Ledande polsk politiker varnar: ”EU på väg att bli ett tyskt Fjärde rike”

Jaroslaw Kaczynski har uttryckt farhågor om att Tyskland är i färd med att omvandla EU till ett ”tyskt Fjärde rike”.

Mail Online rapporterar den 25 december att Jaroslaw Kaczynski, ledare för det styrande polska partiet Lag- och rättvisepartiet (PiS), nu varnar för att EU under Tysklands ledning håller på att utvecklas till ett ”tyskt Fjärde rike”. https://www.dailymail.co.uk/news/article-10343891/Polands-ruling-party-leader-says-Germany-trying-turn-EU-German-Fourth-Reich.html?fbclid=IwAR2sOGtI0bFH2HZ10MZ2ekK6j0LKfSp2nSqN8Kuo2PC6pynLAFjkIFaJcKU

Kaczynski sade till den polska högertidningen GPC att några länder ”är inte entusiastiska över prospektet av ett tyskt Fjärde rike byggt på EUs grund”: ”Om vi polacker skulle gå med på detta slags nutida underkastelse skulle vi bli degraderade på olika sätt.”

Han tillade att Europeiska unionens domstol används som ett ”instrument” för federalistiska idéer. Det hör till bakgrundshistoriken att Polen har varit invecklat i en fejd med EU, enkannerligen rörande de juridiska reformer det styrande partiet genomfört sedan 2015. PiS har bland annat anklagat EU-byråkratin för attacker mot landets självständighet.

Uttrycket ”Fjärde riket” alluderar på termen Tredje riket som beteckning för Nazityskland. Denna term kan ha olika betydelser, men om vi begränsar oss till Tyskland åsyftar den det så kallade Heliga tysk-romerska riket från 1806, det kejsarrike som uppstod efter Fransk-tyska kriget 1871 med den preussiske konungen Wilhelm I som tysk kejsare och så Hitlers skapelse. https://sv.wikipedia.org/wiki/Tredje_riket

Polens författningsdomstol fastslog i oktober att polska lagar övertrumfar EU-lagarna i områden där de befinner sig i konflikt.

Tysklands förbundskansler Olaf Scholz (till vänster) och Polens premiärminister Mateusz Morawiecki.

När Tysklands nyvalde socialdemokratiske förbundskansler Olaf Scholz besökte Warszawa tidigare i december sade den polske premiärministern Mateusz Morawiecki till honom att den nuvarande tyska regeringens stöd till EU-´federalismen var ”utopisk och därmed farlig”. Det är svårt att som EU-kritiker inte hålla med Morawieszki.

Den 27 december meddelades att Polens president Andrzej Duda stoppar den omdiskuterade medielag som kritiserats för att vilja försvåra arbetet för fria medier. ”Jag lägger in mitt veto mot den”, deklarerade Duda i direktsänd TV. https://www.svt.se/nyheter/utrikes/polens-president-stoppar-kritiserad-medielag

Lagen antogs av det polska överhuset, senaten, redan i augusti för att den 18 december oväntat snabbt röstas igenom i underhuset, sejmen. Lagen syftar till att skärpa reglerna för utländskt ägande av polska medier, icke minst med tanke på möjligheterna för Ryssland och Kina att påverka informationsflödet i landet.

Oppositionen menar dock att lagen tillkommit i första hand för att tysta den populära nyhetskanalen TVN24, vilken ägs av USA-baserade Discovery.

President Duda har förklarat att han i princip instämmer med det styrande partiets vilja att begränsa det utländska inflytandet i det polska medielandskapet men att det befintliga lagförslaget riskerar att vingklippa ett företag som redan verkar lagligt i landet. Det skulle dessutom kunna medföra försämrade relationer mellan Polen och USA – det är ingen hemlighet att amerikanerna utövat påtryckningar för att få lagen ändrad.

President Andrzej Duda lägger in sitt veto mot nya medeilagen efter amerikanska påtryckningar.

Presidentvetot innebär att lagförslaget skickas tillbaka till parlamentet för att omformuleras. Fortsättning lär följa.

Putins historierevisionism får kritik från Polen, övriga Europa och USA

På kollissionskurs: Polens premiärminister Mateusz Morawiecki och Rysslands president Vladimir Putin.

En dispyt har utbrutit mellan Rysslands president Vladimir Putin och Polens regering angående de skeenden som ledde fram till det Andra världskrigets utbrott. https://www.dw.com/en/poland-versus-putin-dispute-over-history/a-51847283

Putin relativiserade i ett uttalande den avgörande betydelse den så kallade Molotov-Ribbentrop-pakten mellan Nazityskland och Sovjetunionen den 23 augusti 1939 hade för krigsutbrottet. Enligt Putin bar även Polen ansvar för kriget, vilket inleddes med Tysklands angrepp på landet i fråga den 1 september 1939. Den tyske ledaren anklagade den polska regeringen för att vara antisemitisk och Polens ambassadör i Tyskland, Jozef Lipski, för att vara en ”antisemitisk skitstövel”. https://sv.wikipedia.org/wiki/Molotov%E2%80%93Ribbentrop-pakten

Polens premiärminister Mateusz Morawieci blev inte svaret skyldig utan framhöll enligt nyhetsbyrån AP:

President Putin has lied about Poland on numerous occasions, and he has always done it deliberately. It usually happens in a situation when the authorities in Moscow feel international pressure caused by its actions. And this pressure is not on the historical scene but on the modern geopolitical scene.

Morawiecki hänvisar till nyligen inträffade och för Ryssland negativa händelser som USAs sanktioner riktade mot gasledningen Nord Stream 2 mellan Ryssland och Tyskland; det internationella antidopingorganet WADAs (World Anti-Doping Agency) bannlysning av stora delar av rysk idrott; konflikten mellan Ryssland och Vitryssland om tillförseln av 24 miljoner ton olja.

Det är med avsikten att rikta uppmärksamheten från sådana skeenden, menar Morawiecki, som Putin tillgriper historierevisionism. Den enväldige ryske presidenten har varit på krigsstigen sedan Europaparlamentet i ett uttalande fördömde Molotov-Ribbentrop-pakten som en direkt orsak till Andra världskrigets utbrott. https://www.dw.com/en/vladimir-putin-condemns-eu-stance-on-nazi-soviet-wwii-pact/a-51636197

Tysklands utrikesminister Joachim von Ribbentrop, Sovjetunionens diktator Josef Stalin och den sovjetiske utrikesministern Vjatjeslav Molotov i samband med undertecknandet av Molotov Ribbentrop-pakten 1939.

Pakten delade upp Polen mellan Tyskland och Sovjetunionen, och två veckor efter den tyska invasionen i Polens västra delar gick sovjetryssarna in i de östra. Den officiella ryska hållningen är att överenskommelsen mellan de båda totalitära stormakterna var nödvändig i syfte att fördröja ett väntat tyskt anfall mot sovjetiskt territorium.

Polen har framfört protester mot Putins uttalanden om Polens skuld till kriget till Moskvas ambassadör i Warszawa, Sergej Andrejev. Därefter kom premiärminister Morawieckis uttalande som samordnats med Polens president, Andrzej Duda. Enligt den förstnämnde är det ryska folket det främsta offret för Putins historiska piruetter: det förtjänar enligt Morawiecki ”the truth” i stället för ”exchanging perpetrators and victims”.

Även Manuel Sarrazin, det Gröna partiets talesman i frågor som rör Östeuropa i det tyska parlamentet Bundestag, ilsknade till över Putins uttalande. Han menade att Putin syftade till att dölja det sovjetiska medansvaret för den nazistyska invasionen av Polen och har ytterligare citerats:  ”This is an active history policy that obviously serves the purpose of legitimizing the current Russian neo-imperial policy in Central Europe.”

Tysklands Polen-ambassadör, Rolf Nikel, har för sin del konstaterat: ”The Soviet Union participated jointly with Germany in the brutal division of Poland.” Liknande tongångar har också hörts från USAs ambassadör i Polen, Georgette Mosbacher: ”Poland was a victim in this horrible conflict.” Även Tjeckiens normalt proryske president, Milos Zeman, har kritiserat Putins historiska förlöpningar.

David Harris, VD för the American Jewish Committee, har reagerat på följande sätt över Putins horrörer: ”Unbelievable. Historic revisionism on steroids.” Putin har mötts också av intern rysk kritik. Enligt affärstidningen Kommersant bestäms Kremls reaktioner av det förestående 75-årsjubiléet av det Andra världskrigets slut. https://en.wikipedia.org/wiki/Kommersant

USAs Polen-ambassadör Georgette Mosbacher har konstaterat att Polen var ett offer i Andra världskriget.

Relationerna mellan Polen och Ryssland har varit ansträngda sedan 2000, då ett polskt regeringsplan störtade nära ryska Smolensk med 96 passagerare ombord. Bland dödsoffren fanns den dåvarande polske presidenten Lech Kaczynski.

Detta skedde tre dagar efter det att Putin träffat den polske premiärministern, som på den tiden hette Donald Tusk, och med denne bland annat diskuterat det av Josef Stalin beordrade massmordet på sammanlagt 21 857 polska medborgare 1940 i form av den så kallade Katyn-massakern. https://sv.wikipedia.org/wiki/Katynmassakern

Att Vladimir Putin ger sig på Polen är ingen tillfällighet. Landet spelade genom den katolska fackföreningsrörelsen Solidarnosc (Solidaritet) uppror mot det kommunistiska styret en betydande roll när det gällde att undergräva den sovjetryska hegemonin över Östeuropa och bidrog därmed starkt till Sovjetunionens upplösning den 31 december 1991. https://sv.wikipedia.org/wiki/Solidaritet_(fackf%C3%B6rening)

Den före detta KGB-officeren Vladimir Putin är inte kommunist men däremot en flammande rysk nationalist. Det är i detta perspektiv han valt att beteckna Sovjetunionens sammanbrott som ”1900-talets största geopolitiska katastrof”. https://fof.se/blogg/putin-sovjethistorien-och-tacksamhetsskulden

Sovjetlakejen Schori stödde sovjetisk intervention i Polen

Pierre Schori ville se ett sovjetiskt ingripande i Polen.

Den högt uppsatte sovjetiske avhopparen Oleg Gordievsky berättade i en intervju med en medarbetare i den konservativa svenska tidskriften Contra 1999 att den uppburne svenske politikern och diplomaten Pierre Schori var spionorganet KGBs främsta uppgiftslämnare i Sverige. Det kommer därför inte som någon överraskning för denna bloggare att det nu avslöjats att Schori 1980 ställde sig positiv till en militär sovjetisk intervention i Polen. https://tommyhansson.wordpress.com/2009/01/27/kulturskydda-pierre-schori/

Det nya avslöjandet, som görs av Ledarsidorna, visar att Pierre Schori, liksom Gordievsky född 1938, vid ett möte med Socialistinternationalens exekutivkommitté  den 13 december 1980 ställde sig bakom Sovjetunionens diktator Leonid Brezjnevs planer på att intervenera militärt i Polen med stöd av den så kallade Brezjnevdoktrinen. https://ledarsidorna.se/2018/09/socialdemokraterna-stallde-sig-bakom-sovjetunionens-planer-pa-militar-intervention-i-polen-1980/

Enligt Brezjnevdoktrinen hade Sovjetunionen rätt att ingripa militärt i kommunistiskt styrda länder som ansågs hotade av undergrävande – det vill säga demokratiska och frihetliga – krafter. Så hade tidigare under Brezjnevs styre skett i Tjeckoslovakien 1968 och Afghanistan 1979. Innan dess hade Sovjet ingripit militärt i Östtyskland 1953 och Ungern 1956 i liknande syfte. https://sv.wikipedia.org/wiki/Brezjnevdoktrinen

I december 1980 hade den polska fackföreningsrörelsen Solidaritet (på polska Solidarnocs) på allvar utmanat det kommunistiska styret i Polen med Lech Walesa, som var elektriker på Leninvarvet i Gdánsk, som karismatisk ledargestalt. Solidaritet var en antikommunistisk rörelse baserad på den i Polen  inflytelserika romersk-katolska kyrkan och uppfattades därför i såväl Warszawa som i Moskva som ett allvarligt ideologiskt hot mot den hegemonistiska kommunismen.

Oleg Gordievsky avslöjade i en intervju 1999 att Pierre Schori varit KGBs främste uppgiftslämnare i Sverige.

I slutet av 1980 övervägde Moskva på allvar att sätta Brezjnevdoktrinen i verket i syfte att krossa det folkliga upproret. De av Ledarsidorna redovisade handlingarna härrörande från de så kallade Bukovskyarkiven och dokument från CIA vilka avhemligats 2007 uppges visa att Pierre Schori, som vid denna tidpunkt var internationell sekreterare i Socialdemokraterna, positionerade sig själv och sitt parti i riktning mot att ställa sig bakom en sovjetisk intervention omfattande bland annat undantagslagar i Polen.

Schori uttryckte sig även nedsättande om Solidaritets-ledaren Lech Walesa. Problemet för Schori var att han inte representerade Sverige som nation i någon kapacitet. Landet styrdes vid denna tid av en borgerlig regering – Fälldin II – med centerledaren Thorbjörn Fälldin som statsminister. Att denna regering bestående av centerpartister, moderater och folkpartister skulle ställa sig bakom en sovjetisk invasion i Polen måste betraktas som ytterst osannolikt.

2015 hade utrikesminister Margot Wallström (S) det minst sagt dåliga omdömet att, tillsammans med Göran Persson och Carl Bildt, utse den bedagade före detta KGB-medarbetaren Pierre Schori till så kallad hedersambassadör med uppgift att resa kors och tvärs i världen för att stödja Sveriges kandidatur som tillfällig medlem i FNs säkerhetsråd. Sverige blev mycket riktigt medlem, men jag gissar att det snarare var väl tilltagna mutor än de tre ”hedersdiplomaternas” insatser som ordnade den saken. https://www.aftonbladet.se/nyheter/a/0EgjOg/tung-trio-ska-hjalpa-lofven-att-sakra-plats-i-fns-sakerhetsrad

Pierre Schori ingick i den sovjetvänliga socialdemokratiska grupp som den gamle underrättelsemannen Olof Frånstedt skriver om i boken Spionjägarna, som utkom för några år sedan. Författaren skildrar insiktsfullt hur tre personer i Socialdemokraternas ledande skikt – Anders Thunborg, Sten Andersson och Pierre Schori – hade regelbundna kontakter med KGBs representation på den sovjetiska ambassaden.

Tyrannen Fidél Castro hade enligt Pierre Schori ”närmast en renässansfurstes drag”.

Det uppenbara syftet med dessa kontakter, som gränsade till det landsförrädiska, var att stämma av den socialdemokratiska och svenska utrikespolitiken så att den rimmade med – eller åtminstone inte avvek alltför mycket från – Sovjetunionens önskemål. Konfronterad med Frånstedts uppgifter försökte Schori få det till att han och de två andra sossehöjdarna syftade till att ”underminera” kommunismen. Bara en fullskalig idiot kan tro på detta. https://tommyhansson.wordpress.com/2013/08/28/sossarnas-sovjetgang-sa-underminerades-kommunismen/

Schori formligen krälade i stoftet inför den store Fidél Castro. Beryktad är hans utsaga om Castro i en intervju i Skånska Dagbladet den 20 juli 1986, elva år efter hans besök på Kuba tillsammans med Olof Palme 1975: ”Han är en av de största i samtidshistorien. Någon har sagt att han är för stor för sin ö. Castro ser allt i ett mycket långt perspektiv. Han är en encyklopedist och har närmast en renässansfurstes drag.” https://www.svd.se/svenskarna-som-blandades-av-castro

Mycket mera skulle kunna sägas om Pierre Schori, men jag stoppar där för ögonblicket. Tilläggas bör dock kanske att han var både en personlig vän till och ideologisk meningsfrände med den norske storspionen Arne Treholt. Det som skiljer dessa båda vänsteraktivister åt är att Schori var smart nog att inte åka dit för sin landsförrädiska verksamhet. Treholt hade inte samma tur.

Wojciech Jaruzelski införde undantagslagar i Polen 1981.

1985 greps den socialdemokratiske journalisten, politikern och ämbetsmannen Arne Treholt på Fornebu flygplats i Oslo och dömdes till 20 års fängelse för att till Sovjetunionen ha överlämnat hemlig information. Han blev dock benådad och frigavs redan efter sju år. https://sv.wikipedia.org/wiki/Arne_Treholt

Pierre Schori är född den 14 oktober 1938 och fyller alltså 80 år om en dryg månad. Han håller igång bland annat genom att träna kampsporter. Han var 1982-91 kabinettssekreterare vid Utrikesdepartementet (UD), 1991-99 riksdagsledamot, 1994-99 biträdande utrikesminister med titeln biståndsminister, 1999-2000 ledamot i EU-parlamentet samt 2000-04 svensk FN-ambassadör. 2005 hade han FN-uppdrag på Elfenbenskusten.

Schori hävdade i september 1989, bara något år före den baltiska frigörelsen från det sovjetiska oket, att Baltikum ”ofrånkomligen är en del av Sovjetunionen”. Utrikesminister Sten Andersson, vännen från den socialdemokratiska sovjetgruppen, förnekade ett par månader senare att de tre baltiska staterna var ockuperade. Uttalanden som deras gemensamme läromästare Olof Palme nästan säkert skulle ha applåderat. http://www.kristianstadsbladet.se/david-andersson/sanningen-om-baltikum/

För att återgå till Schoris stöd för en sovjetisk invasion i Polen så inträffade den aldrig. Däremot införde premiärminister Wojciech Jaruzelski (1923-2014), en polsk general med adlig bakgrund, i december 1981 undantagstillstånd i landet i det påstådda syftet att förhindra en sådan invasion. https://sv.wikipedia.org/wiki/Wojciech_Jaruzelski

Solidaritets-ledaren Lech Walesa var Polens president 1990-95.

Det folkliga motståndet mot det kommunistiska styret var dock omöjligt att hålla tillbaka i längden, och 1989 kunde Solidaritets-mannen Tadeusz Mazowiecki (1927-2013) utses till det forna sovjetblockets förste demokratiskt valde premiärminister. 1990 efterträdde Lech Walesa, som fått Nobels fredspris 1983, Jaruzelski som polsk president och fungerade som sådan till 1995. https://sv.wikipedia.org/wiki/Lech_Wa%C5%82%C4%99sa

Jag känner mig rätt säker på att det inte smällde några champagnekorkar i sovjetlakejen Pierre Schoris hem på Lidingö när Walesa svors in som president.

 

 

Ny studie: polackers delaktighet i Förintelsen större än man trott

Auschwitz var det största nazityska förintelselägret under Andra världskriget.

En ny studie från det Warszawa-baserade Center for Research on Holocaust of Jews indikerar att vanliga polacker spelade en betydande roll när det gäller 100 000-tals judars död i det ockuperade Polen under Andra världskriget. Det innebär att polackernas delaktighet i Förintelsen är större än vad tidigare beräkningar givit vid handen. https://www.timesofisrael.com/poles-helped-kill-most-of-countrys-jews-in-hiding-from-nazis-new-study-claims/

Den nya studien visar att två tredjedelar av de judar som sökte undgå att mördas av den nationalsocialistiska ockupationsmakten blev offer till följd av deras icke-judiska grannars handlingar. Studien, som genomförts under de senaste fem åren och inbegriper nio av Polens 13 regioner, omfattar två volymer om sammanlagt 1600 sidor.

Studien offentliggörs mitt under en polariserande debatt om det berättigade i en ny polsk lagstiftning som infördes i januari 2018 vilken gör det brottsligt att påtala polsk inblandning i Förintelsen. Studiens resultat publicerades tidigare i en polskspråkig bok vars titel i engelsk översättning lyder The Fate of the Jews in Selected Regions of Occupied Poland. Jag har tidigare påpekat att Polen skämmer ut sig genom att söka kriminalisera en fri och öppen debatt i ett viktigt ämne. https://tommyhansson.wordpress.com/2018/02/06/ny-lag-om-polsk-delaktighet-i-forintelsen-polen-skammer-ut-sig/

Den nya studien behandlar fler än en miljon judars öden sedan de ”gått under jorden” för att undgå att dödas under den nazityska kampanjen Operation Reinhard – uppkallad efter nazikoryfén Reinhard Heydrich – syftande till att utplåna 3,3 miljoner judar i det ockuperade Polen.

Professor Jan Grabowski har framhållit att små städer och byar i Polen utgjorde dödsfällor för judarna.

Polens chefsrabbin Michael Schudrich har påstått att så få som 2500 judar dog för polska händer under eller omedelbart efter krigsslutet 1945. Denna uppgift har ifrågasatts av bland andra Efraim Zuroff, som är director för Simon Wiesenthal Center i östra Europa; Zuroff har talat om ”många tusen” i minst 15 städer och byar i östra Polen vilka slaktades av icke-judiska grannar.

Frågan om polackers deltagande i judeutrotningen är kontroversiell i dagens Polen, där nazisterna mördade 3 miljoner icke-judar och 4 miljoner judar under Andra världskriget. Protester från Israel, USA och judiska grupper över hela världen mot den nya lagstiftning som refereras till ovan har yttermera lett till en ny våg av antisemitism som saknar motstycke under tiden efter kommunismens fall. https://www.thebostonpilot.com/article.asp?ID=181814

Den nu föreliggande studien visar att det var särskilt farligt för judar som var bosatta i små städer och byar. Enligt Barbara Engelking och Jan Grabowski, två av de forskare som medverkar i studien, kunde sådana platser innebära veritabla dödsfällor. Grabowski, professor i historia vid University of Ottawa i Kanada, är en internationellt erkänd forskare som 2014 gav ut boken Hunt for the Jews: Betrayal and Murder in German-Occupied Poland. Den erhöll Yad Vashems bokpris 2014.

I en polsk region – Miechów – mördades mer än 10 procent av de judar som försökte undslippa Förintelsen genom att gömma sig.

Makarna Jerzy och Irena Krepic räddade judar och lät deras barn få hemskolning.

Det skall slutligen understrykas att talrika polacker faktiskt hjälpte judar att komma undan nazisterna, något som Polens regering – och med rätta- också gärna framhåller. Yad Vashem har tillerkänt drygt 6000 polacker hederstiteln ”Righteous among the nations” för denna typ av visad barmhärtighet, det största antalet för något land. Bland dessa polska hjältar finns Jerzy och Irena Krepic, vilka räddade över 30 judar och upprättade en skola för barn på sin gård.https://en.wikipedia.org/wiki/Rescue_of_Jews_by_Poles_during_the_Holocaust

Fotnot: Yad Vashem i Jerusalem är Israels myndighet, monument, arkiv och forskningscentrum för ”hågkomst av Förintelsens offer och hjältar”. Yad Vashem grundades efter beslut i det israeliska parlamentet knesset 1953. https://sv.wikipedia.org/wiki/Yad_Vashem

Om Fantomens ledsamma utveckling

Den vandrande vålnaden går loss med bögflagga mot ondskefull polsk homofob i uniform på omslaget till nya numret av serietidningen Fantomen.

Sajten Nyheter 24 tycks lida av svårartad nyhetstorka: det presenteras som en viktigare nyhet att Sverigedemokraternas gruppledare i Tierp, den eminente Joakim Larsson, på Twitter tar avstånd från Fantomen, den så kallade vandrande vålnaden (eller Dragos, som han också kallas på sina håll). https://www.svt.se/nyheter/lokalt/uppsala/sd-politiker-tar-avstand-fran-homofobfajtande-fantomen

”Jag läste mycket Fantomen när jag var grabb”, twittrade Joakim Larsson. ”Men här skiljs vår vandrande vålnad. Dit du har gått kan jag inte följa dig.”

Orsaken till Larssons avståndstagande är att den trikåklädde hjälten i Polens huvudstad Warszawa ger sig på polacker som ogillar Pride med bögflaggan, förlåt HBTQ-flaggan, i högsta hugg. Nu kommer väl inte Fantomens ställningstagande alldeles oväntat. I likhet med Joakim Larsson läste jag ofta och gärna serietidningen Fantomen i unga år, men när trikåmannen tenderade att bli alltmer politiskt korrekt drog jag öronen åt mig i relativt mogen ålder.

Larsson påpekar för Nyheter 24 att i senaste numret av serietidningen med den maskerade hämnaren, bilden av Fantomen som rättrådig homofobbekämpare sprider ett ”narrativ” om att alla som kritiserar Pride är ”våldsamma uniformerade nazister” i likhet med de polska extremnationalister som ger sig på Pride i Warszawa. Jag instämmer livligt i Larssons karaktäristik (hur mycket jag än må ogilla trendordet ”narrativ”).

Fantomens och Mandrakes skapare Lee Falk.

Nu är Fantomens krampaktiga politiska korrekthet kanske inte världens viktigaste fråga, men uppenbarligen anses den tillräckligt viktig för att Nyheter 24 skall placera en sverigedemokratisk kommunpolitiker vid skampålen.

Och visst. När till och med barn- och ungdomstidningar används som instrument för argumentet, att det är berömvärt att bokstavligt talat slå ner all opposition mot det man får tycka för att anses rumsren i samtidsdebatten –  då är det ändå, som jag ser det, så pass allvarligt att det är värt att påpeka!

Fantomen skapades av den amerikanske serietecknaren Lee Falk på 1930-talet; Falk hade redan som 19-åring rönt stora framgångar med serien om den magikunnige brottsbekämparen Mandrake. Den vandrande vålnaden, eller Christopher ”Kit” Walker som han egentligen heter, förutsätts ha varit en tradition som hade sitt ursprung på 1500-talet då den förste Fantomen såg dagens ljus. Fantomen-rollen gick sedan i arv från far till son. https://sv.wikipedia.org/wiki/Lee_Falk

Fantomen är enligt seriens förutsättningar en exemplarisk förebild som gjort sig känd för att beställa in ett glas mjölk och en ostmacka på barer där omgivningen företrädesvis ägnar sig åt utsvävningar i alkoholintag. När någon skummis ifrågasätter Fantomens/Walkers val av beställning får han ofta på käften av vår hjälte – som stundom döljer sin trikåklädsel och något teatraliska mask under en voluminös överrock och hatt – och ett märke av Fantomens dödskallering som påtagligt minne av händelsen.

Fantomens hemvist är Dödskallegrottan någonstans i djungeln i det fiktiva landet Bengali på Afrikas östkust. Han omger sig med den något korpulente och undersätsige infödingen Guran, den vargliknande hunden Devil och den vita hästen Hero. Maka ända sedan 1939 är den sjuksköterskeutbildade simhopperskan och FN-tjänstemannen Diana Palmer. Paret har tvillingar. https://sv.wikipedia.org/wiki/Fantomen

”Kit” Walker och Guran i ett animerat samtal utanför Dödskallegrottan.

Den gamle pålitlige brottsbekämparen Fantomens metamorfos till en HBTQ-flaggsvingande PK-man i kvadrat med självpåtagen rätt att ge sig på Pride-kritiker med våld är i mitt tycke mycket ledsam. Man kan undra vad nästa steg kommer att bli – att Fantomen överger Diana och tvillingarna och flyttar ihop med en man?

Jag känner mig rätt övertygad om att Lee Falk gråter i sin himmel alternativt vänder sig i sin grav.

 

 

 

Polens överrabbin varnade för ny lagstiftning 2016

Så kallade folktyskar stationerade i polska Belzec vid vaktstugan till det nazityska dödslägret på samma plats.

Polens president, Andrzej Duda, undertecknade nyligen en lag enligt vilken personer – såväl polacker som andra – kan dömas till maximalt tre års fängelse om de påtalar polsk delaktighet i den nazityska Förintelsen under Andra världskriget. Exempelvis om de använder termen ”polska dödsläger”.

Jag har på min blogg riktat skarp kritik mot den nya lagen, som jag menar skämmer ut Polen: https://tommyhansson.wordpress.com/2018/02/06/ny-lag-om-polsk-delaktighet-i-forintelsen-polen-skammer-ut-sig/

Därmed inte sagt att frågan är alldeles enkel. Således har Michael Schudrich, född i New York 1955 och Polens överrabbin sedan 2004, sökt problematisera diskussionen om lagen i en brittisk video där han anser att lagens kritiker och de som stöder lagen ”skriker åt varandra” istället för att föra ett meningsfullt samtal. Den bitskaste kritiken riktar Schudrich mot sådana israeliska talespersoner vars uttalanden han karaktäriserar som ”skrämmande”. https://www.facebook.com/i24newsEN/videos/914186058750064/

Polens överrabbin Michael Schudrich (till vänster) vid begravningsplatsen i Bodzentyn i augusti 2009. Till höger kantor Maynard Gerber från Stora synagogan i Stockholm. Foto: Tommy Hansson

Överrabbinens uttalanden kom kort tid efter det att han träffat president Duda och haft en timmes långt samtal med denne. Det märks tydligt av den brittiska intervjun med Schudrich att denne är ytterligt mån om att dels värna judiska intressen, dels inte vara alltför kritisk mot den nya polska lagen som han uttrycker förståelse för.

Riktigt så lät det inte när Schudrich den 29 januari 2018 intervjuades av den israeliska tidningen Arutz Sheva. Här påminner överrabbinen om att han i enskilda samtal med polska makthavare redan 2016 varnade för den lagstiftning om som då var i vardande. Det är nog ingen vild gissning att han under mötet med president Duda blivit tillhållen att vara försiktigare i sina uttalanden. http://www.israelnationalnews.com/News/News.aspx/241284

”Huvudproblemet är att språket i lagen ännu inte är tillräckligt klart”, säger Schudrich i intervjun och fortsätter: ”Frågan är hur de kommer att bestämma vad som anses vara en lögn och inte. När allt kommer omkring är det sant om jag säger att polacker mördade judar under Förintelsen. Om jag säger att polacker byggde Auschwitz så är det en lögn.”

Stora synagogan i Warszawa. Foto: Tommy Hansson

Michael Schudrich förklarar i denna intervju att han förespråkar ett oberoende organ som kan stöta och blöta alla förhållanden som kan ha betydelse för lagstiftningen. Detta borde inte vara för mycket begärt, då den judiska närvaron i Polen går tillbaka i tiden omkring 1000 år. Före Andra världskrigets utbrott fanns 3,2 miljoner judar i Polen varav cirka tre miljoner mördades under Förintelsen. I dag finns omkring 10 000 judar i Polen. Bara en förkrigstida synagoga används fortfarande i landet, den i Warszawa.

Jag kom i viss kontakt med överrabbin Michael Schudrich under min resa till Polen med Svenska kommittén mot antisemitism (SKMA) 2009, då han medverkade vid återinvigningen av den nyrestaurerade judiska begravningsplatsen i Bodzentyn.

 

Löfven smörar för diktaturens kreatur – läxar upp de modiga

Stefan Löfven och Kinas president Xi Jinping 2015.

I dag, den 26 juni 2017, anländer Sveriges statsminister Stefan Löfven (S) till världens största diktatur – Folkrepubliken Kina. Det gör han i spetsen för ett enormt ressällskap bestående av företagsledare, regeringsmedlemmar, myndighetsrepresentanter och företrädare för olika organisationer. Besöket, är det meningen, skall ge välbehövliga statsinkomster. http://www.expressen.se/nyheter/lofven-pa-affarsresa-till-kina-krav-pa-att-han-ska-tala-klarsprak-om-diktaturen/

Löfven var i Kommunistkina även 2015, då han bland andra kinesiska dignitärer träffade president Xi Jinping. Den gången ville han inte ta ordet ”diktatur” i sin mun utan nöjde sig med att konstatera att Kina är en ”enpartistat”. Få väntar sig att Löfven har ändrat sig inför den nu aktuella resan, även om Birgitta Ohlsson (L) menar att statsministern ”måste våga tala ut om diktatur och förtryck”.

Vår sorglige så kallade statsminister besökte nyligen Warszawa och hälsade under 90 minuter på Polens premiärminister Beata Szydlo. Det var långt ifrån någon artighetsvisit – Löfven var framme med pekpinnar modell större och krävde att Polen skulle ta emot ”flyktingar” enligt EUs diktat: ”Om vi inte löser denna fråga så skadar det EU-samarbetet”, visste Löfven att berätta för den polska regeringschefen. Löfven menade även att Polen skulle bli av med sina EU-bidrag om landet inte rättade in sig i ledet. https://www.svt.se/nyheter/lofven-hotar-polen-med-mindre-bidragspengar

Inga glada miner när Löfven läxade upp Polens premiärminister Beata Szydlo.

Polens konservativa regering har haft kurage nog att säga nej till förslaget om en gemensam migrationspolitik inom den Europeiska unionen och har således inte tagit emot en enda  av de omkring 160 000 flyktingar och migranter, som EU redan 2015 fastslog skulle omfördelas från Italien och Grekland. Ungern, Tjeckien och Slovakien intar en liknande hållning vad gäller att acceptera de ”flyktingar” som i verkligheten inte alls är några flyktingar utan ekonomiska lycksökare. https://www.metro.se/artikel/h%C3%A4r-%C3%A4r-de-europeiska-l%C3%A4nder-som-vill-v%C3%A4gra-ta-emot-flyktingar-xr

Från polskt håll har det understrukits, att landet sedan 2015 berett plats för omkring en miljon ”krigsflyktingar” från inbördeskrigets Ukraina och att man därmed skulle ha tagit sitt ansvar vad beträffar flyktingar. Ukraina hävdar å sin sida att det mycket väl kan tänkas att en miljon ukrainare tagit sin tillflykt till grannlandet Polen, men att det i huvudsak skulle röra sig om ekonomiska migranter. https://www.euractiv.com/section/europe-s-east/news/ukraine-rejects-polish-million-refugees-claim/

Uppenbart är att termen ”flyktingar” i många fall är missvisande. Till och med SVTs Nyheter 21, som vanligen är att betrakta som ett språkrör för det migrationspolitiska etablissemanget, har uppmärksammat detta faktum och att de människor som söker sin tillflykt inom EU nästan uteslutande är yngre män. SVTs utrikesmedarbetare Erika Bjerström utlät sig på följande sätt:

Det stora problemet är att de här unga männen är felinformerade. De ser på Europa som en enda stor bankomat. 90 procent är just migranter, på jakt efter ett bättre liv. http://avpixlat.info/2017/06/23/klarsprak-i-svt-aktuellt-om-ekonomiska-migranter/

IS-mördarna Hassan Al-Mandawi och Al Amin Sultan dömdes till livstids fängelse i december 2015.

I Sverige lever i dag hundratals före detta IS-terrorister vilka återvänt till Sverige. Medan sådana personer i många länder betraktas som brottslingar tenderar svenska myndigheter att se dem som ”offer” som det skall daltas med. I vissa fall har de till och med begåvats med skyddad identitet. Att den här kategorin har svårt att få jobb är inte så märkligt, men likväl gnälls och klagas det. Sammanfattningsvis har Sverige dålig om ens någon koll på IS-återvändarna. https://www.sydsvenskan.se/2017-06-22/expert-sverige-saknar-koll-pa-is-atervandare

Emellertid skall framhållas att två så kallade göteborgare, Hassan Al-Mandawi och Al Amin Sultan, vilka begått fruktansvärda grymheter under sin tid hos Islamiska staten i Syrien, faktiskt dömdes till livstids fängelse  vid Göteborgs tingsrätt i december 2015.  https://nyheter24.se/nyheter/inrikes/821674-is-svenskarna-doms-till-livstids-fangelse-for-terrorbrott

Det kan nog lugnt fastslås att mörkertalet är betydande. Bland de avdankade islamistiska terrorister som rör sig mitt ibland oss på gator och torg, med eller utan skyddad identitet, finns säkerligen ett antal mördare och våldtäktsmän, i realiteten tickande bomber. Jag menar att det är fullt förståeligt om Polen och andra stater inte är särskilt angelägna om att importera denna sorts klientel som alldeles säkert döljer sig  i migrantströmmarna.

När statsminister Stefan Löfven, en av de svagaste ledarna i modern svensk historia, nu besöker det röda Kina kan vi vara ganska förvissade om att han inte kommer att göra någon stor sak av vare sig det inhemska förtrycket i Kina eller det kinesiska förtrycket i Tibet eller Hongkong. Birgitta Ohlsson och alla andra som anser att han borde tala i klartext kommer att bli besvikna.

Löfven smörar för diktaturens kreatur i Saudiarabien.

Löfven kommer med all sannolikhet att framstå som den släta figur han var då han besökte diktaturens salafistiska kreatur Saudiarabien förra hösten och slätade över kvinnoförtrycket där. ”Jag vägrar sätta etiketter på länder”, förklarade Löfven då. https://www.svd.se/lofven-till-saudiarabien

Då har Stefan Löfven betydligt lättare att med EU-byråkratin i ryggen mästra regeringschefen i ett trotsigt och principfast land som Polen, där han inte behöver smöra för vidriga folkförtryckare i syfte att skapa klirr i statskassan.

Hetsen mot Polens nya högerregering: Sverige skjuter sig i foten

 Det nya regeringspartiets makthavare: premiärminister Beata Szydlo och partiordförande Jaroslaw Kaczynski.

När Polens väljare gick till valurnorna den 25 oktober fick landet en ny regering med det nationalkonservativa Lag och rättvisa (PiS) som regeringsbärande parti efter en väntad storseger. Missnöjet med högerliberala Medborgarplattformen (PO) – som suttit vid makten sedan 2007, längre än någon annan polsk regering efter kommunismens fall – var stort. http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=83&artikel=6298091

Eftersom den tidigare europaparlamentarikern Andrzej Duda från PiS i maj vunnit presidentvalet innebar det en kraftig dominans för partiet, som sägs lägga större vikt vid den västliga försvarsalliansen NATO än EU – en fast NATO-bas på polskt territorium står högt på PiS-regeringens önskelista – och har en betydligt mindre liberal familjepolitik än PO hade drivit; bland annat vill PiS riva upp den tidigare lagen om provrörsbefruktning.http://svenska.yle.fi/artikel/2015/05/25/konservativ-utmanare-vann-presidentvalet-i-polen

Det är nog ingen överdrift att säga att resultaten i de polska valen sände chockvågor genom såväl den Europeiska unionen (EU) som polska vänsterkrafter. Inhemska demonstrationer mot den nya högerregeringen samlade tiotusentals polacker under fanor och banderoller i flera polska städer som exempelvis Warszawa, Kraków och Poznan.

Liberaler och socialister i Polen och EU fruktade att PiS, med Beata Szydlo som premiärminister (hon är för övrigt född i Oswiecim, mer känt under sitt tyska namn Auschwitz) men med partiordföranden Jaroslaw Kaczynski som egentlig ledare, skulle ta chansen att omvandla Polen efter sina riktlinjer. http://svenska.yle.fi/artikel/2016/01/09/nya-demonstrationer-mot-hogerregeringens-ideer-i-polen

 Polens president Andrzej Duda (till vänster) och NATO-chefen Jens Stoltenberg.

Det har i främsta rummet varit två frågor som stått i fokus när det gäller rabaldret kring Polens nya konservativa regering: 1) Landets författningsdomstol. 2) Den statliga TVn och radion. PiS hade i valet heller inte gjort någon hemlighet av sin föresats att omstöpa båda dessa inflytelserika institutioner efter eget skön, och med tanke på valsuccén – 37,6 procent av rösterna mot PO:s 24 procent – var detta mycket populära initiativ. https://sv.wikipedia.org/wiki/Parlamentsvalet_i_Polen_2015

Det vore ju också minst sagt underligt om det nya regeringspartiet skulle avstå från att realisera sina vallöften på grund av kritiken. Att den polska oppositionen bråkar kan man naturligtvis förstå, men när det gäller de anti-polska eruptionerna inom EU inklusive Sverige kan man med vår nationalskald Carl Michael Bellman fråga sig: ”Vad fan angå dej Polens affärer?” (Fredmans epistel #45)

Embryot till vad som skulle komma att bli Europeiska unionen bildades några år efter det förödande Andra världskrigets slut för att förhindra uppkomsten av ett nytt krig. Under årens lopp har dock organisationen utvecklats till att bli en byråkratisk koloss med alltmer uttalade anspråk på detaljreglering av de för närvarande 28 medlemsstaterna. Polen är inte det enda exemplet på EUs strävanden att lägga sig i medlemmarnas inre angelägenheter.

När det nationalistiska österrikiska Frihetspartiet (FPÖ) kom att ingå i en regeringskoalition hotade såväl EU som Israel med sanktionsåtgärder, men den EU-undersökning som följde ådagalade inga otillbörligheter.https://sv.wikipedia.org/wiki/Frihetspartiet_(%C3%96sterrike)

 Ungerns regeringschef Viktor Orban – inte populär i Bryssel.

I dag håller EU tummen i ögat på både Polen och Ungern, i sistnämnda land sedan det nationellt sinnade Fidesz under premiärminister Viktor Orbans ledning som ett av få EU-länder faktiskt söker upprätthålla det så kallade Schengen-avtalet om att bevaka sina egna och därmed också EUs gränser. Ungern har här samma inställning som Polen, Tjeckien och Slovakien.http://dailynewshungary.com/fidesz-hungary-only-schengen-country-sticking-to-letter-of-law/

Orsaken till vreden mot Polen är utan tvivel det faktum att en majoritet av landets väljare föredrar en regering vars politik inte uppskattas i Bryssel, särskilt inte av EU-kommissionens ordförande, luxemburgaren Jean-Claude Juncker (ibland kallad ”konjaksjunkern” på grund av sina alkoholpreferenser).

Som redan nämnts är det främst det styrande PiS politik avseende författningsdomstolen samt den statliga radion och TVn som stör makthavarna i Bryssel. Vad dessa försöker att inte låtsas om är det tidigare regeringspartiet POs agerande under förutvarande premiärministern Ewa Kopacz. När PO och Kopacz insåg att de sannolikt skulle förlora valet till PiS sökte de hindra detta parti från att genomföra sitt program, genom att i parlamentets andra kammare – sejmen – manipulera med författningsdomstolens domarantal. Således utsågs den 8 oktober, drygt två veckor före valet, fem nya domare i stället för de tre som skulle väljas.

I december protesterade Europaparlamentets tyske ordförande, socialdemokraten Martin Schultz, mot att PiS skar ner domarantalet till ursprunglig nivå och kallade detta fullt legitima handlande för ”kupp”. Han fick inte medhåll av partikamraterna i Polen, utan Vänsteralliansens ledare Leszek Miller, premiärminister 2001-2004, tyckte EU reagerade ”hysteriskt”. Varken Miller eller flertalet andra polacker är heller särskilt förtjusta i tysk inblandning i Polens affärer.

Också gällande Polens statliga TV/radio handlar det om att PiS vill genomföra den politik partiet skred till val på. Under kommunisttiden var TV/radio väsentliga medier som propagandaredskap för den sovjetvänliga regimen. Alla anställda kan förmodas ha varit kommunister eller åtminstone ha sökt göra sken av detta för att kunna behålla sina jobb. Traditionen med statligt styrd så kallad public service har fortsatt sedan Polen blev demokratiskt, och det åligger landets regering  att via finansdepartementet finansiera dess verksamhet och utse dess chef.

 Jacek Kurski: ny polsk TV-chef.

Den förra PO-regeringen fick under sina åtta regeringsår fullt genomslag för sin politik i hela TV/radio-organisationen. Eftersom den nya konservativa regeringen varit missnöjd med den tidigare regeringens hanterande av public service utsåg man en ny chef som heter Jacek Kurski. Till skillnad från hur det var tidigare har det även beslutats, att alla TV/radio-anställda måste söka om sina jobb. Omvälvningen blir därför större än tidigare varit fallet. I princip är det ändå fråga om en fortsättning på det system som funnits i 25 år.

Direkt komiskt blir det när ansvariga chefer för svensk public service går ut och fördömer det polska systemet som ”odemokratiskt” och i en debattartikel  kräver att det skall rivas upp, som skräckkabinettet Hanna Stjärne (SVT), Cilla Benkö (SR) och Christel Tholse Willers (UR) gjort. Komiskt, därför att svensk public service sannolikt är den minst demokratiska i Västeuropa och en mångårig lekstuga för medievänstern. http://www.svt.se/kultur/medier/public-service-chefer-till-attack-mot-polsk-medielag

Enligt en undersökning genomförd under ledning av professor Kent Asp  vid Göteborgs universitet 2013 sympatiserade 52 procent av alla anställda med lilla Miljöpartiet, 18 procent med Vänsterpartiet och 13 procent med Socialdemokraterna – en rödgrön majoritet på 83 procent. Både Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna kammade hem 0 procents sympatier. Enligt professor Asp är detta förhållande ”ett demokratiskt problem”:http://politikfakta.se/2013/03/svts-partisympatier-ett-demokratiskt-problem/

Den välkände centerpartistiske bloggaren och debattören Dick Erixon skriver så här på sin blogg I hjärtat rebell den 9 januari:

När svenska medier, som DN och SvD, kritiserar Polen för att politisera public service är det som att skjuta sig i foten. Inget land har en mer politiserad public service än Sverige. Borgerliga regeringar har inte mäktat med att utmana denna snedvridning av statsfinansierad medieproduktion. Vänstern har dominerat hur svenska folket än röstat.

Avseende kritiken mot den nya polska regeringens handläggning av författningsdomstolens menar Erixon att det i ännu högre grad handlar om att ”kasta sten i glashus”. När DN skriver uppröret om att en ny lag ”hotar att göra författningsdomstolen till ett tandlöst organ”, konstaterar Eriksson, är fakta i målet att i Sverige finns det INGEN författningsdomstol. Socialdemokraterna har nämligen stoppat tillkomsten av en sådan därför att de anser den onödig. Tablå, som det brukar heta. http://erixon.com/blogg/2016/01/ar-inte-s-varre-an-polens-nya-regering/

 Vänsterdemonstration mot den nya polska regeringen.

Dick Erixon avrundar på följande sätt: ”Mediernas reaktion mot Polen beror endast på att det är vänsterns hegemoni som hotas av den nya regeringen, inte av någon som helst omsorg om medborgarnas rättigheter.”

På sista tiden tycks den tidigare hätska EU-kritiken ha mattats något. ”Frihet. jämlikhet och rättvisa är värderingar som vårt land är byggt på”, framhöll den polska premiärministern Beata Szydlo när hon den 19 januari talade inför Europaparlamentet när frågan om utvecklingen i Polen var uppe till diskussion. Szydlo förklarade att författningsdomstolen är en stark nationell institution och att den fungerar bra. Szydlos vädjanden om samförstånd belönades också med återhållsamhet i debatten.https://www.gp.se/nyheter/varlden/1.2961758-sankt-tonlage-kring-polen-i-eu

 

 

 

 

Tredje världskriget? Hallå, vi är mitt inne i det fjärde!

Titt som tätt varnas det i dessa ominösa dagar för något som kallas ”det tredje världskriget”, en konflikt som kan förväntas komma eller eventuellt redan är här i form av kriget mot terrorismen. Professorn i underrättelseanalys vid Lunds universitet, Wilhelm Agrell, tillhör de röster som på senaste tiden varnat för en sådan konflikt:

http://www.sydsvenskan.se/varlden/forskare-tredje-varldskriget-igang/

Det är till att vara efter sin tid. Jag skulle nämligen vilja påstå att det Tredje världskriget tillhör förflutenheten och att vi nu är mitt uppe i det Fjärde världskriget sedan åtskillig tid tillbaka. Detta beskrivs i korta drag i senare delen av denna text.

Låt oss börja med att definiera ordet ”världskrig”. Vad sägs om ”global konflikt med väpnade inslag”? Jag tror få har mycket att erinra mot den definitionen. Nå, då gäller följande. Först en rekapitulation av de tre första världskrigen.

 Det tröstlösa skyttegravskriget på västfronten i Första världskriget.

Första världskriget. Den första globala världskonflikten triggades igång med de så kallade skotten i Sarajevo den 28 juni 1914, då den fanatiske serbiske nationalisten Gavrilo Princip (1894-1918) sköt ihjäl den österrikiske tronföljaren Franz Ferdinand och dennes gemål Sophie von Chotek då paret färdades i en öppen bil i Bosnien-Hercegovinas huvudstad Sarajevo.

Morden i Sarajevo gav upphov till en okontrollerad kedjereaktion, vilken slutligen resulterade i vad samtiden kallade ”Det stora kriget”; sedan Andra världskriget utbrutit 25 år senare kallades den första stora konflikten Första världskriget. Den var den första konflikt i världshistorien där många miljoner vanliga medborgare deltog som inkallade eller frivilliga soldater i striderna, där särskilt skyttegravskrigets fasor på västfronten gått till eftervärlden.

Ett vanligt omdöme om Första världskriget är att det var helt meningslöst. Jag håller inte med om detta. Om vi skall försöka uppspåra en vidare mening med den första världsomspännande konflikten, så består den i att kriget definitivt innebar det oåterkalleliga slutet  för den auktoritära-militaristiska ordning som hade förlorarnationerna det wilhelminska-kejserliga Tyskland, kejsardömet Österrike-Ungern och i någon mån det Ottomanska riket som sina främsta exponenter. En centralgestalt på den förlorande sidan var Tysklands bisarre kejsare Wilhelm II.

Omedelbart efter kriget talades det mycket om att det fruktansvärda ”stora kriget” hade varit kriget som, med alla sina hemskheter och runt tio miljoner dödsoffer, gjorde slut på alla krig. Så blev det dessvärre inte.

 Tyska soldater under det judiska upproret i Warszawa 1943.

Andra världskriget. Den andra stora världskonflikten i 20e århundradet bröt ut med Nazitysklands invasion av Polen den 1 september 1939 men hade, liksom fallet var med den första kriget, föregåtts av en illavarslande utveckling som inbegriper Japans aggression mot Kina och det fascistiska Italiens brutala anfallskrig mot Etiopien (Abessinien) där giftgas användes. Detta alldeles bortsett från Tysklands ockupation av Sudetlandet, inmarsch i Tjeckoslovakien och Anschluss av Österrike.

Under det att besluten som startade Första världskriget fattades inom ett par av Centraleuropas monarkier, och då inom den militariserade överklassen, var det individer inom medel- och underklassen som var missnöjda med krigsutgången 1918 och fredsslutet 1919 som i Tyskland drev fram utvecklingen som ledde till Andra världskriget.

Den tyske führern Adolf Hitler, som var son till en brutal tullinspektör, hade själv tjänat i det stora kriget och var besatt av att återge Tyskland dess forna glans och mycket mer än så. Efter att ha insupit en grundläggande antisemitism i Wien under ungdomsåren skyllde han Tysklands alla motgångar på judarna, och det är fullt möjligt att se det andra stora kriget som en förevändning för att utplåna den europeiska judenheten. Judarna gjorde dock tappert motstånd på en del håll, exempelvis i Warszawas ghetto 1943.

Hitler underskattade dock gravt demokratiernas motståndskraft, och precis som knappt 30 år tidigare blev USA tungan på den våg som välte krigshetsarna i det nazistiska Tyskland, det fascistiska Italien och det militaristiska Japan över ända och fick ett slut på kriget 1945. Då hade två atombomber fallit över Hiroshima och Nagasaki i Japan.

 Början till slutet för sovjetväldet: uttåget ur Afghanistan 1989.

Tredje världskriget. Nu var det inte endast världens ledande demokratier – USA, Storbritannien och i ringa mån Frankrike – som lyckades besegra de totalitära aggressorerna i den andra stora världskonflikten. Utan pakten med det kommunistiska Sovjetunionen under Josef Stalin hade det med all säkerhet inte gått.

Med segrarmakterna Sovjetunionen och Förenta staterna som ideologiska motpoler efter 1945 var det förutbestämt att en ny konflikt måste till. Den segerrike brittiske premiärministern Winston Churchill talade, då som oppositionspolitiker, vid ett tal i Fulton i Missouri i USA 1946 om en ”järnridå” – en term hämtad från scenens värld – som sänkt sig ned mitt i Europa och som separerade den demokratiska och den kommunistiska världen från varandra.

Följden blev det Kalla kriget, som lika gärna skulle kunna kallas Tredje världskriget – vilket jag alltså gör här. Det kan vara lämpligt att fastställa den tredje globala konfliktens start till 1948, då kommunisterna i Tjeckoslovakien med massiv sovjetisk uppbackning tillskansade sig makten. Därmed hade Moskva säkrat hegemoni i Öst- och delar av Centraleuropa.

Det delade Europa sågs länge som nära nog en oomkullrunkelig institution, och personer som under det Kalla kriget dryftade möjligheten att befria det förslavade Östeuropa – och andra delar av den kommunistiska världen – marginaliserades som extremister och fascister. Detta icke minst i Sverige, där de styrande socialdemokraterna hade intima band med Moskva.

Se gärna min bloggtext i detta ämne här:

https://tommyhansson.wordpress.com/2013/08/28/sossarnas-sovjetgang-sa-underminerades-kommunismen/

USA och den västliga världen var i Kalla krigets initialskede mer inne på att ”innesluta” (contain) Sovjetunionen och kommunismen, men med Ronald Reagans tillträde som USAs president 1981 kom ett paradigmskifte till stånd: nu skulle ”ondskans imperium” besegras i grunden, varför Reagan såg till att bygga upp en slagkraftig militärmakt. Sovjetunionen förmådde med sin svaga planekonomi inte mäta sig med USA utan halkade hopplöst efter i kapprustningen. Med Berlinmurens fall 1989 och Sovjets implosion 1991 hade den fria världen besegrat kommunismen.

Det bör understrykas att Kalla kriget hade en rad ”varma” inslag såsom Koreakriget, Suezkrisen, Vietnamkriget, kriget i Angola med flera samt ett antal väpnade revolutioner.

Kommunismen lever visserligen vidare i främst Kina, Nordkorea, Indokina och på ett par andra ställen men hotar inte längre friheten i världen på samma sätt som under den tredje stora världskonflikten.

 En av höjdpunkterna i kriget mot terrorismen eller Fjärde världskriget: eliminerandet av al-Qaida-ledaren Usama bin Ladin.

Fjärde världskriget. Den fjärde globala världskonflikten i vår tid är naturligtvis det som USAs 43e president, George W. Bush,valde att benämna ”kriget mot terrorismen”, noga taget islamismens kraftutveckling med utgångspunkt i revolutionen i Iran 1979. Shah Reza Pahlavi störtades då av en revolutionär koalition bestående av shiamuslimska radikaler, kommunister och liberaler vilket lämnade fältet fritt för ayatollah Khomeinis skräckvälde.

Hur detta gick till kan ni läsa mer om här:

https://tommyhansson.wordpress.com/2014/10/13/khomeini-den-moderna-islamistterrorns-fader-hjalptes-fram-av-carter/

Det egendomliga inträffade alltså att det Fjärde världskriget kan sägas ha startat ett decennium innan det tredje hade hunnit avslutas. Kort efter Khomeinis makttillträde ockuperades USAs ambassad i Teheran av revolutionära studenter, varefter 52 ambassadtjänstemän och diplomater hölls som gisslan i 444 dagar mellan den 4 november 1979 och den 20 januari 1981.

De frigavs bara minuter efter det att Ronald Reagan svurit presidenteden i Washington, D. C. Det var uppenbart att revolutionärerna i Teheran var ute efter att förödmjuka Reagans företrädare, Jimmy Carter, vilket kan tyckas otacksamt handlat mot den man som säkrat den iranska revolutionens seger genom att dra in det amerikanska stödet till shahens regering.

Islamisterna stärkte sina aktier i världen genom att, kraftigt uppbackade av USA som bland annat försåg dem med Stinger-robotar med bärbara avskjutningsanordningar, göra det till synes omöjliga: tvinga Sovjetunionen till reträtt i Afghanistan. Härefter vände emellertid de afghanska talibanerna och andra radikala islamkämpar vapnen mot sin välgörare.

Den 26 februari 1993 detonerade en bomb i garaget till det norra tornet ingående i World Trade Center (WTC) i New York. Målsättningen, att det norra tornet skulle välta över det södra och därmed rasera hela WCT-komplexet med 10 000-tals dödsoffer som följd, realiserades dessbättre aldrig. Sex människor och ett ofött spädbarn dödades emellertid och 1042 skadades.

Hjärnan bakom det första WCT-attentatet, Khalid Sheik Mohammed, utsågs knappt tio år senare av den beryktade Usama bin Ladin att lägga upp ritningarna till flygplansattackerna mot WCT, Pentagon och troligen Vita huset den 11 september 2001. I WCT dog runt 3000 människor. Följden blev att president Bush drog igång en motoffensiv mot islamisterna genom att attackera talibanernas Afghanistan i ett försök att få tag på och oskadliggöra bin Ladin, vilket dock först Obama lyckades med i Pakistan den 2 maj 2011.

 Bilder av den här typen har framkallat avsky över hela den civiliserade världen gentemot barbarerna  i Islamiska staten (IS).

Under det att bin Ladins terrornätverk al-Qaida, som fortfarande i hög grad är verksamt, är det numera sedan några år tillbaka den så kallade Islamiska staten (IS,ISIS,ISIL,DAESH) eller Kalifatet som tilldrar sig uppmärksamhet genom exempellöst barbari i Irak och Syrien samt spektakulära terrorangrepp utförda av ett fåtal personer, av den typ som det som nu senast inträffade i Paris.

Här följer en komprimerad översikt över IS historia:

https://tommyhansson.wordpress.com/2014/09/23/liten-historik-om-is-islam-och-valdet/

Där står vi i dag, mitt i det Fjärde världskriget. Hur lång tid det kommer att ta för den fria världen att besegra islamismen kan jag, lika litet som någon annan, säga. Ett vet jag: den kommer att besegras. Det är enligt mitt sätt att se en himmelsk/andlig lag att det onda till sist tvingas stryka på foten. Värt att notera är att ondskan, som i de tre första globala konflikterna arbetade genom de sekulära ideologierna wilhelmism, nationalsocialism/fascism samt kommunism, i Fjärde världskriget använder sig av en religion, islam.

Eller rättare sagt en extremistisk/fundamentalistisk variant av islam. Islam behöver inte tolkas på det sätt den skett/sker av Khomeini, bin Ladin eller IS. Mer verserade muslimer anser att Koranens blodtörstiga passager bör ignoreras till förmån för sådana som betonar barmhärtighet och goda gärningar, ty sådana finns. Låt mig därför avsluta denna betraktelse över de fyra världskrigen genom att fastslå, att den fria världen inte befinner sig i krig med islam utan med islamismen eller radikal islam. Islam väntar dock fortfarande på en genomgripande reformation.

För den som vill läsa mer om de tre första av de här nämnda konflikterna rekommenderas varmt min bok Ondskans imperier (Contra 2002, 403 sidor). Kan beställas via Contra, Box 8052, 104 20 Stockholm eller genom hänvändelse direkt till bloggaren.

 

 

Fastedagen Tisha b´Av: judarna minns sina katastrofer

 Västra tempelmuren: den enda återstoden av Serubbabels tempel. Foto: Tommy Hansson

http://jihadimalmo.blogspot.se/2015/07/judar-overfalls-pa-tempelberget-pa.html

Den judiska fastedagen, Tisha b´Av – den nionde dagen i månaden Av – högtidlighölls i år den 27 juli. Många judar hade efter vanligheten samlats vid Västra tempelmuren i Jerusalem för att minnas de båda templens förstörelse och en rad andra olyckor och katastrofer som genom historien drabbat det judiska folket. På det närbelägna Tempelberget befann sig ett gäng maskerade islamister som utsatte judarna för ihållande stenkastning.

När israelisk polis ingrep för att sätta stopp för stenkastningen barrikaderade sig islamisterna i al-Aqsa-moskén, där man bunkrat upp med ett betydande lager stenar, fyrverkerier och brandbomber. Polisstyrkan fick snabbt grepp om situationen genom att ta några steg in i moskén, som av muslimer anses vara förbjuden mark för judar, för att därigenom kunna stänga dörrarna och hindra islamisterna från att utöva sin terror mot de högtidsfirande judarna.

Fyra poliser hade skadats av islamisternas fyrverkerier innan beslutet att gå in i moskén togs för att därmed avvärja vad som kunde ha utvecklats till blodiga kravaller. Sex islamister greps. Läs alltid pålitliga och informativa sajten Jihad i Malmös beskrivning av händelseförloppet via länken överst!

På Tisha b´Av sörjer troende judar främst de båda templens förstörelse. Det första templet, som tillkommit under konung Salomos tid, förstördes den nionde dagen i månaden Av år 586 före Kristi födelse i samband med den babyloniske härskaren Nebukadnessar IIs invasion och förstörelse av Jerusalem. Det hade uppförts ungefär 400 år tidigare. En betydande del av det judiska folket bortfördes till den så kallade babyloniska fångenskapen. Detta skedde i tre omgångar, och det var vid den tredje omgången som det heliga templet lades i ruiner.

En tecknad version av Salomos tempel.

Mer om den babyloniska fångenskapen här:

https://sv.wikipedia.org/wiki/Babyloniska_f%C3%A5ngenskapen

Judarna fick av den persiske konungen Kyros II (den store), som hade erövrat Babylonien, tillåtelse att återvända till Jerusalem för att återuppbygga templet. Det har beräknats att knappt 50 000 judar återvände efter fångenskapen, vilket innebär att en försvarlig andel föredrog att förbli i Babylonien. Ledare för den judiska samfälligheten i Jerusalem var en man vid namn Serubbabel, och det var efter honom det nya templet kom att uppkallas. Tongivande vid tempelbygget och när det gällde att återställa de gamla judiska skrifterna var emellertid Esra, som kallats ”den andre Mose”:

https://sv.wikipedia.org/wiki/Esra

Konung Herodes den store lät cirka 500 år senare bygga ut Serubbabels tempel, vilket spelar en central roll i Nya testamentets berättelser om Jesu liv och gärningar. Jesus förutspådde att Jerusalems tempel skulle förstöras om det utvalda folket skulle misslyckas med att acceptera honom som Messias, och det var vad som skedde den nionde Av under general (och sedermera kejsare) Titus invasion år 70 i Herrens år. Den judisk-romerske historieskrivaren Josefus blev åsyna vittne till förstörelsen, som endast lämnade den västra tempelmuren intakt. Denna har förblivit det judiska folkets heligaste plats.

 På Masada – i dag en av Israels största turistattraktioner. Foto: Tommy Hansson

En judisk motståndsstyrka omfattande knappt 1000 män, kvinnor och barn barrikaderade sig i den försvarsanläggning som fanns på Masada, en klippa som höjer sig cirka 400 meter över den omgivande Negevöknen och lyckades hålla stånd mot romarna under ledning av prokuratorn Flavius Silva i cirka ett år. År 73 var dock motståndet brutet, och hellre än att falla i romernas händer valde försvararna att begå kollektivt självmord. Endast en handfull kvinnor och barn hittades vid liv i en grotta.

Efter romarnas härnadståg mot judarna, som i Rom manifesterades genom Titusbågen, vidtog för det judiska folket den till synes ändlösa och tröstlösa diásporan (förskingringen) som dock formellt ändade genom att staten Israel utropades den 9 maj 1948. Genom Israel har alla världens judar som vill ett eget land att bosätta sig i, låt vara att många fortfarande föredrar förskingringen.

Tisha b´Av är dock, som antyds ovan, icke begränsat till att minna om de båda templens förstörelse. Den i Israel välkände rabbinen Ari Enkin räknar upp ytterligare ett antal judiska katastrofer från biblisk tid till nutid som kan härledas till nämnda datum: http://unitedwithisrael.org/tisha-bav-its-meaning-and-observance/ Han börjar med den olycka som skedde i samband med att Mose sände ut tolv spejare att rekognoscera det av G-d utlovade Kanaans land, något som enligt traditionen ägde rum just den nionde i månaden Av.

Händelsen omtalas i Fjärde mosebokens trettonde kapitel. Tolv spejare, en från varje stam, sändes ut. Dessa var Sammua, Safat, Kaleb, Jigeal, Hosea, Palti, Gaddiel, Gaddi, Ammiel, Setur, Nahebi och Geuel. Mose ändrade i samband med utsändandet Hoseas namn till Josua. Spejarna begav sig i enlighet med Moses instruktioner norrut till Negev för att bli varse hur landet låg, hur människorna var, om landet var rikt eller fattigt med mera. Mer här:

https://www.biblegateway.com/passage/?search=4+Mosebok+13&version=SVL

Svensk kyrkomålning som visar den druvklase två av spejarna bar med sig tillbaka.

Vid avrapporteringen till Mose, dennes bror Aron och hela det israelitiska folket tycktes det råda samstämmighet om att det utlovade landet var mycket rikt, ja det ”flöt av mjölk och honung” enligt ett vittnesbörd. Bland annat medfördes en jättelik druvklase, som var så tung att två man fick bära den mellan sig på en grov stång. Problemet var, menade tio av de tolv utsända, människorna som bodde där: amalekiter, hetiter, jebuséer, amoréer och kananéer. Dessa var stora och kraftiga, några sades till och med vara ättlingar till en jätte och skulle med säkerhet besegra israeliterna. Den defaitistiska majoritetsrekommendationen blev därför att avstå från att tränga in i Kanaans land och bli kvar i öknen. Denna form av otro stred allvarligt mot G-ds intentioner för Sitt folk.

Endast Kaleb från Juda stam och Josua från Efraims stam, en del av Josefs stam, brann av stridslust och förordade att det var bara att köra på: de andra folken skulle säkerligen få eftertryckligt på käften med Guds benägna hjälp. Kaleb och Josua förblev dock i minoritet, och följden blev att judarna tvingades harva runt i öknen i 40 år till innan de kunde tåga in i Kanaans land. Då var Mose död och ledningen hade övertagits av den okuvlige Josua, som gick i spetsen vid den spektakulära erövringen av Jeriko.

Rabbi Ari Enkin räknar upp åtta exempel på tragedier och olyckor som drabbat judarna i anslutning till Tisha b´Av förutom templens förstörelse och spejarnas utsändande:

 Guldkalven: en symbol för folkets avgudadyrkan och skörlevnad.

Guldkalven

I Andra moseboken återges berättelsen om guldkalven. När Mose förblir uppe på Sinai berg för att ta emot stentavlorna med Guds bud, efter vad det väntande folket tycker är mer än lovligt länge, får menigheten av Moses broder och ställföreträdare Aron tillåtelse att av de ringar, örhängen och andra smycken man äger förfärdiga en kalv av guld. https://www.biblegateway.com/passage/?search=2+Mosebok+32&version=SVL

Denna skulle man vörda och tillbedja under sin ökenvistelse. Men inte bara det: under Moses bortovaro förföll folket också till omoral och allehanda skörlevnad, vilket gjorde att det straffades av Mose. Händelsen med guldkalven skall visserligen ha ägt rum den sjuttonde i månaden Tammuz, som dock är månaden närmast före Av.

Första korståget

Det första korståget drogs igång av påven Urban II, som i november 1095 höll ett eldande tal i katedralen i Clermont där han försäkrade åhörarna att ”Gud vill det”: Deus vult. Alltså en samfälld militär aktion från kristenhetens sida med målet att fördriva de muslimska seldjukerna från den heliga staden Jerusalem samt att säkra de kristna pilgrimsvägarna. Det så kallade korståget inleddes  officiellt den 15 augusti – alltså den nionde Av – 1096. http://varldenshistoria.se/his/paven-urbans-tal-blev-startskottet-foer-korstagen

 Urban II proklamerar den första korståget i Clermont: ”Deus vult”.

Redan innan korsfararna lämnat Tyskland hade tusentals judar, vilka liksom muslimerna sågs som Guds och kristendomens fiender, angripits och dödats. Enligt rabbi Enkin dödades 1,2 miljoner judar som en följd av det första korståget.

Judarna fördrivs från England

År 1290, under konung Edvard Is regering, fördrevs judarna från England. Det sker cirka hundra år efter de händelser som skildras i Walter Scotts berömda roman om riddaren Wilfred av Ivanhoe, vars persongalleri omfattar bland andra den förmögne juden Isak av York och dennes vackra dotter Rebecca vilka råkar ut för en rad otrevligheter. Judarna stängs därefter ute från England i 300 år. Fördrivningen ägde rum den 18 juli 1290, motsvarande den nionde Av.

Judarna fördrivs från Frankrike

Fördrivningen av judarna i Frankrike skedde den nionde Av 1306, eller den 22 juli, då Filip IV, ”den sköne”, satt på landets tron.

Judarna fördrivs från Spanien

Den 31 juli, det vill säga den nionde Av, fördrivs judarna från Spanien år 1492. Ferdinand den katolske av Aragonien var då spansk konung och Isabella av Kastilien hans drottning i det förenade spanska kungadömet. Samma kungapar som samma år bekostade Columbus upptäcktsfärd till Indien (fast det i realiteten var Nordamerika han nådde fram till).

 Skrivbordsmördaren Heinrich Himmler – Förintelsens arkitekt.

Tyskland går med i Första världskriget

Den 1 augusti, således den nionde Av, 1918 inträder Tyskland under kejsar Wilhelm II på Österrike-Ungerns sida i det krig som senare skulle gå till hävderna som Första världskriget. De katastrofer Tyskland skulle råka ut för, främst i samband med Versailles-freden, leder fram till Förintelsen av vid pass sex miljoner judar under Andra världskriget.

”Den slutliga lösningen” godkänns

SS-chefen, Heinrich Himmler, mottog den 2 augusti 1941, nionde Av, formellt klartecken från det tyska nazistpartiet NSDAP på att ”den slutliga lösningen” av det så kallade judeproblemet kunde igångsättas. De praktiska riktlinjerna drogs sedan upp vid en konferens i Berlin-förorten Wannsee under ledning av Reinhard Heydrich i januari 1942.

Judarna i Warszawaghettot deporteras

Den nionde Av, den 23 juli, 1942 inleddes nazisternas deportation av judarna i Warszawas ghetto. De flesta av dessa gasades ihjäl i utrotningslägret Treblinka. Mer om Warszawa-ghettot här: https://tommyhansson.wordpress.com/2009/10/07/det-judiska-polen-iii-warszawagettot/

 Jewish Community Centre i Buenos Aires efter sprängningen.

Rabbi Ari Enkin framhåller att även den tionde Av är förknippat med judiska tragedier. Så var det exempelvis detta datum, eller den 18 juli, 1994 som the Jewish Community Centre i Buenos Aires utsattes för ett självmordsmördarbombattentat utfört av Hezbollah-anknutna terrorister. 85 människor dog och omkring 300 skadades. I Argentina finns omkring 200 000 judar. https://en.wikipedia.org/wiki/AMIA_bombing

Det var slutligen också den tionde Av, den 15 augusti, 2005 som Israel lämnade Gaza och därmed lämnade spelfältet fritt för Hamas, en av världens mest hänsynslösa terrorrörelser.

Praktiserande judar förväntas under Tisha b´Av iakttaga fasta samt inte ha sex, dricka, bada eller tvätta sig. Inte heller skall läderskor bäras. Undantag får göras av hälsoskäl.