Posted tagged ‘Washington D. C.’

Den brännande abortfrågan: Trump versus Biden

30 november, 2020

Donald Trump var den förste amerikanske president som deltog i den årliga anti-abortmanifestationen March for Life i Washington, D. C.

Abort är en ständigt brännande fråga i USA men brukar inte finnas med bland de ämnen politikerna talar mest om inför ett val. Det nyligen överståndna presidentvalet i USA utgör därvidlag inget undantag, något som förmodligen beror på kandidaternas ovilja att alienera viktiga väljargrupper.

Såväl president Donald Trump som hans motståndare Joe Biden har dock klargjort var de står i frågan. ”Ofödda barn har aldrig haft en större försvarare i Vita huset”, klargjorde Trump vid ett möte i regi av March for Life i Washington, D. C. i januari i år. Presidenten har därtill utnämnt tre konservativa domare till Högsta domstolen – Neil Gorsuch, Brett Kavanaugh och Amy Coney Barrett – vilka kan antas inta en restriktiv hållning i abortfrågor. https://www.aftonbladet.se/nyheter/a/K3RbA7/trump-vid-abortprotest-jag-ar-mest-emot

Biden strävar å sin sida efter en federal lag som garanterar kvinnan rätten att genomgå en abort. Hans vicepresidentkandidat, Kamala Harris, anses emellertid vara ännu mer abortvänlig. ”Kamala Harris är en extremist som stöder abort under förlossningen ifall det efterfrågas”, har pro-life-aktivisten Marjorie Dannenfelser citerats. Det bör tilläggas att även Biden är för abort utan en övre tidsgräns. https://www.bbc.com/news/election-us-2020-54003808

Vicepresidentkandidaten Kamala Harris har kritiserats för att vara extremist i abortfrågan. https://www.marieclaire.com/politics/a33623181/kamala-harris-stance-on-abortion/

Den eventuellt blivande presidenten Joe Biden, själv katolik, har alienerat många troende katoliker med sin abortvänlighet. Kardinal Raymond Leo Burke uppmanade så inför valet USAs katoliker att inte lägga sina röster på Biden. ”He´s not a Catholic in good standing”, menade Burke i ett uttalande. Vidare ansåg Burke att ”a Catholic may not support abortion in any shape or form, because it is one of the most grievous sins against human life…”

Catholics shouldn’t vote for Biden, former La Crosse bishop says

Enligt det respekterade Guttmacher Institute finns det sju amerikanska delstater som inte har någon övre gräns för aborter. Det är Alaska, Colorado, New Hampshire, New Jersey, New Mexico, Oregon och Vermont. Vidare finns det ett 20-tal delstater där abort tillåts ända fram till och under födelsen om moderns liv bedöms vara i fara. https://www.varldenidag.se/nyheter/flera-delstater-tillater-abort-fram-till-fodseln/repsaB!VL9w24dOwNBEfRpF5B3thw/

I några av dessa delstater finns emellertid enligt Guttmacher Institute – som är pro-choice i abortfrågan – restriktioner gällande hur aborter skall finansieras eller vilken information kvinnan skall få; dock finns här inga krav på att kvinnans liv måste vara i fara för att abort skall tillåtas. https://www.guttmacher.org/state-policy/explore/state-policies-later-abortions

Som en jämförelse kan nämnas att i Sverige tillämpas så kallad fri abort till och med vecka 18. Därefter kan abort beviljas om särskilda skäl föreligger som gör att kvinnan får tillstånd av Socialstyrelsen. Normalt får dock abort i princip inte utföras efter det att fostret är livsdugligt, vilket brukar anses vara i höjd med vecka 22.

I Sverige finns dock liknande lagstiftning som i USA: om kvinnans liv eller hälsa bedöms vara i fara på grund av sjukdom eller kroppsligt fel finns ingen övre gräns.

En tecknares tolkning av Roe vs. Wade-lagen.

Vad som komplicerar bilden i USA är givetvis att olika delstater har olika abortbestämmelser, vilka därtill ofta blir föremål för rättslig prövning. I och med den banbrytande lagen Roe versus Wade från 1973 finns en konstitutionell aborträtt, men delstaterna kan också förbjuda abort efter det att fostret bedömts vara livsdugligt.

Under 2017 genomfördes i USA runt 862 000 aborter, vilket enligt uppgift är det lägsta antalet sedan Roe-Wade-lagens tillkomst 1973. 2017 är det senaste året som komplett abortstatistik föreligger. https://www.svd.se/mangden-aborter-i-usa-det-lagsta-sedan-de-blev-lagliga

 

Äntligen – spiondömde Jonathan Pollard är en fri man!

22 november, 2020

Jonathan Pollard och hustrun Esther lämnar den federala domstolen i New York i november 2015 efter beslutet om hans villkorliga frigivning.

Jonathan Pollard är äntligen en fri man!

Det var 1987 som amerikanen Jonathan Pollard, en ortodox jude, dömdes till livstids fängelse för spioneri med möjlighet till villkorlig frigivning för att ha överlämnat hemligstämplat material till Israel. Det var första och enda gången i USAs historia som en person, vilken spionerat för ett vänligt sinnat lands räkning, ådömdes livstidsstraff.

Efter 28 år bakom lås och bom bestämde en federal domstol i New York i november 2015 att Pollard skulle frisläppas men samtidigt bli föremål för långtgående restriktioner. Bland villkoren märktes att Pollard måste stanna i New York City i minst fem år, att hans datoraktiviteter skulle övervakas av USAs regering samt att han skulle bära en monitor fäst vid handleden.

Nu har emellertid Jonathan Pollards advokater Eliot Lauer och Jacques Semmelman meddelat att USAs Parole Commission beslutat häva alla restriktioner. Kort sagt: Pollard är en fri man som kan göra vad han vill och resa vart han vill. Det blir nu möjligt för Pollard att förverkliga sin dröm att flytta till Israel. https://worldisraelnews.com/us-frees-jonathan-pollard-from-parole/

Den israeliske premiärministern, Benjamin Netanyahu, har under många år sökt påverka USAs regering att frige Jonathan Pollard och har nu uttryckt en önskan om att snart få se spionen – som betraktas som en nationalhjälte av många israeler – i Israel. Det har sagts att president Donald Trump övervägde att låta Pollard medverka vid öppnandet av USAs ambassad i Jerusalem 2018, men detta blev aldrig av.

Jonathan Jay Pollard föddes i Galveston i Texas den 7 augusti 1954. Som underrättelseanalytiker vid den amerikanska flottan blev han upprörd över att viktiga dokument om utvecklingen i Mellanöstern undanhölls USAs allierade Israel och tog därför på sig att kopiera dylika handlingar och överlämna dem till en israelisk kontaktman mot betalning. Han greps 1984 sedan han gjort ett misslyckat försök att få en fristad på Israels ambassad i Washington, D. C.

Många har genom årens lopp engagerat sig för Jonathan Pollards frigivning.

Jonathan Pollard är i mina ögon inte någon tadelfri hjälte. Han har själv erkänt spioneri och dessutom medgivit, att han sålt viss hemligstämplad information även till några andra länder än Israel. Det straff han fick – livstids fängelse – stod emellertid inte i någon rimlig proportion till de brott han bevisligen begått.

En tungt vägande orsak till att Pollard så länge hölls i fängsligt förvar var att flera amerikanska försvarsministrar – Caspar Weinberger, Donald Rumsfeld och Dick Cheney – benhårt motsatte sig hans frigivning. Pollard är israelisk medborgare sedan 1995 och har fått flera gator och platser i Israel uppkallade efter sig.

Jag har under årens lopp följd fallet Jonathan Pollard och sammanfattade för två år sedan fallet på min blogg på följande sätt: https://tommyhansson.wordpress.com/2018/11/23/frigivne-spionen-jonathan-pollard-nekas-bosatta-sig-i-israel/

500 000 tibetaner placerade i läger av Peking

28 september, 2020

Tibet har styrts från Peking sedan 1951.

Alla totalitära diktaturer strävar efter likriktning. Avvikelser från den accepterade normen är anatema och skall bekämpas med alla till buds stående medel. Det tyska nazistpartiet NSDAP kallade detta gleichschaltung, synkronisering, vilken syftade till en total nazifiering av alla aspekter av det tyska samhället. https://en.wikipedia.org/wiki/Gleichschaltung

Uppsamling av oönskade element i så kallade koncentrationsläger var ett av de medel som de tyska nationalsocialisterna använde för att nå sitt mål. De värsta av dessa var rena dödsläger av typ Auschwitz, Belzec och Majdanek dit judar, zigenare, homosexuella, oppositionella religiösa grupper med flera skickades för att utplånas.

Koncentration av vissa grupper i arbets- och omskolningsläger har också blivit en av den kommunistkinesiska regimens mest omtyckta metoder i syfte att genomföra sin variant av samhällets likriktning. Enligt en rapport publicerad av Jamestown Foundation i Washington, D. C. som baseras på statliga kinesiska media och policydokument samt satellitfoton har Peking upprättat ett stort antal arbets- och omskolningsläger i den autonoma regionen Tibet. https://www.bbc.com/news/world-asia-china-54260732

Uppgifterna i rapporten bekräftar de uppgifter som den tibetanske exilpolitikern Lobsang Sangay, verksam vid Harvard Law School i USA och sedan 2011 premiärminister i Tibets exilregering, tidigare torgfört: att tibetaner av kineserna tvingas in i arbetsläger och träningscentra för ”utbildning” och omskolning. https://sv.wikipedia.org/wiki/Lobsang_Sangay

Nämnda rapport är författad av Adrian Zenz, en oberoende expert på Tibet och Xinjiang-regionen, där Peking spärrat in troligen miljontals muslimska uigurer med det officiella syftet att bekämpa vad som kallas terrorism och religiös extremism. Lägersystemet i Tibet sägs ha byggts upp på kort tid: enligt Zenz har runt 500 000 människor – cirka 15 procent av den tibetanska befolkningen – vilka under militär övervakning skall bibringas insikter i kinesisk arbetsdisciplin, tagits in under de sju första månaderna av 2020.

De personer som tvingas in i de tibetanska lägren omfattar huvudsakligen bönder och herdar. Enligt rapporten hamnar de flesta tibetaner som genomgår utbildnings- och omskolningsprogrammen i lägret sedan i låglöneyrken inom textilindustri, byggnadsverksamhet och jordbruk. I lägren tvingas de under hårt arbete arbeta med att utvinna mineraler.

Kinesiska soldater patrullerar gatorna på en ort i Xinjiang.

Förhållandena i lägren i det övervägande buddhistiska Tibet skall dock inte vara fullt lika eländiga som i Xinjiang, och det finns exempel på personer som frivilligt ansökt om att få komma till något av de tibetanska lägren. Trots dessa skillnader, heter det i rapporten från Jamestown Foundation, ”the systemic presence of clear indicators of coercion and indoctrination, coupled with profound and potentially permanent change in modes of livelihood, is highly problematic.”

I såväl Tibet som Xinjiang är målsättningen från Pekings sida att, i likhet med de tyska nationalsocialisterna, genomföra en långtgående likriktning av befolkningen i riket. I Kina skall alla hjärntvättas att bli goda marxister med kinesiska värden. Konkurrerande ideologiska synsätt, och dit hör islam, kristendom, buddhism och meditationsrörelser såsom falungong, bekämpas hårdhänt.

När det gäller muslimska trosbekännare i Xinjiang, som beräknas utgöra cirka 45 procent av befolkningen, kan dessa spärras in i läger därför att de bär skägg, slöjor eller surfar på Internet. Enligt The Australian Strategic Policy Institute (ASPI) finns i Xinjiang-regionen 380 misstänkta lägerliknande faciliteter, vilket är 40 procent fler än tidigare befarat. https://svenska.yle.fi/artikel/2020/02/17/fler-detaljer-om-kinas-fortryck-av-uigurer-i-ny-lacka-boner-och-skagg

Det självständiga Tibet ockuperades av kommunistkinesiska styrkor 1951 och har därefter styrts med brutal hand från Peking. Landets andliga och världsliga överhuvud, Dalai lama, flydde 1959 till fots från huvudstaden Lhasa tillsammans med några anhängare och slog sig ner i indiska Dharamsala nära den tibetanska gränsen. https://sv.wikipedia.org/wiki/Tibet

 

Syster Deirdre Byrne lovordade Trumps engagemang för de ofödda liven

28 augusti, 2020

Syster Deirdre Byrne höll ett kort men uppmärksammat anförande på det republikanska konventet.

Bland talarna på det Republikanska partiets (Grand Old Party, GOP) konvent i Charlotte i North Caroline var syster Deirdre ”Dede” Byrne en av dem som, trots att hennes anförande var mycket kort, rönte störst uppmärksamhet. Talet kan i sin helhet tas del av här: https://www.catholicnewsagency.com/news/full-text-sister-dede-byrnes-speech-at-the-2020-republican-national-convention-71435

Dede Byrne har onekligen en intressant bakgrund. Som medicinstudent vid Georgetown University i Washington, D. C. anslöt hon sig 1978 till den amerikanska armén och blev kvar där i 29 år. I egenskap av läkare och kirurg med graden överste tjänstgjorde hon bland annat i Afghanistan och på den egyptiska Sinai-halvön.

2002 blev syster Dede som troende kristen medlem i den katolska orden Little Workers of the Sacred Hearts of Jesus and Mary och sändes på uppdrag för att hjälpa fattiga i Sudan, Kenya, Irak samt Washington, D. C. https://www.ourladyofgraceschool.net/our-mission/the-little-workers-of-the-sacred-hearts-of-jesus-and-mary

I sitt tal lovordade Dede Byrne president Donald J. Trump för dennes engagemang till förmån för de värnlösa liven i modersskötetoch och kritiserade de demokratiska parhästarna Joe Biden och Kamala Harris för deras extremt välvilliga attityd gentemot den amerikanska abortindustrin. USA har därtill världens mest extrema abortpolitik som tillåter abort till och med och ibland efter födelseögonblicket. Tillgänglig statistik visar att under tidsperioden 1973-2018 har 61,8 miljoner ofödda människoliv aborterats. https://www.all.org/learn/abortion/abortion-statistics/

”Biden-Harris are the most anti-life ticket ever.”

För syster Byrne är det självklart att det mänskliga livet börjar vid avlelseögonblicket och hon framhöll bland annat:

It is no coincidence that Jesus stood up for what was just and ultimately crucified because what he said was not politically correct or fashionable. As followers of Christ, we are called to stand up for life against a legislative agenda that supports and even celebrates destroying life in the womb…I am not just pro-life, I am pro-eternal life.

”Donald Trump is the most pro-life president this nation has ever had”, menade Byrne och fortsatte: ”Biden-Harris, who are the most anti-life ticket ever, even supports the horrors of late-term abortion and infanticide.”

Den som vill veta mer om syster Deirdre Byrne hittar information här: https://alumni.georgetown.edu/news/magazine/deirdre-byrne-sister-surgeon-soldier

Har arabvärlden tröttnat på den Palestinska myndigheten?

9 juli, 2020

President Donald Trump och premiärminister Benjamin Netanyahu tillkännager sin fredsplan i Washington, D. C. den 28 januari 2020.

Palestinska myndigheten (PA) hade väntat sig ett större stöd från arabvärlden sedan den valde att gå emot Trump-administrationens fredsplan och ensidigt avsluta alla kontakter med Israel.

Länderna i Arabförbundet har visserligen formellt ställt sig på PAs sida sedan Israel tillkännagivit sin avsikt att utsträcka sin överhöghet till Jordandalen och judiska delar av av den så kallade Västbanken, det vill säga de gamla bibliska områdena Judéen och Samarien. PA och dess ledare Mahmoud Abbas, också känd som Abu Mazen, hade emellertid förväntat sig mer och är nu upprörda över arabvärldens bristande intresse. https://sv.wikipedia.org/wiki/Arabf%C3%B6rbundet

Enligt det Israel-baserade Palestinian Media Watch vill den Palestinska myndigheten se att ett jihad – heligt krig – dras igång mot den judiska staten och kräver att arabstaterna ”act before it´s too late”. https://www.jns.org/report-palestinians-angry-at-arab-world-indifference-to-israeli-sovereignty-bid/

Den 28 januari offentliggjorde USAs president Donald Trump och Israels premiärminister Benjamin Netanyahu gemensamt en modell enligt vilken Israel och den Palestinska myndigheten skulle kunna nå fram till en fredlig samexistens. Den 85-årige Mahmoud Abbas, som nu är inne på sin fjärde mandatperiod som PAs ledare, sade dock blankt nej och klippte av alla band och alla former av samverkan med Israel.

Abbas rönte dock inte det gensvar från arabvärlden han hade förväntat sig och hoppats på. Vivian Bercovici, tidigare Kanadas ambassadör i Israel, för i en debattartikel i den konservativa kanadensiska tidningen National Post den 29 januari 2020 fram tesen att det beror på att många arabiska länder har fått nog av palestinaarabernas extremism och obstruktionism.

Arabvärlden som en struts som begraver huvudet i ”Israels plan för annektering av Västbanken” enligt en karikatyrteckning i palestinaarabiska media.

Enligt Bercovici är arabländerna i gemen inte överförtjusta i Israel men ser Iran som ett betydligt större regionalt hit än Israel: ”They see the Israelis, however, as being clever, strong, tenacious, powerful and close to fearless as it gets.” Israelerna är även framstående inom områden som teknologi och säkerhet. Bercovici framhåller:

To top it off, many Arab countries are fed up with Palestinian extremism, which has yielded nothing positive for more than 70 years. https://nationalpost.com/opinion/vivian-bercovici-the-arabs-are-losing-interest-in-the-palestinians-this-is-a-game-changer

Den åldrige och till synes alltmer koleriske Mahmoud Abbas har under de 15 år som förflutit sedan han efterträdde Yassir Arafat (1929-2004) som ledare för PLO och Fatah visat sig betydligt mer intresserad av att bedriva terror mot Israel och fylla sina fickor med sina arma undersåtars pengar än att försöka få till stånd fred.

Ambassadör Bercovici menar att det vore på tiden att palestinaaraberna slutade upp med självmordsbombningar mot israelers hem och restauranger, skicka raketer på israeliska civila, knivhugga israeliska soldater och civila och köra ihjäl folk med bil. I detta är bara att instämma.

Om Abbas och PA fortsätter på den inslagna vägen kommer man sannolikt att bli mer och mer isolerade och, med undantag för ett flertal FN-organ, helt hänvisade till dubiösa allierade såsom Hamas, Hizbollah och Iran. Och Stefan Löfvens Sverige, förstås. De största förlorarna på en sådan utveckling är det palestinaarabiska folket.

Den moderna ikonoklasmens historielöshet: statyer rivs ner på löpande band

13 juni, 2020

Ett inspektionsteam besiktigar ryttarstatyn av general Robert F. Lee sedan guvernör Ralph Northam beordrat att den skall avlägsnas.

Efter George Floyds död i samband med ett polisingripande i Minneapolis har USA och andra delar av världen drabbats av något som liknar en masspsykos. Allting som har med ”rasism” att göra skall rensas ut. Ett stort antal statyer har redan rivits ner, framförallt i USA men även i andra länder.

Jag förstår mycket väl att folk som förtryckts av blodtörstiga och grymma despoter inte vill ha kvar dessa i statyform. Sådana som Nicolae Ceausescu i Rumänien, Vladimir Lenin och Josef Stalin i Sovjetunionen, Saddam Hussein i Irak för att inte tala om Adolf Hitler och Hermann Göring i Naziyskland. Good riddance, säger jag.

När man emellertid sätter igång med att förstöra minnesmärken över mer komplexa personligheter – det kan vara politiker men också vetenskapsmän och författare – därför att dessa på ett mer eller mindre avlägset sätt anses kunna knytas till rasism eller slaveri går det definitivt för långt.

Nu är det exempelvis på gång i det lättrörliga USA att allt och alla som hade med Amerikas konfedererade stater (CSA) att göra skall bort, såsom den gamla sydstatsflaggan ”Dixie” samt statyer och andra minnesmärken efter bemärkta sydstatsrepresentanter av typ general Robert E. Lee och CSA-presidenten Jefferson Davis. Representanthusets demokratiska talman Nancy Pelosi har nyligen klargjort att hon vill ha bort statyer över elva personer med sydstatsanknytning i Washington, D. C. https://www.washingtontimes.com/news/2020/jun/12/nancy-pelosi-adamant-statues-honoring-confederates/?utm_source=onesignal&utm_campaign=pushnotify&utm_medium=push

Bland de figurer Pelosi vill se skatta åt förgängelsen finns hennes egen partikamrat Jefferson Davis (1806-89), som var president i Amerikas konfedererade stater under hela dess existens 1861-65. Davis var ursprungligen inte för att sydstaterna skulle bryta sig ur unionen av amerikanska delstater men ställde lojalt upp då så krävdes. Han var före inbördeskriget senator samt krigsminister 1857-61. Efter krigsslutet var han bland annat VD för ett livförsäkringsbolag. https://sv.wikipedia.org/wiki/Jefferson_Davis

Virginias guvernör Ralph Northam, partikamrat med Pelosi, dekreterade i förra veckan att den berömda ryttarstatyn föreställande general Robert E. Lee skulle avlägsnas från sin plats på Monument Avenue i Richmond ”så snart som möjligt”. En Lee-staty har redan nedmonterats i New Orleans. https://www.wtvr.com/news/local-news/new-developments-in-richmond-lawsuit-over-removal-of-robert-e-lee-statue

Jag har naturligtvis inget annat val än att överlåta åt amerikanerna själva att avgöra hur de skall hantera sina historiska minnesmärken, men låt mig i alla fall klargöra att i mina ögon är det som nu sker ett övergrepp på historien. Statymarodörerna tycks mena, att i historien finns bara gott och ont och att allt som anses representera det sistnämnda skall rensas bort. Jag kan också konstatera, att det Demokratiska partiet i USA på relativt kort tid tappat all normal politisk anständighet och blivit den tanklösa radikalismens och historielöshetens ömkliga parti.

Det föreligger vissa missförstånd om vem som bar ansvaret för grundandet av Statens rasbiologiska institut i Uppsala…

Det är ett farligt förenklat synsätt som inte lämnar utrymme för de många gånger komplexa tankar och handlingar som skapat det som vi kallar historia. Ett exempel på detta är den amerikanske generalen Benedict Arnold, som betraktas som nattsvart förrädare i USA men som hjälte i Storbritannien på grund av att han gick över från den amerikanska till den brittiska sidan under Frihetskriget. Vi kan inte göra historien om intet eller ens förändra den endast därför att vi förstör sådant som påminner oss om mindre trevliga inslag i denna.

Den nästan alltid läsvärde Johan Hakelius tar i en krönika i Expressen den 13 juni upp precis detta under den något (i alla fall för göteborgarna) provocerande rubriken ”Borde man inte jämna hela Göteborg med marken?” Hakelius framhåller:

Människor har i alla tider levt med historien. Den har aldrig varit blid och rättfärdig. Men den finns där. Mångskiftande, skitig, full av nyanser och ytterligheter, dumheter och genidrag, övergrepp och hjältedåd. https://www.expressen.se/kronikorer/johan-hakelius/borde-man-inte-jamna-hela-goteborg-med-marken/

Som ett exempel på vad han menar anför Hakelius den brittiske köpmannen och filantropen Edward Colston (1635-1721), som tills helt nyligen stod staty i födelsestaden Bristol innan fanatiska anhängare av Black Lives Matter (BLM) kom på att de skulle riva ner statyn och slänga den i Bristols hamn. De hade upptäckt att bland Colstons försyndelser märktes att han varit verksam i Kungliga afrikanska kompaniet, som tillskansat sig monopol på den brittiska slavhandeln. Polisen stod overksam och tittade på när pöbeln rev ner denna staty och flera andra statyer.

Hakelius: ”Men det här var drygt 300 år sedan…Därför är det inte så märkligt att Edward Colston gjorde en del bra saker. Han donerade massor av pengar till fattiga, till sjukhus, till skolor och mycket annat.” Fanatiker förmår dock sällan hålla fler än en faktor åt gången i huvudet, därför måste minnesmärket över Colston väck. https://en.wikipedia.org/wiki/Edward_Colston

Nu går det ju förstås inte alltid som aktivisterna tänkt sig. Så när den antihistoriska pöbeln skulle dra ner en staty i Portsmouth, Virginia i USA lyckades man visserligen få ner statyn i fråga, men det bar sig inte bättre än att den landade i huvudet på en av aktivisterna med ymnig blodsutgjutelse och skallbrott som följd. Det uppges att aktivisten, Chris Greene, ligger i koma. https://twnews.co.uk/se-news/vansterextremister-rev-ned-staty-fick-den-i-huvudet

Frågan är hur länge Astrid Lindgren får sitta och läsa i sin stol utanför Junibacken i Stockholm.

Jag kan ha fel, men mig veterligt har i Sverige ännu ingen staty demolerats på samma sätt som skett i USA eller England. Viljan finns dock. Aktivisten Lovette Jallow, född i Gambia 1984, har deklarerat att hon vill få bort alla statyer av ”blomsterkungen” Carl von Linné (1707-78), vilken som bekant kategoriserat och namngivit betydande delar av världens flora och fauna. ”Gud skapade, Linné ordnade”, lyder ett gammalt talesätt.

Detta struntar Jallow fullständigt i. Hon har av någon anledning fått för sig att Linné var ”rasbiologins fader” och initiativtagare till Statens institut för rasbiologi i Uppsala. ”Jag vet att Linnéstatyerna i Sverige skakar”, menar hon. Det stämmer visserligen att Linné, liksom många andra vetenskapsmän vid denna tid, fuskade litet i rasforskning men dessa insatser förbleknar när vi vet vad han i övrigt åstadkom. Och Statens institut för rasbiologi bildades först 1922, närmare 150 år efter Linnés död när socialdemokraten Hjalmar Branting var statsminister.

Aktivisten Lovette Jallow: ”Jag vet att Carl von Linné-statyerna i Sverige skakar”

Jag undrar mot ovan skisserad bakgrund hur länge statyn av en sittande Astrid Lindgren utanför Junibacken får vara i fred för BLM-pöbeln. Ni vet ju, kära läsare, vilken syssla Lindgren låter Pippi Långstrumps pappa, Efraim Långstrump, ha. Så kan vi ju inte ha det, menade de politiskt korrekta renhetsivrarna och ändrade pappa Långstrumps profession som ”negerkung” till ”härskare av kurrekurredutterna” i de senare upplagorna av berättelsen om Pippi Långstrump. https://sv.wikipedia.org/wiki/Efraim_L%C3%A5ngstrump

Den masspsykos jag ovan beskrivit är ingen historisk innovation. Den går historiskt sett tillbaka till den så kallade ikonoklasmen, vilken under 700- och 800-talen yttrade sig i en massiv förstörelse av ikoner och andra påtagliga religiösa yttringar i det Bysantinska riket. Ikonoklasterna, eller bildstormarna, ansåg att bilder av sådant slag stred mot bibliska förbud att avbilda religiösa gestalter. På 1500-talet flammade företeelsen upp på nytt under reformationen, då reformerta proselyter gick lös på konstverk i kyrkor i Tyskland, Nederländerna och England. https://sv.wikipedia.org/wiki/Ikonoklasm

Ett mer sentida exempel på ikonoklasm är förstörelsen av statyn av amiral Horatio Nelson (1758-1805) i centrala Dublin – kallad Nelson´s Pillar – den 8 mars 1966. Statyn hade då stått på sin pelare sedan 1808 och övervakat O´Connell Street. Detta sprängattentat utfördes av medlemmar av den republikanska organisationen IRA (Irish Republican Army), som först förnekat att den var inblandad. Statyns skadade huvud återfinns numera som utställningsföremål i Dublin City Library.

Den legendariska irländska folkmusikgruppen The Dubliners gjorde händelsen känd genom sången Nelson´s Farwell som innehåller bland annat dessa textrader: ”In Trafalgar Square it might be fair to leave oul´ Nelson standing there, but no one tells the Irish what they´ll view”. https://www.youtube.com/watch?v=ZZeWW0DTOHs

De båda Buddha-statyerna i Bamiyandalen i Afghanistan sprängdes i luften med dynamit av talibanerna 2001. (Teckning Alexander Burnes)

Ett modernt exempel på ikonoklasm av brutalaste slag var sprängningen av de båda monumentala Buddha-statyerna i Bamiyandalen i Afghanistan 2001. Denna genomfördes av talibanerna på order av den beryktade dåvarande afghanske diktatorn mulla Mohammed Omar (1960-2013), en nära två meter lång enögd analfabet. Japans regering och flera internationella företag har åtagit sig att återuppbygga statyerna med utgångspunkt från de rester som finns kvar. Statyerna uppfördes under 500-talet. https://sv.wikipedia.org/wiki/Kulturlandskapet_och_fornl%C3%A4mningarna_i_Bamiyandalen

Domedagsalarmismen plockas ner på jorden av unga Naomi

4 mars, 2020

Greta och ”anti-Greta” Naomi Seibt.

Naomi Seibt heter en 19-årig tyska som på kort tid låtit tala om sig till följd av sitt engagemang i klimatfrågan. Närmare bestämt sitt engagemang mot den domedagslika form av klimatalarmism som utkolporteras av bland andra Greta Thunberg. Detta har medfört att unga Naomi ibland kallas ”anti-Greta”. https://www.tv4.se/nyheterna/klipp/hon-kallas-anti-greta-h%C3%B6r-19-%C3%A5riga-naomi-12528780

Seibt föddes i den anrika staden Münster i den tyska delstaten Nordrhein-Westfalen, där hon lever tillsammans med sin syster och deras mor. Hon blev enligt egen utsago intresserad av politik 2015, då hon började besöka politiska evenemang tillsammans med modern. Till skillnad från Greta Thunberg har hon satsat seriöst på sina studier: 2017 utexaminerades hon från gymnasieskolan med bland annat högsta betyg i fysik. https://en.wikipedia.org/wiki/Naomi_Seibt

Unga Naomi hävdar att hon och hennes meningsfränder inte har någon särskild agenda mer än att upplysa samtiden om att den förhärskande klimatalarmismen – som Naomi hänvisar till som en ”vidrig anti-mänsklig ideologi” – inte vägleds av någon pålitlig vetenskap. Hon har bland annat kallats för en ung, fräsch röst för ”fria marknader och klimatrealism”.

Enligt Wikipedias inte särskilt objektiva upplysningar är Naomi Seibt anställd av den konservativt-libertarianska amerikanska tankesmedjan The Heartland Institute med säte i Illinois. Hon var nyligen inbjuden talare vid den stora konservativa sammankomsten Conservative Political Action Conference (CPAC) i regi av American Conservative Union (ACU) i Washington, D. C. där bland andra president Donald Trump framträdde. https://sv.wikipedia.org/wiki/Conservative_Political_Action_Conference

Naomi Seibt framträdde nyligen vid den stora CPAC-konferensen i Washington, D. C.

Naomi Seibts inställning framgår av följande yttrande, redovisat i den brittiska vänsterpublikationen The Guardian:

Today climate change science really is no science at all. The goal /of climate change activists/ is to shame humanity. Climate change alarmism at its very core is a despicably anti-human ideology and were are told to look down at our achievements with guilt, with shame and disgust, and not ever take into account the many major benefits we have achieved by using fossil fuels as our main energy source. https://www.theguardian.com/environment/2020/feb/28/naomi-seibt-anti-greta-activist-white-nationalist-inspiration

Det är tveksamt om Naomi Seibt förmår attrahera lika många tungomålstalande anhängare och lismande politiker som Greta Thunberg, men som jag ser det är hennes positiva budskap tämligen befriande jämfört med det domedagsbudskap som oavbrutet trumpetas ut av Thunberg et consortes men som nu effektivt plockas ner på jorden av Naomi Seibt.

Slutligen kan jag tycka att det vore intressant att se Naomi Seibt och Greta Thunberg mötas i en debatt på lika villkor. Men chanserna härtill är nog försvinnande små – Thunberg skulle knappast våga ställa upp då hon dels är helt beroende av skrivna manus, dels till skillnad från Seibt inte kan någoting om vetenskap.

Ny undersökning: 63 procent av svenskarna är positiva till NATO

12 februari, 2020

Olika länders NATO-sympatier enligt Pews undersökning.

Svenskarna är mer positiva till den västliga försvarsalliansen NATO än vad befolkningarna i gemen är i länder som tillhör NATO. Det visar en nyligen genomförd undersökning från Pew Reserach Center i USA. https://www.pewresearch.org/global/2020/02/09/nato-seen-favorably-across-member-states/

Sålunda ser 63 procent av de tillfrågade svenskarna positivt på NATO. Det är bättre än medianresultatet 53 procent i NATO-länderna. Pew har genomfört undersökningen dels i NATO-länder samt Sverige, Ukraina och Ryssland. Mest positiva var polackerna med 82 procent med ryssarna i botten med 18.

För Litauen noterades 77, Nederländerna 72, Kanada 66, Storbritannien 65, Italien 60, Tyskland 57, Tjeckien 54, Ukraina 53, USA 52, Slovakien 51, Frankrike 49, Spanien 49, Ungern 48, Bulgarien 42, Grekland 37 och Turkiet 21 procent. Att de av Sovjetunionen tidigare kontrollerade Polen och Litauen skulle toppa listan är knappast en tillfällighet – de vet vad främmande förtryck och diktatur vill säga.

Det är heller inte särdeles märkligt att svenskarna är så pass positiva till NATO. Alltfler inser att vi inte av egen kraft förmår försvara oss mot ett främmande angrepp från fientlig makt (läs: Ryssland). Och för att vara säkra på att få hjälp i ett skarpt läge måste vi vara fullständiga medlemmar i NATO. 28 procent av tillfrågade svenskar uppgav sig vara negativa gentemot NATO.

Ett US Air Force F-22 Raptor-plan flyger över den litauiska flygbasen Siauliar 2016.

NATO (North Atlantic Treaty Organization) grundades i Washington, D. C. den 4 april 1949. Målsättningen var med organisationens förste generalsekreterares, Hastings Lionel Ismay (lord Ismay), ofta citerade ord: ”Hålla ryssarna ute, amerikanerna inne och tyskarna nere.”

Försvarsalliansens karaktär och målsättning har givetvis ändrats åtskilligt sedan dess. Av de ursprungliga tolv medlemsländerna har blivit 29. Det säger något om NATOs exempellösa framgångar under de gångna dryga 70 åren att NATO i dag omfattar alla de länder som ingick i Warzsawapakten plus ytterligare några forna öststater.

Sverige samarbetar sedan 1994 med NATO inom ramen för Partnerskap för fred, vilket bland annat innebär att svensk trupp regelbundet samövar med NATO-styrkor. Frågan om fullvärdigt medlemskap är emellertid fortfarande känslig, så känslig att försvarsminister Peter Hultqvist (S) enligt uppgift avböjt att kommentera svenskarnas allt mer positiva inställning.

Iran, Trudeau, Trump – och Castro

15 januari, 2020

Fidél Castro och Justin Trudeau – lika som bär?

Efter några dagars blånekande till att ligga bakom nedskjutningen av ett ukrainskt passagerarplan fann Irans regering för gott att vidgå sin skuld. President Hassan Rouhani har försäkrat omvärlden att landet skall ta sitt ansvar för det ”oförlåtliga misstag” som sände 176 människor i döden. Flera personer uppges redan ha gripits som misstänkta för dådet. https://corren.se/nyheter/flera-gripna-efter-flygkraschen-i-iran-om6461217.aspx

En dryga minuten lång video, som först offentliggjordes av New York Times, uppges visa hur två robotar avfyrades mot planet Boeing 737 från Ukraina. https://www.expressen.se/nyheter/ukrainska-planet-traffades-av-tva-iranska-raketer/

Notabelt är att Rouhani inte med ett ord beskyllde USA för någon del av det inträffade. Den veterligt ende världsledaren som gjort det är Kanadas omdebatterade liberale premiärminister Justin Trudeau. I en intervju med den kanadensiska TV-kanalen Global Television bara några timmar före det iranska erkännandet menade Trudeau att USA bar en del av ansvaret för nedskjutningen.

”Om det inte fanns några spänningar”, sade den kanadensiske ledaren, ”om de inte nyligen trappats upp i regionen, så skulle dessa kanadensare /som omkom vid nedskjtuningen/ vara hemma med sina familjer nu.”

Justin Trudeau, född på juldagen 1971, blev partiledare för Kanadas Liberala parti 2013 och premiärminister 2015. Han är son till Pierre Trudeau (1919-2000), som var premiärminister 1968-79 samt 1980-84. Mamman är Margaret Trudeau, född Sinclair, född 1948 och således 29 år yngre än maken. https://sv.wikipedia.org/wiki/Pierre_Trudeau

Margaret och Pierre Trudeau.

För drygt tre år sedan kom rykten i svang om att Justin Trudeaus verklige fader var Kubas diktator Fidél Castro (1926-2016). Ryktena startades av motståndare till Trudeau sedan denne i samband med Castros frånfälle höjt den senare till skyarna som en ”legendarisk revolutionär och talare” vilken ”tjänade sitt land under nära ett halvsekel”. Trudeau nämnde också att hans far hade haft en nära relation till den kubanske despoten. https://omni.se/trudeau-beromde-castro-han-borde-skammas/a/kVpnj

Påståendena om att Fidél Castro skulle vara far till Justin baseras delvis på att den senares moder haft rykte om sig att vara promiskuös. Hon var en del av den flummiga flower-power-rörelsen och väckte skandal då hon vid ett besök i Vita huset i Washington, D. C. bar kort-kort.  Därtill kommer att det finns vissa yttre likheter mellan Justin och Fidél Castro. Makarna Trudeau skilde sig 1984. https://www.oregonlive.com/trending/2018/02/rumor_that_justin_trudeau_is_f.html

Ryktena är dock med nästan hundraprocentig säkerhet falska: Justin Trudeau är född 1971 och makarna Pierre och Margaret Trudeau besökte Kuba och Castro först 1976. Det borde ha varit omöjligt för en person som Margaret Trudeau att obemärkt resa till Kuba och träffa Kubas diktator, som förvisso är beryktad för sina kvinnoaffärer. https://en.wikipedia.org/wiki/Margaret_Trudeau

Det faktum att ryktena om Justin Trudeaus verklige pappa fortfarande håller i sig är väl snarast ett tecken på hur avskydd den yngre Trudeau är i konservativa kretsar. Kanadas regering är märkbart besvärad av dessa rykten och har officiellt gått ut och dementerat dem.

Donald Trump har bland annat kallat Justin Trudeau ”oärlig och svag”.

Det må vara osagt om det är Trumps återkommande kritik mot Trudeau som ligger bakom den kanadensiske premiärministerns utspel mot USA som delansvarigt för den iranska nedskjutningen. Trump har under alla omständigheter kallat Trudeau ”oärlig och svag” och menat att ”Justin spelar sårad när han blir påkommen.” https://www.expressen.se/nyheter/trumps-angrepp-mot-trudeau-spelar-sarad/

Avslutningsvis kan det noteras att de europeiska nyckelnationerna Tyskland, Frankrike och Storbritannien betydligt skärpt tonen mot Iran efter elimineringen av terrorgeneralen Qassem Soleimani på Bagdads flygplats. https://www.dailywire.com/news/breaking-the-trump-effect-britain-france-germany-suddenly-harden-toward-iran-after-killing-of-soleimani?utm_source=americantruth&utm_medium=email&utm_campaign=spark718

Fotnot: Kanada är som medlem i det Brittiska samväldet formellt en konstitutionell monarki med drottning Elizabeth II som statschef. https://sv.wikipedia.org/wiki/Kanadas_monarki

Turkiets invasion i Syrien och vad den betyder för Israel

17 oktober, 2019

En karikatyrtecknares bild av situationen i nordöstra Syrien.

”De hjälpte oss inte i Normandie…De var där och hjälpte oss i sitt eget land och det är annorlunda. ”https://www.svt.se/nyheter/utrikes/donald-trump-kurderna-hjalpte-oss-inte-i-normandie

Så uttryckte sig USAs president vid ett tillfälle när han skulle förklara varför han beslutat att dra tillbaka de amerikanska trupperna från nordöstra Syrien och därmed svika sina allierade i den kurdiska rörelsen. Det är med förlov sagt ett urbota korkat argument. Det är sant att kurderna inte fanns med i Normandie på Dagen D, men det fanns inte heller andra som USA hjälpt – sydkoreanerna, sydvietnameserna, grenadinerna…

Det var den 6 oktober som president Trump deklarerade att han, efter att ha konsulterat Turkiets president Recep Tayyip Erdogan, beslutat dra tillbaka USAs styrkor om cirka 2000 man från den kurdiskdominerade autonoma regionen Rojava i Syriens nordliga och östliga delar. Dagen efter drog turkarna igång sin nu pågående invasion av området. Trump förutskickade redan i december i fjol att han avsåg dra tillbaka USA-trupperna, vilket fick försvarsminister Jim Mattis att avgå. Sedan hände dock ingenting. https://sv.wikipedia.org/wiki/Rojava

Efter intensiv lobbyverksamhet från den islamistiska Erdogan-regimen vände emellertid den amerikanske presidenten på en femöring och beslöt sig för att göra slag i saken och kalla hem trupperna från det aktuella området. Detta lämnade USAs allierade i de kurdiskdominerade Syrian Democratic Forces (SDF), som bildats av Folkets försvarsstyrkor (YPG) 2015, skyddslösa. https://en.wikipedia.org/wiki/Syrian_Democratic_Forces

Eftersom SDF har visst samröre med den marxistiska PKK-gerillan kan Turkiet inte förväntas lägga fingrarna emellan när det gäller att hantera SDF-styrkorna. Vad som i hög grad främjat USAs intressen i regionen är att SDF visat sig vara den mest effektiva grupperingen när det gällt att bekämpa Islamiska staten (IS) och samtidigt är motståndare till den syriska al-Assad-regimen. Det är känt att USAs stöd för SDF, vilket tog sin början under Obama-administrationen,  har förorsakat enorm spänning i umgänget mellan Turkiet och USA; Turkiet är i egenskap av NATO-medlem en historisk allierad till Förenta staterna.

Nu har det tillkännagivits att en fem dygns tillfällig så kallad vapenvila avtalats mellan Turkiet och USA. Erdogan ser dock uppehållet som en ”paus” i striderna, under vilken han hoppas att kurderna skall avväpnas samt utrymma området. Det återstår att se vad detta kommer att resultera i. Trumps försäkran att uppehållet kommer att rädda ”miljontals liv” kan vi saklöst bortse från. https://www.aftonbladet.se/nyheter/a/nan7Bn/eldupphor-i-syrien–for-ett-tillbakadragande-av-trupper

Det finns också en koppling till den judiska staten Israel i den här historien. Michael J. Koplow, som är policy director för Israel Policy Forum i Washington, D. C., menar i en artikel i Jewish Journal den 16 oktober att det kan komma att visa sig att den israeliske premiärministern Benjamin Netanyahu och andra israeliska ledare varit alltför snabba att höja Trump till skyarna som Israels frälsare. Netanyahu försökte i december 2018 få Trump att inse att de amerikanska trupperna borde stanna kvar i Syrien.

Koplow skriver: ”Then as now, the mistake was assuming that Trump had any special affinity for Israel or that Israel would be the sole exception to the iron law of  Trump´s fundamentally self-interested and transactional nature.” Presidentens beslut att flytta USAs ambassad från Tel Aviv till Israels huvudstad Jerusalem kostade i Koplows perspektiv USA inte ett dugg.

The Israel Angle to Trump’s Syria Sellout 

Turkiska soldater försvarar en position under den pågående invasionen.

Det finns dock, menar Koplow, liten anledning förmoda att Trump skulle få för sig att dumpa Israel på samma sätt som han dumpat kurderna: ”What would make Trump´s move in Syria so worrisome for Israel is not what it signals about direct U. S. action, but how it will impact other regional actors. Trump´s erratic swings and turn-on-a-dime foreign policy, embodied in their purest form by his Syria announcement, have introduced an unprecedented uncertainty into American policy decisions.”

Trovärdigheten och förutsägbarheten, avgörande faktorer i alla internationella relationer, i Förenta staternas utrikespolitik, har försvunnit med Trumps ryckiga agerande i Syrien och lett till att varken vänner eller fiender numera kan lita på honom. Att han tagit initiativet till tämligen begränsade ekonomiska sanktioner mot Turkiet och skrivit ett märkligt brev till Erdogan, där han hoppas på en givande överenskommelse samtidigt som han hotar ödelägga Turkiets ekonomi, lär inte göra situationen mycket bättre.

Michael J. Koplow gör bedömningen att Trumps politik för Israels del medför en ökad risk för en väpnad konflikt med Iran, emedan israelerna inte längre kan lita på att USA förmår avskräcka den totalitära regimen i Teheran från att starta krig med Israel. Detta ökar risken för en förebyggande israelisk attack mot Iran. Det kan också tänkas att de sunnitiska arabstater som närmat sig Israel nu känner sig mer motiverade att närma sig Iran.

”The clear loser in all of this”, konstaterar Koplow, ”will be Israel, not only because it will be alone in countering Iran but because it will also quickly lead to the end of the much heralded but overhyped development of quiet ties between Israel and Gulf states.” Vad som är verkligt oroande är att president Donald Trump tillkännagivit som sin föresats att helt lämna Mellanöstern åt sitt öde.

Ögonvittnen konfirmerar att Turkiets pågående invasion av den kurdiskdominerade regionen sker med stor brutalitet. Exempelvis har den 35-åriga kurdiska politikern Hevrin Khalaf, som arbetat för att ena kristna, araber och kurder i Syrien, avrättats – eller rättare sagt mördats – av en av Turkiet stödd gruppering i nordöstra delen av regionen tillsammans med åtta andra. Khalaf var generalsekreterare i Future Syria Party. https://www.christianpost.com/news/kurdish-female-politician-who-worked-to-unite-christians-arabs-kurds-executed-in-syria-233434/?fbclid=IwAR1Im6QkYGdehlfp4IttEsRPAA0dQaDFFZGsinSf6Qsa4d2JkC0N7o3MS9w

Det amerikanska representanthuset har med röstsiffrorna 354-60 fördömt presidentens beslut att kalla hem trupperna från nordöstra Syrien. 129 republikaner röstade för ett fördömande. Detta rubbar inte Donald Trump, som kallat sitt eget beslut ”briljant”: ”Våra soldater har lämnat platsen, våra soldater är helt säkra, om Turkiet går in i Syrien är det upp till Turkiet och Syrien att lösa situationen, inte Turkiet och USA som en massa korkade personer vill att ni ska tro.” https://www.svt.se/nyheter/utrikes/usa-s-kongress-fordomer-trumps-syrienbeslut

Som Trump-anhängare  bjuder det mig emot att skriva detta, men den mest korkade personen i sammanhanget är president Trump själv som vägrar inse att USA i egenskap av världens ledande demokrati har ett särskilt ansvar  att försvara demokratiska och frihetliga värderingar på ett globalt plan. Att överge nära allierade är heller aldrig en god idé.

Den kurdiska politikern Hevrin Khalaf har mördats av turkisktrogna trupper.

Trump får dock dela på dumstruten med Turkiets president Recep Tayyip Erdogan som med sin aggression i Syrien kastar hela Mellanöstern-regionen in i ett ytterst osäkert läge. Simon Tisdall, kolumnist i den brittiska vänstertidningen The Guardian, framhåller den 15 oktober att Erdogans dagar borde vara räknade och skriver:

Turkey´s ill-considered invasion is a by-product of Erdogan´s dictatorial behaviour. Like Donald Trump, he trusted his gut, not seasoned advisers. Now Syrians, mostly Kurds, are paying the price. All Western leaders share some blame here. They have long known Erdogan for what he is – yet for reasons of realpolitik they looked the other way.” https://www.theguardian.com/commentisfree/2019/oct/15/erdogan-syria-turkey-democracy-dictatorship