Jimmy Carter: odugligaste USA-presidenten i modern tid

Jimmy Carter bröt som president med det fria Kina, Taiwan, och erkände det röda Kina diplomatiskt.

Inte ens SVT kan utnämna Jimmy Carter till en av USAs största presidenter. När TV-bolaget nyligen sände ett hyllningsporträtt av landets 39e president valde man istället att ta fasta på Carters musikintresse och kallade honom ”rock´n roll-presidenten”.

Inför presidentvalet den 2 november 1976 hade den ansedda amerikanska tidskriften Newsweek på omslaget den talande rubriken Niceguyin´ his way to the White House, en tämligen oöversättbar mening som gick ut på att jordnötsfarmaren James Earl (Jimmy) Carter skulle kunna bli president genom att framstå som en nice guy (bra kille).

Sagt och gjort: Carter vann valet mot den sittande presidenten Gerald R. Ford från Michigan med de jämna siffrorna 50,1 mot 48,0 procent. Det som fällde avgörandet var förmodligen det faktum att Ford i en debatt förnekat att det av Moskva dominerade Östblocket var ockuperat – något som alla med undantag för Ford visste att det var. Fords beslut att benåda sin företrädare Richard Nixon från alla eventuella brott i samband med Watergate-affären kan också ha spelat in. https://sv.wikipedia.org/wiki/Jimmy_Carter

James Earl Carter föddes den 1 oktober 1924 i Plains i sydstaten Georgia och närmar sig således de hundra. Han och hustrun Rosalynn har fyra vid det här laget mycket vuxna barn där sladdbarnet Amy, född 1967, är det yngsta. Carter var guvernör i Georgia 1971-75 och vann nationell (och internationell) uppmärksamhet då han kandiderade till att bli det Demokratiska partiets företrädare i presidentvalet 1976.

Carters förnämsta storpolitiska bedrift var värdskapet för de så kallade Camp David-avtalen den 17 september 1978, då Egyptens president Anwar Sadat och Israels premiärminister Menachem Begin satte sina namnteckningar under avtal som reglerade relationerna mellan de båda Mellanöstern-kombattanterna. Avtalen stadgade vidare att Palestina-frågan skulle lösas på fredligt sätt och att Gaza och den så kallade Västbanken (Judéen och Samarien) skulle få självstyre. https://sv.wikipedia.org/wiki/Camp_David-avtalen

I övrigt präglades Jimmy Carters fyra år korta presidentperiod, med Walter Mondale som vicepresident, av problem och bekymmer. Värst var det utdragna, 444 dagar långa gisslandramat i Teheran, då 52 amerikaner hölls som gisslan av en grupp iranska studenter som stödde ayatollah Khomeinis islamistiska revolution. Dramat varade mellan den 4 november 1979 och den 20 januari 1981; gisslan släpptes några minuter efter det att republikanen Ronald Reagan flyttat in i Vita huset. Många menar att gisslankrisen var huvudorsaken till Carters nederlag i presidentvalet i november 1980. https://sv.wikipedia.org/wiki/Gisslankrisen_i_Iran

I ett misslyckat försök till fritagning av den amerikanska gisslan i form av Operation Eagle Claw den 24-25 april 1980 dog åtta amerikanska militärer och en civil iranier då en helikopter och två transportplan kraschade i öknen. Misslyckandet befäste Carters rykte om att vara svag och ineffektiv. https://sv.wikipedia.org/wiki/Operation_Eagle_Claw

Mot slutet av Jimmy Carters enda mandatperiod i Vita huset tog sig Sovjetunionen för att invadera Afghanistan. Kriget som följde varade 27 december 1979 till 15 februari 1989. Den naive söndagsskolläraren Carter, som ditintills gått hårt in för avspänning mellan stormakterna USA och Sovjet, chockades av den sovjetiska våldsutvecklingen. https://sv.wikipedia.org/wiki/Afghansk-sovjetiska_kriget

Som en hämnd på Moskva utropade han en amerikansk/västlig bojkott av de olympiska spelen i Moskva 1980; Sovjet och öststaterna svarade med att bojkotta OS i Los Angeles 1984. Det skall också sägas att USA och västvärlden backade upp de islamistiska mujaheddin-krigarna i Afghanistan med pengar och vapen, bland annat handburna så kallade Stinger-robotar.

Ytterligare en faktor som inverkade menligt på Carters presidentskap var olje- och bensinkrisen 1979, vilket uppstått som en följd av de oroligheter i Mellanöstern som blev resultatet av den islamistiska revolutionen i Iran då shahen Reza Pahlavi störtades av den tidigare landsflyktige ayatollahn Ruhollah Khomeini. USA svarade med att etablera priskontroller. https://sv.wikipedia.org/wiki/Oljekrisen_1979

Vidare bör också något sägas om att Förenta staterna under Jimmy Carters tid i Vita huset lade om sin Kina-politik. Efter att tidigare ha erkänt den antikommunistiska Republiken Kina på Taiwan som den sanna representanten för Kina undertecknade Carter och det röda Kinas ledare Deng Xiaoping i januari 1979 ett avtal som lämnade det frihetliga Taiwan ute i kylan.

Till Jimmy Carters mörkare sidor hör hans envetet anti-israeliska politik som medfört anklagelser om antisemitism. Under sitt fredsmäklande efter presidenttiden har Carter till synes trivts avsevärt bättre i sällskap som består av representanter för terrorgrupperingar såsom Hamas, Hezbollah och Fatah än med representanter för Mellanösterns enda demokrati, Israel. Med tanke på att Carter religiöst sett tillhör baptismen, en kristen inriktning som normalt är klart pro-israelisk, förefaller detta egendomligt.

Carters ynkliga Israel-hat framgick med önskvärd tydlighet av hans bok Palestina. Peace Not Apartheid 2006, där författaren menar att i Israel råder rasåtskillnad av sydafrikansk boer-modell. https://www.jewishvirtuallibrary.org/carter-rsquo-s-calumny-a-review-of-quot-palestine-peace-not-apartheid-quot

Jimmy Carter är inte ointelligent. Han är utbildad civilingenjör med kärnfysik som huvudämne och tjänstgjorde under Andra världskriget som sjöofficer. I mina ögon fattas det emellertid något i hans moraliska utrustning och allmänna vandel som gör att han måste räknas som den odugligaste amerikanske presidenten i modern tid.

Att Jimmy Carter gillar rock´n roll imponerar kanske på en eller annan svensk TV-tittare. Själv ställer jag mig kallsinnig.

Så hjärntvättar BBC britterna: vänstervridning och dubbeltänk

British Broadcasting Corporation (BBC) grundades den 18 oktober 1922. Företaget stod bakom den första nationella TV-kanalen i världen med reguljära sändningar utanför USA och förfogar i dag över ett otal TV- och radiokanaler i och utanför Storbritannien. Länge respekterades BBC allmänt som en garant för en saklig och opartisk nyhetsrapportering, men det ryktet har blivit avsevärt skamfilat – alltfler tenderar istället att se BBC som en vänsterinriktad propagandamegafon.

Enligt den brittiske författaren, journalisten och universitetslektorn David Sedgwick är det illa ställt på British Broadcasting Corporation, ibland av kritiker skämtsamt benämnt bland annat British Bullshitting Corporation, Bolshevik Broadcasting Corporation eller Brussels Broadcasting Corporation.

I boken BBC: Brainwashing Britain? (Sandgrounder Publishing 2018, 387 sidor) levererar Sedgwick en veritabel och samtidigt av fakta och exempel väl underbyggd bredsida mot den statliga brittiska företagsjätten, stundom kallad Auntie, som en gång i tiden uppfann beteckningen public service avseende medier ägnade att betjäna allmänheten.

David Sedgwick menar att det är illa ställt på BBC.

”The modern BBC”, konstaterar Sedgwick (sidan 5), ”is an entirely different animal than it was back in the 1950s when Auntie seemed to capture its essence so deftly. The modern organisation is in fact barely recognisable to its 1970s or even 1980s incarnations. Something has changed – is changing /…/ With its enthusiasm for all things liberal and ´progressive´, to the ordinary man and woman in the street the ´national´ broadcaster arguably feels ever more remote, ever more detached from their own reality than at any time in the corporation´s near 100-year history. https://sv.wikipedia.org/wiki/BBC

Frankfurtskolan och kulturmarxismen. Enligt David Sedwick ligger alla som tillhör en eller flera av grupperna konservativa, kristna, vita, män, arbetarklassen, patrioter, abortkritiker och Brexit-supportrar illa till hos den närmast patologiskt politiskt korrekta institutionen BBC. En term som ofta nämns i samband med BBC och etablissemangsmedia  över huvud taget är kulturmarxism, som mycket kortfattat kan definieras som en utveckling av marxismen syftande till att påverka kultur- och samhällslivet i marxistisk/socialistisk riktning.

Ursprunget till kulturmarxismen står att finna i den så kallade Frankfurtskolan, som var en neomarxistisk skolbildning med ursprung i Institutet för socialforskning i tyska Frankfurt am Main i början av 1930-talet. En av målsättningarna var att förena Karl Marx politiskt-ekonomiska idéer med Sigmund Freuds psykoanalytiska teorier.  Efter nationalsocialisternas maktövertagande 1933 flydde många av företrädarna, exempelvis Max Horkheimer, Theodor Adorno och Herbert Marcuse, till USA. Särskilt Marcuse fick ett avsevärt inflytande över 68-vänstern i USA och västvärlden i sin helhet. ”Den långa marschen genom institutionerna”, ett uttryck som tillskrivits den italienske marxistiske teoretikern Antonio Gramsci, däribland det mediala flaggskeppet BBC, hade inletts.  https://sv.wikipedia.org/wiki/Frankfurtskolan

David Sedgwick definierar kulturmarxismens agenda på följande sätt (sidan 15): ”The gradual process of destroying all traditions, languages, religions, individuality, government, family, law and order in order to re-assemble society in the future as a communist utopia. This utopia will have no notion of gender, traditions, morality, god or even family or the state.”

Hatet mot Trump. Ett särskilt hatobjekt för BBC är USAs president Donald J. Trump. Etablissemangsmedia och den politiska korrektheten i stort kommer aldrig någonsin att förlåta Trump för att denne i presidentvalet 2016 besegrade den egna favoriten Hillary Clinton, vilken så sent som kvällen före valet av såväl politiska bedömare som spelbolag antogs gå mot en given seger. Istället vann Trump med 304-227 räknat i elektorsröster; att Clinton fick något fler väljarröster än Trump hade ingen betydelse såsom det amerikanska valsystemet är utformat. https://www.oddsonline.se/nyheter/valet-i-usa-clinton-storfavorit-infor-den-sista-debatten/

Sedgwick presenterar i sin bok en rik provkarta på BBCs Trump-fientliga verksamhet. Trump är till att börja med nära nog allt som det brittiska medieföretaget avskyr: man, kristen, heterosexuell, frispråkig anti-socialist och med en bakgrund som extremt framgångsrik företagare i miljardklassen. Sedgwick (sidan 112): ”The maverick businessman represents a real threat to the elites  whose interests the BBC so faithfully and unreservedly represent. His opposition to open borders, mass migration and subsequent disenfranchisement of America´s blue collar workers puts him very much on the wrong side of BBC and its ´progressive´allies.”

Donald Trump är enligt BBCs värdegrund, som David Sedgwick uppfattar den, ”very, very bad”. Alla nyheter om och analyser av Trumps göranden och låtanden presenteras i BBCs programutbud i negativast möjliga dager. Jag skall av utrymmesskäl nöja mig med att återge ett exempel ur Sedgwicks bok.

Det gäller försöken att sammanbinda Trump med den vita rasistgruppen Ku Klux Klan (KKK) och särskilt David Duke, USAs troligen mest beryktade antisemit och förespråkare för vit överhöghet samt med ett förflutet som stormästare (grand wizard) för en falang av KKK. Duke har representerat det Republikanska partiet i delstatsparlamentet Louisiana men har även varit medlem i Demokratiska partiet. Populistiska partiet och Reformpartiet. Han uttalade 2019 sitt stöd för den vänsterextremistiska samt jude- och Israel-hatande demokratiska kongresskvinnan Ilhan Omar. https://tommyhansson.wordpress.com/2019/03/14/vite-arkerasisten-david-duke-backar-upp-ilhan-omar/

Sedgwick beskriver hur BBC, oavsett vad Donald Trump sysslade med under sin framgångsrika valkampanj 2016, sökte koppla detta till David Duke: Trump vill sänka skatterna. Vad tycker David Duke om det? Trump vill bygga en mur mot Mexiko. Vad är David Dukes åsikt om det? Trump gillar glass med mintchoklad. Gillar David Duke glass med mintchocklad? Så där höll det på.

BBC piskade upp hatstämning mot Vita husets pressekreterare Sarah  Huckabee Sanders.

”Anser administrationen att slaveri är fel?” Det kan noteras att Donald Trump enligt tillgänglig statistik som presenteras av Sedgwick (sidan 231) tagit avstånd från David Duke/KKK 55 gånger sedan 1991. Ändå har BBC med en dåres envishet gjort sitt bästa för att antyda, att de båda herrarna är av samma skrot och korn. Så till exempel hävdade det brittiska bolaget under valkampanjen 2016 att ”Trump vägrat ta avstånd från Duke” sedan den senare uttalat halvhjärtat stöd för Trump. Sedgwick visar emellertid att Trump i en intervju med journalisten och nyhetsankaret John Heilemann redan 2015 sade om Duke: ”I don´t need his endorsement. I certainly wouldn´t want his endorsment.”

Hatet och illviljan mot president Trump omfattar även hans nära medarbetare. David Sedgwick tar upp fallet med Sarah Huckabee Sanders, Vita husets pressekreterare 2017-19. Vid en presskonferens ställde en närvarande reporter den egendomliga frågan: ”Anser administrationen att slaveri är fel?” Det väckte rabalder då Huckabee Sanders enligt BBCs framställning inte svarade på frågan. BBCs mailkorg fylldes snabbt med inlägg av typen ”Sarah Sanders är en fruktansvärt monster” och ”Hela administrationen är fullproppad med förespråkare för vit överhöghet!”

Sanningen var att journalisten och Trump-hataren April Ryan, troligen helt medvetet, slängde ur sig frågan – som inte hade någonting alls att göra med vad som diskuterats under pressträffen – då Sarah Huckabee Sanders hade avslutat pressträffen och var på väg från podiet. Detta rapporterades inte av BBC, som på detta sätt kunde skapa en egenhändigt ihopsnickrad skandal med Trump-anknytning. Sarah Huckabee Sanders ställning hos den vänsterliberala presskåren och hos BBC främjas knappast av att hon är dotter till den konservative före detta guvernören i Arkansas och presidentkandidaten Mike Huckabee. https://sv.wikipedia.org/wiki/Sarah_Huckabee_Sanders

McGovern-syndromet och journaliskåren. BBC förefaller vara drabbat av samma åkomma som sedan lång tid tillbaka vidlådit etablerade svenska medier: det jag har kallat McGovern-syndromet. Det är uppkallat efter George McGovern (1922-2012), en vänsterliberal senator från delstaten South Dakota vilken nominerades som Demokratiska partiets kandidat i presidentvalet 1972 men som förlorade till den sittande presidenten Richard M. Nixon med en av de största marginalerna i USAs historia – Nixon vann med elektorsrösterna 520-17.

McGovern-syndromet innebär att det aktuella mediet undantagslöst i sin rapportering och sina analyser med alla medel backar upp den demokratiske kandidaten. I Sverige har vi kunnat notera detta fenomen åtminstone sedan Kennedy-Nixon-valet 1960 och framåt. Svenska etablissemangsmedia, enkannerligen etermedia som SVT och TV4 (där USA-korrespondenten Rolf Porseryd är ett skräckexempel), har med den drucknes envishet favoriserat alla demokratiska presidentkandidater.

Detta gäller vare sig dessa varit vinnare såsom John F. Kennedy, Lyndon B. Johnson, Jimmy Carter, Bill Clinton och Barack Obama eller förlorare såsom Hubert Humphfrey, Walter Mondale, Michael Dukakis, Al Gore, John Kerry och Hillary Clinton. De republikanska kandidaterna och presidenterna av typ Ronald Reagan och George W. Bush har analogt härmed svartmålats och demoniserats och Donald Trumps ondska känner i SVT/TV4s perspektiv som vi alla vet inga gränser. https://tommyhansson.wordpress.com/2016/07/23/mcgovern-syndromet-rolf-porseryd-till-er-tjanst/

Detta är på intet sätt någon tillfällighet. Statistik visar att den svenska journalistkåren står långt till vänster. Enligt en norsk undersökning från 2019 röstar 70,7 av de 150 journalister som svarat på enkätfrågorna om partisympatier på något av partierna Vänsterpartiet (32,0 procent), Socialdemokraterna (24,0 procent) och Miljöpartiet (14,7 procent). Inget av de övriga partierna kommer upp i tvåsiffriga procenttal – Centerpartiet får 9,3, Liberalerna 5,3, Moderaterna 4,0, Kristdemokraterna 3,3 och Sverigedemokraterna 2,7 procent. https://nyheteridag.se/undersokning-70-procent-av-svenska-journalister-har-vanstersympatier/

Nej, George McGovern valdes inte till president 1972. Till den svenska journalistkårens stora sorg.

Tidigare undersökningar som gjorts under ledning av professor Kent Asp vid Institutionen för journalistik och masskommunikation vid Göteborgs universitet har också visat att den svenska journalistkåren står påtagligt till vänster om de vanliga väljarna beträffande partisympatier. I Asps forskning tenderar dock Miljöpartiet att vara det parti som framför andra favoriseras av journalisterna. https://jmg.gu.se/digitalAssets/1284/1284227_nr38.pdf

BBC och Orwells dubbeltänk. Inte bara Donald Trump är i BBCs ögon ”very, very bad”. Detsamma gäller Storbritanniens utträde ur Europeiska unionen (EU), populärt kallat Brexit. Företagets motstånd mot Brexit poppar enligt Sedgwick upp överallt i såväl TV- som radiokanaler. När det visade sig att den brittiska ekonomin på det hela taget tycks ha gynnats av EU-utträdet har termen ”trots Brexit…” varit ymnigt förekommande.

BBC har ett särskilt gott öga till det konservativa partiet Tories´ underhusmedlem Jacob Rees-Mogg, representerande valkretsen North East Somerset, vilken inte bara är aktiv Brexit-förespråkare utan även katolik, abortkritiker och motståndare till samkönade ”äktenskap”. Följaktligen har Rees-Mogg åtskilliga gånger varit utsatt för två av de metoder som David Sedgwick i sin bok tillskriver BBC: smutskastning och felaktiga påståenden, sådant som drabbar alla som inte oförbehållsamt bekänner sig till det brittiska mediaföretagets världssyn. Dessa förklaras omväxlande vara rasister, nazister eller extremister samt lidande av ”fobier” av skilda slag – islamofobi, homofobi och allt vad det kan vara.

Samtidigt berömmer sig ”Auntie” av att vara opartisk och rättvis. Hur går detta ihop? Enligt David Sedgwick i BBC: Brainwashing Britain? ägnar sig BBC åt ett dubbeltänk (doublethink) av samma slag som det Sanningsministeriet ägnar sig åt såsom det skildras av George Orwell (Eric Blair) i dennes klassiska framtidsdystopi 1984 (1949). Sedgwick sammanfattar (sidan 151):

I am an impartial, objective journalist who nevertheless: – Missrepresents the views  which contradict the BBC worldview. – Smears entities that disagree with the BBC worldview. – Selects and edits  material specifiacally to support the BBC worldswiew. – Amplifies whatever supports BBC narratives. – Suppresses whatever contradicts BBC narratives. – Applies different standards depending on whether individuals or organisations share the BBC worldview.

Det dubbeltänkande som beskrivs av Orwell – till exempel ”krig är fred” – möjliggör för BBCs journalister att samtidigt hysa två motstridiga uppfattningar i en fråga och tro att båda är lika sanna. https://study.com/academy/lesson/doublethink-in-1984-definition-examples.html

”Quiet and safe in Malmö”… Sedgwicks bok avrundas med fyra fallstudier av vilka en har stort intresse för oss svenskar då den gäller Malmö. Under rubriken ”Quiet and safe in Malmö” tar författaren upp situationen i vår tredje största stad Malmö utifrån en kommentar som gjordes av Donald Trump i februari 2017: ”We´ve got to keep our country safe. You look at what´s happening in Germany, you look at what´s happening last night in Sweden. Sweden, who would believe this? Sweden. They took in large numbers. They´re having problems like they never thought possible.”

Uttalandet väckte bestörtning runtom i världen bland människor som inte är insatta i de problem vi svenskar upplever på daglig basis i vårt arma fosterland. Mord, dödsskjutningar, våldtäkter, kvinnomisshandel, bilbränder, bilar som kör in i folkmassor. Icke minst BBC uttryckte bestörtning: hur vågar den okunnige Trump ifrågasätta mångkulturens välsignelser? Bland de som citerades av BBC fanns förre stats- och utrikesministern Carl Bildt, som på sitt sedvanligt arroganta och snorkiga sätt frågade sig vad Trump hade ”rökt”.

BBC trodde sig veta att det varit ”tyst och säkert” i Malmö och att det inte inträffat något större terrordåd. Det var dock inte det Trump hade åsyftat – han hade, helt korrekt, hänvisat till de avsevärda problem relaterade till massinvandring och mångkulturalism som är daglig verklighet för den svenska befolkningen. I syfte att understryka att Trump var en usel lögnare sände det brittiska mediebolaget ett reportageteam till Sveriges tredje största stad, Malmö. Teamet kom, vilket måste anses vara föga sensationellt, fram till att: ”Trump´s wrong, it´s quiet and safe in Malmö.”

Donald Trump hade rätt om tillståndet i Sverige.

Påståendet stämmer dåligt eller inte alls med föreliggande statistik publicerad av bland annat Brottsförebyggande rådet (BRÅ), SVT och Sydsvenskan. Enligt denna är Malmö med sina runt 330 000 invånare den farligaste staden i den nordeuropeiska regionen. Malmö toppar listan för 2016 med ett mordindex på 3,4 per 100 000 invånare. Malmö jämförs i statistiken med Paris ((1,8), London (1,3), Köpenhamn (1,1) samt Berlin (1,0). https://www.svt.se/nyheter/lokalt/skane/malmo-har-flest-skjutningar-per-invanare

Det förefaller som om Donald Trump inte hade haft så fel ändå. Och, som så ofta tidigare, hade BBC påkommits med byxorna nere.

BBC har nyligen varslat om betydande nedskärningar. Av företagets totalt 6000 tjänster har det aviserats att 520 skall bort. Därtill kommer ytterligare hundratals nedskärningar regionalt och vad avser Skottland, Wales och Nordirland. Huruvida detta kommer att dämpa BBCs vänstervridning må dock vara osagt.

Slutligen vill jag inte undanhålla för mina läsare att jag i egenskap av gruppledare för SD Södertälje intervjuades av BBC World´s stringer Malcom Brabant, stationerad i Köpenhamn, som ett kort inslag i ett program om den syriska flyktinginvasionen i Södertälje 2014. Om flera av BBCs medarbetare vore lika proffsiga och sakliga som Malcolm skulle företaget ha betydligt färre problem. https://www.bbc.com/news/av/world-europe-25805342/syria-crisis-influx-of-refugees-into-swedish-town

Jackson har ingenting att lära oss

Jesse Jackson (till vänster) dekorerad av sin ideologiske frände Hugo Chávez.

Den så kallade medborgarrättskämpen Jesse Jackson har anlänt till Sverige. Målsättningen: att läxa upp oss svenskar om behovet av multikultur och ge oss en knäpp på näsan för att närmare en halv miljon av oss röstade in Sverigedemokraterna i riksdagen förra året.

Enligt Expressen i går (4/7) är det festivalen Peace & Love i Borlänge som, i samarbete med Expo, tagit hit Jackson – eller Jesse Louis Burns som han ursprungligen heter – för att han i Borlänge och Almedalen skall föreläsa för oss om hur vi bör se på svensk politik. Följande smakprov gavs:

Sverige, och Europa, har en utmaning i att ta hand om de invandrare som kommer hit och stå emot tankar om ett monokromt och renrasigt samhälle för att bli ett multikulturellt samhälle. Jag hoppas att Sverige blir ett föregångsland – för ett inkluderande resulterar i tillväxt.

Ett av Jacksons ”vapen mot svensk rasism” uppgavs vara Olof Palme, vilken Jacksom påstår fortfarande ihågkommes ute i världen som statsmannen med stort ”S”. Litet magstarkt blir det när han jämför den lika mycket avskydde som älskade Palme med Jesus. Och frågan är vilka det är som förespråkar ett ”renrasigt och monokromt samhälle” – sådant knäppskalleri är det gissningsvis högst några hundra personer som bedriver i Sverige.

Enligt Expressen vill inte SDs partiledare Jimmie Åkesson säga något om Jacksons besök, men hans pressekreterare Linus Bylund citeras så: ”Det är jättekul att han kommer hit. Han är en intressant och spännande person. I övrigt har vi inga kommentarer.”

Jag håller helt med Linus. ”Jättekul” på så sätt att det visar vilken grad av desperation det svenska politiska etablissemanget måste ha nått, när det lägger ner en massa pengar – Jackson är inte känd för att göra saker gratis – på att plocka hit en obalanserad, halvkommunistisk föredetting som anklagats både för rasism, ekonomiska oegentligheter och stöd för utländska diktatorer. Det visar att SD tas på allvar, vilket förstås alltid är ”kul”.

Kan inte svenska partier, politiker och professionella antirasister övertyga svenska folket om vilka hemska rasister vi sverigedemokrater är hoppas man att Jesse Jackson – som man förmodligen inte är alltför välunderrättad om – skall lyckas. Fat chance, säger jag. Jackson själv är sannolikt nöjd med att få komma till ett land där han tydligen fortfarande tas på allvar, vilket inte längre är fallet i hemlandet.

Jesse Jackson (till vänster) flankerar den så kallade Doktor King tillsammans med pastor Ralph Abernathy (till höger).

Och nog är Jackson en ”intressant och spännande person”, vilket mer än väl framgår av hans CV. Han föddes den 8 oktober 1941 i den forna slavstaten South Carolina. Han hjälpte i början av 1960-talet till med att organisera the Southern Christian Leadership Conference under ledning av Martin Luther King, Jr. och var med King, när denne sköts till döds 1968. Under åren därefter växte hans rykte som en radikal och frispråkig frikyrkopastor men framförallt blev han bekant som  politiker.

När Jackson ställde upp i det amerikanska presidentvalet 1984 betraktades han av många som en extremist utan chanser att vinna det Demokratiska partiets nominering. Han gjorde också skandal då han svarade för grovt antisemitiska uttalanden, något han tvingades be om ursäkt för. Jackson slutade trea i privärvalen efter senator Gary Hart och förre vicepresidentem Walter Mondale (den senare vann nomineringen men förlorade valet stort mot sittande republikanske presidenten Ronald Reagan).

I primärvalen 1988 gick det ännu bättre – Jesse Jackson hade bara Massachusetts-guvernören Michael Dukakis före sig. Jacksons storvulna tal om att skapa en ”regnbågskoalition” bestående av afroamerikaner, homosexuella, spansktalande, kvinnor, fattiga med flera påstått förtrampade grupperingar vann viss anklang. Den enda punkt där Jackson inte var närmast desperat politiskt korrekt var abortfrågan, där hans kristna övertygelse troligen angav tonen – numera anser dock Jackson att fri abort är en given kvinnlig rättighet.

Jesse Jacksons politiska bana – och personliga liv – har varit kantad av skandaler och/eller kontroverser. I början på 2000-talet visade det sig att han, som varit gift med samma kvinna sedan 1963, hade en illegitim dotter. Än värre blev det då det kom fram att Jackson överfört 385 000 U.S. dollar från företag han var involverad i till eget konto i syfte att köpa ett hus till Karin Stanford, älskarinna och mor till det utomäktenskapliga barnet.

Jacksons älskarinna syns här inringad under ett besök i Clintons Vita hus tillsammans med Jackson.

En annan skandal har gällt den bojkottkampanj mot ölföretaget Anheuser-Busch Jackson initierade 1982 med motiveringen, att företaget bara hade tre distributörer i USA som ägdes av svarta. Företaget kände sig pressat att skänka miljoner i bidrag till Jacksons humanitära projekt. 1998 köptes ett av Anheuser-Buschs distributionsföretag, River North, upp av två av Jacksons söner. Efter det drog Jackson senior tillbaka sitt stöd för bojkotten. Kritiker menar att Jackson övade utpressning mot företaget för att detta skulle sälja River North till Yusef och Jonathan Jackson.

Jesse Jackson har vidare blivit en symbolgestalt för den sorts småskurna ”antitrasism” som dammsuger samhället för att finna minsta tecken på vad som sedan med buller och bång påstås vara svårartad rasism. Ett exempel härpå är Jacksons uttalande om, att de som blivit hemlösa som en tragisk följd av orkanen Katrinas härjningar för några år sedan inte skulle kallas refugees (flyktingar), eftersom detta enligt Jackson var ”rasistiskt” – displaced persons var den beteckning Jackson förordade.

Jacksons kritiker – och de är många inom skilda befolkningssegment – menar att Jackson genom löjliga rasistanklagelser av denna typ gör det svårare att känna igen den verkliga rasismen. Saken blir inte bättre av att Jackson vid upprepade tillfällen själv excellerat i rasistiska uttalanden. Exemplet med judarna har redan nämnts.

2008 väckte det stort uppseende då Jackson i valrörelsen om den demokratiske huvudkandidaten Barack Obama uttalade: ”Barack…he´s talking down to black people…telling niggers how to behave.” Att använda ordet nigger (vanligen kallat the N-word) anses i USA oerhört stötande oavsett i vilket sammanhang det sker, vilket inte minst komikern Michael Richards (”Kramer” i komediserien Seinfeld) fick erfara då han svarade några svarta häcklare under en stå-upp-show med sagda invektiv. Såväl Jackson som Richards tvingades krypa till korset och be eftertryckligt om ursäkt.

Det skall inte förnekas att Jesse Jackson gjort ett och annat gott under åren. Kampen för medborgerliga rättigheter i USA i början på 1960-talet var givetvis högst behjärtansvärd. Han har också utverkat tillfångatagna amerikaners frihet genom att förhandla med diktatorer som Fidél Castro på Kuba, Saddam Hussein i Irak och Slobodan Milosevic i Serbien.

Så värst många applåder fick dock inte Jackson, då han för något år sedan lät sig hyllas som en stor statsman under ett besök hos den auktoritäre socialistdiktatorn Hugo Chavez – en fiende till Jacksons hemland USA – i Venezuela.

Jesse Jackson förefaller mig ha stannat på vänsterns 1960-talsnivå när det gäller synen på världens affärer. Han verkar inte kunna höja sig över slagordens nivå när det gäller politiskt engagemang. I likhet med Palme är han benägen att stödja allt som är vänster. Det nu aktuella besöket i Sverige är för övrigt inte första gången han lägger sig i svenska inrikesförhållanden. I våras fördömde han per brev en studentikos ”slavauktion” som hölls av några udda figurer i Lund och föreläste för oss svenskar om vad slaveri är för något.

Den som är intresserad av en heltäckande kritisk bild av Jesse Jackson rekommenderas läsa Kenneth R. Timmerman: Shakedown: Exposing the Real Jesse Jackson (2002). Boken, som nådde New York Times bestsellerlista, hävdar bland annat att Jackson utnyttjar kriminella i sin affärsverksamhet och använder anklagelser om rasism för att pressa folk på pengar.

Det självutnämnda världssamvetet Jesse Jackson må vara en intressant personlighet. Men han har knappast någonting att lära oss svenskar – eller sverigedemokrater. Snarare tvärtom.