Ett misstag av Trump att dumpa NSC-chefen John Bolton – men Iran applåderar

John Bolton hyllades vid sin avgång som en hjälte av Republican Jewish Coalition.

Den 10 september deklarerade USAs president Donald J. Trump på Twitter att han hade avskedat sin nationelle säkerhetsrådgivare, John Bolton, på grund av allvarliga meningsskiljaktigheter om den amerikanska utrikespolitiken, främst i Iran-frågan. 20 minuter senare twittrade Bolton att han inte alls fått sparken utan avgått självmant. Oavsett hur det nu var försvinner med Bolton en regeringsmedlem som hade kunnat dämpa Trumps isolationistiska tendenser. https://www.aljazeera.com/news/2019/09/bolton-fired-disagreeing-trump-iran-report-190912080326471.html

Den 70-årige John Bolton var bland mycket annat en varm Israel-vän. Det är därför inte konstigt att Moshe Ya´ alon, som var Israels försvarsminister 2013-16, uttryckt som sin mening att Boltons avgång som chef för USAs National Security Council (NSC), är ”dåliga nyheter för Israel”. I likhet med Bolton förordar Ya´alon en tuff attityd mot Mellanöstern-regionens skurkstat nummer 1, mullornas Iran. Det är betecknande att Trump kort tid efter Boltons avgång förklarade sig villig att villkorslöst träffa den iranske presidenten Hassan Rouhani. https://www.timesofisrael.com/what-does-john-boltons-departure-mean-for-israel/

John Bolton var huvudarkitekt bakom handelsmötet i Bahrain i juni i år syftande till att belysa den ekonomiska delen av möjligheterna att få ett slut på konflikten mellan Israel och de palestinaarabiska enheterna. Bolton var starkt kritisk till att de senare bojkottade mötet på grund av USAs roll; dock deltog på privat basis en grupp palestinaarabiska affärsmän i mötet.

Innan John Bolton i april 2018 utsågs till NSC-chef uttryckte han sitt helhjärtade stöd för Trump-administrationens beslut att erkänna Israels huvudstad Jerusalem som just huvudstad och flyttningen av den amerikanska ambassaden från Tel Aviv till Jerusalem. Vid sin hastiga avgång hyllades Bolton av Republican Jewish Coalition (RJC) och andra judiska organisationer i USA för sina insatser.

Matt Brooks, executive director för RJC, twittrade följande: ”Ambassador Bolton, thank you for your longstanding friendship, moral clarity and passionate defense of America and our allies, especially Israel.”

John Robert Bolton föddes i Baltimore i den amerikanska delstaten Maryland den 20 november 1948. Hans far var brandman och ett föredöme för sonen John med sin pliktkänsla. Boltons förakt för den etablerade eliten växte under hans tid som juridikstudent vid Yale-universiteten. Han var vid denna studentvänsterns förlovade tid något så exotiskt som en konservativ försvarare av USAs engagemang i Vietnam och Indokina. Bolton kom dock aldrig att tjänstgöra i Vietnam utan nöjde sig med att, i likhet med den senare presidenten George W. Bush, ansluta sig till Nationalgardet. https://en.wikipedia.org/wiki/John_R._Bolton

Under sin tid som Yale-student hann John Bolton med att under sommaren 1972 vara praktikant hos vicepresident Spiro Agnew. Efter sin examen 1974 anslöt sig Bolton till advokatfirman Covington & Burling i Washington, D. C. där han hade sin arbetsplats 1974-81 samt 1983-85. 1993-99 var han partner hos Lerner, Reed, Bolton & McManus. Han hade vidare en rad befattningar inom såväl Reagan- som Bush-administrationerna och var skyddsling till den konservative senatorn Jesse Helms (1921-2008) från North Carolina. https://en.wikipedia.org/wiki/Jesse_Helms

Sommaren 1972 praktiserade John Bolton hos vicepresident Spiro Agnew.

2001-05 var Bolton Under Secretary of State for Arms Control and International Security innan han av president George W. Bush utsågs till USAs FN-ambassadör som efterträdare till Anne Patterson. Att den utrikespolitiske ”höken” John Bolton var ett kontroversiellt val framgår av att Bush utnämnde honom under en period då kongressen hade uppehåll och det inte var möjligt för senaten att underkänna hans kandidatur. När sedan demokraterna segrade i mellanårsvalet till kongressen 2006 avsattes Bolton och avgick formellt den 31 december 2006.

Efter sin tid som FN-ambassadör kom Bolton bland annat att fungera som kommentator i den konservativt betonade Fox News Channel. Han var också utrikespolitisk rådgivare åt senator Mitt Romney då denne 2012 var republikanernas kandidat i ett val som vanns av demokraternas Barack Obama. Innan Bolton av Donald Trump utnämndes till nationell säkerhetsrådgivare var han bland annat 2013-18 ordförande i den konservativa och islamkritiska tankesmedjan Gatestone Institute. https://en.wikipedia.org/wiki/Gatestone_Institute

John Bolton har med rätta kallats såväl konservativ som en utrikespolitisk hök som menar att Förenta staterna bör ha en aktiv roll på den globala arenan och gripa in militärt där så kan anses befogat. Däremot förnekar han att han skulle vara neokonservativ, vilket ofta påstås. Såvitt jag kan se har han alldeles rätt i det.

Den neokonservativa ideologiska inriktningen har sitt ursprung i 1960-talets USA, då en rad tidigare vänsterinriktade ”hökar” bröt med det demokratiska partiet på grund av vad de uppfattade som dettas växande pacifism och i stället blev konservativa republikaner. Då John Bolton aldrig varit vare sig demokrat eller vänsterinriktad stämmer han inte in på definitionen av vad en neoconservative är. https://en.wikipedia.org/wiki/Neoconservatism

Orsaken till att Trump 2018 utsåg John Bolton att efterträda NSC-chefen H. R. McMaster var enligt uppgift att han sett och hört Bolton som kommentator på Fox News och låtit sig vederbörligen imponeras, låt vara att Trump skall ha irriterat sig på Boltons karaktäristiskt buskiga mustasch. Följaktligen togs Bolton med på Trump-skutan trots att det fanns klara ideologiska och filosofiska skiljelinjer mellan de båda männen.

Trump kan knappast ha varit omedveten om att Bolton under flera decennier upprepade gånger pläderat för att USA skulle ingripa militärt på olika håll i världen såsom i Irak 2003. Bolton har städse förordat en mer offensiv amerikansk hållning i exempelvis Iran, Nordkorea, Libyen och Syrien under det att Trump velat trappa ner USAs internationella åtaganden också i områden och länder där amerikanerna har en lång tradition av engagemang av typ Europa och Korea.

När det gäller Korea har Bolton citerats på följande sätt: ”It´s important to stand behind our South Korean allies, but if we pay heed to the lesson of history, talking to North Korea would be fruitless.” Det kan råda liten tvekan om att Bolton här har alldeles rätt – Nordkorea har alltid varvat en försonlig attityd med krigiska tongångar och upprepade gånger lurat skjortan av naiva amerikanska och sydkoreanska statsmän som Jimmy Carter och Kim Dae-jung. Det finns en viss risk att Donald Trump utan Bolton som rådgivare kommer att sälla sig till denna skara.

John Bolton sammanträffade  med Mongoliets president Khaltmaagiin Battulga i Ulaanbaatar den 1 juli 2019.

I början av sin ämbetstid använde Trump ofta hårda ord mot ”raketmannen” Kim Jong-un i Nordkorea och underströk att han hade en mycket större kärnvapenknapp än denne. Efter hand har han blivit mer försonlig och skrev historia då han tog en promenad tillsammans med den nordkoreanske diktatorn i den demilitariserade zonen mellan Nord- och Sydkorea den 30 juni i år. Samtidigt var Bolton på diplomatiskt uppdrag i Mongoliet  – en inte fullt lika uppmärksammad internationell händelse. https://www.straitstimes.com/asia/east-asia/trump-proposed-dmz-meeting-in-letter-to-north-koreas-kim-jong-un-before-visit-asahi

Ytterligare en central utrikespolitisk fråga där Bolton och Trump har haft divergerande synsätt är Ryssland. Bolton, som är skarpt kritisk till Rysslands president  Vladimir Putin, menade att de ryska försöken att påverka den amerikanska inrikespolitiken i samband med det senaste presidentvalet varit liktydiga med ”an act of war”. Han var också en betydelsefull aktör bakom den amerikanska administrationens beslut att säga upp 1987 års avtal med det dåvarande Sovjetunionen om begränsning av nukleära medeldistansrobotar.

Andra särskiljande frågor har varit Afghanistan, där Bolton varit emot förhandlingar med talibanerna; Venezuela, där Bolton till skillnad från Trump velat störta den socialistiske diktatorn Nicolas Maduro; Iran där Trump tycks ha mjuknat avsevärt vilket som framgått ovan märkbart oroar Israel. Bolton har vidare aldrig varit någon större vän av FN: i ett uttalande 1994, långt innan han blev FN-ambassadör, menade Bolton att om FN-skrapan i New York skulle mista tio våningar skulle det inte göra ”a bit of difference”.

Donald Trump var redan när han välkomnade John Bolton i sin administration väl medveten om att det fanns tydliga skillnader mellan Boltons och presidentens och Trump-gängets synsätt i olika frågor. I maj i år pekade Trump i ett uttalande på dessa skillnader men sade samtidigt att detta var OK och att de balanserade varandra. Till slut blev dock olikheterna uppenbarligen för många och stora, enkannerligen när det gäller Iran, och Bolton utestängdes från viktiga möten inom administrationen innan han slutligen tvingades bort. Det återstår att se vem som blir Boltons efterträdare. https://www.malaymail.com/news/world/2019/09/11/john-bolton-warrior-in-white-house-goes-out-swinging/1789283

Till slut skar det sig mellan Trump och Bolton.

Jag har alltid uppskattat John Boltons offensivt utrikespolitiska hållning och tror att det var ett misstag av Trump, som jag likaledes uppskattar, att dumpa honom. Risken är nu att Trump kommer att omge sig med idel ja-sägande nickedockor som inte har kraft eller vilja att informera honom om när han är på väg att fatta mindre lyckade eller rentav katastrofala beslut. Verkligt illavarslande är att Iran applåderat Boltons avgång. https://www.youtube.com/watch?v=3JVggumOoFk

 

 

 

 

Antisemitism och socialism i den amerikanska kongressen

Kongressledamöterna Ilhan Omar (till vänster) och Rashida Tlaib representerar båda det Demokratiska partiet.

Att antisemitismen ökar i Europa är ett faktum. Den yttrar sig dels i Israel-hat, där de svenska Socialdemokraterna i allmänhet och utrikesminister Margot Wallström i synnerhet ligger i framkant, dels i judefientlig retorik och judefientliga hatbrott riktade mot synagogor och andra judiska institutioner. Antisemitismen tycks nu också likt en löpeld sprida sig i USA.

I centrum vad gäller diskussionen om den ”nya” antisemitismen i Förenta staterna står 37-åriga Ilhan Omar, Minnesota, som är ny ledamot i kongressens representanthus från och med i år representerande det Demokratiska partiet. Den hijab-bärande muslimen Omar har av representanthusets talman, Nancy Pelosi. utsetts till den prestigefyllda positionen som ordförande i representanthusets utrikesutskott.

Ilhan Omar väckte senast uppseende när hon anklagade Israel-vänliga amerikaner för att ”svära trohet till Israel” mer än till USA. Påståendet står helt i överensstämmelse med den antisemitiska, nattståndna retoriken om att judar och Israel-vänner hyser dubbla lojaliteter. Omars yttrande fick president Donald Trump att hävda att detta innebar en ”sorglig dag för Israel”. Det hade emellertid varit mer adekvat om Trump hade sagt att det var en sorglig dag för det traditionellt pro-israeliska USA.

Omars uttalande var så pass anmärkningsvärt att såväl republikanska som demokratiska röster tog avstånd från det. Tidigare har Omar anklagat den pro-israeliska lobbyorganisationen the American Israel Public Affairs Committee (AIPAC) för att betala kongressmedlemmar för att de skall stötta Israel, något Omar tvingats be om ursäkt för. https://www.jpost.com/American-Politics/The-antisemitic-actions-and-consequences-of-congresswoman-Ilhan-Omar-580842

Ilhan Omars diatriber är naturligtvis pinsamma, inte bara för Demokratiska partiet utan för såväl det politiska maktcentret Washington, D. C. i sin helhet som USA i stort. Något liknande har aldrig tidigare förekommit i den amerikanska kongressen. Det är också paradoxalt att denna typ av rasistisk propaganda kommer från någon som själv presenterat sig som offer för rasismen. Både president Donald Trump och vicepresident Mike Pence har pläderat för att Omar borde sparkas ut ur kongressen eller åtminstone varnas för sina antisemitiska uttalanden.

Chelsea Clinton ogillar antisemitismen i amerikansk politik.

Även den inte helt okända demokraten Chelsea Clinton har, låt vara indirekt, markerat avstånd till IIhan Omar, vilken stöder såväl Hamas som den anti-israeliska rörelsen Boycott, Divestment, Sanctions (BDS): ”We should expect all elected officials regardless of party, and all public figures not to traffic in anti-Semitism.”

Ilhan Omar föddes i Somalias huvudstad Mogadishu 1981, När det somaliska inbördeskriget utbröt 1991 flydde hon med sin familj till Kenya, där man tillbringade fyra år i flyktingläger. 1995 erhöll familjen tillåtelse att slå sig ned i USA och bosatte sig först i Arlington i Virginia. Snart flyttade man dock till Minneapolis i Minnesota. Ilhan Omar blev amerikansk medborgare 2000 och invaldes i Minnesotas representanthus 2016. Två år senare invaldes hon som den första naturaliserade medborgaren från Afrika till USAs representanthus. https://en.wikipedia.org/wiki/Ilhan_Omar

Omar tillhör, vilket givetvis är föga överraskande, vänsterflygeln i sitt parti och har bland annat agiterat för livslön, billiga bostäder och billig hälsovård samt avskrivning av studielån. Och trots sin radikala retorik tycks hon fortfarande hållas under armarna av betydande delar av Demokratiska partiet.

En trogen vapendragare till Ilhan Omar i det amerikanska representanthuset är den muslimska palestinsk-amerikanskan Rashida Tlaib, född 1976, vilken är hemmahörig i Detroit i Michigan. Hon står liksom Omar långt ut på vänsterkanten och är medlem i Democratic Socialists of America (DSA), en organisation som är knuten till Socialistinternationalen och som hade nära band till den förre presidenten Barack Obama. https://www.keywiki.org/Barack_Obama_and_Democratic_Socialists_of_America/Socialism

Rashida Tlaib har gjort sig känd för att vilja ställa president Trump inför riksrätt och för att vilja avsluta USAs stöd till den judiska staten Israel. I likhet med Ilhan Omar är Tlaib en uttalad supporter av BDS och deltog aktivt i vänsterradikalen Bernie Sanders presidentvalskampanj. https://en.wikipedia.org/wiki/Rashida_Tlaib

Bernie Sanders och Alexandria Ocasio-Cortez.

Nära politiskt lierad med de vänsterradikala Israel-hatarna och antisemiterna Ilhan Omar och Rashida Tlaib är Alexandria Ocasio-Cortez (”AOC”), vilken också invaldes i det amerikanska representanthuset i valet i november 2018. Hon föddes in i en katolsk familj i New York med latinska rötter 1989 och deltog i Bernie Sanders socialistiskt betonade valkampanj 2016.

Ocasio-Cortez är ett ansikte utåt för radikaliseringen av det Demokratiska partiet och har bland annat föreslagit ett ”Green New Deal”, syftande till en omfattande omläggning från fossila till förnybara bränslen. Viss uppmärksamhet har AOC även väckt med att ifrågasätta det kloka i att sätta barn till en värld, som enligt henne plågas svårt av människoframkallade klimatförändringar. https://sv.wikipedia.org/wiki/Alexandria_Ocasio-Cortez

Invalet av Ilhan Omar, Rashida Tlaib och Alexandria Ocasio-Cortez i den amerikanska kongressens representanthus väcker åtminstone två väsentliga frågor. 1. Är partiet, som traditionellt varit pro-israeliskt och varit den partibildning som USAs judar föredragit, på väg att bli Israel-fientligt och pro-palestinskt? 2. Är partiet på väg att överge hävdvunnen amerikansk kapitalism till förmån för socialism?

Juryn överlägger fortfarande i denna fråga, som det brukar heta, men många befarar att USAs politiska landskap står inför en grundläggande vänstervridning och orientering bort från kapitalismen som ekonomiskt rättesnöre. http://nymag.com/intelligencer/2018/08/are-democratic-voters-abandoning-capitalism-for-socialism.html

 

 

 

Det lyckade toppmötet i Helsingfors och hatet mot Trump

Både Trump och Putin föreföll nöjda med mötet i Helsingfors.

USAs president Donald J. Trump har träffat sina ryska motsvarighet Vladimir V. Putin i Finlands huvudstad Helsingfors. Det borde han enligt den samlade klokskapen hos etablerade media och politiker inte ha gjort. Trump har således i amerikanska media kallats både ”traitor” och ”Putin´s bitch” och detta enbart på grund av presskonferensen efter mötet med Putin.

Det har knappast varit bättre i Sverige. Somliga mediaoperatörer som man hade förväntat sig betydligt mer av tycks få kortslutning i hjärnregionerna när det gäller den 45e amerikanske presidenten: den eventuella analytiska förmågan får ge vika för hat och illvilja.

Ett typexempel härvidlag är Svenska Dagbladets Per Gudmundson, som hävdar att Trump ”lever vänsterns våta dröm” och talar om presidentens ”diplomatiska härjningståg” I Europa; Gudmundson syftar även på det likaledes lyckade NATO-mötet i Bryssel.. Att Gudmundson förlorat förmågan till klart tänkande när det gäller Donald Trump visas av att han – på fullt allvar, får man förmoda – jämför USAs 45e president med Filippinernas Rodrigo Duterte och Zimbabwes Robert Mugabe. https://www.svd.se/donald-trump-lever-vansterns-vata-drom

Det är sannerligen ett medialt lågvattensmärke när bedömare saknar förmågan att skilja USAs ordinarie utrikespolitik från uttalanden på en presskonferens efter ett toppmöte ägnat åt det onekligen vällovliga syftet att minska spänningarna mellan två av världens mäktigaste statsbildningar. Precis som när Richard Nixon mötte Sovjetunionens diktator Leonid Brezjnev och Röda Kinas envåldshärskare Mao Tse-tung året 1972.

Richard Nixon och Leonid Brezjnev i Vita huset 1972.

Jag vågar påstå att båda dessa möten gagnade världsfreden, och Nixon (och hans dåvarande nationelle säkerhetsrådgivare Henry Kissinger) fick också välförtjänt beröm för sin framsynta utrikespolitik. Med Trump är det annorlunda – han skall av någon svårbegriplig anledning rullas i tjära och fjädrar oavsett vad han tar sig för. Problemet för Trump-hatets vänner är bara att mötet med Putin – liksom mycket annat som Trump gjort – blev en betydande framgång, något som till och med SVTs utrikesreporter Per Anders Engler tvingades erkänna i ett inslag.

Trumps kritiker på hemmaplan och ute i världen tycks mena att USA-presidenten borde ha läst lusen av sin ryska motsvarighet och mer eller mindre hotat med krig. Istället valde Trump, att döma av det som sades på presskonferensen, att tona ner skiljaktigheterna mellan de båda stormakterna även om alla vet vet att sådana finns det rätt gott om. Att det ändå förekom divergerande meningar under det 90 minuter långa mötet framgår av att Putin kallade mötet ”uppriktigt”, en diplomatisk omskrivning för att allt inte var harmoniskt.

Det visar enligt min mening att Trump är en ansvarsfull världsledare som inser att bilateral konfrontation mellan USA och Ryssland inte är något självändamål. Som Trump själv har uttryckt saken: ”I would rather take a political risk in pursuit of peace, than to risk peace in pursuit of politics.” Mer om mötet Trump-Putin här: https://www.lewrockwell.com/2018/07/donald-jeffries/the-trump-putin-conference/

Vad Trump framför på ett toppmöte med Ryssland och efterföljande presskonferens är en sak. USAs utrikespolitik visavi ryssarna en helt annan. Att påstå att Trump skulle vara Putins nickedocka är bara löjeväckande om man ser till hans göranden och låtanden så här långt. Man kan gott säga att president Trump varit tuffare mot Ryssland under de 18 månader han haft Ovala kontoret i Vita huset som sin arbetsplats än vad hans företrädare barack Obama var under sina åtta år vid makten.. http://thehill.com/opinion/white-house/397212-president-trump-is-tougher-on-russia-in-18-months-than-obama-in-eight

Redan under sin första månad som president införde Trump strikta sanktioner mot Ryssland för att visa vad han tyckte om den ryska annekteringen av Krim i Ukraina. Han har gått hårt åt Moskvas stöd för Syriens diktator Bashar al-Assad. Trump har vidare låtit stänga ryska diplomatiska egendomar i San Francisco, Washington, D. C. och New York samt det ryska konsulatet i Seattle.  Vidare solidariserade sig Trump-administrationen med Storbritannien när denna brännmärkte Ryssland som ansvarigt för mordförsöken på paret Sergej och Julia Skripal genom att utvisa ett antal ryska diplomater.

Det ryktas nu om att brittisk säkerhetstjänst har lyckats identifiera de personer av rysk härkomst som är ansvariga för förgiftningen av far och dotter Skripal, vilka för övrigt erbjudits nya identiteter i USA. Detta har emellertid tillbakavisats av den brittiska administrationen som enbart spekulationer.  Personligen tvivlar jag inte ett ögonblick på att ryssarna var inblandade. https://www.politico.eu/article/sergei-skripal-russia-spy-poisoning-uk-police-identify-suspects-report/

Donald Trump i bönemöte med kristna pastorer från Las Vegas-området under sin presidentvalskampanj 2016.

Frågan är vad som ligger bakom det formliga hat som kommit president Donald Trump till del. Själv skulle jag vilja peka på två faktorer:

1. Trump är så politiskt inkorrekt man kan vara med exempelvis en skeptisk inställning till klimatevangeliet; han är en varm Israel-vän som flyttat USAs ambassad från Tel Aviv till Jerusalem; han har en kritisk uppfattning om EU och dess immigrationspolitik; han driver en tullvänlig politik som avviker från frihandelsidealet; han vill kraftigt begränsa muslimsk invandring till USA; han hyllar familjen som institution och har genomgått något av en kristen väckelse under sin hittillsvarande tid i Vita huset.

2. Etablerade politiker och media klarar helt enkelt inte av Trumps ledarstil som gör det svårt eller omöjligt för dem att placera in honom i ett visst fack. Det är naturligtvis sant att många av hans uttalanden och Twitter-aktiviteter tycks spreta åt alla håll, men man tycker ändå det skulle vara möjligt att skilja detta från USAs aktuella politik. Att så icke är fallet framgår tydligt av reaktionerna på mötet Trump-Putin i Helsingfors. Då är det alltför lätt att som Per Gudmundson göra helt vansinniga jämförelser med ett par av världens mest beryktade ledare.

Det måste därtill reta mediasnubbarna något oerhört att Trump inte har för vana att göra avbön varje gång han utsätts för en kritikstorm. Han rider istället ut stormen ifråga och fortsätter på sin linje som om inget har hänt. Inte heller har det förbättrat Trumps ställning i etablerade media att han betat av vallöfte efter vallöfte.

Äntligen: Amerikanske Israel-spionen Pollard skall friges

Den israeliske agenten Jonathan Pollard, en nu 60-årig amerikan som 1987 dömdes till livstids fängelse för spioneri för Israels räkning, kommer att friges den 21 november efter att då ha avtjänat 30 år av sitt straff. Det meddelande den amerikanska frigivningskommissionen den 28 juli.

http://www.jpost.com/Diaspora/Jonathan-Pollard-to-be-released-November-20-410419

 Jonathan Pollard har väntat länge på att bli frigiven.

Jonathan Jay Pollard föddes i Galveston, Texas den 7 augusti 1954 i en amerikansk-judisk familj. Han visade tidigt sympatier för såväl den judiska saken i allmänhet som för staten Israel i synnerhet. När han fick anställning som civil analytiker inom den amerikanska flottans underrättelsetjänst i mitten av 1980-talet såg han chansen att göra en insats för sitt andliga hemland: han överlämnade till Israel mot betalning ett stort antal hemligstämplade dokument, vilka han ansåg att Israel som en nära allierad till USA redan borde ha fått tillgång till. De flesta av dokumenten hade med utrikespolitiska förhållanden att göra.

Pollard greps 1985 efter en dramatisk biljakt med FBI hack i häl i samband med att han och hans dåvarande hustru Anne Henderson försökte komma in på den israeliska ambassaden i Washington, D. C. De blev emellertid bryskt avvisade av israeliska säkerhetsvakter, och Pollard kunde gripas. Anne greps några timmar därefter. Jonathan Pollard tillerkändes israeliskt medborgarskap 1995, men den israeliska regeringen förnekade länge att den köpt hemliga amerikanska dokument av honom. Först 1998 kom ett sådant erkännande.

En detaljerad redogörelse för Pollards spioneri följer här:

https://en.wikipedia.org/wiki/Jonathan_Pollard

Frigivningskommissionen meddelade den 28 juli Jonathan Pollards juridiska ombud, Elliot Lauer och Jacques Semmelman, att kommissionens tre ledamöter vid ett möte den 7 juli i Federal Correction Center i Butner, North Carolina, där Pollard sitter fängslad, enhälligt beslutat om hans frigivning. Den kommer att äga rum den 21 november i år, då Pollard inklusive åren i häkte avtjänat 30 år av sin livstidsdom.

 Esther och Jonathan Pollard.

Jonathan Pollard meddelade genom Lauer och Semmelman följande: ”Jag ser fram emot att återförenas med min älskade hustru Esther.” Han tackade även alla tusentals uppbackare och sympatisörer vilka i USA, Israel och över hela världen på olika sätt engagerat sig för hans sak. The New York Times sammanfattar händelserna kring frigivningen och redovisar också en video med hustrun Esthers Pollards uttalande efter frigivningsbeskedet:

http://www.nytimes.com/2015/07/29/world/middleeast/jonathan-pollard-spy-for-israel-to-be-released-on-parole-in-november.html?_r=0   

Vid ett möte som frigivningskommissionen höll för ett år sedan nekades Pollard frigivning. Hade detta blivit fallet även nu hade han varit tvungen att tillbringa ytterligare 15 år i fängsligt förvar, vilket hade varit ett hårt slag för 60-åringen som lider av diabetes och högt blodtryck. Han har gjort sig känd som en mönsterfånge och det bedöms att han inte kommer att återfalla i brottslighet.

Det har funnits åtskilliga egendomligheter kring fallet Pollard. För det första att Jonathan och hustrun Anne blev kraftfullt bortkörda då de sökte få asyl på den israeliska ambassaden – det tillhör normalt ”god ton” att det land för vilken en hemlig agent arbetar låter vederbörande få en fristad. I stället skickade israelerna makarna Pollard rätt i armarna på den amerikanska federala polisen FBI.

 Jonathan Pollard omedelbart efter gripandet.

För det andra borde det faktum att Jonathan Pollard spionerade för en vänligt sinnad makt, och inte heller dömdes för högförräderi, ha renderat ett straff på två-till fyra år i fängelse, vilket skett i tidigare liknande fall. I stället blev det alltså livstid, ett straff inte ens åklagaren yrkade på i fallet Pollard. Det som avgjorde saken var ett meddelande från den dåvarande försvarsministern Caspar Weinberger till målets domare, där Weinberger direkt lögnaktigt hävdade att Pollards spioneri var det värsta förräderiet mot USA i modern historia.

Pollard är därmed den ende spionen i USAs historia som dömts till livstids fängelse utan att ha åtalats för högförräderi. Dåvarande hustrun Anne Henderson dömdes till fem års fängelse men frigavs efter tre och ett halvt år av hälsoskäl.

En tänkbar orsak till det orimligt hårda straffet är att Pollard i en intervju med Jerusalem Posts medarbetare Wolf Blitzer, efter att ursprungligen ha medgivit att han till Israel endast överlämnat dokument rörande Irans robothot mot Israel, oförsiktigt nog medgav att han även vidarebefordrat handlingar om PLOs baser i Tunisien, detaljer om Libyens luftvärnskapacitet, sovjetiska vapenleveranser till Syrien, syriska och irakiska lager med kemiska vapen samt Pakistans atombombsprojekt.

 Alan Dershowitz menar att Pollard blivit frigiven för länge sedan om han inte varit jude.

Den välkände juridikprofessorn Alan Dershowitz, som under många år engagerat sig för Jonathan Pollards sak, menar att Weinberger ljög och att Pollard borde ha frigivits långt tidigare. I en debattartikel i The Boston Globe skriver Dershowitz bland annat vidare: ”Obama-administrationen bör inte få något erkännande för Pollards ‘tidigare’ frigvning, eftersom frigivningen är allt annat än tidig.”

https://www.bostonglobe.com/opinion/2015/07/24/alan-dershowitz-jonathan-pollard-release-doesn-make-for-iran-deal/xFOqLsB3uBseiiu1dA5dLP/story.html   

Enligt Derzhovitz var det största felet med Jonathan Pollard i det amerikanska rättsväsendets ögon att han är jude. Vilken annan person som helst som gjort sig skyldig till Pollards brott, och som inte var av judisk börd, skulle frigivits långt tidigare enligt professor Derzhowitz uppfattning. Antisemitism spelade alltså i det perspektivet en roll i bedömningen av Pollards roll som spion.

Israels premiärminister Benjamin Netanyahu har, i likhet med andra israeliska högerpolitiker, arbetat hårt för att få Jonathan Pollard frigiven och har enligt egen utsago tagit upp hans fall varje gång han träffat representanter för USAs regering: ”Efter decenniers ansträngningar /att säkra hans frigivning/, kommer Jonathan Pollard nu äntligen, äntligen att friges ur sitt fängelse”, kommenterade han till Jerusalem Post.   

 Många israeler ser Jonathan Pollard som en hjälte.

Jonathan Pollard anses på sina håll i Israel, framförallt bland konservativa, vara en hjälte genom att till Israel lämna över dokument som man menar att Israel ändå borde ha fått tillgång till av sina amerikanska allierade. Flera gator och platser i Israel är uppkallade efter honom. Det kan efter hans frigivning också bli så att han, med president Obamas goda minne, väljer att emigrera till Israel.

Å andra sidan har det också förekommit uppgifter om att den amerikanska administrationen är oroad över möjligheten att Pollard kommer att tas emot som en hjälte vid ankomsten till Israel, varför man kommer att blockera honom från att resa till Israel. Vicepresident Joe Biden, som i och för sig inte är känd för sina sansade uttalanden, sade 2011 att Pollard skulle komma att friges bara ”över min döda kropp”.

http://www.israelnationalnews.com/News/News.aspx/198667#.VblJjZsw_Z4   

USAs utrikesminister John Kerry har förnekat, att Pollards frigivning har utverkats i syfte att blidka Israel efter kärnvapenavtalet med Iran.

Därför blir världen farligare efter Iran-avtalet

 Förhandlingsgänget i Wien. Det är knappast förvånande att den storskrattande mannen näst längst till vänster är Irans utrikesminister Mohammad Javad Zarif.

Efter två års långdragna förhandlingar har ett avtal om Irans kärnteknologiska program ingåtts i Wien. Medan ledande världsaktörer såsom USA, EU, Tyskland, Frankrike, Storbritannien, Kina och Ryssland välkomnar uppgörelsen, talar Israels premiärminister Benjamin Netanyahu om ”ett historiskt misstag” och får medhåll av sitt lands opposition och merparten av media.

Föga oväntat gör även Sveriges utrikesminister Margot Wallström (S) liksom dennas företrädare Carl Bildt (M) tummen upp för det för några dagar sedan ingångna avtalet. Bildt gör närmast vågen på sin blogg Alla dessa dagar när han hyllar USA:s utrikesminister John Kerry som en Henry Kissingers jämlike och antyder, att här kan det vankas Nobels fredspris vad det lider. https://carlbildt.wordpress.com/

Bildt hudflängdes rätt ordentligt när han besökte Iran i början av 2014, det första svenska utrikesministerbesöket sedan Anna Lindh var där 2002. Kritikerna pekade på att Iran är en hård islamistisk diktatur, där de mänskliga rättigheterna i allmänhet och respekten för kvinnor i synnerhet inte står högt i kurs för att uttrycka sig försiktigt. På sin blogg presenterar Bildt med bland annat dessa ord en kort historik över västs kontakter med Iran sedan början av förra årtiondet: ”Tydliga trevare från iransk sida så tidigt som 2003 avvisades med vändande post. Misstron var monumental, och på sina håll var det säkert bekvämt att måla upp regimen i Iran som en ondskans representant.”

Som vi skall se nedan är denna bild på intet sätt ologisk, och det förefaller aningen märkligt att den rutinerade utrikespolitikern och -analytikern Bildt på sin blogg kan tala om president Rouhanis ”liberalare agenda” trots att landets shariadomstolar dömer fler människor än någonsin till döden och den omänskliga behandlingen av oliktänkande fortsätter med oförminskad styrka.

 Lars Lundberg visar i en alldeles för litet uppmärksammad bok hur Carl Bildt som studentpolitiker hade utpräglade Palestina-sympatier, Foto: Tommy Hansson

Att Israel-skeptikern Carl Bildt, vilken redan som ung studentpolitiker i skilda sammanhang uttryckte stor förståelse för palestinaarabernas situation (se Lars Lundberg: Bilder av Bildt, Legus 1994, sidan 73), skulle hysa någon större förståelse för Israels utsatta situation i sammanhanget var givetvis inte att vänta. Bildt borde ändå ha noterat de våldsamma utfallen mot såväl Israel som USA på den så kallade al-Qudsdagen den 10 juli.

Denna helgdag, som proklamerades av den iranska Khomeini-regimen och hålls varje år den sista fredagen i den heliga månaden ramadan, är ägnad att visa solidaritet med den palestinaarabiska saken och särskilt då anspråken på Jerusalem som palestinsk huvudstad (al-Quds är det arabiska namnet på Jerusalem).

Miljontals iranier gav sig denna dag ut på gatorna och vrålade slagord som ”Död åt Israel” och ”Död åt USA” samtidigt som israeliska och amerikanska flaggor brändes. Detta skedde alltså bara någon dag innan det omskrivna Iran-avtalet godkändes av alla inblandade parter.

Tidigare i veckan hade president Rouhani, som egentligen bara är en marionett åt det styrande väktarrådet och dess ledare Ali Khamenei (president 1981-89), uppmanat sina undersåtar att ”skrika ut sitt hat mot sionisterna”. Irans utrikesministerium försäkrade å sin sida att stödet för det palestinaarabiska våldet mot Israel kvarstår. http://freebeacon.com/national-security/iranians-burn-us-flag-chant-death-to-israel

   Iranier bränner en amerikansk flagga i Teheran.

Vad Carl Bildt och andra som hyser en oomkullrunkelig tro på internationell diplomati som alltings lösning – en inställning inte fungerade något vidare inför uppmarschen mot Andra världskriget – inte tycks inse, är att Iran lika litet som Nazityskland är något normalt land. Jihadexperten Ephraim Herrera, författare till boken Jihad – Fundamentals and Fundamentalism, pekar på teokratin Iran som ett land med en messiansk, apokalyptisk grundsyn vars mission det är att säkra världen för sin egen variant av shiamuslimsk fundamentalism och samtidigt utplåna Israel. Herrera menar att västvärlden bortser från detta och att Iran menar sig kunna utveckla kärnvapen trots det nu ingångna avtalet: http://unitedwithisrael.org/watch-irans-messianic-ideology-ignored/?utm_source=MadMimi&utm_medium=email&utm_content=Israelis+are+United+Against+Iran+Deal%3B+Join+Us+at+the+Stop+Iran+Rally%21&utm_campaign=20150715_m126590510_Israelis+are+United+Against+Iran+Deal%3B+Join+Us+at+the+Stop+Iran+Rally%21&utm_term=more_btn_dark_jpg’

Mitt syfte är här inte att göra en ingående analys av det 159-sidiga avtal som Carl Bildt och hans meningsfränder känner en sådan uppenbar entusiasm för, utan snarare att försöka erbjuda en sammanfattning av vad det kan komma att innebära för Mellanöstern i stort med särskild bäring på den judiska staten Israel, vilken de iranska ledarna rutinmässigt säger sig vilja utplåna.

Jag låter den ansedda israeliska tidningen Jerusalem Post sammanfatta avtalets huvuddrag med följande ord http://www.jpost.com/Middle-East/Iran-nuclear-deal-reached-408871:

/The deal/ allows Iran to retain much of its nuclear infrastructure, and grants it the right to enrich uranium on its own soil. But the deal also requires Iran to cap and partially roll back that infrastructure for ten to fifteen years, and grants the UN´s nuclear watchdog /IAEA/ managed access to monitor that program with intrusive inspections. In exchange, the governments of Britain, France, Russia, China, the US and Germany have agreed to lift all UN sanctions on the Islamic Republic – once Iran abides by a set of nuclear-related commitments.

Israels premiärminister Benjamin Netanyahu varnade redan i september 2013 för att ett internationellt avtal med Iran skulle kunna vara en fälla. Han jämförde med hur det var 2005, då världens pariamakt nummer ett, Nordkorea, skenbart gick med på att avbryta utvecklandet av ett eget kärnvapen – endast för att testa sitt första kärnvapen året därpå. Netanyahu citerades då i New York Times: ”Just like North Korea before it, Iran professes to seemingly peaceful intentions; it talks the talk of nonproliferation while seeking to ease sanctions and but more time for its nuclear program.” http://www.nytimes.com/2013/09/23/world/middleeast/netanyahu-is-said-to-view-iran-deal-as-a-possible-trap.html?_r=0

 Netanyahu har pekat på likheterna mellan Nordkorea och Iran.

Skillnaden mellan Nordkorea och Iran är att nordkoreanerna låg längre fram i sin kärnvapenutveckling än vad Iran enligt de flesta experter gör i dag. Ändå lär världssamfundet inte kunna bortse från den ganska skrämmande parallellen mellan Nordkorea och Iran – Nordkorea har exempelvis till Iran utan reaktion från USA:s sida levererat komponenter till missiler i uppenbar strid med FNs sanktioner, något jag tidigare skrivit om i Dispatch International: http://www.d-intl.com/2015/04/20/nordkorea-och-ryssland-levererar-robotar-till-iran-usa-morkar/ Även Ryssland har bedrivit sådan exportverksamhet till Iran.

Premiärminister Netanyahu har outtröttligen varnat USA och resten av världen för de potentiellt ödesdigra konsekvenserna av att låta Iran få möjligheter att utveckla kärnvapen. I ett uttalande utfärdat via det israeliska utrikesministeriet den 15 juli framhåller han bland annat följande:

The world is a much more dangerous place today than it was yesterday. The leading international powers have bet our collective future on a deal with the foremost sponsor of international terrorism /…/ The bottom line of this very bad deal is exactly what Iran´s President Rouhani said today: ‘The international community is removing the sanctions and Iran is keeping its nuclear program.” /…/ Israel is not bound by the deal with Iran because Iran continues to seek our destruction.” http://mfa.gov.il/MFA/PressRoom/2015/Pages/Statement-by-PM-Netanyahu-14-July-2015.aspx

Så är det naturligtvis. Trots att avtalet ger internationell insyn i det iranska atomenergiprogrammet, och trots att iranierna gått med på att FN-sanktionerna återupptas inom 65 dagar om avtalet bryts, torde Teheran inte ha mycket att oroa sig över. Som konstaterats ovan har Iran ganska ogenerat överträtt sanktionerna utan att vare sig FN eller USA reagerat. Den iranska prästregimen har under hela sin existens visat sig till fullo behärska internationellt falskspel på hög nivå och ser nu sannolikt fram emot sin största uppvisning någonsin i denna tvivelaktiga konst.

Skillnaden i inställning mellan USA och Iran enligt en karikatyrtecknares uppfattning.

I följande israeliska video visas på ett pedagogiskt sätt under rubriceringen ”How to con America” hur Iran gått i land med att utnyttja USA:s övertro på diplomati. Löften som tidigare levererats, exempelvis om att tillåta obegränsade inspektioner av landets atomenergianläggningar, har övergivits och USA har gått med på detta för att inte äventyra avtalet. Iran fortsätter också, precis som tidigare, att underblåsa oron i Mellanöstern i syfte att främja sin shiamuslimska agenda och har givetvis heller inte en tanke på att sluta misshandla och tortera den inhemska oppositionen, hänga homosexuella och döma kvinnor till stenande. http://unitedwithisrael.org/watch-how-to-establish-a-bad-nuclear-deal-with iran/?utm_source=MadMimi&utm_medium=email&utm_content=%5BWATCH%5D+The+%27Historic+Mistake%27+that+Endangers+the+Future+of+Israel&utm_campaign=20150715_m126571864_%5BWATCH%5D+The+%27Historic+Mistake%27+that+Endangers+the+Future+of+Israel&utm_term=more_btn_light_png

I Mellanöstern har reaktionerna på Iran-avtalet varit blandade. Mest entusiastisk har Syriens diktator Bashar al-Assad, mannen som triggade igång den blodiga Syrien-konflikten med sin brutala behandling av landets opposition och beredde vägen för ISIS, varit. Däremot anser sig Irans främsta konkurrent som regional stormakt, det sunnitiska/salafitiska Saudiarabien, anledning att oroas desto mer. Enligt brittiska The Telegraph sätter nu den judiska staten och den sunnimuslimska arabvärlden upp en enad front mot det hotfulla Iran: ”Israel and the Sunni Arab world have set aside old grievances to stand together against the Wests´s engagement with Iran.”

 Dåvarande utrikesminister Bildt välkomnas i Teheran av Irans president Rouhani.

Carl Bildt tycks på sin blogg enligt ovan mena, att Irans rykte som ondskefull diktatur till stor del är påhittat av illvilliga fiender i västvärlden samt att president Rouhani är en ganska hygglig prick. Man undrar då hur Bildt förklarar det faktum, att Iran under ”liberalen” Rouhanis presidentskap avrättar fler människor än någonsin: Iran är det land som efter Kina avrättar flest människor i världen.

De flesta avrättade personerna, varav merparten tillhör förföljda minoriteter såsom kurder och balucher, har dömts för narkotikabrott. I en rapport från Amnesty International 2014/15 heter det: ”Det finns en rad andra brott som kan leda till dödsstraff i Iran, däribland sexuella lagbrott som samkönat sex, samt olika religiösa överträdelser.”  Enligt FN-rapportören Ahmed Shaheed hängdes minst 28 kvinnor offentligt under fjolåret. Shaheed anser att det kan ha skett över 600 avrättningar i Iran 2014, väsentligt fler än de 369 som regimen har bekräftat. http://shaheedoniran.org/english/dr-shaheeds-work/latest-reports/march-2014-report-of-the-special-rapporteur/

Ännu återstår för den amerikanska kongressen i Washington, D. C. att godkänna avtalet. När Vita huset väl skickat alla relevanta dokument till Capitol Hill har kongressens båda kamrar 60 dagar på sig att godkänna avtalet, göra ingenting eller rösta emot avtalet. President Barack Obama har lovat lägga in sitt veto mot alla försök att ogiltigförklara avtalet, och för att riva upp ett sådant veto krävs två tredjedels majoritet i kongressen. http://www.nytimes.com/2015/07/15/world/middleeast/congress-iran-nuclear-deal.html?_r=0

”Ty den hör evigheten till…”

Your deeds of love will never be lost.*

I dag deltog jag i söndagsgudstjänsten i den kyrka jag tillhör. Något jag borde göra oftare, men ofta förläggs politiska möten av olika slag till just söndagar. Ibland kan man dessutom känna ett behov av att vila ut och återhämta krafterna på den kristna vilodagen. Att tillhöra en kyrka eller andlig rörelse innebär dock en trygghet i tillvaron jag unnar många fler.

Främsta anledningen till dagens besök i Unification Church (även kallad Familjefederationen för världsfred och enighet) i Sundbyberg var en speciell ceremoni som omfattande ett antal familjer och enskilda. Jag tänker inte gå in närmare på denna ceremoni, men den gav mig möjlighet att framföra ett enligt min uppfattning väsentligt budskap som handlar om kärlek.

 

 Viktor Rydberg vid 30 års ålder.

Således citerade jag den mening, med vår rörelses grundare som upphovsman, ni återfinner i rutan högst upp. Dessa kortfattade ord säger oerhört mycket: de handlingar vi utför med en kärleksfull motivation kommer aldrig att gå förlorade, ty de har ett evigt värde. Samma budskap har uttryckts av vår nationalskald Viktor Rydberg (1828-95) i Kantat, avlevererad vid den så kallade jubelfest-promotionen i Uppsala den 6 september 1877:

Vad rätt du tänkt, vad du i kärlek vill,
vad skönt du drömt, kan ej av tiden härjas,
det är en skörd, som undan Honom bärgas,
ty den hör evigheten till!

Vad dessa inspirerade ord vill säga är, att allting som tänkts och/eller uträttats med kärlek eller god vilja som motivation äger ett evigt värde. Således precis samma budskap som citatet överst. Själv strävar jag efter att ha denna bjudande motivation vad jag än gör, till och med när jag skriver elakt sarkastiska debattinlägg på denna plats!

Jag har känt mig lätt om hjärtat sedan jag i går kväll började förbereda mig för dagens gudstjänst och min insats där. Har känt mig upplyft och samtidigt avslappnad. Jag har reflekterat över hur onödigt och i längden nedbrytande det är att gå omkring och bära på gammalt groll i stället för att betrakta min medmänniska med förståelse och välvilja, och detta alldeles oavsett vilka oförrätter jag anser mig ha blivit utsatt för.

Låt andra tycka vad de vill om mig. En del kanske avskyr mig, jag vet förresten att det är så. Detta medför dock ingen skyldighet för mig att svara med samma mynt. Jag kan ha överseende med och förståelse även för detta och inte låta negativa tankar och känslor förgifta min själ och mitt hjärta.

Jag kan låta kärleken och den goda viljan uppfylla mitt hjärta och på så sätt skaffa mig en skatt för evigheten. Därmed inte sagt att detta alla gånger är så lätt att tillämpa i praktiken – jag bör dock ge mig själv chansen!

 Sun Myung Moon (1920-2012).

* Reverend Sun Myung Moon: The New Future of Christianity, kapitlet ”God´s Way of Life”, sidan 34. Washington, D. C. 1974.