Posted tagged ‘Yassir Arafat’

Lätt att genomskåda Löfvens hyckleri och lögner

17 oktober, 2021
Wallström – en av årets mest prominenta antisemiter | Tommy Hanssons Blogg

Dåvarande utrikesminister Margot Wallström är en av socialdemokratins mer profilerade antisemiter. På bilden får hon en fin utmärkelse av Palestinska myndighetens förintelseförnekande ”president” Mahmoud Abbas.

Malmös internationella forum om hågkomsten av Förintelsen och bekämpande av antisemitism skulle bli Stefan Löfvens klang- och jubelföreställning som avgående socialdemokratisk partiordförande. Det blev inte riktigt så.

Den snöpliga västgötaklimaxen blev att Lettlands president Egils Levits, testades positivt för covid-19 vid hemkomsten och att Finlands president Sauli Niinistö satte sig själv i karantän då han ätit lunch med Levits under konferensens gång. https://www.europaportalen.se/content/lettlands-president-sjuk-i-covid-19-testade-positivt-efter-malmokonferensen

Aktiviteterna i Malmö började annars bra med kungaparets ankomst. Löfven hade på ett tidigt stadium bjudit in en rad världsledare, därbland USAs dåvarande president Donald Trump, till eventet i Malmö. Även efterträdaren Joe Biden bjöds in. De enda statscheferna som fanns på plats var de ovan nämnda Egils Levits och Sauli Niinistö. Däremot hade samtliga Löfvens nordiska statsministerkolleger valt att stanna hemma.

Frankrikes president Emmanuel Macron deltog via ett förinspelat videobudskap medan Israels president Isaac Herzog och USAs utrikesminister Anthony Blinken medverkade på länkar. I övrigt fanns på mötet ett antal ambassadörer från när och fjärran samt författare och journalister.

Den som är någorlunda insatt i Socialdemokraternas historia är inte det minsta förvånade över den skrala uppslutningen. De inser alltför väl att Löfvens konferens dels är ett äreminne över honom själv, dels är ett försök att med tillhjälp av hinkvis med kosmetika dölja den blatanta antisemitismen i det egna partiet.

Och man behöver inte gå tillbaka till 1940- och 1940-talen, då S-partiet krävde att Tyskland skulle stämpla ”J” i judiska medborgares pass så att det skulle gå lättare att avvisa dem och då den av sossepartiet dominerade samlingsregeringen lät tyska vapen- och trupptransporter färdas genom Sverige mitt under brinnande krig. Socialdemokraterna var allmänt proisraeliska fram till Olof Palmes tillträde som partiordförande och statsminister. Med Palme kom sympatierna för palestinaaraberna i allmänhet och PLO/Fatah under ledning av ärketerroristen Yassir Arafat i synnerhet.

Den Mellanöstern-politik som drogs upp av Palme och utrikesminister Sten Andersson har fortsatt oförändrad och kulminerade med erkännandet av det så kallade Palestina under Stefan Löfvens första tid som statsminister i slutet av 2014. Löfven hade som S-ordförande vid partikongressen 2013 kallat Fatah under Mahmoud Abbas för ”vårt kära systerparti”.

2016 gjorde vidare utrikesminister Margot Wallström i riksdagen gällande, att terroristbekämpning enligt israelisk modell var samma sak som ”utomrättsliga avrättningar”. Uttalandet ledde till att Wallström, som enda utrikesminister inom EU, förklarades persona non grata i Israel och dessutom hamnade på åttonde plats på Simon Wiesenthal-centrets lista över det årets mest prominenta antisemiter.

Vidare är det socialdemokratiska ungdomsförbundet, SSU, en pålitlig härd för gapig antisemitism. I maj 2019 skanderade SSU-medlemmar ”Krossa sionismen” i det årets Första maj-tåg, något som uppgavs anspela på en palestinaarabisk kampsång. Detta kan svårligen tolkas som annat än att de unga sossarna vill att att den judiska staten Israel skall upphöra att existera: sionismen, som bygger på tanken att judar skall ha en nationell fristad, är ju själva förutsättningen för Israels existens.

Mogna – i alla fall till åren – socialdemokrater har inte varit mycket bättre än sina ungdomliga partikamrater. Förra kommunalrådet Ilmar Reepalu (S) är beryktad för att bland annat ha skyllt antisemitiska manifestationer i Malmö på judarnas stöd för Israel och för att i alla sammanhang ha tagit ställning för palestinaaraberna mot judarna i staden, ”Israel-lobbyn” för att tala med Reepalu. 2009 gick han med i ett demonstrationståg anordnat av vänsterextremistiska AFA mot en tennismatch mellan Sverige och Israel i Malmö.

Ilmar Reepalu (S) tillsammans med ASFA-folk, sossar, Hamas-anhängare och annat slödder i en demonstration mot en Davis Cup-match mellan Sverige och Israel 2009.

Riksdagsledamot Hillevi Larsson från Malmö har vidare exempelvis låtit sig fotograferas, glatt leende, med ett diplom hon fått av Palestinska myndigheten med en karta över regionen där Israel saknas. Det väckte yttermera uppmärksamhet då Larsson för en del år sedan framträdde som talare vid en pro-palestinsk demonstration i Malmö där det bland annat ropades på att israeliska soldater skulle knivhuggas.

2009 deltog dåvarande partiledaren Mona Sahlin och tidigare diplomaten och utrikesministern Jan Eliasson vid en manifestation på Sergels torg i Stockholm där det viftades med Hamas- och Hizbollah-flaggor och den israeliska flaggan brändes. Vid denna manifestation förekom även hakkors och då inte i något negativt sammanhang.

Socialdemokraterna har nu att utvärdera konferensen i Malmö, en stad som är internationellt känd som huvudstad för antisemitism och judehat i norra Europa. Det är medlemmar av partiets väljarbas som står får den absoluta merparten av de brott och trakasserier mot stadens judar som fått antalet judar att minska från omkring 3000 till cirka 500 på några år. Utrikesminister Ann Linde har redan konstaterat att sammankomsten blev en stor framgång, och det finns väl ingen anledning förmoda att den avgående partiordföranden ser det på annat sätt.

Johan Westerholm sammanfattar på Ledarsidorna den 14 oktober konferensen på följande sätt: ”Med Malmö-konferensen avslutas Stefan Löfvens tid som partiordförande. Den konferens som skulle bli hans avskedsföreställning blev i det närmaste en manifestation av en sju år lång tid som statsminister som kantats av ihärdigt förnekande av bjälken i hans eget öga i form av antisemitismen inom partiet i allmänhet och partiorganisationen av Malmö i synnerhet.”

Om Löfven verkligen hade brytt sig om Sveriges judar hade han naturligtvis rensat ut antisemiterna i S-partiet och SSU för länge sedan. Han hade också avbrutit samarbetet med organisationen Tro & Solidaritet, fram till 2011 Socialdemokraternas kristna avdelning under namnet Broderskapsrörelsen. Därefter har organisationen närmast blivit en kamporganisation för att tillvara islams intressen.

Löfvens lögnaktiga hyckleri tar sig också andra uttryck. När det således nyligen avslöjades att tjänstemannen Johan Lindblad vid Sverigedemokraternas riksdagskansli hade anknytning till extremnationalistiska intressen förklarade Löfven att detta bevisade att SD var ett rasistiskt parti. Vad han inte låtsades om var att samme Lindblad hade ett förflutet i Miljöpartiet och dess ungdomsförbund Grön ungdom; Lindblad var 1996-97 förbundssekreterare i Grön ungdom.

https://sv.wikipedia.org/wiki/Gr%C3%B6n_Ungdom

Men inte nog därmed. Lindblad var under ett flertal år verksam vid Nordiska rådet och utförde då arbetsuppgifter åt Britt Bohlin (S), som var gruppledare för Socialdemokraterna under den Israel-vänlige Göran Perssons tid som statsminister. Bohlin var väl medveten om tjänstemannens ”sidoprojekt” med anknytning till extremnationalismen, främst projektet att bryta ut svenska kommuner och förvandla dem till så kallade svenska zoner. En annan S-märkt riksdagsledamot han samarbetade med var Pyry Niemi.

Stefan Löfven måste rimligen vara medveten om den utpekade SD-tjänstemannens bakgrund. Ändå väljer han att mörka denna och kalla SD ”ett rasistiskt parti”. För en sådan politiker kan denna bloggare endast känna förakt. Det är lätt att avslöja Löfvens hyckleri och lögner. Att Stefan Löfven är landets genom tiderna sämste statsminister torde stå klart för de flesta vid det här laget.

Bildt anklagad för antisemitism – krav på uteslutning ur M

23 maj, 2021

 

S höll sitt vallöfte till palestinierna | Inloggad | Expressen

Carl Bildt och Fatah-grundaren Yassir Arafat.

Efter Carl Bildts senaste förlöpningar om Israel höjs det röster för att den förre stats- och utrikesministern skall uteslutas ur Moderaterna. En som krävt just detta är Aron Verständig, ordförande i Judiska centralrådet.

Bild gjorde sig inledningsvis skyldig till den häpnadsväckande utsagan att Israels agerande vid Tempelberget i Jerusalem, där de muslimska helgedomarna al-Aqsa-moskén och Omar-moskén är belägna, är att jämställa med att ”skicka in nazister i Vatikanen.” https://www.expressen.se/nyheter/bildts-svar-anklagas-for-ren-antisemitism/

Jämförelser mellan staten Israels politik och nationalsocialismen anses vara ett säkert tecken på antisemitism. Aron Verständig citeras i Expressen: ”Det är ren och skär antisemitism.” Han menar att Moderaterna nu bör ta tag i problemet Bildt och utesluta honom ur partiet. Samma krav har ställts av Vänskapsförbundet Sverige-Israel i Stockholm.

Verständig anser vidare: ”Det är  förvånande att en tidigare statsminister och utrikesminister ger uttryck för sådana åsikter.” Tyvärr är det emellertid inte alls förvånande att just Carl Bildt gör det, varom mer nedan.

Det skall i ärlighetens namn sägas att Bildt insåg att han gått för långt och erkände att hans formulering nog inte hade varit den allra bästa. Istället tillkännagav Carl Bildt med en överraskande dålig språklig formulering  via sitt Twitter-konto som svar till en kritiker: ”Och jag håller med dig om det hade förmodligen varit bättre att det var som om IS hade stormat in St. Peters-kyrkan – eller i viktiga synagogor.” 

Att jämföra Israel med den brutala terrorrörelsen Islamiska staten (IS), även kallas Kalifatet – som halshuggit och bränt folk levande – skulle alltså enligt excellensen Bildt vara att föredra framför att jämföra den judiska staten med de tyska nazisterna. Jag överlåter åt mina läsare att avgöra om så verkligen är fallet.

Jag belyste i en på sin tid rätt uppmärksammad bloggartikel 2009 den dåvarande utrikesministern Carl Bildts hållning gentemot Israel och det judiska folket. https://tommyhansson.wordpress.com/2009/12/11/carl-bildt-lever-farligt/

Jag framhöll bland annat: ”Med excellensen Bildt är det nu en gång så att han aldrig förstått det judiska folkets situation och särart.” Följaktligen har han gång efter annan trampat i klaveret då han kommenterat situationen i Mellanöstern eller haft med israeliska befattningshavare att göra.

Detta har bland annat yttrat sig i att han jämfört den islamistiska terrorrörelsen Hamas med den demokratiska oppositionen i Israel samt tryckt på för att östra Jerusalem skall utropas till huvudstad i en palestinaarabisk statsbildning. I samband med den senaste konflikten har Bildt yttermera stött husockuperande palestinaaraber i östra Jerusalem.

Jag jämförde i mitt blogginlägg enligt ovan Bildts bristande förståelse för den judiska synen på Jerusalem som Israels eviga huvudstad med den tragiskt mördade FN-medlaren Folke Bernadotte, vilken i princip hade samma inställning till Jerusalem som Bildt. 

Det påstås ofta att Jerusalem är centralt för den muslimska identiteten. Fakta i målet är dock att Jerusalem i Koranen nämns lika ofta som i hinduismens eller asatrons grundläggande dokument – det vill säga aldrig. https://www.varldenidag.se/israelkommentar/hur-viktig-ar-jerusalem-for-islam/repqkB!aIRxMmGTk8w8S1dmPqigUA/

Bildts Israel-kritiska och ”Palestina”-vänliga hållning kan spåras tillbaka till hans tid som studentpolitiker. Vid Fria moderata studentförbundets årsmöte i Linköping i november 1971 gick Carl Bildt, Carl Cederschiöld och några till emot förbundets representantskap och insisterade på att ”Israels bildande stod i strid” med palestinaarabernas rättigheter. Och på den vägen är det. Jag tror inte jag begår någon större överdrift om jag gissar att Bildt helst såg att Israel försvann från kartan.

Bildts inställning i Israel-”Palestina”-frågan rimmar väl med hans öppenhet för vänstern i andra frågor. Som medlem i Stockholms studentkårs internationella utskott möjliggjorde han för kårmedlemmarna (däribland denna bloggare, vilken till skillnad från Bildt tog en examen) att skänka pengar till de kommunistiska gerillarörelserna FNL (Viet Cong) i Vietnam och Frelimo i Mocambique. Bildt tillhörde också de studentpolitiker som förordade goda förbindelser med östblocksländer såsom Östtyskland, Polen, Tjeckoslovakien och Ungern.

Det förtjänar slutligen att påpekas att det parti som gått mest i bräschen för stöd till Israel i den pågående konflikten är Sverigedemokraterna; även Kristdemokraterna intar en proisraelisk hållning.

Fotnot: Lars Lundberg (1945-2004) ger i boken Bilder av Bildt (Legus förlag 2004, 187 sidor) en exposé över Carl Bildts liv från tidigt ungdom och framåt.

+n

b¨+9´+u

Israel och hennes fiender

25 april, 2021

 

snkrrw2vuzb3kw5u7uf4kfgag3gm3mz2yge4ym4cwv5xloy7f2fq-2732x1720

Yassir Arafat och Sveriges utrikesminister Sten Andersson myser ihop.

”Konflikten mellan Israel och palestinierna har för länge sedan spridit sig långt utanför Mellanöstern. Den är synlig i hela Europa och i stora delar av övriga världen. Därför angår den oss alla.” Så skriver Bengt G Nilsson i boken Israel och hennes fiender (Ethno press 2020, 344 sidor) som dels ger en överskådlig bild av den israelisk-palestinska konflikten, dels beskriver Nilssons egen metamorfos från PLO- och Arafat-vän till Israel-sympatisör.

Bengt G Nilsson, född 1951 och uppvuxen i Enhörna i utkanten av Södertälje, är en författare med betydande internationell erfarenhet. Han har bland annat granskat det formellt alliansfria Sveriges inblandning i Afrikas krig och gav 2008 ut boken Sveriges afrikanska krig. 2017 kom I tyst samförstånd – Sverige och Sovjet i kalla krigets Afrika.

I det nu föreliggande verket Israel och hennes fiender granskar Nilsson det spända förhållandet mellan den judiska staten Israel och de palestinaarabiska territorierna samt även Sveriges hållning i konflikten – med Olof Palmes tillträde som statsminister försvann det traditionella svenska stödet för Israel och ersattes av stöd för revolutionärerna inom PLO och Fatah under ledning av Yassir Arafat.

Hadrianus ville förnedra judarna. ”Palaestina” var det namn den romerske kejsaren Hadrianus, som regerade under åren 117-135, gav provinsen Judea sedan hans styrkor slutligen besegrat det judiska upproret mot den romerska ockupationsmakten. Det var ett medvetet namnval i syfte att förnedra det besvärliga judiska folket: Palaestina är en form av judarnas traditionella fiende Filistéen, som omfattade dagens israeliska medelhavskust samt Gaza-remsan. https://www.jpost.com/blogs/dont-fence-me-in/who-invented-palestine-hadrian-442741

Området blev senare en del av det Osmanska riket, men efter dess upplösning i samband med Första världskrigets slut blev det ett brittiskt mandat vilket på uppdrag av Nationernas förbund (NF) administrerades av Storbritannien 1920-48. Det omfattades av vad som i dag är Israel, Jordanien och de Palestinska territorierna. 1921 bröts östra delen av området loss av britterna under det att Transjordanien blev ett självständigt konungarike 1946. Efter det första Arabisk-israeliska kriget 1948-49 ändrades namnet till Jordanien, då landet annekterat floden Jordans västra bank – det vill säga de urgamla judiska områdena Judéen och Samarien.

Den brittiske utrikesministern Arthur Balfour hade i ett brev till lord Walter Rothschild, ledare för det judiska samfundet i England, den 2 november 1917 förklarat att Storbritannien stödde ansträngningarna att etablera en nationell hemvist för det judiska folket i en del av Palestina-mandatet. Brevet, den så kallade Balfour-deklarationen, upprörde araberna vilka menade att britterna 1915 lovat dem att en arabisk stat skulle skapas i området. https://sv.wikipedia.org/wiki/Balfourdeklarationen_(1917)

Israels överlägsna militärmakt. Den 29 november 1947 antog FNs generalförsamling som resolution 181 den delning av det brittiska Palestina-mandatet, som nu var på upphällningen, som föreslagits. Palestinas judiska befolkning accepterade delningsbeslutet medan araberna motsatte sig det. De senare förespråkade istället en arabisk stat i området med en kvoterad judisk befolkning. Det brittiska Palestina-mandatet upphörde den 14 maj 1948 och samma dag utropade den socialdemokratiske sionistledaren David Ben-Gurion, som blev Israels förste premiärminister, staten Israel.

Detta blev även startskottet för det första Arabisk-israeliska kriget 1948-49, då den nya judiska staten angreps av Arabförbundets medlemmar Egypten, Transjordanien, Syrien Irak, Saudiarabien och Jemen (de båda sistnämnda länderna deltog med symboliska kontingenter). https://www.sakerhetspolitik.se/Konflikter/Israel-Palestina/hur-staten-israel-kom-till/

Araberna hade kalkylerat med en snabb seger, men då krutröken skingrats hade israelerna vunnit en överlägsen seger och lyckats utöka sin del av det forna Palestina-mandatet till 77 procent av detta. Jordanien hade dock egenmäktigt lagt beslag på den så kallade Västbanken.

Efter Sexdagarskriget 1967, då Israels överlägsna militärmakt krossade den arabiska fienden, övergick detta område i israelisk ägo tillsammans med Sinai, Gaza, Golan-höjderna och östra delen av Jerusalem: Israel har sedan dess lämnat Sinai och Gaza. Arabstaterna gjorde ett nytt försök att utplåna Israel i Yom Kippur-kriget 1973 men lyckades inte mycket bättre nu.

Skorzeny och al-Husseini. Utöver regelrätta krig mellan Israel och arabstaterna har den judiska staten ständigt varit utsatt för terrorkrigföring från militanta palestinaarabiska grupper. Den som först instruerade dessa i gerillakrigföring var Otto Skorzeny (1908-75), som var Obersturmbannführer (överstelöjtnant) i den nationalsocialistiska elitstyrkan SS och en av Adolf Hitlers favoriter – Skorzeny hade bland annat lett fritagningen av Italiens avsatte ledare Benito Mussolini ur dennes fångenskap i mellersta Italien 1943.

Skorzeny, som på sin tid kallades ”Europas farligaste man”, tillfångatogs av amerikanska trupper omedelbart efter krigsslutet men lyckades fly. Så småningom hamnade han i Egypten, där han blev militär rådgivare till den starkt antisemitiska regeringen. Från Kairo lånades Skorzeny ut för att träna militanta palestinaaraber i gerillakrigföring. Han planlade också en serie terrorangrepp mot Israel från Gaza-remsan. Bland Skorzenys adepter fanns den unge Yassir Arafat. https://tommyhansson.wordpress.com/2016/04/28/otto-skorszeny-hitlers-hjalte-som-blev-terrororganisator-och-mossad-torped/

Den mest inflytelserike palestinaarabiske ledaren vid denna tid var Haj Amin Mohammed al-Husseini (1895/97-1974), en fanatisk judehatare som organiserat blodiga pogromer mot judar i Jerusalem och var stormufti i Jerusalem 1921-48. Han var även ordförande i Muslimska rådet. https://sv.wikipedia.org/wiki/Haj_Amin_al-Husseini

Al-Husseini hamnade i början av Andra världskriget i Irak men tvingades ta sin tillflykt till Tyskland, där han i november 1941 träffade Adolf Hitler. I Tyskland fick han den höga SS-graden Gruppenführer (generallöjtnant) och ägnade en stor del av sin verksamhet åt att rekrytera muslimska trosbekännare till de tyska styrkorna. 1943 bildades SS-divisionen 13. Waffen-Gebirgs-Division der SS Handschar (kroatische No. 1).

Haj Amin al-Husseini behöll efter krigsslutet 1946 sin ledande ställning inom den palestinaarabiska rörelsen. Han hamnade till slut i Libanon, där han avled i Beirut 1974. Det kan nämnas att en kusin till al-Husseini blev mor till Yassir Arafat (1929-2004), vilken övertog al-Husseinis roll som palestinaarabisk ledare. https://sv.wikipedia.org/wiki/Yassir_Arafat

Arafat och Kreisky. Bengt G Nilsson ägnar ett kapitel i sin bok åt Yassir Arafat, även känd som Abu Ammar, som var ledare för den palestinaarabiska paraplyorganisationen PLO (Palestinian Liberation Organization) 1969-2004; 1996-2004 uppbar han desslikes titeln president över Palestinska myndigheten PA). Han grundade det arabnationalistiska vänsterpartiet Fatah 1958.

Nilsson, då verksam som frilansjournalist, fick 1985 en förfrågan från PLO-kontoret i Stockholm om han skulle vara intresserad av att intervjua Arafat. PLO hade vid den här tiden sitt högkvarter i den tunisiska huvudstaden Tunis. Efter ett drygt två timmar långt samtal med PLO-bossen lämnade Nilsson och fotografen Susanne Sandström Arafat. Bengt G Nilsson sammanfattar i sin bok sina intryck på följande sätt (sidan 89):

”Jag gick därifrån med känslan av att ha träffat en intressant människa, men inte direkt en stor folkledare. Yassir Arafat framstod för mig mer som en levantinsk matthandlare hämtad direkt från Jerusalems basarkvarter, med sin skrytsamhet och grandiosa självbild, de lynniga känsloutbrotten och blandningen av hotelser och älskvärdheter. Angelägen att köpslå utan att avslöja varans verkliga värde.”

Nilsson menar (sidan 90): ”Hur denne kunde få en sådan favoriserad särställning hos Palme och därmed orsaka ett totalhaveri i de gamla, väletablerade vänskapsrelationerna mellan Sverige och Israel är därför ett mysterium.” Särskilt som det var allmänt känt att Arafat i egenskap av gerillaledare med Israels utplåning som yttersta mål hade åtskilliga liv på sitt samvete.

Det bör i sammanhanget nämnas att Olof Palme inte var ensam bland Europas socialdemokratiska ledare att fjärma sig både från Israel i stort och det israeliska Arbetarpartiet, vilket ända fram till 1976 – då Likud-ledaren Menachem Begin valdes till premiärminister – innehaft regeringsmakten.

Ett sannolikt ännu mer uppmärksammat exempel på denna utveckling utgör Österrikes tidigare socialdemokratiske förbundskansler Bruno Kreisky (1911-90), som själv var av judisk börd men inte erkände förekomsten av ett specifikt judiskt folk utan såg judendomen enbart som en tro (som han själv inte delade). Kreisky betecknades vid ett tillfälle av den ryktbare nazistjägaren Simon Wiesenthal som en ”judisk fascist”. Kreisky undgick att drabbas av den nazityska förföljelsen genom att vistas i Sverige som flykting 1939-46. https://www.tabletmag.com/sections/israel-middle-east/articles/muravchik-bruno-kreisky

Den svenska Palestina-lobbyn och Auschwitzgränserna.  Parallellt med Olof Palmes och den svenska socialdemokratins omorientering i Israel-frågan växte en vänsterinriktad pro-palestinsk lobby rörelse fram i vårt land. Ledande organisationer i sammanhanget var Palestinagrupperna i Sverige (PGS) samt Judar för israelisk-palestinsk fred. Ett gemensamt krav var att Israel skulle upphöra med vad som benämndes ockupationen av ”Västbanken” (Judéen och Samarien) inklusive östra Jerusalem samt Gaza-remsan och Golan-området. Som motvikt fanns bland andra gruppen Med Israel för fred i Mellanöstern.

”Att framföra motargument”, framhåller Bengt G Nilsson (sidan 182) ”som att det faktiskt var arabländer som hade startat kriget 1948 och provocerat fram kriget 1967, och att Israel på grund av det rimligen borde ha rätt till någon typ av buffertzoner mellan det egna territoriet och de grannländer som hade svurit på att utplåna den judiska staten, var som att ropa i öknen.”
 
 Israels förre utrikesminister och FN-ambassadör Abba Eban klargjorde, att en återgång till de gränser som rådde före Sexdagarskriget 1967 inte var möjlig på grund av uppenbara säkerhetsskäl. Eban kallade med en drastisk formulering dessa gränser för ”Auschwitzgränser”. https://tommyhansson.wordpress.com/2019/03/26/om-trumps-erkannande-av-golan-som-israeliskt-territorium-och-om-israels-auschwitz-granser/

Bland svenska palestinaaktivister märktes vänstergängare som Jan Guillou, Göran Rosenberg, Per Gahrton, Göran Palm och Staffan Beckman. Guillou och Rosenberg tillhörde det gäng som deltog i terroristträning på plats i det aktuella konfliktområdet. Båda sympatiserade med den våldsamma marxistiska rörelsen PFLP (Popular Front for the Liberation of Palestine), som har en lång rad terrordåd i sitt belastningsregister. PFLP leddes under många år av läkaren George Habash. https://sv.wikipedia.org/wiki/Folkfronten_f%C3%B6r_Palestinas_befrielse

”Vårt kära systerparti” (Fatah). Den som vet det minsta om konflikten mellan Israel och de så kallade palestinierna /se fotnot/ vet att de flesta etablerade aktörer brukar förorda något som kallas tvåstatslösningen – man tänker sig en framtid där Israel och Palestina lever i fred och ömsesidig respekt sida vid sida.

Det är en sympatisk bild av en ideal situation någon gång i framtiden, men den är totalt orealistisk så länge de palestinaarabiska grupperingarna vägrar gå med på den allra minsta kompromiss: allt eller inget är deras paroll. Ledarna i PLO, Fatah och Hamas är som tjuriga småungar som sätter hälarna i marken så fort det krävs en uppoffring av dem. Det sägs med allt fog att PLO aldrig missat ett tillfälle att missa ett tillfälle. Det verkar dessbättre nu som om flera arabstater tröttnat på dessa fasoner och hellre samarbetar med Israel. På det tyder det faktum att flera arabstater slöt fredavtal med Israel under Trump-administrationen.  https://tommyhansson.wordpress.com/2020/07/09/har-arabvarlden-trottnat-pa-palestinierna/

Den svenska regeringen förblir dock uthållig i sina sympatier för den Palestinska myndigheten, Fatah och dess nu 85-årige ledare Mahmoud Abbas. S-ledaren Stefan Löfven kallade vid partikongressen 2013 det blodbesudlade Fatah för ”vårt kära systerparti”. När sedan Decemberöverenskommelsen (DÖ) medförde ett svenskt regeringsskifte var en av den nytillträdda regeringens första åtgärder att erkänna ”Palestina” som stat och utlova miljardbelopp i bistånd till Palestinska myndigheten. Detta trots att det aldrig i världshistorien funnits någon självständig palestinsk stat med klara och säkra gränser och inte gör det nu heller.

Socialdemokraterna brukar vidare vara frikostiga med att kalla politiska motståndare för ”nazister” och liknande. I sin Mellanöstern-politik, som förblivit intakt sedan Olof Palmes och Sten Anderssons dagar, stöder S-partiet dock helhjärtat en rörelse vars grundare Haj Amin Mohammed al-Husseini fick en fristad i Hitlers Tyskland under Andra världskriget. Efterträdaren Yassir Arafat genomgick därefter gerillaträning under överinseende av SS-officeren Otto Skorzeny.

Arafats efterträdare Abbas är en dokumenterad förintelseförringare och certifierad antisemit. https://www.varldenidag.se/nyheter/palestinsk-president-skyller-forintelsen-pa-judarna/repreb!t3WzNYWH0ZZw4eoZGid1Q/

Gemensamt för de palestinaarabiska grupperingarna är ett glödande hat mot judarna, stundom nödtorftigt maskerat som ”antisionism”, och en vilja att utplåna staten Israel och dess invånare.

Omöjlig tvåstatslösning. Bengt G Nilsson för sin del avvisar i sin bok Israel och hennes fiender emfatiskt tvåstatslösningen som en framkomlig väg när det gäller en fredlig utveckling i regionen. Han skriver (sidan 325):

”Tvåstatslösningen – oavsett om det är Trumps version eller någon annan – är en dröm vars förverkligande ligger långt bortom framtidens horisont. Det är tveksamt om den ens existerar. Hatet och misstron är för stor, positionerna är låsta. Det enda hopp som kan skönjas är de enskilda individer som sträcker ut handen till fienden, men det räcker inte. Tvåstatslösningen är enligt min mening omöjlig. En chimär.”

Nilsson menar att det behövs ”ett totalt omtag”, involverande en betydande del av världssamfundet, för att en fredlig och varaktig lösning på konflikten skall kunna komma till stånd.

”Först och främst, framhåller författaren (sidan 325), ”måste det palestinska kravet på flyktingars rätt till återvändande bort från dagordningen /…/ det är en stötesten som har punkterat alla fredssamtal hittills. Det kräver att Arabförbundet byter åsikt i frågan och att alla arabländer som hyser palestinier inom sina gränser erbjuder dessa fulla medborgerliga rättigheter utan inskränkningar.”

Bengt G Nilsson avviker på ett välgörande sätt från de flesta andra Mellanöstern-debattörer på så sätt att han kan skilja på vad som är realistiskt och vad som är ljusblå visioner utan verklighetsförankring. Det faktum att han en gång sympatiserade med den palestinaarabiska sidan gör jämväl att han äger särskilda insikter i Palestina-lobbyns sätt att tänka och agera.

Man skulle önska att Nilssons bok var obligatorisk läsning för alla som på något sätt intresserar sig för förhållandena i området. Inte minst medlemmarna i den nuvarande svenska regeringen, vilka borde inse att den gamla Palestina-kramande linjen från Palme-Andersson-tiden borde förpassas till det plats där den rätteligen hör hemma: på historiens soptipp.

Fotnot: Jag har i artikeltexten mestadels använt termen ”palestinaaraber” för att beteckna den folkgrupp som vanligen – också i Bengt G Nilssons bok – kallas ”palestinier”. Detta därför att ”palestinier” rätteligen omfattar alla som bebor det forna brittiska Palestina-mandatet, således även judarna. De första palestinska flaggorna pryddes faktiskt av den judiska Davids-stjärnan. Att begränsa ”palestinier” till araberna i området var ett retoriskt knep som började användas fullt ut av Arafat och PLO efter Sexdagarskriget 1967.

 

Har arabvärlden tröttnat på den Palestinska myndigheten?

9 juli, 2020

President Donald Trump och premiärminister Benjamin Netanyahu tillkännager sin fredsplan i Washington, D. C. den 28 januari 2020.

Palestinska myndigheten (PA) hade väntat sig ett större stöd från arabvärlden sedan den valde att gå emot Trump-administrationens fredsplan och ensidigt avsluta alla kontakter med Israel.

Länderna i Arabförbundet har visserligen formellt ställt sig på PAs sida sedan Israel tillkännagivit sin avsikt att utsträcka sin överhöghet till Jordandalen och judiska delar av av den så kallade Västbanken, det vill säga de gamla bibliska områdena Judéen och Samarien. PA och dess ledare Mahmoud Abbas, också känd som Abu Mazen, hade emellertid förväntat sig mer och är nu upprörda över arabvärldens bristande intresse. https://sv.wikipedia.org/wiki/Arabf%C3%B6rbundet

Enligt det Israel-baserade Palestinian Media Watch vill den Palestinska myndigheten se att ett jihad – heligt krig – dras igång mot den judiska staten och kräver att arabstaterna ”act before it´s too late”. https://www.jns.org/report-palestinians-angry-at-arab-world-indifference-to-israeli-sovereignty-bid/

Den 28 januari offentliggjorde USAs president Donald Trump och Israels premiärminister Benjamin Netanyahu gemensamt en modell enligt vilken Israel och den Palestinska myndigheten skulle kunna nå fram till en fredlig samexistens. Den 85-årige Mahmoud Abbas, som nu är inne på sin fjärde mandatperiod som PAs ledare, sade dock blankt nej och klippte av alla band och alla former av samverkan med Israel.

Abbas rönte dock inte det gensvar från arabvärlden han hade förväntat sig och hoppats på. Vivian Bercovici, tidigare Kanadas ambassadör i Israel, för i en debattartikel i den konservativa kanadensiska tidningen National Post den 29 januari 2020 fram tesen att det beror på att många arabiska länder har fått nog av palestinaarabernas extremism och obstruktionism.

Arabvärlden som en struts som begraver huvudet i ”Israels plan för annektering av Västbanken” enligt en karikatyrteckning i palestinaarabiska media.

Enligt Bercovici är arabländerna i gemen inte överförtjusta i Israel men ser Iran som ett betydligt större regionalt hit än Israel: ”They see the Israelis, however, as being clever, strong, tenacious, powerful and close to fearless as it gets.” Israelerna är även framstående inom områden som teknologi och säkerhet. Bercovici framhåller:

To top it off, many Arab countries are fed up with Palestinian extremism, which has yielded nothing positive for more than 70 years. https://nationalpost.com/opinion/vivian-bercovici-the-arabs-are-losing-interest-in-the-palestinians-this-is-a-game-changer

Den åldrige och till synes alltmer koleriske Mahmoud Abbas har under de 15 år som förflutit sedan han efterträdde Yassir Arafat (1929-2004) som ledare för PLO och Fatah visat sig betydligt mer intresserad av att bedriva terror mot Israel och fylla sina fickor med sina arma undersåtars pengar än att försöka få till stånd fred.

Ambassadör Bercovici menar att det vore på tiden att palestinaaraberna slutade upp med självmordsbombningar mot israelers hem och restauranger, skicka raketer på israeliska civila, knivhugga israeliska soldater och civila och köra ihjäl folk med bil. I detta är bara att instämma.

Om Abbas och PA fortsätter på den inslagna vägen kommer man sannolikt att bli mer och mer isolerade och, med undantag för ett flertal FN-organ, helt hänvisade till dubiösa allierade såsom Hamas, Hizbollah och Iran. Och Stefan Löfvens Sverige, förstås. De största förlorarna på en sådan utveckling är det palestinaarabiska folket.

Prins Charles i aningslöst stöd till ”palestinierna”

29 januari, 2020

Prins Charles och Mahmoud Abbas möttes i Betlehem.

Betlehem ses av tradition som platsen för Jesu födelse. Det är också en nutida stad belägen i Judéen cirka en mil söder om Jerusalem. När the Prince of Wales, Storbritanniens tronföljare prins Charles, nyligen besökte platsen och höll ett tal betecknades detta av brittiska Sky News som ”the biggest show of support ever” till förmån för de så kallade palestinierna av en medlem av den brittiska kungafamiljen. https://www.timesofisrael.com/prince-charles-in-bethlehem-it-breaks-my-heart-to-see-palestinian-suffering/

”It breaks my heart therefore that we should continue to see so much suffering and division”, sade Charles. ”No one arriving in Bethlehem today could miss the signs of continuing hardship, and the situation you face.” Prinsen av Wales framförde sitt tal vid Casa Nova, ett franciskanskt pilgrimshus nära Födelsekyrkan.

Charles fortsatte, välmenade men aningslöst: ”And I can only join you, and all communities, in your prayers for a just and lasting peace. We must pursue this cause with faith and determination, striving to heal the wounds which have caused such pain. It is my dearest wish that the future will bring freedom, justice and equality to all Palestinians, enabling you to thrive and to prosper.”

Efter detta tårdrypande tal träffade den 71-årige prinsen av Wales den Palestinska myndighetens (PA) ”president” Mahmoud Abbas (Abu Mazen), 84, som påstod sig vara tacksam över att Storbritannien inte hade accepterat USAs president Donalds Trump fredsplan för Israel och ”Palestina.” I verkligheten hade Storbritannien över huvud taget inte tagit ställning till planen under det att Abbas och PA hade avfärdat den redan innan de tagit del av den.

Födelsekyrkan i Betlehem.

Om Charles hade läst på om Abbas före sitt besök i de av PA kontrollerade territorierna hade han funnit att den senare minst av allt visat sig vara någon fredens man. Det sägs att palestinaaraberna aldrig missar en möjlighet att missa en möjlighet, ett omdöme som gäller såväl Abbas som hans företrädare Yassir Arafat. Oavsett vilka avtal som ingåtts med Israel har dessa brutits förr eller senare. Något som bottnar i den Palestinska myndighetens och Hamas allt överskuggande vilja att utplåna den judiska staten Israel, inte sluta fred med den.

Den Palestinska myndigheten, som lägger ner sex gånger så mycket pengar på understöd till terrorister och deras familjer som på välfärd till den egna befolkningen och hjärntvättar denna från tidiga barnsben att bli militanta judehatare, torde vara den enda entitet i hela världen som betraktar landsmän som deltar i fredskonferenser som förrädare. https://tommyhansson.wordpress.com/2019/07/03/nar-det-ar-forraderi-att-delta-i-en-fredskonferens/

Ingen blev mot denna bakgrund det minsta förvånad att Mahmoud Abbas redan innan Trumps fredsplan presenterats for ut i otidigheter mot den amerikanske presidenten och kallade denne för ”a dog and the son of a dog” samt hävdade att fredsplanen var en ”konspiration”. Vidare: ”I do not have much longer to live and will not go down as a traitor. It´s either dying like martyrs or flying the Palestinian flag on the walls of Jerusalem.” https://www.jpost.com/Arab-Israeli-Conflict/Abbas-Trump-is-a-dog-and-son-of-a-dog-I-wont-become-a-traitor-615572

Det är alltså denne man prins Charles hade den usla smaken att träffa under sitt besök i de ”palestinska” territorierna och Israel. Besöket omfattade även ett möte med Israels president Reuven Rivlin samt en visit vid förintelsemuseet Yad Vashem i Jerusalem och möten med överlevare från Förintelsen, som skördade omkring sex miljoner judars liv.

Prinsen av Wales och Israels president Reuven Rivlin.

Donald Trump uttryckte sig, trots att Abbas kallat honom ”hund och son till en hund”, inför presentationen av den plan som kallats ”the deal of the century” med försiktig optimism och trodde att det till slut skulle gå att få palestinaaraberna med på noterna.  Trots allt ingick i planen att göra en del av östra Jerusalem till huvudstad i en palestinaarabisk statsbildning.

Jag vet inte om han själv trodde på detta – nu kan Trump i alla fall säga att han och Israels premiärminister Benjamin Netanyahu gjort vad de kunnat. https://www.jpost.com/Opinion/Trumps-peace-plan-is-a-realistic-vision-615573

 

 

1 maj: Löfven och sossarna sluggar vilt- går mot fiasko i EP-valet

2 maj, 2019

Stefan Löfven kräver förbud mot nazismen – blundar för det egna partiets bruna historia.

Stefan Löfven skämmer ut sig. Det menade Moderaternas ledare Ulf Kristersson sedan statsministern i sitt 1 maj-tal i Umeå kallat Kristdemokraterna och Moderaterna för ”högerextrema” partier. Det är inte svårt att hålla med Kristersson. Bara några minuter innan Löfven äntrade talarstolen hade Lina Farhat från S-Kvinnor varnat för en ny judeförintelse i anledning av ”högerns” tillväxt i Europa och frammanat det beryktade Hitler-spöket.

Varnar att ny judeförintelse väntar med KD och högern – minuter innan Löfven går upp på samma scen

Det är alldeles tydligt att socialdemokratin börjar bli desperat inför utsikterna till ett fiasko i det förestående valet till Europaparlamentet. Det är ett faktum att valresultaten för det S-märkta partiet minskat för varje EP-val sedan premiäråret 1995, då det blev 28,06 procent. Därför har det blivit 26,00 (1999), 24,56 (2004), 24,41 (2009) och 24,19 procent 2014. I SIFOs aprilmätning inför EP-valet var S nere på 21,0 procent.

Sosseriets huvudfråga inför EP-valet den 26 maj är just den så kallade kampen mot vad som kallas ”högerpopulism” alternativt ”högerextremism”. Anklagelserna om nazism och judeförföljelser haglar genom luften utan tillstymmelse till historisk precision. S-partiets egna bruna historia nämns naturligtvis inte med ett ord. https://tommyhansson.wordpress.com/2017/03/11/sossar-anklagar-sd-for-nazistiska-rotter-har-sjalva-en-hel-kyrkogard-i-garderoben/

Som att Rasbiologiska institutet i Uppsala tillkom efter en socialdemokratisk motion inlämnad av riksdagsman Alfred Petrén (S). Som att det under socialdemokratiska regeringar utfördes omkring 63 000 tvångssteriliseringar ända fram till 1976. Som att en socialdemokratisk regering 1938 krävde, att Nazityskland skulle stämpla judiska pass med ett stort ”J”. Som att S-dominerade svenska regeringar bedrev en eftergiftspolitik så länge kriget gick bra för Tredje riket.

Två såta politiska vänner: Stefan Löfven och Mahmout Abbas.

Det stannar inte där. Från och med Olof Palmes tid som statsminister och S-ledare har socialdemokratiska regeringar bedrivit en konsekvent antiisraelisk politik samtidigt som man i ord såväl som handling hållit notoriska palestinska rörelser som PLO och al-Fatah under armarna vilket utmynnade i erkännandet av ”Palestina” som stat 2014.

Det går en röd tråd från den palestinska rörelsens skapare, Jerusalems stormufti Haj Amin al-Husseini, till dagens Fatah-ledare Mahmout Abbas, som inget hellre vill än att utplåna den judiska staten Israel. Al-Husseini utmärkte sig tidigt som fanatisk judehatare och anstiftare av blodiga pogromer. Han blev en av Hitlers allra ivrigaste anhängare och tog 1941 sin tillflykt till Berlin, där han uppmanade Adolf Hitler att utplåna alla judar och därtill blev officer i SS. Han efteräddes som palestinsk ledare av Yassir Arafat en av Olof Palmes närmaste utländska allierade. https://sv.wikipedia.org/wiki/Haj_Amin_al-Husseini

På den vägen är det. Dagens socialdemokrati har sett till att al-Fatah varje år kommer i åtnjutande av svenskt miljardbistånd, pengar som bland annat möjliggör för Abbas att kanalisera livstidspensioner till fängslade palestinaarabiska terrorister och deras familjer. Sveriges enögda Mellanöstern-politik har resulterat i att Margot Wallström är den enda av EUs 28 utrikesministrar som inte är välkommen att besöka Israel som officiell representant för sitt land. https://www.svt.se/nyheter/utrikes/israel-sverige-ar-inte-valkommen

”Krossa sionismen” skanderar SSU:arna med Ilmar Reepalu i spetsen

Samtidigt som Stefan Löfven och Lina Farhat i Umeå sluggade vilt mot vad som kallades nazism, högerextremism och antisemitism höll det ökända SSU i Malmö en 1 maj-demonstration där det sjöngs ”Leve Palestina, krossa sionismen”. I täten för tåget gick förra kommunalrådet Ilmar Reepalu (S), den stackars fege antisemit som på sin tid skyllde den utbredda antisemitismen i Malmö på ”Israel-lobbyn”. ”Antisionismen” är i sammanhanget bara en omskrivning för antisemtism.

Stefan Löfven krävde i Umeå ett förbud mot nationalsocialistiska organisationer, ett förslag som tidigare framförts av bland andra SD-ledaren Jimmie Åkesson. Jag skulle emellertid vilja uppmana statsministern att först läsa på om sitt parties föga ärorika historia och nutid avseende kollaboration med nazistiska krafter och samtidigt inse, att den absolut mest utbredda och våldsamma antisemitismen i dag kommer från anhängare till islam i Malmö och på andra platser.

Antisemiten Ilmar Reepalu (S) trivdes med sällskapet i Malmö.

Löfven behöver inte gå längre än till det egna partiorganet Aftonbladet för att få detta klart för sig: aktuell forskning visar att antisemitism är betydligt mer utbredd hos den muslimska befolkningsgruppen än bland övriga samhällsgrupperingar. https://www.aftonbladet.se/nyheter/samhalle/a/0EnPL0/forskning-antisemitism-mer-utbredd-bland-svenska-muslimer

Problemet ur Löfvens perspektiv är givetvis att just muslimer är en av Socialdemokraternas viktigaste väljargrupper – man biter inte den hand som föder en.

C och L silar mygg och sväljer kameler – samarbetar med tre extremistpartier

15 januari, 2019

Några vänsterpartistiska favoriter genom åren: Josef Stalin, Che Guevara, V. I. Lenin, Mao Tse-tung och så förstås Karl Marx.

Den allt överskuggande orsaken till att Centerpartiet och Liberalerna valde att hoppa i säng med Stefan Löfven (S) och inte Ulf Kristersson (M) var att partierna ansåg att det viktigaste i svensk politik var att hålla Sverigedemokraterna borta från inflytande. Däremot bortsåg C och L helt från att uppgörelsen med Socialdemokraterna är beroende av Vänsterpartiet, ett parti vars historik är värre än alla andra partier tillsammans med undantag för S, vars historia är väl så obskyr.

Den före detta V-medlemmen, författaren och litteraturkritikern Magnus Utvik, publicerade 2018 en uppgörelse i bokform med sitt gamla parti Vänsterpartiet med titeln Partiet på kant med (v)erkligheten. en historia om solidaritet (Libris förlag). Utvik konstaterade bland annat, att V och dess föregångare är det enda parti som velat införa diktatur i Sverige.

I en debattartikel i Expressen den 17 augusti 2018 skriver Utvik:

Partiets historia rymmer en mörk skugga. Sveket mot alla kämpande män och kvinnor i de stalinistiska diktaturerna i östra Europa under det kalla kriget som offrade sin relativa frihet i kampen för rätten att bilda fria fackföreningar, strejka och sprida förbjuden litteratur. https://www.expressen.se/debatt/vansterpartisterna-har-inte-rent-mjol-i-pasen/

Förutom de för Vänsterpartiet besvärande fakta som Magnus Utvik tar upp måste man nämna att Sveriges kommunistiska parti (SKP), som Vänsterpartiet hette 1921-67, entusiastiskt stödde den så kallade Molotov-Ribbentroppakten från den 22 augusti 1939 – uppgörelsen mellan Sovjetunionen och Nazityskland – vilken tillät Hitler att angripa Polen den 1 september 1939 och därmed ge upphov till Andra världskriget. Ett par veckor senare gick sovjetiska trupper in i en annan del av Polen.

SKPs partiorgan Norrskensflamman välkomnade Sovjets angrepp på Finland 1939.

Stödet för överenskommelsen mellan Stalin och Hitler innebar också att Moskva-lakejerna i SKP applåderade högljutt då Sovjet gav sig på lilla Finland den 30 november 1939 med målsättningen att inlemma vårt östliga broderland i det sovjetiska imperiet. Kommunistpartiets agerande 1939-41 är antagligen den värsta skamfläcken i svensk partipolitisk historia.

Sveriges socialdemokratiska vänsterparti/Sveriges kommunistiska parti/Vänsterpartiet kommunisterna/Vänsterpartiet – partiets samtliga namn sedan starten 1917 – har alltid haft gott om medlemmar och sympatisörer som varit beredda att sälja ut det svenska fosterlandet för en grynvälling till husbonden i Moskva. Partiet mottog ända fram till kommunismens fall rundhänt ekonomiskt stöd från såväl Sovjetunionen som Östtyskland för att kunna undergräva demokratin i Sverige.

Ännu i denna dag fortsätter det totalitära tänkandet inom det här beskrivna partiet. Magnus Utvik framhåller således att Vänsterpartiet 2017 demonstrerade tillsammans med det stalinistiska Kommunistiska partiet (KP) mot NATO och att V i Umeå firade 1 maj 2018 tillsammans med KP.

Det är alltså det här partiet som Centerpartiet och Liberalerna har givit vetorätt över uppgörelsen med sosseriet med det enda syftet att stänga ute SD från politiskt inflytande. Därtill kommer, vilket är nästan ännu allvarligare, att samarbetspartierna S och MP inte är särskilt mycket bättre än V. Tala om att sila mygg och svälja kameler!

Annie Lööf och Jan Björklund tycks ha för sig att Socialdemokraterna är något slags lagom mittenparti som det är den naturligaste sak i världen att samverka med i syfte att få igenom liberala reformer. Detta är emellertid ingenting annat än vanföreställningar av grav natur. För att apostrofera Rebecca Weidmo Uvell i Expressen den 10 januari 2019:

Socialdemokraterna är illröda, de ligger inte ens nära mitten. Efter en period under Göran Persson, där det fanns hopp om rimlig ekonomisk politik, har tyvärr partiet sedan 2006 gått tillbaka vänsterut, där företagen är fienden och människor med tvång och skatt ska styras. https://www.expressen.se/debatt/-vakna-upp-ur-er-drom-s-ar-inget-mittenparti/?utm_medium=link&utm_campaign=social_sharing&utm_source=facebook&social=fb&fbclid=IwAR0ic0azZIPf0wlfCZtHZqhhhQi_3ehHYP1jxIZpXFb4Y144jebgSxI17S8

Till detta måste läggas sosseriets mörka historia: det parti som brukar anklaga Sverigedemokraterna för att ha ”nazistiska rötter” har självt inte bara ett och annat skelett utan en hel kyrkogård i garderoben. Det var den socialdemokratiske riksdagsmannen Alfred Petrén som tog initiativet till den motion om inrättandet av Statens rasbiologiska institut i Uppsala som sedan godkändes av alla partier. När institutet var ett faktum 1921 var Hjalmar Branting (S) statsminister. https://tommyhansson.wordpress.com/2017/03/11/sossar-anklagar-sd-for-nazistiska-rotter-har-sjalva-en-hel-kyrkogard-i-garderoben/

Gunnar och Alva Myrdal – socialdemokrater och steriliseringsivrare.

De uppburna socialdemokratiska makarna Gunnar och Alva Myrdal föreslog i boken Kris i befolkningsfrågan (1934) bland annat att ”sinnesslöa” och ”imbecilla” mödrar skulle tvångssteriliseras i syfte att förbättra den svenska ”folkstammen”. Samtidigt skulle föräldrarna i mångt och mycket fråntas ansvaret för barnuppfostran, som i stället alltmer skulle övergå till samhället.

Tvångssteriliseringar, liksom mycket annat av det makarna Myrdal föreslog, inlemmades omgående i den socialdemokratiska och därmed nationella politiken. Det beräknas att 1934-76 omkring 63 000 personer steriliserades av familjepolitiska men också rashygienistiska skäl.

Hösten 1938, i samband med Nazitysklands annektering av Österrike genom Anschluss, krävde vidare den socialdemokratiska svenska regeringen att den nationalsocialistiska regimen i Berlin skulle se till att tyska judar fick stora ”J” stämplade i sina pass så att det skulle bli lättare att hindra dem från att komma in i Sverige. De judar som avvisades dog senare nästan undantagslöst i de nazistiska dödslägren.

Under kriget drev vidare den av Socialdemokraterna dominerade samlingsregeringen, så länge det gick bra för Hitlers trupper, en lismande undfallenhetspolitik gentemot Tredje riket med censur och beslag av tyskfientliga publikationer och tillåtande av tyska trupptransporter genom Sverige. Den prototalitära socialdemokratiska utrikespolitiken slutade inte där. Under Palme-tiden kom Sverige att genom skattefinansierat bistånd understödja ett betydande antal marxist-leninistiska regimer och rörelser i Tredje världen och intimt samarbeta med den sovjetiska underrättelsetjänsten KGB. https://tommyhansson.wordpress.com/2013/08/28/sossarnas-sovjetgang-sa-underminerades-kommunismen/

Yassir Arafat och Olof Palme förenades i sin avsky för Israel och judarna.

Med Olof Palme, som med sin bornerade överklassbakgrund insupit antisemitismen med modersmjölken, skedde också ett brott med socialdemokratins positiva inställning till den judiska staten Israel. Den socialdemokratiska Mellanöstern-politiken blev nu hätskt Israel-fientlig och PLO-ledaren och terroristen Yassir Arafat inbjöds bland annat att tala i Storkyrkan i Stockholm. Denna politik fortsätter som bekant in i våra dagar med svenskt miljardstöd till palestinaarabiska rörelser som vill utplåna Israel.

Det är ingen tillfällighet att Socialdemokraterna genom åren varit beroende av det gamla kommunistpartiet, numera kallat Vänsterpartiet, för att kunna bilda regering. Dock har kommunisterna aldrig tagits med i regeringarna. Det är mer än man kan säga om Miljöpartiet, ett parti som består av klimatalarmister, chemtrailstroende, jihadistkramare och tokiga fruntimmer av båda könen. https://tommyhansson.wordpress.com/2014/07/04/detta-ar-miljopartiet-jihadistkramare-och-tokiga-fruntimmer/

En veritabel mardröm, för Sverige i allmänhet och alla glesbygdsbor som är beroende av bilen som fortskaffningsmedel i synnerhet, vore om det bilfientliga MP, som det nu florerar rykten om, fick ta över ansvaret för trafiken i en ny rödgrön regering med stöd av V, C och L. Daniel Helldén, Stockholms stad utskällda trafikborgarråd, har nämnts som tänkbar kandidat för posten som infrastrukturminister. http://www.pressen.se/9776959.html

Islamisten Mehmet Kaplan (MP) var bostadsminister i en tidigare rödgrön regering. Fick avgå när han bevisades ha haft kontakter med turkiska fascister.

Inför de fortsatta turerna om regeringsbildningen, vilka är fler och mer invecklade än någon kan hålla reda på, finns det som jag kan se åtminstone två stora frågetecken: Kommer Stefan Löfven att kunna erbjuda Jonas Sjöstedt och Vänsterpartiet sådana löften att V kan godkänna en S+MP-ministär med stöd av C och L? I så fall: kommer C och L i sin tur att godkänna eftergifterna gentemot V, som båda partier sagt sig vilja hålla borta från regeringspolitiken? Alternativet är ett extraval i början av april.

Och om svaret på båda dessa frågor blir ”ja” – hur länge kommer en regering av skisserat slag att hålla innan den går upp i atomer till följd av sina inneboende motsättningar?

Den som lever får se. En ofrånkomlig följd av en eventuell regeringsbildning enligt ovan är tillkomsten av ett konservativt block i form av M+SD+KD och detta alldeles oavsett vad de tre partiernas företrädare tycker om det. Det är inte så illa. Inte alls så illa.

Soros bakom misslyckade protester mot Kavanaugh – och hans ”nya världsordning” är på väg att raseras

10 oktober, 2018

George Soros, 88, har anledning att se nedstämd ut – hans dröm om en ny världsordning är på väg att raseras av Donald Trump.

Det väckte visst uppseende när Rudy Giuliani, borgmästare i staden New York 1994-2001 och numera president Donald Trumps personlige advokat, lördagen den 6 oktober retweetade en tweet som kallade den notoriske vänstermecenaten och miljardären George Soros ”anti-Christ” (anti-Krist). https://www.jta.org/2018/10/08/news-opinion/the-telegraph/rudy-giuliani-calls-george-soros-anti-christ

Bakgrunden var att Trump dagen innan i ett inlägg på Twitter hävdat att Soros delvis legat bakom de vildsinta protesterna mot utnämningen av domare Brett Kavanaugh till USAs Högsta domstol (HD). Enligt Trump var banderoller och plakat som demonstranterna – av Trump benämnda ”a left-wing mob””paid for by Soros and others”. https://www.politico.com/story/2018/10/09/trump-kavanaugh-paid-protesters-883617

Protesterna rönte dock föga framgång, eftersom Kavanaugh av senaten valdes in som domare på livstid i HD med röstsiffrorna 50-48 efter den avgångne Anthony Kennedy. https://www.nbcnews.com/video/brett-kavanaugh-sworn-in-as-supreme-court-justice-1339601987805?v=railb&

Man behöver definitivt inte se Soros som någon ”anti-Krist” för att rikta kritik mot honom. Det vänsterliberala etablissemanget tenderar att regelmässigt avfärda varje form av kritik mot George Soros, som är av judisk börd, som högerkonspirationer med antisemitisk touch. Detta ter sig dock problematiskt när det gäller Trump, vars svärson och chefsrådgivare Jared Kushner är ortodox jude; Kushner är gift med Ivanka Trump, som konverterade till judendomen innan hon gifte sig med Jared.

Donald Trump kan vidare på goda grunder anses vara USAs mest Israel-vänlige president någonsin som bland annat flyttat den amerikanska ambassaden från Tel Aviv till Israels huvudstad Jerusalem. Mig veterligt har inte heller Rudy Giuliani någonsin kallats antisemit. På meritlistan står bland annat att han under sin tid som framgångsrik borgmästare i New York 1995 kastade ut PLO-ledaren Yassir Arafat från en konsert i Lincoln Center. https://observer.com/2015/10/when-rudy-giuliani-booted-yasser-arafat/

Vänstermobben protesterar mot domare Brett Kavanaugh utanför kongressbyggnaden på Capitol Hill i Washington, D. C.

Inte heller kan vänsterfeministen Asra Q Nomani, som den 7 oktober i en debattartikel i ansedda The Wall Street Journal gav Trump rätt i att åtminstone en del av de Kavanaugh-fientliga demonstranterna hade mottagit finansiellt stöd från organisationer knutna till George Soros, gärna påstås vara antisemit. https://www.wsj.com/articles/george-soross-march-on-washington-1538951025

I ett inlägg med rubriken George Soros´s March on Washington skriver Nomani bland annat följande:

Yet he /Donald Trump/ has a point (…) Yet while most demonstrators are not paid for their efforts, their protests at the Capitol Saturday, and the ones that have included stalking lawmakers inside and outside their offices, are organized by groups of which Mr. Soros is an important patron.

Asra Q Nomani konstaterar att Soros paraplyorganisation Open Society Foundations eller liknande fonder stöder minst ett 80-tal olika så kallade progressiva frågor. Vidare: ”At least 20 of the largest groups that led the Saturday anti-Kavanaugh protests have been Open Society grantees.”

Soros Open Society Foundations skänkte enligt uppgift cirka 13 miljoner US dollar till det Demokratiska partiets presidentvalskampanj 2016 till förmån för Hillary Clinton. Organisationen har vidare frikostigt stött verksamheter syftande till att bland annat avskaffa Israel som judisk stat samt aktivt motverkat motstånd mot islamism och jihadism. Den hamnade också på tapeten 2014, då den vänsterextrema stiftelsen Expo begåvades med 25 000 US dollar för att påverka EU-valet i Sverige.

För dessa Soros-pengar bildades Tillsammansskapet med syftet att motarbeta EU-kritiska Sverigedemokraterna. Således dök det vid nära nog alla större SD-möten upp mötesstörare som sökte hindra SD-ledaren Jimmie Åkesson från att tala genom att skramla med nycklar, blåsa i tutor och visslor och vända ryggen mot talaren.

George Soros föddes som György Schwarz i en sekulär judisk familj i Budapest den 12 augusti 1930. Han överlevde Förintelsen och lyckades 1947 ta sig till London, där han genomgick en högre ekonomiutbildning. 1956 flyttade han till New York där han omsider etablerade sig som en framgångsrik finans- och affärsman. Soros erfor redan i ungdomsåren vad man kan kalla något slags messiansk kallelse och började se sig som ett gudomligt redskap.

Soros-pengar gick till Expo för att finansiera den vänsterextrema stiftelsens ansträngningar att påverka EU-valet 2014. Fotomontage: Nyheter idag

Vad som är viktigt att konstatera är emellertid att Soros judiskhet saknar betydelse i sammanhanget. Han är inte en del i någon ”judisk världskonspiration” utan kan tvärtom betecknas som en ”självhatande jude” som exempelvis vill avskaffa Israel som en judisk statsbildning. Soros vill etablera en värld helt utan gränser och restriktioner när det gäller migration. Det gör honom inte mindre farlig, snarare tvärtom: https://tommyhansson.wordpress.com/2016/08/27/ar-george-soros-varldens-farligaste-man/

Soros fick en chock när Hillary Clinton förlorade det amerikanska presidentvalet 2016 till Donald J. Trump, en man som står för allt Soros avskyr: en stark nationalstat, restriktioner mot invandring, ett starkt och judiskt Israel, en ovilja att ansluta sig till evangeliet om den människoframkallade globala uppvärmningen, kritik mot vänsterliberalismen, med mera, med mera.

Soros fruktar nu, inte utan skäl, att Trump är på väg att rasera den dröm om den ”nya världsordning” som han lagt ner så mycket tid, kraft och pengar på att försöka realisera. https://prophecyinthenews.com/world_news/george-soros-trump-has-almost-destroyed-the-new-world-order/

John Bolton klargör: ”Palestina” är ingen stat

7 oktober, 2018

Donald Trump och John Bolton 2018.

President Donald J. Trumps nationelle säkerhetsrådgivare John Bolton väckte visst uppseende då han, vid en pressträff i Vita huset nyligen, kallade ”Palestina” en ”so called state”. https://www.msn.com/en-us/news/video/john-bolton-makes-announcement-referring-to-the-so-called-state-of-palestine/vp-BBNTkiw

Därefter övergick Bolton till att förklara varför ”Palestina” inte är att betrakta som en statsbildning:

It´s not a state now. It does not meet the customary international law test of statehood. It doesn´t control defined boundaries. It doesn´t fulfill normal functions of government. There are a whole host of reasons why it isn´t a state. https://www.washingtonexaminer.com/news/white-house/john-bolton-says-palestine-is-not-a-state

”Palestina” kunde dock framdeles, förklarade Bolton vidare, bli en stat men för att detta skall kunna ske måste det till diplomatiska förhandlingar med Israel och andra. Bolton använde enligt uppgift citationstecken som han gjorde i luften med fingrarna när han refererade till ”Palestina” (precis som jag gör nu och alltid fast i skriftlig form). PLOs dåvarande ledare, Yassir Arafat (1929-2004), utropade ”Palestina” som självständig stat 1988.

John Bolton förtjänar enligt mitt sätt att se allt beröm för att han påpekar det uppenbara i stället för att, som alltför många gör, jämställa det område den Palestinska myndigheten styr över med den judiska staten Israel. I nuläget erkänner 137 av världens länder, däribland Sverige, ”Palestina” diplomatiskt.

George W. Bush och John Bolton 2005.

John Robert Bolton föddes i Baltimore i Maryland den 20 november 1948. Till yrket advokat har han haft befattningar i varje republikansk regeringsadministration från och med Ronald Reagan till och med Donald Trump. Han var George W. Bushs FN-ambassadör 2005-06. Den 9 april 2018 efterträdde han Herbert Raymond (”HR”) McMaster som nationell säkerhetsrådgivare .https://www.biography.com/people/john-bolton

Bolton har gjort sig känd som en så kallat neokonservativ ”hök” i utrikespolitiska frågor som 2008 menade att USA av strategiska skäl borde bomba träningsläger i Iran, vilka utbildade soldater som skulle sättas in mot amerikanska styrkor i Irak. https://www.youtube.com/watch?v=__jVRnmmHJs

I en debattartikel i New York Times 2015 föreslog att Israel och USA skulle bomba Irans anläggning för anrikning av uran. Han förordade vidare i samband med kriget i Persiska viken 1991 att regeringen George H. W. Bush skulle avsätta Saddam Hussein.

Med andra ord: John Bolton är en man helt i min smak!

En reaktion mot islamiseringen: majoritet är för förbud mot böneutrop

8 juli, 2018

Enligt en den 6 juli 2018 offentliggjord opinionsundersökning av SVT/Novus var 61 procent av de tillfrågade för ett förbud mot muslimska böneutrop i Sverige. 28 procent motsatte sig förbud medan 11 svarade att de inte visste. Undersökningen har föregåtts av åratal av muslimsk indoktrinering via bland annat media, politiska partier och Svenska kyrkan.

Nu finns en väljarmajoritet mot muslimska böneutrop i Sverige.

Böneutrop, med arabisk terminologi adhan, sker enligt muslimsk tradition fem gånger om dagen i syfte att kalla de troende till de påbjudna tidebönerna. Utropen sker vanligen från en minaret i anslutning till den aktuella moskén men kan även ske från moskéns ingång. Böneutroparen är alltid en man som kallas muezzin. I dag används ofta högtalaranläggningar. https://sv.wikipedia.org/wiki/Adhan

Den förste som utförde ett muslimskt böneutrop var den frigivne etiopiske slaven Bilal Ibn Ribah, en förtrogen till islams grundare Muhammed, som kallade till bön år 622 eller 623.

Moskén i Fittja i Botkyrka kommun söder om Stockholm var 2013 först i Sverige med att få tillstånd att hålla böneutrop på fredagar. 2017 tilläts böneutrop i Karlskrona och 2018 i Växjö. Moskéer på andra platser är intresserade av att följa efter. Biskopen i Växjö stift, Fredrik Modéus, ställde sig välkomnande till böneutropen i Växjö och citerades: ”Det är naturligt i ett mångkulturellt och mångreligiöst samhälle att olika traditioner möts, syns och samverkar för det goda samhället.” http://www.dagen.se/nyheter/vaxjobiskopen-fredrik-modeus-valkomnar-ansokan-om-boneutrop-1.1100441

Moskén i Fittja i Botkyrka kommun var först med att få tillstånd att hålla böneutrop 2013.

Andra präster har uttryckt liknande synpunkter. Det kan i sammanhanget erinras om att ärkebiskop Antje Jackelén som sitt valspråk antagit ”Gud är större”, vilket är en direkt översättning från arabiskans Alla´hu akbar.

Omfattande muslimsk invandring. Böneutrop är ett uppenbart uttryck för den pågående islamiseringen av det svenska samhället, en följd av den omfattande invandringen från muslimska länder i Mellanöstern och Nordafrika som under många år aktivt drivits på av Socialdemokraterna. En nyckelroll härvidlag har innehafts av den socialdemokratiska underorganisationen Socialdemokrater för tro och solidaritet.

Ursprunget till denna organisation står att finna i Sveriges socialdemokraters kristna förbund, som grundades 1929 men som dessförinnan hade haft en lokalavdelning i Örebro sedan 1924. Därefter ändrades namnet till Broderskapsrörelsen innan organisationen 2011 bytte namn till Socialdemokrater för tro och solidaritet. https://sv.wikipedia.org/wiki/Socialdemokrater_f%C3%B6r_tro_och_solidaritet

Ordförande sedan 2015 är Ulf Bjereld, en professor i statsvetenskap vid Göteborgs universitet, som har ett förflutet i det revolutionära partiet KPML(r). Bland medlemmarna märks samordningsminister Ibrahim Baylan samt riksdagsledamöterna Hillevi Larsson och Carin Jämtin.

Jämtin ville ha muslimsk helgdag. Terrorforskaren Magnus Norell uppmärksammar i ett inlägg på Ledarsidorna den 7 februari 2017 att dåvarande Broderskapsrörelsen 1999 slöt ett avtal med det Muslimska brödraskapet närstående Sveriges muslimska råd. https://ledarsidorna.se/2017/02/statsministern-och-det-muslimska-brodraskapet/

Carin Jämtin framförde förslaget att Sverige skulle införa en muslimsk helgdag.

Avtalet skulle, förutom ett generellt politiskt inflytande, garantera den muslimska diasporan ett visst antal riksdagsplatser. Som en motprestation skulle Socialdemokraterna erhålla ett ökat antal väljare och medlemmar, något som av S –partiet bedömdes vara av stor vikt sedan LO 1987 avskaffat kollektivanslutningen vilken automatiskt försåg partiet med ett betydande antal medlemmar.

Det kan vidare nämnas att riksdagsledamoten och palestinaaktivisten Hillevi Larsson har sitt starkaste politiska stöd bland Malmös palestinaarabiska invandrargrupp, inom vilken terrororganisationen Hamas har ett mycket starkt stöd. http://www.dagen.se/s-ledamot-poserar-med-karta-dar-israel-inte-existerar-1.303243

Larsson poserade 2014 med ett inramat diplom hon fått av den Palestinska myndigheten som tack för sina tjänster – på den karta som fanns på diplomet hade staten Israel avlägsnats. Hillevi Larsson har deltagit i Israel-fientliga demonstrationer i hemstaden där slagord av typen ”Skjut judarna!” har skanderats.

Muslimerna och/eller islamisterna i Malmö hölls under många år under armarna av kommunstyrelsens ordförande Ilmar Reepalu (S), vilken regelmässigt ägnade sig åt att misstänkliggöra Malmös av arabiskimporterad antisemitism hårt ansatta judiska samfällighet. https://tommyhansson.wordpress.com/2013/02/28/reepalu-fornekar-sig-inte-en-feg-stackars-antisemit/

En framträdande socialdemokrat som engagerat sig för de så kallade palestinierna och mot den judiska staten Israel är den före detta partisekreteraren Carin Jämtin, sedan 2017 generaldirektör för biståndsorganet SIDA. Hon pläderade 2014 för att Sverige skulle införa en muslimsk helgdag i anslutning till Eid al-fitr, som markerar avslutningen på fastemånaden ramadan. Hon ångrade dock senare sitt förslag. http://www.dagen.se/carin-jamtin-foreslar-muslimsk-helgdag-1.130736

Hillevi Larsson (S) med palestinaarabisk utmärkelse där Israel raderats från kartan.

Hägg tvingades bort. En socialdemokrat som faktiskt tagit ställning mot islamiseringen av sitt parti och Sverige är Carina Hägg från Värnamo, som var riksdagsledamot 1995-2014. Det ledde till att hon tvingades bort från sossarnas valsedel inför valet för fyra år sedan.

Hägg var en av dem som riktade stark kritik mot att Omar Mustafa, ordförande i Islamiska förbundet, den 7 april 2013 valdes in som suppleant i Socialdemokraternas partistyrelse efter att tidigare ha haft motsvarande position inom S-partiet i Stockholms stad. Mustafa tvingades avgå redan efter en vecka sedan han kritiserats för att ha bjudit in beryktade antisemiter och homofober till möten. https://sv.wikipedia.org/wiki/Omar_Mustafa

Carina Hägg har fortsatt rikta kritik mot islamiseringen sedan hon avpolletterades av sitt parti. Hon har bland annat påpekat att det finns islamiseringsivrare över allt i samhället: ”De finns i alla partier, på universiteten, studieförbunden och i kyrkan.” Hägg har även framhållit att islamiseringen icke minst och med full kraft pågår i förorterna, där islamistiska gäng på ett aggressivt sätt söker upprätthålla sharialagar och andra muslimska seder och bruk. https://www.vn.se/article/islamisterna-vill-bygga-kalifat-i-fororterna/

Islamism i andra partier. Anpassningen enligt islam är, som Hägg framhållit, inte enbart en socialdemokratisk angelägenhet även om S tvivelsutan varit pådrivande.

Miljöpartisten och islamisten Mehmet Kaplan var stadsutvecklings- och bostadsminister i den rödgröna regeringen 2014-16 men avgick efter en skandal där det visade sig, att han varit på middag med representanter för den fascistiska turkiska grupperingen Grå vargarna. Kaplan har bland annat deltagit i det Israel-fíentliga propagandajippot Ship to Gaza.

Exminister Mehmet Kaplan (MP) umgicks med turkiska fascister.

Moderaterna hade 2010-14 en riksdagsman vid namn Abderizak Waberi, en tidigare rektor för en muslimsk friskola i Göteborg som i ett TV-inslag deklarerade att han ville leva i ett samhälle styrt av islam där kvinnor och barn hölls i Allahs tukt och förmaning.

Våren 2018 friade de båda centerpartistiska nämndemännen Ebtisam Aldebe och Hasan Fransson i Sundbyberg en muslimsk man som misshandlat sin hustru med motiveringen, att kvinnan i stället borde ha vänt sig till mannens familj eftersom de ingått äktenskap enligt shariased. Båda nämndemännen avgick från sina uppdrag i likhet med nämndemannakollegan Robert Ahl (MP), vilken stött dem. https://nyheteridag.se/miljopartisten-som-stottar-c-islamistens-dom-lamnar-sitt-uppdrag/

”Nu får det vara nog”. Islamiseringen av Sverige torde ha underlättats av det faktum att Sverige i flera decennier bedrivit en Israel-fientlig politik som ensidigt gynnat våldsbenägna palestinaaraber. Palme-Andersson-linjen har följts slaviskt också under år med borgerliga regeringar.

Ett uttryck för den socialdemokratiska faiblessen för Yassir Arafats gamla terrorparti al-Fatah kom vid S-kongressen 2013, då Stefan Löfven kallade partiet ”vårt kära systerparti”. Samma parti som bland annat använder biståndspengar till att avlöna fängslade terrorister i israeliska fängelser och deras familjer och uppkallar gator och offentliga platser efter terrorister. http://www.varldenidag.se/israelkommentar/stefan-lovfen-omhuldar-parti-som-hyllar-terrorism/Bbbqcf!c7bRa6xWnSNpP37QtOYYYg/

Den opinionsmässiga majoriteten för ett förbud mot böneutrop – en sed som så uppenbart strider mot svenska traditioner och svensk kultur – kan ses som ett uttryck för insikten att ”nu får det vara nog” när det gäller eftergifter åt muslimer i Sverige och deras fortgående strävanden att framflytta sina positioner i det svenska samhället.