Obamas julklapp till Israel: en kniv i ryggen

Benjamin Netanyahu och hans falske ”vän” Barack Obama.

President Barack Obamas julklapp till den judiska staten Israel blev vad många förutsett: en kniv i ryggen. På annat sätt kan man inte gärna beteckna USAs uteblivna veto i FNs säkerhetsråd dagen före julafton avseende en fördömande resolution om Israels bosättningspolitik i Judéen och Samarien (”Västbanken”). http://dailycaller.com/2016/12/23/un-vote-obama-abandons-israel-in-waning-days-of-his-administration/

USAs FN-ambassadör Samantha Power hade i stället av Obama-administrationen beordrats avstå från att rösta, något som medförde att resolutionen antogs med röstsiffrorna 14-0. USAs handlingssätt innebar ett brott mot cirka 50 års oförändrat stöd för Israel i FN-sammanhang. Enligt den aktuella resolutionen har de judiska samhällena på den så kallade Västbanken, enligt resolutionstexten ”ockuperad sedan 1967, inklusive östra Jerusalem”, ingen ”laglig validitet”.

Israels traditionella huvudstad Jerusalem, Judéen, Samarien, Golanhöjderna samt Sinai annekterades av säkerhetsskäl av Israel i samband med Sexdagarskriget 1967, då Israel angreps av omkringliggande arabstater men eftertryckligt slog tillbaka anfallet som syftade till att utplåna den judiska staten. Sedan kom Yom Kippur-kriget 1973, då Israel ånyo angreps men efter vissa besvär lyckades gå segrande ur striderna även denna gång. Israel lämnade tillbaka Sinai till Egypten i samband med Camp David-avtalet 1978.

I följande bloggtext förklarar jag varför den påtagligt ”Palestina”- och muslimvänliga Obama-administrationen regelmässigt gynnat den Palestinska myndigheten och dess omvittnat antisemitiske ”president” Mahmoud Abbas och felaktigt fortsätter hänvisa till östra Jerusalem, Judéen och Samarien som ”ockuperade” områden. https://tommyhansson.wordpress.com/2013/06/29/massivt-obama-stod-till-jihadister-och-palestinier/

Västra tempelmuren i Jerusalem blev åter judisk egendom efter befrielsen 1967. På bilden judiska glädjeyttringar.

Det var ursprungligen det dåvarande Transjordanien som egenmäktigt lade beslag på området väster om floden Jordan efter det första Arabisk-israeliska kriget 1949. 18 år senare övergick det alltså, av alldeles uppenbara säkerhetsskäl, i israelisk ägo – den judiska staten kunde framdeles inte riskera att än en gång angripas av Syrien från norr och Jordanien från väster. Korrekt är att kalla ”Västbanken” för omstritt område. Ockuperat är det definitivt inte, då ingen annan makt med rätta kan göra anspråk på det.

Den presidentvalde Donald J. Trump klargjorde inför omröstningen i säkerhetsrådet att resolutionen borde utsättas för sedvanligt amerikanskt veto. När så icke skedde återkom Trump på Twitter med följande meddelande: ”Beträffande FN kommer saker och ting att bli annorlunda efter den 20 januari 2017.” Även representanthusets republikanske talman, Paul Ryan, fördömde – i likhet med talrika amerikanska politiker och befattningshavare, bland dessa senator John McCain från Arizona – USAs nedlagda röst, vilken utsätter Israel för betydande säkerhetsrisker.

Ambassadör John Bolton förutser att den så kallade tvåstatslösningen inte kommer att överleva USA-sveket i FN.

En av de mest uttalade kritikerna av Obamas Israel-politik är den förre amerikanske FN-ambassadören John Bolton. ”Detta var helt och hållet förutsägbart, det är vad man får när man stödjer Obama”, konstaterade Bolton i det amerikanska TV-inslaget ”Hannity” i Fox News. Det uteblivna amerikanska vetot kan dock, menade Bolton, leda till konsekvenser som Obama inte avsett.

USAs judiska befolkning kan efter Obama-sveket i FN komma att överflytta sina sympatier från det Demokratiska till det Republikanska partiet. Det amerikanska agerandet kan också, tvärtemot dess intentioner, komma att definitivt sänka den så kallade tvåstatslösningen. FNs fortsatta hat mot den judiska staten kan även göra det motiverat och försvarligt för USA att dra in sitt mycket omfattande bestånd till FN. https://www.youtube.com/watch?v=NDzlxt1vHZk

Israels inställning är fullständigt klar. I ett meddelande från premiärminister Benjamin Netanyahus kontor inskärptes:

Israel avvisar kategoriskt den föraktliga anti-israeliska resolutionen i FN och kommer inte att rätta sig efter den.

Vidare framhölls det från samma källa: ”Medan säkerhetsrådet inte gör ett dyft för att förhindra massakern på en halv miljon i Syrien, pekar man skamligt ut Israel – den enda demokratin i Mellanöstern.”

Den internationella händelseutvecklingen har tvingat Israel att förbättra sina relationer med länder som normalt inte tillhört landets närmaste vänner. Dit kan räknas Ryssland, Turkiet, Azerbaijjan och Kazakhstan.

Donald Trump och Benjamin Netanyahu träffades i Trumps hem i New York någon månad före det amerikanska presidentvalet den 8 november 2016.

Ryssland är visserligen en av den Palestinska myndighetens mest pålitliga allierade, men inte alls i samma utsträckning som den tidigare ideologiskt betingade vänskapen mellan ”Palestina” och Sovjetunionen. Putins Ryssland ser osentimentalt på sina omvärldsrelationer och är beredd att ingå överenskommelser med alla om det anses gynna de egna nationella intressena. Detsamma kan sägas om Israel, vars allt överskuggande intresse är den nationella säkerheten. https://www.algemeiner.com/2016/12/22/scorned-by-obama-israel-forged-ties-with-russia-expert-says/

Som framgått ovan kom Obamas uteblivna veto långt ifrån som någon överraskning. Allra minst för denna bloggare, som hållit ögonen på Barack Obama ända sedan denne – den förste ideologiskt medvetne socialist att inneha USAs högsta ämbete – först kandiderade att bli nominerad för Demokraterna 2008. Obamas val av andlig rådgivare, pastor Jeremiah Wright, föreföll mig minst sagt märkligt.

Eller kanske inte fullt så märkligt om man utgår från Obamas egen radikala agenda. Wright påkoms nämligen med antisemitism respektive rasism gentemot vita människor och var dessutom abortanhängare och för den homosexuella agendan. Obama tvingades slutligen ta avstånd från Wright, som senare också fick sparken från sin kyrka. https://www.youtube.com/watch?v=WZw57YHXaxE

Vidare ingick i Obamas stab av nära rådgivare inför valet 2008 Rashid Khalidi, professor i arabiska studier vid Columbia-universitetet, som tidigare varit verksam vid PLOs informationsavdelning. Khalidi hade 2005 förklarat, att palestinaaraberna hade rätt att ta till våld mot israelerna. General Merril ”Tony” McPeak, Obamas militäre chefsrådgivare och vice kampanjledare, hävdade i ett beryktat utspel att judiska och evangelikala väljare satte Israel före USAs nationella säkerhet. Att döma av vissa uppgifter tycks McPeak ha varit en av Obamas mindre lyckade tillsättningar: http://www.militarycorruption.com/mcpeak.htm

Förre terroristen Bill ”Mad Bomber” Ayers – en av Obamas politiska mentorer.

Obamas mångåriga samröre med den garvade vänstergurun William ”Bill” Ayers, med ett förflutet i vänsterextrema bombkastarrörelsen Weather Underground, är så pass välkänt att jag inte går närmare in på det här. Kontentan av denna Obama-historik är, att sveket mot Israel under de sista skälvande veckorna av hans presidenttid bara är fullt logiskt. https://tommyhansson.wordpress.com/2013/01/08/obamas-katastrofala-val-av-forsvarsminister/

Mycket tyder dessutom på att ”julklappen” den 23 december inte var den sista obehagliga överraskningen Obama planerat för Israel. Den utgående presidenten har nu kastat masken och kan komma att viga de sista dagarna av sin ämbetsperiod åt att sabotera så mycket han kan för den judiska staten, som Obama avskyr så mycket: http://www.breitbart.com/jerusalem/2016/12/25/on-christmas-netanyahu-summons-envoys-behind-anti-israel-un-resolution-flays-obama/

 

Socialisten Obama trivdes med kommunisterna på Kuba

 Raúl Castro och Barack Obama inspekterar en kubansk hedersvakt.

Barack Obamas beramade besök på Kuba, den förste USA-president att besöka sockerön sedan Calvin Coolidges visit 1928, kom att hamna i bakvattnet av det internationella nyhetsflödet på grund av de bestialiska IS-attackerna i Bryssel. Av det som rapporterats framgår ändå med önskvärd tydlighet att Obama levde upp till sin tydliga status som USAs förste socialistiske president.

Obama inledde sitt besök i en av världens få kvarvarande kommunistiska diktaturer stilenligt, då han vid en pressträff uttryckte förhoppningen:

Förhoppningsvis kan vi lära av Kuba att förbättra de mänskliga rättigheterna i Amerika /…/ President Castro har, tror jag, påpekat att det, enligt hans synsätt det också är mänskliga rättigheter att se till att alla får en anständig utbildning eller sjukvård och har en grundläggande trygghet på ålderdomen.”http://dailycaller.com/2016/03/21/obama-hopefully-we-can-learn-from-cuba-about-improving-human-rights-in-america-video/   

Alla Kuba-kramares huvudargument för att tillståndet är ganska bra på den kommunistiska fängelseön är ju att det finns sjukvård och utbildning tillgängliga för alla. I verkligheten råder katastroftillstånd inom båda dessa områden – då hjälper det inte långt att Kuba har högre läkar- och lärartäthet per capita än de flesta länder.

Litet elakt kan man kanske säga att det bästa med Kubas sjukvård är att den väl fyller sin funktion för den som inte är särskilt intresserad av att leva så länge som möjligt. Riktigt bra sjukvård existerar endast för det priviligierade samhällsskiktet med anknytning till regeringsadministrationen. För alla andra är den sjukvård som finns att erbjuda under all kritik.

Kubas sjukhus förfaller, och patienterna gör med tanke på de undermåliga sanitära förhållandena sannolikt bäst i att stanna hemma – var detta hem nu är beläget – om de önskar bevara liv och hälsa. De som av någon anledning ändå tvingas uppsöka sjukvården måste ta med sig egna sängkläder, handdukar och glödlampor, egen tvål och eget toapapper. Basala mediciner, exempelvis aspirin, är bristvaror och antibiotika betingar skyhöga priser på den svarta marknaden.

Läkarnas utrustning är, i den mån den alls existerar, till största delen antik. Stundom måste till och med latexhandskar återanvändas. Medan läkaryrket i västvärlden medför hög status och höga löner, tjänar en läkare på Kuba knappast mer än den vanlige inkomsttagaren, det vill säga omkring 200 kronor i månaden. Tidningen Miami Herald i Florida hade 2003 en artikel om en kubansk läkare som tvingades sälja fläsk från sitt hem för att klara ekonomin. Och chefen för Kubas armésjukvård visste ingen annan råd för att få ekonomin att gå ihop än att hyra ut sin bil som taxi på helgerna.

 Fidél Castro: ”De prostituerade är universitetsutbildade.” Eller kanske snarare: de universitetsstuderande tvingas prostituera sig.

Kubas förre mångårige diktator, Fidél Castro, sade en gång: ”Jag hävdar att en av revolutionens landvinningar är att till och med de prostituerade är universitetsutbildade.” Detta kan låta rätt imponerande, men då skall man ha klart för sig att Castros klämmiga konstaterande har en mörk baksida.

Med matransoneringar som öppnar dörren på glänt mot rena undernäringen är det nödvändigt för de kubanska familjer som vill överleva att få tillgång till amerikanska dollar. Detta gör prostitution, även om framlidne vänstertrubaduren Björn Afzelius i en av sina låtar hävdar att ”flickan i Havanna” avskaffats i Castros Kuba, till en lockande och ibland nödvändig inkomstkälla för talrika kvinnor.https://www.youtube.com/watch?v=RMyXnd00Tl4

Det kan alltså vara en smaksak om man vill betrakta prostituerade kvinnor som studenter eller kvinnliga studenter som prostituerade. Klart är att många yrkesverksamma kubaner har tvingats överge såväl studier som sina ordinära yrken för att i stället jobba inom turistnäringen. Vill man inte prostituera sig kan man även arbeta som bartender, uppassare, parkeringsvakt med mera i syfte att få tillgång till dollar.

Det kubanska utbildningssystemet, som imponerat på så många ”progressiva” västerlänningar inklusive Barack Hussein Obama, må vara bra och billigt i teorin men det leder inte till jobb som det går att försörja sig på. Inte ens för den som utbildar sig till läkare. http://www.latinamericanstudies.org/cuba/health-myth.htm

 Presidenterna Calvin Coolidge (till vänster) och Gerardo Machado i Havanna för 88 år sedan.

Förra gången en amerikansk president besökte Kuba var i januari 1928, då republikanen Calvin Coolidge (1872-1933, president 1923-29) med omfattande entourage anlände till Havanna i syfte att lugna president Gerardo Machado om de höga amerikanska sockertariffer som var förödande för den sockerberoende kubanska ekonomin.

Coolidge hade som vicepresident efterträtt Warren G. Harding, som hade avlidit hastigt 1923 efter bara två år som president, men gjorde sig aldrig känd som någon kraftfull president. Han klagade ofta över att presidentämbetet tog hårt på krafterna, men det visade sig att han led av en hjärtsjukdom som ändade hans liv vid 60 års ålder.

Trippen till Kuba hade också som syftemål att bemöta kritik beträffande USAs inblandning i Nicaraguas, Haitis och Dominikanska republikens inre angelägenheter samt att främja Coolidges fredsprojekt, vilket i augusti 1928 sammanfattades i icke-angreppsöverenskommelsen Kellogg-Briand-pakten. https://sv.wikipedia.org/wiki/Briand-Kelloggpakten

Någon succé blev Coolidges Kuba-resa dock inte – sockerskatterna sänktes inte utan höjdes tvärtom något år senare, och någon väsentligt annorlunda amerikanska utrikespolitik kom knappast till stånd. När det gäller fredsansträngningarna sköts dessa definitivt i sank genom det militaristiska Japans, det fascistiska Italiens samt det nationalsocialistiska Tysklands framväxt, och elva år efter Coolidges besök – då var han själv död sedan sex år – bröt Andra världskriget ut.

President Coolidges besök ägde rum under den amerikanska förbudstiden och blev herostratiskt ryktbart sedan det framkommit, att många i presidentens ressällskap festade, horade och söp som svin – dock inte presidenten själv, även om det ett tag misstänktes att så var fallet. http://www.miamiherald.com/news/nation-world/world/americas/cuba/article62559982.html

Vid presidenterna Barack Obamas och Raúl Castros gemensamma presskonferens i Havanna kom, icke oväntat, USAs handelsembargo – både Obama och Castro kallade detta felaktigt för ”handelsblockad” – som inleddes den 7 februari 1962 upp på dagordningen. ”Mycket kan göras om USA:s blockad lyfts”, citerades den 84-årige Castro utan att dock närmare specificera exakt vad som kunde göras. http://edition.cnn.com/2016/03/21/politics/obama-cuban-raul-castro/

 Människor blir fortfarande fängslade för sina åsikters skull på Kuba.

Obama svarade i sitt anförande, som var nästan lika långt som den notoriskt långpratande kubanske ledarens, att frågan om hur snabbt det kan gå att avbryta handelsembargot är avhängigt av hur de båda länderna kan lösa de skillnader som finns avseende synen på mänskliga rättigheter. ”Det finns ett stigande intresse i kongressen för att blockaden (sic!) skall lyftas”, sade Obama. Som dessutom informerade om att han och Castro planerar mötas igen senare under året för att diskutera frågan om de mänskliga rättigheterna.

En amerikansk reporter frågade den kubanske presidenten varför Kuba fortfarande har politiska fångar. Castro förnekade dock indirekt att så var fallet då han svarade: ”Ge mig en lista på politiska fångar och jag skall frige dem.” Det är känt att Kuba under kommunistregimens höjdpunkt på 1970-talet kan ha hållit så många som 25 000 personer inspärrade av politiska skäl, men under senare år har frisläppanden skett vid flera tillfällen. Hur många som återstår är oklart. http://www.svd.se/kuba-slapper-politiska-fangar/om/varlden

Alldeles upprenbart är emellertid att politiskt fritänkande ännu inte tillåts på Kuba. Detta demonstrerades med all ackuratess bara några timmar innan planet med USAs president landade på kubansk jord: polisen föste då in ett 50-tal personer från rörelsen Damas de blanco (Damer i vitt) i sina fordon och förde dem till fängsligt förvar för att den regimkritiska gruppen inte skulle störa harmonin vid toppmötet.

Majoriteten av den amerikanska kongressen är fortfarande, trots islossningen mellan USA och Kuba, ännu inte redo att avbryta det mer än halvsekelgamla embargot mot Kuba, som bland annat förbjuder amerikanska medborgare att besöka Kuba samt att göra affärer med kubanska affärsintressen. Brott mot embargot kan bestraffas med upp till tio års fängelse och 250 000 US dollar i böter. Här mer fakta om handelsembargot mot Kuba och varför detta inte kan anses utgöra en blockad, trots att Obama och Castro använde just detta ord: https://sv.wikipedia.org/wiki/USA:s_handelsembargo_mot_Kuba

Embargot har emellertid luckrats upp under Obamas presidenttid, och i dag tillåts familjeresor till Kuba. Vanliga turistresor är dock fortfarande förbjudna. Summan som kubanska flyktingar i USA tillåts skicka till släktingar på Kuba har vidare höjts från 500 dollar till 2000 dollar per kvartal. http://www.svt.se/nyheter/utrikes/usa-lattar-pa-kubaembargo

I de pågående amerikanska primärvalen har det ibland påståtts i media att den 74-årige Vermont-senatorn Bernie Sanders, som fortfarande hoppas kunna göra storfavoriten Hillary Clinton rangen stridig som det demokratiska partiets presidentkandidat vid valet i november, kommer att bli den förste socialisten någonsin i Vita huset om han mot all förmodan först skulle besegra Hillary och därefter republikanernas kandidat.

Det är en gåta för mig och säkert många andra iakttagare att någon kunnat missa, att den förste socialisten i den amerikanska presidentboningen i Washington, D. C. är dess nuvarande hyresgäst: Barack Hussein Obama.

 William Ayers, grundare av terroristorganisationen Weather Undergroud, är en av Obamas politiska mentorer. Ayers är numera en pensionerad pedagogikprofessor.

Redan när han bodde på Hawaii som ung kom Obama i kontakt med vänsterpolitiska överväganden i form av den radikale svarte skribenten Frank Marshall Davis, bördig från Kansas och medlem i det amerikanska kommunistpartiet. Eftersom den unge Obamas fader inte fanns på plats blev Marshall ett slags fadersgestalt för den förstnämnde.

Sedan Obama som 18-åring 1979 flyttat till Kalifornien och Occidental College kom han att röra sig i marxistiska och även feministiska kretsar. Sedan han flyttat till New York och börjat studera statsvetenskap och internationella förbindelser vid Columbia University i början på 1980-talet, blev han alltmer involverad i vänsterpolitik och deltog i marxistisk-socialistiska konferenser och afrikansk-kulturella tillställningar i Brooklyn.

Vid 24 års ålder blev Barack Obama 1985 i Chicago i Illinois communuty organizer för ett kommunalt utvecklingsprojekt och tillämpade då den så kallade Alinsky-modellen i sin samhällsagitation – betalda vänsterdemagoger skulle enligt denna modell driva upp ett missnöje i bostadsområden med sin aggressiva agitationsstil. Unge Obama visade sig vara som klippt och skuren för uppgiften och lyckades övertyga alltfler afro-amerikaner om hur eländigt de egentligen hade det, och att allt var det vita etablissemangets fel.

Efter juristutbildning vid Harvard Law School blev Barack Obama, liksom så många andra amerikanska politiker, yrkesverksam inom juridiken. Han fick anställning vid en advokatfirma i Chicago och började 1993 undervisa vid University of Chicago i Illinois. Obamas politiska karriär inleddes med att han blev invald i Illinois delstatssenat för demokraterna 1996. Han blev här den fulländade ”progressiva” politkern och tog 2002 ställning mot ett amerikanskt krig i Irak.

2004 valdes Obama så in i USAs senat i Washington, och när tidskriften National Journal 2007 gjorde en studie av amerikanska politikers lifetime voting records visade det sig att Obama var den mest socialistiske av alla senatorer: han hade röstat ”till vänster” i 95,5 procent av frågorna 2007 och fick ett sammanlagt snitt på 88,0 procent. Året därpå valdes Barack Obama till Förenta staternas president.

Obama hade alltså ett mer vänstervridet sätt att ta ställning i de politiska sakfrågorna i den amerikanska senaten än den man som sagts kommer att bli den förste socialistiske presidenten i Vita huset om han väljs i höst – Bernie Sanders, som invaldes i senaten två år efter Obama.

Mer om socialisten Barack Obama, bland annat om hans mångårige vän, den gamle Wheaterman-terroristen William Ayers (bland annat beryktad för uppmaningen ”Döda era föräldrar”) på min blogg här:

https://tommyhansson.wordpress.com/2009/02/28/en-socialist-i-vita-huset/

 Barack ”Che” Guevara?

Jag är tämligen övertygad om att den övertygade socialisten Barack Obama, när han ser tillbaka på sin tid som president under åtta år, kommer att räkna det historiska besöket på Kuba som en av sina absolut största bedrifter. Obama har motiverat islossningen mellan USA och Kuba med att ”det Kalla kriget är slut”, vilket naturligtvis är sant.

Kallt krig eller inte – Kuba är alltjämt en kommunistisk enpartistat, och det finns inte mycket som talar för att det kommer att bli annorlunda med upptinade förbindelser med USA.