Del av kyrkogård och lämningarna av en kyrka i Glendalough. Foto: Tommy Hansson
Dags att runda av mina anteckningar från Irlands-resan i månadsskiftet maj-juni. Denna gång skall jag berätta litet i ord och bild om mitt besök i Glendalough, beläget i mycket natursköna omgivningar i anslutning till Wicklow Mountains några mil från den irländska huvudstaden Dublin. I tidigare texter har jag behandlat mina besök i Dublin, Belfast och Hillsborough.
Glendalough (på iriska Gleann Dá Locha) är en liten by på den irländska landsbygden vid ruinerna av ett klosterområde, som en gång instiftades av det irländska helgonet Sankt Kevin på 500-talet. Namnet betyder ”de två sjöarnas dal”. Glendalough ligger intill sjöarna Upper Lake och Lower Lake omgärdat av Wicklow Mountains. Glendalough var under medeltiden Irlands viktigaste teologiska lärosäte och anses ha varit dess första universitet. Området ödelades av brittiska styrkor 1398.
Saint Kevin´s Church med överdelen av utsiktstornet i bakgrunden. Foto: Tommy Hansson
Kevin bodde initialt i en grotta från bronsåldern, dit han tagit sin tillflykt för att leva som eremit. Enligt legenden leddes han till grottan av en ängel. Grottan kom sedan att kallas Kevin´s Bed. https://en.wikipedia.org/wiki/Kevin_of_Glendalough
Saint Kevin of Glendalough.
Kevin (Cóemgen) föddes enligt traditionen i Fort of the White Fountain i den irländska provinsen Leinster år 498 och var av adlig eller rentav kunglig börd. Han skall ha avlidit först 618 och alltså ha blivit runt 120 år gammal. Teologiska/andliga lärare var Sankt Cronan och Sankt Petroc av Cornwall. Prästvigd blev han av biskop Lugidus.
Efter att ha levt som eremit i sju år, då han gick omkring barfota klädd i djurhudar och åt mycket sparsamt, övertalades Kevin att ta emot personer som sökte andlig vägledning. Med tiden uppstod här ett samhälle omfattande kyrkor (sammanlagt sju till antalet), kapell och bostäder. Kevin blev dess förste abbott. https://sv.wikipedia.org/wiki/Abbot
Det imposanta tornet. Foto: Tommy Hansson
Områdets mest anslående byggnad är ett 33 meter högt torn som uppfördes i försvarssyfte gentemot vikingarna, som drog härjande fram över de brittiska öarna. Här kunde man dels hålla utkik, dels gömma heliga klenoder.
Om Kevins personliga förhållanden är inte så mycket känt, men det sägs att han under sina första år i Glendalough som enda sällskap hade djur och särskilt då fåglar. Enligt en av legendberättelserna skall en koltrast ha lagt ägg i hans händer medan han höll en predikan.http://www.stkevins.vic.edu.au/about-skc/faith-mission/st-kevin.htm
En av Glendaloughs kyrkoruiner. Sju kyrkor har funnits här. Foto: Tommy Hansson
Den helige mannen i Glendalough helgonförklarades först 1903 och hans dag firas i den romersk-katolska kyrkan och i de österländska ortodoxa kyrkorna den 3 juni, hans förmodade dödsdag. Sankt Kevin är skyddshelgon för Irland, djur och yrkesgruppen veterinärer.
Om Sankt Kevin har skrivits av bland andra nobelpristagaren i litteratur Seamus Heaney (1939-2013). Han är även huvudperson i en ganska vanvördig folklig sång med titeln ”The Glendalough Saint”, som gjorts populär av den irländska folkmusikgruppen The Dubliners. Sångens första vers lyder så:
In Glendalough lived an old saint Renowed for his learning and piety His manners were curious and quaint And he looked upon girls with disparity
”Hör, hur bäcken ystert brusar, inga bojor hålla mer.” Foto: Tommy Hansson
Enligt sångtexten trivdes Kevin (som inte nämns vid namn) bäst bland sina böcker och uppskattade inte kvinnligt sällskap. En oförvägen dam som hette Kathleen uppsökte dock Kevin i syfte att hjälpa honom litet med hushållet, men det bar sig inte bättre än att Kevin blev så förtörnad över vad han uppfattade som angrepp på sin dygd att han slängde henne i sjön där hon hastigt och mindre lustigt slutade sina dagar.
Allt enligt visan. Om det finns någon verklighetsbakgrund till sångtexten undandrar sig mitt bedömande. Sången kan avnjutas här: https://www.youtube.com/watch?v=dHPAI4iuEQo Glendalough är i dag ett populärt irländskt turistmål omfattande hotell med restaurang, vandrarhem, souvenirhandel samt ett besökscenter med möjligheter att få guidade visningar av området.
På plats i Glendalough fanns säckpipespelaren och sångerskan Pat Connery (till vänster).
Har man tur finns det även någon irländsk musikant på plats bland ruiner och gravar. När jag var där satt Pat Connery och sjöng irländska folksånger till eget ackompanjemang av irländsk säckpipa. Jag köpte en av hennes CD-skivor och fick ett trevligt minne med mig hem från platsen!
Wicklow Mountains är en bergskedja i sydöstra Irland med en yta om 3000 kvadratkilometer vilken sträcker sig i nord-sydlig riktning från södra delen av grevskapet Dublin genom Wicklow till Wexford. Högsta topp är Lugnaquilla 925 meter över havet. Bergskedjan består huvudsakligen av granit. Under senare år har en hel del skog planterats i omårdet; i övrigt finns här områden med torv, myrar och hedar. 1991 utnämndes en del av Wicklow Mountains till nationalpark.
En del av Wicklow Mountains storslagna scenerier. Foto: Tommy Hansson
Fortet, som uppfördes på order av överste Arthur Hill, stod klart 1650 och utgjorde en försvarsanläggning för vägsträckan Dublin-Carrickfergus norr om Belfast. I anslutning till Hillsborough Fort finns en välskött skogspark samt en anlagd sjö med möjligheter till fiske och båtfärder. Varje år anordnas här en internationell ostronfestival med kringaktiviteter.
Några av änderna som hälsade mig välkommen. Foto: Tommy Hansson
Alldeles intill fortet finns den imposanta Saint Malachi-kyrkan, byggd 1750-74 i nygotisk arkitekturstil. Tanken var att den skulle bli stiftskyrka för grevskapet Down, men dessa förhoppningar kom på skam. Det hindrar inte att kyrkan har ett aktivt församlingsliv.
På orten finns även Hillsborough Castle, vilket trots namnet inte är ett regelrätt slott utan ett georgianskt country house. Det byggdes på 1700-talet för familjen Hill, efter vilken orten är uppkallad. Egendomen är officiellt residens för drottning Elizabeth II och den brittiska kungafamiljen när någon/några av dess medlemmar befinner sig i regionen.
Hillsborough Castle var 1921-73 residens för brittiske guvernören för Nordirland, en befattning som avskaffades sistnämnda år. Numera är byggnaden bostad för ministern för Nordirland. Här undertecknades vidare Anglo-Irish Agreement, en viktig milstolpe för den nordirländska freden, 1985. Tony Blair bodde ofta i ”slottet” under sin premiärministertid, och 2003 bodde USAs president George W. Bush här. https://sv.wikipedia.org/wiki/Hillsborough_Castle
Hillsborough har cirka 3500 invånare. Foto: Tommy Hansson
President Bush den yngre är inte det ende amerikan av betydelse som bott på Hillsborough Castle. Benjamin Franklin (1706-90), en av de amerikanska så kallade grundlagsfäderna, vistades här som gäst till Wills Hill, earl av Hillsborough, under sin Englands-resa 1771. Enligt en uppfattning skar det sig ordentligt i umgänget mellan Franklin och Lord Hillsborough, som vid denna tid var ställföreträdande kolonialminister. Det sägs i sammanhanget att de hatade varandra från första ögonkastet.
Följden skulle ha blivit, att Franklin – som tidigare haft en relativt välvillig inställning till Storbritannien – vid hemkomsten gjorde sig till talesman för uppfattningen att en väpnad revolution var enda lösningen på de nordamerikanska koloniernas problem med den brittiska kronan. Därför har Hillsborough kallats ”Amerikas födelseplats”.
Saint Malachi blev aldrig stiftskyrka men är en aktiv församlingskyrka. Foto: Tommy Hansson
Det faller sig naturligt att jag inleder denna text – den första av tre med motiv från min resa till Republiken Irland och Nordirland i månadsskiftet maj-juni 2016 – med att återge 1800-talssången The Rocky Road to Dublin. Att den framförs av mina absoluta favoritartister The Dubliners med Luke Kelly som sångare gör inte saken sämre, inte heller att den förekom i filmen ”Sherlock Holmes” (2009)med Robert Downey, Jr. i titelrollen.
Min kärlekshistoria med Irland går tillbaka till 1969, då jag och en gymnasiekompis skrev en uppsats om Irlands historia i ämnet samhällskunskap. Den byggde på en bok av historikern och Irlands-kännaren Alf Åberg, Irland sedan 1800, utgiven av Reso bokklubb. Framförallt är jag road av den irländska historien och kulturen men försöker ändå hänga med hjälpligt i det nutida skeendet.
För några år sedan kallades Irland ”den keltiska tigern” till följd av den starka ekonomiska utvecklingen, vilken dock kom av sig efter en tid. Nu synes emellertid hjulen vara ordentligt i rullning igen och fjolårets ekonomiska tillväxt blev helt sensationell med hela 26,3 procent. http://www.di.se/artiklar/2016/7/12/jattelyft-i-irlandsk-tillvaxt/
Första gången jag besökte Irland var 2002, då mitt ressällskap först besökte Dublin och därefter styrde kosan i sydvästlig riktning ner mot Dinglehalvön via platser som Carlow, Kilkenny, Cashel, Tipperary, Killarney och Tralee. Den här gången ingick en tripp till Nordirland och Belfast i programmet, varom jag återkommer i ett annat inlägg.
Irlands huvudstad Dublin i provinsen Leinster på östkusten brukar beskrivas som en av Europas vänligaste och samtidigt mest växande huvudstäder. Den anlades av vikingar från Danmark och Norge, vilka år 841 för första gången övervintrade här vid mynningen av floden Liffey samt på en plats vid namn Linn Dunchaill vid floden Clydes mynning. Dublin heter på iriska/gaeliska Baite Átha Cliath. http://varldenshistoria.se/civilisationer/vikingar/irlands-aldsta-vikingastad-har-antligen-upptackts
The Brazenhead i Dublin påstås vara Irlands äldsta pub. Foto: Tommy Hansson
Om dagens Dublin är mysigt och trevligt med ett försvarligt antal mer eller mindre originella och stämningsfulla pubar – jag besökte bland andra The Bleeding Horse samt The Brazenhead, varav den sistnämnda påstås räkna anor tillbaka till 1100-talet och därmed vara stadens och kanske Irlands äldsta pub – så har detta inte alltid varit fallet. Vikingarna var som bekant inte alltid världens mest fredliga och civiliserade människor, men jag bortser här från dem och nöjer mig med att förflytta mig jämnt 100 år tillbaka i tiden då det mytomspunna Påskupproret mot den engelska överhögheten utvecklade sig.
Upproret bröt ut med proklamationen av Republiken Irland (Eire) Annandag påsk 1916. En av undertecknarna av proklamationen var litteratören, teatermannen och motståndskämpen Thomas McDonagh (1876-1916), som med bland annat följande ord varnade engelsmännen att den irländska frihetskampen skulle fortsätta: https://www.youtube.com/watch?v=qZQmWLa9RGA
McDonagh var, i likhet med de flesta andra av upprorsmakarna, vad som skulle kunna betecknas som en idealistisk kristen/katolsk gentleman. De var synnerligen väl inlästa på irländsk historia och kultur/språk samt medlemmar i någon av de trenne paramilitära försvarsstyrkor som existerade.
Constance Markievicz (andra från höger) eskorteras av engelsk militär från Saint Stephen´s Green efter kapitulationen 1916.
En av de mer osannolika ledarna för revolten var ”grevinnan” Constance Markievicz (1868-1927), som var en av de ledande revoltörerna i den centralt belägna parken Saint Stephen´s Green i centrala Dublin; högsta befälet hade här Michael Mallin (1874-1916), en av de få upprorsmän som hade militär erfarenhet från bland annat Boerkriget i Sydafrika i början på seklet.
Saint Stephen´s Green är den näst största offentliga parken i Dublin efter Phoenix Park. Den ligger strax söder om den myllrande affärsgatan Grafton Street och omfattar en sjö, träd, rabatter, gångvägar, gräsytor och en fontän. Här finns också minnesmärken och historiska texttavlor om Påskupproret. Här finns bland annat monument och statyer över sådana historiska frihetskämpar som Robert Emmet (1778-1803) http://www.ireland-information.com/articles/robertemmet.htm och Jeremiah O´Donovan Rossa (1831-1915). https://en.wikipedia.org/wiki/Jeremiah_O%27Donovan_Rossa. Här finns även en byst av Markievicz.
O´Donovan Rossas begravning i Dublin, dit hans stoft förts från New York där han och andra irländska upprorsmän levde i exil, 1915 kom att bli något av en generalmönstring inför Påskupproret nästkommande år. https://www.youtube.com/watch?v=JZFKtqgfBxk För första gången deltog de tre irländska försvarsstyrkorna – Irish Volunteers, National Volunteers och Irish Citizen Army – i samlad trupp och det beräknas att cirka 5000 vapen bars i begravningståget.
Minnesmärket över Jeremiah O´Donovan Rossa i Saint Stephen´s Green. Foto: Tommy Hansson
”Grevinnan” Constance Markievicz, född Gore-Both, föddes i London i en förmögen familj 1868 och dog i Dublin 1927, troligen i lungtuberkulos (TBC). 1900 hade hon äktat den sex år yngre ”greven”, konstnären och kulturpersonligheten Casimir Dunin-Markievicz (något verkligt adelskap rörde det sig inte om) från Ukraina. I likhet med andra prominenta upprorsledare dömdes hon till döden av en engelsk ståndrätt under ledning av general John Grenfell Maxwell men benådades på grund av sitt kön. Hon var ute ur fängelset igen redan 1917. Constance var till sin politiska övertygelse militant socialist och kvinnosakskvinna (suffragett).
Hon blev den första kvinna som invaldes i det brittiska underhuset, även om hon som seden var i partiet Sinn Féin inte besatte platsen; hon gick sedan över till Fianna Fáil som hon var med och grundade. Dock var hon ledamot i det irländska parlamentet, Dáil, 1918-22 samt arbetsminister 1919-21.
1909 hade Constance grundat de irländska pojkscouterna, Fianna Éireann, som tog del i resningen sju år senare. Hon började några år senare samarbeta med den dynamiske fackföreningsledaren James Connolly (1868-1916) och dennes Irish Citizen Army. Connolly tillhörde den huvudstyrka som förskansat sig jämte Pearse och Joseph Mary Plunkett i Huvudpostkontoret i Dublin. Han sårades svårt och fördes till sjukhus, varifrån han av engelska soldater fördes på bår till Kilmainham-fängelset för att arkebuseras fastbunden i en stol.
Royal College of Surgeons vid Saint Stephen´s Green ockuperades av upprorsmakarna och användes som högkvarter fram till kapitulationen.
Det första dödsoffret för Påskupproret anses ha varit den 28-årige obeväpnade poliskonstapeln Michael Lahiff, som till sin egen olycka var i färd med att ta sig in i Saint Stephen´s Green genom det omgärdande stängslet. Han sköts till döds med tre skott, och enligt vittnesuppgifter avfyrades dessa av grevinnan Markievicz när Lahiff vägrade överlämna nycklar till henne. Enligt andra men troligen felaktiga uppgifter skall hon ha befunnit sig i Dublins stadshus då upproret inleddes.
Jan Olof Olsson (Jolo) beskriver hennes insatser på följande sätt i sin bok I Dublins vackra stad (Bonniers 1968, sidan 80):
Och grevinnan stack fram sin stora tyska pistol genom gallret och sköt honom mitt i synen så han stöp och dog, och hon skrek lyckligt till sina kamrater i frihetsarmén: – Jag sköt honom! Och det blev responser så det stod härliga till. Det var när allt kommer omkring världskrig.
Den så kallade grevinnan Markievicz i fängsligt förvar i väntan på dom. Hon dömdes först till döden, fick straffet omvandlat till livstid men släpptes redan 1917.
Revolutionstrupperna i Saint Stephen´s Green etablerade sig först i den lilla föreståndarstugan av trä som fortfarande finns kvar i parken, men överflyttade sedan högkvarteret till den pampiga och vackra byggnad mittemot parken där kirurghögskolan Royal College of Surgeons in Ireland med anor från 1784 höll till. Garnisonen i Saint Stephen´s Green höll ut i sex dagar. Kommendanten Michael Mallin avrättades, Markievicz klarade sig undan.
Grevinnan antogs länge ha varit biträdande kommendant i Saint Stephen´s Green – det var så hon presenterade sig själv för engelsmännen efter kapitulationen – men senare efterforskningar har visat att den rollen innehades av kapten Christopher Poole. Markievicz framstår för övrigt som en i hög grad kontroversiell figur, självsvåldig och dessutom vid 48 års ålder starkt närsynt varför hon inte kunde ha varit någon toppskytt.
Enligt vissa uppgifter skall hon ha intagit en heroisk pose när hon dödsdömdes och beklagat sig över att dödsdomen omvandlades till livstids fängelse, enligt andra skall hon ha varit alldeles över sig och högljutt gnällt, ojat sig och gråtit över att hon som kvinna skulle kunna komma avrättas. Släktingar till den ihjälskjutne konstapel Lahiff menar att hon borde ha åtalats för mord. http://www.thesun.ie/irishsol/homepage/news/6992140/Was-Countess-Markievicz-a-hero-or-a-cold-blooded-killer.html
100-årsminnet av Påskupproret röner naturligtvis en hel del uppmärksamhet detta jubileumsår. På affischen i centrala Dublin syns från vänster Michael Mallin, Pádraig Pearse, James Connolly, Seán Mac Diarmada samt Thomas J. Clarke. Foto: Tommy Hansson
Längst att hålla ut var den kontingent soldater som leddes av matematikläraren Éamon de Valera på Boland´s Bakery, detta därför att det var den rebellpost som var längst belägen från Huvudpostkontoret varifrån Pearse hade sänt ut order om kapitulation. De Valera, ”Dev” i folkmun, benådades därför att han var amerikansk medborgare född i New York (pappan var kuban, mamman irländska). Han blev i tidernas fullbordan såväl premiärminister som president i Republiken Irland.
Påskupproret blev till det yttre ett magnifikt magplask, och det har berättats att ordinära Dublin-bor längst gatorna slog, hånade och skymfade de tillfångatagna rebellerna när de leddes bort av engelsmännen – ja, man tömde till och med sina nattkärl över dem. Sedan kom emellertid general Maxwells avrättningsorgie och opinionen svängde radikalt. Upprorsmakarna blev hjältar utan vilka det självständiga Irland aldrig sett dagens ljus. Full självständighet uppnåddes dock först 1949.
Trots ivrig rekryteringspropaganda lockades endast 678 irländska nationalister att deltaga i Påskupproret 1916. När krutröken skingrats visade det sig att 1351 människor hade dödats, många av dem helt oskyldiga, att 169 byggnader hade förstörts i grunden och att en tredjedel av Dublins befolkning måste få socialhjälp. Affärer hade plundrats under upproret. Någon gloriös tillställning var det definitivt inte. Påskresningen kom under alla omständigheter att tjäna som inspiration för en rad resningar i olika länder därefter, icke minst i Tredje världen. Även 1960-talets europeiska studentrevolutionärer av gåslevertyp, med ”Röde Rudi” Dutschke i spetsen, skall ha haft 1916 års män som förebilder.
Bloggaren i Irlands nationalhelgedom, Saint Patrick´s Cathedral. Foto: Tommy Hansson
Ett givet besöksmål i Dublin är Saint Patrick´s Cathedral, som är uppkallad efter Irlands skyddshelgon Patrick (cirka 387-461) som enligt traditionen förjagade ormarna från Irland. Det är inte helt lätt att skilja myt och verklighet när det gäller någon som levde för drygt halvtannat årtusende sedan, men så mycket kan konstateras att denna kyrkans man – som var engelsman – gjorde ett djupt intryck på irländarna. Här en tidig bloggtext där jag skriver om Saint Patrick: https://tommyhansson.wordpress.com/2009/03/17/det-ar-st-patrick%C2%B4s-day-slainte/
Saint Patrick´s Cathedral i centrala Dublin, inte långt från Trinity College med dess berömda Book of Kells, uppfördes 1191-1270 och är den största kyrkan på den irländska ön samt nationalkatedral i Republiken Irland. Något som möjligen kan tyckas egendomligt, eftersom Irland som bekant är katolskt och katedralen i fråga anglikansk, det vill säga protestantisk.
Något särskilt andlig atmosfär råder inte i kyrkans inre, som – även om det finns ett ordinärt gudstjänstliv med andakter, körsång, orgelkonserter med mera – till betydande del nog är att betrakta som ett museum med en ganska stor shoppingavdelning. Längs kyrkans innerväggar finns ett stor antal minnestavlor, monument och epitafier rörande bemärkta kyrkans tjänare men även sekulära personligheter inklusive krigare av olika slag. Här uppmärksammas exempelvis hjältemodiga insatser under världskrigen.
Jonathan Swift: ”Välsignad är den som inte väntar sig någonting, ty han skall aldrig bli besviken.”
Kyrkans ”kändis” nummer 1 är dock tvivelsutan den världsberömde författaren Jonathan Swift (1667-1745), vars böcker om Gullivers resor är vitt spridda och översatta till en mängd språk. Själv minns jag dem från min barndom, och de betraktas oftast som barnböcker, men egentligen är de satirer över samtidens förhållanden främst avsedda för en vuxen publik. https://sv.wikipedia.org/wiki/Jonathan_Swift
Jonathan Swift, som var domprost i Saint Patrick´s från 1713, synes ha varit en tämligen färgstark person som tyvärr blev spritt språngande galen under slutfasen av sitt liv. Han gifte sig aldrig men hade flera kärestor, varav Stella (som egentligen hette Esther Johnson) var den som stod hans hjärta närmast. Båda är begravda i anslutning till Sant Patrick´s Cathdedral.
Följande vackra musikstycke tillägnad kyrkan – och med samma titel som denna – har komponerats av och framförs även av violinisten John Sheahan från Dubliners: https://www.youtube.com/watch?v=FSuA5tsztz4
En central roll i Dublins historia och karaktär spelar vidare floden Liffey (iriska An Life), ibland benämnd Anna Liffey, vilken delar Dublin i en sydlig och en nordlig del. Liffey har sin källa i Wicklow Mountains cirka 30 kilometer sydväst om huvudstaden och mynnar ut i Dublin Bay i Irländska sjön. Sammanlagt är den 80 kilometer lång.
Äkta irländsk måltid: Irish stew nedsköljd med Guinness och irländsk whiskey. Foto: Tommy Hansson
Enligt en efterhängsen myt används Liffeys vatten till att brygga det berömda irländska Guinness-ölet av portertyp, men så är det inte – Guinness använder i stället vatten i ledningar från Wicklow Mountains. Sant är dock att flodens vatten förser Dublin-borna med deras dricksvatten (som inte är särskilt välsmakande).
Fram till 1816 var den som ville ta sig från ena sidan av staden till den andra tvungen att nyttja båttransport. Detta år tillkom den välvda och rätt eleganta så kallade Ha´penny Bridge, som mäter 43 meter på längden och drygt tre meter på bredden. I dag finns ett otal broar över Liffey, men fortfarande beräknas att omkring 27 000 personer passerar över Ha´penny Bridge (som ursprungligen hette Liffey Bridge) varje dag.
Ett besök vid John Jameson´s Old Whiskey Distillery, med sedvanlig whiskeyprovning som avslutning, ingick givetvis även i mitt Dublin-program. Det gamla destilleriet är numera ett museum med tillhörande butik, den ädla drycken förfärdigas i dag i Cork i södra delen av landet.
Bro med anor – Ha´penny Bridge, vackert välvd över Liffeys glittrande vatten. Foto: Tommy Hansson
Som slutkläm måste det sägas att Irland just nu är inne i en mycket intressant tidsperiod. Ekonomin har som nämnts ovan vuxit kraftigt under senare år, och nu talas det även – som en följd av det brittiska utträdet ur EU (Brexit) – om att en irländsk återförening ter sig möjlig och detta på ett helt fredligt sätt. Detta är sannolikt vad alla katoliker på ön önskar, men med protestanterna torde det vara en helt annan sak. http://www.bbc.com/news/uk-northern-ireland-36821733
Nästa bloggtext från min Irlands-resa kommer att handla om Belfast och Hillsborough.
Saint Kevin of Glendalough.
Tommy Hansson
Tommy Hanssons Blogg 