KU-ordföranden Andreas Norlén (M): ”Islam går utmärkt att förena med västerländsk demokrati”

 KUs ordförande: ”Islam går utmärkt att förena med västerländsk demokrati.” Foto: Tommy Hansson

Moderate riksdagsledamoten Andreas Norlén tillhör inte våra mer högprofilerade politiker. Ändå sköter han den ansvarspåliggande sysslan som ordförande i riksdagens konstitutionsutskott (KU). I en intervju i # 10 2016 av tidningen Dagens Samhälle, organ för Sveriges kommuner och landsting (SKL), svarar han på ett antal frågor om vår beredskap mot våldsbejakande extremism. Paradoxalt nog uppvisar hans svar såväl insiktsfullhet som (i bästa fall) tydlig naivitet. Så menar Norlén av okänd anledning att ”Islam går utmärkt att förena med västerländsk demokrati.”

Andreas Norlén representerar sedan 2006 Östergötlands län i riksdagen, är bosatt i Motala och är juris doktor. Efter valet i september 2014 blev han ordförande i KU. I intervjun i Dagens Samhälle (DS) ger han bland annat uttryck för frustration över att en rad kommuner saknar handlingsplaner mot vad som kallas våldsbejakande extremism. ”Tiden när någon blir överraskad över att det händer något i just min kommun borde vara över”, citeras Norlén inledningsvis i intervjuartikeln.

Det är inte att ta fel på, att Norlén anser att arbetet mot den våldsbejakande extremismen är mycket viktigt. I DS presenteras han som ”en av pådrivarna” då riksdagen nyligen skärpte regeringens förslag till åtgärder mot denna typ av extremism. På frågan ”Vilken form av extremism är mest akut att hantera just nu?” blir svaret så här:

Ser man till antalet liv som skördats i Sverige är det högerextremismen. Vi har en våldsam rasism i Sverige som resulterat i ett flertal mord. Men ser man till risken för större attentat i Sverige handlar det om militant islamism. Den står också bakom flest dödsfall som svenska medborgare orsakat genom terrorbrott i andra länder.

 Så kallade terrorsvenskar.

Med andra ord ett typiskt politikersvar. Norlén nämner först vad han kallar ”högerextremismen”, det vill säga den politiska inriktning som enligt min mening rätteligen borde kallas extremnationalism, då den egentligen har fler ideologiska likheter med den radikala vänstern än den konservativa högern. Det är dock ytterligt tveksamt om denna typ av extremism kan sägas utgöra ett aktuellt hot mot vårt samhälles grundvalar, även om den naturligtvis kan medföra tråkigheter för enskilda individer.

De dödsfall som extremnationalismen förorsakat kan dessutom mer tillskrivas ensamma galningar såsom en John Ausonius (Lasermannen), en Hampus Hellekant (alias Karl Svensson) eller en Peter Mangs än en medveten strategi från nämnda politiska inriktning. Av dessa galningar torde endast Hellekant, som mördade fackföreningsmannen Björn Söderberg 1999, kunna tillskrivas något som kan kallas renodlat politiska motiv. https://sv.wikipedia.org/wiki/Hampus_Hellekant

Märkligt nog, kan tyckas, omnämns i intervjun inte med ett ord vänsterextremismen som ett potentiellt hot mot vår samhällsstruktur, detta trots att det inte var så länge sedan just denna form av extremism av Säkerhetspolisen (SÄPO) förklarades vara det största hotet. Således förklarade SÄPOs chefsanalytiker Ahn-Za Hagström i en artikel om extremvänstern i Sydsvenskan den 19 december 2013: ”De har större förmåga än vit-makt-anhängarna att använda våldsamma metoder.” http://www.sydsvenskan.se/sverige/storsta-hotet-kommer-fran-vanster/

I artikeln framgår att det i första rummet var politiker från Sverigedemokraterna (SD) som löpte risk att utsättas för extremvänsterns våld. Som exempel anges Anders Dahlberg, kyrkopolitiker för SD i Burlöv, som drabbades av att en bomb detonerade på hans förstukvist i Arlöv. Det rörde sig här garanterat inte om något vit makt-attentat.

 Den våldsbejakande gatuvänstern i aktion.

En sverigedemokrat som drabbats ännu värre än Anders Dahlberg är Ulf Prytz, som var ordförande för SD Ängelholm men lämnade alla politiska uppdrag sedan han en längre tid utsatts för hot, vandalisering och slutligen grov misshandel av vänsteraktivister. Jag skriver om fallet Prytz här i en bloggtext som handlar om påstådda hot mot Mona Sahlin (S) och högst reella hot mot sverigedemokrater: https://tommyhansson.wordpress.com/2013/07/07/hoten-mot-sahlin-i-perspektiv/

KU-ordförande Norlén förtjänar dock en eloge för att han faktiskt inser att det största hotet mot Sverige i dag kommer från den militanta islamismen. Han menar i det perspektivet att det måste komma en skärpning från landets kommuner när det gäller att upprätta handlingsplaner mot den våldsbejakande extremismen i allmänheten och islamismen i synnerhet – i skrivande stund har endast ett hundratal kommuner av närmare 300 en sådan beredskap.

Dessutom, anser Andreas Norlén, bör en fortsättning följa på det regeringsprojekt mot våldsbejakande extremism som letts av den nationella samordnaren Mona Sahlin (S) vars mandat löper ut i sommar. ”Mona Sahlin har gjort ett bra jobb”, citeras Norlén i DS-intervjun, ett omdöme som det förvisso finns delade meningar om.

SD-riksdagsmännen Kent Ekeroth, Jonas Millard och Fredrik Eriksson, den förstnämnde ledamot i justitieutskottet och de båda senare ledamöter i konstitutionsutskottet, menar sålunda i en debattartikel i Aftonbladet den 8 oktober 2015 att Sahlin bör bytas ut som nationell samordnare mot våldsbejakande extremism. Det Sahlin utfört – som att upprätta en stödtelefon och utveckla ett genusperspektiv – räcker inte, anser SD-riksdagsmännen. I stället, menar de, krävs betydligt kraftfullare åtgärder samt att någon med dokumenterad erfarenhet från militärt, polisiärt eller civilt arbete placeras på Sahlins post. http://www.aftonbladet.se/debatt/article21548048.ab

Enligt KU-ordförande Andreas Norlén bör återvändare från IS-resor fångas upp mer effektivt, även om det inte skulle kunna styrkas att de begått brott i främmande land. Terrorismforskaren Magnus Norell har nyligen påpekat, att hemvändarna tillbaka i Sverige ofta hyllas som hjältar: ”Samhället får aldrig ge dem spelrum att bli ambassadörer för våldsbejakande islamism!”, understryker Norlén i intervjun och det är inte särskilt svårt att hålla med.

 Mehmet Kaplan (närmast kameran) och terrorsympatisören och antisemiten Yvonne Ridley i riksdagen 2011.

Vidare, anser Norlén, är det viktigt att inte statligt eller kommunalt stöd går till organisationer som motarbetar våra demokratiska värderingar. ”Det finns exempel på att hatpredikanter och förintelseförnekare bjudits in”, citeras Norlén. Just så. Och Andreas Norlén behöver inte färdas speciellt långt för att utbyta synpunkter med någon som kan detta ämne utan och innan. Bostadsminister Mehmet Kaplan (MP) bjöd nämligen själv 2011 in en beryktad islamistisk extremist och antisemit som heter Yvonne Ridley till riksdagen. Kaplans lama ursäkt, där han uppenbart lögnaktigt påstod sig inte känna till Ridleys tvivelaktiga bakgrund, torde inte många ens i den närmaste bekantskapskretsen ha trott på.

Mats Skogkär skrev apropå detta och i anledning av Kaplans islamistiska bakgrund följande i Sydsvenska Dagbladet den 16 oktober 2014: ”Kaplan har en bakgrund i islamistiska organisationer och umgås i islamistiska kretsar, har återkommande förringat islamistisk extremism och försvarat radikaler.” http://www.sydsvenskan.se/opinion/signerat/mats-skogkar/en-minister-markligt-vag-om-islamister/

Om konstitutionsutskottets ordförande, regeringen och statsmakterna menar allvar med sin påstådda vilja att bekämpa den våldsbejakande extremismen av islamistiskt slag, bör de lämpligen börja med att avlägsna islamisten och terrorförringaren Mehmet Kaplan ur Sveriges regering. Så länge detta icke sker har åtminstone denna skribent svårt att ta föresatserna att komma till rätta med den våldsbejakande extremismen på fullaste allvar.

Det som det kanske finns störst anledning att reagera inför vad gäller intervjun med KU-ordföranden Andreas Norlén är emellertid hans jämförelse mellan den terrorinriktade islamismen och religionen islam i slutet av intervjuartikeln. Det är viktigt, menar han, att inte ”skuldbelägga muslimerna”:   

Vi har sett en retorik från Sverigedemokraternas sida där islam som religion blandas ihop med islamism. Vi ska vara extremt tydliga mot våldsbejakande islamism – och samtidigt med att islam går utmärkt att förena med västerländsk demokrati.  

Vad har då Andreas Norlén för belägg för att islam går ”utmärkt” att förena med västerländsk demokrati? Närmare bestämt inga alls, ty efter sistnämnda kärnfulla yttrande tar intervjun slut. Varken Norlén eller intervjuaren, Magnus Wrede, anser det mödan värt att motivera detta uppseendeväckande påstående.

 Dessa muslimska trosbekännare verkar inte hålla med Andreas Norlén om att ”islam går utmärkt att förena med västerländsk demokrati”.

Uppseendeväckande och till och med sensationellt, därför att det så vitt jag vet inte finns något exempel i världshistorien på att islam kunnat kombineras med fullskalig västerländsk demokrati. Det är tänkbart att detta låter sig göras någon gång i framtiden efter en genomgripande reformering av den islamska religionen, men där är vi inte ännu på långa vägar.

Vi talar alltså om en religion som egentligen är en totalitär ideologi som i sig innefattar alla samhällslivets aspekter: religion, politik, rättsväsende och filosofi. Något utrymme för demokrati och/eller individuella initiativ existerar inte, vilket framgår av själva betydelsen av ordet ”islam” – som står för underkastelse (under Allah och Koranens bud). I islam betraktas vidare kvinnan som underlägsen mannen, och i den islamska världen utfärdas enligt den allenarådande sharialagen regelmässigt dödsdomar mot kvinnor som blivit gruppvåldtagna (de anses på ett otillbörligt sätt ha hetsat upp männen) eller varit otrogna mot sina män.

Andreas Norlén måste antingen vara okunnig, dum i huvudet eller obotligt naiv. Alternativt är han väl medveten om det verkliga förhållandet men säger någonting helt annat för att inte bli anklagad för att vara ”islamofob” eller för att gå Sverigedemokraternas ärenden. Av dessa alternativ är det sistnämnda, som jag ser det, det mest skrämmande.

 

Ett nyval är dyrt, jobbigt och onödigt

 Tage Erlander (i mitten) i partiledardebaten inför nyvalet 1958.

Nej, jag tycker inte SD skall fälla regeringen i riksdagen den 3 december och kratta manegen för ny- eller ”extra val”, som det heter i regeringsformen. Jag har uttryckt detta på såväl Facebook som Twitter och skall förklara även här hur jag kommit fram till detta.

Spontant inser även jag att det kan ligga nära till hands att visa sig som ett handlingskraftigt oppositionsparti – i realiteten är Sverigedemokraterna det enda av detta slag i riksdagen – och fälla regeringen. Ett sådant steg förespråkas av exempelvis gamle Ny demokrati-ledaren Ian Wachtmeister, född 1932, i ett debattinlägg i Dagens Industri dagens datum:

http://www.di.se/artiklar/2014/11/22/debatt-sd-borde-falla-regeringen/

 Mehmet Kaplan delar podium med terroranhängaren och antisemiten Yvonne Ridley, som syns till vänster på bilden.

Sanningen är ju bevars den, att den sittande så kallade regeringen måste vara den mest bisarra vårt land någonsin plågats av. Erkännandet av ”Palestina”, ett land som aldrig funnits och som styrs av en koalition bestående av två svårt terroranfrätta rörelser (Hamas och Fatah) vilka egentligen bara har en programpunkt – Israels utplånande – är varken mer eller mindre än en svår skamfläck för vårt arma land.

Vi har en regering som till exempel innehåller en bostadsminister, miljöpartisten Mehmet Kaplan,  som är islamist och Hamas-anhängare. Det är mycket möjligt, för att inte säga troligt, att det är Kaplan som dikterar Löfven-ministärens Mellanöstern-politik:

http://www.d-intl.com/2014/11/16/kronika-en-islamist-dikterar-var-utrikespolitik/

Vidare har vårt land och vårt folk begåvats med en miljöminister och vice statsminister, Åsa Romson (MP), som ertappats med svåra miljöbrott; en utbildningsminister, Gustav Fridolin (MP), som gripits och skickats hem av israelisk polis för brott mot antiterroristlagarna; en kulturminister, Alice Bah Kuhnke (MP), som tidigare klämt på tuttarna i pinsamma utvik, läst sagor för pressen och visat sig allmänt inkompetent.

 Ministern innan hon blev minister…

Sedan har vi en så kallad framtidsminister, Kristina Persson (S), som menar sig ha blivit ihjälslagen på 1300-talet i ett tidigare liv. Så där håller det på. Ja, och så har vi förstås en statsminister som kallat terrorbesudlade Fatah i ”Palestina” ”vårt kära systerparti” och som inte kan hålla reda på namnen på sina nordiska statsministerkolleger.

Så vad skulle det vara för fel med att fälla en sådan regering?

Ett tungt vägande skäl att inte göra det är, att det bara gått obetydligt mer än två månader sedan det ordinarie val som den 14 september förde minoritetsregeringen S+MP till regeringsmakten med V som stödparti. Ett nyval – som i och för sig inte är givet även om regeringen fälls – skulle med all sannolikhet uppfattas som jobbigt av många väljare, något som kan leda till lågt valdeltagande. Därtill skulle det bli väldigt dyrt, något som icke obefogat kan ses som slöseri med skattebetalarnas pengar.

Bland SD-anhängare på nätet talas det mycket om att ett extra val skulle gynna Sverigedemokraterna; en del som yttrat sig menar att SD skulle kunna få typ 20 procent i ett sådant val. Genomgående för stämningsläget hos sådana kommentatorer är, att ”nu djävlar skall vi fälla regeringen och visa, att vi inte tolererar att bli förtalade och orättvist behandlade av sjuklöverpartierna”.

Jag förstår den typen av reaktioner, men däremot tycker jag inte de skall tillåtas diktera SDs slutliga ställningstagande i frågan om att eventuellt fälla regeringen med nyval/extra val ”i korten”. Vad som behövs är i stället en iskall analys av vad som i längden är det bästa för partiet och, vilket givetvis är betydligt viktigare, för landet.

 

 Ett nytt riksdagsval skulle bli dyrt och jobbigt och uppfattas som onödigt av många väljare.

Här menar jag att det bästa är att ha is i magen och avvakta. SD skall givetvis på intet sätt förhålla sig passivt utan på ett kraftfullt sätt ta debatten med regeringen och den borgerliga oppositionen i riksdagen och i medierna med alla till buds stående, demokratiska medel.

Nyval är det emellertid ingen brådska med, som jag ser det. Under den tid som återstår till nästa val hinner S+MP-juntan göra bort sig många fler gånger – låt oss därför ge den det rep som gör det möjligt för klantskallarna i Rosenbad att hänga sig på eftertryckligast möjliga sätt (ursäkta den makabra liknesen, men ni förstår vad jag menar)!

Ytterligare en aspekt som enligt min ringa mening talar emot ett nyval är, att det finns en möjlighet att den sittande regeringen faktiskt kommer att stärka sina aktier i fall av sådant. Den hittills ganska – och fullt rättvisa – omilda behandlingen i media och kritiken från SDs sida kan göra att S+MP kan dra nytta av ”SD-syndromet”: att väljarna faktiskt tycker synd om partier som drabbas av vad som kan uppfattas som orättvis behandling.

Så ser alltså denna bloggare på frågan om att fälla regeringen Löfven med nyval som möjligt resultat. Jag vill understryka att jag endast framför min egen åsikt på min privata blogg – jag talar inte för någon annan eller några andra. Jag är också medveten om att en ”svekdebatt” mycket troligt kommer att bli följden, om SD skulle hålla inne med kavalleriet den här gången. Kanske kommer också opinionssiffrorna att sjunka något temporärt.

I en så här viktig fråga är det dock av största vikt med ett lugnt resonerande och ett långsiktigt perspektiv. Då får man stålsätta sig mot kortsiktiga och säkerligen övergående olägenheter. Det kan vi sverigedemokrater kosta på oss, eftersom framtiden talar för oss. Ytterligare tre år med en ohållbar massinvandring och flumpolitik på alla samhällets områden kommer att, kanske för överskådlig framtid, eftertryckligt sänka prospekten för en ny vänsterseger i 2018 års val.

Om partiledning och riksdagsgrupp, som jag tyvärr inte har det minsta inflytande över, följer mitt råd och häller en hel ishink i magen kan SD 2018 mycket väl bli landets största parti. Då skulle det givetvis bli omöjligt att ignorera oss i riksdag, kommuner och landsting.

Ian Wachtmeister betecknar i ovannämnda inlägg i Dagens Industri SD som ett ”icke-socialistiskt, försvarsvänligt och patriotiskt parti med gamla folkhemsvärderingar” som utsätts för en obegriplig mobbing. Det ligger mycket i det.

 Jimmie Åkesson och Ian Wachtmeister för fyra år sedan.

Jag är övertygad om att alltfler svenskar kommer att inse att detta är en ganska oemotståndlig mix i en turbulent tid, när religiös och politisk extremism finner sin väg ända in i landets regering och alltfler samhällen översvämmas av illegala invandrare varav många rena bedragare. Just därför skall vi inte förivra oss.

Detta sagt med all respekt för greve Wachtmeister, som aldrig utmärkt sig för något högre mått av tålamod inom politiken, och för de SD-medlemmar och -sympatisörer som nu tycker det är dags att ”visa musklerna”. Dock är det nog ibland bättre att använda hjärna än muskler.

Fotnot: Senast nyval förekom i Sverige var andrakammarvalet 1958 (tidigare hade nyval hållits 1887 och 1914):

http://sv.wikipedia.org/wiki/Andrakammarvalet_i_Sverige_1958

Islamismen vinner terräng i svensk politik

Omar Mustafa: antisemitismens ansikte i S partistyrelse.

När medlemmar i Sverigedemokraterna uttrycker sig antisemitiskt blir de, med all rätt, uteslutna ur partiet. Såvida de inte har den goda smaken att själva avgå dessförinnan. I Socialdemokraterna blir antisemitierna tvärtom invalda i partistyrelsen.

Nyligen invaldes Omar Mustafa, 27, i den socialdemokratiska partistyrelsen. Han är sedan 2010 ordförande i Islamska förbundet i Sverige där han efterträdde Abdirisak Waberi, som blev riksdagsledamot för Moderaterna. Den senare har gjort sig känd för att förespråka sharialagar och för att vilja förbjuda kvinnor att dansa och lyssna till musik. Waberi menar också att det är OK för en man att ha fyra fruar.

Omar Mustafa har som ordförande i Islamska förbundet vid ett flertal tillfällen bjudit in fradgatuggande antisemiter och Israel-hatare. Ett par av dessa är Yvonne Ridley, som uttalat att ”sionister har sina tentakler överallt” och att judar styr media, samt Azzam Tamimi, vilken sagt att ”Israel är en cancer” och som 2004 glorifierade en palestinsk självmordsbombare.

Mustafa har vidare på Facebook ”gillat” den islamistiske ideologen Yusuf al-Qaradawi från Muslimska brödraskapet i Egypten, som bland annat menat att den nazistiska judeutrotningen var ett ”gudomligt straff”. Enligt Mustafa i ett uttalande för Sveriges radio 2010 är samme Qaradawi ofta ”väldigt balanserad i sin retorik”.

Den islamistiske hatpredikanten Yusuf al-Qaradawi. ”Ofta balanserad i sin retorik” enligt Omar Mustafa.

Omar Mustafas bakgrund som antisemit och Israel-hatare är snarast en merit i socialdemokratiska sammanhang. Det var långt ifrån någon tillfällighet att partiledaren och trolige blivande statsministern Stefan Löfven vid partikongressen nyligen beskrev den palestinska terroristorganisationen Fatah som ”vår kära systerorganisation” i sina hälsningsord till gästen Husam Zomlot från Fatah.

Fatah är den lyckligtvis avsomnade terroristledaren Yassir Arafats gamla parti, som i alla år betraktat våldet som ett legitimt medel i politiken. Fatah kontrollerar i dag det område som brukar kallas Västbanken. Sossarna gick under partikongressen dessutom ut med kravet att Sverige skall inrätta en ambassad på palestinskt territorium fastän ”Palestina” inte är erkänt som statsbildning.

Det kan nämnas att Fatah den 29 mars 2013 hyllade en palestinsk självmordsmördarbombare som dödat tre och skadat 28 personer. Hyllningen här:

Fatahhyllning till självmordsmördare.

I den socialdemokratiska partitoppen vimlar det i själva verket av palestinasympatisörer och Israel-hatare. Carin Jämtin, i dag partisekreterare men förstanamn som påtänkt partiledare innan Löfven fick jobbet, är en av dessa. Hon väckte uppseende då hon den 17 augusti 2009 på Facebook ”gillade” den antisemitiske journalisten Donald Boströms skröna i Aftonbladet om att Israels armé stjäl organ från dödade palestinier och säljer dessa till högstbjudande. Jämtin kommenterade uppmuntrande:

Du har verkligen gjort ett viktigt arbete med detta.

En bloggares i sammanhanget mycket upplysande möte med Jämtin skildras här:

http://utkast.livejournal.com/16995.html

Även sossehöjdarna Veronica Palm och Urban Ahlin har givit uttryck för den rutinmässiga propalestinismen/antiisraelismen som varit tradition inom sosseriet sedan Olof Palmes och Sten Anderssons dagar, låt vara att Göran Persson stod för en viss tillnyktring under sin decennielånga statsministertid 1996-20006; Perssons utrikesminister Anna Lindh var dock en palestinavän av traditionellt snitt. Sedan palestinatjejen Mona Sahlin tagit över efter Persson återgick allt till det gamla.

Veronica Palm (S) vill se Jerusalem som ”Palestinas” huvudstad.

Palm och Ahlin krävde i ett debattinlägg i Aftonbladet den 27 november 2012 att produkter från de av Israel så kallade ockuperade områdena – de erövrades fair and square i samband med Sexdagarskriget 1967 och är vitala för den israeliska säkerheten – skulle ursprungsmärkas. Palm har därtill välkomnat ”Palestina” som FNs ”194e medlemsstat” – med Jerusalem som huvudstad (Jerusalem är i dag som bekant Israels huvudstad).

Tilläggas kan att Socialdemokraternas tidigare kristna organisation Broderskapsrörelsen för något år sedan bytte namn till Socialdemokrater för tro och solidaritet och numera mest är att betrakta som en muslimsk stödorganisation.  Organisationen tillhör de mest högljudda uppbackarna av det återkommande Israel-fientliga propagandajippot Ship to Gaza.

Av ovanstående torde mer än väl ha framgått att en antisemitisk inställning ingalunda är någon nackdel för den som vill göra karriär i sossepartiet. Snarare då en tillgång. Det blir tydligt när man tänker på hur Ilmar Reepalu fått hållas under så många år som Malmös starke man trots otaliga antisemitiska klavertramp.

Men inte alla merd anknytning till socialdemokratin är lyckliga över detta. Den muslimska feministen Bahareh Andersson skrev under rubriceringen ”Utnämningen av Omar Mustafa ett svek mot Sveriges kvinnor” följande på Newsmill den 9 april 2013:

Jag antar att varken moderaterna eller sossarna vill se eller inse vad det betyder att båda dessa herrar, Waberi och Omar, har goda relationer med Muslimska Brödraskapet som inte bara sprider medeltida kvinnosyn men också har fostrat terrorister.

Även Mona Sahlin har, lo and behold, kritiserat Omar Mustafa som ny styrelseledamot (S):

http://www.aftonbladet.se/nyheter/article16574835.ab

Den muslimska invandringen till Sverige fortsätter med oförminskad styrka. Det innebär rent matematiskt att kvantiteten islamistiskt sinnade antisemiter hela tiden fylls på, även om jag vill understryka att långt ifrån alla muslimska immigranter är islamister. Det innebär också att islamismen i svensk politik vinner terräng. Figurer som Abdirisak Waberi, Omar Mustafa och Mehmet Kaplan i Miljöpartiet är bara början.

Chadi Freigeh – skandinavisk talesman för Hizb-ut-Tahrir.

2018 eller 2022 kan vi  mycket väl ha islamismen representerad i Sveriges riksdag i form av shariapartiet Hizb-ut-Tahrir. I Belgiens huvudstad Bryssel finns partiet Islam redan representerat med två mandat sedan kommunalvalet i oktober 2012.