Ombra mai fù – sång till ett träd: Caruso

Enrico Caruso (1873-1921) var storkonsument av starka egyptiska cigarretter.

”Ombra mai fù” är den inledande arian i G. F. Händels opera Xerxes (Serse), som uruppfördes i London 1738 och då blev ett svidande ekonomiskt fiasko – operan lades ner efter fem föreställningar. Den fick emellertid en renässans på 1800-talet och särskilt då denna vackra aria.

Texten prisar ett träd som operans titelrollsfigur Xerxes sitter under. Arians titel betyder ungefär ”Aldrig har det funnits en sådan skugga”. Ursprungligen skrevs arian för en kastratsångare, men den brukar i våra dagar ofta sjungas av en countertenor eller en alt. Den är även omtyckt som bravurnummer för tenorer, och via länken ovan kan man avnjutna den store Enrico Carusos version från 1920.

Enrico Caruso föddes i Neapel 1873 och slog igenom i slutet av 1800-talet. Han gjorde därefter stor succé som hjältetenor i den italiensk/franska operagenren med sin barytonalt färgade tenorröst och uttrycksfulla presentation. Han blev så småningom dragplåster på scener som La Scala i Milano och Metropolitan i New York. Han kan också sägas ha varit tidernas första stora grammofonstjärna och var den förste som 1907 sålde över en miljon skivor. Han dog alltför tidigt, bara 48 år gammal, 1921.

Ett signerat fotografi av Caruso som den bedragne äkte mannen och clownen Canio i Leoncavallos I Pagliacci.

Det är nästan omöjligt att skriva om Caruso utan att nämna hans verkliga paradnummer: arian ”Vesti la giubba” (Ta narrkåpan på dig) ur Ruggiero Leoncavallos enaktare I Pagliacci (Clownerna). Rollfiguren Canio sjunger den i samband med att han sticker ner hustrun och dennas älskare. Så dödligt passionerad kan kärleken vara. Carusos version av arian är unikt uttrycksfull:

Caruso berättar i en minnesbok hur han vid ett tillfälle var tvungen att framföra denna aria samma kväll som hans tio år äldre älskarinna Ada Giachetti, mor till hans fyra söner, hade lämnat honom. Och visst kan man ana självupplevda hjärtekval i hans framförande här ovan. Han gifte sig senare med den 20 år yngre amerikanskan Dorothy Benjamin som var hans maka i tre år innan han avled. De fick tillsammans dottern Gloria (Caruso Murray, 1919-99).

Caruso ligger mig varmt om hjärtat, då han var min första stora sångidol tack vare att hans bevarade sånger överförts från gamla vaxrullar och ”stenkakor” till LP-skivor. Jag tvekar inte om att Enrico Caruso var tidernas främste operatenor. Hans ”Ombra mai fù” är en riktig höjdare.

Caruso gav, förutom en memoarbok, ut den instruktiva läroboken Konsten att sjunga och även en samling karikatyrteckningar.

Tillägnas min morbror Gösta som fick mig att bli intresserad av vacker sång.

Purim: en judisk glädjehögtid

Drottning Ester övertygar vid en bankett kung Xerxes om att rädda judarna och straffa Haman enligt Rembrandts tolkning.

Purim firas den fjortonde dagen i den judiska månaden adar för att högtidlighålla minnet av hur den judiska nationen för omkring 2500 år sedan undkom att förintas i det mäktiga perserriket. Det är en glädjens högtid där judar i Israel och över hela världen dansar, sjunger, äter och dricker. I år firas Purim den 24 februari.

Berättelsen om hur det judiska folket i perserriket undkom förintelsen återberättas i Esters bok i det så kallade gamla testamentet, även kallat den judiska bibeln. Bakgrunden var att konung Xerxes (ibland benämnd Ahasverus) rådgivare Haman påbjöd att alla judar i de persiska provinserna skulle utplånas. Detta därför att en av kungens närmaste män, juden Mordokaj, vägrat knäböja inför honom.

Initialt såg allt ut att gå Hamans väg. Det kastades lott om vilken dag judarna skulle utplånas och lotten utföll så att massutrotningen skulle ske den trettonde dagen under årets tolfte månad som kallades adar. Lott heter pur på hebreiska, därav namnet på högtiden. Mordokaj vädjade nu till drottning Ester, som var av judisk börd, att övertala konung Xerxes att omintetgöra Hamans grymma påbud.

Detta gjorde Ester på ett så framgångsrikt sätt att Xerxes tillät judarna att försvara sig mot sina angripare i hela perserriket. Totalt skall judarna ha nedgjort 75 000 av sina motståndare inklusive Hamans tio söner, vilka hängdes upp på pålar. Detta öde drabbade även Haman själv.

Purimparad i Ashkelon i Israel.

I Esters bok 8:16-17 läser vi:

För judarna blev det ljus och glädje, lycka och ära. I varje provins och i varje stad dit kungens befallning och förordning nådde blev glädjen stor bland judarna; de höll fest och firade högtid. Många av de andra folken i landet utgav sig för att vara judar, eftersom de hade gripits av fruktan för judarna.

De skildrade händelserna skall ha ägt rum omkring år 480 före Kristi födelse. Judarna hade givits frihet att återvända till sin heliga stad Jerusalem och sina hemtrakter redan då den persiske konungen Cyrus (den store) erövrat det babyloniska riket ett halvsekel tidigare, vilket gjorde slut på den babyloniska fångenskapen. Ett betydande antal judar valde dock att stanna i det toleranta perserriket och det är således om dessa Esters bok handlar.

Esters bok, Megillah, är den enda i den judiska bibeln där Guds namn inte omnämns. Detta har tolkats som att Gud och hans försyn verkar i det fördolda, men de finns där likafullt fast gömda. Ester betyder också ”gömd” på hebreiska och under Purim-högtiden gömmer barnen sina ansikten bakom fantasifulla masker.

Händelserna som leder fram till det judiska folkets underbara förlossning enligt skildringen i Esters bok tycks vara slumpmässiga, men i själva verket skall de förstås som mirakler åstadkomna genom Gud som är fullt verksam bakom kulisserna för att rädda sitt utvalda folk och även på annat sätt, kan man förmoda.

Om Haman heter det i Ester 7:10:

Så hängdes han upp på den påle som han själv rest åt Mordokaj. Nu lade sig kungens vrede.

Haman var en av historiens första kända antisemitiska förintelseivrare, och hans öde är en fingervisning om vad som sker med hans gelikar oberoende av tid och plats. De må sedan heta Hitler, Arafat eller Ahmadinejad. Judehatet är en irrationell cancersvulst i mänsklighetens historia som en dag skall skatta åt förgängelsen.

Irans president Ahmadinejad är ingen Xerxes.