Posted tagged ‘Voltaire’

Rickard Söderberg: politisk korrekthet med magstöd

2 juni, 2015

10644870_377719985709187_7159665171902340059_n Operasångaren Rickard Söderberg: megafon för politisk korrekthet.

Tidningen Metro presenterade den 29 maj sina nya kolumnist, den 40-årige operasångaren Rickard Söderberg. ”Han beskriver sig själv som en driven, snudd på enerverande fast väldigt snäll bög”, heter det i presentationstexten.

Vidare citeras Söderberg så: ”Jag använder min plattform som operasångare för att driva opinion.” Det kan inte råda några som helst tvivel om att detta är en korrekt beskrivning. Mer än så. Rickard Söderberg företräder en politisk korrekthet med magstöd som jag personligen finner vämjelig. Han driver därvidlag samma linje som Malena Ernman, som blivit en viral visa med sina ogenomtänkta och ibland rent korkade påhopp på SD och ”rasismen”.

Söderberg delar Ernmans engagemang mot ”rasismen” och har framträtt inom ramen för sammanslutningen Musiker mot rasism. I en kampanj i detta sammanhang ställde han upp med citatet: ”Oavsett vilket parti du röstar på, lova mig att det inte blir Sverigedemokraterna eller andra rasistiska partier. Lova…!”

Det stora engagemanget för Rickard Söderbergs del gäller dock tydligtvis HBTQ-frågor. Han kallar sig på sin officiella webbplats till och med för Gaytenor: http://www.rickardsoderberg.nu/. Han anser att han har ”en skyldighet att utnyttja sin offentlighet”. Sorry, Söderberg. Det blir bara för mycket. För ostentativt. För kvävande.

Söderberg trycker upp sin sexuella läggning i plytet på oss, med ögonsmink, svart nagellack och handskar utan fingrar, så att vi knappt kan andas. Man behöver varken vara homofob eller pingstvän för att tycka att detta varken är särskilt trevligt eller särskilt smakfullt.

”I allt jag gör så är mitt budskap att den värld som vi lever i behöver mer kärlek och mer tolerans”, förklarar Söderberg vidare. Där kom det magiska ordet: tolerans. Det vill säga den tolkning av ordet som kräver acceptans för det egna men inte har skymten av samma vara för andra. Samma typ av tolerans och förment godhet som företräds av otaliga toleransmånglare och godhetsfascister i vår förvirrade tid.

Söderberg 001

Sålunda skriver Rickard Söderberg i sin jungfrukrönika i Metro, under rubriceringen ”Mitt motto är total uppriktighet”, följande:

Att idka krönikörism är för mig synonymt med total uppriktighet, för i samma ögonblick som jag börjar vända min superhjältecape efter vinden kommer jag tappa styrfart och falla handlöst mot likgiltighet. Den utbredda homoskräcken där religiösa fanatiker och högerextremister går hand i hand kommer få sig en känga. Räddhågsna politiker som gladeligen exporterar vapen till icke ickediktaturer och företag som skrupellöst fistar globalt miljötänk likaså.

Förlåt en yngling, men är det inte där Söderberg redan har landat? Det vill säga i likgiltigheten, i det här fallet etikettvänsterns robotaktiga prat om ”homoskräck”, ”religiösa fanatiker” och ”högerextremister”. Det är så hopplöst mainstream och renons på originalitet, att inte ens det vådligaste ordbajseri av det slag Söderberg ägnar sig åt i debutkrönikan eller värsta sminkchocken torde kunna dölja detta. Att kejsar Söderberg måhända faktiskt är naken.

Som jag ser det finns det två typer av tolerans. Den ursprungliga versionen kräver att vi skall tåla, alltså stå ut med, åsikter vi djupt ogillar, kanske hatar. Det är den sorts tolerans som fick Evelyn Beatrice Hall att i en biografi om den franske filosofen Francois-Marie Arouet (Voltaire) sammanfatta filosfens budskap på följande sätt: ”I disapprove of what you say, but I will defend to the death your right to say it.” (Jag ogillar vad du säger, men jag kommer att intill döden försvara din rätt att säga det):https://tommyhansson.wordpress.com/2011/10/06/nagot-om-tolerant/

Detta är dock inte den sorts tolerans som Rickard Söderberg och våra vanligaste toleransmånglare förfäktar. Den modernt degenererade formen av tolerans kräver i stället total acceptans och underkastelse under en viss åsikt. Exempelvis att all invandring är bra och ju större desto bättre. Tycker man inte så är man rabiat rasist, ja kanske rentav något så hemskt som sverigedemokrat. För sådant finns inte skymten av tolerans. Eller att allt som har med homosexualitet och/eller HBTQ att skaffa är gott, allt annat är uttryck för svårartad homofobi och kanske religiös fanatism.

untitled Voltaire var, till skillnad från dagens toleransmånglare, beredd att gå i döden för åsikter han inte gillade.

Denna moderna form av ”tolerans” ställer Voltaire på huvudet, som om upplysningsfilosofen skulle ha sagt: ”Jag ogillar vad du säger, och jag kommer inte att tveka att döda dig för att förhindra dig från att säga det.”

Rickard Söderberg är sångutbildad i Köpenhamn och har sjungit i större och mindre operahus i Europa, USA och Afrika. Han är uppenbarligen en rikt begåvad sångare och artist. Desto mer tragiskt är det då att han medvetet utnyttjar sin opera- och kändisplattform till att bli en megafon för den politiska korrektheten i allmänhet och sin egen, något yviga sexualitet i synnerhet; därmed bidrar Söderberg också till att befästa fördomen, att opera enbart är en angelägenhet för bögar. Vilket en gammal operanjutare som jag tycker är minst sagt trist.

Dessutom hyser jag den enkla meningen, att artister och idrottsutövare bör hålla sig till det de behärskar. Det vill säga sitt artisteri och sin idrott. Det är väldigt sällan det blir lyckat när de går utanför detta. Fallet Rickard Söderberg är ett ovanligt tydligt exempel härpå.

Den ateistiska dårskapen

25 december, 2011

Heliga tre konungars tillbedjan av det nyfödda Jesus-barnet.

”Nyateismens sammanbrott”. Så löd rubriceringen till Svenska Evangeliska Alliansens (SEA) nyhetsbrev den 9 december. Nyhetsbrevets text gjorde gällande att den så kallade nyateismen nått vägs ände. Det är ett ämne som väl kan vara lämpligt för en betraktelse så här på juldagen 2011.

Tankeströmningar som förhöll sig skeptiska gentemot religionen började göra sig gällande redan under 1600-talet. Uttryck härför hade också säkert dykt upp redan långt dessförinnan. Den franske tänkaren René Descartes (1596-1650), som avled i lunginflammation på Stockholms slott, satte tvivlet i system. En av de få saker han inte tvivlade på var människans tankeförmåga, därav uttrycket: Cogito, ergo sum (Jag tänker, alltså är jag till).

Descartes gick i bräschen för en vetenskaplig hållning och har därför kommit att spela en roll för senare tiders ateister, men det är fel att betrakta Descartes själv som gudsförnekare: tvärtom höll han det för filosofiskt självklart att det fanns en fullkomlig Gud.

Tvivlet tog fart under upplysningstiden, vars flammande politiska uttryck blev Franska revolutionen 1789 vilken var influerad av filosofer såsom Rousseau, Voltaire och Diderot. Inte ens de franska revolutionärerna förmådde dock helt och fullt bryta med religionen. Den uppgiften påtog sig däremot Karl Marx (1818-83) och dennes nära förbundne Friedrich Engels (1820-95) med desto större entusiasm.

Marx (till höger) och Engels lade grunden för den moderna ateismen.

För Marx, som var född i en judisk familj vilken konverterat till kristendomen, var all religion ett ”opium för folket” och en ”suck från en varelse i trångmål” som skulle bekämpas med alla medel. Bara genom beslutsam revolutionär handling kunde samhällets missförhållanden – vilka i Marx/Engels perspektiv den organiserade religionen endast förlängde – rättas till. Vid vägens slutmål låg det hägrande klasslösa, kommunistiska samhället.

Den moderna ateismen häftar främst i tacksamhetsskuld till Marx, Engels och den ryske revolutionären V. I. Lenin. Den senare kunde genom sin idé om en liten skolad elittrupp som revolutionens vägröjare genom den bolsjevikiska statskuppen i Ryssland 1917 för första gången grunda ett samhälle byggt på marxismens idéer.

Berlinmurens fall 1989 och Sovjetunionens sammanbrott 1991 bevisade att marxismen-leninismen var byggd på lösan sand och endast ledde till diktatur och förtryck. Samtidigt var det i de förkättrade ”kapitalistiska” staterna som den så kallade arbetarklassen nådde en levnadsnivå som aldrig tillförne, helt överlägsen de påvra förhållanden samma klass var hänvisad till i Sovjet och dess satellitstater.

Diktatur och förtryck blev följderna av ateismen satt i system. Bilden från ett sovjetiskt slavarbetsläger.

Vän av ordning tycker kanske att kommunismens undergång som hot mot den globala freden och friheten – efter dess fall har som känt andra hot dykt upp –  borde ha stämt ateisterna till eftertanke. Särskilt som inga av kommunismens försök att utrota religionen nått framgång.

I stället framträdde det som SEAs nyhetsbrev kallar nyateismen, vilken i Sverige haft/har synnerligen verbala företrädare som Christer Sturmark, Lena Andersson och Torbjörn Tännsjö.

Flera författare har påpekat att det nyateistiska fälttåget – i Sverige som utomlands – trots ibland bullrande uppmärksamhet rönt föga framgång. Boken God´s Century. Resurgent Religion and Global Politics av de amerikanska samhällsvetarna Monica Duffy Toft, Daniel Philpott och Timothy Samuel Shah påpekar, att religionen tvärtom fått ökad betydelse inom global politik.

Här hemma utkom docent Peder Thalén, universitetslektor vid Högskolan i Gävle, 2007 med boken Ateismens fall (Artos förlag). Författaren gör gällande att den ”nya ateismen” – som  med 68-vänstern som förmedlare snarast är en rätt kraftlös efterklang av Marx och Engels ateistiska teoretiserande – har förlorat kontakten med samtida kultur och dess mångfald:

De har inte märkt att tiderna förändrats utan har stelnat i ett förhållningssätt som majoriteten känner sig främmande inför.

Christer Sturmark, ett av nyateismens ansikten.

Nyateisterna ser, precis som lärofäderna Marx, Engels och Lenin, all religion som kvintessensen av vidskepelse, dårskap och stollighet. Bara religionen försvinner så kommer allt att bli bra – människan kan räta på ryggen som en fri varelse och, i stället för att anamma de religiösa villfarelserna, låta vetenskap och förnuft styra stegen in i en ny mänsklig guldålder.

Att organiserad religion av olika schatteringar ställt till med betydande elände i världen vore meningslöst att förneka. Muhammeds islamska erövringskrig, Korstågen, Trettioåriga kriget, inkvisitionen och nu det islamistiska terrorkriget mot västvärlden är några sådana exempel.

Lika litet går det emellertid att neka till att de icke-religiösa konflikterna, såsom Första och Andra världkriget, Koreakriget, Vietnamkriget med flera, skördat mångfaldigt fler offer. För att inte tala om offren för kommunismens terrorvälde i en lång rad länder.

Det är med mina ögon därför ganska korkat att rikta allt strålkastarljus på religionen och försöka göra denna värre än alla andra mänskliga aktiviteter. Ett sådant synsätt tyder på en fixering vid det religiösa som negativ kraft – en fixering som i sig kan anses vara uttryck för en (pseudo)religiös inställning.

På samma sätt som övertygade kommunister eller nationalsocialister ådagalägger ett trosnit som mycket väl kan kallas religiöst till sin funktion.

Jag har kommit fram till den uppfattningen, att ateismen – denna må sedan kallas ny, gammal eller tidlös – är en anomali. Det är onaturligt för människan att inte tro på en kraft eller krafter högre än henne själv. Det är  precis därför kommunismen och andra sekulära ideologier med totalitära anspråk, liksom givetvis ateismen, är dömda redan på förhand: de tar inte hänsyn till människans sanna natur.

Detaljstudie av Carl Larssons ”Midvinterblot”.

Själv har jag, utan några som helst anspråk på att vara renlärig, en i grunden kristen övertygelse. Jag anser dock att all religion, förutsatt att den är fredlig och tolererar andra religionsläror än den egna, är godartad. Detta eftersom den både ger den enskilda människan ett stöd i hennes besvärliga tillvaro och erbjuder de troende en meningsfull världsförklaring.

För mig som kristen är det således naturligt att fira julen till minne av vår frälsares, Jesus Kristus, födelse. Dock har jag inga problem med att andra må se samma högtid främst som ett fortsättande av forna tiders midvinterblot; dessa senare byggde ju faktiskt också på vissa religiösa föreställningar vilka säkert var/är sina anhängare till stor hjälp och vederkvickelse.

Något om tolerans

6 oktober, 2011

Voltairebiografissan Evelyn Beatrice Hall.

Den 21 november är det min och den franske filosofen Voltaires födelsedag (jag blir 60, han 317). Det får mig osökt (nåja) att tänka på Voltaires mest kända yttrande:

I disapprove of what you say, but I will defend to the death your right to say it. 

Jag ogillar vad du säger, men jag kommer in i döden att försvara din rätt att säga det. Och innan ni kastar er på kommentatorsfältet för att rätta mig så skyndar jag  att tillägga, att jag är fullt medveten om att det inte var Voltaire (Francois-Marie Arouet, 1694-1778) som yttrade eller skrev dessa ord.

Upphovskvinnan till den nämnda sentensen var i stället den brittiska författarinnan Evelyn Beatrice Hall  i hennes biografi The Friends of Voltaire (1906), som hon skrev under pseudonymen S. G. Tallentyre. I citatet sammanfattade hon vad hon ansåg vara kontentan av fransmannens filosofi.

Hall föddes 1868, men beträffande hennes dödsår föreligger olika uppgifter: i svenskspråkiga Wikipedia anges hon ha avlidit 1919, medan det i den engelska versionen och på andra ställen anges ”after 1939”.

Hur som haver anses yttrandet i fråga vara en god sammanfattning av yttrandefrihetens innebörd. Det kan också sägas vara en excellent utgångspunkt när det gäller att definiera ordet ”tolerans”.

Man kan nog säga att det finns två huvudlinjer avseende tolkningen av t-ordet. Den ena tolkningen innebär kritiklös acceptans, det vill säga den tolkande godtar  någonting utan vidare spisning. Det menar jag vara fel sätt att se på t-ordet. Den andra, riktiga,  tolkningen översätter snarare tolerera med ”tåla”, ”stå ut med” och står därmed i överensstämmelse med det Voltaire-anknutna citatet.

Låt mig ta ett exempel på det sistnämnda. Jag har personligen utomordentligt svårt att stå ut med miljöfanatiker, som vill förbjuda och/eller reglera det mesta i syfte att åstadkomma perfekta förhållanden i naturen och andra mänskliga omgivningar. Däremot tolererar jag dessa individer och deras rätt att plädera för sina åsikter.

Ett exempel på den förra typen av (falsk) tolerans är mjäkiga kristna, som inte tvekar att ge avkall på den egna religionen i felriktat världsförbättrarnit. Denna typ av kristna håller gärna tyst med övertygelsen att Jesus Kristus är Guds son i syfte att blidka påstridiga muslimer, vilka hävdar att Jesus endast var en viktig profet.

Men det finns också en tredje typ av tolerans. Den tjänar huvudsakligen som en fjäderbuske för den ”tolerante” att sätta i den imaginära hjälmen som tecken på överlägsenhet: se hitåt, alla, se så tolerant jag är! Denna sorts ”tolerans” har mer med självförhärligande än äkta tolerans att göra.

Den sista, beklagliga varianten av tolerans – som alltid är bemängd med en tydlig sentimentalitet – är den som utmärker den politiskt korrekte. Min erfarenhet är att denna falska tolerans i hög grad är utmärkande för medlemmar i och sympatisörer till Folkpartiet liberalerna.

Det finns knappast några politiskt verksamma som talar lika mycket om tolerans som just detta partis anhängare. Det kan gälla tolerans gentemot homosexuella, ensamma mödrar, invandrare, brottslingar, muslimer, handikappade eller någon annan samhällsgruppering . Huvudsaken är att den aktuella toleransen är politiskt matnyttig och sålunda tjänar den tolererandes syfte: att själv framstå i så förmånlig dager som möjligt.

Vetbästerberg reser sig ur TV-soffan.

Ett typexempel på denna sorts ”toleranta” individer är förre folkpartiledaren Bengt Westerberg, mannen bakom konceptet ”en generös invandringspolitik”. Det var detta koncept som nästan splittrade regeringen Bildt 1991-94 och beredde vägen för import av tiotusentals immigranter från det krigsdrabbade forna Jugoslavien. Några av frukterna av denna politik skördar vi i dag, när den ena krigsförbrytaren efter den andra avslöjas ha stuckit sig undan i vårt land.

Bengt ”Vetbästerberg” Westerberg visste inte till sig i trasorna när det gällde att tolerera införseln till vårt land av hur många immigranter som helst, men när det gällde att översätta toleransen till vanligt folkvett slog det slint. Ergo reste han sig ur TV-soffan valnatten 1991 när Ny Demokrati-profilerna Ian Wachtmeister och Bert Karlsson nalkades.

Vetbästerberg kunde vara nog så tolerant när det tjänade hans egna syften. Men när det kom till en tolerans värd namnet – det vill säga att tåla också andra åsikter än de egna – då räckte toleransen och vidsynen inte till.

Falsk tolerans har alltså av för mig oklar anledning blivit ett särmärke för just Folkpartiet. Ett självupplevt exempel gäller en medelålders dam  som är mycket kulturellt och historiskt bevandrad och gärna vill bli beundrad såsom varande tolerant och vidsynt. Men återigen – när toleransen sätts på prov flagnar den av likt dålig fernissa.

Jag satt således för inte så länge sedan och pratade i all förnöjsamhet med nämnda dam om allsköns ämnen när vi råkade komma in på politik. Det framkom då att jag råkade vara sverigedemokrat och till och med chefredaktör för partiets tidning SD-Kuriren medan hon själv var folkpartist.

Den personlighetsförändring  jag då hade det tvivelaktiga nöjet att iaktta fick exemplet Dr. Jekyll och Mr. Hyde att framstå som rena söndagsskolan. Ansiktet frös i en stel grimas och genast började banala propagandafraser strömma över den upplysta damens läppar. Bland annat hade hon fått för sig att SDs devis framför andra var ”Blont hår och gula tänder”, vilken hon för säkerhets skull upprepade ett antal gånger. Jag behöver inte tillägga att damen var totalt oemottaglig för motargument.

Jag har stött på liknande attityder från andra folkpartister; ibland har dessa talat sig varma för tolerans ena sekunden för att nästa brännmärka Sverigedemokraterna utan varje skymt av tolerans. Jag skall i all ärlighets namn tillägga att jag även träffat fullt normala och toleranta folkpartister, vilka faktiskt erkänt mig som mänsklig varelse trots min partitillhörighet.

Francois-Marie Arouet (1694-1778).

Jag är personligen trygg i min politiska övertygelse såväl som allmänna världsuppfattning. Det gör att jag inte har några problem med att fördra människor med en annan utsyn, även om jag kan vara nog så bitsk i mina kommentarer visavi denna.

Om man uppskattar en annan människa ger man naturligtvis blanka fanken i vederbörandes politiska uppfattning. Det är det vetbästerbergarna bland oss inte har begripit. Lika litet som de begripit den sanna innebörden i det ovan av Voltaire tillskrivna citatet.