Nyheter idag/Sentio: SD fortsatt största parti, ”minusbonus” för M

Nyheter idag/Sentio mars 2017. SD största parti, C går marginellt framåt och M kraftigt bakåt.

Resultatet av Nyheter idag/Sentios marsmätning bekräftar det vi sett i flera opinionsundersökningar under senare tid: att Moderaterna går bakåt, att Sverigedemokraterna går fortsatt starkt och att Centerpartiet avancerar. http://nyheteridag.se/botten-ur-for-krisande-m-lagsta-uppmatta-stod-nagonsin-i-sentio/

Det norska mätinstitutet Sentio brukar negligeras av svenska MSM, dels därför att dess webb-baserade mätmetodik rynkas på näsan åt, dels därför att SD brukar hamna i topp och dels beroende på att institutets resultat presenteras av alternativsajten Nyheter idag. Ändå är det ett faktum att Sentio var det institut som i den sista mätningen före valet 2014 lyckades bäst med att pricka in SDs resultat om 12,9 procent.

Det är därför inte osannolikt att de 26,0 procent SD nu får i det stora hela faktiskt motsvarar partiets reella väljarstöd. Resultatet är en tillbakagång med nästan en procentenhet jämfört med föregående månad men innebär ändå, att det Sverige-vänliga alternativet i svensk politik är största parti.

Att Moderaterna med rekordlåga 15,2 procent befinner sig i en allvarlig kris framgår tydligt. Partiet upplever en identitetskris med svagt ledarskap under Anna Kinberg Batra och vinglig politik. Den socialdemokratiske statsvetaren Stig-Björn Ljunggren, som intervjuas av Nyheter idags Chang Frick, menar att nedgången handlar om en ”minusbonus” – i och med att M-krisen avhandlas titt som tätt i media drar sig alltfler väljare för att tillstå att de sympatiserar med partiet.

Moderaterna upplever enligt Stig-Björn Ljunggren en ”minusbonus”.

”Var gränsen går för Moderaterna vet vi inte riktigt”, citeras Ljunggren. Vad vi vet är emellertid att Högerpartiet under Yngve Holmbergs tid som partiledare noterade 13,8 procent av rösterna vid riksdagsvalet 1968 och att det under Bo Lundgrens ledarskap i början på 2000-talet inte var särskilt mycket bättre. Om den moderata kräftgången fortsätter är sådana siffror fullt realistiska i september 2018.

Mer om Yngve Holmberg och hans tid här: https://tommyhansson.wordpress.com/2011/11/03/sa-minns-jag-yngve-holmberg/

Om detta blir verklighet kommer Centerpartiet att överta ledartröjan inom alliansblocket. C får hos Sentio 11,0 procent, en uppgång på 0,3 procentenheter jämfört med förra mätningen. Det är rätt uppenbart att de liberala M-väljare som ogillar det moderata närmandet till SD nu satsar på det borgerliga alternativ de upplever som minst dåligt, ty jag har svårt att tänka mig att Annie Lööfs politik i sig ger upphov till särskilt många jubelrop.

De båda övriga allianspartierna noteras för varken mer eller mindre än katastrofsiffror hos Sentio. Liberalerna halkar med 3,9 procent ner under riksdagsspärren, där Kristdemokraterna parkerar sedan länge. Med diminutiva 2,4 procent passeras sistnämnda parti till och med av knäppgöksmässiga Feministiskt initiativ som får 3,0 procent. Såväl F! som Piratpartiet ökar sedan februarimätningen, PP upp till 1,7 procent. F!-noteringen uppges vara undersökningens enda statistiskt säkerställda resultat.

Yngve Holmberg – föga framgångsrik ledare för Högerpartiet/Moderaterna 1965-70.

Inom regeringsblocket noteras mätningens tvåa Socialdemokraterna för 24,1 procent, en uppgång med 0,9 procentenheter men likväl uppseendeväckande svaga siffror för att gälla förra seklets helt dominerande parti i svensk politik och svenskt samhällsliv. En utveckling som i det senaste nederländska valet, där S sjönk som en sten, ter sig inte helt osannolik. Partiets regeringsföreträdare har ju inte direkt rosat marknaden, om man säger så.

Miljöpartiet fortsätter neråt och får nu hos Sentio 3,1 procent, något som på intet sätt överraskar med tanke på den nära nog totala inkompetens och bristande verklighetsförankring som utmärker detta parti och dess företrädare. Enda partiet på uppgång inom regeringsblocket är Vänsterpartiet med 8,9 procent, uppåt med en halv procent. Vilket snarare har mer att göra med att de forna kommunisterna slipper ta ansvar för regeringspolitiken än ett tilltalande partiprogram: ekonomisk realism är något detta parti inte kan stava till.

Undersökningen genomfördes under tiden 9-13 mars. Av 1000 medverkande uppgav 737 partipreferenser.

 

En vinnare och två förlorare: Jimmie Åkesson (SD), Anna Kinberg Batra (M) och Stefan Löfven (S)

Adjö, Reinfeldt – välkommen tillbaka, Holmberg…

 

SD är otäckt många. Hur tusan tänker folk?

Så twittrade infrastrukturminister Catharina Elmsäter-Svärd sedan det stått klart att SD gjort ett mycket bra EP-val i Enhörna kommundel, där hon själv bor. Enhörna tillhör traditionellt SDs starkaste fästen i Södertälje kommun och var här större än de så kallade Nya Moderaterna. I hela kommunen fick SD 10,2 procent mot 11,8 för M..

 Elmsäter-Svärd oroar sig för opinionsläget i Enhörna.

Jag vet precis hur folk – inklusive mig själv – tänker, Catharina (sorry om det låter förmätet). För att göra det riktigt enkelt för dig att förstå har jag gjort nedanstående uppställning:

1. Vi är hjärtinnerligt trötta på detaljstyrningen från Bryssel.

2. Vi är lika trötta på att nästan snubbla över östeuropeiska tiggare i varje gathörn, tiggare som sitter där på grund av EUs ”fria rörlighet”.

3. Många av oss anser dessutom att era ”Nya Moderater” svikit alla traditionella ideal från och med Arvid Lindman till och med Bo Lundgren.

Reinfeldt har förvandlat Moderaterna, tidigare Högerpartiet, till ett hållningslöst röstoptimeringsparti som bland annat låtit försvaret förfalla och öppnat slussportarna för en massinvandring vi helt enkelt inte klarar av. Ett parti där det är helt i sin ordning att regeringsministrar som du själv går armkrok med extremvänsterns våldsverkare, som i Kärrtorp, eller tjoar runt på HBTQ-tillställningar.

Jag tror att du finner dina svar där. Så tänker i alla fall jag och, därom är jag övertygad, många med mig. Jag förutspår att SD kommer att ha sprungit om M redan till valet 2018, i varje fall definitivt i höjd med 2022 om ni fortsätter som förut (och kanske i annat fall också).

Läs gärna denna artikel i vilken en expert siar om ett kanonval för SD i höstens val:

http://www.expressen.se/kvallsposten/experten-sd-kan-gora-ett-kanonval-i-host/

 De moderata valaffischerna inför höstens val är redan klara…

Vad jag inte riktigt förstår är att du, Catharina, som satt i fullmäktige samt bildningsnämnden med mig i Södertälje kommun på 1990-talet och som jag vet inte är helt främmande för konservativa ideal, tydligen finner dig väl till rätta i Reinfeldts bedrövliga moderatparti.

Ja, bortsett då från det uppenbara – att det är där du gjort karriär och har ditt levebröd. Men rent ideologiskt? Det måste kännas rätt smärtsamt. Det är förstås din ensak ”hur tusan” du tänker och resonerar, men nu har jag i alla fall försökt förklara hur ”folk” tänker.

Valet i höst kommer med all sannolikhet att bli Fredrik Reinfeldts sista strid som statsminister och moderatledare. Kanske svarar M-partiet för en aktningsvärd återhämtning, kanske (och mest troligt) inte. I värsta fall fortsätter kräftgången, och partiet kommer då av allt att döma att inom en icke alltför avlägsen framtid  vara tillbaka på de opinionssiffror som Yngve Holmberg hade att brottas med på 1960-talet.

Alltså runt 10 procent. Det är i så fall fullständigt välförtjänt. Men jag kan inte låta bli att lida en smula med alla partiveteraner som tvingas se sitt kära parti sjangsera så till den grad.

Yngve Holmberg och hans tid

Förre höger- och moderatledaren Yngve Holmberg har ”efter en längre tids sjukdom” avlidit i en ålder av 86 år. Även om han var partiledare innan jag själv på allvar kom att intressera mig för politik vill jag nedteckna följande minnen och synpunkter.

Yngve Holmberg föddes i den burgna Stockholms-förorten Bromma den 21 mars 1925. Hans far var den kände översättaren och redaktören Nils Holmberg, ej att förväxla med den kommunistiske politikern och författaren med samma namn som bland annat – med hustrun Marika – översatte Mao Tse-tung till svenska och tog initiativet till bildandet av det prokinesiska promillepartiet KFML.

I grunden jurist kom Yngve Holmberg att stiga i graderna inom det dåvarande Högerpartiet tills han 1965, efter en intern palatskupp, tog över som partiledare efter den uttalade liberalen Gunnar Heckscher. Holmberg var då partisekreterare. Bakgrunden till Yngve Holmbergs upphöjelse var Högerns kräftgång sedan Jarl Hjalmarson avgått som högerledare 1961.

 De tre borgerliga partiledarna Bertil Ohlin, Yngve Holmberg och Gunnar Hedlund blev blev aldrig någon regeringstrojka.

Kräftgången hade noga taget inletts redan under Hjalmarsons och partisekreteraren Gunnar Svärds sista tid i partitoppen. Heckscher, som valdes till Hjalmarsons efterträdare med den av ”Jarlen” förordade Leif Cassel som medtävlare, förmådde nu inte vända den nedåtgående trenden. En insiktsfull redogörelse för Hjalmarsons tid som högerledare återfinns på den konservativa sajten Tradition & Fason:

http://traditionochfason.wordpress.com/2009/04/17/jarl-hjalmarson-en-hogerledare-med-medvind/

Heckscher fick det så kallade silkessnöret 1965 och hoppet ställdes nu till den 40-årige, tämligen nybakade riksdagsmannen Yngve Holmberg, vilken med sin käcka frisyr ansågs föra tankarna till den vid denna tid nästan till helgon upphöjde martyrpresidenten John F. Kennedy. Att Holmberg inte var någon ideologisk tänkare hade nog alla klart för sig.

Det visade sig emellertid mycket snabbt att Yngve Holmberg långt ifrån var någon ”ny Kennedy”. Till skillnad från den amerikanska förebilden visade han sig i stort sakna charm och gjorde oftast ett stelt, nervöst och högdraget intryck. När resultatet från valet 1968 redovisades stod det med full tydlighet klart, att Holmberg inte hade gått hem i stugorna på det sätt partiet hoppats: 13,8 procent av rösterna gjorde ingen med hjärtat till höger glad.

Länken nedan går till en TV-utfrågning av Yngve Holmberg i de så kallade tre O:nas (Olivecrona, Orup, Ortmark) regi 1967:

Högerpartiet undergick under Holmbergs tid som ledare ett utpräglat så kallat förändringsarbete. Det visade sig med önskvärd tydlighet 1969, då partiet bytte namn till den märkliga beteckningen Moderata samlingspartiet. Det fick dock snabbt genomslag, låt vara att vänstern sedan dess med jämna mellanrum hänvisar till att partiet ändå styrs av ”den gamla högern”. Vilket ingen med analysförmågan i behåll kan  tro på, särskilt inte sedan Fredrik Reinfeldt och hans hejdukar förvandlat partiet till en ny sorts socialdemokrati.

Bakgrunden till namnbytet låg i den vänstervridna tidsandan, då allt ”höger” av de samhällsdominerande vänsterkrafterna påstods vara sak samma som ”reaktionärt” eller ”fascistiskt”. Namnömsningen kunde dock inte hindra att 1970 års val blev en veritabel katastrof: Högern i Moderata samlingspartiets skepnad noterades för sitt sämsta val genom tiderna med blott 11,5 procent av rösterna.

Gösta Bohman lyckades få ordning på Moderaterna.

Alltfler moderater började nu inse att Yngve Holmberg var förbrukad som partiledare, och inför partistämman senare samma år ställde den framträdande moderatpolitikern och riksdagsmannen Gösta Bohman upp som Holmbergs motkandidat. Han valdes till ny partiledare med de klara röstsiffrorna 132 – 82.

Bohman,  i grunden en högerman av gamla stammen men ekonomiskt liberal, visade sig bli ett lyckokast för moderaterna som under den nya ledningen steg förhållandevis kraftigt i opinionsmätningar och valresultat och 1976 blev ett av tre borgerliga regeringspartier med Bohman som finansminister.

Den kuschade Yngve Holmberg fortsatte som riksdagsman till 1971 och fick därefter en reträttplats som landshövding i Hallands län, en post han beklädde till 1977. 1978-82 var han Sveriges generalkonsul i Houston, Texas. Härefter försvann han ur offentlighetens ljus.

Yngve Holmberg var gift tre gånger och blev far till två döttrar, båda från första giftet (1952-72) med bibliotekarien Inga Henriksson. Härefter var han förmäld med Mariann Andersson (1972-78) samt med den 22 år yngre vietnamesiskan Bach Tuyet Vu (1981-83).

Frid över hans minne.