Stormakterna är dåliga på att ockupera

Tibetaner världen över har inte givit upp sitt motstånd mot den kinesiska ockupationen av deras hemland.

”Ockupation är inte stormakternas paradgren”, konstaterar Dagens PS den 7 april. Det verkar inte så, nej. Men undantag finns. https://www.dagensps.se/investerardygnet/ockupation-ar-inte-stormakternas-paradgren/

Det krävs inget strategiskt snille för att inse att Rysslands invasionsplaner avseende Ukraina har gått om intet. Ryska generaler hade ett koncept om att landet skulle kunna tvingas på knä inom 72 timmar och lyckades tuta i Vladimir Putin att detta skulle kunna lyckas, men när invasionen – som inleddes den 24 februari – nu har pågått i halvannan månad syns fortfarande inget slut på kriget.

Sovjetunionen/Ryssland. Dagens PS skribent fastslår vidare att Ryssland har ett uselt facit när det gäller militära utlandsoperationer i modern tid. När sovjetiska styrkor invaderade det otillgängliga Afghanistan på julafton 1979 i syfte att backa upp en skakig kommunistregim hade man inte räknat med att tvingas lämna landet med svansen mellan benen, vilket skedde den 15 februari 1989. https://sv.wikipedia.org/wiki/Afghansk-sovjetiska_kriget

Efter Sovjetunionens sammanbrott den 31 december 1991 tog det inte många månader innan regimen, ledd av president Muhammed Najibullah, tvingades avgå. För motståndet svarade den afghanska motståndsrörelsen Mujaheddin, vilken i sin tur fick kraftigt ekonomiskt och militärt stöd från USA, som med all rätt såg konflikten som en del i det Kalla kriget. Efter fyra års inbördeskrig kom talibanerna till makten 1996 varvid Najibullah avrättades. Det sovjetisk-afghanska kriget kostade 1,5 miljoner människor livet, varav 90 procent var civila offer.

Enligt militärexperten Anthony James Joes kan den sovjetiska ockupationen av Afghanistan ses som en ”textbook study of how a major power kan fail to win a war against guerillas.”

Inte heller de två krigen i Tjetjenien 1994-96 respektive 1999-2000 blev någon större succé för ryssarna. De lyckades visserligen få tjetjenerna på knä till slut, men det krävdes alltså två krig under fyra års tid att betvinga ett land lika stort som Värmland med 1,3 miljoner invånare. https://sv.wikipedia.org/wiki/Andra_Tjetjenienkriget

USA. De båda ovannämnda exemplen visar att Sovjet/Ryssland förlitade sig mer på våld än på diplomati, vilket naturligtvis även angreppet på Ukraina visar. Sak samma kan sägas om USAs ageranden i Sydvietnam och de övriga indokinesiska länderna Laos och Kambodja under åren 1960-75. USAs syftemål var att hindra kommunisterna från att ta makten.

Det var den så kallade dominoteorin som var vägledande för de amerikanska insatserna i Indokina. Den gick ut på att om kommunismen upprättas i ett land så kommer övriga länder i samma region att falla som dominobrickor. Oavsett teorins riktighet var det tvivelsutan en ädel uppgift att ta itu med kommunisterna, men dessvärre begick amerikanerna under processen alla fel som var möjliga att begå.

Konflikten i Indokina blev ett historiskt fiasko för Förenta staterna, som beräknas ha förlorat 58 230 soldater enbart i Vietnam. Som mest fanns vid samma tillfälle omkring 580 000 amerikanska soldater i Vietnam 1968. Totalt varierar uppskattningen av antalet dödsoffer i civila och militära offer mellan 2 och 5 miljoner. I slutändan stod USA som förlorare, vilket var första gången USA förlorat ett krig. https://sv.wikipedia.org/wiki/Vietnamkriget

Storbritannien. Om bara viljan hade funnits hade såväl ryssar som amerikanare kunnat lära sig ett och annat av den brittiske fältmarskalken Gerald Templer, som av Winston Churchill utnämndes till högkommissionär i the Federation of Malaya (Malaysia) sedan den kommunistiska MNLA-gerillan i västra delen av landet mördat hans företrädare Henry Gurney i ett bakhåll 1951. Templer hade tidigare deltagit i de båda världskrigen samt slagit ner det arabiska upproret i det brittiska Palestina-mandatet. https://sv.wikipedia.org/wiki/Gerald_Templer

Templer uttryckte sin strategi för gerillabekämpning på följande sätt: ”The answer to the uprising lies not in pouring more troops into the jungle, but in the hearts and minds of the people.” Oroligheterna i Malaysia inleddes 1948 och när Templer lämnade landet 1954 hade det lugnat ner sig betydligt. 1960 hade britternas kontrarevolution slutligen segrat på alla fronter.

Storbritannien var emellertid inte lika skickligt på att hantera ockuperade områden överallt som i Malaysia och några andra områden av typ Oman och Grekland. Ett eklatant exempel på det är Brittiska Indien, den så kallade juvelen i kronan i det brittiska imperiet. Ett ökänt exempel härpå är massakern i parken Jallianwala Bagh i sikhernas heliga stad Amritsar den 13 april 1919. https://sv.wikipedia.org/wiki/Brittiska_Indien

General Reginald Dyer gav här sina soldater order om att beskjuta en fredlig demonstration tills ammunitionen tog slut. När krutröken skingrats hade 379 dödats och 1100 sårats enligt officiell brittisk statistik, men andra källor nämner att så många som 1526 personer kan ha massakrerats till döds. Följden blev att Mohandas Gandhi fick vind i seglen i sin självständighetskamp och 1947 fick britterna lämna Indien som också omfattade Pakistan, Bangladesh, Myanmar och Sri Lanka. https://sv.wikipedia.org/wiki/Amritsarmassakern

Kina. Tibet har varit en kommunistkinesisk koloni sedan 1950 med den officiella beteckningen ”självstyrande region”. Redan på 600-talet var Tibet ett starkt kungadöme med buddhistisk prägel vilket dock erövrades av de mongoliska horderna på 1200-talet. På 1800-talet hamnade landet så i konflikt med Ryssland och Kina.

Efter det kinesiska kejsardömets fall fördrevs de kinesiska trupperna i Tibet 1912. De återkom emellertid 1950 efter Mao Tse-tungs kommunistiska revolution och inledde en radikal omdaning av det traditionella tibetanska samhället. Det ledde till att landets andliga och världsliga överhuvud, Dalai lama, och hans anhängare 1959 flydde och upprättade ett exiltibetanskt högkvarter i Dharamsala i norra Indien. https://sv.wikipedia.org/wiki/Tibet

Den kinesiska ockupationsmakten har betett sig ytterst brutalt och bland annat mördat munkar och våldtagit nunnor i syfte att krossa den speciella variant av buddhism som genomsyrar det tibetanska samhället. Detta har, 72 år efter den kinesiska invasionen, ännu inte lyckats – tibetaner i Tibet och utlandet har inte givit upp sitt motstånd mot ockupanterna.

.

Blandade visdomsord och sentenser

Ingen vet var haren har sin gång.

Svenska språket innehåller ett stort antal talesätt och sentenser av olika slag. Några av dessa är stigna direkt ur folkdjupet och avspeglar lärdomar som ofta gjorts under mer eller mindre smärtsamma förhållanden. Andra har inlånats från utlandet inklusive det gamla Rom under det att några härrör från litteraturen, Bibeln eller andra kristna urkunder.

Länge hölls den visdom som emanerar ur de allra flesta av nämnda talesätt och sentenser för självklar. I de yttersta av dessa tider har de emellertid av somliga börjat ifrågasättas såsom löjeväckande, banala eller meningslösa. Detta är såväl ohistoriskt som dumdristigt. Dock bör framhållas att det finns undantag från alla regler.

I det här inlägget slår jag ett slag för traditionell visdom och klokskap genom att återge några av talesätten och samtidigt presentera min personliga tolkning av dessa. Några har jag till och med kommit på själv.

Alla är barn i början. Det tar tid att lära sig saker.

Allt kommer till den som kan vänta. Hav tålamod!

Allt löser sig, sa han som sket i vasken. Allt ordnar sig till slut.

Allt är inte guld som glimmar. Se inte bara till det ytliga.

Anden är villig, köttet är svagt. Det räcker inte med att vilja något – det måste omsättas i praktiken. Bibliskt ursprung.

Arga katter får rivet skinn. Bråkstakar får skylla sig själva om de råkar illa ut.

Att bygga upp, ej riva neder, är en kristens plikt och heder. Kristna bör omsätta sin tro i handling.

Att komma till makten och behålla den. Socialdemokratisk ideologi enligt författaren Vilhelm Moberg.

Att segla är nödvändigt, att leva är inte nödvändigt. Livet blir vad vi fyller det med.

Av barn och fyllbultar får man höra sanningen. Sanningen kan komma från oväntat håll.

 

Bara döda fiskar flyter med strömmen. Följ inte kritiklöst den stora massans åsikter!

Borta bra men hemma bäst. Glöm inte var du hör hemma.

Bra karl reder sig själv. Det här klarar du själv!

Bränt barn skyr elden. Dåliga erfarenheter leder till försiktighet.

Bättre brödlös än rådlös. Den påhittige klarar sig alltid.

Bättre en fågel i handen än tio i skogen. Du vet vad du har men inte vad du får.

Bättre fly än illa fäkta. Ägna ingen tid åt fruktlösa strider.

Bättre lyss´ till den sträng som brast än att aldrig ha spänt en båge. Det skadar aldrig att försöka.

Bättre stämma i bäcken än i ån. Ta tag i svårigheterna så snart du kan.

 

Den som fikar efter mycket mister ofta hela stycket. Hys realistiska förhoppningar!

Den som gräver en grop åt andra faller ofta själv däri. Lura inte andra – då kan det gå illa.

Den som inte varit radikal i sin ungdom har inget hjärta. Den som inte ändrar sig i mogen ålder och blir konservativ har ingen hjärna. Citat som Winston Churchill hämtade från den franske statsmannen Georges Clemenceau, som i sin tur fått det från någon annanstans.

Den som vill ha fred bör rusta sig för krig. Om du vill komma i åtnjutande av goda saker bör du vara beredd på det värsta.

Den som vill vara fin får lida pin. Det kostar på att vara presentabel.

Det enda säkra är skatterna och döden. Tillvaron är obeständig förutom i ett fåtal avseenden.

Det ordnar sig med blommorna, bara kärringen dör. Det löser sig!

Det osar katt. Det här verkar riskabelt.

Det skall böjas i tid det som krokigt skall bli. Var väl förberedd!

Det som göms i snö kommer fram i tö. Allt uppdagas till slut.

Det var surt, sa räven om rönnbären. Misslyckat försök att hävda att man inte är intresserad av något man egentligen är väldigt intresserad av. ”Rönnbären” är en felöversättning av den ursprungliga grekiskans ”druvorna”.

Det är inte målet som är viktigast utan vägen dit. Livets prövningar gör dig starkare. Talesätt byggt på Karin Boyes dikt ”I rörelse”.

Det är inte över förrän den feta damen sjunger. Håll ut ända till slutet. Talesätt med operamotiv.

Det är mörkast före gryningen. Misströsta inte- snart ljusnar det!

Droppen urholkar stenen. Ha inte för bråttom – låt det ta tid!

Du kan ingenting ta med dig dit du går. I livet efter detta är dina rikedomar betydelselösa.

Döm inte hunden efter håren. Det är inte utseendet som är det viktiga.

 

Egen härd är guld värd. Ditt hem är din borg.

Elda inte för kråkorna. Ansträng dig inte i onödan.

En olycka kommer sällan ensam. Tro inte att det inte kan bli värre.

Ensam är stark. Du kan mer än du tror.

Ett gott samvete är den bästa huvudkudden. Följ ditt samvete så slipper du oroa dig.

 

Friskt vågat, hälften vunnet. Satsa ordentligt så har du en sportslig chans.

 

Goddag yxskaft. Används för att påpeka att man fått ett intetsägande svar på en fråga.

Gråt inte över spilld mjölk. Haka inte upp dig på småsaker.

Gå inte över ån efter vatten. Var tacksam över vad du redan har.

Gör så gott du kan och låt Gud göra resten. Överlåt åt Gud det du inte klarar av själv.

 

Har man tagit fan i båten får man ro den i land. Du är själv ansvarig för mindre lyckade val.

Hoppet är det sista som överger människan. Det finns alltid hopp oavsett hur mörkt det ser ut.

Hur man än vänder sig har man ändan bak. Acceptera att du är den du är!

Huvudsaken i livet är inte att segra utan att kämpa väl. Gör så gott du kan! Visdomsord från den moderna olympiska rörelsens grundare, baron Pierre de Coubertin.

Hälsan tiger still. Var tacksam för att allt går sin gilla gång. Ur Erik Gustaf Geijers dikt ”Odalbonden”.

Hämnden är min, säger Herren. Bry dig inte om att försöka utkräva hämnd – Gud ordnar den saken om det behövs. Hämtat ur Femte Moseboken.

Här ligger en hund begraven. Någonting är inte rätt.

Högmod går före fall. En alltför stor självuppskattning gör att du inte rätt kan bedöma tillvarons fallgropar.

 

I de lugnaste vatten finns de största fiskarna. Allt är inte som det tycks vara.

I krig och kärlek är allting tillåtet. Extrema förhållanden kan kräva extrema åtgärder.

I mörkret är alla katter grå. Döm inte utan att ha hela bilden klar för dig.

Inga träd växer upp i himlen. Var realistisk i dina förhoppningar.

Ingen rök utan eld. Inget rykte utan grund.

Ingen vet var haren har sin gång. Livet är oförutsägbart.

I nöden prövas vännen. När du har det svårt visar det sig vilka som är dina verkliga vänner.

 

Jag anar ugglor i mossen. Här är något som inte stämmer.

Ju fler kockar, desto sämre soppa. Blanda inte in för många i det som skall göras.

Ju större de är, desto tyngre faller de. Låt dig inte imponeras av berömmelse och förment storhet.

 

Kalla en spade för en spade. Att tala klarspråk.

Kasta inte pärlor för svin. Lägg inga resurser på något som är ovärdigt.

Kom ihåg att du är dödlig. Bli inte övermodig!

 

Lagom är bäst. Gör allt med måtta.

Lika barn leka bäst. Håll dig till likasinnade.

Liten tuva stjälper ofta stort lass. Ingenting är säkert – shit happens!

Låt inte snålheten bedra visheten. Sparsamhet är inte alltid en dygd.

Läkare, bota dig själv! Predika inte bara för andra, visa själv vad du kan. Mycket gammalt talesätt som Jesus hänvisar till i Lukas 4:23.

Lätt fånget, lätt förgånget. Det som är lätt att vinna är också lätt att förlora.

 

Makt korrumperar och all makt korrumperar absolut. Ju mer makt desto större risk för korruption. Citat från den engelske historikern Lord Acton.

Man kan inte både äta kakan och ha den kvar. Bestäm dig för hur du skall ha det!

Man ser inte skogen för alla träd. Låt inte detaljerna göra dig blind för helheten.

Man skall aldrig säga aldrig. Inget  är givet på förhand.

Motgångar är till för att övervinnas. Låt dig inte nedslås om något går fel – du kan rätta till det!

Människan spår men Gud rår. Gud är den som bestämmer i slutändan.

 

Nära skjuter ingen hare. Det är bara träffar som räknas.

När nöden är som störst är hjälpen som närmast. Det lättar snart!

 

Ont krut förgås inte så lätt. Dåliga saker kan vara svåra att bli av med . Felöversättning från tyskan, där det är ogräs (Unkraut) som inte förgår så lätt.

Otack är världens lön. Det är sparsamt med rättvisa i den jordiska tillvaron.

Ovan molnen är himlen är himlen alltid blå. Låt dig inte nedslås av tillfälliga otrevligheter.

 

Rom byggdes inte på en dag. Låt viktiga saker få ta sin tid.

 

Sikta mot stjärnorna så når du trädtopparna. Satsa hårt så blir resultatet bra även om det inte blir exakt som du tänkt dig.

Själv är bäste dräng. Det här klarar du fint!

Skam den som ger sig. Upp igen, på´n igen!

Skomakare, bliv vid din läst. Splittra inte upp dig utan gör det du är bra på.

Sköt dig själv och skit i andra, frukta Gud och saligt vandra. Gör din grej och lägg dig inte i andras angelägenheter.

Slutet gott, allting gott. Målet är mödan värt.

Smakar det så kostar det. Ingenting är gratis.

Små grytor har också öron. Barn begriper mer än du tror.

Små sår och fattiga vänner skall man inte förakta. Strunta inte i det skenbart obetydliga – då kan det gå illa.

Som man bäddar får man ligga. Handlingar har konsekvenser.

Som man ropar i skogen får man svar. Handlingar har konsekvenser.

Som man sår får man skörda. Handlingar har konsekvenser.

Solen har också sina fläckar. Ingenting är fullkomligt.

Stor i orden, liten på jorden. Ett smort munläder är inte samma sak som storhet.

Svinhugg går igen. Du blir själv behandlad som du behandlar andra.

 

Tala är silver, tiga är guld. Att lyssna kan vara bättre än att låta käften glappa i tid och otid.

Ta seden dit du kommer. Respektera de seder och bruk som råder dit du kommer.

Tiden läker alla sår. Härda ut så skall du se att det lättar så småningom!

Trägen vinner. Med litet tålamod kan du nå målet.

Tänk efter före. Gör ingenting överilat.

 

Väck inte den björn som sover. Mucka inte gräl i onödan.

 

Yla inte med vargarna. Anslut dig inte till den tanklösa mobben.

 

Ärlighet varar längst. Håll dig till sanningen så slipper du trassla in dig i lögner.

Ät, drick och var glad, ty i morgon skall du dö. Gläd dig och njut av livets goda medan du kan!

 

 

Wiesenthal-centret: ”Om Labour vinner valet blir Storbritannien en internationell paria”

Enligt Jeremy Corbyn är dömda Hamas-terrorister och mördare ”bröder”.

Jeremy Corbyn, sedan 2015 ledare för brittiska Labour, väckte nyligen uppmärksamhet då han i en intervju med BBCs Andrew McNeil trots upprepade påstötningar vägrade be om ursäkt för den antisemitism som lever och frodas inom hans parti. Corbyn har, föga övertygande, i efterhand sökt rädda ansiktet genom att påstå att Labour redan har tagit avstånd från judehatet. https://www.timesofisrael.com/after-refusing-to-apologize-for-anti-semitism-corbyn-says-he-already-said-sorry/

Några som inte låtit sig övertygas av Corbyns försäkringar om att han och hans parti inte är antisemiter är Simon Wiesenthal Center i Los Angeles. Jeremy Corbyn och hans Labour-parti toppar nämligen den lista över årets mest framträdande antisemitiska aktörer som centret publicerar varje år. https://www.thesun.co.uk/news/politics/10506222/jeremy-corbyns-labour-biggest-threat-to-jews/

Rabbinen Marvin Hier, som leder Simon Wiesenthal Center, menar att om Corbyn och Labour skulle gå segrande ur det brittiska valet den 12 december skulle Storbritannien i världens ögon framstå som en internationell paria vilket enligt Hier vore en katastrof för demokratin.

Efter att ha påmint om premiärminister Winston Churchills framgångsrika bekämpande av den tyska nationalsocialismen under Andra världskriget citeras rabbi Hier på följande sätt: ”Britain was at the forefront of defeating Hitler and now, on the 75th anniversary of the liberation of Auschwitz, the person who wants to sit in Winston Churchill´s chair at No 10 (Downing Street i London, bloggarens anmärkning) is fostering antisemitism.”

Wiesenthal-centret etablerades för drygt 40 år sedan och är uppkallat efter den legendariske nazistjägaren och förintelseöverlevaren Simon Wiesenthal (1908-2005), som föddes i det dåvarande österrikiska imperiet i vad som i dag är Ukraina. Han tillbringade flera år i Auschwitz och andra nazistiska koncentrationsläger.https://sv.wikipedia.org/wiki/Simon_Wiesenthal

Efter sin befrielse såg Simon Wiesenthal det som sin uppgift att spåra upp och ställa nazistiska krigsförbrytare inför rätta. Han anses genom sin i Wien baserade verksamhet ha bidragit till att mer än 1000 av de senare kunde hittas och få möta en rättvisa de inte unnade sina miljontals offer.

Nazistjägaren och förintelseöverlevaren Simon Wiesenthal blev 96 år.

Antisemitismen och Israel-hatet inom det socialdemokratiska Labour är väl dokumenterade och har resulterat i att ett antal judiska medlemmar lämnat partiet. Bland Labours främsta uppbackare märks den islamistiska palestinaarabiska terrororganisationen Hamas. Från Gaza och London har Hamas emfatiskt tagit parti för Labour inför valet den 12 december. https://www.jpost.com/Diaspora/Antisemitism/Influential-Corbyn-supporting-Facebook-page-run-by-Hamas-from-Gaza-610306

Jeremy Corbyn har genom åren vid ett flertal tillfällen ertappats med att inte bara uttrycka sympati för det så kallade Palestina respektive kritisera staten Israel utan fastmer uttrycka sin sympati gentemot dömda palestinaarabiska terrorister.

I programmet ”Remember Palestine” i iransk TV 2012 kallade Corbyn exempelvis 1000 terrorister, varav många från Hamas, som frisläppts ur israeliska fängelser för ”bröder”. Terroristerna ifråga beräknas mellan sig ha mördat omkring 600 personer. https://www.breitbart.com/middle-east/2018/08/02/jeremy-corbyn-praised-hamas-terrorists-as-brothers-on-iran-state-tv/

Den Hamas-sponsrade Facebook-sidan ”We support Jeremy Corbyn” har fler än 72 000 medlemmar och tillhör Corbyns och Labours mest framträdande sympatisörer.

NATOs 70-åriga historia av förändringar och framgångar

NATOs högkvarter är beläget i Bryssel.

NATO (North Atlantic Treaty Organization), även kallat Atlantpakten, grundades i Washington, D. C. den 4 april 1949. Organisationens förste generalsekreterare, den brittiske generalen Hastings Lionel Ismay (Lord Ismay), uttryckte dess målsättning på följande kärnfulla sätt: ”Hålla ryssarna ute, amerikanerna inne och tyskarna nere.”

Det kan, nu när NATO nyligen firat 70-årsjubileum, konstateras att denna målsättning förändrats i åtskilliga avseenden. Detta framgår med önskvärd tydlighet av Ann-Sofie Dahls faktaspäckade bok NATO – historien om en försvarsallians i förändring (Historiska media 2019, 229 sidor). https://historiskamedia.se/bok/nato/

Jag konstaterar vidare att Ann-Sofie Dahl är precis rätt person att skriva en historisk genomgång av NATOs göranden och låtanden från grundandet 1949 till dags dato. Bland hennes meriter märks att hon är docent i politisk historia samt Nonresident Senior Fellow vid Atlantic Council i Washington, D. C. Hon är eller har varit krönikör i ett antal publikationer och är dessutom bosatt i NATO-landet Danmark.

Kollektivt försvarssystem. NATO bildades av USA, Storbritannien, Frankrike, Italien, Kanada, Norge, Belgien, Nederländerna, Portugal, Danmark, Luxemburg och Island. De sjösatte ett kollektivt försvarssystem där medlemmarna förbinder sig att försvara varandra i fall av yttre angrepp. De enda nordiska/skandinaviska länderna som valde att stå utanför den västliga försvarsalliansen var således Sverige och Finland. https://sv.wikipedia.org/wiki/Nato

NATO har genom åren haft 13 generalsekreterare. Först ut var som nämnts ovan Lord Ismay. Sedan 2014 innehas posten av Norges tidigare statsminister Jens Stoltenberg, som 2014 efterträdde dansken Anders Fogh Rasmussen. Det operativa befälet utövas emellertid av en Supreme Allied Commander Europe (SACEUR), för närvarande den amerikanske flyggeneralen Todd D. Wolters.

När NATO bildades var den europeiska kontinenten svårt förhärjad av Andra världskriget med dess omkring 50 miljoner dödsoffer och ymniga flyktingströmmar. I Europa rådde en rörande enighet om att framtida europeiska krig till nära nog varje pris måste undvikas. Det var uppenbart för alla och envar att USA var det enda demokratiska land som hade förutsättningar att sätta kraft bakom denna målsättning och samtidigt hindra kontinenten från att uppslukas av en totalitär diktatur liknande den nazityska.

Lösningen på det militära planet stavades NATO, som hade föregåtts av den så kallade Brysselpakten från 1948 med Belgien, Frankrike, Luxemburg, Nederländerna och Storbritannien som medlemmar. Dessa insåg att det skulle bli nödvändigt att till den västeuropeiska försvarsgemenskapen knyta USA, som sedan dess dominerat NATO.

Den direkta orsaken till NATOs eller Atlantpaktens bildande var den aggression som utövades av det kommunistiska Sovjetunionen, som beundrades av många aningslösa västerlänningar som den jämte USA mäktigaste segrarmakten i det senaste kriget. Sovjet hade enligt Winston Churchill i ett tal i Fulton i Missoouri i USA 1946 fällt ner en ”järnridå” tvärs över den europeiska kontinenten och förslavat halva dess befolkning. https://www.aef.se/Omvarlden/Notiser/Ironcurtain.htm
  
Särskilt akut blev behovet av ett samlat västerländskt försvar efter det sovjetstödda, kommunistiska maktövertagandet i Tjeckoslovakien 1948, vilket enligt många bedömare sparkade igång det långdragna Kalla kriget på allvar. https://sv.wikipedia.org/wiki/Pragkuppen

NATOs förste överbefälhavare i Europa (SACEUR), general Dwight D. Eisenhower (till vänster), syns här med president Harry S Truman vid sitt tillträde på posten.

Koreakriget ledde till storsatsning på NATO. Enligt det första strategiska konceptet var det meningen att USA skulle stå för det strategiska luftförsvaret under det att Storbritannien skulle ta hand om det taktiska. Övriga medlemsländer skulle förse NATO med marktrupper. Det var ett upplägg som ledde till slitningar inom alliansen – de kontinentaleuropeiska medlemmarna upplevde det som att det var deras uppgift att förse NATO med ”kanonmat”.

”Det skulle, lite otippat, till ett krig i Korea för att harmonin helt skulle infinna sig i det nya transatlantiska samarbetet”, framhåller Ann-Sofie Dahl (sidan 32), ”och för att NATO skulle ta steget vidare från en institution som fortfarande mest befann sig på pappret till en regelrätt organisation med en politisk och militär infrastruktur.”

När Koreakriget inleddes med det av Sovjetunionen och röda Kina uppbackade kommunistiska Nordkoreas angrepp på det USA-stödda Sydkorea den 25 juni 1950 utbröt viss oro bland de västeuropeiska allierade. De länder som hade undertecknat Washingtonfördraget befarade nu att USAs insatser i Koreakriget skulle ske på bekostnad av försvaret av västdemokratierna i Europa. https://www.so-rummet.se/fakta-artiklar/koreakriget-ett-oavslutat-krig

”Det visade sig emellertid bli precis tvärtom”, konstaterar Dahl (sidan 33). ”Den amerikanska tolkningen av Nordkoreas invasion av Sydkorea var att detta inte var någon isolerad attack utan ett första steg i en global kommunistisk offensiv mot väst.”

USA vände med andra ord alls icke Europa ryggen utan storsatsade tvärtom på NATO i syfte att stå väl rustat för en tänkbar sovjetisk aggression i Västeuropa, och kort tid efter Koreakrigets utbrott beviljade kongressen den amerikanska regeringen under president Harry S Trumans ledning fyra miljarder dollar för att förstärka försvaret av Västeuropa.

Dahl (sidan 34): ”Under de följande åren skulle NATO genomgå en formidabel uppbyggnad och omorganisation med en ny integrerad militär struktur under ledning av en amerikansk högsta befälhavare…” Den förste NATO-befälhavaren (SACEUR) i Europa var ingen mindre än general Dwight D. Eisenhower, som hade fört befälet över de allierades invasion av Normandie på Dagen D den 6 juni 1944 och två år efter Koreakrigets utbrott valdes till ny amerikansk president.

Warszawapakten bildas. NATO och Västvärlden insåg snart att, om det skulle vara möjligt att på effektivast möjliga sätt försvara de västliga demokratierna mot sovjetrysk aggression, det var nödvändigt att införliva Västtyskland med Atlantpakten. Således blev Västtyskland (Förbundsrepubliken Tyskland) NATO-medlem den 5 maj 1955 villkorat med att landet inte skaffade sig egna kärnvapen.

Warszawapakten slog med hård hand ner den folkliga resningen i Ungern 1956.

Som en reaktion på det västtyska inträdet bildades på Moskvas initiativ den 14 maj den så kallade Warszawapakten (WP, officiellt Fördraget om vänskap, samarbete och ömsesidigt bistånd). Medlemsländer var Sovjetunionen, Tjeckoslovakien, Östtyskland, Polen, Ungern, Bulgarien och Rumänien. Till skillnad från NATO var WP till sin karaktär offensivt och hade till uppgift att gripa in när socialismens ”landvinningar” ansågs hotade i något medlemsland. Så skedde i samband med Ungernrevolten 1956 och resningen i Tjeckoslovakien 1968. https://sv.wikipedia.org/wiki/Warszawapakten

Återstoden av det Kalla kriget skulle till betydande del komma att präglas av tvekampen mellan NATO och Warszawapakten. Den sistnämnda organisationen upplöstes formellt den 1 juli 1991, mindre än ett halvår innan Sovjetunionen imploderade på nyårsafton samma år. NATO fortsatte dock att existera i högönsklig välmåga vilket överraskade en del bedömare, som gjorde den felaktiga analysen att NATO inte längre behövdes när kommunismen i Europa brutit samman.

NATO har dock genom åren ingalunda varit förskonat från inre slitningar. 1966 valde således Frankrike på den yvigt nationalistiske president Charles de Gaulles initiativ att dra sig ur NATOs gemensamma militärkommando. Ann-Sofie Dahl (sidan 42): ”I mars 1966 mottog den amerikanske presidenten Lyndon B. Johnson ett brev från sin franske kollega med krav på att alla NATO-kommandon på fransk mark skulle dras tillbaka inom ett år, samtidigt som all fransk personal skulle lämna SHAPE.” (SHAPE = Supreme Headquarters Allied Powers Europe).

För att ytterligare markera den franska självständigheten började Frankrike även utveckla egna kärnvapen, på franska benämnda Force de frappe. Dessa är enbart avsedda för försvaret av det egna landet och alltså inte underställda NATO. De franska kärnvapnen utgör världens tredje största kärnvapenstyrka efter Rysslands och USAs motsvarigheter. 1993 återinträdde Frankrike som fullvärdig medlem av NATO. https://sv.wikipedia.org/wiki/Frankrikes_k%C3%A4rnvapen

Ett nytt kapitel i NATOs historia. Efter Sovjetunionens upplösning har NATOs uppgifter av naturliga skäl omdefinierats. Enligt det nya konceptet kunde NATO ingripa utan att något medlemsland utsatts för yttre hot. Det tillät NATO att 1995 ingripa i Bosnienkriget efter FN-beslut, och 1999 gick man ut i krig mot det dåvarande Jugoslavien inom ramen för Kosovokriget, nu utan FN-beslut, och genomförde en 14 veckors bomboffensiv. Denna ledde till att kriget upphörde den 11 juni 1999 och att den jugoslaviske diktatorn Slobodan Milosevic fann sig nödgad acceptera FNs resolution 1244 och att dra tillbaka de serbiska styrkorna från Kosovo. https://sv.wikipedia.org/wiki/Kosovokriget

När den islamistiska terrorgrupperingen al -Qaida den 11 september 2001, på order av dess ledare Usama bin Ladin, angrep World Trade Center i New York och det amerikanska försvarshögkvarteret Pentagon i Arlington i Virginia innebar det startskottet för en ännu pågående islamistisk offensiv mot inte bara USA, utan mot den demokratiska Västvärlden och dess frihetliga traditioner i stort.

Ann-Sofie Dahl beskriver på följande sätt vad attackerna den 11 september 2001 medförde för NATOs del (sidorna 136-137):

Även för NATO innebar 11 september-attackerna inledningen på ännu ett nytt kapitel i försvarsalliansens historia. Det första årtiondet efter Berlinmurens fall hade präglats av ljusa förhoppningar om evig fred och frihet, trots krig och etnisk rensning i Europas sydöstra hörn. Det nya decenniet, århundradet och rentav årtusendet inleddes till en mörk bakgrund, med oro över nya attentat och dystra spekulationer om vart (väst)världen var på väg.

Det så kallade Nine Eleven resulterade i att för första och hittills enda gången i NATOs historia artikel 5 om ömsesidiga försvarsgarantier enligt Washingtontraktaten – att en attack mot ett medlemsland, i detta fall USA, är en attack på NATOs samtliga medlemsländer – aktiverades. I Afghanistankriget 2001 var NATOs roll tydligt underordnad USAs, men i det efterföljande Irakkriget fick alliansen en mer aktiv roll.

Sverige ingår för närvarande i det NATO-anknutna Partnerskap för fred.

29 medlemsstater. När NATO bildades 1949 bestod organisationen av tolv medlemmar. Detta antal har i olika omgångar utökats till att i dag omfatta 29 medlemsstater. Det är i hög grad illustrativt för NATOs exempellösa framgångar att den aktuella försvarsalliansen numera omfattar alla de sovjetiska satellitstater som ingick i Warszawapakten och även ytterligare ett antal öststater.

Följande länder har anslutit sig till NATO efter Berlinmurens fall 1989: Östtyskland (som del i det återförenade Tyskland) 1990, Tjeckien (1999), Polen (1999), Ungern (1999), Bulgarien (2004), Estland (2004), Lettland (2004), Litauen (2004), Rumänien (2004), Slovakien (2004), Slovenien (2004), Albanien (2009), Kroatien (2009) samt Montenegro (2017). Bosnien-Hercegovina, Georgien och Nordmakedonien befinner sig samtliga sedan 2012 i en process att ansluta sig till NATO.

Sverige och NATO. Förutom de fullvärdiga medlemmarna omfattar NATO-gemenskapen formaliserade partnerskap med 41 länder i Europa, Nordafrika, Mellanöstern och Asien. Sverige samarbetar sedan 1994 med alliansen inom ramen för Partnerskap för fred (PFF), vilket innebär att svenska trupper regelbundet samövar med NATOs styrkor. Under senare år har frågan om en regelrätt svensk NATO-anslutning i ökande utsträckning varit föremål för en seriös diskussion. https://www.swedenabroad.se/es/embajada/brussels-nato/faq-to-the-embassy/sveriges-samarbete-med-nato/

Orsaken till att det emellertid stannat vid till intet förpliktande diskussioner och inte en svensk ansökan om NATO-medlemskap är en kvardröjande övertro på alliansfrihet av traditionellt slag. Sådan förutsätter emellertid ett starkt inhemskt försvar av ett slag som Sverige inte haft på många år. Sanningen är att Sverige inte skulle klara ett fientligt angrepp många dagar med de rudimentära försvarsstyrkor vi i dag förfogar över: Sverige är helt enkelt beroende av hjälp utifrån för den händelse det värsta skulle inträffa.

Den enkla sanningen är att enda sättet att vara garanterade sådan hjälp är fullvärdigt medlemskap i NATO.  

Grov propaganda mot systemkritiska partier inför EP-valet

Några av ledarna för Europas systemkritiska partier samlade på en bild.

Så kallade populistiska partier är nu ungefär jämnstarka med socialdemokratiska partier i Europa. Det visar en sammanställning som gjorts av det nyliberala marknadsinstitutet Timbro. En av fyra européer anges ha röstat på ett ”auktoritärt populistiskt parti” i det senaste valet. https://www.europaportalen.se/2019/02/index-historiskt-skifte-populister

Timbro nöjer sig alltså inte med den förklenande beteckningen ”populistiska” om Europas systemkritiska partier. För säkerhets skull drar man till med ”auktoritärt populistiska” för att riktigt understryka, att det här är en företeelse som rättänkande medborgare bör ogilla.

Andreas Johansson Heinö, förlagschef på Timbro och krönikör i Dagens Nyheter, citeras så: ”Populismen som politisk kraft är nu dubbelt så stark som liberalismen och jämnstark med socialdemokratin. Det är ett historiskt skifte vi ser.”

Det genomsnittliga stödet för de europeiska partier som Timbro kallar populistiska ligger i dag på drygt 22 procent. 1980 låg motsvarande stöd på strax över 10 procent. 2018 var det hittills starkaste året för ifrågavarande partier, vilka jag föredrar att benämna systemkritiska. Det vill säga de ställer sig kritiska till det knäsatta EU-systemet med öppna gränser och ett extremt stort inflöde av kulturfrämmande muslimer från Nordafrika och Mellanöstern.

Valet till Europaparlamentet den 26 maj kommer att ge en fingervisning om exakt hur stort stödet är för de systemkritiska partierna i Europa, varav några som bekant – såsom är fallet i exempelvis Norge, Österrike, Ungern, Italien och Polen – redan innehar regeringsmakten medan andra utgör parlamentariskt stöd för olika typer av regeringar. Enligt de första prognoserna kommer italienska Lega, som leds av Matteo Salvini, att bli det europeiska parlamentets näst största parti.

Stödet för ”högernationalister och invandringsmotståndare” enligt ett Timbro-diagram.

Det EU-anknutna etablissemanget, icke minst i Sverige, söker nu desperat genom en sällsynt grov propagandaverksamhet smutskasta de EU-negativa partierna. Statsminister Stefan Löfven (SD) varnade i sitt partis EP-valupptakt härförleden väljarna för Sverigedemokraterna, vilka bland annat påstods ”attackera media”. https://tommyhansson.wordpress.com/2019/02/11/logner-historieforfalskning-och-tom-retorik-av-lofven-infor-ep-valet/

Cecilia Wikström, EU-parlamentariker i det döende partiet Liberalerna, gick ännu längre  när hon i ett anförande antydde att de partier vilka i dag slår vakt om nationalstaten  är inne på samma linje som NSDAP i Tyskland, som mördade sex miljoner judar i samband med Andra världskriget. https://www.svt.se/nyheter/svtforum/nationalstatens-aterkomst

Historielösheten är i sanning alarmerande hos aningslösa och okunniga politiker som Löfven och Wikström. De har tydligtvis inte en susning om att nationalismen varit en förutsättning för inte bara Sveriges nationsblivande utan också för tillkomsten av exempelvis Amerikas förenta stater (USA) och staten Israel och den av Winston Churchill ledda motståndskampen mot nationalsocialismen under Andra världskriget. https://www.lt.se/artikel/debatt/nationalismen-en-forutsattning-for-fred-och-frihet?fbclid=IwAR2yQZYKD1pbwwaGD6HQh5Xtz1KACHCDQ7PLhUebDI4orFZ0ogkFTS1LTM0

Dagens politiska etablissemang underskattar i sina elfenbenstorn gravt väljarnas analytiska förmåga. Vanligt folk märker i sin vardag vad massinvandringspolitik och mångkulturalism leder till – nämligen drastiskt ökad kriminalitet, obefintlig integrering/assimilation och försämrad utbildning, vård och omsorg.

”America first”, fosterlandskärlek och nationalism

Scen från ett pro-Trump möte i den senaste amerikanska valrörelsen.

Förenta staternas nyvalde president Donald J. Trump gör ingen hemlighet av att han sätter det egna landet främst: America first har blivit hans motto, vilket framkom icke minst i Trumps relativt korta installationstal i Washington, D. C. den 20 januari 2017:http://www.bbc.com/news/world-us-canada-38698654

I en längre intervju om Trumps syn på utrikespolitiska frågor med The New York Times i mars 2016, utlät sig den dåvarande presidentkandidaten på följande sätt: ”I´m not isolationist, but I am ‘America First’.” https://www.theatlantic.com/politics/archive/2017/01/trump-america-first/514037/

Man skulle kunna tycka att det vore en självklarhet för världens ledare att sätta det egna landet och dess medborgare i första rummet. För att ställa det på sin spets skulle man mycket väl kunna hävda, att en regerings enda uppgift är att tillvarata det egna landets och de egna medborgarnas intressen. Detta gäller såväl inrikes- som utrikespolitiken.

Detta är dock långt ifrån någon självklarhet i dag. Tvärtom. Den politiker som envisas med att sätta det egna landet först eller, ve och fasa, deklarerar sig vara nationalist eller möjligen patriot får kallt räkna med att jämföras med nazismen och Hitler samt anklagas för att ägna sig åt förvridet hat. Studera till exempel teckningen här nedan (ni känner säkert igen de ledande politiker som åsyftas).

Sätter man det egna landet främst är man, enligt notoriskt politiskt korrekt synsätt, troligen en hatfylld nazist.

Vad som kanske ännu mer än fosterlandskärleken ligger dem som i första hand tänker på den egna nationen till last är, att dessa därtill nästan alltid är i hög grad politiskt inkorrekta.

De är undantagslöst kritiska till okontrollerad massinvandring och mångkulturalism, de fördömer islamismen och dess groteska våld, de ställer sig positiva till nationalstaten och vill därför ha ett tillräckligt starkt försvar för att kunna värna denna mot främmande angripare, de tenderar att mer främja traditionella familjeideal än HBTQ-kommunitetens kravlistor, de är mycket ofta skeptiska till klimatalarmismen samt avvisar militant feminism.

Donald Trump har upprepade gånger i tal och tweets hänvisat till den skadliga politiska korrektheten och har citerats:

I think the big problem this country has is being politically correct. I´ve been challenged by so many people and I don´t, frankly, have time for total political correctness. And to be honest with you, this country doesn´t have time, either. http://www.nytimes.com/live/republican-debate-election-2016-cleveland/trump-on-political-correctness/

Att Trump verkligen menar vad han säger fick vi en vink om då Vita husets officiella hemsida omedelbart efter installationen undergick en ansiktslyftning. Således har nu möjligheten för besökaren att få en spansk språkversion tagits bort. Likaså hänvisningar till ämnen såsom klimatalarmism, HBTQ-rättigheter samt den tidigare presidentens sjukvårdssystem Obamacare. En av Trumps första exekutiva åtgärder var vidare att stoppa USAs stöd till utländska aborter. http://www.barenakedislam.com/2017/01/21/trump-whitehouse-gov-website-whats-in-and-whats-out/

Storbritanniens ambassadör, sir Christopher Meyer, överlämnar en byst av Winston Churchill till president George W. Bush.

Vad gäller själva Vita huset så plockade den nya administrationen omgående fram den byst av Winston Churchill, ett lån från den brittiske ambassadören till Vita huset när George W. Bush var president, som Obama tidigare avlägsnat från presidentens arbetsrum Ovala kontoret.

I Sverige, ett av de västländer där den politiska korrektheten har starkast grepp över befolkningen via media, institutioner, regering och politiska partier, var det i bästa fall fram till mitten av 1970-talet godtagbart att vara fosterlandsvän. Den av många som som landsfader betraktade statsministern Per Albin Hansson (1885-1946) uttryckte sina känslor för Sverige på följande sätt i ett tal på Svenska flaggans dag den 6 juni 1945, således en månad efter krigsslutet i Europa:

Så kunna vi i dag hälsa vår blågula fana icke blott i den befriande känslan av en överstånden fara utan jämväl i starkare medvetande om en levande svensk vilja och förmåga till nationell hävdelse, till beslutsamt värn kring fosterlandet och dess dyrbara värden. Leve fosterlandet, leve Sverige! https://sv.wikiquote.org/wiki/Per_Albin_Hansson

Per Albin Hansson: ”Leve fosterlandet, leve Sverige!”

När 68-vänstern tog kontrollen över media och andra institutioner blev det annat ljud i skällan. Kärlek till den egna nationen började nu i allt högre utsträckning ses som mer eller mindre nazistiskt – Sverige kom i den röda retoriken att avfärdas som en imperialistisk makt där ”staten och kapitalet” satt i samma båt.

Samförståndsandan mellan samhällsgrupper, som så länge varit rådande, började ses som något ont, och i Vänsterpartiets föregångare Vänsterpartiet kommunisternas (VPK) partiprogram från 1972 inskärptes att Sverige var ”en liten men hungrig imperialistisk stat”. I fosterlandskärlekens ställe förordades vad som med luddigt kommunistiskt språkbruk kallades ”internationell solidaritet”. http://kiremaj70.blogspot.se/2013/03/fegt-av-call-girl-teanet.html

Ett nationellt paradigmskifte inträdde i Sverige då riksdagen 1975 enhälligt antog proposition 1975:26 Regeringens proposition om riktlinjer för invandrar- och minoritetspolitik m m, som var undertecknad av statsminister Olof Palme och statsrådet Anna-Greta Leijon: https://data.riksdagen.se/fil/901A899E-1277-496B-9552-E70BCF5C3783

Därmed fastslogs att Sverige officiellt skulle bli ett mångkulturellt samhälle – invandrar- och minoritetsgrupper i det svenska samhället behövde inte längre anpassa sig till hävdvunna svenska normer. Det stod dessa grupper fritt att välja mellan att anpassa sig – assimileras – eller att utveckla sin egen kultur och sina egna värderingar. Sverige befann sig nu på ett sluttande plan, vars frukter vi med förfärande tydlighet kan se nu i form av exempelvis allt fler no go-zoner och en skenande kriminalitet inklusive mordorgier, hedersvåld, våldsamma klanfejder och gruppvåldtäkter.

Jag tillhör ett parti vilket officiellt beskriver sig som socialkonservativt på nationalistisk grund. Jag har inga som helst problem med det. Ändå har jag ovan avstått från att använda ordet ”nationalism”. Skälet är enkelt – man behöver inte nödvändigtvis vara nationalist för att vilja värna om sitt fosterland.

Glad nationalism enligt norsk modell.

Den ideologiska beteckningen nationalism kan vara problematisk, då den inte gör någon skillnad mellan den anständiga nationalism som Sverigedemokraterna står för och mer extrema varianter som kan leda till aggression i andra länder (typ Ryssland) och rastänkande (typ Nazityskland). Och så har vi den typ av glad och fredlig nationalism som finns i Norge som väl endast kan förarga de allra mest debila vänsterfanatikerna.

Jag har inte för vana att länka till marxistleninisten och förre KGB-medarbetaren Jan Guillou, men hans jämförelse mellan svensk och norsk nationalism här är faktiskt rätt intressant om än inte invändningsfri: http://www.aftonbladet.se/nyheter/kolumnister/janguillou/article18093936.ab

Hur som helst. En sund fosterlandskärlek och en lagom nationalism, menar jag, är nödvändiga rekvisit för varje nation som hävdar sin egenart visavi den globalism som nu dessbättre alltfler tycks börja tröttna på och som, förhoppningsvis, i tidernas fullbordan kommer att leda till EU-federalismens sammanbrott och nationalstatens renässans. President Donald Trump kan, om han sköter sina kort väl, bli en murbräcka för den utvecklingen.

Tredje världskriget? Hallå, vi är mitt inne i det fjärde!

Titt som tätt varnas det i dessa ominösa dagar för något som kallas ”det tredje världskriget”, en konflikt som kan förväntas komma eller eventuellt redan är här i form av kriget mot terrorismen. Professorn i underrättelseanalys vid Lunds universitet, Wilhelm Agrell, tillhör de röster som på senaste tiden varnat för en sådan konflikt:

http://www.sydsvenskan.se/varlden/forskare-tredje-varldskriget-igang/

Det är till att vara efter sin tid. Jag skulle nämligen vilja påstå att det Tredje världskriget tillhör förflutenheten och att vi nu är mitt uppe i det Fjärde världskriget sedan åtskillig tid tillbaka. Detta beskrivs i korta drag i senare delen av denna text.

Låt oss börja med att definiera ordet ”världskrig”. Vad sägs om ”global konflikt med väpnade inslag”? Jag tror få har mycket att erinra mot den definitionen. Nå, då gäller följande. Först en rekapitulation av de tre första världskrigen.

 Det tröstlösa skyttegravskriget på västfronten i Första världskriget.

Första världskriget. Den första globala världskonflikten triggades igång med de så kallade skotten i Sarajevo den 28 juni 1914, då den fanatiske serbiske nationalisten Gavrilo Princip (1894-1918) sköt ihjäl den österrikiske tronföljaren Franz Ferdinand och dennes gemål Sophie von Chotek då paret färdades i en öppen bil i Bosnien-Hercegovinas huvudstad Sarajevo.

Morden i Sarajevo gav upphov till en okontrollerad kedjereaktion, vilken slutligen resulterade i vad samtiden kallade ”Det stora kriget”; sedan Andra världskriget utbrutit 25 år senare kallades den första stora konflikten Första världskriget. Den var den första konflikt i världshistorien där många miljoner vanliga medborgare deltog som inkallade eller frivilliga soldater i striderna, där särskilt skyttegravskrigets fasor på västfronten gått till eftervärlden.

Ett vanligt omdöme om Första världskriget är att det var helt meningslöst. Jag håller inte med om detta. Om vi skall försöka uppspåra en vidare mening med den första världsomspännande konflikten, så består den i att kriget definitivt innebar det oåterkalleliga slutet  för den auktoritära-militaristiska ordning som hade förlorarnationerna det wilhelminska-kejserliga Tyskland, kejsardömet Österrike-Ungern och i någon mån det Ottomanska riket som sina främsta exponenter. En centralgestalt på den förlorande sidan var Tysklands bisarre kejsare Wilhelm II.

Omedelbart efter kriget talades det mycket om att det fruktansvärda ”stora kriget” hade varit kriget som, med alla sina hemskheter och runt tio miljoner dödsoffer, gjorde slut på alla krig. Så blev det dessvärre inte.

 Tyska soldater under det judiska upproret i Warszawa 1943.

Andra världskriget. Den andra stora världskonflikten i 20e århundradet bröt ut med Nazitysklands invasion av Polen den 1 september 1939 men hade, liksom fallet var med den första kriget, föregåtts av en illavarslande utveckling som inbegriper Japans aggression mot Kina och det fascistiska Italiens brutala anfallskrig mot Etiopien (Abessinien) där giftgas användes. Detta alldeles bortsett från Tysklands ockupation av Sudetlandet, inmarsch i Tjeckoslovakien och Anschluss av Österrike.

Under det att besluten som startade Första världskriget fattades inom ett par av Centraleuropas monarkier, och då inom den militariserade överklassen, var det individer inom medel- och underklassen som var missnöjda med krigsutgången 1918 och fredsslutet 1919 som i Tyskland drev fram utvecklingen som ledde till Andra världskriget.

Den tyske führern Adolf Hitler, som var son till en brutal tullinspektör, hade själv tjänat i det stora kriget och var besatt av att återge Tyskland dess forna glans och mycket mer än så. Efter att ha insupit en grundläggande antisemitism i Wien under ungdomsåren skyllde han Tysklands alla motgångar på judarna, och det är fullt möjligt att se det andra stora kriget som en förevändning för att utplåna den europeiska judenheten. Judarna gjorde dock tappert motstånd på en del håll, exempelvis i Warszawas ghetto 1943.

Hitler underskattade dock gravt demokratiernas motståndskraft, och precis som knappt 30 år tidigare blev USA tungan på den våg som välte krigshetsarna i det nazistiska Tyskland, det fascistiska Italien och det militaristiska Japan över ända och fick ett slut på kriget 1945. Då hade två atombomber fallit över Hiroshima och Nagasaki i Japan.

 Början till slutet för sovjetväldet: uttåget ur Afghanistan 1989.

Tredje världskriget. Nu var det inte endast världens ledande demokratier – USA, Storbritannien och i ringa mån Frankrike – som lyckades besegra de totalitära aggressorerna i den andra stora världskonflikten. Utan pakten med det kommunistiska Sovjetunionen under Josef Stalin hade det med all säkerhet inte gått.

Med segrarmakterna Sovjetunionen och Förenta staterna som ideologiska motpoler efter 1945 var det förutbestämt att en ny konflikt måste till. Den segerrike brittiske premiärministern Winston Churchill talade, då som oppositionspolitiker, vid ett tal i Fulton i Missouri i USA 1946 om en ”järnridå” – en term hämtad från scenens värld – som sänkt sig ned mitt i Europa och som separerade den demokratiska och den kommunistiska världen från varandra.

Följden blev det Kalla kriget, som lika gärna skulle kunna kallas Tredje världskriget – vilket jag alltså gör här. Det kan vara lämpligt att fastställa den tredje globala konfliktens start till 1948, då kommunisterna i Tjeckoslovakien med massiv sovjetisk uppbackning tillskansade sig makten. Därmed hade Moskva säkrat hegemoni i Öst- och delar av Centraleuropa.

Det delade Europa sågs länge som nära nog en oomkullrunkelig institution, och personer som under det Kalla kriget dryftade möjligheten att befria det förslavade Östeuropa – och andra delar av den kommunistiska världen – marginaliserades som extremister och fascister. Detta icke minst i Sverige, där de styrande socialdemokraterna hade intima band med Moskva.

Se gärna min bloggtext i detta ämne här:

https://tommyhansson.wordpress.com/2013/08/28/sossarnas-sovjetgang-sa-underminerades-kommunismen/

USA och den västliga världen var i Kalla krigets initialskede mer inne på att ”innesluta” (contain) Sovjetunionen och kommunismen, men med Ronald Reagans tillträde som USAs president 1981 kom ett paradigmskifte till stånd: nu skulle ”ondskans imperium” besegras i grunden, varför Reagan såg till att bygga upp en slagkraftig militärmakt. Sovjetunionen förmådde med sin svaga planekonomi inte mäta sig med USA utan halkade hopplöst efter i kapprustningen. Med Berlinmurens fall 1989 och Sovjets implosion 1991 hade den fria världen besegrat kommunismen.

Det bör understrykas att Kalla kriget hade en rad ”varma” inslag såsom Koreakriget, Suezkrisen, Vietnamkriget, kriget i Angola med flera samt ett antal väpnade revolutioner.

Kommunismen lever visserligen vidare i främst Kina, Nordkorea, Indokina och på ett par andra ställen men hotar inte längre friheten i världen på samma sätt som under den tredje stora världskonflikten.

 En av höjdpunkterna i kriget mot terrorismen eller Fjärde världskriget: eliminerandet av al-Qaida-ledaren Usama bin Ladin.

Fjärde världskriget. Den fjärde globala världskonflikten i vår tid är naturligtvis det som USAs 43e president, George W. Bush,valde att benämna ”kriget mot terrorismen”, noga taget islamismens kraftutveckling med utgångspunkt i revolutionen i Iran 1979. Shah Reza Pahlavi störtades då av en revolutionär koalition bestående av shiamuslimska radikaler, kommunister och liberaler vilket lämnade fältet fritt för ayatollah Khomeinis skräckvälde.

Hur detta gick till kan ni läsa mer om här:

https://tommyhansson.wordpress.com/2014/10/13/khomeini-den-moderna-islamistterrorns-fader-hjalptes-fram-av-carter/

Det egendomliga inträffade alltså att det Fjärde världskriget kan sägas ha startat ett decennium innan det tredje hade hunnit avslutas. Kort efter Khomeinis makttillträde ockuperades USAs ambassad i Teheran av revolutionära studenter, varefter 52 ambassadtjänstemän och diplomater hölls som gisslan i 444 dagar mellan den 4 november 1979 och den 20 januari 1981.

De frigavs bara minuter efter det att Ronald Reagan svurit presidenteden i Washington, D. C. Det var uppenbart att revolutionärerna i Teheran var ute efter att förödmjuka Reagans företrädare, Jimmy Carter, vilket kan tyckas otacksamt handlat mot den man som säkrat den iranska revolutionens seger genom att dra in det amerikanska stödet till shahens regering.

Islamisterna stärkte sina aktier i världen genom att, kraftigt uppbackade av USA som bland annat försåg dem med Stinger-robotar med bärbara avskjutningsanordningar, göra det till synes omöjliga: tvinga Sovjetunionen till reträtt i Afghanistan. Härefter vände emellertid de afghanska talibanerna och andra radikala islamkämpar vapnen mot sin välgörare.

Den 26 februari 1993 detonerade en bomb i garaget till det norra tornet ingående i World Trade Center (WTC) i New York. Målsättningen, att det norra tornet skulle välta över det södra och därmed rasera hela WCT-komplexet med 10 000-tals dödsoffer som följd, realiserades dessbättre aldrig. Sex människor och ett ofött spädbarn dödades emellertid och 1042 skadades.

Hjärnan bakom det första WCT-attentatet, Khalid Sheik Mohammed, utsågs knappt tio år senare av den beryktade Usama bin Ladin att lägga upp ritningarna till flygplansattackerna mot WCT, Pentagon och troligen Vita huset den 11 september 2001. I WCT dog runt 3000 människor. Följden blev att president Bush drog igång en motoffensiv mot islamisterna genom att attackera talibanernas Afghanistan i ett försök att få tag på och oskadliggöra bin Ladin, vilket dock först Obama lyckades med i Pakistan den 2 maj 2011.

 Bilder av den här typen har framkallat avsky över hela den civiliserade världen gentemot barbarerna  i Islamiska staten (IS).

Under det att bin Ladins terrornätverk al-Qaida, som fortfarande i hög grad är verksamt, är det numera sedan några år tillbaka den så kallade Islamiska staten (IS,ISIS,ISIL,DAESH) eller Kalifatet som tilldrar sig uppmärksamhet genom exempellöst barbari i Irak och Syrien samt spektakulära terrorangrepp utförda av ett fåtal personer, av den typ som det som nu senast inträffade i Paris.

Här följer en komprimerad översikt över IS historia:

https://tommyhansson.wordpress.com/2014/09/23/liten-historik-om-is-islam-och-valdet/

Där står vi i dag, mitt i det Fjärde världskriget. Hur lång tid det kommer att ta för den fria världen att besegra islamismen kan jag, lika litet som någon annan, säga. Ett vet jag: den kommer att besegras. Det är enligt mitt sätt att se en himmelsk/andlig lag att det onda till sist tvingas stryka på foten. Värt att notera är att ondskan, som i de tre första globala konflikterna arbetade genom de sekulära ideologierna wilhelmism, nationalsocialism/fascism samt kommunism, i Fjärde världskriget använder sig av en religion, islam.

Eller rättare sagt en extremistisk/fundamentalistisk variant av islam. Islam behöver inte tolkas på det sätt den skett/sker av Khomeini, bin Ladin eller IS. Mer verserade muslimer anser att Koranens blodtörstiga passager bör ignoreras till förmån för sådana som betonar barmhärtighet och goda gärningar, ty sådana finns. Låt mig därför avsluta denna betraktelse över de fyra världskrigen genom att fastslå, att den fria världen inte befinner sig i krig med islam utan med islamismen eller radikal islam. Islam väntar dock fortfarande på en genomgripande reformation.

För den som vill läsa mer om de tre första av de här nämnda konflikterna rekommenderas varmt min bok Ondskans imperier (Contra 2002, 403 sidor). Kan beställas via Contra, Box 8052, 104 20 Stockholm eller genom hänvändelse direkt till bloggaren.

 

 

Israel slåss för våra värden

http://www.youtube.com/watch?feature=player_detailpage&v=hs8EwKjCKwQ#t=98s

Ovanstående länk går till en israelisk video som visar hur den oskyldiga civilbefolkningen i Israel drabbas av skoningslösa raketbeskjutningar från det av den islamistiska terroriströrelsen Hamas kontrollerade Gaza.

Dessa attacker utförs numera med hjälp av moderna missiler med ursprung i Iran. Det är tacken för att staten Israel för några år sedan  gav självstyre åt Gaza. Inom Hamas betraktas dock inte israelisk civilbefolkning som ”oskyldiga” – de är judar och är därför enligt Hamas och andra islamisters måttstockar per defintion fullt legitima måltavlor.

Militanta Hamas-krigare paraderar i Gaza.

Jag vill minnas att utrikesminister Carl Bildt vid det val som gav Hamas majoritet i Gaza talade om valprocessen som ett föredöme avseende demokrati. Han hade rätt i så måtto att själva valet så vitt jag förstår var förhållandevis demokratiskt. Det förde dock ett odemokratiskt extremistparti till makten, något som på ett ovanligt tydligt sätt demonstrerar en av demokratins svagheter.

Jag tror det var Winston Churchill som en gång framhöll att demokratin är ett uselt politiskt system. Han tillade dock att alla andra alternativ är så mycket sämre att man ändå måste föredra demokratin.

Hamas utnyttjade sin nyvunna maktställning till att inte bara angripa Israel och judarna utan även på ett brutalt sätt göra upp med sina palestinska konkurrenter inom Fatah och PLO, som Hamas på 1980-talet bröt sig loss från. Fatah/PLO har makten inom det andra palestinska territoriet, nämligen Västbanken. Dess så kallade president, Mahmut Abbas, har tillkännagivit sin avsikt att ”Palestina” skall bli en stat med FN-status.

Hatpropaganda mot judar är ett obligatoriskt inslag i Hamas skolor och förskolor. Karikatyrteckningen är tyvärr inte alltför långt från verkligheten.

En stat bestående av två separat liggande områden styrda av organisationer – partier i någon meningsfull betydelse av detta ord är det ju inte fråga om, partier brukar vanligen inte förfoga över egna militära arméer – vilka bekämpar varandra med alla till buds stående medel. Om ämnet inte vore så allvarligt vore det skrattretande att ens komma på tanken att försöka göra en statsbildning av detta. Särskilt som Hamas-sidan inte är ett dugg intresserad av en sådan stat. Hamas målsättning är ju att skapa en enda palestinsk-arabisk stat i det område som nu utgör Israel.

Dessbättre har nu Israels regering, ledd av den anmärkningsvärt måttfulle premiärministern Benjamin Netanyahu, insett att Hamas hänsynslösa terror inte längre kan tolereras. Luftangrepp har utförts och marktrupper kan bli nästa steg om inte en bestående vapenvila inträffar. Flera bemärkta Hamas-ledare har kunnat oskadliggöras. Jag kan inte bedöma vilka stridsåtgärder som bör användas, men en sak är klar: Hamas-skurkarnas terror måste stoppas!

Amos Oz förordar en tvåstatslösning byggd på eftergifter från båda håll.

Terrorister av alla schatteringar måste inse att brott inte lönar sig. I alla fall inte i längden. Låt mig påminna om att Israel är Mellanösterns enda verkliga demokrati, en stat skapad av förföljda människor huvudsakligen från Europa och influerad av europeiska/västliga värderingar.

Det borde vara en obligatorisk skyldighet för alla européer och övriga anhängare av demokrati att sluta upp bakom Israel i dess kamp mot terrorism och den variant av rasism som kallas antisemitism, alltså judehat. Israel slåss för våra värden, och om Israel faller kommer det sannolikt att innebära början till slutet för den övriga västvärlden som vi känner den.

Som alla vet får inte Israel det stöd från den demokratiska västvärlden som jag menar borde vara obligatoriskt. Sverige räknas exempelvis, möjligen tillsammans med Norge, som ett av Europas mest Israel-fientliga länder och den nuvarande alliansregeringen har inte gjort något väsentligt för att förändra detta sakernas tillstånd.

Tvärtom bör regeringen Reinfeldt, med gamle Palestina-vännen och Israel-skeptikern Carl Bildt som utrikesminister, räknas som betydligt mer Israel-fientlig än den föregående regeringen Persson. Göran Persson var som bekant den förste svenske statsminister som besökte Israel sedan Tage Erlander var där för 40 år sedan.

Israeliska soldater visar stolt upp nationsflaggan.

När det gäller svenska förhållanden kan man göra tankeexperimentet att det inom Smålands gränser – Israel är ungefär lika stort som detta svenska landskap – fanns ett område som tidgare varit en del av Småland men som begåvats med självstyre. Detta område, låt oss säga att det rörde sig om Ydre härad, satte igång med raketbeskjutningar mot det övriga Småland. Jag är rätt säker på att det senare inte skulle tolerera detta utan tvärtom göra något för att stoppa beskjutningarna.

Videon ovan ger en antydan om hur oskyldiga israeler drabbas av terrorn. I svenska media lär vi dock inte få se sådana scener – svenska reportrar kunde inte bry sig mindre om israelernas lidanden och den psykiska påfrestning det innebär att vara omgiven av besinningslösa fanatiker som inget hellre vill än kasta alla judar i Medelhavet. I TV-rutan får vi således enbart se sekvenser från de förvisso ofta beklagliga resultaten av de israeliska flygangreppen, vilka alltså är svar på Hamas raketbeskjutningar.

Partitagandet för de palestinaarabiska terroristerna kan jämföras med den brutala ensidighet som rådde i svenska media under Vietnamkriget, då vi som var med på den tiden hjärntvättades med inslag som alla hade budskapet att världens ledande demokrati USA var Djävulens hemvist på jorden och att den kommunistiska motståndarsidan – Nordvietnam och den sydvietnamesiska gerillarörelsen Viet Cong (FNL) – var rena små lamm. De talrika kommunistiska grymheterna fick vi som var tillräckligt intresserade läsa om i utländsk press.

Offer för Viet Congs terror i Sydvietnam.

Låt oss hoppas att den krigiska utvecklingen i området inte kommer att eskalera bortom all kontroll. Alla är betjänta av fred och fredlig samlevnad. Enligt den israeliske författaren och permanente Nobel-priskandidaten Amos Oz måste båda sidor göra kännbara och i de egna leden impopulära eftergifter för  att en varaktig fred skall komma till stånd inom ramen för en tvåstatslösning.

Jag tror också att det är den bästa – faktiskt den enda – lösningen på sikt. Kortsiktigt är det dock nödvändigt att få stopp på Hamas raketbeskjutningar mot Israel som ju är upphovet till den nuvarande konflikten. Även om det skulle innebära att Israel måste gå in med militär och avlägsna Hamas från makten och temporärt återta kontrollen över Gaza.