Posted tagged ‘Yad Vashem’

Ny studie: polackers delaktighet i Förintelsen större än man trott

5 juni, 2018

Auschwitz var det största nazityska förintelselägret under Andra världskriget.

En ny studie från det Warszawa-baserade Center for Research on Holocaust of Jews indikerar att vanliga polacker spelade en betydande roll när det gäller 100 000-tals judars död i det ockuperade Polen under Andra världskriget. Det innebär att polackernas delaktighet i Förintelsen är större än vad tidigare beräkningar givit vid handen. https://www.timesofisrael.com/poles-helped-kill-most-of-countrys-jews-in-hiding-from-nazis-new-study-claims/

Den nya studien visar att två tredjedelar av de judar som sökte undgå att mördas av den nationalsocialistiska ockupationsmakten blev offer till följd av deras icke-judiska grannars handlingar. Studien, som genomförts under de senaste fem åren och inbegriper nio av Polens 13 regioner, omfattar två volymer om sammanlagt 1600 sidor.

Studien offentliggörs mitt under en polariserande debatt om det berättigade i en ny polsk lagstiftning som infördes i januari 2018 vilken gör det brottsligt att påtala polsk inblandning i Förintelsen. Studiens resultat publicerades tidigare i en polskspråkig bok vars titel i engelsk översättning lyder The Fate of the Jews in Selected Regions of Occupied Poland. Jag har tidigare påpekat att Polen skämmer ut sig genom att söka kriminalisera en fri och öppen debatt i ett viktigt ämne. https://tommyhansson.wordpress.com/2018/02/06/ny-lag-om-polsk-delaktighet-i-forintelsen-polen-skammer-ut-sig/

Den nya studien behandlar fler än en miljon judars öden sedan de ”gått under jorden” för att undgå att dödas under den nazityska kampanjen Operation Reinhard – uppkallad efter nazikoryfén Reinhard Heydrich – syftande till att utplåna 3,3 miljoner judar i det ockuperade Polen.

Professor Jan Grabowski har framhållit att små städer och byar i Polen utgjorde dödsfällor för judarna.

Polens chefsrabbin Michael Schudrich har påstått att så få som 2500 judar dog för polska händer under eller omedelbart efter krigsslutet 1945. Denna uppgift har ifrågasatts av bland andra Efraim Zuroff, som är director för Simon Wiesenthal Center i östra Europa; Zuroff har talat om ”många tusen” i minst 15 städer och byar i östra Polen vilka slaktades av icke-judiska grannar.

Frågan om polackers deltagande i judeutrotningen är kontroversiell i dagens Polen, där nazisterna mördade 3 miljoner icke-judar och 4 miljoner judar under Andra världskriget. Protester från Israel, USA och judiska grupper över hela världen mot den nya lagstiftning som refereras till ovan har yttermera lett till en ny våg av antisemitism som saknar motstycke under tiden efter kommunismens fall. https://www.thebostonpilot.com/article.asp?ID=181814

Den nu föreliggande studien visar att det var särskilt farligt för judar som var bosatta i små städer och byar. Enligt Barbara Engelking och Jan Grabowski, två av de forskare som medverkar i studien, kunde sådana platser innebära veritabla dödsfällor. Grabowski, professor i historia vid University of Ottawa i Kanada, är en internationellt erkänd forskare som 2014 gav ut boken Hunt for the Jews: Betrayal and Murder in German-Occupied Poland. Den erhöll Yad Vashems bokpris 2014.

I en polsk region – Miechów – mördades mer än 10 procent av de judar som försökte undslippa Förintelsen genom att gömma sig.

Makarna Jerzy och Irena Krepic räddade judar och lät deras barn få hemskolning.

Det skall slutligen understrykas att talrika polacker faktiskt hjälpte judar att komma undan nazisterna, något som Polens regering – och med rätta- också gärna framhåller. Yad Vashem har tillerkänt drygt 6000 polacker hederstiteln ”Righteous among the nations” för denna typ av visad barmhärtighet, det största antalet för något land. Bland dessa polska hjältar finns Jerzy och Irena Krepic, vilka räddade över 30 judar och upprättade en skola för barn på sin gård.https://en.wikipedia.org/wiki/Rescue_of_Jews_by_Poles_during_the_Holocaust

Fotnot: Yad Vashem i Jerusalem är Israels myndighet, monument, arkiv och forskningscentrum för ”hågkomst av Förintelsens offer och hjältar”. Yad Vashem grundades efter beslut i det israeliska parlamentet knesset 1953. https://sv.wikipedia.org/wiki/Yad_Vashem

Rysslands KGB-kultur lever vidare: vägrar avslöja Wallenbergs öde

26 september, 2017

Den klassiska bilden av den unge Raoul Wallenberg som räddade tiotusentals ungerska judar under juli-december 1944.

I juli i år stämde släktingar till Raoul Wallenberg FSB, efterföljare till den ökända sovjetiska säkerhets- och spionorganisationen KGB, i syfte att få organisationen att lämna ut material som kunde avslöja vad som egentligen hände den svenske diplomaten som 1944-45 lyckades rädda minst 20 000 ungerska judar undan Förintelsen. Till mångas överraskning beslöt en domstol i Moskva att undersöka frågan.

Tre månader senare kom domstolens utslag: Wallenbergs släktingar nekades ta del av FSBs dokumentation om Raoul Wallenberg. Detta föranledde Marie Dupuy, en 61-årig dotter till Wallenbergs svägerska Matilda Von Dardel, att yttra följande: ”We will appeal this verdict, which violates not only our rights but also those of my uncle and millions of other victims of repression and their families in Russia today.” https://www.nytimes.com/2017/09/18/world/europe/russian-court-refuses-to-reveal-raoul-wallenbergs-fate.html?mcubz=1

Marie Dupuy kämpar vidare för att få reda på vad som hände med hennes släkting Raoul Wallenberg.

Det är känt att den unge affärsmannen, diplomaten och arkitekten Raoul Wallenberg, född på Lidingö 1912, greps och fördes bort av sovjetiska styrkor i utkanten av Budapest sedan han tillsammans med sin chaufför Vilmos Langfelder givit sig av på resa i riktning mot staden Debrecen i östra delen av Ungern den 17 januari 1945 i syfte att sammanträffa med den sovjetiske marskalken Rodion Malinovskij (1898-1967). https://sv.wikipedia.org/wiki/Raoul_Wallenberg

Raoul hade föregående år rekryterats för diplomatisk tjänstgöring på Sveriges beskickning i den ungerska huvudstaden; uppdragsgivare var det amerikanska regeringsorganet War Refugee Board (WRB) genom dess representant Iver Olsen i samarbete med det svenska utrikesdepartementet (UD). https://www.britannica.com/topic/War-Refugee-Board

Wallenbergs enda uppgift var att efter bästa förmåga rädda så många ungerska judar som möjligt undan den nazityska Förintelsen sedan Hitler beordrat Adolf Eichmann att ordna tågtransporter till främst dödslägret Auschwitz i Polen. Raoul Wallenberg var på plats i juli 1944 och inledde omedelbart ett energiskt räddningsarbete med tillhjälp av svenska så kallade skyddspass, som gav innehavarna fri lejd. 1963 tillerkändes svensken hederstiteln ”Rättfärdig bland folken” av den judiska staten Israel som tack för sina insatser. Hans minne fortlever också i det statliga förintelsemuseet Yad Vashem i Jerusalem. http://www.yadvashem.org/museum

Monumentet ”Hope” till Raoul Wallenbergs ära av den svenska konstnären Gustav Kraitz återfinns utanför FN-högkvarteret i New York.

Om Sveriges regering hade hanterat ärendet Raoul Wallenberg mer beslutsamt är det mycket möjligt att denne frisläppts på ett tidigt stadium. Varken den socialdemokratiska regeringen, där sovjetvännen Östen Undén var utrikesminister, eller den svenska representationen i Moskva var dock särskilt angelägna om att pressa de sovjetkommunistiska myndigheterna på besked om vad som hänt Raoul Wallenberg. Tvärtom tycktes de blint lita på uppgifter från Josef Stalin och dennes underhuggare om att svensken var okänd för dem.

Länge famlade Wallenbergs anhöriga och andra intresserade helt i blindo vad beträffar Raoul Wallenbergs öde efter bortförandet den 17 januari 1945. Med jämna mellanrum dök dessutom upp mer eller mindre trovärdiga vittnesmål från ryska lägerfångar vilka uppgav att de träffat Wallenberg under fångenskapen. Långt in på 1980-talet var många inklusive Wallenbergs egen familj övertygade om att deras släkting var i livet.


Ett kanadensiskt frimärke som hyllar Raoul Wallenberg och hans skyddspass.

Enligt den så kallade Smoltsov-rapporten, som framlagts av chefsläkaren vid Lubjanka-fängelset i Moskva, hade emellertid Raoul Wallenberg avlidit i fängelset troligen i en hjärtattack den 17 juli 1947 vid 34 års ålder. Rapporten betraktas av tongivande forskare som äkta, men beträffande dödsorsaken råder alltjämt oklarhet – Wallenberg kan ha skjutits, förgiftats, torterats till döds eller bragts om livet på annat sätt. http://www.lindelof.nu/wallenberg-den-eviga-fragan/

Det kan finnas flera vägande skäl till att Wallenberg greps av ryssarna och fördes bort i fångenskap.

Dels var det ostridigt att han rekryterats under aktiv medverkan av ett amerikanskt regeringsorgan, något som sovjeterna säkerligen hade klart för sig. Sovjetunionen och USA var visserligen fortfarande formellt allierade i kriget, men de första tecknen på den osämja mellan den kommunistiska och den kapitalistiska stormakten som snart skulle resultera i det Kalla kriget hade redan börjat visa sig.

Ett ungerskt minnesmonument över Wallenbergs chaufför Vilmos Langfelder, som fördes bort tillsammans med sin chef.

Dels tvekade inte Wallenberg att, i syfte att rädda judar, idka samröre med representanter för den nazityska ockupationsmakten i Ungern med Adolf Hitlers handgångne man Adolf Eichmann (1906-62) i spetsen. Eichmann greps 1960 av israeliska agenter i Argentina och fördes till Israel, där han efter en över hela världen uppmärksammad rättegång avrättades genom hängning i staden Ramle 1962. Samröret med Eichmann stärkte sannolikt inte Wallenbergs ställning hos ryssarna. https://sv.wikipedia.org/wiki/Adolf_Eichmann

Ytterligare en faktor att ta med i beräkningen är att Raoul enligt relativt nyligen publicerade uppgifter hade bilen lastad med 15 kilogram guld och juveler när han tillsammans med sin chaufför anträdde den tilltänkta färden till Debrecen. En sådan last kan ha betraktats med misstänksamhet av såväl det svenska utrikesdepartementet som den dåvarande sovjetiska säkerhetstjänsten NKVD. https://www.svd.se/wallenberg-hade-bilen-full-av-guld

Wallenberg var på väg för att möta den sovjetiske marskalken Rodion Malinovskij, sedermera försvarsminister, när han greps. https://sv.wikipedia.org/wiki/Rodion_Malinovskij

Oavsett de verkliga omständigheternas kring Raoul Wallenbergs gripande, bortförande och död är det alldeles tydligt att Rysslands/Sovjetunionens KGB-kultur lever vidare. Ryssland under före detta KGB-officeren Vladimir Putins domvärjo är fortfarande i allt väsentligt präglat av det gamla hemlighetsmakeri som gör att dagens ryska förvaltning vägrar lämna ut de dokument som visar vad som verkligen hände i samband med Wallenbergs död.

Raoul Wallenberg dödförklarades först 2016 på begäran av sin familj, 104 år efter sin födelse, av det svenska Skatteverket. Den officiella dödsorsaken fastställdes av någon anledning till den 31 juli 1952. http://www.aftonbladet.se/nyheter/article23825836.ab

Påven Franciskus: ”Inuti varje kristen finns en jude”

23 juni, 2014

Pope-Francis-Israel-w-Netanyahu-Peres-578x442 Påven Franciskus togs emot på Ben Gurion-flygplatsen av Israels president Shimon Peres (till vänster) och premiärminister Binyamin Netanyahu.

Den 24-26 maj besökte påven Franciskus Israel (Det heliga landet) och hade ett ganska späckat program. Följande rapport kommer från The Washington Post:

http://www.washingtonpost.com/world/pope-francis-balances-time-with-israelis-and-palestinians-during-visit-to-holy-land/2014/05/26/c39b126c-e4d5-11e3-afc6-a1dd9407abcf_story.html

Efter att ha förargat sina israeliska värdar genom att bedja vid den nedklottrade säkerhetsbarriären i Betlehem på Västbanken, avlade påven på inrådan av Israels premiärminister Binyamin Netanyahu även ett besök vid ett monument över terrorns offer på Herzlberget i Jerusalem.  Här förklarade Netanyahu  för påven att barriären byggts för att skydda Israels medborgare från självmordsmördarbombare. Ett möte med den Palestinska myndighetens ”president”, Mahmoud Abbas, stod också på påvens program.

Vid Yad Vashem, Israels officiella centrum till minne av Förintelsen, sammanträffade han med en grupp förintelseöverlevare.

Pope-Mount-Herzl_2922189b Påven ber vid monumentet över terrorns offer på Herzlberget under överinseende av Peres och Netanyahu.

I Jerusalem träffade den 77-årige påven, som tidigare var ärkebiskop i Buenos Aires, bland andra Jerusalems stormufti vid Klippmoskén på Tempelberget. Han begav sig därefter till Västra tempelmuren för att bedja. Muren, även benämnd Klagomuren, är judendomens heligaste plats och det enda som återstår av det så kallade Serubbabels tempel som Nya testamentet berättar om att Jesus besökte.

Att den nuvarande innehavaren av Petri stol är väl medveten om kristendomens judiska rötter framgår av en intervju han gav den spanska dagstidningen La Vanguardia den 13 juni. Här menade den romersk-katolska kyrkans överhuvud bland annat att ”Inuti varje kristen finns en jude”. Han fastslog även att förintelseförnekelse är ”galenskap”.

Mer om intervjun via denna länk:

http://www.religionnews.com/2014/06/13/pope-francis-inside-every-christian-jew/

Jag anser att en interreligiös dialog måste utforska kristendomens judiska rötter och judendomens kristna blomning. Jag inser att det är en utmaning, en het potatis, men det är möjligt att leva som bröder.

ap529216683707_custom-48939d71c4dbc38886540e3aaa7fa10c4c9b2750-s6-c30 Påven vid den israeliska säkerhetsbarriären i Betlehem.

Franciskus anmärkningar om förhållandet mellan kristna och judar har uppfattats som mer långtgående än det ställningstagande som den helgonförklarade påven Sankt Johannes Paulus II svarade för 1986, då han som förste påve besökte huvudsynagogan i Rom och klargjorde att judarna är den kristna trons ”äldre bröder”.

Franciskus passade också på att försvara den under Andra världskriget verksamme påven Pius XII, vilken kritiserats för att ha varit alltför undfallande gentemot nationalsocialismen. Det är ett väl utforskat faktum att katolska kyrkan hjälpte ett stort antal ledande nazister att fly till Latinamerika, men sant är också att påven bidrog till att gömma judar i kloster i Rom och andra italienska städer samt i sitt sommarresidens Castel Gandolfo.

På frågan hur han skulle vilja bli ihågkommen av historien svarade påven Franciskus I så här:

Jag har inte tänkt på det, men jag gillar när någon minns någon och säger: ”Han var en bra kille, han gjorde vad han kunde. Han var inte så illa.” Det räcker för mig.

Den som vill ta del av hela påveintervjun på engelska kan göra det här:

http://www.religionnews.com/2014/06/13/pope-francis-inside-every-christian-jew/

jesus-jude-1354968194 Den kristna religionens grundare, Jesus från Nasaret, var troende jude och kom enligt egen utsago inte för att upphäva utan för att fullborda ”lagen och skrifterna”..

 

 

En Israelresa (IV): Jerusalem

12 juni, 2014

Israelresa 059 Bloggaren på Olivberget med Jerusalems gamla stad i bakgrunden. Foto: Lotta Jansson

Så var det dags för den fjärde och avslutande delen av min bloggserie om Israel-resan i Samfundet Sverige-Israels regi 26 mars – 2 april. Det var den 30 mars vår resgrupp gjorde en dagstur till vad jag vill kalla ”städernas stad”, nämligen Jerusalem, som även är Israels huvudstad och landets största stad med 804 400 invånare (31 december 2011). På hebreiska heter staden Yerushaláyim.

Förra gången jag var i Jerusalem, det var i november 2005 då jag deltog i en fredskonferens arrangerad av Middle East Peace Initiative (MEPI), blev jag bestulen. Jag skulle i den gamla stadsdelen köpa en broschyr om ”smärtornas väg”, Via Dolorosa, av en ung arabisk man och tog därför fram mitt gula plastfodral från Forex som innehöll cirka 400 dollar, om jag minns rätt. Jag märkte att jag blivit bestulen först någon minut därefter, vilket tyder på att förövaren var en mycket skicklig yrkesman i sitt tvivelaktiga slag.

Den här gången hade jag vidtagit försiktighetsåtgärden att förvara mina pengar under skjortan  i en tygficka att anbringa runt halsen medelst härför avsett band, som min hustru alltid brukade göra. Det fungerade utmärkt.

Israelresa 058 Jerusalem-vy med en judisk begravningsplats närmast kameran och den guldglänsande kupolen till Omarmoskén långt bort. Foto: Tommy Hansson

Första anhalten var Olivberget (Oljeberget enligt 1917 års bibelöversättning) med vidsträckt vy över Jerusalems gamla stad. Det var när han red på en åsna nerför Olivbergets sluttning som Jesus hyllades som konung vid sin ankomst till staden vid den judiska påskens begynnelse. En vecka senare greps han inför sin korsfästelse i Getsemane örtagård vid foten av samma berg, eller rättare sagt ås.

40 dagar efter sin uppståndelse skall Jesus enligt kristen tradition även ha tagits upp till himlen från Olivberget. Berget inrymmer också en judisk begravningsplats där omkring 150 000 gravar skall finnas.

Israelresa 066 På promenad i gamla staden. Foto: Tommy Hansson

Till Jerusalems avgjorda sevärdheter hör Den heliga gravens kyrka (även kallad Uppståndelsekyrkan), som uppfördes år 335 efter Kristi födelse över den plats där Kristus antogs ha begravts och även i anslutning till Golgata, platsen för korsfästelsen.

Kyrkan förstördes i två omgångar av muslimska potentater, 614 respektive 1009, innan den återuppbyggdes 1027-48.

Israelresa 067 Det var lindrigt sagt trångt i Den heliga gravens kyrka…Foto: Tommy Hansson

När jag besökte kyrkan vid min förra visit i Jerusalem vad den packad med folk, och så var fallet även denna gång. Till attraktionerna hör, förutom platsen för vad som antas vara Kristi grav, även reliker i form av träflisor från Kristi ”sanna kors”.

I kyrkan residerar flera kristna kyrkor, bland andra grekisk-ortodoxa kyrkan, romersk-katolska kyrkan, armenisk-apostoliska kyrkan samt koptisk-ortodoxa kyrkan. Emedan de kristna inriktningarna har notoriskt svårt att hålla sams öppnas och låses kyrkan av två muslimska väktare.

Israelresa 068 I ett av gravkyrkans mindre, grottliknande rum. Foto: Tommy Hansson

Precis som vi skulle lämna kyrkan påbörjade ett av de i helgedomen residerande samfunden en gudstjänst som inleddes med en omständlig processionsgång ett antal varv runt kyrkan. Trängseln blev närmast olidlig, och det var efter många om och men vi slutligen lyckades praktisera oss ut ur kyrkolokalen för att äta lunch på en arabisk restaurang i närheten.

Jag passade även på att i ett av de otaliga salustånden köpa två T-shirts till ett ganska hutlöst pris och, skulle det visa sig, av usel kvalitet.

Israelresa 070 På väg nerför trapporna till Västra tempelmuren (Klagomuren). Foto: Tommy Hansson

Besöker man Jerusalem skall man givetvis också besöka judarnas utan konkurrens heligaste plats, Västra tempelmuren (Klagomuren), det enda som återstår av det heliga tempel det står talat om i Nya testamentet. Jerusalems historia sträcker sig nästan 4000 år tillbaka i tiden och grundades av det kanaanitiska folkslaget jebuséerna, då staden logiskt nog benämndes Jebus. År 990 före Kristi födelse intogs staden av konung David, vilken regerade sju år i Hebron och därpå 33 år i Jerusalem beläget på berget Sion (därav smeknamnet ”dotter Sion”).

Eftersom David enligt den judiska bibeln hade ”för mycket blod på sina händer” tilläts han inte av Gud att bygga något tempel. Detta värv föll i stället på sonen Salomo, som lät bygga ett synnerligen praktfullt tempel på Moria berg omkring år 960 före Kristi födelse. Denna helgedom förstördes i grund  nästan 400 år senare (586), då konung Nebudkadnessars babyloniska trupper erövrade Jerusalem och förde bort det judiska folkets elit till sitt rike.

Israelresa 072 Västra tempelmuren i ögnasikte. Foto: Tommy Hansson

När de bortförda judarnas ättlingar återvände från fångenskapen i Babylonien till Jerusalem år 500 på direkt order av den persiske härskaren Kyros II låg templet i grus och aska. Man började då, under ledning av bland andra profeten Esra (kallad ”den andre Moses”), bygga det så kallade Serubbabels tempel som nästan ett halvt årtusende senare renoverades och utvidgades av konung Herodes den store (cirka 73-4 före Kristi födelse).

Det var detta tempel som Jesus förutspådde skulle förstöras om det utvalda folket inte accepterade Jesus som Messias, och så skedde också år 70 då romarna invaderade Judéen under ledning av general (senare kejsare) Titus för att krossa det av seloterna ledda judiska upproret. Av detta tempel återstår alltså i dag endast den västra muren, som ligger nedanför Tempelberget vilket huserar den guldglänsande Omarmoskén och al-Aqsa-moskén vilka är två av muslimernas heligaste platser.

I trapporna på vägen ner till tempelmuren erbjöd sig en talför rabbin att knyta ett rött snöre kring min ena handled – tror det skulle stå för något slags välsignelse – mot att jag lämnade en slant till välgörande ändamål. Jag kände mig på gott humör, lät honom knyta snöret samtidigt som han läste en kort välsignelse och lade en hand på min panna, varför jag bidrog med 20 shekel (cirka 40 kronor).

Israelresa 074 I De rättfärdigas trädgård i Yad Vashem. Foto: Tommy Hansson

Ett obligatoriskt inslag i varje Jerusalem-resenärs agenda är ett besök i Yad Vashem, den israeliska statens myndighet, monument, arkiv och forskningsinstitut ”för hågkomst av Förintelsen och dess hjältar”. Det tillkom efter beslut i det israeliska parlamentet Knesset 1953 och är beläget på Har Hazikanon (Åminnelseberget). Här finns också De rättfärdigas trädgård till minne av de icke-judar som anses ha gjort betydande insatser för judarna under Förintelsens period, bland dem den svenske diplomaten Raoul Wallenberg.

I Yad Vashem finns 62 miljoner dokument och tiotusentals fotografier samt vittnesmål rörande det nazityska folkmordet på sex miljoner judar. Yad Vashem delar också ut utmärkelsen Rättfärdig bland folken till förtjänta icke-judar. Särskilt gripande var ett besök i den byggnad, belägen utanför huvudkomplexet, som är ägnad åt de barn som föll offer för de nationalsocialistiska grymheterna. Det hebreiska namnet Yad Vashem betyder ordagrant ”äreminne” och är hämtat ur profeten Jesajas bok i Gamla testamentet.

Israelresa 064 Utanför DVIs klinik. Foto: Tommy Hansson

Ett besök i Jerusalem av väldigt speciell karaktär gjorde gruppen slutligen på Dental Volunteers for Israels (DVI) Trudi Birgers tandklinik. Israel har inget välfungerande system för tandvård till behövande barn, varför DVI som en icke vinstdrivande organisation behandlar mellan 100 och 150 barn och ungdomar per dag oberoende av etniskt ursprung och religion i åldrarna fyra till 26 år helt gratis. Jerusalems stads stadsförvaltning skickar dessa barn och ungdomar till DVI.

Kliniken startades av filantropen Trudi Birger, en överlevande från Förintelsen, 1980 och hyser tandläkare från hela världen, däribland Sverige. I vårt ressällskap fanns flera resenärer med en yrkesbakgrund som tandläkare vilka tjänstgjort vid denna klinik, bland dessa reseledaren Lars-Åke Hallin.

Israelresa 063 En interiör från Trudi Birger-kliniken i Jerusalem. Foto: Tommy Hansson

Med detta avslutar jag min serie om fyra avsnitt från årets resa till Israel med Samfundet Sverige-Israel. Jag vill passa på att rikta ett hjärtligt tack till reseledarna Lars-Åke Hallin och Lotta Jansson samt den mycket sakkunnige och hårt arbetande guiden Marie Ben Rei för deras berömvärda insatser.

 

 

 

 

 

Förintelsens plats i vår tids Europa

25 oktober, 2011

Professor Klas-Göran Karlsson höll ett intressant föredrag i Judiskt Center. Foto: Tommy Hansson

Den 6 oktober hade Samfundet Sverige-Israels Stockholms-avdelning bjudit in Klas-Göran Karlsson, professor i historia vid Lunds universitet, att tala över ämnet ”Förintelsens plats i vår tids historia”. Litet synd var det att sammankomsten, som ägde rum i Judiska Centret i Stockholm, inte hade lockat mer än ett tiotal personer. Jag vill genom denna bloggartikel söka bidraga till att Karlssons utmärkta föredrag får ytterligare spridning.

Sedan Stockholms-samfundets ordförande Ulf Öfverberg hälsat de närvarande välkomna inledde professor Karlsson med att förklara, att han anser att frågor som har med offer och lidande att göra är särskilt intressanta. Han har skrivit böcker som bland annat har med den nationalsocialistiska judeförintelsen men också med den kommunistiska terrorn att göra.

– Det finns tre perspektiv i fråga om folkmordet, fastslog Karlsson. För det första det historiska perspektivet: när det började. För det andra det jämförande perspektivet – man kan jämföra olika folkmord, från det unika till det generella. För det tredje det genealogiska perspektivet: vad händer efteråt? Sådant tycker min forskargrupp i Lund är särskilt intressant.

Professor Karlsson och hans forskargrupp i Lund har under en följd av år arbetat med ett projekt som heter ”Förintelsen och den europeiska historiekulturen” som tar upp frågan om hur man hanterat Förintelsen fram till i dag. Karlsson menar att årtalet 1990 är viktigt i sammanhanget: vad hände under åren kring 1990? 1991 kommer journalisten Maria-Pia Boëthius ut med boken Heder och samvete, vilken behandlar den svenska undfallenheten gentemot Nazityskland under Andra världskriget.

– Det var inga nyheter som behandlades i boken, framhåller Klas-Göran Karlsson, men inom några år hade historieintresset i Sverige ökat kraftigt. Det fanns ett nytt historiemedvetande som hjälper oss att orientera oss. 1997 sade statsminister Göran Persson i riksdagen, just före sommaruppehållet, att nu ska vi inte ägna oss åt futiliteter som budgetarbetet utan åt Förintelsen. Han hade då äntligen insett att historia var viktigt, särskilt historien om Förintelsen.

Vad är det då som ligger bakom det uppflammande intresset för Förintelse-historien? Professor Karlsson menade att det finns en enkel förklaring: 1990-talet blev det moraliska medvetandets år. Saker som det judiska guldet – som stulits från judarna – och tvångssteriliseringar diskuterades ymnigt. Plötsligt var Sverige del av ett historiskt orsakssammanhang. Inte minst Socialdemokratins hållning kom i fokus och S tvingades in i en försvarsposition.

1997 igångsattes efter Göran Perssons initiativ i riksdagen projektet ”Levande historia”, vilket bland annat ledde fram till den uppmärksammade Förintelsekonferensen i Stockholm i januari 2000 vilken för mig framstår som Persson-administrationens absoluta höjdpunkt:

http://wwwc.aftonbladet.se/nyheter/0001/23/konf11.html

– 2003 fick vi ämbetsverket Forum för levande historia, fortsätter Klas-Göran Karlsson. Kanske hade det att göra med ”inträdet i Europa”. Den viktiga fråga som dök upp under 1990-talet var: har Europa en gemensam historia? Också i det övriga Europa hamnade Förintelsen i centrum. Persson vände sig exempelvis till de baltiska nationerna och uppmanade dem att göra upp med sitt förflutna.

Kvinnliga fångar som nyss anlänt till Auschwitz.

– Förintelsen är grundvalen i ett europeiskt historiemedvetande, anser Karlsson. Det integrerade Europa uppstod i ruinerna av det krigshärjade Europa, särskilt efter Auschwitz. Man ville säkerställa, att detta aldrig skulle hända igen. I Bryssel håller man till exempel på och bygger ett förintelsemuseum. Man hade insett vad extrem nationalism och chauvinism kunde ställa till med.

Efterkrigstiden markerar eljest  slutet på något och början på något nytt. Man hänger sig åt en progressiv historiesyn, särskilt i Sverige – man ville se framåt och inte bakåt. I det perspektivet fick Förintelsen inte plats. Många länder var vidare så upptagna av att ”tycka synd om sig själva” att de inte såg till judarna, som inte hade någon egen nation. I kommunistdiktaturerna sades ingenting om Förintelsen. I stora delar av Sovjetryssland och Östeuropa rådde därtill en antisemitism som inte går ihop med uppmärksammandet av Förintelsen.

– 1953 tillkommer förintelsemuseet Yad Vashem i Israel, säger professor Karlsson. Men också i Israel var man först tveksam till att använda sig av Förintelsen, där ”judarna gick passiva till ugnarna” enligt en vanlig föreställning. Då var intresset för Warszawa-upproret, där judarna gjort väpnat motstånd, större. Dock ökade intresset för Förintelsen i Israel genom krigen 1967 och 1973.

Vy från Eichmann-rättegången i Jerusalem. Den tilltalade i en glasbur i bildens övre, vänstra del.

– Det första som placerar Förintelsen på Europas historiskt-kulturella karta, framhåller Karlsson, är rättegången mot Adolf Eichmann i Israel i början på 1960-talet. Israel har inte dödsstraff men gjorde ett undantag för nazibödeln Eichmann, som avrättas 1962. Fler uppmärksammade rättegångar följer, exempelvis mot Klaus Barbie, ”slaktaren från Lyon” (Barbie dömdes till livstids fängelse 1987 och avled 1991).

En annan händelse som starkt bidrog till att sätta fokus på Förintelsen var västtyske förbundskanslern Willy Brandts knäfall vid förintelsemonumentet i Warszawa i januari 1970, liksom det faktum att gamle naziofficeren (och FNs förre generalsekretetare) Kurt Waldheim blir Österrikes president 1986.

– I mitten av 1980-talet kom den stora tyska Historiker-Streit, framhåller Karlsson vidare. Hur kunde Hitler och Förintelsen bli möjliga i den gamla kulturnationen Tyskland? Den debatten blev oerhört viktig. 1989 kom Zygmunt Baumans bok Auschwitz och det moderna samhället. Bauman hävdar här att Förintelsen var ett modernt projekt: de som var olika blev stigmatiserade i en byråkratisk apparat.

En annan viktig bok, framhåller professor Karlsson, var Christopher R. Brownings Ordinary Men (Helt vanliga män), utkommen 1992, vilken behandlar den tyska Reservbataljon 101 och dess roll i genomförandet av ”den slutliga lösningen” i Polen. Man får heller inte glömma alla filmer och TV-serier med Förintelsen som tema, där begynnelsen sker med TV-serien Holocaust 1978-79.
Det paradoxala är att, parallellt med att Förintelse-intresset tilltar i styrka, förintelseförnekarna och historierevisionisterna får luft under vingarna.

– Ibland är intresset för Förintelsen inte helt igenom positivt, menar Klas-Göran Karlsson. En ”amerikanisering” kan leda till trivialisering och banalisering av ämnet. Det är många som vill ta förintelsehistoriken i anspråk för politiska ändamål, som att angripa staten Israel: ”palestinierna behandlas av israelerna som judarna av tyskarna”. Detta är uttryck för en fullständig missuppfattning av historien. Även de i samband med Första världskriget massmördade armenierna har fått uppsving för sin sak.

Sovjetfångar på marsch i den kommunistiska Gulag-arkipelagen.

Allra sist i sitt föredrag valde professor Karlsson att ta upp frågan om nationalsocialismen contra kommunismen. Man jämför till exempel Auschwitz med Gulag men glömmer då lätt bort ”intentionalismen”: Hitlers projekt var inte en nobel idé som spårade ur, utan det var ända från första början Hitlers och nazisternas mening att utplåna judarna.

Här menar jag att Klas-Göran Karlsson är inne på tveksamma vägar. När han kallar den kommunistiska ursprungsteorin ”god”, tenderar han att glömma bort att den endast kan förverkligas genom att oönskade klasser och personer elimineras under utövandet av det så kallade proletariatets diktatur. Det finns minst lika mycket intentionell våldsideologi bakom drömmen om det klasslösa, kommunistiska samhället som idealet om det germanska lyckorike – det tusenåra Tredje riket – som vägledde Hitler och hans hejdukar.

Det är hög tid att myten om den egentligen goda kommunismen som missbrukats avlivas – kommunismen är ond till själva sin innersta kärna, då den faktiskt förutsätter massmord inom ramen för proletariatets diktatur.

Ändå är det en riktig iakttagelse att Förintelsen – massmordet på omkring sex miljoner judar i Europa under 1930- och 1940-talen – är en unik företeelse i världshistorien. Om Hitler hade vunnit kriget kan man vara säker på att alla de tolv miljoner judar som fanns på olika håll i världen vid denna tidpunkt hade mördats. Att detta var målsättningen framgår också av protokollen från Wannsee-konferensen i januari 1942.