Jesus – skägglös eller skäggig?

Henrik Sörensens altarmålning av en ung, skägglös Jesus i Linköpings domkyrka.

När den norske konstnären Henrik Sörensens (1882-1962) altarmålning av Jesus Kristus som en ung, skägglös och blond man invigdes i Linköpings domkyrka 1936 blev den hårt kritiserad av somliga men av andra höjd till skyarna.

Kritikerna menade att det var stor skandal att Mästaren från Nasaret avbildades med ”ariskt” utseende som kunde föra tankarna till den tyska nazipropagandan. Gestalter av denna typ var dock inte förbehållna nationalsocialismen utan förekom även på exempelvis socialdemokratiska och kommunistiska affischer.

Dick Harrison, professor i historia vid Lunds universitet, skriver så här: ”Sörensens tavla låg i tiden och ersatte en äldre altartavla, målad av M J van Heemskerck, som skänktes av Johan III 1582.” https://www.svd.se/blond-jesus-blev-kulturskandal-i-linkoping

Sörensen, som var född i Värmland, anknöt i sin Jesus-målning till de första kända avbildningarna av Jesus som en ung man utan skägg och med varierande hårlängd. ”De flesta verkligt gamla Jesus-avbildningar”, framhåller Harrison, ”finns i Roms katakomber. Här är han i regel framställd som ´den gode herden´: en ung man utan skägg som bär på ett lamm.” http://blog.svd.se/historia/2011/10/10/de-aldsta-jesusbilderna/

Jesus helar en blödande kvinna. Målning i Roms katakomber.

Professor Harrison förmodar att detta sätt att avbilda Jesus emanerar från den antika konsten, till exempel avbildningar av den grekiske guden Hermes bärande på ett lamm. I Wikipedia påpekas att den skägglöse Jesus för tankarna till en välklädd, romersk man ur överklassen. https://sv.wikipedia.org/wiki/Kristusbild

De äldsta Jesus-bilderna kan dateras till mitten av 200-talet och antas vara ungefär lika gamla som de första framställningarna av Jesus-barnet och de tre vise männen. Från Dura Europos i Syrien finns således en Jesus-illustration till berättelsen om när Jesus på sabbaten botar en lam man och uppmanar denne: ”Stå upp, tag din säng och gå.” http://runeberg.org/bibeln/43_05.html

Mycket gammal är också en klotterliknande bild i Rom av en korsfäst man med åsnehuvud vilken tillbes av en man. Texten i anslutning till bilden lyder: ”Alexamenos tillber /sin/ gud.” Det kan antas att framställningen är en nidbild av den nämnde Alexamenos.

Det var först på 500-talet som Jesus började framställas som en allvarlig man med skägg och långt hår. Möjligen hade de dåtida konstnärerna insett att det var så den judiske förkunnaren  Jesus (Yeshua på hebreiska) kanske hade sett ut. Rimligen bör han då också, i enlighet med judisk sed, även ha varit utrustad med tinninglockar; några sådana äldre avbildningar av Jesus har jag emellertid inte sett eller hört talas om.

Jesus som Kristus-konung med skägg.

Omkring år 1000 begynte de kristnas centralgestalt avbildas med krona på huvudet som Kristus-konungen, och från senmedeltiden kom Jesu mänskliga drag att betonas. Därefter blir Jesus i bildkonsten mest av allt en lidande, magerlagd gestalt som dog på korset för världens synder.

Henrik Sörensens version i form av altartavlan i Linköpings domkyrka anknöt till den ursprungliga framställningen av Mästaren, vilket feltolkades av kritikerna som arisk propaganda. 

God jul 2013, kära läsare!

 Kirsty McColl och Shane MacGowan.

http://www.youtube.com/watch?v=j9jbdgZidu8

Jag vill med detta inlägg, så här dan före dopparedan, passa på att önska alla mina läsare en riktigt god jul. Jag gör det med den finaste profana jullåt jag vet, ”Fairytale of New York”, och då med Shane MacGowans/Kirsty McColls och The Pogues officiella videoversion där även Matt Dillon gör ett inhopp som polisman. Länk ovan!

Bättre än så kan det rimligen inte bli!

Jag tänker inte plåga er med bekännelser eller funderingar kring mitt icke-existerande kärleksliv eller mitt havererade försök att sluta röka den här gången, utan endast torgföra några andra personliga likaväl som allmänna iakttagelser till vad nytta och glädje det nu hava kan.

Ikväll tänkte jag slå in de inte särskilt märkvärdiga julklappar jag inhandlat respektive haft liggande hemma. De kommer att utdelas till sina mottagare vid morgondagens familjemiddag i mina svärföräldrars hus, vilket står i begrepp att övertas av min yngre svägerska och hennes man. Tidigare brukade mina föräldrar, svärföräldrar, hustru, barn, svägerskor och ibland också andra släktmedlemmar vara med.

Ingen i den äldre generationen och inte heller min hustru finns nu emellertid längre bland oss, så det blir jag, mina barn Sebastian och Isabella (med pojkvän) samt svägerskor (varav en med man) som får äta smaklig julspis och öppna julklapparna. Förmodar att några vill se Kalla Ankas traditionella – och alltmer politiskt korrekta – julaftonsfilm, själv tror jag dock jag avstår.

Jag har sagt det förr och jag säger det igen: jag är väldigt tacksam för min lilla familj!

Jag tycker i princip mycket bra om julen med dess blandning av kristna och hedniska sedvänjor och bruk. Det är en tid när de flesta anstränger sig för att vara glada och givmilda, och när det ligger en speciell atmosfär av glädje och förväntan i luften. Jag börjar nu komma upp i den ålder då man inte vet om den här julen måhända blir den sista man upplever, men det är ingenting som grumlar den totala upplevelsen för min del.

Någon flitig kyrkobesökare, ehuru troende, är jag inte men jag försöker ändå minnas att julen i vårt land sedan kanske tusen år tillbaka firas till minne av vår frälsare Jesu Kristi födelse i Betlehem. Låt vara då att han inte föddes just vid den här tiden samt att det inte ens är säkert att födelseplatsen var just Betlehem på den nuvarande så kallade Västbanken, som jag för övrigt besökte 2005.

Messias ankomst medförde att den här världen aldrig mer blev sig lik i moraliskt hänseende. Jesus, eller Yeshua som den hebreiska namnformen är, införde ett nytt kärleksbudskap: i stället för att hata skulle vi älska våra fiender och vi skulle aldrig tillfoga våra medmänniskor något vi inte själva ville uppleva. Hur enkelt det låter och hur svårt det är att tillämpa!

 Jesu födelse.

Efter julafton följer en vecka fram till nyårsafton, men så långt skall jag inte ta er nu. Jag kommer att ägna den kommande veckan  åt en del skrivarbete och familjeplikter men också åt att i frid och ro tänka över det år som varit för att, om möjligt, dra lärdom därav så att inte de svunna misstagen upprepar sig. Det kommande året är dessutom, som alla vet, ett valår med allt vad det innebär.

Nog därav för tillfället. Nu hoppas jag ni, kära läsare, får njuta av julen. Jag återkommer snart på denna plats med både i mitt tycke viktiga och mer lättsamma alster inklusive bilder och låtlänkar.

God jul på er – gäller både kristna som hedningar!

Fariséerna: bättre än sitt rykte

Allt vad de lär er skall ni därför göra och hålla, men efter deras gärningar skall ni inte handla. Ty de talar men handlar inte.

Så utlåter sig Jesus enligt Matteusevangeliet 23:3 om den judiska gruppering som kallades fariséerna, vilken existerade från omkring 100 före Kristi födelse till efter det judiska templets förstörelse år 70 efter Kristi födelse. Matteusevangeliet innehåller en lång rad fördömanden av fariséerna och de så kallade skriftlärde eller lagkloka, som var en annan framträdande judisk grupp:

http://www.biblegateway.com/passage/?search=Matteus+23&version=SFB

Fariséerna har betecknats som ett såväl religiöst som politiskt parti i det judiska samhället. Namnet ”fariséerna” (grekiska pharisaios) betyder ordagrant ”de avskilda” eller ”de avsöndrade”: de såg sig själva som skilda från det omgivande, syndfulla samhället. Fariséernas ideal var att det judiska folket också skulle vara ett Guds folk som skulle följa de bibliska renhetslagarna.

Fromma judar med Torah-rulle vid Västra tempelmuren i Jerusalem.

Inom fariseismen diskuterades mycket om lagarnas betydelse och om behovet av att mildra lagar och regler som bedömdes alltför stränga och/eller omöjliga att efterleva. Man ville dock hitta argument för sådana tolkningar i Tanach, det vill säga den judiska bibeln som vi kristna vanligen kallar Gamla testamentet och vars heligaste del är Torah.

Enligt fariséerna styrde Gud mycket över människornas liv men menade också, att människan hade en fri vilja. I motsats till det aristokratiska partiet sadducéerna, vars representanter hade högt uppsatta positioner i anslutning till templet och övrigt samhällsliv, trodde fariséerna att det existerade änglar samt ett andligt liv efter döden. Man väntade även på den i skrifterna utlovade Meschiah (Messias) och trodde på uppståndelsen efter döden, då kroppen enligt dem förenas med själen.

Fariséerna kunde i princip komma ur alla samhällsklasser utom den aristokratiska överklassen, som favoriserade sadducéernas parti. De senare sökte vidare hålla sig väl med den romerska ockupationsmakten och konspirerade med ståthållaren Pontius Pilatus i syfte att få Jesus avrättad som en farlig upprorsmakare. Vilket ju också skedde.

Historieskrivaren Josefus.

Ovärderlig information om fariséerna och andra judiska grupperingar – förutom sadducéerna även om exempelvis de asketiska essenerna och de våldsbejakande seloterna och sikarierna – återfinns hos den judiske historieskrivaren Josefus, som föddes år 37/38 och dog strax efter år 100 efter Kristi födelse. Denne skrev två böcker: Om det judiska kriget (som han själv upplevde) samt Judisk historia. Josefus anses vara den förste utombibliske författare som nämner gestalter såsom Jesus (Yeshua eller Yehosua), Johannes (Yochanan) döparen samt Jesu bror Jakob (Yakoub).

Fariséernas inflytande höll i sig också efter templets förstörelse, då däremot sadducéerna definitivt försvann ur bilden. Den fariseiska traditionen anses sedan ha förts vidare av inflytelserika judiska rabbiner. Enligt fariséerna var den muntliga traditionen lika viktig som den skriftliga.

Den bild vi får av fariséerna i den kristna bibeln (Nya testamentet) är snarast en djävulsmålning utförd av skribenter, vilka kände sig bittra över att Jesus misslyckats med att få avgörande stöd från denna inflytelserika gruppering. Det framgår dock av evangelierna och Apostlagärningarna att det fanns fariséer som stödde mästaren från Nasaret och även anslöt sig till de kristna.

En forntida bild av aposteln Paulus (Saulus), som tillhörde fariséernas parti.

Dit hörde den för kristendomen så betydelsefulle Paulus, som initialt under namnet Saulus var en fanatisk motståndare till den  kristna sekten och obarmhärtigt förföljde dess anhängare. På väg till Damaskus fick han emellertid en uppenbarelse som klargjorde för honom att de kristna hade Guds välsignelse.

Fariséernas och Jesu uppfattningar överensstämde till mycket stor del, och det är sannolikt att han hade väntat sig betydligt mer av dem. I besvikelsen över det bristande fariséstödet for han därför ut i ganska vildsinta ordalag mot dem, och av bara farten fick även de skriftlärde en släng av sleven. Om det som finns refererat i Nya testamentet verkligen är Jesu egna ord och inte utbroderingar signerade evangelisterna, vilket inte är gott att veta.

Om fariséerna och Jesus finns en text på bloggen Kristendomskritik. I en kommentar framförs här möjligheten att det endast var de fariséer som inte höll sig till Torah som Jesus kritiserade för att vara högmodiga, giriga, hycklande etcetera:

http://kristendomskritik.blogspot.se/2007/01/jesus-anklagar-fariseer-och-laglrda.html

Så här kan det så kallade Herodes tempel i Jerusalem ha tett sig enligt en tecknares version.

Vare därmed hur som haver. Jag tror det sammanfattningsvis kan sägas, att fariséerna var betydligt bättre än sitt rykte. Detsamma kan ju också sägas om det judiska folket i gemen vilket överlag framställs mycket negativt i evangelierna, kanske särskilt i Johannesevangeliet. Den kristna bibelns ensidiga bild av dem som svepande kallas ”judarna” har i hög grad bidragit till senare tiders antisemitism och judeförföljelser i och utom kristendomen.