Posted tagged ‘volleyboll’

Om väntanstider, lycka och familj

17 februari, 2014

Intet är som väntanstider
vårflodsveckor, knoppningstider,
ingen maj en dager sprider
som den klarnande april.

untitled Vår nationalskald Erik Axel Karlfeldt (1864-1931), akademisekreterare och nobelpristagare.

Så inleds Erik Axel Karlfeldts (1864-1931) dikt Intet är som väntanstider, som får bilda inledningen till denna lilla betraktelse. Vi befinner oss förvisso ännu bara i mitten av februari, men denna måndag lämnar åtminstone här i Södertälje en föraning om vårens fröjder: dagsljus ända in till sent på eftermiddagen och nästan snö- och isfritt med stora gröna ytor här i bostadsområdet.

Är det inte just ”väntanstider” som skänker tillvaron det där lilla extra? Något att se fram emot. Ofta nog är det väntan som, på bekostnad av det vi väntar på, är den finaste upplevelsen. För oss som sysslar med partipolitik är de sju månader som återstår fram till valet en enda lång väntanstid.

För de av oss som tillhör eller sympatiserar med något av ”lindansarpartierna” C och KD är det troligen en väntan bemängd med negativa farhågor om att åka ur riksdagen och andra parlamentariska församlingar, medan det ser helt annorlunda och mycket roligare ut för oss sverigedemokrater – en väntan är det lika fullt.

Naturligtvis finns det även annat att vänta på. Själv har jag anmält mig till en resa till Israel om en dryg månad som jag givetvis ser fram emot i allra högsta grad, det var nu dryga åtta år sedan jag besökte Det heliga landet senast. Senare under våren har jag tänkt hålla min årliga Irlands-middag vilket också är något jag ser fram emot.

Det blir sjunde året i rad jag ordnar denna sammankomst för nära vänner och bekanta, sprungen ur min kärlek till den irländska kulturen, fjärde gången utan min hustru. Någon gång under våren skall jag även, tillsammans med en gammal lumparkompis, försöka planera in en resa till min kära värnpliktsstad Boden och dess bekanta fästning.

Denna dag kom på sätt och vis att präglas av en tweet från min gode och uppskattade vän Jens Leandersson, regionråd för SD i Skåne, som länkade till en av sina läsvärda vardagsbetraktelser som denna gång handlade om en bok av förintelseöverlevaren Viktor Frankl (1905-97: Livet måste ha en mening.

http://superjens1.files.wordpress.com/2014/02/nr-9.pdf

untitled Viktor Frankl (1905-97) menade att livet måste ha en mening.

En av dennes erfarenheter från sin tid i nazityska koncentrationsläger var att människor kunde indelas i två kategorier: de anständiga som söker hjälpa sina medmänniskor och de som saknar principer. Frankl, som var en österrikisk filosof och psykoanalytiker, menade vidare att lycka aldrig kan nås om vi medvetet strävar efter att bli lyckliga: lycka är en produkt av annat vi gör när vi uppträder som det anstår anständiga varelser och försöker hjälpa våra medmänniskor.

Jens är för övrigt en av de mest öppna och positiva människor jag träffat på inom ramen för mitt politiska engagemang. Han betydde mycket för att peppa mig när jag var ny i partiet, vilket ledde till att jag insåg att jag faktiskt kunde göra en hel del för SDs och ytterst Sveriges bästa. Liksom är fallet med många andra människor som sticker ut har Jens drabbats av lögnaktiga beskyllningar och en hel drös skitsnack av personer som borde ha begripit avsevärt bättre. Jag kommer att sakna honom mycket i partiet!

imagesJens alter ego, ”Superjens”, räddar Skåne från ovälkomna gäster. Teckning: Rickard Håkansson

En annan mycket positiv person som, av naturliga skäl, ligger mig ännu varmare om hjärtat är min dotter Isabella. En alldeles sann historia från hennes barndom får illustrera vad jag talar om. När hon var sex år skulle hon krypa under en parkerad bil i vårt bostadsområde och hämta en boll. Det var bara det att bilens förare inte hade uppmärksammat den lilla flickan som kröp under hans bil. Följden blev att bilens hjul rullade över delar av Bellas lilla kropp: hon bröt ett nyckelben, några revben och benet strax ovanför ena vristen.

Färd i ambulans till Sankt Görans barnsjukhus med den oroliga pappan i följe. Första natten låg hon i respirator men den kunde hon dessbättre snart lämna. Sedan fick hon tillbringa kanske en vecka, jag minns inte exakt, i en sjukhussäng med dräneringsslangar till lungorna för att få bort blodet. Hennes benbrott fick opereras. Hon klagade inte en enda gång vad jag kommer ihåg. Hon skrattade och var glad och tyckte mest att det hela var ett litet glatt äventyr.

För så är hon, Isabella: för det mesta glad, positiv och optimistisk. Duktig och vacker också. Just nu bedriver hon studier och spelar emellanåt volleyboll i Glasgow, men flög i dag till Kalifornien för att träffa ett par tidigare studiekompisar. Mina faderliga böner är med henne.

Isabella har hunnit fylla 23 år, men det var bara ett par centimeter från att hon inte fick uppleva sin sjunde födelsedag den där septemberdagen 1997. Jag ryser vid tanken. I dag är hon, tillsammans med sin äldre bror, den fasta punkten i mitt liv. Jag kan förvisso anse mig lycklig som får vara i stort sett frisk och dessutom kan äta mig mätt varje dag, har tak över huvudet och därtill  en meningsfull sysselsättning och en levande relation till Gud.

1920618_805907859435985_519708837_n Isabella i en stilstudie.

Allt detta skulle dock vara värt betydligt mindre om det inte vore för min familj.

Avslutar med att recitera begynnelsen av andra versen i Karlfeldts dikt:

Intet är som längtanstider,
väntansår, trolovningstider.
Ingen vår ett skimmer sprider
som en hemlig hjärtanskär.

Så var det naturligtvis under den tid som föregick mitt bröllop med min Marika. Inget jag räknar med att få uppleva igen, dock. Betvivlar uppriktigt att någon skulle stå ut med den egendomliga person som är jag. Men som jag nämnt ovan finns det mycket annat att vänta på och glädjas åt, även i min relativt framskridna ålder!

Är det nationalism när vi jublar åt svenska guld?

15 februari, 2014

untitled Svenskt stafettguld. Då känner vi en hjärtats nationalism.

Jag vet att jag inte var ensam om att gråta en skvätt i samband med de svenska skidtjejernas stafettguld på 4 x 5 kilometer i OS i Sotji i dag. Som svensk blir man glad och ibland, som i dag, till och med rörd över svenska idrottsbragder. I alla fall om man bryr sig det minsta om idrott, vilket alla inte gör.

Det brukar heta att idrotten är det enda område där det är tillåtet med nationalism. Där kan vi skråla nationalsången av hjärtans lust och vifta med hur stora blågula flaggor som helst utan att riskera kallas nazister eller rasister. Men är detta egentligen uttryck för nationalism? Ja – och nej.

Naturligtvis kan man tolka dagens guldvrål åt Charlotte Kallas och hennes lagkamraters OS-guld i dag – det första svenska i dessa spel – som ett stycke nationalism. Så enkelt är det dock inte, det vill jag bestämt hävda. Det faktum att vi gläds åt svenska framgångar behöver inte betyda att vi är nationalister i egentlig mening.

Enligt den ideologiska nationalismen är fosterlandet värdemässigt överordnat allting annat. Allt som gagnar det land man råkat födas i är rätt – även om det är fel. Ett uttryck som kan sägas illustrera den inställningen är ”right or wrong, our country”, ord som först lär ha uttalats av den amerikanske sjöofficeren och krigshjälten Stephen Decatur (1779-1820) och senare travesterats av Carl Schurz, som var utrikesminister i USA under president Rutherford B. Hayes 1877-81 med ”My country, right or wrong…”.

untitled Stephen Decatur: ”Right or wrong, our country.”

Detta är vad jag anser vara en primitiv form av nationalism. Den egna nationen kan och får inte vara överordnat allting annat. Den inställningen har lett till två världskrig och mycket annat elände genom historien. Det är därför jag anser att personer som är medborgare i omänskliga diktaturer begår berömvärda och patriotiska handlingar genom att spionera eller på annat sätt arbeta för annan makt. Som polacken Ryszard Kuklinski eller sovjetmedborgaren Oleg Penkovskij, vilka överlämnade militära hemligheter till USA och NATO under Kalla kriget.

Jag skrev för några år sedan följande bloggtext om bra och dåliga spioner:

https://tommyhansson.wordpress.com/category/ryszard-kuklinski/

Eller som den tyske officeren Claus von Stauffenberg, som sökte ta Hitler av daga; det var Stauffenberg och hans sammansvurna och inte Hitlers anhang som var de verkliga tyska patrioterna. När den egna regimen består av skurkar är det närmast en patriotisk plikt att motarbeta den.

untitled Peter Forsbergs klassiska straffmål i OS-finalen i Lillehammer mot Kanada 1994.

När vi jublar åt svenska idrottsguld är det således inte fråga om en ideologisk utan snarare en hjärtats nationalism, uttrycket för en omedelbar glädje och stolthet över att representanter för Sverige lyckas hävda sig i tävlan mot andra nationers företrädare. Vi känner instinktivt, med ryggmärgen om man så vill, att vi bör glädjas när våra landsmän presterar något bra. Det är en sorts latent stolthet över att tillhöra kollektivet Sverige som blommar upp på detta sätt.

Därför flyger vi upp ur TV-soffan och skriker när Kalla eller någon annan segar sig förbi medtävlarna i mål eller när Tre Kronor får pucken i motståndarkassen. Jag misstänker att även de mest utflipprade så kallade antirasister och/eller antinationalister – i alla fall de som har ett positivt förhållande till idrotten – känner den glädjen.

Själv har jag aldrig varit nationalist i snäv mening utan snarare en hjärtats nationalist. En av anledningarna till att jag gick med i Sverigedemokraterna (SD) för sex år sedan var att jag kände ett behov att, efter många års engagemang i olika internationella frågor, manifestera denna form av nationalism. Som jag ser det står SD för en lagom och anständig form av nationalism som jag inte har några problem med. Jag förblir dock betydligt mera konservativ än nationalist.

999433_805237082836396_162677617_n Duktiga volleybolltjejer i Glasgow: Isabella nederst till vänster.

Glädjen över det svenska stafettguldet och i någon mån Tre Kronors hockeyseger mot Lettland bär mig igenom den här dagen, men jag kan inte neka till att jag känner en lika stor glädje över min dotters idrottsprestationer, låt vara i avsevärt mindre skala – Isabella studerar i Skottland och spelar i ett volleybollag på skolan som tydligen inte går av för hackor och som till och med spöar manliga lag. I Sverige uppnådde hon näst intill elitnivå.

Litet om föräldrakärlek, volleyboll, ett unikt museum – och så FP och DN…

17 november, 2013

1380343_10202362731570375_511311379_nBella och hennes volleybollag i Glasgow.

Det har sagts att den som inte har barn inte vet vad kärlek är. Jag har skrivit det förut och jag skriver det igen. Jag påmindes om denna oomkullrunkeliga sanning när jag nyligen såg en bild på min dotter, som studerar i Glasgow i Skottland och kommer att göra så de närmaste åren. Lyckligtvis kommer hon hem kring jul och nyår.

Isabella, som det snart 23-åriga flickebarnet heter, syns i förgrunden tillsammans med sitt tydligen rätt så framgångsrika volleybollag på skolan. Hon spelade fram till för ett par år sedan på nästan elitnivå i Södertelge VK men slutade, som tjejer som kommer upp litet i åldrarna brukar göra. Alldeles för tidigt, menade jag (som själv slutade med aktivt idrottande innan jag fyllt 19).

Blev därför positivt överraskad när hon nu återupptagit volleyn borta i Skottland. Hon är inte speciellt lång men var så vitt jag minns den hoppstarkaste i laget. Vad jag vill komma fram till är att jag, när jag såg fotot, insåg hur stolt och glad jag känner mig över min dotter (behöver nog inte tilläggas att jag känner samma för hennes fem år äldre bror). Föräldrakärleken är den starkaste typ av kärlek som finns; den förvandlar den så kallade romantiska kärleken till en ganska ytlig sinnesretning.

Därmed intet ont sagt om romantiska känslor mellan man och kvinna, flicka och pojke. Dessa  behövs alldeles uppenbart för att föra släktet vidare och piffar dessutom upp tillvaron i största allmänhet. Alla normala föräldrar älskar dock sina barn mer, eller kanske rättare djupare, än den bättre hälften eftersom den förstnämnda kärleken omfattar det egna köttet och blodet. I och med att föräldrarna förenas i den gemensamma kärleken till barnet/en kan de sedan föra sin egen kärlek till en högre nivå inom familjeramen.

untitledBiologiska museet i Södertälje: ett måste att bevara.

I dag knallade jag ner till hundraårsjubilerande Biologiska museet mitt emot sjukhuset här i Södertälje. I år är det nämligen jämnt ett sekel sedan denna arkitektoniska pärla, ritad av Hjalmar Cederström och inredd av Gustav Kolthoff, invigdes. Museet framställer i ett konstfullt dioramas form djur- och naturlivet i östra Sörmland genom målning i storformat, uppstoppade djur och inspelade fågelläten.

Tyvärr dras museet, som sorterar under Torekällbergets friluftsmuseum, med ekonomiska problem varför det endast kan hålla öppet sporadiskt och då för att ge plats för skolklasser och liknande. I dag bjöds allmänheten emellertid på kaffe med dopp, det senare i form av kakor bakade på Torekällberget (som väl närmast kan beskrivas som Södertäljes Skansen), samt gavs tillfälle att beskåda enhetschefen Stefan Sundblad skrudad i stormhatt, frack och hela faderullan från förra sekelskiftet.

Jag har som täljepolitiker städse verkat för att det helt unika Biologiska muséet skall bevaras och kommer givetvis att hålla fast vid detta.

Vad som i övrigt hänt mig under dagen är kanske ingenting som ni nödvändigtvis behöver veta, men jag låter er inte komma undan för det. Efter den trevliga stunden på Biologiska museet tog jag buss 753 från sjukhuset ner till COOP Folkparken och inhandlade mat för kvällen, som blev chili con carne förstärkt med kikärter. Hyggligt rött lådvin till. Har sedan som vanligt lördagar tittat på Midsomer Murders på TV8. En skvätt whisky därtill.

I morgon har vi i SD Södertälje/Nykvarn medlemsmöte i lokalen. Vi börjar få ihop ett som det verkar bra manskap inför valen i september 2014. Vad jag vet så är det typ ett 15-20-tal som kandiderar i kommunvalet. Skall inte bli några tomma stolar den här gången!

imagesValaffisch från den avlägsna tid då FP alltjämt var ett parti att räkna med.

Från Folkpartiets så kallade landsmöte rapporteras under dagen om beslut som visar, att detta i realiteten socialdemokratiska vingelpetterparti – jag brukar kalla det Sveriges skenheligaste – fattat en rad beslut som avlägsnat det ännu längre bort från den liberala ideologin. I första rummet bör idiotförslaget om bevisbart samtycke som villkor för sexuella aktiviteter nämnas (se mitt föregående blogginlägg) anföras.

Slutligen har åklageriet kommit fram till slutsatsen, att Skånepolisens zigenarregister icke tillkommit enbart i syfte att registrera viss etnicitet. Så Dagens Nyheter, som under Wolodarskis ledning utvecklats mer och mer mot att bli ännu en indignationsstinn slaskblaska av kvällstidningstyp, får stå där med långt ansikte med chefsgråterskan Orrenius bredvid. Något man nu gör sitt bästa för att dölja.

http://www.aklagare.se/Media/Nyheter/Pressmeddelande-forundersokningen-om-viss-behandling-av-personuppgifter-vid-Polismyndigheten-i-Skane/

Tänkte avrunda med litet filosoferande om livet. Det har funnits stunder då jag inte tyckt det spelat någon större roll om jag vaknat upp eller inte på morgonen. Så känner jag  inte längre. När jag tänker tillbaka på de dryga sex årtionden som varit finner jag att jag egentligen lyckats uppnå allt jag någonsin på allvar velat uppnå.

Jag har fått syssla med – och gör så fortfarande – med sådant jag finner meningsfullt och tycker jag stundtals gjort det rätt framgångsrikt om än knappast välavlönat. Jag har sökt sanningen och meningen med livet och funnit dem. Jag hittade en flicka att älska och som älskade mig och bildade tillsammans med henne en fungerande, kärleksfull familj.

Så mycket mer än detta tror jag inte jag kan göra här i livet. Jag har intet att förlora utan räknar allt som kommer härefter som en bonus. Det känns ganska skönt, faktiskt!

Slutligen litet godnattmusik i form av ”California Dreamin´” med The Mamas and the Papas:

http://www.youtube.com/watch?v=N-aK6JnyFmk