Posted tagged ‘yttrandefrihet’

Rysk oppositionell: ”Vi förtjänar bättre än det vi har nu”

10 september, 2016

600
”Putin hilf uns” – Hjälp oss Putin – står det på den handskrivna skylten till höger som förekom i en Merkel-fientlig demonstration i Tyskland nyligen.

Allt är så eländigt i väst att vi lika gärna kan be Putin rädda oss.

Ungefär så resonerar sannolikt många av de Putin-anhängare som poppar upp i olika sammanhang, inte minst på ”nätet”. Den handlingskraftige före detta KGB-officeren och sovjetnostalgikern Putin skall rädda det dekadenta väst, inte bara från förödande mångkultur och massinvandring utan också från hotet från den så kallade Islamiska staten (IS, ISIS, ISIL, DAESH). Varför prata om ”hotet från Ryssland” när hotet från inhemska islamister är desto större? Så brukar resonemanget gå.

Jag talar här om de vanliga och normalt hyggliga västmedborgare som, oftast med all rätt, ifrågasätter tingens ordning i Sverige, Tyskland, USA och andra västländer vilka än så länge hålls i ett fast grepp av ängslig politiskt korrekthet och feg opportunism. Bland dessa finns också bildade individer som borde veta bättre. Således inte om Kremls professionella propagandister och ”troll” som på bred front infiltrerar våra medier och vårt samhällsliv.

Saker som obefintlig eller på sin höjd rudimentär demokrati och yttrandefrihet i Ryssland, liksom oblyg inblandning i andra länders angelägenheter, viftas undan som ovidkommande. Huvudsaken är att ”den starke mannen” Putin skall rädda oss.

Jag vill uppmana alla som har ett seriöst intresse av vad som verkligen händer i dagens Ryssland att tillgodogöra sig en filmad intervju med den ryske oppositionsmannen Vladimir Kara-Murza via denna länk: https://www.youtube.com/watch?v=nJXBpBPrRBo&feature=youtu.be Intervjun har lagts ut av American Enterprise Institute och omfattar även publikfrågor.

708d86ff-6431-40d2-91d2-89c81d619a14_w640_r1_s
Vladimir Kara-Murza (till vänster) med Boris Nemtsov.

Filmen är över en timme lång men väl värd att se. Den ytterst vältalige Kara-Murza avlivar enligt min uppfattning de allra flesta av de oftast svepande och ytliga argument våra Putin-vänner brukar utkolportera i syfte att främja den ryska regimens sak och framställa den gamle KGB-mannen i Kreml som allas vår frälsare.

Vladimir Kara-Murza är föga känd på våra breddgrader men har under en följd av år, trots sin relativa ungdom, spelat en viktig roll i olika oppositionella sammanhang. Född i Moskva 1981 i en aristokratisk tatarsläkt har han arbetat som journalist och politiker sedan 2002. Han har bland annat varit korrespondent i London åt flera ryska medier samt BBC-korrespondent i Washington, D. C. Hans far var en känd TV-personlighet i Sovjetunionen och kritiker av den kommunistiska Brezjnev-regimen. Bland Kara-Murzas talrika uppdrag märks det som chefsrådgivare åt the Institute of Modern Russia. https://en.wikipedia.org/wiki/Vladimir_Vladimirovich_Kara-Murza

Kara-Murza har deltagit som oppositionell kandidat i flera val och då blivit föremål för allehanda trakasserier och angrepp från regimen. Detta i likhet med alla ryska samhällskritiker som är oppositionella på riktigt och inte har valt att låta sig inrangeras i Putins ”officiella” opposition. 2008 deltog han aktivt i den garvade dissidenten Vladimir Bukovskijs – vilken bland annat talat om EU som ”det nya Sovjetunionen” – presidentvalskampanj. https://tommyhansson.wordpress.com/2016/06/28/bukovskij-jamfor-eu-med-sovjetunionen/

Riktigt illa höll det på att gå 2015, när Kara-Murza vid hemkomsten till Moskva efter en resa ute i landet blev akut sjuk – förmodligen efter att ha förgiftats – efter en måltid. Läkarna vid sjukhuset han fördes till gav honom fem procents chans att överleva. http://www.nytimes.com/2016/08/21/world/europe/moscow-kremlin-silence-critics-poison.html?_r=0 I Ryssland är det vanligt att ”besvärliga” individer förr eller senare möter en ond, bråd död i likhet med journalisten Anna Politkovskaya 2006, KGB-avhopparen Alexander Litvinenko 2006, juristen och korruptionsavslöjaren Sergej Magnitskij (2009) och den karismatiske oppositionspolitikern Boris Nemtsov (2015).

cover-up
Misshandel och tortyr ledde till att Sergej Magnitskij avled i ryskt fängelse.

I början av intervjun erinrar Kara-Murza om mordet på oppositionsledaren Boris Nemtsov (1959-2015), som sköts till döds på en bro bara ett stenkast från Kreml i hjärtat av Moskva den 27 februari 2015. Nemtsov var 1997-98 vice premiärminister i Boris Jeltsins regering och blev senare en av de mest framträdande oppositionspolitikerna i rörelsen Solidaritet och Partiet för folkets frihet (PARNAS), sammanhang i vilka även Vladimir Kara-Murza synts. Jag skrev följande om det laglösa Ryssland efter mordet på Nemtsov: https://tommyhansson.wordpress.com/2015/03/04/mordet-pa-nemtsov-ryssland-laglost-land/

I Vladimir Kara-Murzas ögon bör även den ryska utrikespolitiken ses i ett inhemskt perspektiv, med andra ord ”inrikes utrikespolitik”:

Orsaken till Putins engagemang för Assad-regimen i Syrien är inhemsk. Allt som regimen gör har med inhemska maktsträvanden att göra, även om det sker i Syrien och Ukraina. När problemen hopar sig på hemmaplan beger sig Putin utomlands. Det ligger även i Putins intresse att hålla en diktatorskollega som Assad under armarna.

Vidare uppmanar Kara-Murza andra länder att inta ett långsiktigt perspektiv på Ryssland. I USA, hävdar han, finns i stort endast två synsätt när det gäller Ryssland: antingen sväljer man allt som Putin-regimen säger och gör med hull och hår eller också skyller man allt ont som sker i världen på Ryssland. Något mellanläge tycks inte finnas.

– Ryssland förtjänar bättre än det vi har nu, menar Vladimir Kara-Murza. Vi behöver inte ha det så här i evighet. Påståendet om att ryssarna längtar efter starka ledare är en vandringssägen som gränsar till det rasistiska. Ända sedan det liberala och framstegsvänliga partiet Kadetterna blev största parti i valet till statsduman 1906 har det gått bra för sådana partier när valen varit någorlunda fria.

Enligt Kara-Murza bör USA (och omvärlden i övrigt, får man förmoda) inte blunda för de övergrepp som sker i Vladimir Putins Ryssland. Han berömmer också den så kallade Magnitsky Act, en sanktionslag som 2012 antogs av kongressen i USA i syfte att förhindra ryska befattningshavare, som varit delaktiga i mordet på den ryske juristen Sergej Magnitskij i Butyrka-fängelset 2009, att  utnyttja det amerikanska banksystemet. Mer om Magnitskij: https://sv.wikipedia.org/wiki/Sergej_Magnitskij.

lead_large
Vladimir Putin – desperat att behålla makten.

-Magnitskij-lagen är inte anti-rysk, som det hävdats, utan prorysk, säger Kara-Murza i intervjun. Den riktar sanktioner mot individer som förtrycker folk och stjäl deras pengar. Det är en bra lag, låt vara att den inte tillämpats särskilt kraftfullt.

Enligt Kara-Murza har den väljare som står framför en valurna ingen riktig chans. Hela statsapparaten inriktas på att hjälpa fram Putins parti, Förenade Ryssland, till seger på alla nivåer. Även av regeringen sanktionerade oppositionspartier tillåts få visst antal röster, men för Kara-Murzas Partiet för folkets frihet (PARNAS) – alltså ett verkligt oppositionsparti – är utsikterna hopplösa. De kandidater partiet lyckats få invalda i olika församlingar i hela Ryssland kan räknas på ena handens fingrar. https://en.wikipedia.org/wiki/People%27s_Freedom_Party

Så här ser alltså verkligheten ut i Putins Ryssland. Och några tecken på att machomannen i Kreml och hans hejdukar skulle ha lyckats särskilt väl när det gäller att komma till rätta med radikal islam och jihadism i det egna landet finns knappast heller att uppbåda. Rysslands problem med islam är väl så stora som de vi har i väst, och i dag utgör muslimska trosbekännare omkring 15 procent av Rysslands befolkning – en andel som ständigt är i stigande. Tilläggas kan att Ryssland är en av den islamska skurkstaten Irans mest pålitliga allierade. https://tommyhansson.wordpress.com/2015/08/01/myten-om-ryssland-som-sparr-mot-muslimskt-inflytande/

801dcbaa-9cf1-44a0-9311-2bd5d66ff79a
Levada Centers undersökning visade, att Förenade Ryssland tappat 15 procents sympatier sedan i januari 2016. Strax därefter förbjöds institutet!

Allt är dock inte nattsvart i Ryssland med demokratiska och frihetliga mått mätt. Enligt en nyligen genomförd undersökning, omfattande 1600 personer i 48 regioner, inför de förestående valen till statsduman tappar Förenade Ryssland snabbt i popularitet. Undersökningen i regi av Levada Center ger Putins parti endast 31 procents sympatier vilket indikerar stora förluster i det kommande valet: http://www.rferl.org/contentinfographics/putins-party-losing-popularity/27970155.html

Putins svar på den för honom och hans parti ytterst oroande undersökningen kom blixtsnabbt: Levada, det enda oberoende mätinstitutet i Ryssland, förbjöds på stubben! http://cornucopia.cornubot.se/2016/09/diktaturen-ryssland-forbjuder-det-sista.html?spref=tw

Så reagerar inte en regim som känner att den sitter säkert i sadeln och har kontroll på läget. En sådan desperat reaktion tyder i stället på rädsla för att förlora makt, inflytande och pengar och på en monumental osäkerhet. Av samma skäl har Putins trupper en stående order att skjuta skarpt på demonstrationer som uppfattas som ordningsstörande.

Utomlands ägnar sig Ryssland åt hemlig infiltration av medier med syftet att skapa förvirring och osäkerhet i väst men också att göra den ryska befolkningen mer informationsresistent. En känsla av att ”alla ljuger, det går inte att lita på någon” skall skapas. Givna måltavlor är NATO, USA och EU. http://www.helahalsingland.se/opinion/ledare/prag-ryssland-agnar-sig-at-hemlig-infiltration-av-medier

imr-screening-tmb-th-spot
Vladimir Kara-Murza (längst till vänster) med sovjet- och rysslandsexperten Anne Applebaum och Vladimir Bukovskij.

Sammanfattningsvis kan vi fråga oss hur många av oss som, trots alla de de skavanker vårt eget demokratiska system förvisso har, egentligen vill ha hit de förhållanden som råder i Ryssland. Alltså statsdiktatur, trakasserier av och ibland godtyckliga fängslanden och rentav mord på oppositionella, hejdlös korruption överallt, statsstyrd mediekontroll, omfattande militär inblandning utomlands och militärstyrkor med en stående order att vid behov öppna eld mot civila.

Ni som gillar Putin – tror ni fortfarande att han kan ”rädda” oss?

 

 

Kyrkopolitiker (C) ogillar Pride: nu går drevet från värdegrundsmobben

21 maj, 2016

Jag är definitivt motståndare till Pride. Jag tycker att det ska vara man och kvinna och jag kan inte förlika mig med hbtq.

Så citeras Bruno Edgarsson (C), ordförande i stiftsfullmäktige i Växjö, i en intervju i tidningen Smålänningen den 19 maj 2016. ”Jag skulle aldrig kunna tänka mig att gå med i Pride”, menade Edgarsson bland annat vidare. ”Homosexualitet är bara en trend.”http://www.smalanningen.se/article/homosexualitet-ar-bara-en-trend/

pridebild-jpgBruno Edgarsson föredrar Paulus framför Gardell. Det uppskattas varken av Centerpartiet eller regnbågsflaggande Svenska kyrkan.

Det krävs ingen större fantasi för att inse, att Edgarssons intervjusvar inte hälsas med applådåskor av vare sig hans parti eller Svenska kyrkan. Från Centern i Ljungby, som Edgarsson tillhör, fastslås att uttalandena ”inte är förenliga med partiets värdegrund”.

Växjöbiskopen Fredrik Modeus säger för sin del ”att det som regnbågsflaggan står för, mångfald och olikhet, stämmer väl överens med min kristna tro”.

Man kan till äventyrs då undra, hur följande utsaga av aposteln Paulus, kristendomens faktiske grundare, stämmer överens med biskopens kristna tro:

Därför prisgav Gud dem i deras hjärtans begärelser åt orenhet, så att de med varandra skändade sina kroppar /…/ Fördenskull gav Gud dem till pris åt skamliga lustar, deras kvinnor utbytte det naturliga umgänget mot ett onaturligt; sammalunda övergåvo ock männen det naturliga umgänget med kvinnan och upptändes i lusta till varandra och bedrevo styggelse, man med man. (Romarbrevet 1:24-27)

Frågan om det så kallade Pride är aktuell i Småland. Nyligen hölls jippot i Växjö med 9000 deltagare, liksom det hållits i Ljungby. Den 2 juni kommer det till Älmhult. I slutet av november framställdes dock ett förslag i Växjö stiftsfullmäktige, stiftets högsta beslutande organ, om att kyrkan skulle ”avstå deltagande i det spektakulära Pride-spektaklet”.

Förslagsställaren konstaterade – givetvis alldeles riktigt för den som kan sin Bibel – att evenemanget i fråga inte har något stöd i Bibeln.

Som opinionsläget är i Sverige i dessa yttersta av tider kan bibeltrohet emellertid leda till uteslutning ur politiska partier, kicken från jobbet eller bannor från kyrkan. Ja, så illa kan det gå om för den som utnyttjar sin yttrandefrihet och offentligt torgför sina åsikter om dessa skulle råka ge emot hallstämplad politisk korrekthet.

305509_fsl_apostel_paulus__590234gPaulus hade nog inte heller gått i Pride-paraden.

Vad är det partierna och kyrkorna och i förekommande fall arbetsplatserna är så förtvivlat rädda för? Varför skulle personer som tror mer på Paulus än Jonas Gardell behöva riskera att i bildlig mening lynchas av värdegrundsmobben och regnbågsdyrkarna? Vad är det för fel med åsiktsfrihet, med att åsikter bryts mot varandra i en fri och öppen debatt?

Frågorna hopar sig. Nu uppges det att Bruno Edgarsson ”gjort sig otillgänglig”, vilket knappast överraskar. Jag hoppas bara den modige herr Edgarsson står på sig och inte pudlar till det alltför mycket. http://www.svt.se/nyheter/lokalt/smaland/kritiserad-kyrkopolitiker-har-gjort-sig-otillganglig

Om fler än Edgarsson vågade yttra det ur kristet perspektiv självklara – att sexualitet och äktenskap är angelägenhet för personer av motsatta kön – skulle den åsiktsnormativa HBTQ-kamarillan stå sig ganska slätt. I varje fall skulle den tvingas acceptera, att det finns flera åsikter i frågan och att samtliga omfattas av den grundlagsfästa yttrandefriheten.

Så sätts svensk yttrandefrihet ur spel: politisk korrekthet, gummilagar och självcensur

6 maj, 2016
Russian human rights activists place flowers at a portrait of slain Russian journalist Anna Politkovskaya in Moscow on October 7, 2009 during a rally on the third anniversary of her death at the hands of an unknown gunman. Three years after the killing of journalist Anna Politkovskaya, her supporters held a demonstration in her memory with the assassin and mastermind of the murder still at large. The sign reads: "Putin we remember your cynicism." AFP PHOTO / DMITRY KOSTYUKOV (Photo credit should read DMITRY KOSTYUKOV/AFP/Getty Images)

Ryska människorättsaktivister hedrar mördade journalisten Anna Politkovskaya.

Gratistidningen Metro markerade den så kallade Pressfrihetens dag den 3 maj med en förstasida, där all text hade täckts över med svart färg utom ord som bildar meningen ”Så här liten del av världens Befolkning /sic!/ har tillgång till fri press.” Inne i tidningen konstateras att situationen för pressfriheten – och i ett vidare perspektiv yttrandefriheten över huvud taget – förvärrats globalt.

Bland annat har hoten mot journalister i krigs- och oroszoner i Mellanöstern och Afrika blivit allvarligare. I en krönika bereds vänsterdemagogen Göran Greider dessutom utrymme att förklara varför den fria pressen behövs och att ondgöra sig över att ”Medierna har blivit alldeles för rojalistiska”.

Jag betvivlar inte att det kan vara förenat med livsfara att arbeta som krigsreporter i Syrien eller Irak eller att bevaka mullornas regim i Iran.  Självfallet sitter press- och yttrandefriheten trängre i sådana länder, liksom i totalitära/kommunistiska diktaturstater såsom Nordkorea, Kina och Kuba. Vi behöver bara förflytta oss cirka 30 mil över Östersjön för att konstatera, att en skribent eller publikation som rackar ner på Putins styre i Ryssland inte ligger speciellt bra till. Anna Politkovskaja, mottagare av Olof Palmes pris 2004, fick 2006 plikta med livet sedan hon rapporterat ”fel” om Putins krig i Tjetjenien för att nu ta det troligen mest kända exemplet på journalistmord i Ryssland. http://www.sydsvenskan.se/varlden/kand-rysk-journalist-mordad/

Detta innebär emellertid inte, att vi har någon större anledning att slå oss för vårt kollektiva svenska bröst vad beträffar yttrandefriheten. Det kanske inte behöver framkalla någon katastrofvarning att Sverige sjunkit från plats fem till plats åtta i Reportrar utan gränsers pressfrihetsindex 2016 http://www.gp.se/nyheter/sverige/sverige-tappar-i-pressfrihetsindex-1.196177, men det finns sannerligen tillräckligt många exempel på att utvecklingen går mot mindre, inte större, frihet och förnuft i press, etermedia och rättsväsende även i vårt trots allt relativt fredade hörn av världen.

birger-shlaug

När det gäller exemplet Sverige är det anmärkningsvärda det faktum, att press- och yttrandefrihet inte i första hand hotas av regeringen eller militären – hotet kommer till betydande del från medierna själva, som dels förvränger och vinklar verkligheten, dels undanhåller fakta, dels tillämpar självcensur.

Birger Schlaug, ett av Miljöpartiets mer lyckade språkrör genom åren, skrev 1997 en bok med titeln Svarta oliver och gröna drömmar (Norstedts 1997) där han öppenhjärtigt lyfte fram de styrande klassernas tysta överenskommelse att mörka sanningen om massinvandringen och dess långtgående negativa konsekvenser för vårt land:

Lögnen kan få dystra konsekvenser. Under många år fanns en outtalad överenskommelse mellan journalister, politiker och tyckare att inte säga hela sanningen om det framväxande mångkulturella samhället. Vi – jodå, jag tillhörde lögnarna – förnekade problemen, fast vi alla såg dem. Vi satt i teve och förnekade att det vid sidan av det positiva och nödvändiga också fanns svårigheter och problem. https://sv.wikiquote.org/wiki/Birger_Schlaug

Antagligen trodde tillskyndarna av denna självcensur, att folk i allmänheten var så korkade att de faktiskt skulle kunna gå i land med den stora lögnen. De hade fel. De hade blivit betydligt mindre besvikna om de tagit den amerikanske presidenten Abraham Lincolns (1809-65) välmenta råd ad notam: ”Du kan lura alla ibland och en del av tiden, och en del hela tiden, men aldrig alla hela tiden.”

abraham-lincoln-quotesNu sket det sig rejält, och följderna av detta blev att det föraktade partiet Sverigedemokraterna inte bara såg dagens ljus utan även kom in i riksdagen 2010 samt att en hel flora av alternativa medier av skilda slag växte fram. Detta har på ett genomgripande sätt förändrat det politiska och mediala landskapet i Sverige. Birger Schlaug och ett fåtal andra mer eller mindre insiktsfulla aktörer må ha lärt sig läxan, men det märkliga är att många andra inte har blivit ett dugg klokare av utvecklingen. Nedan följer några ganska slumpvis utvalda exempel härpå.

Ett tämligen dråpligt exempel gäller en 38-årig Facebook-användare i Nyköping i Södermanland, som ilsknade till på högljudda böneutrop i samband med en muslimsk utomhusgudstjänst nära hans hem 2014 så till den grad att han skrev följande: ”Det är inte normalt att vakna till en åsna som har ont i magen.”

En kammaråklagare vid namn Michael Forsberg visade sig sakna såväl humor som vanligt sunt förnuft och väckte åtal mot Facebook-skribenten för brottet ”hets mot folkgrupp”. Mårten Schultz, professor i civilrätt vid Stockholms universitet, var en av dem som insåg att åklagaren i fråga gjorde alla en otjänst genom åtalet – Facebook-skribenten, yttrandefriheten, rättsväsendet och icke minst de muslimska gudstjänstfirarna, vilka som en följd av den uppmärksamhet åtalet väckte kom att framstå i en löjeväckande dager.

Schultz framhöll i en intervju i Svenska Dagbladet: ”Det är väldigt märkligt och är en rejäl inskränkning i yttrandefriheten om det inte går att uttrycka sig raljant och kritiskt om religion.” http://www.svd.se/atal-for-hets-mot-folkgrupp-inskranker-yttrandefriheten Uppenbarligen gick också tingsrätten i den goda staden Nyköping på denna linje, eftersom den ogillade åtalet och frikände den sarkastiske skribenten 2015.

index

Tingsrätten underkände åtalet mot en man som liknade en muslimsk böneutropare vid en magsjuk åsna.

Det bör påpekas, att ett raljant yttrande av det här slaget aldrig hade uppmärksammats om religionen det var fråga om hade varit någon annan än islam; muslimer är ohotade världsmästare när det gäller att känna sig kränkta.

Den svenske debattören Björn Norström, som är bosatt i USA, gör i ett inlägg på sajten Avpixlat den 2 september 2014 bland annat följande intressanta reflektion:

Det är också värt att notera att /genom/ massinvandringen till Sverige från kulturer som helt saknar respekt, uppskattning och förståelse för yttrandefrihet och demokrati och framväxten av islam i landet, inskränks den svenska yttrandefriheten och demokratin successivt. http://avpixlat.info/2014/09/02/yttrandefrihet-i-sverige-och-usa-en-jamforelse/

Yttrandefriheten och demokratin är, menar Norström, betydligt livskraftigare i USA där en händelse som jämförelsen mellan den magsjuka åsnan och böneutroparen knappast skulle ha kunnat föras till domstol eftersom det inte finns någon lagstiftning motsvarande den om hets mot folkgrupp. Här ges yttrandefriheten ett starkt skydd genom Bill of Rights (rättighetsförklaringen). Denna består av de tio första tilläggen till USAs konstitution och antogs av kongressen 1789 och trädde i kraft 1791. Dock skall inte undanskymmas att det även i USA pågår lobbyverksamhet i syfte att minska yttrandefriheten genom att stämpla framförandet av misshagliga och/eller politiskt inkorrekta åsikter inklusive raljerande kritik mot religion såsom hate speech.

bill-of-rights-amendments-1-10-bill-pf-rights

Rättighetsförklaringen garanterar amerikanska medborgare yttrandefrihet.

”Hets mot folkgrupp” sorterar i Sverige under den juridiska samlingsrubriken ”hatbrott”. Detta är dock ingen självständig brottsrubricering utan en straffskärpningsförordning, vilken enligt Brottsbalkens kapitel 29, paragraf 2, punkt 7 kan leda till ett strängare straff än vad den tilltalade skulle ha fått om motivet inte hade varit hat mot en bestämd grupp eller en person/personer som tillhör denna grupp. Etniska svenskar är dock undantagna från den aktuella lagstiftningen.

Hets mot folkgrupp kallades tidigare ofta även Lex Åberg efter nationalsocialisten och antisemiten Einar Åberg (1890-1970). När Förintelsen av judarna blev allmänt känd efter Andra världskrigets slut 1945 var Åberg en av de första att förneka dess existens. Hans skrifter och pamfletter spreds också utomlands, vilket bedömdes kunna ge Sverige dåligt internationellt rykte. Detta var skälet till att lagen rörande ”hets mot folkgrupp” antogs 1948.

Einar Åberg dömdes vid sex tillfällen enligt denna lagstiftning. Mest blev det bötesstraff, men åren 1954-56 blev det fängelsestraff i sammanlagt tre månader för Åberg. Maxstraffet för hets mot folkgrupp är två års fängelse om brottet bedöms som grovt.

Syftet med lagen rörande hets mot folkgrupp var gott: den skulle förhindra fortsatt antisemitism och hets mot judar efter kriget. Under senare år har lagstiftningen i fråga emellertid utvecklats till att bli ett av de främsta hoten mot yttrandefriheten i Sverige. Den bör därför enligt denna bloggares mening avskaffas skyndsammast möjligt. Den har blivit en gummilag syftande till att klämma åt debattörer som inte anpassar sig enligt rådande normer om politisk korrekthet. Den har blivit ett hot mot demokratin.

lapp1-630x330Polisen gjorde en mycket märklig husrannsakan hemma hos Åsa Westerberg på grund av påstådd misstanke om ”hets mot folkgrupp”.

Denna slutsats är ofrånkomlig när man studerar några av de rättsfall och polisingripanden som hittills gjorts med hänvisning till den aktuella lagstiftningen sedan det senaste sekelskiftet. Låt oss börja med det mig veterligen senaste fallet, som vad jag känner till endast tagits upp till behandling på alternativsajten Avpixlat.

Den 28 april 2016 vaknade Åsa Westerberg, bosatt i södra Stockholms-området, av att det bultade på hennes dörr. Det visade sig vara några personer som hävdade att de kom från polisen och ville göra husrannsakan. De vägrade identifiera sig och var därtill obenägna att uppge av vilken anledning husrannsakan skulle göras (regeln om en warrant, alltså att polisen måste förete en obligatorisk av åklagare utfärdad order om husrannsakan som vi ser prov på i nästan alla amerikanska och brittiska kriminalfilmer, gäller inte i Sverige). http://avpixlat.info/2016/05/03/tankebrott-nu-gor-polisen-husrannsakan-om-du-skriver-fel-saker-

Omsider framkom att brottet som Åsa misstänktes för gällde hets mot folkgrupp – hon skulle ha skrivit något på sitt Facebook-konto som skulle kunna hänföras till denna lagstiftning; under genomsökningen av Åsas bostad, då bland annat underkläder och annat fotograferades och rotades i, antyddes dock att det skulle kunna vara frågan om skattebrott. Dock hittade Åsa, sedan poliserna avlägsnat sig, en handskriven lapp som fastställde det misstänkta brottet till ”hets mot folkgrupp”. Texten var undertecknad av en Anders Garter, stationsbefäl hos polisen i Västberga. När detta skrivs har Åsa Westerberg varken delgivits misstanke eller kallats till förhör avseende något brott. http://avpixlat.info/2016/05/04/handskriven-lapp-fran-polisen/

Så här kan det alltså gå till i det svenska så kallade rättssamhället anno domini 2016: skriver du något som någon upplever som olämpligt kan polisen komma och bulta på din dörr när du minst anar det. Det behöver dock inte vara polisen som står på tröskeln. Det kan också vara en aggressiv reporter som kör upp en mikrofon och en kamera eller ett anteckningsblock i synen på dig och kräver dig på besked om saker du påstås ha skrivit om på nätet, eventuellt under signatur.

olsson1

Docent Jim Olsson bad Expressen-reportern dra åt helvete och stämde sedan tidningens chefredaktör för förtal.

Detta hände Jim Olsson, bosatt i göteborgska Västra Frölunda och docent i partikelfysik, vilken råkade ut för Expressens gangsterlika journalistiska metoder för något år sedan då tidningen bestämt sig för att avslöja ”näthatet” och under den vänsterextrema Researchgruppens (tidigare AFA-dokumentation) ledning uppsökte docent Olsson och ett antal andra ”syndare”. Resultatet blev svarta krigsrubriker med åtföljande personliga tragedier inklusive ett självmord. http://www.expressen.se/nyheter/expressen-avslojar/har-ar-fler-som-hatar-anonymt-pa-avpixlat/pa-facebook/

Docent Jim Olsson ställde emellertid till ett våldsamt rabalder, vilket tidningen sannolikt inte hade väntat sig. Dels skällde han ut reportern efter noter och bad denne ”dra åt helvete” , dels polisanmälde han tidningens ansvarige utgivare Thomas Mattsson för förtal, då tidningen påstod att han skrivit saker han inte hade gjort. http://nyheteridag.se/nu-atalas-expressen-for-grovt-fortal-mot-jim-olsson/

Det bör framhållas att även den andra slaskpressdraken, Aftonbladet, ägnat sig åt liknande verksamhet som ovan beskrivits och även anlitat Researchgruppen.

När det gäller lagen om hets mot folkgrupp blev åtalet mot pingstpastorn Åke Green 2004 ett pionjärfall, då det var första gången åtal väckts sedan lagen kommit att omfatta homosexuella. Green hade i en predikan i sin församling i Borgholm på Öland redogjort för Bibelns avvisande syn på homosexualitet och därvid polisanmälts av RFSLs lokale ordförande i Kalmar.

Green dömdes för hets mot folkgrupp av tingsrätten i Kalmar 2004. När fallet togs upp i Göta hovrätt 2005 blev det dock frikännande, liksom fallet blev även i Högsta domstolen senare samma år. Detta kunde Green dock inte tacka svensk lagstiftning för, ty i Sverige kan det vara ett brott att citera Bibeln, utan det kunde ske först sedan försvaret under rättegångarna hänvisat till den yttrandefrihet och de mänskliga rättigheter som garanteras av Europadomstolen. http://www.dn.se/nyheter/sverige/hd-friar-ake-green/

Fallet Green rönte betydande uppmärksamhet i omvärlden och ledde till att Green några år efter frikännandet inbjöds att tala om sina erfarenheter av det svenska rättsväsendet i USA och Etiopien. Som ett kuriosum kan nämnas att pastor Green uteslöts ur den ängsligt politiskt korrekta nykterhetslogen IOGT-NTO på grund av sina bibelrelaterade åsikter om homosexualitet – dock välkomnades han som medlem av Sveriges Blåbandsförbund.

704x396(ByWidth_CutTopBottom_Transparent_True_False_Undefined)

Konstnären Dan Park leds bort av polis medan galleristen Henrik Rönnquist ser på.

Det mest kända – och mest frekventa – offret för hets mot folkgrupp-lagen är tvivelsutan gatuartisten Dan Park. Denne dömdes första gången för brottet i fråga 1998 och då av Umeå tingsrätt, sedan han i provocerande syfte burit en jacka försedd med hakkors. Åren 2012 respektive 2014 dömdes han för samma brott av Lunds tingsrätt på grund av förgriplig konst.

När Park i juli 2014 fick möjlighet att ställa ut några av sina kontroversiella alster på Galleri Rönnquist & Rönnquist i Malmö dröjde det inte länge innan ditkommenderad polis på order av åklagaren Linda Rasmussen i värsta Gestapo-stil stövlade in i galleriet och beslagtog några av Parks tavlor och grep konstnären, vilken senare dömdes till fängelse i sex månader. Galleristen Henrik Rönnquist fick villkorlig dom samt kännbara böter för medhjälp till brott.

Jag vill hävda att i fallet Dan Park sammanfaller rättsväsendets, den politiska korrekthetens och kulturelitens negativa syn på Dan Parks konstutövning på ett sätt som för tankarna till totalitära diktaturstater av typ Nazityskland, Kina, Sovjetunionen och Östtyskland, där endast konst av den typ som godkänts av myndigheterna accepteras medan avvikelser bestraffas.  Exemplet Dan Park visar enligt min mening att Sveriges ställning som civiliserat rättssamhälle där yttrandefrihet råder knakar betänkligt i fogarna.

danp

Exempel på Dan Parks ”olämpliga” konst.

Mer om ingreppen mot Dan Park på min blogg här: https://tommyhansson.wordpress.com/2014/07/05/svensk-ddr-polis-slar-till-mot-obekvam-konstnar-beslagtar-konst/

I det formellt demokratiska Sverige behövs det ingen statlig censur där stötande text i tidningar och tidskrifter döljs med svart tusch, som Metro gjorde den 3 maj i pedagogiskt syfte. Här bestämmer politisk korrekthet, självcensur och gummilagar, som lagen om hets mot folkgrupp, vad som får och inte får framföras. Polis och domstolar blir i det perspektivet lydiga redskap för den bestämmande samhällseliten.

Särskilt olyckligt blir det naturligtvis när de så kallade public service-företagen, med ett annat uttryck statsmedia, dit Sveriges television (SVT), Sveriges radio (SR) och Utbildningsradion (UR) räknas, genom en medveten anställningspolitik förvandlas till indoktrineringsinstitutioner för politisk korrekthet i allmänhet och vänsterpolitik i synnerhet med det svenska folket som målgrupp.

Läs mer om denna för demokratin och yttrandefriheten katastrofala utveckling på min blogg här: https://tommyhansson.wordpress.com/2016/01/02/svt-och-sr-har-blivit-propagandaredskap-for-ras-och-mangfaldsvanstern/

768x0(ByContainerAndImageFill_CutTopBottom_Transparent_True_False_Undefined)

Journalisten och författaren Göran Rosenberg uppskattar inte ”den kompromisslösa yttrandefriheten”.

Det råder slutligen ingen brist på mediapersonligheter för vilka den här utvecklingen alls icke innebär några problem. Tvärtom – de stödjer den aktivt. Dit hör författaren och journalisten Göran Rosenberg, som hänvisar till luddigheter som ”informella regler” när han angriper ”den kompromisslösa yttrandefriheten” och menar att endast vissa åsikter bör få komma till uttryck i medierna: http://www.expressen.se/kultur/frihet-for-vem/

Om Rosenbergs upprörande försvar för självcensur i media har jag skrivit följande bloggtext: https://tommyhansson.wordpress.com/2013/03/05/rosenbergs-forsvar-for-sjalvcensur/

”Je suis Charlie Martel” – något om muslimernas betvingare

16 januari, 2015

 

800px-Steuben_-_Bataille_de_Poitiers Målningen ”Bataille de Poitiers” av Charles de Steuben.

I samband med att slagordet ”Je suis Charlie Hebdo” spreds över världen efter jemenitiska al-Qaidas massaker på den franska satirtidningens redaktion i Paris dök det även upp en variant med lydelsen: ”Je suis Charlie Martel”. Alltså ”jag är Kalle Martell”.

För alla som kanske inte är så bekanta med denna gestalt ur den europeiska historiens gryning – alltså den frankiske fursten Karl Martell (Hammaren) – följer nedan en rekapitulation av vad denne uträttade i kampen mot de muslimska erövrare, som vid denna tid hade lagt beslag på Spanien och smidde planer på att lägga hela Europa under sig. Precis som det i dag fantiseras om att Islamiska staten (IS) en dag skall göra.

En av dem som fullt och fast tror på att IS kommer att erövra Europa är den tyske islamkonvertiten och IS-terroristen Christian Emde, som i ett reportage har följande att säga: ”We will some day conquer Europe. We don´t just want to. We will. And we are sure about that.”

https://themuslimissue.wordpress.com/2015/01/15/german-jihadist-says-isis-will-conquer-europe/   

images En konstnärs förslag på hur Charles Martel möjligen tedde sig.

Enligt Emde kommer IS i överenstämmelse med Koranens bud att tillåta judar och kristna att existera, förutsatt att dessa erlägger en särskild skyddsskatt. I annat fall kommer de att dödas. IS, som bekänner sig till sunniislam, är betydligt mer oförsonligt inställt till shiamuslimer. Dessa kommer att dödas om de inte gör avbön från sin tro, vilken enligt IS är av kätterskt slag.

Karl Martell (686-741) var son till den merovingiske härskaren Pippin av Heristal och dennes älskarinna Alpheid och betraktades därmed som oäkting. Detta hindrade honom inte från att väljas till major domus (rikshovmästare), en titel motsvarande den svenska jarl, i det frankiska riket vars gränser var flytande men som under 400-700-talet omfattande områden i dagens Frankrike, Tyskland och Belgien.

Merovingerna, som av någon anledning gick under benämningen ”de långhåriga krigarna”, härstammade från Toxandria i dagens Belgien och det franska departementet Nord-Pas-de-Calais. Namnet merovinger kommer från Merovech, som var ledare för de saliska frankerna omkring år 450. Första gången merovingerna dyker upp i historien är dock i och med Childerik I:s (437-482) segrar mot visigoter, saxare och alemaner.

Childeriks son Klodvig (466-511) utökade det merovingiska riket med att lägga Gallien norr om floden Loire under sig 486. År 498 antog Klodvig kristendomen som religion för sitt rike, och 507 besegrade han i spetsen för en här visigoterna vid slaget i Vouillé. Efter Klodvigs död delades Frankerriket enligt tidens sed mellan hans fyra söner.

640px-Karl_Martell Karl Martells gravsarkofag i Saint Denis-katedralen i Frankrike.

Karl Martell (franska Charles Martel) föddes i Herstal i dagens Belgien. Som nämnts ovan valdes han till major domus, styrde sitt rike som en konung och titulerade sig själv ”frankernas furste”. Oavsett titulatur styrde han över de tre frankiska delrikena Austrasien, Neustrasien och Burgund.

Hans främsta bedrift var segern över de så kallade saracenerna (arabiska muslimer) i slaget vid Poitiers i oktober 732 – egentligen på en plats mellan Poitiers och Tours i Loiredalen – varvid saracenerna, som tidigare erövrat Iberien (Spanien), kunde hindras från att expandera in i västra Europa. Martells insats var en hjälpaktion till förmån för hertig (en del har kallat honom kung) Eudes av Aquitanien, vars trupper efter tidigare segrar hade besegrats av saracenerna vid Bourdeaux, som sedan plundrats. Som villkor för hjälpen krävde Karl att Eudes skulle underställa sig frankisk överhöghet.

Martell – namnet, som betyder Hammaren, började inte användas förrän efter hans död – ställde här en styrka av oklar numerär på benen mot en saracensk armé från det muslimska riket Al-Andalus i Spanien under ledning av emiren Abd ar-Rahman ibn Abu Allah. Möjligen var saracenerna ute efter att plundra katedralen i Tours på dess rikedomar. Uppgifterna om de båda arméernas storlek varierar. Således har det angetts att Karl Martells mannar uppgick från allt mellan 6000 och 80 000, medan uppgifterna om storleken på emirens armé har pendlat från 20 000 till 80 000.

Om utgången av slaget finns dock inga divergerande meningar. Sedan de båda härarna stått i stort sett overksamma i sex dagar och på sin höjd ägnat sig åt smärre skärmytslingar, satte stridigheterna i gång på den sjunde dagen och varade i en dag enligt frankiska och två dagar enligt arabiska källor. Emiren dödades sedan den stridsgruppering han befunnit sig i omringats av frankiska trupper. Därefter flydde saracenerna tillbaka till sitt läger, varifrån de retirerade under den efterföljande natten.

untitled

Karl Martells insatser när det gällde att bekämpa invaderande muslimska styrkor var dock inte över. Han fortsatte att jaga dessa ur Frankerriket de påföljande åren vid drabbningar kring floderna Berre och Narbonne. Martell ses av tradition i Frankrike som en nationalhjälte i klass med Jeanne D´Arc och har även blivit en viktig symbolgestalt i dagens motstånd mot den tilltagande islamiseringen av det franska samhället.

Mer om detta via nedanstående länk till tidskriften Populär historia:

http://www.popularhistoria.se/artiklar/poitiers-omstridd-symbol/

Den brittiske historikern Edward Gibbon (1737-94) ansåg att slaget vid Poitiers var av helt avgörande betydelse för Europas framtid, emedan de muslimska horderna enkelt skulle ha kunnat avancera norrut om Karl Martell fallit. Gibbon beskrev med fasa hur, om det inte varit för Karl Martell, studenterna i Oxford i tidernas fullbordan kunde ha tvingats studera Koranen. Senare har det av andra historiker anförts att betydelsen av slaget vid Poitiers har kraftigt överdrivits, och att detta var endast en i raden av drabbningar mellan kristna och saracener.

Slaget mellan Tour och Poitiers – den exakta platsen har inte kunnat klarläggas – medförde heller inte att den förlorande hären förintades. Den övergick sedan till att härja i Provence i stället. Några erövringar norr om Spanien gjorde dock inte muslimerna bortsett från några mindre betydande platser i Pyrenéerna. Muslimerna regerade i Spanien mellan åren 711 och 1492 då de sista morerna, som de också kallades, tvingades fly landet.

Om Karl Martell kan det slutligen sägas, att han lade grunden till det karolingiska kejsarriket, som såg sin höjdpunkt då sonsonen Karl den store kröntes till romersk kejsare av påven Leo III i Peterskyrkan i Rom på juldagen år 800. Karl den stores Frankerrike omfattade nuvarande Frankrike, västra Tyskland, norra Italien, Schweiz samt Österrike.

Vienna_Battle_1683 En konstnärlig framställning av slaget vid Wien 1683.

Närmare tusen år senare stod ett annat slag som hejdade muslimsk framryckning i Europa. Mehmet IV, sultanen i det Osmanska eller Ottomanska riket, satsade 1682 allt på ett kort i syfte att erövra Österrikes huvudstad Wien. Under maj till september 1683 belägrades Wien av osmanska styrkor om cirka 150 000 man från Turkiet, Ungern, Albanien, Bosnien, Grekland och Krim. Efter desperata rop på hjälp från det inneslutna Wien skickade kungen av Polen, Johan III Sobieski, en polsk-tysk styrka om 70 000 soldater till Wiens undsättning.

Denna styrka ställdes den 12 september mot en osmansk armé anförd av den albanske storvesiren Kara Mustafa. Striden avgjordes sedan Sobieski mot osmanerna skickat iväg tidernas största kavallerichock omfattande 20 000 ryttare och 3000 polska lansiärer. Den osmanska armén flydde hals över huvud och Wien var räddat. Wien hade även 1529 angripits av osmanska trupper men också då kunnat rida ut stormen.

Vid freden i Karlowitz 1699 tvingades Osmanska riket avträda Ungern, Slavonien och Transsylvanien till Österrike.

Bortsett från Islamiska statens optimistiska planer på att erövra Europa med militära medel, står vår världsdel inför en sedan åtskilliga år tillbaka pågående invasion av annat slag som möjliggjorts genom Europeiska unionens (EU) så kallade öppna gränser. Den tilltagande islamiseringen flyttar hela tiden fram gränserna för vad som kan anses vara acceptabla inslag i de europeiska ländernas kulturer.

Det är självklart att krav på religiös särbehandling av muslimska trosbekännare, inklusive förbud mot missfirmelse av profeten Muhammed, leder till slitningar mellan muslimer och alla andra religioner som är avsevärt mer toleranta än islam. Islamsk teori såväl som praktik rimmar dessutom väldigt illa med hävdvunnen västerländsk demokrati och yttrandefrihet.

imagesPA5RJUFX En växande antisemitism är frukten av den moderna muslimska invasionen.

En ovedersäglig följd av nämnda invasion genom immigration är slutligen också en ökande antisemitism 70 år efter Andra världskrigets och Förintelsens slut.

Pat Condells skoningslösa uppgörelse med Sverige

4 november, 2014

images Den brittiske debattören Pat Condell har inte mycket till övers för Sverige…

http://avpixlat.info/2014/10/14/pat-condell-tar-en-titt-pa-sverige/

Först kanske det är på sin plats att utfärda en varning för innehållet i ovanstående drygt fem minuter långa videoklipp.

Den som vill få sig till livs lite uppmuntrande utsikter beträffande Sveriges framtid bör INTE ta del av denna sarkastiska totalsågning av vårt land, signerad den brittiske debattören Pat Condell (född 1949). Att kalla det Condell har att säga om vårt land för ”dystopi” är verkligen att ta till i underkant. Snarare är det fråga om en nattsvart helvetesskildring utan minsta lilla tillstymmelse till försonande drag.

Bara så att ni är medvetna om vad ni ger er in på…

Condell inleder med att ta upp vår så kallade regerings fullständigt vettlösa erkännande av, med Condells ord, ”ett land som aldrig existerat”. Han menar naturligtvis ”Palestina”. Utifrån detta ifrågasätter Pat Condell om Sverige kommer att existera som ett självständigt land särskilt lång tid framöver. Och visst finns det vissa skäl för den ådagalagda oron.

untitled Bilbränder i förorten – här i Norsborg utanför Stockholm.

Stupida svenska politiker, som i inlägget sägs bemanna ”A ship of fools”, förklaras genom detta erkännande och genom den undfallande attityden gentemot massinvandrande muslimer med våldsamt beteende ha givit världen ett exempel på vad som i en framtid kommer på fred front på ”Planet progressive” (den progressiva planeten).

Enligt Pat Condell, som tog upp exemplet Sverige redan för några år sedan under rubriceringen ”Goodbye, Sweden”, menar att Sverige varit i färd med att begå nationellt självmord en längre tid. Det enda parti (SD) som varnar för massinvandringen, och som fick 13 procent i senaste valet, vägrar de övriga sju riksdagspartierna att tala med. Följaktligen rullar det på med upplopp, bilbränder och stenkastning mot polis i förorterna.

Således visar sjuklöverpartierna enligt den bålde debattören att de föraktar demokrati och yttrandefrihet och mycket hellre placerar obekväma konstnärer som Dan Park i fängsligt förvar än gör sammalunda med våldsverkare och våldtäktsmän. I själva verket, anser Condell, är Sverige som land i dag mest känt för sin (importerade) antisemitism och våldtäkter begångna av muslimska invandrare.

Pat Condell ser en utveckling där kritiker av massinvandringen snarare än våldsbrottslingar döms och fängslas, såvida inte svensk polis – som Condell inte har ett ruttet lingon till övers för och kallar ”Europe´s laughing-stock” – är upptagen med att springa och gömma sig för unga muslimska stenkastare.

untitled Sverige placerar hellre konstnärer som Dan Park än verkliga brottslingar i fängelse enligt Pat Condell.

Condell avslutar med vad som nog kan kallas för en skoningslös, kollektiv fördömelse av Sverige och menar att vi i varje tänkbart avseende gjort oss förtjänta av vår snart förestående nationella undergång.

Jag tycker för min del det är nyttigt att ta del av utanförståendes, sådana som den oförvägne Pat Condell, perspektiv på vårt arma fosterland. Mycket av det han säger är träffsäkert på ett skruvat sätt, och jag tycker definitivt vi svenskar gjort oss förtjänta av att få höra dessa ord. Ändå är somligt naturligtvis överdrivet och kanske onödigt svartsynt.

Det faktum att ett växande antal svenskar dessbättre börjar bli på det klara med massimmigrationens och islamiseringens avigsidor genom att rösta på Sverigedemokraterna samt ta del av alternativa media är i sig ett hoppingivande fenomen.

Låt vara att det ingalunda kommer att bli ett lätt företag att vända skutan ”A ship of fools” i rätt rikting.

 

Sverige: moralisk stormakt eller ansvarlös bananrepublik?

5 september, 2014

10429278_10205102843269759_4567935141673519309_n Demonstranterna krävde frigivande av den fängslade svenske konstnären Dan Park under temat: Free Dan Park – Free Sweden.

Den 3 – 4 september arrangerade bland andra det danska Trykkefrihedsselskabet en demonstration utanför Sveriges ambassad i Köpenhamn som en protest mot fängslandet av den svenske konstnären Dan Park.

Det var den 21 augusti som Park dömdes till sex månaders fängelse för hets mot folkgrupp för nio av de bilder han ställde ut på Galleri Rönnquist & Rönnquist i Malmö i somras. Samtidigt dömdes galleristen Henrik Rönnquist till dryga böter  inom samma brottsrubricering. Rönnquist tillhörde talarna vid demonstrationen.

Efter denna manifestation på temat Free Dan Park – Free Sweden avgick ett så kallat Ship to Malmö från Nyhavn i Köpenhamn för ett workshop på Gustaf Adolfs torg i Malmö.

10603801_10205102844109780_6868600950582274568_n Henrik Rönnquist utanför Sveriges ambassad i Danmark.

Domarna visar enligt mitt förmenande att i det Sverige, som statsminister Fredrik Reinfeldt kallat en ”moralisk stormakt”, är yttrandefriheten på väg att bli en lyxvara förunnad de patenterat politiskt korrekta. Tidigare dömdes den sverigedemokratiske politikern Michael Hess i Karlskrona till böter enligt samma lag, för att på Facebook ha uttryckt att islam och våldtäkter hör ihop.

Sverige, som har mångfaldigt större immigration än alla övriga nordiska länder, har nu blivit ett avskräckande exempel i Danmark. Den skönlitteräre författaren Jens-Martin Eriksen anser att Dan Park är ett offer för Sveriges ”relativistiska antirasism”, enligt vilken man endast kan vara rasist om man kränker personer av utländsk härkomst. Att rasism kan förekomma i andra kulturer än i den svenska är något som bortses från.

Eriksen menar enligt den svenska sajten Dispatch International:

I domen ignoreras konsekvent det faktum att Dan Parks bilder har karaktären av karikatyrer.

Hela artikeln här:

http://www.d-intl.com/2014/09/05/dansk-forfattare-falsk-antirasism-har-blivit-svensk-statsideologi/

images Exempel på Dan Parks konst.

Domen i Malmö tingsrätt, som sannolikt är den första fällande domen i västvärlden i ett ”yttrandebrott” sedan den engelske historieskribenten David Irving dömdes för att ha förnekat Förintelsen i Österrike 2005, kan på goda grunder betecknas som uttryck för amatörmässighet och okunnighet. Juristerna har inte förmått se bortom ytan och de olika bottnar som kan anas i Parks konst.

Just av den anledningen bör inte heller domstolar ägna sig åt att bedöma konst, vare sig i Sverige eller annorstädes. Gör man det är man inne på en mycket farlig väg som kan öppna slussarna på vid gavel för diktatursträvanden, där endast det ängsligt politiskt korrekta till slut tillåts.

Reinfeldt har ordat om Sverige som en ”moralisk stormakt”. Jag skulle snarare vilja påstå att Sverige riskerar bli en ansvarslös bananrepublik på god väg att bli åtminstone en halvdiktatur – om vi inte redan är där. Domarna mot Hess, Park och Rönnquist tyder på det.

Fotnot: Uttrycket ”bananrepublik” myntades av den amerikanske humoristen O. Henry och syftade då på Honduras. Det används i förklenande syfte om länder som kan anses vara behäftade med grava tillkortakommanden av skilda slag.

Kyrkklockorna i Sveg manifesterade mot yttrandefriheten – störde SD-möte

2 september, 2014

http://www.expressen.se/nyheter/kyrkklocka-i-sveg-for-mangfald-under-sd-tal/

Svenska kyrkan har gjort det igen. Alltså ringt i klockorna för att markera mot partipolitiska möten som ogillas.

Tidigare har så skett när det lika diminutiva som irrelevanta nazistpartiet Svenskarnas parti anordnat manifestationer på olika håll i landet. I söndags var det emellertid det demokratiska riksdagspartiet Sverigedemokraterna som drabbades.

untitled Svegs kyrka.

Klockorna i Svegs kyrka i Härjedalen ljöd, efter beslut i ortens kyrkoråd, i syfte att manifestera för ”mångfald och alla människors lika värde” som kyrkorådets ordförande Jonny Springe (S) valde att uttrycka det. På detta sätt stördes det möte med Sverigedemokraternas partisekreterare, riksdagsman Björn Söder, som talare vilket hölls på torget i Sveg.

Länk till kort TT-artikel i Expressen om klockringningen i Sveg överst.

Björn Söders tal, som gav upphov till en stor polisinsats, sammanföll med en manifestation för ”mångfald (återigen detta ord, som ju endast betyder att det finns flera saker av någonting) och kärlek” anordnad av partierna C, FP, KD, M, S och V samt organisationen Vox Humana.

När Östersundsposten intervjuade några ortsbor var flera mycket kritiska till klockringningen, som de menade i själva verket kunde ses som en manifestation riktad mot yttrandefriheten.

”Jag har inget till överst för Sverigedemokraterna, men det här var dåligt gjort”, löd ett omdöme. En annan menade att det nu var dags att gå ur Svenska kyrkan.

Det har senare, enligt uppgifter i tidningen Härjedalen, framkommit att kyrkorådet var splittrat i frågan om klockringning under SD-mötet. När frågan skulle avgöras i en omröstning blev siffrorna således knappa 4 – 3 till förmån för ringningen:

http://www.tidningenharjedalen.se/opinion/kyrkoherde-torgny-larsson-om-klockringningen-i-sveg

900 Jonny Springe (S) lät klockorna ringa mot yttrandefriheten.

Kyrkoherde Torgny Larsson, som tidigare uppgavs ha deltagit i beslutet, skriver i ett brev som publiceras i tidningen att han inte varit med om ställningstagandet, utan att han tvärtom är kritisk mot klockringningen under SD-mötet. Larsson menar att kyrkan bör vara restriktiv med att ringa annat än vid gudstjänster, och att  endast allvarliga händelser av typ ofred eller då stora materiella värden hotas bör kunna föranleda klockringning.

Klockringning som protest mot ett besök av Björn Söder hade för övrigt skett tidigare på söndagen i Falun, men då rörde det sig om obehöriga som brutit sig in i kyrkan och ringt i klockorna på eget bevåg.

Klockringningen i Sveg bekräftar enligt denna bloggares mening den sorgesamma andliga förflackning och selektiva politisering som Svenska kyrkan under en lång följd av år varit drabbad av. I dag anses det viktigare att protestera mot demokratiska partier man av någon anledning ogillar och att hålla menlösa manifestationer för exempelvis miljö, så kallad mångfald, homosexualitet och kärlek  än att företräda kristen tro.

Kyrkans ledning anser det viktigare att bojkotta apelsiner från Israel än att engagera sig för förföljda kristna i arabvärlden och försvara den kristna tron mot tilltagande islamisering och materialism.

Jag talar om en kyrka vars högsta företrädare, ärkebiskop Antje Jackelén, är oförmögen att särskilja fridsfursten Jesus från krigsherren Muhammed och vars stockholmsbiskop, Eva Brunne, lever i ett öppet lesbiskt parförhållande. En kyrka i fritt fall.