Turkiets invasion i Syrien och vad den betyder för Israel

En karikatyrtecknares bild av situationen i nordöstra Syrien.

”De hjälpte oss inte i Normandie…De var där och hjälpte oss i sitt eget land och det är annorlunda. ”https://www.svt.se/nyheter/utrikes/donald-trump-kurderna-hjalpte-oss-inte-i-normandie

Så uttryckte sig USAs president vid ett tillfälle när han skulle förklara varför han beslutat att dra tillbaka de amerikanska trupperna från nordöstra Syrien och därmed svika sina allierade i den kurdiska rörelsen. Det är med förlov sagt ett urbota korkat argument. Det är sant att kurderna inte fanns med i Normandie på Dagen D, men det fanns inte heller andra som USA hjälpt – sydkoreanerna, sydvietnameserna, grenadinerna…

Det var den 6 oktober som president Trump deklarerade att han, efter att ha konsulterat Turkiets president Recep Tayyip Erdogan, beslutat dra tillbaka USAs styrkor om cirka 2000 man från den kurdiskdominerade autonoma regionen Rojava i Syriens nordliga och östliga delar. Dagen efter drog turkarna igång sin nu pågående invasion av området. Trump förutskickade redan i december i fjol att han avsåg dra tillbaka USA-trupperna, vilket fick försvarsminister Jim Mattis att avgå. Sedan hände dock ingenting. https://sv.wikipedia.org/wiki/Rojava

Efter intensiv lobbyverksamhet från den islamistiska Erdogan-regimen vände emellertid den amerikanske presidenten på en femöring och beslöt sig för att göra slag i saken och kalla hem trupperna från det aktuella området. Detta lämnade USAs allierade i de kurdiskdominerade Syrian Democratic Forces (SDF), som bildats av Folkets försvarsstyrkor (YPG) 2015, skyddslösa. https://en.wikipedia.org/wiki/Syrian_Democratic_Forces

Eftersom SDF har visst samröre med den marxistiska PKK-gerillan kan Turkiet inte förväntas lägga fingrarna emellan när det gäller att hantera SDF-styrkorna. Vad som i hög grad främjat USAs intressen i regionen är att SDF visat sig vara den mest effektiva grupperingen när det gällt att bekämpa Islamiska staten (IS) och samtidigt är motståndare till den syriska al-Assad-regimen. Det är känt att USAs stöd för SDF, vilket tog sin början under Obama-administrationen,  har förorsakat enorm spänning i umgänget mellan Turkiet och USA; Turkiet är i egenskap av NATO-medlem en historisk allierad till Förenta staterna.

Nu har det tillkännagivits att en fem dygns tillfällig så kallad vapenvila avtalats mellan Turkiet och USA. Erdogan ser dock uppehållet som en ”paus” i striderna, under vilken han hoppas att kurderna skall avväpnas samt utrymma området. Det återstår att se vad detta kommer att resultera i. Trumps försäkran att uppehållet kommer att rädda ”miljontals liv” kan vi saklöst bortse från. https://www.aftonbladet.se/nyheter/a/nan7Bn/eldupphor-i-syrien–for-ett-tillbakadragande-av-trupper

Det finns också en koppling till den judiska staten Israel i den här historien. Michael J. Koplow, som är policy director för Israel Policy Forum i Washington, D. C., menar i en artikel i Jewish Journal den 16 oktober att det kan komma att visa sig att den israeliske premiärministern Benjamin Netanyahu och andra israeliska ledare varit alltför snabba att höja Trump till skyarna som Israels frälsare. Netanyahu försökte i december 2018 få Trump att inse att de amerikanska trupperna borde stanna kvar i Syrien.

Koplow skriver: ”Then as now, the mistake was assuming that Trump had any special affinity for Israel or that Israel would be the sole exception to the iron law of  Trump´s fundamentally self-interested and transactional nature.” Presidentens beslut att flytta USAs ambassad från Tel Aviv till Israels huvudstad Jerusalem kostade i Koplows perspektiv USA inte ett dugg.

The Israel Angle to Trump’s Syria Sellout 

Turkiska soldater försvarar en position under den pågående invasionen.

Det finns dock, menar Koplow, liten anledning förmoda att Trump skulle få för sig att dumpa Israel på samma sätt som han dumpat kurderna: ”What would make Trump´s move in Syria so worrisome for Israel is not what it signals about direct U. S. action, but how it will impact other regional actors. Trump´s erratic swings and turn-on-a-dime foreign policy, embodied in their purest form by his Syria announcement, have introduced an unprecedented uncertainty into American policy decisions.”

Trovärdigheten och förutsägbarheten, avgörande faktorer i alla internationella relationer, i Förenta staternas utrikespolitik, har försvunnit med Trumps ryckiga agerande i Syrien och lett till att varken vänner eller fiender numera kan lita på honom. Att han tagit initiativet till tämligen begränsade ekonomiska sanktioner mot Turkiet och skrivit ett märkligt brev till Erdogan, där han hoppas på en givande överenskommelse samtidigt som han hotar ödelägga Turkiets ekonomi, lär inte göra situationen mycket bättre.

Michael J. Koplow gör bedömningen att Trumps politik för Israels del medför en ökad risk för en väpnad konflikt med Iran, emedan israelerna inte längre kan lita på att USA förmår avskräcka den totalitära regimen i Teheran från att starta krig med Israel. Detta ökar risken för en förebyggande israelisk attack mot Iran. Det kan också tänkas att de sunnitiska arabstater som närmat sig Israel nu känner sig mer motiverade att närma sig Iran.

”The clear loser in all of this”, konstaterar Koplow, ”will be Israel, not only because it will be alone in countering Iran but because it will also quickly lead to the end of the much heralded but overhyped development of quiet ties between Israel and Gulf states.” Vad som är verkligt oroande är att president Donald Trump tillkännagivit som sin föresats att helt lämna Mellanöstern åt sitt öde.

Ögonvittnen konfirmerar att Turkiets pågående invasion av den kurdiskdominerade regionen sker med stor brutalitet. Exempelvis har den 35-åriga kurdiska politikern Hevrin Khalaf, som arbetat för att ena kristna, araber och kurder i Syrien, avrättats – eller rättare sagt mördats – av en av Turkiet stödd gruppering i nordöstra delen av regionen tillsammans med åtta andra. Khalaf var generalsekreterare i Future Syria Party. https://www.christianpost.com/news/kurdish-female-politician-who-worked-to-unite-christians-arabs-kurds-executed-in-syria-233434/?fbclid=IwAR1Im6QkYGdehlfp4IttEsRPAA0dQaDFFZGsinSf6Qsa4d2JkC0N7o3MS9w

Det amerikanska representanthuset har med röstsiffrorna 354-60 fördömt presidentens beslut att kalla hem trupperna från nordöstra Syrien. 129 republikaner röstade för ett fördömande. Detta rubbar inte Donald Trump, som kallat sitt eget beslut ”briljant”: ”Våra soldater har lämnat platsen, våra soldater är helt säkra, om Turkiet går in i Syrien är det upp till Turkiet och Syrien att lösa situationen, inte Turkiet och USA som en massa korkade personer vill att ni ska tro.” https://www.svt.se/nyheter/utrikes/usa-s-kongress-fordomer-trumps-syrienbeslut

Som Trump-anhängare  bjuder det mig emot att skriva detta, men den mest korkade personen i sammanhanget är president Trump själv som vägrar inse att USA i egenskap av världens ledande demokrati har ett särskilt ansvar  att försvara demokratiska och frihetliga värderingar på ett globalt plan. Att överge nära allierade är heller aldrig en god idé.

Den kurdiska politikern Hevrin Khalaf har mördats av turkisktrogna trupper.

Trump får dock dela på dumstruten med Turkiets president Recep Tayyip Erdogan som med sin aggression i Syrien kastar hela Mellanöstern-regionen in i ett ytterst osäkert läge. Simon Tisdall, kolumnist i den brittiska vänstertidningen The Guardian, framhåller den 15 oktober att Erdogans dagar borde vara räknade och skriver:

Turkey´s ill-considered invasion is a by-product of Erdogan´s dictatorial behaviour. Like Donald Trump, he trusted his gut, not seasoned advisers. Now Syrians, mostly Kurds, are paying the price. All Western leaders share some blame here. They have long known Erdogan for what he is – yet for reasons of realpolitik they looked the other way.” https://www.theguardian.com/commentisfree/2019/oct/15/erdogan-syria-turkey-democracy-dictatorship

Trumps värsta blunder hittills kan få oöverskådliga konsekvenser

Trump och Erdogan tycks uppskatta varandras sällskap – i alla fall på den här bilden.

Donald Trumps beslut att överge sina kurdiska allierade i norra Syrien måste utan tvekan betecknas som den amerikanske presidentens värsta blunder hittills. Trump drar undan mattan för de lojala allierade i organisationen YPG som spelat en betydelsefull roll i kampen mot IS-terroristerna. Det kan få oöverskådliga konsekvenser. https://www.bbc.com/news/world-us-canada-50017839

USAs truppnärvaro i den aktuella delen av Syrien har varit tämligen blygsam. Av 2000 soldater i Syrien har endast cirka 200 funnits på plats i den till Turkiet angränsande nordöstra delen av landet. Dessa soldater har varit icke-stridande men uppges ha spelat en avgörande roll i att koordinera kampen mot de barbariska IS-terroristerna.

När den amerikanska närvaron, icke minst i formen av flygstyrkor, nu avslutats har turkarna fria händer att göra som de behagar i området. Ursäkten att kurderna skulle vara lierade med den marxistiska terrorrörelsen PKK är bara en propagandalögn – det finns inga trovärdiga belägg för att YPG skulle samarbeta med PKK. Däremot har man haft nära förbindelser till USA.

USAs tidigare FN-ambassadör Nikki Haley, som sällan eller aldrig tidigare kritiserat Trump, har varit rak i sin kritik mot övergivandet av YPG och menar att de allierade kurderna nu ”lämnas att dö”. https://edition.cnn.com/2019/10/07/politics/nikki-haley-donald-trump-syria-troops-brett-mcgurk/index.html

Turkiets islamistiske president Recep Tayyip Erdogan hoppas nu kunna lägga beslag på en 30 kilometer bred zon längs den syriska gränsen. Han har även tillkännagivit planer på att låta tre miljoner sunnimuslimska syriska flyktingar bosätta sig i området. Om detta sker kommer kurderna med all sannolikhet att jagas iväg och bli av med hus och hem.

En annan konsekvens är att kurderna nu knappast kan fortsätta kontrollera de läger där tillfångatagna IS-terrorister uppehåller sig. Detta innebär att i värsta fall tiotusentals blodtörstiga islamister kan komma på fri fot med mycket otrevliga konsekvenser för ej endast Syrien och Irak utan också för Europa. Det rapporteras redan att IS-fångar gjort myteri i al-Hol-lägret och företagit utbrytningsförsök.

Al-Hol-lägret i norra Syrien.

Inte bara Erdogan utan också Vladimir Putin applåderar USAs beslut, eftersom han nu får förnyade möjligheter att ge Syriens diktator Bashar al-Assad en hjälpande hand och skaffa Ryssland ett ökat inflytande i Mellanöstern på kuppen.

Sedan Turkiet invaderat nordöstra Syrien och drivit 100 000-tals människor på flykt har Trump-administrationen desperat sökt rättfärdiga sitt handlande. Utrikesminister Mike Pompeo har försäkrat omvärlden att USA inte alls givit turkarna grönt ljus i norra Syrien, något som motsägs av verkligheten. Trump själv har avlevererat en ström av motstridiga tweet och sägs ha givit den amerikanske finansministern Steven Mnuchin klartecken att genomföra ekonomiska sanktioner mot Erdogan-regimen. https://www.expressen.se/nyheter/usas-hot-mot-turkiet-avbryt/

Vad som förefaller uppenbart är att USAs utrikespolitik för närvarande ligger i spillror. Trump tycks inte längre ha kvar några nära medarbetare som har integritet nog att våga säga emot sin chef, vilket i och för sig kan ses som förståeligt – om detta skulle ske löper de stor risk att bli avskedade eller tvingas bort från sina poster, vilket den förre nationelle säkerhetsrådgivaren John Bolton tvingades erfara.

Den republikanske senatorn Lindsey Graham från South Carolina har dock tagit bladet från munnen och bland annat sagt: ”The decision to abandon our Kurdish allies and hand Syria over to Russia, Iran and Turkey will put every radikal Islamist on steroids. Shot in the arm to the bad guys. Devastating for the good guys.”

Jag är normalt en varm anhängare av Donald Trump. Den här gången har han dock gått över den utrikespolitiska anständighetens gräns. Han borde inse att USA som världens ledande demokrati har ett ansvar när det gäller att säkerställa demokrati, frihet och andra för den fria världen centrala värden. Att lämna fritt spelrum för destruktiva länder, krafter och rörelser går stick i stäv med en sådan målsättning.

 

 

Skråmo är sannolikt död – var livrädd hamna i Guantanamo

Michael Skråmo höll ut i det längsta i IS-fästet Baghouz.

Enligt brittiska källor skall den svenske IS-medlemmen Michael Skråmo vara död. Eftersom hans hustru, 28-åriga Amanda Gonzales, dödades vid en granatattack i december är parets sju barn nu föräldralösa. De uppges dock befinna sig ”i säkerhet”, vad det nu kan innebära. https://www.itv.com/news/2019-03-14/children-islamic-fighter-michael-skramo-caliphate-sweden-video/

Michael Skråmo föddes av norska föräldrar i Bergsjöns församling i Göteborg den 2 november 1985. Han konverterade till islam 2005 och ägnade sig åt moskéverksamhet under flera år, innan han blev en i Europa kringresande predikant för islam och omsider en framgångsrik rekryterare till Islamska staten (IS). Som grädde på moset blev han också internationellt efterlyst. https://sv.wikipedia.org/wiki/Michael_Skr%C3%A5mo

2014 reste Skråmo och Gonzales tillsammans med sina då fyra barn till Raqqa i Syrien, som fungerade som ett slags huvudstad för det IS-kontrollerade så kallade Kalifatet. I Syrien fick paret ytterligare tre barn. Skråmo skall ha gripits i Baghouz i nordvästra Syrien av kurdiska styrkor för någon vecka sedan och uppges nu alltså ha avlidit.

Michael Skråmo med familj begav sig till Raqqa 2014.

Skråmos mor och syster har underrättats om dödsfallet, men exakt av vilka råder oklarhet om. Den kurdiska milisen YPG har sagt sig ej kunna bekräfta den svensk-norske IS-medlemmens död. Det är känt att Skråmo var livrädd att tillfångatas av amerikanerna, så det är inte otänkbart att han begått självmord i syfte att undkomma detta öde och kanske hamna i Guantanamo-fängelset.

Michael Skråmo medverkade 2009 i en TV-sänd debatt på temat ”Hetsjakt på muslimer” enligt principen ”alla mot Dick Erixon”, där sistnämnde skribent och debattör – då ännu ej sverigedemokrat – ansattes från alla håll av ett uppbåd mer eller mindre högljudda, hysteriska debattörer med islamofascisten Mehmet Kaplan (MP) i spetsen

 

Om det nu stämmer att Michael Skråmo är död så tänker jag inte sörja livet ur mig, men jag tänker heller inte hjula av glädje. Jag beklagar att ett sorgligt människoöde av allt att döma fått ett sorgligt slut. Den tro och idealism som Skråmo omfattade hade sannerligen kunnat användas på ett bättre sätt än att ställas i dödens och terrorismens tjänst. Framförallt beklagar jag det faktum att paret Skråmo/Gonzales sju barn nu med all sannolikhet lämnas föräldralösa.

Michael Skråmo lade sig med tiden inte helt otippat till med en arabisk namnvariant.