Vackra vita män (III): Jeremy Brett

 Jeremy Brett (1933-95) som Sherlock Holmes.

I den tredje delen av min bloggserie ”Vackra vita män” har turen kommit till Jeremy Brett, mest känd för sin lysande tolkning av den fiktive mästerdetektiven Sherlock Holmes och dennes karaktär i fyra TV-serier under 1980- och 1990-talen. De visas fortfarande i svensk television.

Jeremy Brett (1933-95) föddes den 3 november 1933 i Berkswell, Warwickshire i England som Peter Jeremy William Huggins. Han hade tre äldre bröder varav en blev präst. Efternamnet Brett tog han sig då fadern, som var arméofficer, krävde detta för att inte yngste sonens karriärval skulle fläcka familjeäran. Namnet hämtades från firmamärket på Jeremys första kostym, Brett & Co.

Jeremy genomgick utbildning vid Eton College men har betecknat skolgången som ”en akademisk katastrof”, mycket beroende på medfödd dyslexi. Därefter sökte han till och kom in på Central School of Speech and Drama i London. Han fick dock kämpa med ett talfel som gjorde det svårt för honom att uttala bokstaven ”r”. Karriären tog snabbt fart för den bildsköne unge mannen, som filmdebuterade redan 1954 i ”Svengali”.

1956 medverkade Brett i ”Krig och fred” med den brittisk-nederländska aktrisen Audrey Hepburn (1929-93) i huvudrollen, och 1964 fick han en stor framgång i rollen som Freddie Eynsford-Hill i Warner Brothers-produktionen ”My Fair Lady” med Rex Harrison som Higgins och Audrey Hepburn som Eliza. Filmen tilldelades inte färre än åtta Oscar vid Oscars-galan 1965.

 Jeremy Brett, Audrey Hepburn och Rex Harrison i ”My Fair Lady”.

I likhet med många brittiska skådespelare framträdde Jeremy Brett i såväl film- och TV-produktioner som i klassisk scenteater, icke minst Shakespeare. Bretts scendebut inträffade på Library Theatre i Manchester 1954 under det att London-debuten skedde i Shakespeare-stycket ”Troilus och Cressida” med Old Vic Company 1956. Under karriärens tidigare skede blev det även ett gästspel på Broadway i New York.

1959 inträffade en tragisk händelse av uppskakande karaktär för den ännu ej 30-årige Jeremy Brett. Denne kreerade rollen som prins Hamlet i Shakespeares skådespel ”Hamlet”, då hans mor omkom i en bilolycka i Wales. Brett har förklarat i en intervju: ”Min mor hade dödats på ett brutalt sätt i en bilolycka 1959, jag var mycket arg över detta därför att min son var bara tre månader gammal när hon dödades.”

Jeremy Brett var vid denna tid gift med den kända karaktärsskådespelerskan Anna Massey (1937-2011), som belönades med den fina Brittiska Imperieorden (CBE) och titeln Commander of the Order of the British Empire. Anna och Jeremy fick tillsammans sonen David Huggins, född 1959, som skulle bli skämttecknare, illustratör och författare. Enligt Anna sprack äktenskapet därför att Jeremy, som var bisexuell, träffat en man.

David Huggins, född 1959, son till Anna Massey och Jeremy Brett.

Den bestående prestationen i Jeremy Bretts yrkeskarriär är och förblir rollen som Arthur Conan Doyles (1859-1930) excentriske privatdetektiv Sherlock Holmes. Själv fick jag upp ögonen för denna egendomlighet i världslitteraturen då jag i mitten av 1980-talet, parallellt med att TV-produktionerna med Brett började televiseras, köpte en diger lunta med titeln Sherlock Holmes. The Complete Illustrated Short Stories by Sir Arthur Conan Doyle. Den nästan 1000-sidiga volymen innehåller alla 56 korta berättelser om Holmes och doktor Watsons öden och äventyr med originalillustrationerna från tidskriften The Strand.

Sherlock Holmes syn på det detektiva brottsbekämpningsarbetet framgår av följande citat från en understreckare av den brittiske författaren Anthony Burgess i Svenska Dagbladet den 18 januari 1987:

…medan det hos Holmes finns en kyla som utesluter värderingar och överdriver logikens betydelse. I ”De fyras tecken” säger han till Watson: ”Detektivarbetet är, eller borde vara, en exakt vetenskap och bör behandlas på samma kyligt lidelsefria sätt. Du har försökt ge det en nyans av romantik, vilket får ungefär samma verkan som om man placerade in en kärlekshistoria eller en enlevering i Euklides femte sats.” Kan vi älska en sådan person? Frågan borde föregås av en annan: kan en sådan person existera? Svaret är nej, och det gäller också Hamlet, Falstaff och kung Lear.

 Den violinspelande mästerdetektiven i Jeremy Bretts skepnad.

Mot denna bakgrund är det föga sensationellt att Jeremy Brett tvingades till stora uppoffringar för att få sin Holmes att bli så bra som möjligt. Målsättningen med TV-bolaget Granadas Sherlock Holmes-filmer var att göra handlingen in i minsta detalj autentisk och tidstypisk, och Brett ägnade kopiöst med möda på studier för att skapa den bäste Sherlock världen någonsin sett.

Jeremy Brett medverkade i 41 avsnitt av TV-serierna om Sherlock Holmes enligt följande:

1984-85: The Adventures of Sherlock Holmes.
1986: The Return of  Sherlock Holmes.
1990: The Casebook of Sherlock Holmes.
1994: The Memories of Sherlock Holmes.

Brett var ingen främling inför Conan Doyles slitstarka skapelse, då han i en scenproduktion i Los Angeles 1980 spelat doktor Watson mot Charlton Hestons Holmes. Därmed är Brett en av fåtaliga aktörer som gestaltat både Sherlock Holmes och dennes assistent, den före detta brittiske arméläkaren John Watson, vars vanlighet ytterligare förstärker Holmes flamboyans.

Under arbetets gång lade Brett till detaljer som detektivens udda, nervösa handrörelser och korta, högljudda skratt och snabba, grimalsliknande leende, egenheter hos Bretts Holmes-gestalt vi devota fans lärt oss uppskatta och älska. Jeremy Brett har i intervjuer berättat hur han gick till väga för att framskapa sin tolkning av Holmes personlighet (jag låter den engelska originaltexten stå kvar):

”Watson describes You Know Who as a mind without a heart, which is hard to play. Hard to become. So what I have done is invent an inner life…Holmes has become the dark side of the moon for me. He is moody and solitary and undeneath I am really sociable and gregaroius. It has all got too dangerous.”

 Brett och Hardwicke som Holmes och Watson.

Här följer ett drygt åtta minuters avsnitt av en intervju med Jeremy Brett vilket inleds med att denne berättar om en scenversion av ”The Secrets of Sherlock Holmes” som Brett framförde i slutet av 1980-talet tillsammans med Edward Hardwicke, som var den andre i ordningen av Holmes medhjälpare Watson; den förste var David Burke:

https://www.youtube.com/watch?v=h4SSyopdTd8

Ansträngningarna med Holmes-rollen och det faktum att hans älskade andra hustru, den amerikanska aktrisen och producenten Joan Wilson, dog i cancer 1985 ledde till att Brett mitt under inspelningarna av TV-serierna drabbades av allvarliga psykiska problem. Han insjuknade i manisk depression, så kallad bipolaritet, och vistades i perioder på sjukhus.

Han medicinerade med litiumtabletter, vilket gjorde att han ökade i vikt och blev långsammare i rörelserna vilket också  tydligt framgår i TV-produktionen. En av biverkningarna av medicinen var att Bretts hjärta ökade till det dubbla i storlek. Han rökte dessutom 60 cigarretter per dag, vilket näppeligen förbättrade hälsotillståndet.

Brett berättade öppet om sina hälsoproblem och uppmanade andra i liknande situation att söka medicinsk hjälp. Jeremy Brett avled slutligen den 12 september 1995 i en hjärtattack i sitt hem i Clapham i London.

 Basil Rathbone: 1940-talets store Sherlock Holmes-tolkare.

För denna bloggare blev Jeremy Bretts gestaltning av Sherlock Holmes, som jag tidigare inte intresserat mig nämnvärt för, något av en uppenbarelse. Han gav liv och nerv åt en figur som på 1940-talet blivit känd på vita duken genom den Sydafrika-födde brittiske aktören Basil Rathbone (1892-1967). Jag kom att beundra såväl Bretts lysande skådespelarkonst som hans sofistikerade manliga skönhet.

Här en länk till ytterligare en intervju, denna gång med Brett och Watson-gestaltaren Edward Hardwicke:

https://www.youtube.com/watch?v=eBI_5Rzf1aI

2014 korades Jeremy Brett slutligen i en omröstning till alla tiders främste Sherlock Holmes-uttolkare. Något annat hade som jag ser det varit otänkbart,

 

 

 

De fyra ”kandidaterna”

Dags att avslöja de fyra ”kandidaterna” A, B, C, D som jag beskrev i ett inlägg här om dagen. Störst huvudbry, att döma av de förslag som inkommit, vållade A. Där har en del felaktigt gissat på John F. Kennedy. Däremot erbjöd B – D uppenbarligen inga större problem. Här följer således facit:

Kandidat A: Franklin Delano Roosevelt (1882-1945)

Franklin D. Roosevelt – uppskattade cigarretter och dry martinis.

Franklin D. Roosevelt var USAs ”långvarigaste” president med sina fyra mandatperioder 1933-1945. Under den fjärde och sista perioden var han svårt sjuk i sviter av den förlamningssjukdom, troligen polio, han drabbats av 1921. Detta medförde att lagen ändrades så att amerikanska presidenter fortsättningsvis endast fick inneha ämbetet högst två perioder eller åtta år.

Roosevelt lärde sig så småningom att stå upp och gå med hjälp av käppar och kraftiga benskenor, men detta var oerhört ansträngande för honom. Pressen var under större delen av hans presidenttid strängt förbjuden att ta bilder av honom där det framgick att han var handikappad. Först mot slutet gick detta inte längre att dölja. Däremot lät han sig gärna avbildas med den eviga cigarretten som han rökte i munstycke. Favoritdrycken var dry martini, som han inmundigade i ansenliga kvantiteter.

På tal om drycker: Churchill har sagt att upplevelsen att tala med Roosevelt kunde liknas vid att öppna en flaska champagne!

Roosevelt föddes i Hyde Park i New York i en förmögen familj, främst på moderns sida. 1905 gifte han sig med den avlägsna släktingen EleanorRoosevelt (1884-1962), vars farbror var president Theodore Roosevelt. En kärlekshistoria mellan maken Franklin och Eleanors sekreterare höll på att ruinera deras äktenskap. Å andra sidan sägs även hustrun ha haft åtminstone två utomäktenkapliga förhållanden – ett med en manlig livvakt, ett annat med en kvinnlig vän. Franklin och Eleanor fick trots allt sex barn tillsammans.

Eleanor Roosevelt på jamaicanskt frimärke.

Franklin D. Roosevelt var innan han vann presidentvalet 1932 biträdande sjöminister 1913-20 samt guvernör i delstaten New York (1929-32). Genom sin kraftfulla ”New Deal”-politik och sitt en smula patriarkala ledarskap fick han USA på fötter efter depressionen och var tillsammans med den brittiske premiärministern Winston Churchill den fria världens förgrundsgestalter under Andra världskriget. Hustrun utsågs efter makens död till amerikansk FN-delegat.

Roosevelts mest minnesvärda yttrande är antagligen: ”The only thing we have to fear is fear itself.”

Kandidat B: Winston Spencer Churchill (1874-1965)

Winston Churchill gifter sig med Clementine Ogilvy.

Den andre av den fria världens viktigaste ledare under Andra världskriget föddes i en gammal adlig familj på godset Blenheim Palace i Oxfordshire. Han växte upp i London och Dublin där hans far, Randolph Churchill (1849-95), tjänstgjorde. Fadern dog tidigt i syfilis.

Unge Churchill hade stora problem med sin skolgång och gjorde sig känd som en svårbemästrad och uppstudsig elev som gjorde litet som det föll honom in. Bland annat skall han under en period ha använt opium. 1893 kom han dock in på militärakademin Sandhurst och utbildade sig till kavalleriofficer. Churchill deltog i det historiska slaget vid Omdurman i Sudan den 2 september 1898, då brittiska trupper under ledning av Lord Kitchener besegrade den muslimska fienden. Slaget gjorde ett outplånligt intryck på den 24-årige Churchill, som ger en färgsprakande skildring därav i sin berömda memoarbok Min ungdom.

Störst lycka gjorde dock Churchill som krigskorrespondent i bland annat Indien, Kuba och Sydafrika; det var under sin vistelse på Kuba han lade sig till med vanan att röka stora cigarrer. I Sydafrika blev han tillfångatagen av boerna men lyckades fly på ett dramatiskt sätt. På böckerna han skrev om sina eskapader blev han en förmögen man.

Churchill hade en ombytlig politisk karriär innan han 1940 efterträdde Neville Chamberlain som Storbritanniens premiärminister. Från och med 1908 innehade han ett flertal ministerposter för såväl de konservativa Tories som liberalerna innan han tvingades avgå som marinminister efter misslyckandet i slaget vid Gallipoli 1915. Han kom emellertid tillbaka och blev bland annat finansminister 1924. Under den tyska aggressionspolitik som under Hitler ledde fram till Andra världskrigets utbrott  var Winston Churchill en av få brittiska politiker som insåg faran med den tyska upprustningen, och sedan Tyskland angripit Polen 1939 var det bara en tidsfråga innan han skulle bli regeringschef.

Västvärldens ”två stora” – Churchill och Roosevelt – kom mestadels väl överens.

Det är ingen överdrift att säga att Churchill var en ödets man. Med sitt sävliga lugn och sin briljanta talekonst inspirerade han inte bara sina brittiska landsmän till stordåd utan blev en ledande fyrbåk för hela den fria världen.

Sedan Churchill överraskande förlorat till Clement Attlee och Labour i det första efterkrigstida valet insåg han att det största hotet mot frihet och demokrati hädanefter skulle komma från  Sovjetunionen och kommunismen, en fara som vapenbrodern Roosevelt – som Churchill för övrigt mycket uppskattade – negligerade. I ett tal i Fulton i Missouri, USA myntade han 1946 uttrycket ”järnridån” bakom vilken den kommunistiska världens förtryckta folk dvaldes.

Churchill återkom till makten 1951 och var premiärminister i en andra omgång fram till 1955. 1953 mottog han Nobelpriset i litteratur.

Winston Churchill och hans maka Clementine, född Ogilvy (baronessan Spencer-Churchill, 1885-1977) höll ihop troget under hela sitt äktenskapliga liv och fick fem barn. Av dessa lever fortfarande Mary, som föddes 1922. De övriga barnen dog mycket eller relativt unga.

Till sist en historia som säger en hel del om Churchills otvungna sätt. Han hamnade under en fin middag bredvid en  dam som snart blev varse att bordsgrannen var en smula på pickalurven. ”Ni är ju full, karl!” utbrister hon ogillande. Varpå Churchill genmäler: ”Ja, jag är full, men ni är ful. Skillnaden mellan oss är att i morgon har jag nyktrat till.”

Kandidat C: Adolf Hitler (1889-1945)

Hitler: nykterist, icke-rökare, vegetarian och djurvän. Och psykopatisk massmördare.

Hitler föddes 1889  i Braunau am Inn i dåvarande kejsardömet Österrike-Ungern. Den brutale och alkoholiserade fadern Alois Schicklgruber – som först vid 40 års ålder antog familjenamnet Hitler – var tullinspektör och flyttade runt med familjen en hel del. Det kan nämnas att det inte förekom någon antisemitism i det hitlerska barndomshemmet – fadern ansåg med rätta att judehat tydde på kulturell efterblivenhet.

Sedan fadern dött 1903 levde den unge Hitler med den älskade modern Klara i Linz fram till 1907, då även modern avled. Hitler flyttade nu till den kosmoplitiska metropolen Wien, där han misslyckades komma in på konstakademien. I stället drog han sig fram som hötorgs- och vykortsmålare och tog även andra ströjobb. Nätterna tillbringade han på natthärbärgen och ungkarlshotell. Det har gjorts föga övertygande försök att hävda att Hitler i Wien lade sig till med en homosexuell livsstil. Det var i alla fall i Wien den blivande diktatorn på allvar blev politiskt intresserad – han påverkades starkt av extremnationalistiska och antisemitiska ideologer såsom  Jörg Lanz von Liebenfels, Richard Wagner, Houston Stewart Chamberlain och Wiens borgmästare Karl Lueger.

När Första världskriget bröt ut 1914 enrollerade sig österrikaren Adolf Hitler som frivillig i tyska armén men kom inte att göra någon större militär lycka – han fick ingen högre grad än motsvarande vicekorpral.  Han blev sårad av granatsplitter 1916 och av gas 1918 och fick totalt fem militära utmärkelser, bland annat två järnkors av andra respektive första graden.

Resten är, som det brukar heta, historia. Hitler var 1921-45 ledare för det nationalsocialistiska arbetarpartiet NSDAP och från och med 1933 Tysklands enväldige så kallade Führer. Det har sagts att om inte Hitler hade varit så fanatiskt antisemitisk och inriktad  på militära erövringar så hade han kunnat bli en godartad politisk ledare. Men det var just dessa två fixa idéer – att judarna var orsaken till allt ont och att det ”ariska” tyska folket behövde livsrum – som drev Hitler framåt. Utan detta ideologiska bagage skulle han aldrig ha blivit politiker.

Eva Braun med sin 23 år äldre Führer.

I början på 1930-talet träffade Hitler den 23 år yngre Eva Braun (1912-45) som arbetade som biträde åt Hitlers ”hovfotograf” Hoffmann. Hon var en helt vanlig tysk flicka som aldrig kom att utöva något politiskt inflytande på Hitler. De ingick formellt äktenskap i bunkern under Berlins rikskansli i slutet av april 1945 och ingick därefter en självmordspakt som slutade med bådas död.

Egentligen är det svårt att se den fysiskt oansenlige och tidvis sjuklige Hitler som en hänsynslös diktator och folkmördare. Han var mycket försiktig med alkohol och höll sig mest till örtéer. Han avskydde tobaksrök. Kött åt han sällan. Han var en varm djurvän och tyckte om barn. Hemligheten bakom hans karriär låg i hans fullständigt demoniska talekonst och extrema målmedvetenhet.

Kandidat D: Ronald Wilson Reagan (1911-2004)

Ronald Reagan med hustru Nancy mottager folkets jubel.

När jag fick veta att USA:s förre president Ronald Reagan hade avlidit vid 93 års ålder 2004 befann jag mig ombord en sightseeingbåt på floden Moldau i Prag. Min reaktion var kluven: dels sörjde jag en stor amerikansk president och ledande konservativ frontfigur, dels var jag lättad över att den alzheimersjuke Reagan äntligen fått frid.

Till skillnad från sin företrädare i presidentämbetet Franklin D. Roosevelt – som Reagan beundrade – kom Reagan från enkla förhållanden. Släkten härstammade från Irland och hette ursprungligen O´Reagan. Fadern arbetade som skoförsäljare och var en orolig person med alkholproblem. Ronald föddes i den lilla staden Tampico i Illinois, men därefter levde familjen ett kringflackande liv innan den slutligen slog sig ner i Dixon, Illinois som betraktas som Reagans hemstad.

Under åren 1927-34 arbetade unge Ronald ”Dutch” Reagan som badvakt om somrarna för att finansiera sin universitetsstudier i nationalekonomi och sociologi, men Reagan var mest intresserad av sport och socialt umgänge  och tog aldrig någon examen. Så småningom halkade han in på en bana som sportkommentator.

I mitten av 1930-talet undergick Reagan militär utbildning och skrevs 1937 in i kavalleriets reserv. Efter USAs krigsinträde togs han ut för krigstjänstgöring men fick inte tjänstgöra utomlands till följd av närsynthet. I stället fick han uppgifter inom PR- och filmverksamhet (han hade då redan slagit in på sin relativt framgångsrika bana som filmskådespelare). Vid krigsslutet innehade han kaptens grad. 1937 hade Reagan provspelat i Hollywood och fått ett sjuårskontrakt med Warner Brothers, men så kom kriget emellan.

Filmkarriären återupptogs efter kriget och allt som allt medverkade Ronald Reagan i 50-talet filmer. Han lyckades bara tillskansa sig huvudroller i så kallade B-filmer men gjorde några biroller i storfilmer. Den mest minnesvärda av dessa var antagligen ”De dog med stövlarna på”, där Reagan spelade en officerskamrat till den store Errol Flynns rollfigur general Custer.

Mot slutet av sin aktiva filmbana valdes Reagan till ordförande i filmskådespelarnas fackförbund Screen Actors Guild (SAG), och det har sagts att det var i den rollen han blev övertygad antikommunist. På 1950-talet inledde Reagan en TV-karriär som värd för General Electric Theater, som vände sig i första hand till arbetarklassen och fackförbundsmedlemmar. Ronald Reagan var då fortfarande medlem i det Demokratiska partiet, låt vara att han ansåg att Republikanerna var bättre på att bjuda kommunisterna spetsen inom utrikespolitiken.

Efter att ha hållit ett berömt kampanjtal till förmån för den republikanske presidentkandidaten Barry Goldwater 1964 blev Reagan ”headhuntad” av en grupp republikaner, högerinriktade demokrater och konservativa affärsmän som tänkbar republikansk kandidat i Kaliforniens guvernörsval 1966. Han vann valet till sin egen förvåning och var guvernör i Sacramento fram till 1975.

Som guvernör gjorde han sig känd som en oförsonlig motståndare till de vänsterradikala studentaktivisterna och lät vid en våldsam demonstration sätta in 2200 man ur nationalgardet mot demonstranterna: ”Om det krävs ett blodbad, låt oss få det överstökat”, citerades Reagan i samband därmed. ”Inga fler eftergifter.”

1976 bestämde sig Reagan för att utmana den sittande presidenten Gerald Ford som Republikanernas kandidat i presidentvalskampanjen. Han förlorade anmärkningsvärt knappt – Ford förlorade sedan valet mot demokraternas Jimmy Carter. I valet 1980 sopade Reagan banan med Carter och gick sedan vidare med att massakrera Walther Mondale 1984 med den största segermarginalen i USAs presidentvalshistoria. Reagan gjorde sig känd som ”den store kommunikatören” och anses i dag vara en av de stora prsidenterna.

Reagan vid Berlinmuren: ”Tear down this wall !”

Det var utan tvivel Reagan som med sin militära och ekonomiska återupprustningspolitik lade grunden för Västs seger i det Kalla kriget, även om det var hans vicepresident George H. W. Bush som presiderade när Berlinmuren föll och sovjetväldet imploderade. Reagan hade dock redan 1987, med adress sovjetledaren Michail Gorbatjov, vid Berlinmuren slagit an tonen med sitt bevingade citat: ”Tear down this wall.”

Familjemässigt var Reagan 1940-48 gift med skådespelerskan Jane Wyman – paret fick två döttrar, Maureen och Christine, varav den senare dog i späd ålder. Paret adopterade också en pojke som hette Michael. 1952 gifte Reagan om sig med Nancy Davis – också hon aktris – och fick med henne dottern Patti och sonen Ron, vilka båda hade ett ansträngt förhållande till fadern. Adoptivsonen har gjort karriär som konservativ skriftställare och debattör.

Det som gjorde Reagan till segrare i det Kalla kriget var att USA under hans befäl bytte strategi. Tidigare hade det hetat att kommunismen skulle begränsas och rullas tillbaka. Reagan hade redan tidigt dock insett att den kommunistiska ideologin var en koloss på lerfötter som kunde och skulle besegras. Han fick rätt.