är dock om en sådan lagstiftning verkligen är av nöden: den röd-gröna regeringen har ju tidigare inte tvekat att brutalt köra över tredskande kommuner när det gäller flykting- och asylmottagning. http://www.svd.se/flyktinglagen-strider-mot-det-kommunala-sjalvstyret

strannemalm_tommy_440_440_80_c1
Tommy Strannemalm, SD Karlshamn – kritisk till ryssavtalet.

Även Sverigedemokraterna i Karlshamn har gått på linjen att kommunen av säkerhetsmässiga skäl inte bör låta Gazprom få lagra rör i Karlshamns hamn, vilket framgår av ett uttalande i frågan gjort av KS-ledamoten Tommy Strannemalm. Det kan mot den bakgrunden tyckas märkligt att en av SDs två KS-ledamöter lade ner sin röst vid omröstningen. https://karlshamn.sd.se/

PAO Gazprom, företaget som ligger bakom Nord Stream, är Rysslands största företag och ägnar sig åt en ganska vidlyftig verksamhet med bland annat sponsring av fotbollslag i Ryssland och i utlandet såsom tyska Schalke 04. Man pumpar vidare in massor med pengar i den ryska hockeyligan KHL för att denna skall kunna hålla sig flytande. Företagets VD utses direkt av president Vladimir Putin och kan sägas utgöra ryggraden i den ansträngda ryska ekonomin. https://sv.wikipedia.org/wiki/Gazprom

Utan Gazproms substantiella bidrag till landets ekonomi skulle Ryssland inte ha råd med utrikespolitiska äventyrligheter i Ukraina eller den omfattande destabilisering och de hot man ägnar sig åt visavi länder i närområdet som exempelvis Norge. Om ryska utfall mot Norge har jag tidigare på min blogg skrivit följande: https://tommyhansson.wordpress.com/2016/11/02/offensivt-ryssland-hotar-norge-med-karnvapen-putin-angriper-globala-eliter/

gazprom_1798389b
Gazprom utgör ryggraden i den ryska ekonomin.

Den omdiskuterade gasledningen Nord Stream, som löper från den ryska (tidigare svenska) staden Viborg på Karelska näset till tyska Lubmin, färdigställdes åren 2011-12. Den består egentligen av två ledningar med en kapacitet att transportera 55 miljarder kubikmeter naturgas per år. Med den planerade Nord Stream 2, som kommer att ligga parallellt med den första ledningen, kommer denna kapacitet att dubblas.

Bloggen Wiseman´s Wisdoms ger enligt min mening en mycket bra sammanfattning av de säkerhetsmässiga aspekterna av Gazprom och Nord Stream-projektet. Jag citerar ur bloggtexten:

Oavsett vilket perspektiv man anlägger kommer man inte ifrån vem som äger Gazprom och vad företaget används till. Även om Kreml i dag har en annan politisk ledstjärna än kommunismen, ligger det nära till hands att reflektera över citatet ”kapitalisterna kommer att sälja oss repet vi ska hänga dem med”. http://wisemanswisdoms.blogspot.se/2017/01/perspektiv-pa-nordstream-2-och.html

slite-jpg
Inga ryska gasrör i Slite hamn på Gotland.

Det bör slutligen tilläggas att ÖB Micael Bydén är negativ till rysk närvaro såväl i hamnen i Slite på Gotland – där lokalpolitikerna beslutade avvisa de ryska intressena – som i Karlshamns hamn. http://www.expressen.se/kvp/ledare/csaba-perlenberg/obs-nej-om-gotland-galler-aven-for-karlshamn/

Säkerhetsexperter: Inga ”hårda bevis” för att Putin hackade USA-valet

8 januari, 2017

obama-on-russia-hacking-the-us-election-we-need-to-take-action-and-we-will
Obama anklagar Putin för att ha hackat det amerikanska presidentvalet.

Nyhetsflödet under senare tid har mycket handlat om Rysslands försök att påverka presidentvalet i USA 2016. Amerikansk underrättelsetjänst har på order av president Barack Obama offentliggjort en rapport enligt vilken Rysslands president Vladimir Putin personligen ”beordrat en inflytandekampanj 2016 riktad mot USAs presidentval.http://www.nytimes.com/2017/01/06/us/politics/russia-hack-report.html?_r=0

Kampanjen skall ha varit avsedd att stärka den republikanske kandidaten Donald J. Trumps kandidatur genom att misskreditera Trumps motståndare, den demokratiska kandidaten Hillary Clinton. Till den ändan, sägs det i den amerikanska underrättelserapporten, har ryssarna hackat Demokratiska nationalkommitténs (DNC) datorer i syfte att få fram för Clinton graverande uppgifter (något som inte förefaller ha varit alltför svårt att åstadkomma).

Det finns emellertid varje anledning att förhålla sig skeptisk till den amerikanska rapporten. För det första skall de ryska hackningsaktiviteterna ha påbörjats redan i juni 2015, det vill säga långt innan någon hade en susning om Donald Trumps chanser att vinna det Republikanska partiets nominering, än mindre ta hem presidentvalet. För det andra sägs ryska hackningsattacker även ha riktats mot Republikanska nationalkommittén (RNC), dock utan framgång – den republikanska datorsäkerheten har uppenbarligen effektivt förhindrat detta.

issa_kennedy_dave2
Dave Kennedy menar att det saknas ”hårda bevis” för att Ryssland hackade valet i USA.

När den påstådda ryska hackningen tagits upp i svenska medier har ingenting, såvitt jag kunnat konstatera i alla fall, nämnts om att det bland säkerhetsexperter i USA råder skepsis beträffande den amerikanska rapportens långtgående slutsatser. Lawrence M. Walsh, VD och chefsanalytiker vid det New York-baserade affärsstrategi-företaget the 2112 Group, framhåller exempelvis:

att den sabotagevara, Grizzly Steppe, som den amerikanska underrättelsetjänsten har upptäckt är av det vanligare slaget och inte på något sätt begränsad till rysk användning; att USA har haft koll på sin cybersäkerhet och dess brister i decennier; att USA självt alla dagar på året ägnar sig åt den typ av verksamhet som Obama-administrationen nu anklagar Ryssland för – mot Ryssland, Kina, Iran, Mocambique med flera länder. https://nakedsecurity.sophos.com/2017/01/03/claims-that-russia-hacked-the-us-election-and-power-grid-are-overblown/

Därför bör, anser Walsh, inte alltför stora växlar dras på de senaste ”avslöjandena” om rysk inblandning i USA-valet. En annan skeptiker, Dave Kennedy, som är VD och grundare vid säkerhetsföretaget TrustedSec i Cleveland, Ohio, påpekar att det saknas ”hårda bevis” i underrättelserapporten avseende den förmenta ryska inblandningen: ”Materialet är renons på bevis att Ryssland hackade valet.”

Det presenterade materialet, menar Kennedy,  visar endast att Demokratiska nationalkommittén hackats på ett framgångsrikt sätt medan försök att hacka Republikanska nationalkommittén misslyckats. Några som helst bevis för att den hackning som förekommit skulle ha påverkat vare sig valutgången eller väljaropinionen har inte framlagts.

socialist-bernie-sanders
Bernie Sanders motarbetades av Demokratiska partiet.

Vad som däremot framkommit är att det inom Demokratiska partiet under primärvalen konspirerades för att motarbeta Bernie Sanders kandidatur i syfte att säkra Hillary Clintons nominering. http://www.huffingtonpost.com/entry/wikileaks-emails-show-dnc-favored-hillary-clinton-over_us_57930be0e4b0e002a3134b05

Personligen är jag böjd att se de amerikanska underrättelsetjänsternas rapport om rysk påverkan på det amerikanska presidentvalet som ett tämligen desperat försök av den utgående Obama-administrationen och Clinton-lägret att skjuta skulden för Trump-viktorian på Ryssland och Putin i stället för att en gång för alla erkänna, att demokraterna helt enkelt hade en alltför svag kandidat som inte vann folkets förtroende.

Som desperat måste man nog också betrakta Obamas åtgärd att utvisa 35 ryska diplomater från USA, låt vara att flertalet av dessa förmodligen arbetar mer med underrättelseuppgifter än diplomati. Förhållandet är sannolikt detsamma med amerikanska representanter i Moskva, men det kan noteras att Putin avstod från hämndåtgärder.

Denna bloggare är, vilket torde framgått av ovanstående, inte över sig imponerad av Obama- och Clinton-lägrets försök att, utan ovedersägliga bevis, ställa Ryssland vid skampålen. Särskilt inte som man vet att USA, ofta på ett ganska oblygt sätt, har för vana att lägga sig i andra länders – också allierade sådana – angelägenheter. För några år sedan framkom det sålunda att amerikanerna avlyssnat Tysklands förbundskanslers, Angela Merkel, mobiltelefon. http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=83&artikel=5683636

obama-merkel-phone-spy
Merkels mobil avlyssnades på Obamas order.

Barack Obama och hans utrikesminister John Kerry har heller knappast gjort alltför mycket dölja sin avsmak för Israels premiärminister Benjamin Netanyahu, och i parlamentsvalen i Israel för något år sedan bidrog Vita huset med avsevärda offentliga summor med syftet att stödja en israelisk gruppering som ville avsätta Netanyahu. Jag skrev om detta följande på min blogg: https://tommyhansson.wordpress.com/2016/07/16/obama-administrationen-gav-skattepengar-till-grupp-som-ville-avsatta-netanyahu/

Hur som helst. Att det måhända saknas klara bevis utan blott finns indicier på den ryska statens inblandning i det amerikanska presidentvalet innebär inte, att Moskva skulle vara likgiltigt för utgången av detsamma. Att påstå något sådant vore bara löjligt. Det är också helt klart att ryssarna föredrar en Trump framför en Clinton i Vita huset. Den framlagda underrättelserapporten tycks nu också ha gjort intryck hos den tillträdande Trump-administrationen om vi får tro denna DN-artikel:  http://www.dn.se/nyheter/varlden/trumps-stab-delar-slutsatser-om-rysk-hackning/

Nyheterna om de förmenta ryska ansträngningarna i USA-valet har föranlett ledarskribenten Olle Lönnaeus i Sydsvenskan att ägna sig åt lika vidlyftiga som substanslösa spekulationer om att Putin kan komma att försöka gynna Sverigedemokraterna i riksdagsvalet 2018. Vad Putin skulle tjäna på att backa upp ett parti som ser Ryssland som det främsta säkerhetspolitiska hotet mot Sverige och som vill rusta upp det svenska försvaret är höljt i dunkel. http://www.sydsvenskan.se/2017-01-07/putin-kan-anvanda-sd-som-redskap-i-cyberkrig-mot-sverige

Därmed inte sagt att vi bör sänka garden gentemot Ryssland. Alldeles tvärtom – den ryska nationen leds av en förfaren före detta KGB-operatör som bland annat använder desinformation inklusive utkolporterandet av falska nyheter som självklara metoder i det pågående kalla krig som inleddes i och med Putins makttillträde 2000. Den ryska metodiken kan studeras via följande länk, där det hänvisas till en publicerad studie från Utrikespolitiska institutet i Stockholm: http://www.helahalsingland.se/opinion/ledare/desinformation-har-ar-26-ryska-forfalskningar-som-spridits-i-sverige

Min egen utgångspunkt är att vi aldrig bör lita på vad en rysk ledare säger eller skriver. Ryssland är vår historiska arvfiende och ligger geografiskt där det ligger. Efter en kort och tyvärr misslyckad demokratisk period efter kommunismens fall som statsbärande ideologi på 1990-talet har landet återigen slagit in på en auktoritär och nationalistiskt expansiv kurs.

150902160240-russian-internet-trolls-780x439
Illustrationen visar ryska så kallade nättroll i aktion.

Bedrägligt beteende är ett naturligt handlingssätt för en sådan nation. I följande bloggtext beskriver jag hur ryssarna ljuger, fantiserar och spionerar om och på omvärlden: https://tommyhansson.wordpress.com/2016/08/07/putins-desinformationskrig-ryssland-ljuger-fantiserar-och-spionerar/

Detta innebär inte att vi bör hålla för sanna alla försök att kasta skulden på ryssarna. Även Ryssland är värt en korrekt och rättvis bedömning.

Så hyllas islamistterrorn på svenskspråkiga hemsidor

7 januari, 2017

isis
IS-terrorister med sin flagga. Under 2016 genomförde IS enligt egna uppgifter 1112 självmordsmördardåd i Syrien och Irak.

Irak och Syrien befinner sig alltjämt i fokus för den våldsbejakande delen av islam trots att grupperingar som Islamiska staten (IS) och al-Qaida också verkar på andra håll. På Facebook och andra sociala medier  pågår sedan länge en aktiv propagandaverksamhet från svenskspråkiga grupper och profiler som hyllar den väpnade kampen för islamiskt herravälde.

Verksamheten har uppenbarligen givit resultat, då hundratals (kanske fler, mörkertalet är stort) personer från Sverige tagit sig ner till länderna i fråga i syfte att ställa sina liv till förfogande i den aktuella kampen.

Försvarshögskolans Centrum för assymetriska hot- och terrorismstudier (CATS) har, med Linus Gustafsson som författare, publicerat en rapport med titeln Våldsbejakande islamistisk extremism och sociala medier (2015), vilken belyser svenskanknuten islamistpropaganda på Facebook under perioden 2012-2014. Rapporten innehåller dels en analytisk textdel  författad  av Linus Gustafsson, dels en bilagedel  innehållande en rik uppsättning exempel i ord och bild från jihadistpropagandan.

Rapporten har sammanställts på uppdrag av Nationella samordnaren för att värna demokratin mot våldsbejakande extremism och kan läsas i sin helhet här: https://www.fhs.se/documents/Externwebben/forskning/centrumbildningar/CATS/publikationer/2015/V%C3%A5ldsbejakande%20islamistisk%20extremism%20och%20sociala%20medier.pdf

Studien visar att Facebook – och andra typer av sociala media – används som redskap av svenskspråkiga (även om den svenska som används ofta är helt undermålig) jihadist-aktörer i tre avseenden: 1.  För att sprida officiell propaganda för grupper som IS, al-Qaida och Jabhat al-Nusra. 2. För att sprida inofficiell propaganda för samma organisationer. 3.  För att rekrytera personer i Sverige för jihadismen, enkannerligen Islamiska staten (IS). (Denna organisation kan även förkortas ISIS, ISIL eller DAESH, men här används för enkelhetens skull  genomgående IS).

Al-Assads hårda diktatur I rapportens inledning (sidorna 10-11) får vi reda på att:

Den syriska staten, som varit en diktatur sedan 1963, har hållit ett hårt grepp om civilbefolkningen och begått grova övergrepp samt kränkt de mänskliga rättigheterna. Ett 100-tal väpnade grupper har efterhand uppstått och under sommaren 2011 bildades Fria syriska armén (FSA) av desertörer från den syriska armén. 2012 kom dock alltfler jihadistiska grupper att kapa en stor del av det väpnade upproret.

Linus Gustafsson får en eloge av denna bloggare för att han på detta sätt slår fast, att upphovet till kaoset och våldet i Syrien är den hänsynslöse diktatorn Bashar al-Assad och dennes krossande av all opposition i landet i samband med vad som kallades ”Den arabiska våren” (som tyvärr snart övergick i höst och vinter). Detta gav jihadisterna den grogrund de behövde för att kasta Syrien in i kaos.

assad
Syrien har under Bashar al-Assad länge varit en av världens hårdaste diktaturer.

Om Assads skurkroll i det destruktiva skeendet har jag skrivit följande text på min blogg: https://tommyhansson.wordpress.com/2013/05/03/fallet-assad-hur-en-tystlaten-lakare-kan-bli-diktator-och-massmordare/ Al-Assad tenderar ju eljest att tilldelas hjälterollen i den syriska tragedin, särskilt av de högröstade, ofta extremnationalistiska nätaktivister som avskyr USA och västvärlden ungefär lika mycket som de idealiserar Ryssland under al-Assads gode vän och allierade Vladimir Putin. Syrien har under en lång följd av år betraktats som en av världens hårdaste diktaturer och är veterligt, tillsammans med Nordkorea, den enda diktatur i världen som inte är en monarki som har en dynastisk successionsordning.

Al-Assad-styret i Syrien inleddes med den nuvarande diktatorns fader, Hafez al-Assad (1930-2000), som under det Kalla kriget var en trogen sovjetisk allierad och tillsammans med övriga arabstater i regionen upprepade gånger angrep Israel. När den äldre al-Assad avled år 2000 tog sonen Bashar, född 1965 och till yrket ögonläkare, över. Denne till synes blide man fortsatte på faderns inslagna väg och slog med hård hand ner alla försök till ens moderat opposition. Enligt Amnesty Internationals senaste rapport från Syrien (augusti 2016) råder fruktansvärda förhållanden i al-Assads diktatur.

Exempelvis har 17 723 människor avlidit i landets fängelser de senaste fem åren, det vill säga drygt 300 i månaden.  Övergrepp som tortyr och våldtäkter är vanligt förekommande. Mer om Amnestys rapport här: http://www.amnesty.se/nyheter/nyheter/fruktansvarda-vittnesmal-om-tortyr-valdtakt-och-massdod-i-syriens-fangelser-2679/?gclid=CjwKEAiA17LDBRDElqOGq8vR7m8SJAA1AC0_lg5xG-YuVa7mtpJfq5faHeqjuDOK4jFjL9hsBj1pxxoCi2Dw_wcB

Muslimskt frälsningsbudskap Den föreliggande studien fokuserar på sju Facebook-grupper: Sanningen om Ash Sham; Ghuraba Syrien; Ummah Nyheter; Sollentunas Muslimer; Mujahedeen Fi Ash Sham; Nyheter ash-Shaam; samt Nyheter Bilad-Asham. Samtliga dessa grupper hyllar våldet som medel i den jihadistiska kampen i Syrien och Irak samt vidarebefordrar information/propaganda och kommenterar IS alternativt Jabhat al-Nusras idéer och handlingar.

De profiler som behandlas är sådana som är eller har varit aktiva i grupperna. Författaren har valt att analysera de ”svenskspråkiga” profilerna och grupperna och inte arabisk- eller engelskspråkiga. Det bör tilläggas att islamiska extremistgrupper inte enbart använder sig av Facebook utan också andra typer av sociala medier som Instagram, YouTube, WhatsApp, Tumblr med flera.

”På svenskspråkiga Facebook-grupper och profiler”, skriver författaren (sidan 16), ”går att läsa såväl  officiell som inofficiell propaganda från IS och al-Qaida. Grupperna och profilerna fungerar som nyhetsförmedling och sprider budskap som ligger i linje med en våldsbejakande  islamistisk extremistideologi och tydliga sympatier finns för olika terroristgrupper.”

De individer som ligger bakom gruppernas profiler inspirerar och övertygar varandra om det rättfärdiga i den väpnade kampen för islam med utgångspunkt i en strikt bokstavlig tolkning av Koranens budskap. De studerade profilerna och grupperna menar att de besitter den rena och oförfalskade sanningen om den pågående utvecklingen i regionen och om hur islam bör tolkas och praktiseras. Det är helt enkelt ett muslimskt frälsningsbudskap som trumpetas ut.

En viktig del i gruppernas verksamhet är att, utifrån det egna perspektivet, förmedla vad som pågår på olika platser i regionen. Detta gäller exempelvis Sollentunas Muslimer. I en rapport daterad oktober 2013 skriver en av personerna bakom detta konto om en resa vederbörande gjort i Syrien. En idyllisk bild av förhållandena målas upp.

10_small1
Islamistisk rättsutövning i den vackra staden Raqqa.

Om den IS-kontrollerade staden Raqqa heter det  att det är ”den vackraste staden i Syrien jag varit i”. Att lugn rådde garanterades av ”vår ISIS säkerhetsstyrka, vi patrollerade gatorna nattetid och såg till att alla var bra, det som slog mig var att barnfamiljer var ute långt efter midnatt och roade sig i Raqqas natteliv som erbjöd en stillsam, lugn atmosfär med bästa vädret…” I denna enligt beskrivningen smått paradisiska miljö fanns även ”restauranger, internetcafér och karuseller”. Dessbättre lyste enligt rapportören grupper som ”alkoholister och knarkare” med sin frånvaro.

Med sådana glättade beskrivningar hoppas IS-anhängarna få intet ont anande unga muslimer i Sverige att ge sig i väg och delta i den heliga uppgiften att sprida den ”rätta” tolkningen av islam.

Likheter mellan jidahism och kommunism Ovanstående skildring påminner starkt om de verklighetsfrämmande idealiserande skildringar från kommunistiska diktaturer som utkolporterades av västliga kommunistsympatisörer under hela Kalla kriget. Röda Kina, Stalins Sovjetunionen, Castros Kuba, Hoxhas Albanien eller Kim Il-sungs Nordkorea – där och i andra liknande ”folkens paradis” rådde lag, ordning och ordnade förhållanden.

Det finns ovedersägliga likheter mellan jihadistiskt och kommunistiskt revolutionärt tänkande och praktik. Mao Tse-tung, diktator i Folkrepubliken Kina 1949 till sin död 1976, skriver i ett av sina mest beryktade citat:

 

En revolution är inte som en middagsbjudning, eller som att skriva en essä, måla en tavla eller brodera, den kan inte vara så förfinad, så lugn och behaglig, så måttlig, snäll, artig, återhållsam och storsint. En revolution är ett uppror, en våldsakt varigenom en klass störtar en annan.   

 

chairman_mao
Mao Tse-tung: 1900-talets värste massmördare.

Ordförande Mao levde i sanning som han lärde. Genom en rad av Mao och hans kommunister bedrivna revolutionära kampanjer, artificiellt framkallade hungerkatastrofer och misslyckade försök till samhällsreformer dog enligt en beräkning – det verkliga antalet kan mycket väl ha varit väsentligt högre – 70 miljoner kineser. http://www.svd.se/mao-den-varste-av-1900-talets-diktatorer

Kalla krigets kommunister av olika schatteringar och i olika länder och dagens jihadister – antalet väpnade grupperingar i enbart Syrien har beräknats till cirka 1000 omfattande omkring 100 000 stridande – har det gemensamt att det väpnade och ofta ofattbart grymma våldet praktiseras såväl som hyllas. På de jihadistiska hemsidorna avspeglas detta våld genom fotografier, grafik, videor och texter vilka på skilda sätt återger den väpnade kampen mot de ”otrogna” (kafir, kufr) parallellt med att den bakomliggande religiösa och ideologiska motivationen kommer till uttryck.

Vi har väl alla sett och förfasats över IS och andra islamistgruppers fullständigt omänskliga metoder – kollektiv halshuggning, brännande till döds, nedkastande av homosexuella från hustak, korsfästelser, avrättningar av barn, massvåldtäkter etcetera. För oss västerlänningar med en kultur som bottnar i den kristna traditionen framstår det som helt obegripligt att sådan verksamhet kan te sig lockande för unga, idealistiska personer. Detta beror sannolikt på vår oförmåga att sätta oss in i den muslimskt-arabiska kontexten med den våldsförhärligande Koranen som grund.

Islamiska staten informerar stolt om att rörelsen under 2016 genomförde 1112 självmordsmördaraktioner (så kallade martyrdom operations) i Syrien och Irak, således drygt tre om dagen; därtill tillkommer en rad terrordåd i väst, där personer som IS påstår är dess anhängare skjutit ihjäl, bombat till döds eller med lastbil mejat ner hundratals människor. https://worldisraelnews.com/isis-committed-1112-suicide-attacks-iraq-syria-2016/

Kalifatet och proletariatets diktatur I syfte att rekrytera unga människor i Sverige – de allra flesta med muslimsk bakgrund, konvertiterna från kristendom till islam är mycket få om de alls förekommer – framställer terroristanhängarna på sina hemsidor deltagandet i det så kallade heliga kriget (jihad) med alla dess bloddrypande detaljer som ett spännande äventyr med glad gemenskap med andra rättroende. Det perversa i sammanhanget är att den eftersträvade höjdpunkten i detta ”äventyr” är martyrdöden, som sägs ge martyren privilegiet att få umgås med 72 jungfrur i paradisisk miljö.

baghdadi
Den så kallade Rolex-kalifen Abu Bakr al-Baghdadi (Al-Kalifa Ibrahim), galjonsfigur för Islamiska staten.

Det hägrande slutmålet här på jorden är utropandet av ett världsomspännande ”kalifat”. IS galjonsfigur, den så kallade Rolex-shejken Abu Bakr al-Baghdadi (som på ett foto avbildande honom när han håller tal bär en Rolex på ena handleden), utropade i juni 2014 ett kalifat och uppmanade andra jihadistgrupperingar att ansluta sig till detta. Al-Baghdadi kallas numera även Al-Kalifa Ibrahim. https://sv.wikipedia.org/wiki/Abu_Bakr_al-Baghdadi

”Utropandet av ’kalifatet’ och det faktum att IS tagit terräng i Syrien och Irak uppmärksammades på de svenskspråkiga forumen”,
framhåller Linus Gustafsson i rapporten (sidan 22). ”Det presenteras som ’glada nyheter’ och den globala aspirationen tog sig också uttryck hos flera profiler och konton. En profil skriver: ’Låt världen få veta att, en Islamisk Stat MÅSTE upprättas’. IS grafiska kreationer spreds som visade hur ’kalifatet’ inte är begränsat till Syrien och Irak.”

Också här går det att skönja påfallande ideologiska likheter mellan den doktrinära marxismen/kommunismen och fundamentalistisk islam. Kalifatet motsvaras i den marxistisk/kommunistiska kontexten av ”proletariatets diktatur” som kan nås först efter ett förintelsekrig på liv och död. Skillnaden mellan radikal islam och kommunismen är att den förra baserat på religion bekämpar alla som uppfattas som otrogna, muslimer som icke-muslimer, under det att kommunisterna utifrån en historisk-materialistisk åskådning  som på många sätt liknar en materialistisk (pseudo)religion slåss mot alla som tillhör ”fel” samhällsklass.

Jihadismen och den reellt existerande ondskan På vissa av de nätfora som behandlas i rapporten förs en bredare diskussion utifrån de aktörer som är inblandade i den israelisk-palestinska konflikten i Mellanöstern. Flera av inläggen ansluter sig till al-Qaidas mål att förena muslimer i ett krig mot västvärlden – främst mot USA och Israel – med ett pan-islamiskt kalifat som slutmål.

En av de studerade profilerna, vars inlägg delats minst 76 gånger, skriver (sidorna 25-26):

 

Till alla dem som undrar varför mujahideen inte kan operera i Palestina som vi gör i syrien och andra länder. Palestinier har redan sin armé och det är officiellt hamas. När hamas börjar ta Allahs ord på allvar och lämnar den bitchiga beteendet dem har nu öppnar vägen för mujahireen att komma till dem med öppna armar! Då ska alla få se vad vi kommer att göra med den judiska delen av palestina.  Ingen massaker i historien kommer kunna vara i närheten  av vad vi kommer att göra med dem. Jag skulle få hanibal lecter att likna en kattunge i gemförelse.

 


Muslimskt betingad blodtörst av detta slag avfärdas ej sällan av den politiska korrekthetens talesmän som att ”det har ingenting med islam att göra”. Det är givetvis sant att det finns fredliga muslimer (vilka är värda all respekt) som tar avstånd från våld och terror i islams namn, men det gör de inte för att våldet skulle strida mot islam i sig utan sannolikt för att de tycker att det är dags för en reformering och modernisering av islam av samma slag som förekommit inom judendom och kristendom. I själva verket överflödar Koranen av uppmaningar till våld och mord: http://www.answering-islam.org/svenska/islam/hatrasism/islam-och-halshuggningar.html

jihadi-john-dead-opinion-619225
Den framlidne brittiske terroristen Mohammed Emwasi, alias Jihadi John, med ett av sina offer.

IS har som bekant utfört en rad groteska mordhandlingar – ibland oegentligt kallade ”avrättningar” – och filmat dessa varefter dessa omänskligheter lagts ut på nätet och spridits i sociala medier. En av de bödlar som figurerar är britten Mohammed Emwasi alias ”Jihadi john” och ”Jalman al-Britani”. Emwasi misstänks ha skurit halsen av den amerikanske fången Peter Kassig, USA-journalisterna James Foley och Steven Sotloff samt de brittiska biståndsarbetarna David Haines och Alan Henning.

Emwasi (1988-2015) var född i Kuwait men kom till London som barn med sina föräldrar. Vid 21 års ålder var han verksam som framgångsrik försäljare vid ett  IT-företag i Kuwait men anslöt sig därefter till IS. Rörelsen bekräftade i början av 2016 att han dödats i en drönarattack nära IS-kontrollerade Raqqa den 12 november 2015. Skälet till att han kallades Jihadi John var att han ingick i en terroristscell där samtliga medlemmar hade namn efter medlemmarna i The Beatles – förutom John (Lennon) alltså Paul (McCartney), George (Harrison) och Ringo (Starr). http://edition.cnn.com/2016/01/19/middleeast/jihadi-john-dead/

Islamiska staten har emellertid inte bara mördat personer hemmahörande i väst. I en IS-video halshöggs exempelvis tolv muslimer anklagade för samröre med de konkurrerande terroristgrupperna Jabhat al-Nusra och Jaish al-Islam. I en annan kuslig video kan vi se hur den nedskjutne och tillfångatagne stridspiloten Maaz al-Kassasbeh från Jordanien bränns till döds i en bur. Videon finns med i min bloggtext om jihadismen och den reellt existerande ondskan här: https://tommyhansson.wordpress.com/2015/02/07/jihadismen-och-den-reellt-existerande-ondskan/

Dolda krigsförbrytare – en tickande bomb En mycket oroande aspekt – om man så vill en tickande bomb – av jihadproblematiken är att det finns uppskattningsvis hundratals (men mörkertalet är stort) islamistiska krigsförbrytare i Sverige. En del av dessa är ”svenska” jihadister” som efter en sejour i en terrororganisation i Syrien, Irak eller eventuellt Somalia återvänt till Sverige, medan andra är sådana som funnits med bland de ”flyktingar” som kommit till Sverige sedan flyktingkrisen inleddes 2013.

Syriska flyktingar har uppgivit att de bland de andra ”flyktingarna” igenkänt krigsförbrytare från hemlandet som nu paraderar som krigsflyktingar i Sverige.  De som kunnat vittna om denna oönskade import har dock upplevt att polisen inte tagit deras uppgifter på allvar. En anonym flykting från Syrien uppger i ett inslag i TV4s program Kalla fakta: ”De är farliga brottslingar som har begått mord, våldtäkt och andra förbrytelser.”   

2016-02-05_1707
Terrorister som gömmer sig bland flyktingar är en europeisk tickande bomb.

Terrorister och krigsförbrytare som döljer sig i immigrantströmmarna är ett gemensamt europeiskt problem. Det har, med all säkerhet i underkant, talats om hundratals sådana individer inom EU, och att särskilt många av dessa skulle uppehålla sig i Sverige som anses vara extremt lätt att ta sig in i. Problematiken med hitkommande krigsförbrytare behandlas här: http://www.epochtimes.se/krigsbrottslingar-lever-fritt-i-sverige/

Den som slutligen är intresserad av att ta del av en övergripande bild av islam och dess ideologi, presenterad av en person som själv varit troende muslim, kan göra det i ett blogginlägg av artikelförfattaren här: https://tommyhansson.wordpress.com/2016/04/23/mona-walter-hos-sd-i-stockholm-islam-strider-mot-allt-jag-tror

Religionsfriheten sitter trångt i Putins Ryssland

24 november, 2016

3212860_2048_1152
Vladimir Putin i hjärtligt möte med den Rysk-orodoxa kyrkans överhuvud, patriarken Kirill.

Klimatet för religionsfriheten hårdnar i Putins Ryssland. De lagar som reglerar religiösa aktiviteter stramas upp vilket innebär att utåtriktat arbete av typ missionerande och offentliga gudstjänster försvåras. Det hårdnande klimatet beror enligt experter till betydande del på att regimen fruktar att religiösa minoriteters inflytande kommer att öka på bekostnad av den rysk-ortodoxa tron.

Om myndigheterna vill ställa en person inför rätta kan de alltid hitta ett sätt att göra det.

Så sammanfattar Anatoly Pchelintsev, som är professor i juridik och en av Rysslands främsta förespråkare för religionsfrihet, i en intervju med Ljus i Öster läget för troende i Ryssland som inte omfattar det ortodoxa troskonceptet.

Pchelintsev besökte nyligen Sverige och deltog i ett seminarium ägnat åt religionsfrihet i Ryssland som hölls av Ljus i Öster i Dagen-huset i Stockholm. Han är ledare för The Slavic Centre for Law and Justice i Moskva och sedan 25 år tillbaka medlem i statsdumans expertkommitté för religionsfrågor. http://www.ljusioster.se/bad-for-ryssland/

Systematisk diskriminering Anatoly Pchelintsev var med och skrev Rysslands nuvarande grundlag 1993 och menar att det är en bra lag som erbjuder ett gott och tjänligt stöd för religionsfriheten. Den 6 juni 2016 tillkom emellertid en ny ”antiterrorlag” som förbjuder mission och evangelisation utan tillstånd av myndigheterna.

anatoly_bild_kampanjsida-372x279
Anatoly Pchelintsev är skarpt kritisk mot de nya ryska religionslagarna.

”Det är en fånig lag – för den är helt ologisk”, menar Anatoly Pchelintsev. ”Den innehåller många motsägelser, vilket gör den svår att använda. Eftersom lagen är så brett formulerad kan myndigheterna, om de vill, alltid hitta ett sätt att anklaga en person utifrån den här lagen.”

Enligt Pchelintsev pågår i dagens Ryssland en systematisk diskriminering inom religionens område. Grupperingar såsom Jehovas vittnen och Scientologerna har gång efter annan blivit förnekade sina rättigheter och trakasserade av myndigheterna. Särskilt kristet protestantiska och muslimska organisationer har ställts inför rätta, uppger Anatoly Pchelintsev: ”Diskrimineringen är medveten och sker mot religiösa grupper som är otraditionella.”

Det kan exempelvis vara fråga om avslag på ansökan om registrering, polisingripanden mot gudstjänster, kyrkomöten samt icke sanktionerad missionsverksamhet, förbud mot religiösa organisationer att äga mark eller kyrkor samt att troende mot sin samvetsfrihet kallats till militärtjänst och tvingas bära vapen.

Jag skrev på min blogg förra året om hur ryska myndigheter året klämde åt grupper som utövade yoga, en aktivitet som Putin-regimen ser på med misstänksamhet. Liksom Falun-gong-rörelsen i Kina syftar yoga till att främja människors andliga disciplin och självständighet, något som alltid varit en nagel i ögat på totalitära härskare vilka dessutom principiellt skyr konkurrerande ideologiska synsätt. https://tommyhansson.wordpress.com/2015/07/05/ryska-myndigheter-forbjuder-yoga/

Myndigheterna saknar kunskaper Anatoly Pchelintsev är upprörd över att statsdumans expertkommitté, som han tillhör, inte fick information om den nya lagen innan den sattes i verket sistlidna sommar. Särskild oroande är det, uppger han för Ljus i Öster, att det hos myndigheterna till stor del saknas kunskaper om religionsfrihet:

Tjänstemän i polisväsendet och i domstolar har missbrukat den nya lagens svagheter, utan att ta hänsyn till den starka grundlagen som garanterar både religionsfrihet och mötesfrihet.

img_1583
Ikon föreställande den sista ryska tsarfamiljen Romanov, som mördades på Lenins order 1918, numera helgonförklarad. Foto: Tommy Hansson

Enligt Anatoly Pchelintsev och andra religionsexperter finns i botten av de nya lagarna och myndighetsingripandena en grundläggande fruktan för att de alternativa religiösa rörelsernas inflytande skall komma öka och den officiella Rysk-ortodoxa kyrkans makt därmed minska.

Vladimir Putin är själv ortodoxt troende och ser den rysk-ortodoxa traditionen som ett värn för den ryska staten. I dag finns omkring 27 000 registrerade religiösa organisationer i Ryssland. Av dessa är cirka 15 000 knutna till den Rysk-ortodoxa kyrkan. 6000 tillhör den protestantiska kristendomen varav flertalet från Pingströrelsen; därefter i storleksordning kommer Baptistsamfundet och Adventisterna.

Därtill skall läggas cirka 6000 muslimska organisationer samt 400 katolska eller judiska grupperingar. Förutom de registrerade organisationerna och samfunden tillkommer tusentals som är oregistrerade.

Anatoly Pchelintsev understryker att den ryska statens målsättning är att skydda det egna samhället från oönskat inflytande, något som givetvis inte behöver vara fel. Exempelvis finns all anledning att se upp för den växande islamismen på olika håll i det stora ryska riket. Denna skyddsverksamhet sker dock ofta på ett mycket oprofessionellt och okunnigt sätt, framhåller Pchelintsev, som ändå anser ändå att det finns hopp för religionsfriheten i Ryssland.

Här en bloggtext av artikelförfattaren som belyser islams betydelse i det ryska samhället och om myten om Ryssland som spärr mot muslimskt inflytande: https://tommyhansson.wordpress.com/2015/08/01/myten-om-ryssland-som-sparr-mot-muslimskt-inflytande/

untitled
Europas nordligast belägna moské, den i ryska Norilsk. Ungefär 15 procent av den ryska befolkningen är muslimer.

Påminner om sovjettiden Nils-Erik Engström och Magnus Lindeman, båda verksamma vid Ljus i Öster, bekräftar i en debattartikel det svåra läget för fri religionsutövning i Ryssland och undrar till och med om situationen kan bli lika allvarlig som den var på den kommunistiska sovjettiden. Engström borde veta vad han talar om, eftersom han tillsammans med kollegan Bengt Sareld satt fem månader i sovjetiskt fängelse i Minsk i nuvarande Vitryssland för att ha försökt smuggla in biblar till kristna trossyskon. (Se Andres Küng: Fallet Engström/Sareld, Proklama 1978, 208 sidor).

Under åren från början av 1990-talet till 2002 fanns, skriver Engström och Lindeman, en väl fungerande religionsfrihet i Ryssland. Sedan Putin blivit varm i kläderna som rysk president har det emellertid blivit alltfler restriktioner i religionsutövandet för andra grupperingar än rysk-ortodoxa sådana. Stora skillnader finns dessutom beträffande hur lagarna följs i olika regioner. Det har alltid varit någon grupp, framhåller debattörerna, som haft särskilda svårigheter med myndigheterna.

I våras presenterades så förslag om nya bestämmelser i syfte att ”införa ytterligare åtgärder för att motverka terrorism och garantera den allmänna säkerheten”. Den 6 juni i år skrev Putin under den nya lag som trädde i kraft den 20 juli och som Anatoly Pchelintsev sågar här ovan.
Engström och Lindeman framhåller: ”Det är den hårdaste religionslagen sedan Chrusjtjovs tid vid makten på 1950-talet. Den drabbar främst de ryska evangeliska kyrkorna och alla deras internationella samarbetspartners.”

Enligt de nya lagarna kan pastorer tillåtas att missionera om vederbörande har skriftligt tillstånd och håller sig inom de egna lokalerna, men om andra medlemmar i en församling eller ett samfund bedriver utåtriktat religiöst arbete kan det bli problem. Religiösa möten i privata lägenheter är förbjudna.

Det kan enligt de nya lagbestämmelserna anses röra sig om otillåten missionsverksamhet om en person är på uppdrag för en religiös förening och håller en predikan, bjuder in till gudstjänst, ger bort litteratur eller annat tryckt material alternativt sprider ljudinspelningar eller videos. Det krävs ingen större fantasi för att inse, att de nu aktuella lagarna och förordningarna påminner rätt mycket om hur det var på sovjettiden, även om man inte längre spärrar in religiöst troende på mentalkliniker eller ägnar sig åt tortyr.

img_1591
Nils-Erik Engström (till vänster på bokens omslagsbild) satt fängslad i dåvarande Sovjetunionen för bibelsmuggling. Foto: Tommy Hansson

Det är vidare tillåtet för en samfundsmedlem att prata med andra om sin tro men ej bjuda in till andakt eller annan religiös sammankomst. Böter för dem som döms skyldiga kan omfatta summor upp till motsvarande 140 000 kronor för samfund och 7000 kronor för privatpersoner.

Varför kläms kristna åt? I en av de första domarna enligt den nya religionslagen ålades pastorn Ebenezer Tuah, som kommer från Ghana men är bosatt i Ryssland, att betala 50 000 rubel (7000 kronor) i böter. Pastor Tuah hade ordnat religiösa möten samt lagt ut information om sin tro på Internet i propagandistiskt syfte. Sådan går icke för sig i Putins Ryssland anno 2016.

Nils-Erik Engström och Magnus Lindeman konstaterar i sitt debattinlägg i Ljus i Öster att de nya ryska lagarna står i direkt strid mot vad som stadgas i FNs deklaration om de mänskliga rättigheterna om att ”var och en har rätt till tankefrihet, samvetsfrihet och religiös frihet” samt att ”var och en har rätt till åsiktsfrihet och yttrandefrihet” (artikel 18 respektive 19).

Om nu syftet med de nya religionslagarna är att förhindra terrorism, vilket naturligtvis är en fullt legitim målsättning, kan man slutligen fråga sig varför kristna trosbekännare kläms åt på ovan beskrivet sätt – det är ju inte kristna som ägnar sig åt självmordsbombningar och andra typer av terrordåd.