Kan islamofobi vara antisemitism?

 Wilhelm Marr, antisemitismens upphovsman.

Efter varje nummer av SD-Kuriren, som jag är chefredaktör för, brukar det till redaktionen inkomma ett antal synpunkter i form av mejl, vykort eller brev. Sedan nummer 91 utkommit nåddes jag av ett brev där avsändaren bland annat ville göra upp räkningen med vad han ansåg vara felaktigt språkbruk. Som exempel på sådant angav brevskrivaren ordet ”antisemitism”.

Personen i fråga menade, att eftersom både araber och judar är semitiska folk borde ”antisemitism” kunna gälla båda dessa etniciteter – således ej endast judar, vilket är det vanliga. Vidare, menade brevskrivaren, kan araber rent definitionsmässigt inte vara antisemiter eftersom det ju skulle innebära att man vände sig mot sig själva, det egna folket.

Resonemanget är rent logiskt rätt rimligt. Det stämmer att araber och judar räknas som semitiska folk. Alltså borde det vara möjligt att beteckna också avoghet gentemot araber – islamofobi med ett modernt uttryck – som antisemitism. Och det borde enligt samma sätt att resonera vara svårt eller omöjligt för araber att vara antisemiter.

Ändå är detta alldeles felaktiga slutledningar. Vi kan här nämligen inte enbart ta hänsyn till den rena logiken sådan den uttrycktes av nämnda brevskrivare. Här väger nämligen sedvanan blytungt.

Sanningen är nämligen den, att antisemitism aldrig någonsin använts i annan mening än att vara emot judarna. Jag är medveten om att jag tagit upp detta delikata ämne i minst ett tidigare blogginlägg men bestämde mig efter brevet till SD-Kuriren för att göra det på nytt. Det kan ju också tänkas att alla mina trogna läsare inte uppmärksammat mitt tidigare inlägg i frågan.

Alltså var det så att ordet antisemitism myntades av den tyske skriftställaren och socialistiske ideologen Wilhelm Marr (1819-1904). Marr grundade till på köpet ett politiskt sällskap som fick namnet die Antisemitenliga. Marr, som föddes i Magdeburg ett år efter Karl Marx födelse, var som ung ateist och vänsterhegelian. Sedan den av alla tyska socialister hett emotsedda revolutionen 1848 misslyckats flydde Wilhelm Marr fältet och levde därefter sju år i Centralamerika.

Vd återkomsten till Tyskland och Hamburg var Marr en tämligen misslyckad affärsman och hade förändrat sin politiska utsyn. Han hade nu antagit ett rasbetonat synsätt och tyckte sig i representanter för det judiska folket se en negativ samhällskraft, något som möjligen kan ha haft att göra med att han hunnit gifta och skilja sig tre gånger varav två gånger med judinnor. I en av sina böcker, publicerad under tiden för Amerikanska inbördeskriget 1863, försvarade han även slaveriet som samhällelig institution.

1862 gav den flitige Marr även ut skriften Judenspiegel och 1879 Vom Jüdischen Kriegsschauplatz. Samma år kom även Marrs skrift Der Weg zum Siege des Germanenthums über das Judenthum ut i Bern i Schweiz. Det som skilde Marrs verk från alla andra antisemitiska skrifter vid denna tid var att Marr här myntade termen antisemitism.

Antisemitism var enligt Wilhelm Marrs språkbruk sak samma som, med Wikipedias ord, ”avståndstagande från och aktiv kamp mot judendomen”.  Marrs bok blev snabbt populär och trycktes i tiotalet upplagor, vilket även innebar att hans term antisemitism vann burskap på kort tid. Antisemitismen var den i Marrs ögon positiva idé som skulle användas i försvarssyfte mot den upplevda judiska anstormningen.

Wikipedias författare gör följande utläggning om Marrs syn: ”Trots den sedvanliga jargongen var hans antisemitism i första hand socialt motiverad, han ansåg att judefrågan var ett socialpolitiskt problem och uppmanade det utsugna folket att bekämpa den judiska kapitalismen, den gyllene internationalen.” Liknande tankar hade tidigare framförts av bland andra Karl Marx i uppsatsen Zur Judenfrage.

Karl Lueger påverkade Hitler.

Den myckenhet av antijudisk opinionsbildning som existerade i Europa vid denna tid, framförallt i Centraleuropa och Frankrike, gav även upphov till en politisk rörelse vilken i Österrike förde fram Karl Lueger (1844-1910) till borgmästarposten i den kosmopolitiska staden Wien. Adolf Hitler har i sitt världshistoriska pekoralverk Mein Kampf vittnat om den betydelse Luegers politik hade för honom och den framväxande nationalsocialismen.

Ordet antisemitism användes således under den beskrivna tidsperioden uteslutande för att beteckna en antijudisk inställning och, vilket måste inskärpas, har i praktiken aldrig använts på annat sätt. Det antal araber som vid denna tid fanns i Europa var ju också mycket lätt räknade, varför deras inflytande i samhället till skillnad från situationen i dag var obefintligt.

För att svara på frågan i blogginläggets rubrik: Nej, ”islamofobi” kan aldrig vara ”antisemitism” eller för den delen tvärtom. Ordet islamofobi, som av vänstern och andra professionella så kallade antirasister används i huvudsak för att brännmärka kritik av radikal islamism och jihadism, kunde i sig vara värt en längre utläggning.

Men det får i så fall bli en annan gång. Avslutningsvis är det fullt möjligt för medlemmar av ett visst folk att vända sig mot och komma att avsky den egna etniciteten. Detta fenomen kallas med en modern term oikofobi.