Jehovas vittnen: förföljda i Putins Ryssland och Hitlers Tyskland

Dennis Christensen riskerar tio års fängelse i Putins Ryssland.

Den 3 april ställdes den 46-årige dansken Dennis Christensen inför rätta i den ryska staden Orjol (Orel) belägen omkring 35 mil söder om Moskva vid floden Oka. Han riskerar dömas till tio års fängelse för att ha varit en aktiv medlem i Jehovas vittnen, en organisation som i april 2017 av Högsta domstolen i Ryssland förbjöds såsom varande ”extremistisk”. https://www.hrw.org/news/2018/04/02/russia-jehovahs-witness-faces-10-year-sentence

Människorättsorganisationen Human Rights Watch (HRW) upprörs över Rysslands behandling av Jehovas vittnen, och Rachel Denber, som är chef för HRWs verksamhet i Europa och Centralasien, har avseende fallet Christensen deklarerat: ”Ryska myndigheter försöker straffa ett Jehovas vittne på grund av dennes praktiserande av sin rättighet att utöva sin religion.”

Dennis Christensen är en dansk medborgare som åtnjutit uppehållstillstånd i Ryssland sedan år 2000, då religionsfrihet och andra demokratiska fri- och rättigheter respekterades betydligt mer i landet än vad som är fallet i dag. Vad som hänt sedan dess är naturligtvis att Vladimir Putin blivit rysk ledare. Putin och hans ja-sägande nickedockor tolererar ingen ideologisk opposition. Christensen åtalas för att ha ”organiserat aktiviteter för en religiös organisation som har förklarats vara extremistisk.”

Högsta domstolen i Ryssland förklarade alltså i april 2017 att Jehovas vittnen var en ”extremistisk” organisation vars verksamhet på denna grund förbjöds i hela Ryssland. Under senare tid har rörelsens medlemmar utsatts för tillslag och trakasserier samt delgivits misstanke om brott i ett antal städer. https://www.vox.com/identities/2017/8/24/16095496/jehovahs-witnesses-banned-russia-still-worshipping

Human Rights Watch fördömer Rysslands behandling av Jehovas vittnen.

Rysslands behandling av Jehovas vittnen – vilka ofta anklagas för att vara ”CIA-agenter” – strider uppenbart mot landets humanitära åtaganden i form av medlemskap i Europarådet och Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna. Mer om den senare sammanslutningen här: https://www.adlibris.com/se/bok/europeiska-konventionen-om-skydd-for-de-manskliga-rattigheterna-och-de-grundlaggande-friheterna-9789176105177

Att Jehovas vittnen starkt ogillas av totalitära och/eller auktoritära stater är ingen nyhet. I Tredje riket förföljdes och förtycktes rörelsen därför att dess medlemmar vägrade göra militärtjänst och inte accepterade Adolf Hitler som tysk ledare; följaktligen vägrade man i alla sammanhang göra Hitler-hälsning. https://www.levandehistoria.se/fakta-om-forintelsen/den-nazistiska-forfoljelsen-av-andra-grupper

1933 fanns i Tyskland 20 000 – 30 000 Jehovas vittnen i Tyskland. 1939 hade antalet decimerats till cirka 6000 till följd av fängslanden och inspärranden i olika läger. Rörelsens medlemmar försågs av nazisterna med lila trianglar. Trots svåra förföljelser fortsatte medlemmar i Jehovas vittnen att vara aktiva, och i Buchenwald – ett av de största koncentrationslägren beläget på Ettersberg sju kilometer nordväst om staden Weimar i den tyska delstaten Thüringen – distribuerade vittnena material som tryckts på illegala tryckpressar. https://sv.wikipedia.org/wiki/Buchenwald

Internerade medlemmar i Jehovas vittnen hjälper varandra i ett tyskt koncentrationsläger enligt egen framställning.

Det beräknas att cirka 3500 tyska och utländska Jehovas vittnen inspärrades i nazityska koncentrationsläger. Av dessa skall omkring 1500 ha dött.

Jehovas vittnen är en non-konformistisk rörelse på kristen grund som enligt egna uppgifter har 8,5 miljoner medlemmar världen över. Den har sitt ursprung i 1870-talets USA, där den grundades av Charles Taze Russell, och har sitt högkvarter i stadsdelen Brooklyn i New York. https://sv.wikipedia.org/wiki/Jehovas_vittnen

Jesus bleibet meine Freude: Bach

J. S. Bach (1685-1750).

http://www.youtube.com/watch?v=d9EN27Zh_vg

Tänkte ni skulle få somna i Jesu armar i natt: ”Jesus bleibet meine Freude” av barockmästaren J. S. Bach (Jesus är min fröjd och glädje).

Johann Sebastian Bach (1685-1750) föddes i Eisenach och avled i Leipzig. Han blev under sin livstid känd som en framstående orgelexpert och pedagog men slog på allvar igenom som kompositör först efter sin död. Han är den protestantiska kyrkomusikens store mästare och hade för vana att dedicera sina verk till Gud med de latinska orden Soli Deo Gloria (Äran åt Gud allena).

Två mäktiga Bach-verk är Johannespassionen och Matteuspassionen som båda behandlar Jesu lidande och död. Även Brandenburgkonserterna tillhör hans mest kända arbeten.

På frågan om nyckeln till hans framgång svarade han:

Jag har varit tvungen att vara flitig. Den som är lika flitig kan komma precis lika långt.

Bach var flitig i flera avseenden. Under sin livstid fick han 20 barn med två kvinnor. Han gifte sig först med sin syssling Maria Barbara Bach och fick med henne sju barn, varav tre dog tidigt. När hon avlidit 1720 gifte Bach om sig året därpå med Anna Magdalena Wilcken, som blev en viktig medarbetare bland annat genom att renskriva makens noter. Tillsammans fick de 13 barn.

1708-17 var Bach verksam som hovorganist och kammarmusiker hos hertigen av Weimar. Därefter flyttade Bach till Leipzig där han kom att leva ett stilla liv som kantor i Thomasskolan. Under de sista åren av sitt liv blev Bach blind och avled slutligen den 28 juli 1750 i ett slaganfall.

Flera av Bachs söner blev kapabla musiker/kompositörer. Johann Christan Bach (1735-82) var exempelvis en förebild för den unge Mozart.

Tillägnas min saknade och älskade hustru Marika (1956-2010) på hennes namnsdag i dag.

Något om Wagner och varför jag hatar honom

Richard Wagner: kompositör, revolutionär, antisemit.

I går, den 22 maj 2013, var det jämnt 200 år sedan den tyske komponisten, revolutionären och kämpande antisemiten Richard Wagner föddes. Jubiléet har uppmärksammats över hela världen, bland  annat i Aftonbladet som hade ett uppslag på kultursidorna med rubriceringen ”Länge leve Wagner”. Att just  revolutionsglada Aftonbladet, med sin blott alltför välkända aversion mot judar i allmänhet och staten Israel  i synnerhet, skulle publicera denna hyllning överraskar knappast.

Det är med goda skäl det i Israel råder en inofficiell bojkott av Wagners verk. Wagner var trots allt Nazitysklands mest hyllade kompositör. Det skall dock framhållas att inte alla israeler är förtjusta i detta, då man menar att man bör skilja kompositören Wagner från den synnerligen motbjudande människan och ideologen Wagner. Det finns i den judiska staten till och med ett Wagnersällskap som söker kringgå bojkotten. Mer om problematiken Wagner-Israel här:

http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=1012&artikel=5397548

Jag överlåter åt Israel och dess musik- och kulturliv att hantera Wagner och hans musik. Själv känner jag mig oförhindrad att i all stillhet framföra mitt hat mot denna patologiskt olidliga personlighet och icke minst hans musik, som jag finner svåruthärdligt svulstig, bombastisk och onjutbar. Jag har flera gånger slagit mig ner vid TVn i akt och mening att åtminstone försöka lyssna på något wagnerianskt så kallat mästerverk, men det har inte fungerat – jag tycker helt enkelt det låter vämjeligt. Naturligtvis tvingas jag dock acceptera att personer med annan smak har en annan mening.

Wagner i en satirtecknares respektlösa version. Wagner var Tredje rikets favoritkompositör.

Ett av Wagners mest kända verk är ”Valkyrieritten” ur tredje akten i operan Valkyrian. Stycket spelades i vietnamfilmen Apocalypse Now (1979) i regi av Francis Ford Coppola med dess beryktade citat ”I love the smell of napalm in the morning”:

I rättvisans namn kan jag gärna erkänna att jagt till nöds står ut med att lyssna på ”Valkyrieritten”, även om stycket blivit banaliserat genom medverkan i filmer som Apocalypse Now och en mängd andra sammanhang. Ett annat i mitt tycke delvis njutbart  Wagner-stycke är ouvertyren ur operan Rienzi, som faktiskt inleds finstämt och även innehåller ett känt melodiskt parti men naturligtvis inte saknar inslag i den sedvanligt bombastiska stilen:

http://www.youtube.com/watch?v=_dq8PVVF0bo

Denna opera har som motiv den romerske folktribunen Cola di Rienzo (1313-54), vars målsättning var att genom att upprätta en ”folkets diktatur” skapa reda i de då kaotiska förhållandena i världsmetropolen Rom. Han mördades dock bara några månader efter dess tillkomst.

Cola di Rienzo som staty i Rom. Hjälte i Wagners opera  Rienzi.

Wilhelm Richard Wagner (1813-1883) föddes i Leipzig den 22 maj 1813 och avled i Venedig den 13 februari 1883. Han var därmed samtida med en annan landsflyktig tysk revolutionär, Karl Marx, som såg dagens ljus i Trier fem år efter Wagners födelse och dog i London  den 14 mars 1883, en månad efter den senares frånfälle.

Wagners fader var polistjänsteman och avled ett halvår efter det nionde barnets, det vill säga Richards, födelse. Modern  gifte senare om sig med skådespelaren, diktaren och målaren Ludwig Geyer, som möjligen också var far till minstingen som till en början gick under namnet Richard Geyer.

Wagner bestämde sig vid 16 års ålder för att bli operakompositör trots att han då nätt och jämnt kunde spela piano. Efter studier vid Leipzigs universitet, då han drogs mer till litteraturen än till musiken, blev han 1833 orkesterrepetitör vid teatern i Würzburg. 1834 blev han kapellmästare i först Magdeburg och sedan Riga i Lettland. Det var i Riga han komponerade sin första ”heroiska” opera, ovan nämnda Rienzi, vilken ett sekel senare skulle göra ett outplånligt intryck på Wagner-dyrkaren Adolf Hitler (1889-1945). Hitler uppges ha sett Rienzi 140 gånger.

Jag tänker här inte fördjupa mig i Richard Wagners rikhaltiga produktion, vars höjdpunkt är den med fornhedniska motiv belamrade Nibelungenring (Ringen) omfattande operaverken Rheingold, Die Walküre, Siegfried samt Götterdämmerung. Det finns gott om människor som älskar det sammelsurium av asagudar och diverse andra mytologiska skapelser och hjältar vilka befolkar dessa verk. Jag tillhör emellertid inte dessa.

Den musikaliske Nietzsche – här vid pianot – avskydde Wagners musik.

Kort sagt: jag hatar Wagner. Jag avskyr hans revolutionära retorik, hans antisemitism, hans hednaromantik och hans musik. Jag avskyr hans självupptagna och hänsynslösa gestalt.Wagner kan på mycket goda grunder anses vara en cancer i Europas politiska och kulturella liv. Jag vill i sammanhanget erinra om vad filosofen Friedrich Nietzsche (1844-1900), för övrigt en annan av Hitlers  och Nazitysklands husgudar, i ett plötsligt anfall av klarsyn uttryckte: ”Jag skulle gärna byta ut hela Wagners produktion mot en akt av /Bizets opera/ Carmen.”

Här ett avsnitt ur Carmen, där Don José i Placido Domingos gestalt betygar Carmen sin kärlek i form av ”Blomsterarian”:

http://www.youtube.com/watch?v=tVY3vKQKSv4

Personligen skulle jag slänga Wagners samlade verk i soptunnan till förmån för denna enda aria!

1849 blev Richard Wagner involverad i den vänsterrevolutionära rörelsen i Dresden och var tvungen att fly undan polisen, först till Weimar och därefter till först Paris och sedan Zürich där han var bosatt till 1858. 1864 blev han kallad till det bayerska hovet i München av den bisarre och småningom sinnessjuke konungen Ludwig II, som lät uppföra en rad av den beundrade tonsättarens verk.

Bayerns galne kung Ludwig II upplät sin famn åt Wagner.

1872 slog sig Wagner tillsammans med andra hustrun, Cosima, ner i Bayreuth och invigde där en så kallad festspelsteater vilken invigdes med Ringen 1876. Cosima var dotter till pianisten och tonsättaren Franz Liszt och var en rabiat antisemit, något som stundom var besvärande för Wagner. Året före sin död, 1882, komponerade Richard Wagner det sista av sina storverk, Parsifal. Hans samlade skrifter gavs ut i tio band under åren 1871-83, medan hans brev gavs ut posthumt i två serier 1912-13.

Richard Wagner hade en minst sagt storvulen målsättning. För alltid präglad av Februarirevolutionen 1848, där också Marx spelade en aktiv roll, ville han genom sin musik och dramatik åvägabringa en ”allkonst” som skulle förändra den mänskliga tillvaron i sina grundvalar. Wagner ville en total mänsklig revolution och krossa den småborgerliga och kommersiella tidsandan och icke minst judenheten. Han ville inte underhålla utan revolutionera. I likhet med Nietzsche såg han ner på kristendomen.

Tage Lindbom har i sin bok Fallet Tyskland (1988) skrivit så om den wagnerianska särarten:

Den revolution Wagner talar om är en inre revolution. Det är ett upphävande inte blott av etiska begrepp  utan framförallt av alla gränser mellan det andliga och det sinnliga, mellan det själsliga och det kroppsliga. Melodiskt, harmoniskt, rytmiskt fullbordar Wagner den romantiska musiken: den är liksom en framvällande flod, ett oavbrutet raffinerat spel på nervsträngarna, ett flöde, som berör allt inom människan. 

Nej, Wagner får vara för min del. Självfallet respekterar jag dock att andra på olika grunder kan göra en annan bedömning än jag. Även en sådan i jämförelse med Hitler så diametralt annan personlighet som den franske diktaren Charles Baudelaire (1821-67) fascinerades av det wagnerianska. Jag har även goda vänner och släktingar som, i likhet med min brittiske deckarfavorit kommissarie Morse, uppskattar Wagner. Var och en må bli salig på sin fason.

Känd wagnerian: kommissarie Morse.