Om morden på Kennedy och Oswald – och om en mördare som hyllas som hjälte

Ögonblick före skotten i Dallas: John och Jackie Kennedy i öppet fordon jämte Texas-guvernören John Connally.

Den amerikanska regeringsadministrationen har i dagarna, efter beslut av president Donald Trump, via Internet offentliggjort drygt 2800 dokument om mordet på president John F. Kennedy (1917-1963) vilka tidigare varit sekretessbelagda. En liten del av materialet om Kennedy-mordet den 22 november 1963 är dock alltjämt hemligstämplad. http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=83&artikel=6808190

Det är givetvis bra om hädanefter största möjliga öppenhet kan råda beträffande vår moderna historias mest spektakulära mordfall. De enda politiska attentat med dödlig utgång som genom alla tider torde kunna tävla tävla med det på Kennedy är mordet på Julius Caesar  år 44 före Kristi födelse samt mordet på ärkehertig Franz Ferdinand av Österrike-Ungern 1914.

Julius Caesar (100-44 före Kristi födelse) föll offer för en konspiration i Roms senat och bragtes om livet i denna den 15 mars (Idus Martii) år 44 f. Kr. Konspirationens förgrundsgestalter, de romerska ädlingarna Brutus och Cassius, fanns med bland de uppskattningsvis fem-tio förövare som ändade diktatorn Caesars liv och därmed gjorde slut på den romerska republiken. Enligt obduktionsläkaren Antistius protokoll mottog Caesar sammanlagt 23 knivhugg, varav redan det andra var dödande. http://varldenshistoria.se/civilisationer/romarriket/hur-manga-knivhugg-fick-caesar

Ärkehertig Franz Ferdinand (1863-1914) och hans hustru Sophie von Chotek (1868-1914) mördades under ett besök i Bosniens huvudstad Sarajevo den 28 juni 1914, då de – i likhet med Kennedy och hans hustru Jacqueline (1929-94) i Dallas 49 år senare – oförsiktigt nog färdades i öppen bil genom staden. Mördaren  var en 20-årig, lungsiktig bosnienserb vid namn Gavrilo Princip (1894-1918), som backades upp av terrororganisationen Svarta handen.

Statyn över den serbiske ”hjälten” Gavrilo Princip invigs i Belgrad den 28 juni 2015.

Mordet på ärkehertigparet ledde fram till utbrottet av Första världskriget senare samma år. Princip hyllas än i dag som en hjälte av serbiska nationalister, och 101 år efter mordet – således den 28 juni 2015 – restes en staty av honom i Serbiens huvudstad Belgrad. https://www.so-rummet.se/fakta-artiklar/skotten-i-sarajevo-attentatet-som-startade-forsta-varldskriget

Morden på Caesar och Franz Ferdinand fick djupgående konsekvenser för den världshistoriska utvecklingen. Detsamma kan enligt min uppfattning inte sägas om Kennedy-mordet. Detta skakade visserligen USA och västvärlden i sina grundvalar men ändrade knappast världshistorien på något mer avgörande sätt. Möjligen hade konflikten i Indokina – som vid den tid då Kennedy bragtes om livet ännu ej utvecklats till ett fullskaligt krig – fått en något annorlunda karaktär. USA hade vid tiden för Kennedy-mordet omkring 10 000 man stationerade i Vietnam. https://sv.wikipedia.org/wiki/Vietnamkriget

I likhet med ovan berörda mordfall vet vi vem som mördade president John F. Kennedy. Det var Lee Harvey Oswald (1938-63), som var född i New Orleans året före utbrottet av Andra världskriget men anställd vid ett skolbokslager i Dallas, Texas.

Den så kallade Warren-kommissionen (som lade fram The Warren Report den 27 september 1964), tillsatt av president Lyndon B. Johnson i syfte att utreda omständigheterna kring mordet, fastslog då den offentliggjordes  att Oswald var ensam gärningsman och att han med tre skott dödat Kennedy och allvarligt sårat guvernör John Connally som också tillsammans med hustrun Nellie färdades i bilen. Connally bytte sedan parti och tjänstgjorde som finansminister i Richard M. Nixons republikanska dministration 1971-72. /Fotnot/

Kommissionens juridiske rådgivare Arlen Specter myntade teorin om att samma kula som dödat Kennedy även sårat Connally. Någon övertygande bevisning för att andra skyttar skulle ha varit inblandade i presidentmordfallet har aldrig framlagts, även om konspirationsteorierna förvisso stått som spön i backen. https://sv.wikipedia.org/wiki/Warrenkommissionen

Lee Harvey Oswald sköt Kenndy från sjätte våningen i Texas School Book Depository.

Det var den 22 november 1963 som Lee Harvey Oswald från sin position i Texas skolbokslager (Texas School Book Depository), det vill säga sin egen arbetsplats, gjorde sig herostratiskt ryktbar genom att mörda USAs 35e president. Oswald hade tidigare varit anställd som flygplansmekaniker och då bland annat genomgått prickskytteutbildning. John F. Kennedy hade haft en skakig inledning på sin presidenttid efter att ytterst knappt ha besegrat sin republikanske motståndare Richard M. Nixon i presidentvalet i november 1960, där det amerikanska megafiaskot i Grisbukten på Kuba den 17 april 1961 framstår i viss särklass.

Omkring 1500 antikommunistiska exilkubaner skickades av Kennedy-administrationen till Kuba i akt och mening att störta den nyligen upprättade kommunistregimen i Havanna under Fidél Castros ledning. Dessa nedkämpades efter tre dagars strider av kommuniststyrkorna varvid 100 dödades och resten fängslades. De senare återbördades till USA sedan den amerikanska regeringen gått med på att skänka omfattande bistånd till Kuba. Invasionsförsöket var taffligt planerat och genomfört och hade aldrig några reella förutsättningar att lyckas. https://sv.wikipedia.org/wiki/Grisbuktsinvasionen

Kennedys aktier steg efter hand med presidentens statsmannamässiga hanterande av Kubakrisen i oktober 1962 som oförliknelig höjdpunkt. USA hade upptäckt att Sovjetunionen, som då leddes av den färgstarke Nikita Chrusjtjov (1894-1971) med ett förflutet som Stalins hantlangare  i sovjetrepubliken Ukraina, var i färd med att installera nukleära robotbaser på Kuba. http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=1602&artikel=5289118

Kennedy ställde Chrusjtjov mot väggen: han lät införa en blockad mot Kuba och krävde att baserna skulle avvecklas samt att alla vapen under FNs överinseende skulle fraktas tillbaka till Sovjetunionen. USA kunde inte tillåta kärnvapenbestyckade missiler knappt 15 mil från Floridas kust. Chrusjtjov gav efter mot USAs löfte om att inte invadera Kuba. I hemlighet tvingades USA dock även gå med på att montera ned sina robotbaser i NATO-landet Turkiet; om detta kommit fram vid denna tid är det tveksamt, om lovorden över Kennedys ”resoluta” agerande blivit lika ampla som de faktiskt blev.

Fidél Castro träffade dåvarande vicepresidenten Richard M. Nixon på besök i USA 1959.

När de ödesdigra skotten i Dallas föll var det bara ett år kvar till det amerikanska presidentvalet, då alla förväntade sig att John F. Kennedy skulle återväljas för ännu en ämbetsperiod i Vita huset. Resan i öppet fordon i centrala Dallas kan ses som ett avstamp för valkampanjen. Lee Harvey Oswald ändrade dock på den saken men säkrade valsegern 1964 för den demokratiske kandidaten, president Lyndon Johnson. Det är väl känt att Oswald var socialist med starka sympatier för både Sovjetunionen och Kuba. I början av 1960-talet vistades han i Sovjetunionen, där han träffade sin hustru Marina Oswald Porter född Prusakova 1941. https://sv.wikipedia.org/wiki/Lee_Harvey_Oswald

Det framgår av de nyligen offentliggjorda handlingarna att Oswald bara ett par månader före mordet på Kennedy  vid Sovjetunionens ambassad i Mexico City hade träffat KGB-mannen Valerij Vladimirovitj Kostikov, som var stationerad vid KGBs avdelning 13 som sysslade med politiska mord och attentat. Den amerikanska federala polisen FBI fick kännedom om detta möte den 1 oktober 1963 men vidtog inga åtgärder.

Möjligen berodde detta på att Oswald, även av ryssarna, betraktades som en något förvirrad men troligen ofarlig tokstolle. Oswald hade även haft kontakter med Kubas konsulat i Mexiko. https://www.aftonbladet.se/nyheter/a/R3E1d/kennedys-mordare-traffade-kgb-agent–kort-fore-skotten

Det krävs emellertid inga övernaturliga mått av fantasi att föreställa sig, att såväl ryssar som kubaner hade intressen av att bli av med USAs besvärlige president. Moskva kan ha varit ute efter hämnd för förödmjukelsen i samband med Kubakrisen ett år före mordet, medan Kuba hade ännu tydligare intressen i sammanhanget: genom bland annat vittnesmål i den amerikanska kongressen har det framkommit, att den amerikanska säkerhets- och spionorganisationen CIA genom projektet Operation Mungo (Operation Mongoose) utförde ett flertal försök att mörda diktatorn Fidél Castro (1926-2016) och störta kommunisterna från makten under perioden 1960-62. https://en.wikipedia.org/wiki/Cuban_Project

Fulgencio Battista: Kubas president 1940-44 samt 1955-59. Här på tidskriften Times omslag.

Försöken att mörda Castro, som tagit makten på nyåret 1959 efter en framgångsrik gerillakamp och tvingat den tidigare korrupte diktatorn Fulgencio Battista (1901-73) att fly till Miami i Florida jämte över en halv miljon landsmän, omfattade exempelvis mordförsök via förgiftade cigarrer och en förgiftad dykardräkt. Det ter sig därför inte som helt orimligt att kubanerna ville hämnas för attackerna mot Castro och svara med samma mynt.

Enligt den amerikanske författaren William F. Buckley, Jr. (1925-2008), grundare av den inflytelserika konservativa tidskriften National Review, i tomanen ”Mongoose R.I.P.” (London 1987) handlade Lee Harvey Oswald på direkt eller indirekt uppdrag av Fidél Castro i Havanna. Boken tar upp CIAs mordförsök på Castro och robotkrisen på Kuba, och även om boken i mycket bygger på fiktiva händelser så talar fakta i målet för att teorin om Castro-regimens inblandning kan vara riktig.

Om mordet på John F. Kennedy – trots Warren-rapporten och trots de nu frisläppta dokumenten – åtminstone delvis ter sig gåtfullt så kan detsamma förvisso sägas om mordet på Lee Harvey Oswald den 24 november 1963. Oswald sköts till döds från 30 centimeters håll av den kriminellt belastade nattklubbsägaren Jack Ruby (1911-67), egentligen Jacob Leon Rubenstein, under förflyttning från polishäktet i Dallas till delstatsfängelset mitt under televiserad direktsändning från TV-bolaget NBC: https://www.youtube.com/watch?v=r6PcVCqg3tg

Lee Harvey Oswalds baneman Jack Ruby avled i fängelse 1967.

Det har spekulerats vida om motivet till Rubys mordhandling och personligen kan jag tänka mig tre motiv: 1. Jack Ruby var personligen chockad över mordet på Kennedy och ville hämnas detta genom döda Oswald. 2. Ruby hade maffiaförbindelser och sköt Oswald för maffians räkning för att dölja dess inblandning i mordet. 3. Ruby handlade på uppdrag av den kubanska regimen i syfte att mörka dess inblandning.

Enligt Warren-rapporten fanns inget som tydde på att Ruby hade maffiarelationer, och tanken att en upprörd privatperson skulle vilja vedergälla mordet på en omtyckt president genom att avliva mördaren framstår i alla fall för denna bloggare som tämligen osannolik. Om teorin om Castro-regimens inblandning i Kennedy-mordet är riktig – vilket jag hävdar att den kan vara – blir tanken att Ruby agerade för kubanernas räkning desto mer plausibel. Ruby besökte för övrigt själv Kuba 1959. https://sv.wikipedia.org/wiki/Jack_Ruby

Lee Harvey Oswald: lejd av kubanerna?

Jack Ruby dömdes den 14 mars 1964 till döden för mordet på Lee Harvey Oswald men avled i fängelse i en cancerrelaterad sjukdom den 3 januari 1967 innan domen hunnit verkställas.

Det har formulerats tonvis med konspirationsteorier avseende mordet på president John F. Kennedy. Det mest kända exemplet härvidlag är väl Oliver Stones Oscar-belönade film JFK från 1991, enligt vilken bland andra Kennedys vicepresident Lyndon Johnson var inblandad i försöken att mörklägga mordhandlingen. Detta är inte något som jag tänker ta upp här, mycket beroende på att jag är mer eller mindre allergisk mot konspirationsteorier. https://tommyhansson.wordpress.com/2009/07/16/behovet-av-konspirationer/

Mycket av glorian kring John F. Kennedys ”1000 dagar” som USAs president härrör från mordet den 22 november 1963. Hade Kennedy fått fortsätta är risken stor att han, precis som sin efterträdare, svårt vingklippts Vietnamkriget och kanske också de skandaler som omgärdade hans privatliv men som pressen teg om. I verkligheten var Kennedy en ganska ordinär politiker som levde högt på familjens pengar och sin personliga karisma.

Chefsdomare Earl Warren (1891-1974), ordförande i Warren-kommissionen.

Fotnot: Warren-kommissionen leddes av presidenten i USAs Högsta domstol, Earl Warren. Övriga medlemmar var förre CIA-chefen Allen Dulles, kongressmannen och senare presidenten Gerald Ford, kongressman Hale Boggs, förre chefen för världsbanken John J. McCloy, Georgia-guvernören Richard Russell, senator John Sherman Cooper och senator Arlen Specter (juridisk rådgivare)

Annie, Anna-Karin – och Ayn

Anna-Karin Hatt – Mauds favorit.

Striden om vem som skall efterträda Maud Olofsson som ny ledare för Centerpartiet lär i första hand komma att utkämpas mellan Annie Johansson och Anna-Karin Hatt. Båda småländskor, båda unga – Annie född 1983, Anna-Karin född 1972.

Annie Johansson fyller när detta skrivs snart 28 år (16 juli) och valdes 2006 in i riksdagen som dess yngsta ledamot. Hon är partiets ekononomiskt-politiska talesperson och därtill vice gruppledare i riksdagen. Med sin nyliberala utsyn – en av hennes politiska förebilder är Margaret Thatcher – är hon helt klart den så kallade Stureplans-falangens favorit.

Anna-Karin Hatt är elva år äldre än Annie Johansson och blir 39 år den 7 december. Hon är IT- och regionminister (biträdande näringsminister) och den som Maud Olofsson helst vill se som sin efterträdare. Är inte lika utmejslat liberal som Annie Johansson. Anna-Karin, som varit ledarskribent på centertidningarna Hallands Nyheter och Södermanlands Nyheter,  är född Andersson och gift med Greger Hatt som var med och bildade Miljöpartiet i början på 1980-talet; han gick sedan över till Socialdemokraterna innan han landade hos Centern. Tidigare var Anna-Karin Hatt gift med centerprofilen Ola Alterå.

Jag kan inte påstå att jag bryr mig över hövan om vem som blir Centerpartiets nya ledare. I Aftonbladet den 23/6 fanns dock på kulturavdelningen  intressant information i sammanhanget: Annie Johanssons tre favoritböcker påstods vara Johan Norbergs Till världskapitalismens försvar, Robert Nozicks Anarki, stat och utopi samt idéromanen Och världen skälvde av Ayn Rand. De två förstnämnda verken har jag inga särskilda synpunkter på. De är säkert lärorika, bildande och inspirerande om man lutar åt det nyliberala hållet, även om jag personligen (ännu) inte läst dem.

Rand-frälsta Annie Johansson.

Den tredje boken i ordningen har jag dock läst. Författarinna är rysk-amerikanskan Ayn Rand (1905-82), vilken onekligen är en framstående skribent men tyvärr också tillskyndare av en nördig och närmast totalitär  ideologi som något oegentligt kallas objektivismen. Och världen skälvde (på engelska Atlas Shrugged) är en tegelstensroman som kom ut på svenska i tre volymer på Timbro förlag i slutet på 1980-talet. Boken publicerades först i USA 1957 som ett politiskt-ideologiskt manifest, där författarinnan förkunnar att människan endast existerar för sin egen skull och att hennes strävande efter lycka är den högsta moraliska normen. Människan bör vara en heroiskt rationell varelse och allt som är däremot – religion, altruism, kollektivism – är ondskefullt.

Personportätten i Och världen skälvde är irriterande ensidiga och onyanserade. Hjältefigurerna, såsom messiasgestalten John Galt, dennes älskade Dagny Taggart samt Hank Rearden, är undantagslöst vackra, smärta och handlingskraftiga, med andra ord lysande exemplar av det mänskliga släktet. Skurkarna (på svenska ”roffarna”, på engelska the looters) är samtliga ömkliga, blekfeta och korrumperade och bör helst utrotas från jordens yta.

Jag tvingade mig igenom den svenska upplagan av boken med dess tre volymer för att jag sanningsenligt skulle kunna säga att jag läst den. Den är förvisso skriven på kraftfull prosa och innehåller en hel del spänning och visst annat av intresse, men den kritiske läsaren kan inte undgå att notera det malande predikande som genomsyrar verket, kulminerande i John Galts stora tal över 76 sidor i den svenska upplagan. Detta tal måste vara det mest effektiva sömnpiller världslitteraturen äger. Jag skall här inte öda några ord på själva handlingen i boken, den är löjligt melodramatisk, orealistisk och fyrkantig.

Storasyster Ayn ser dig…

När Atlas Shrugged kom ut i USA fick den ett blandat mottagande. Liberaler, som i likhet med Ayn Rand sjöng kapitalismens lov, tenderade att höja boken och dess bisarra författarinna till skyarna. Konservativa med en kristet orienterad livssyn stöttes av bokens kompromisslösa ateism och totala oförståelse för religionens värden. Det medförde att Rand genast fick den inflytelserika tidskriften National Review– då som nu den amerikanska konservatismens flaggskepp – och dess grundare, den troende katoliken  William F. Buckley, Jr., mot sig. Buckley lät medarbetaren Whittaker Chambers, en avhoppad kommunist och den som några år tidigare avslöjat den uppburne amerikanske UD-tjänstemannen Alger Hiss som kommunist och sovjetisk spion, skriva en recension under rubriken ”Storasyster ser dig” med bland annat följande lydelse (min översättning från engelskan):

Från nästan vilken sida som helst i Atlas Shrugged kan en röst höras, utifrån smärtsam nödvändighet, kommenderande: ”Till en gaskammare – gå!” Samma oflexibla självrättfärdighet resulterar också (i total avsaknad av någon form av befriande humor), i udda extravaganser…detta dollartecken, till exempel.

Chambers har metaforiskt fångat författarinnans obarmhärtiga fanatism och intolerans, vilken för övrigt har många paralleller med en (pseudo)religiös tro. Dollartecknet syftar på  Rands en smula barnsliga upphöjande av det amerikanska dollartecknet som det godas symbol nummer 1. Trots vissa marginella förtjänster måste Ayn Rands magnum opus enligt mitt synsätt hänföras till litteraturhistoriens praktpekoral och bör i dag läsas främst i avskäckande syfte. Då  rekommenderar jag hellre Rands genombrottsverk De levande (We the Living) och Anthem (Hymn), båda mer anspråkslösa och mer läsvärda än Och världen skälvde.

Annie Johansson får naturligtvis ha vilka favoritböcker hon vill för mig. Att en tänkbar ledare för ett svenskt riksdags- och regeringsparti inrangerar fanatikern Ayn Rands svulstiga Och världen skälvde bland sina absoluta favoritböcker bedömer jag emellertid som klart oroande.

Centern skulle sannolikt göra väl i att  låta Annie Johansson stå på tillväxt samt förpassa Stureplans- och bögliberalerna ut i partiets periferi när man ändå håller på. Det är inte mer liberalism Centerpartiet behöver, snarare mer konservatism. Och i så fall undrar jag om inte jordbruksminister Eskil Erlandsson vore en bättre partiledarkandidat.

Kommer Eskil Erlandsson att ladda bössan?