Södertäljeprofiler (III): Zacharias Anthelius

Slottet Tre Kronor i Stockholm, där Svea hovrätt hade sina första lokaler. Slottet eldhärjades 1697.

År 1624 hölls vid Svea hovrätt i Stockholm, då inrymd i det gamla slottet Tre Kronor, en rättslig process av det mer sensationella slaget: ett antal personer stod inför rätta för att utomlands ha studerat vid katolska akademier och därefter återvänt till Sverige som hemliga katoliker. Detta var en gärning som stred mot den så kallade Örebro stadga från 1617 vilken, om den överträddes, kunde ge dödsstraff.

Även spioneri för Polens räkning fanns bland åtalspunkterna. Bland de tilltalade fanns borgmästaren i dåvarande Söder Tällije (Södertälje) Zacharias Anthelius. http://www.svea.se/Om-Svea-hovratt/Historia/Byggnader/

Zacharias Olai Antelius (1583-1624) härstammade från en beläst Norrlands-släkt och hade efter studentexamen i Uppsala 1600 begivit sig utomlands för studier 1605, ett vanligt vägval för dåtidens studiebegåvningar. Bland annat sökte han sig till den jesuitiska högskolan i Olmütz (tjeciska Olomouc) i Nordmähren, där han studerade i halvtannat år. Många fler svenska studenter än den unge Anthelius utnyttjade jesuiterna erkänt goda och kostnadsfria undervisning, men inte alla konverterade till katolicismen.

Träsnitt avbildande det katolska fästet Olmütz (Olomouc) i Nordmähren.

Ett par år senare var Anthelius i tjänst hos den landsflyktige svenske greven Axel Leijonhufvud, innan han hamnade i Graz i nuvarande Österrike som informator hos en handsekreterare i ärkehertigens tjänst. Från denna tjänst fick vår man mycket goda vitsord. I Graz tog svensken också sin magistersexamen innan han, efter tio års bortovaro, återvände till Sverige 1615.

Borgmästare i Södertälje. I Sverige fick Zacharias Anthelius först anställning som så kallad conrektor vid Gefle skola innan han anställdes av den i Nyköping baserade unge hertigen Karl Filip. Vid hertigens kansli stiftade Anthelius bekantskap med Georg (Jöran) Bähr Ursinus, en ung katolik med en något äventyrlig läggning som också skulle ställas inför rätta för otillåtna katolska sympatier 1624.

När Karl Filip, som var en yngre bror till konung Gustaf II Adolf, tragiskt avled i den fruktade fältsjukan som han ådragit sig under den svenska belägringen av Narva 1621 övergick Anthelius till att bli kanslist hos Karl Filips och Gustaf Adolfs moder, änkedrottning Kristina av Holstein-Gottorp som var änka efter Carl IX. https://sv.wikipedia.org/wiki/Kristina_av_Holstein-Gottorp

Änkedrottning Kristina av ätten Holstein-Gottorp.

Det var i maj 1623 som magister Zacharias Anthelius erhöll kunglig fullmakt som litterat – för ämbetet utbildad – borgmästare i Söder Tällije, stadens förste i sitt slag. Denna stad var hertigdömet Södermanlands viktigaste hamnstad, då som nu belägen fyra mil söder om Stockholm. Den hette tidigare blott Tällije (eller andra stavningsvarianter av detta ortnamn) men begåvades med epitet ”Söder” sedan Norrtälje i Roslagen tillkommit 1622.

Det år Zacharias Anthelius kom till Söder Tällije hade staden drygt 1000 invånare men hade sett sina bästa dagar. Storhetstiden inföll under konung Carl IXs tid som hertig, men efter dennes frånfälle hade betydande ekonomiska svårigheter tillstött.

Konflikt med Polen. Borgmästare Anthelius viktigaste uppgifter blev att söka utverka skattelindringar och en allmänt sett förmånligare ställning för sin stad. Att han var en mycket duglig ämbetsman vet vi från flera källor. Det hette om honom att han var den som ”allt skulle bestyra”. Söder Tällijes kyrkoherde Johan Wattrangius – som själv en kort tid misstänktes för att hysa papistiska böjelser – bekräftade i rättegången 1624 denna positiva bild av Anthelius.

Den äldsta kända avbildningen av Södertälje från slutet av 1600-talet: ur Erik Dahlberghs bildverk Suecia Antiqua et Hodierna.

Historien om hur Zacharias Anthelius och andra svenska konvertiter upptäcktes av myndigheterna är onekligen rätt färgstark. En italiensk musiker i tjänst vid det kungliga hovet i Stockholm vid namn Giovanni Battista Veraldi, som var protestant, hade av svartsjuka angivit Anthelius, dennes trosfrände Georg Bähr och den tyske jesuitiske missionären Henricus Schachtius (Heinrich Schacht) för myndigheterna; Bähr hade haft en kärleksaffär med Veraldis hustru. Till sitt försvar hävdade Bähr vid rättegången att musikern varit impotent sedan åtta år.

Tillslaget mot de förstuckna katolikerna – att vara öppen katolik i det militant protestantiska Sverige var omöjligt – och rättegången i den 1614 instiftade Svea hovrätt väckte sensation i dåtidens svenska samhälle. Förutom de tre nämnda åtalade ställdes följande tre personer inför rätta, anklagade för att hysa katolska sympatier: Ericus Niurenius, kyrkoherde i Luleå församling, Nicolaus Campanius, skolrektor i Enköping samt den endast 16-årige studenten Arnold Johan Messenius, som senare skulle bli rikshistoriograf. https://sv.wikipedia.org/wiki/Arnold_Johan_Messenius

Den sistnämnde var son till juridikprofessorn och historikern Johannes Messenius, som hade fått en katolsk uppfostran i Vadstena och begivit sig till Braunsberg (polska Braniewo) i nuvarande Polen då Carl IX lät stänga klostret. Den äldre Messenius var mentor åt en student från Linköping som hette Henricus Hammerus, som blev det första offret för Örebro stadga – han dömdes till döden och halshöggs 1617 för att ha blivit katolik i utlandet och därefter återvänt till Sverige. Messenius dömdes till livstids förvisning på Kajaneborgs fästning i Finland där han avled 1636.

Konung Sigismund (Zygmunt) av Sverige (1592-99) och Polen (1587-1632).

Stämningen då rättegången inleddes var redan upphetsad då riksdagen skulle fatta beslut om militära rustningar i anledning av den hotande konflikten med den katolska ärkefienden Polen, som leddes av kung Gustaf Adolfs kusin, kung Sigismund som blivit avsatt som svensk kung av Gustaf Adolfs far Carl IX men alltjämt gjorde anspråk på den svenska tronen. Som kung i Polen gick han under namnet Zygmunt III Vaza. https://sv.wikipedia.org/wiki/Sigismund

Tortyrprotokoll. Av de tilltalade vid rättegången i Stockholm, som började vid påsktiden 1624, dömdes Zacharias Anthelius, Georg Bähr Ursinus, Nicolaus Campanius, Henricus Schachtius och Arnold Johan Messenius till döden. Såväl kung Gustaf II Adolf som rikskansler Axel Oxenstierna deltog vid förhandlingarna. President vid Svea hovrätt vid denna tid var eljest Magnus Brahe.

Schachtius, som i hemlighet tagit sig in i Sverige på uppdrag av Anthelius och Bähr, blev emellertid benådad på grund av sin utländska bakgrund medan unge Messenius fick dödsstraffet omvandlat till förvisning på Kexholms fästning i Finland där han satt inspärrad till 1640. Arnold Johan Messenius är unik i svensk rättshistoria då han veterligt är den ende som dömts till döden två gånger: andra gången var då han under drottning Christinas tid 1651 dömdes till döden och nu verkligen avrättades för påstådd konspiration mot staten. Även sonen Arnold rönte samma öde.

Gustaf II Adolf deltog vid rättegångsförhandlingarna i Svea hovrätt 1624.

Att i Riksarkivet (RA) i Stockholm studera originalhandlingarna kring den så kallade förrädarrättegången är minst sagt fascinerande. Här finns icke minst tortyrprotokoll som visar vad de misstänkta landsförrädarna yppat på sträckbänken – tortyr var formellt inte tillåtet men användes utan tvekan vid prominenta rättgångar av den här typen.

Dock tycks mäster Anthelius av någon anledning ha besparats tortyr, möjligen beroende på att han var klen till hälsan eller kanske för att han som borgmästare och riksdagsledamot hade högst rang av de anklagade. Han hade för övrigt gripits i Stockholm påsken 1624 efter att ha anlänt till huvudstaden för att göra sin plikt som riksdagsman för borgarståndet.

Bland RA-handlingarna finns ett brev till den 41-årige Anthelius från hustrun Engel Kröger, en Gävle-flicka av tysk börd. Hustrun redogör för praktiska angelägenheter i Söder Tällije samtidigt som hon oroar sig för makens hälsotillstånd: ”Farer mycke väl, kära hjärtans man, och hälser Henrik (Schachtius)”, avslutar hon det rörande brevet.

Vad som hände med Engel och hennes och Zacharias barn efter den senares avrättning är inte känt, men en förhoppning kan vara att de på något sätt togs om hand av Zacharias äldre broder, professorn (astronomi) och prästmannen Johannes Olai Anthelius (mäster Hans kallad), vars karriär inte tycks ha påverkats påfallande negativt av broderns öde. Han utnämndes 1635 till kontraktsprost för Gästrikland och avled 11 år senare.

Skulpturen ”Mor och barn” av Ivar Johansson i Zacharias Anthelius park i Södertälje. Foto: Tommy Hansson

Spioneri aldrig bevisat. Anthelius och Bähr med flera dömdes således till döden för sina katolska förlöpningar, domar som fastställdes av konungen den 1 september 1624. Det hade dock aldrig bevisats att de eller någon annan tilltalad också idkat spioneri mot svenska staten för Polens räkning.

De båda katolska konvertiterna halshöggs på Stockholms torg (nuvarande Stortorget) den 11 (21 enligt nuvarande sätt att räkna) september 1624. Enköpings-rektorn Nicolaus Campanius mötte samma öde fyra dagar senare. Alla tre hade under de påfrestande umbärandena i fängelset och under tortyrens influenser återtagit sin protestantiska tro, men inför bödeln återgick Anthelius och Bähr till sin romersk-katolska övertygelse. Detta enligt dokument från den katolska propagandacentralen i Líege som Sven Stolpe hänvisar till i sin bok Drottning Kristina (Malmö 1966).

När en luthersk präst vid avrättningsplatsen i sista stund försökte få Anthelius att svika sin katolska tro svarade denne: ”Du är ingen verklig präst. Hur skulle du då kunna ge mig absolution för mina synder och räcka mig Herrens lekamen?” När han strax därpå fick se kamraten Bährs kropp och huvud åtskilda skall han extatiskt ha ropat till skarprättaren: ”Eja, låt mig nu också falla för din lie och den katolska tron!”

Rektor Campanius förblev emellertid trogen sin lutherska omvändelse även på schavotten.

Riksamiralen Carl Carlsson Gyllenhielm hade en kunglig fader.

Begravdes på Riddarholmen. Zacharias Anthelius och Georg Bähr Ursinus kroppar togs om hand av rådsherren Johan Skytte och riksamiralen Carl Carlsson Gyllenhielm (den senare en utomäktenskaplig son till Carl IX) och forslades från Stockholms torg till Riddarholmen, där de begravdes nära den nuvarande statyn över Birger jarl vid den gamla klosterkyrkans mur.

300 år senare lät svenska katoliker på katolska kyrkogården i Stockholm sätta upp en minnestavla med följande text (de olika datumen syftar på gammal respektive ny datumräkning): ”Till minne af Zacharias Anthelius borgmästare i Södertälje och Göran Behr Ursinus sekreterare i kungl. kansliet hvilka d.11/21 september 1624 i Stockholm ledo döden för sin katolska tro. En hyllningsgärd från svenska katoliker anno 1924.”

Det sista dödsoffret för Örebro religionsstadga blev den i Sverige och Norge kringvandrande studenten Ericus Petri, vilken avrättades 1631.

Zacharias Anthelius har genom en motion i Södertälje kommunfullmäktige av författaren till denna artikel fått en park uppkallad efter sig utanför Sankt Ansgars katolska kyrka i Södertälje.

Tommy Hansson: Religionsfrihetens martyrer. Contra förlag 2011, 216 sidor. Foto: Tommy Hansson

Fotnot I: För den som vill läsa mer om den svenska statens behandling av svenska katoliker under 1600-talet rekommenderas boken Tommy Hansson: Religionsfrihetens martyrer. Borgmästaren i Söder Tällije och hans katolska trosfränder. Contra förlag 2011.

Fotnot II: Artiklarna om Södertälje-profiler publiceras även på https://sodertalje.sd.se/.

Södertäljeprofiler (I): den helige Ansgar

Aposteln och helgonet Ansgar står staty i Hamburg i Tyskland.

I den första av en planerad serie artiklar om bemärkta Södertälje-profiler skriver jag här om Nordens apostel, Sankt Ansgar. Denne var naturligtvis inte från Södertälje men har ändå i viss mån präglat vår stad, varför jag tycker det kan vara befogat att inleda artikelserien med just honom.

Ansgar föddes i Fouilloy nära Amiens i vad som nu är Frankrike 801 och avled i en sjukdom i Hamburg 865. Han blev i ungdomen munk i Benediktinerorden och i tidernas fullbordan ärkebiskop i stiftet Hamburg-Bremen. Det sägs att Ansgar sörjde över att nödgas dö ”sotdöden” – han hade mycket hellre velat avsluta sin levnadsbana som en martyr för Kristus. Han helgonförklarades efter sin död.

Vi vet förhållandevis mycket om den helige Ansgar tack vare den handskrivna biografi – Vita Anskarii (Ansgars liv)- som författades av hans lärjunge Rimbert efter apostelns död. Rimbert medföljde Ansgar på dennes missionerande till svearna och efterträdde honom också som ärkebiskop i Hamburg-Bremen 865. http://popularhistoria.se/artiklar/ansgar-kristnade-birka/

Vikingaattack. Innan Ansgar anlände till Birka på ön Björkö i Mälaren (som i dag tillhör Ekerö kommun) under tidsperioden 829-831 hade han på inbjudan av den kristne danske konungen Harald Klak gjort en icke fullbordad missionsresa i riktning mot Danmark. Klak och kristendomen hade dock svagt stöd i Danmark och Ansgar föredrog att stanna söder om Elbe på tyskt område, där han inrättade en skola för danska gossar.

Några år därefter var det så dags för Ansgar och hans följeslagare att bege sig till svearnas rike och dess huvudort Birka. Med honom på den strapatsrika resan var Rimbert samt munken Witmar. Ungefär halvvägs utsattes dock ressällskapet, som förutom av missionärerna utgjordes av köpmän, för en attack av pirater i form av vikingar. De vilda nordmännen lade beslag på såväl skepp som ägodelar inklusive 40 böcker avsedda för gudstjänstbruk.

Värst av allt var kanske dock att piraterna även tillägnade sig de dyrbara gåvor munkarna/missionärerna medförde från den tysk-romerske kejsaren Ludvig den fromme i syfte att inte komma tomhänta till mötet med potentaterna i Birka.

Efter det föga vänskapliga mötet med vikingarna nådde det fromma sällskapet omsider Björkö och Birka sedan man tvingats tillryggalägga betydande avstånd till fots och, när man stötte på vattendrag, nyttja de båttransporter som stod till buds. Avsaknaden av gåvor till trots blev de kristna förkunnarna med Ansgar i spetsen vänligt mottagna av sveakonungen Björn. Först hade de besökt Hovgården på grannön Adelsö för att inhämta formellt tillstånd att besöka Birka.

”Den helige Ansgar av Hamburg” som ikonbild.

Ärkebiskop och påvligt sändebud. Vi kan läsa följande i den nyöversättning av Rimberts skildring som utgavs 1986:

När kungen hade fått reda på deras uppdrag, diskuterade han saken med sina män och gav dem sedan med allas bifall tillstånd att vistas där och predika Kristi evangelium.

Efter halvtannat år återvände Ansgar till tyskt område och kunde då till kejsar Ludvig överlämna ett brev från sveakungen Björn, enligt uppgift av Rimbert ”skrivet på svenskarnas speciella sätt” (det vill säga sannolikt med runor). Kejsaren beslöt nu att instifta ett nytt ärkestift norr om floden Elbe med säte i Hamburg. Ansgar utsågs 834 av påven Gregorius IV till ärkebiskop tillika påvligt sändebud i den dåtida världens norra utmarker, ett för kristna missionärer livsfarligt område där de beryktade vikingarna med sin hedniska tro på asagudarna inte brukade lägga fingrarna emellan.

Nådens år 845 blev skickelsedigert för Ansgars hemstad Hamburg i norra Tyskland. En stor vikingaflotta angrep då staden och lade den i grus och aska. Kyrkan och dess boksamling tillspillogavs, men Ansgar lyckades rädda kyrkans heliga reliker undan förödelsens styggelse.

Flerhundraårig process. I Birka jagades efter några års verksamhet de kristna predikanterna på flykten. Det hjälpte inte att militärbefälhavaren i staden, Hergeir,  låtit döpa sig – den hedniska reaktionen var för stark. Ansgar beslöt sig i detta läge för att återvända till Birka för att om möjligt åter få fart på den kristna missionen. Detta skedde i början på 850-talet, då Ansgar var en mogen man i dryga 50-årsåldern.

Ansgar mottogs med glädje av sveakonungen, men i övrigt var opinionen inte särskilt vänligt stämd gentemot anhängarna av Vite Krist. Frågan om de kristna skulle få tillåtelse att föra ut sitt budskap i Birka fick avgöras genom officiell lottning, den första kända i svensk historia. Lotten utföll till de kristnas fördel och Erimbert blev ny präst i Birka medan Ansgar återvände till sitt ärkebiskopsdöme där Bremen 864, året före Ansgars död, utsågs till ny ärkestiftsstad.
Inte heller denna gång lyckades kristendomen bita sig fast i Birka. När ärkebiskopen Unni besökte Birka 935 fanns inte ett spår kvar av den kristna tiden.

Kristnandeprocessen i dåtidens Sverige tog flera hundra år i anspråk. Den förste kungen som lät döpa sig var Erik Segersäll, men han avföll efter en tid till hedendomen. Eriks son, Olof Skötkonung, blev den förste svenske monarken att döpa sig och hålla fast vid den kristna tron. Dopet skedde enligt traditionen vid Husaby källa i Västergötland år 1008. https://sv.wikipedia.org/wiki/Sveriges_kristnande

Ansgarsmonumentet i form av ett keltiskt kors på Borgberget i Birka på Björkö invigdes 1834.

Ansgar och Södertälje. Hur var det då med Ansgars anknytning till Södertälje, det dåtida Taelghia?

Att Nordens apostel verkligen passerade förbi här är mer än troligt eftersom den dåvarande vikingatida bosättningen var belägen längs den närmaste vägen mellan Saltsjön (Östersjön) och Mälaren. Trafiken på denna vattenled var viktig för de centrala orterna Helgö (400-700-talen), Birka (700-900-talen) samt Sigtuna (900-talet och framåt).

Båtfärder mellan Östersjön och Mälaren var möjliga tack vare det vid den tiden högre vattenståndet. När markhöjningen började göra sig gällande gick det att släpa skeppen över de grundare partierna. På 1000-talet hade det blivit alltför grunt för släpning, men detta gick att avhjälpa genom att farkosterna då rullades på stockar. Under Ansgars tid var det troligen släpning som gällde.

Ursprunget till den nuvarande Södertälje kanal stod klart 1819 under Carl XIV Johans regenttid. Bygget hade påbörjats 13 år tidigare och till betydande del utförts av ryska krigsfångar. https://sv.wikipedia.org/wiki/S%C3%B6dert%C3%A4lje_kanal

Om Ansgar och hans medresenärer stannade till i Taelghia känner vi inte till, men att platsen var bebyggd vid den aktuella tiden vet vi genom arkeologiska undersökningar. Däremot vet vi att Sankt Ansgars katolska församling och den karaktäristiska vita kyrkan med anor sedan 1966 strax öster om kanalen är uppkallad efter honom. https://sv.wikipedia.org/wiki/Ansgar

1834 restes på Borgberget i Birka, beläget innanför den gamla borganläggningen, det så kallade Ansgarsmonumentet för att markera 1000-årsminnet av Ansgars första missionsresa.

Fotnot: Artiklarna om Södertälje-profiler publiceras även på https://sodertalje.sd.se/.

 

Historisk SD-konferens i Mölnlycke: Sverigedemokraterna – kulturpartiet!

SD Södertäljes representanter vid kulturkonferensen i Mölnlycke.

Sverigedemokraterna skall bli ”kulturpartiet”. Det var ingångsvärdet för den historiska konferens för kulturpolitiker som helgen 20-21 maj 2017 arrangerades i Mölnlycke kulturhus strax utanför Göteborg av SD-distriktet Västra Götaland.

Det kändes hedrande att, som mångårig kommunal kulturpolitiker och ledamot i kultur- och fritidsnämnden i Södertälje, bli inbjuden till ovannämnda evenemang. Extra trevligt var det givetvis att få representera Kringelstaden tillsammans med min ersättare i kultur- och fritidsnämnden – som också råkar vara partiets gruppledare i fullmäktige – Beata Kuniewicz.

SD som kulturpartiet par preference. Det låter något, det, särskilt med tanke på att SDs partiledare Jimmie Åkesson nyligen officiellt deklarerat som sin föresats att SD måtte bli bekant som ”vårdpartiet”. http://www.di.se/nyheter/akesson-sd-ska-bli-vardpartiet/

Sverigedemokraterna torde dessutom sedan många år tillbaka vara väl etablerat som ”det invandringskritiska partiet” och även som ”försvarspartiet” och ”kasta bovarna i finkan”-partiet. Men det är väl inget som säger att vårt parti inte också kan bli känt som kulturpartiet!

På bilden syns från vänster konferensledarna Angelika Bengtsson, Aron Emilsson, Karl Efraimsson och Sara-Lena Bjälkö. Foto: Tommy Hansson

Om den sverigedemokratiska inställningen till den svenska kulturen kan man läsa följande i riksdagsmotionen 2016/17:2212 av Aron Emilsson, Angelika Bengtsson, Cassandra Sundin och Sara-Lena Bjälkö:

För Sverigedemokraterna spelar kulturen en central roll i livet, politiken och samhällsbygget. Vi eftersträvar en bred och livskraftig svensk kulturpolitik där barns, äldres och funktionsnedsattas rätt till kultur särskilt beaktas. För oss är det självklart att vi i Sverige har ett unikt och värdefullt kulturellt arv som är värt att bevara och belysa. Den gemensamma svenska kulturen har hållit oss samman och utgjort grunden för framväxten av det demokratiska, fredliga och solidariska välfärdssamhället. Att stärka den nationella identiteten och kulturarvets ställning är således en angelägen uppgift för alla oss som vill befrämja en positiv samhällsutveckling. https://www.riksdagen.se/sv/dokument-lagar/dokument/motion/utgiftsomrade-17-kultur-medier-trossamfund-och_H4022212

Uppgiften att bevara och förstärka vårt svenska kulturarv är desto mer angelägen som den rödgröna regeringen med kulturminister Alice Bah Kuhnke som sponsor står i begrepp att lägga en så kallad kulturarvsproposition med beteckningen 2016/17:116 ”för ett Sverige som håller ihop”.

Vad är kulturarv? Några hållpunkter. Foto: Tommy Hansson

Bakom denna till synes vällovliga målsättning döljer sig dock en tämligen sinister verklighet: enligt uppgifter som presenterades av Aron Emilsson på konferensen i Mölnlycke lyser allt som kan tolkas som stöd för ett specifikt svenskt kulturarv på nationell grund med sin frånvaro i den kommande propositionen, den första i sitt slag på cirka 40 år. http://www.regeringen.se/regeringens-politik/kulturarvspolitik-for-ett-sverige-som-haller-ihop/

Noga taget är det inte så litet förvånande att en proposition av detta slag, som framför allt bejakar det mångkulturalistiska samhället, kommer först nu. Det var i proposition 1975:26, antagen av en enhällig riksdag, som regeringen Olof Palme (S) lade grunden för den rådande mångkulturen.

Proposition 1975:26 följdes sedan upp av flera regerings- och riksdagsbeslut som cementerade mångkulturalismen som överordnad svensk(fientlig) samhällsideologi. Läs om den utvecklingen här: https://aktualia.wordpress.com/2011/07/10/mangkulturens-historia-i-sverige/

Några av konferensdeltagarna samlade i Mölnlycke kulturhus. Foto: Tommy Hansson

De omkring 60-talet deltagarna i den historiska SD-konferensen i Mölnlycke indelades i sex arbetsgrupper, där jag hade förmånen att ingå i den av Aron Emilsson ledda gruppen ”Kulturarv/-miljö och arkiv (landsting + kommun)”. Min Södertälje-kollega Beata deltog i gruppen ”Idrott, friluftsliv och civilsamhälle inklusive föreningsliv (kommun)”.

Den övergripande fråga kulturarvsgruppen hade att ta ställning till var hur partiets politik avseende nationella kulturarvsfrågor bäst skall överföras till kommun- och landstingsnivå.

Litet smickrad blev jag ju över att SD Stockholms läns distriktsordförande Per Carlberg, som exempel på hur man kan agera för att stärka kulturarvet i en kommun, i sin redovisning av gruppens arbete tog upp min KF-motion från 2013 om att uppkalla en offentlig plats eller gata till minne av Södertäljes förste för ämbetet utbildade borgmästare, Zacharias Anthelius (1573-1624), vilken led martyrdöden för sin katolska tro.

Motionen bifölls, så numera är parken utanför Sankt Ansgars katolska kyrka i Södertälje namnändrad från Kanalparken till Zacharias Anthelius park. https://sodertalje.sd.se/wp-content/uploads/sites/55/2013/10/Uppkalla-gata-eller-offentlig-plats-till-Zacharias-Anthelius-minne1.pdf

SDs kulturpolitiske talesman Aron Emilsson ledde kulturarvsgruppen. Foto: Tommy Hansson

Vi i SD Södertälje har vidare, för att nämna några ytterligare exempel på motioner till fullmäktige samt förslag i våra budgetmotioner, föreslagit kommunen att inrätta en kommunal kulturarvsfond, att genomföra en kulturminnesinventering, att stärka Torekällbergets ekonomiska resurser samt att dra in anslaget till den vänsterradikala Oktoberteatern.

Per Carlberg tog på konferensen upp den inte helt oväsentliga frågan, hur vi sverigedemokrater skall hantera den skepsis till kulturen som på sina håll säkerligen finns i vårt parti. Vilket inte är särdeles märkligt, då 68-vänstern sedan vid pass ett halvt sekel tillbaka inmutat kulturen som sin egendom.

Det finns väl inget enkelt svar på hur detta mera exakt skall kunna åvägabringas, men en god början är att ta fasta på Aron Emilssons uppmaning att göra SD känt som ”kulturpartiet” och då med en samlande nationell kultur i åtanke.

Jag menar nog att vi i SD Södertälje/Nykvarn faktiskt gjort en hel del för att främja den målsättningen!

En bild hämtad från Zacharias Anthelius park pryder omslaget till SD Södertäljes budgetförslag 2016. Foto: Tommy Hansson

Vid kulturkonferensen i Mölnlycke dryftades en hel radda andra tankar och synpunkter som jag av utrymmesskäl valt att avstå från att redovisa här, men en tanke som framfördes av Sven Bager från SD Flen var att stödja redovisningen av vår intressanta motorhistoria. Även vår rikhaltiga industrihistoria bör bevaras och tillvaratas, för att ta ett annat exempel

När jag och Beata satte oss på (det kraftigt försenade) SJ-tåget tillbaka till Södertälje hade vi en uppsjö av nya intryck och bekantskaper i bagaget. Vi tackar distrikt Västra Götaland samt riksdagspolitikerna Aron Emilsson, Angelika Bengtsson och Sara-Lena Bjälkö samt politiske sekreteraren Karl Efraimsson för deras benägna insatser under konferensen!

Debattkväll om religion och integration i Hebbevillan

 Bloggaren med Christer Sturmark efter debatten i Wendela Hebbes hus. På min slips med motiv från filmen ”Blues Brothers” finns texten: ”On a mission from God”. Foto: Joakim Ströberg

I går kväll, onsdagen den 8 april 2015, deltog jag i egenskap av företrädare för Sverigedemokraterna i Södertälje i en debatt i ämnet ”Religion och integration” med Humanisternas förbundsordförande Christer Sturmark. Debatten ägde rum i Wendela Hebbes hus, vackert belägen intill Södertälje kanal, och arrangerades av Humanisternas avdelning i Södermanland.

Jag måste erkänna att jag tvekade en smula innan jag accepterade inbjudan. Christer Sturmark är trots allt en rikskänd och slipad debattör och författare och jag en enkel kommunpolitiker, skribent och bloggare utan tidigare erfarenhet av just det här debattformatet. Efter att ha fått litet uppmuntrande tillrop från partivänner med budskapet att jag nog skulle klara detta, beslutade jag ändå att ställa upp.

Runt 25 personer hade bänkat sig i restaurang Wendela Hebbe för att ta del av debatten. Vilket innebär att det var tämligen packat med folk. Joakim Ströberg, ordförande för Humanisterna i Södermanland, var moderator. Upplägget var enkelt och koncist – först inledningsanföranden om tre minuter (som utsträcktes till fem), därefter en serie replikskiften följt av frågor från publikum och allra sist avslutningsanföranden. /Fotnot/

 Joakim Ströberg (till höger i bild) presenterar de båda debattörerna för publiken. Foto: Staffan Norberg

Jag återger här mitt inledningsanförande i sitt ursprungliga skick – det vill säga innan jag kortade ner det för att det inte skulle bli alltför långt:

Först ett tack till Humanisterna i Södermanland och Joakim Ströberg för inbjudan till detta samtal.

Allra först vill jag deklarera, att jag hyser en personlig övertygelse av kristet slag. Religionen betyder mycket för mig som individ och för samhället i stort.

Ser vi till människans utveckling historiskt, så har människorna alltid haft en tro eller förvissning om att högre makter eller personligheter påverkar oss människor, naturen omkring oss och det historiska skeendet.

Det är först under de senaste 200-300 åren som gudsförnekelsen och ateismen fått något inflytande, då framförallt i västerlandet. Det har skett via Franska revolutionen 1789 och genom tänkare som Karl Marx, Friedrich Engels och Vladimir Lenin. Men ingenstans, inte ens i det extremt ateistiska Albanien under den kommunistiske diktatorn Enwer Hoxha på 1960- och 1970-talen, har man lyckats utplåna religionen.

För mig är religionen en positiv kraft i samhället så länge de troende tar avstånd från våld och aktivt tvång.

Sverigedemokraterna är ett icke-konfessionellt parti som sluter upp bakom den grundlagsfästa religionsfriheten. Envar har rätt till sin tro eller övertygelse, vare sig denna är monoteistisk eller polyteistisk, förutsatt att Sveriges lagar följs. Vi motsätter oss dock positiv särbehandling utifrån en religiös uppfattning.

Däremot anser vi inte, att den svenska staten kan eller bör vara religiöst neutral. I SDs principprogram (2011) står: ”Sverige har varit ett kristet land i över tusen år. Kristendomen är intimt sammanvävd med den svenska kulturen och identiteten…Kristendomen bör i kraft av sin historia tillåtas att inneha en särställning i förhållande till andra religioner i Sverige.”

 Salems kyrka i Rönninge – ett fint exempel på kristen kultur i Sverige.

När det gäller religionens betydelse för integrationen är situationen ganska komplex. Framförallt är SD skeptisk till mantrat ”Vi måste förbättra integrationen” som universallösning på alla problem som den svenska massinvandringspolitiken skapat. Invandringen till Sverige har helt enkelt blivit så stor att det inte finns några  förutsättningar att i någon högre grad förbättra integrationen.

Om den religiösa identiteten kan bidraga till att vissa individer, familjer och grupper känner sig mer hemma i det svenska samhället, så är detta givetvis bra. Dock vill jag understryka att vi sverigedemokrater avvisar den mångkulturalistiska ideologi som ligger bakom dagens integrationsbegrepp och som beslutats om i regeringspropositioner åren 1975, 1997/98 samt 2010.

Jag citerar ur ett avsnitt av SDs principprogram som handlar om mångkulturalismen: ”I vår tolkning är begreppet mångkulturalism synonymt med den politiska idén om att det är positivt för ett samhälle att inom sig rymma en mängd olika nationella kulturer, sakna en överordnad majoritetskultur och att aktivt arbeta för att invandrargrupper skall bevara sin ursprungliga kultur och identitet.”

Vi kan ju ganska lätt konstatera att mångkultur- och integrationspolitiken, i förening med massinvandringspolitiken, lett till svårartade samhällsproblem: radikal islamism, gängkriminalitet, uppkomsten av laglösa områden där polis och räddningspersonal angrips, en ökad antisemitism samt jihadistisk turism till konflikthärdar i Mellanöstern där IS (DAESH) ägnar sig åt exempellösa grymheter mot kristna och andra religiösa grupper.

Den förda integrationspolitiken har med andra ord mest lett till elände. Helt klart är islam den religion som har haft svårast att interagera med andra religioner.

Sverigedemokraternas alternativ är en återgång till en gemensamhetsskapande assimilationspolitik liknande den som rådde i landet före 1975. Eller enklare uttryckt: TA SEDEN DIT MAN KOMMER.

Jag lyckades alltså inte pressa in allt detta inom ramarna för mitt inledningsanförande, men det som inte hanns med där portionerade jag ut i replikskiftena samt avslutningsanförandet. Hur det gick i debatten med Christer Sturmark? Tja, denne är en skicklig och rutinerad debattör som gärna kör med tjuvknep. Han har en tendens att i motståndarens argumentation – i det här fallet denna bloggare – läsa in sådant som inte finns där utan endast i Sturmarks egen skruvade tolkning.

 Bloggaren antecknar medan Sturmark lägger fram sina argument. Foto: Staffan Norberg

Så till exempel försökte han få det till, att det finns likheter mellan SD och IS (DAESH) så till vida att båda (påstod Sturmark) vill ha religiösa och monokulturella stater. Självfallet argumenterade jag emot denna uppenbara vantolkning: SD vill inte ha en religiös stat utan endast en stat som inte är religiöst neutral och där kristendomen, inom ramen för gällande religionsfrihetslagstiftning, ges en viss särställning. IS-terrorister torde däremot inte ens kunna stava till religionsfrihet. Alldeles bortsett från att SD inte ägnar sig åt att hugga huvudena av folk…

För min del är jag rätt övertygad om att de flesta i auditoriet genomskådade Christer Sturmarks skruvade och ibland rent lögnaktiga argumentation. Det förtjänar påpekas att Sturmark på sina håll anses vara en dogmatisk på gränsen till fanatisk sekularist/ateist som gör den sanna humanismen en otjänst, vilket framgår av en artikel av Anders Björnsson hämtad från Expressen 2007:

http://www.expressen.se/debatt/radda-humanismen-fran-humanisterna/

Det var också min debattmotståndare som fick de knepigaste publikfrågorna. Jag gladde mig i övrigt åt att några åhörare, också sådana som tillhör motståndarpartier, kom fram till mig och tyckte att jag skött mig bra.

Glad blev jag också för Per Eric Mattssons, ordförande i föreningen Wendelas Vänner som var värd för debatten, uppskattande ord om min bok Religionsfrihetens martyrer, vilken till större delen handlar om Södertäljes förste litterate borgmästare Zacharias Anthelius som blev halshuggen år 1624 för sin katolska tro. Jag har även genom en motion till kommunfullmäktige lyckats få kommunen att uppkalla en park utanför Katolska kyrkan (tidigare Kanalparken) efter Anthelius. Sålunda heter parken numera Zacharias Anthelius park.

 Humanisternas flyer utanför den vackert belägna Hebbevillan/Wendela Hebbes hus. Foto: Tommy Hansson

Trots ovanstående kritik riktad mot Christer Sturmark, vars till synes kompletta oförmåga att se något som helst positivt i någon som helst form av religion i mitt tycke är ganska uppseendeväckande, är jag glad över att han hade kuraget att ta sig an en sverigedemokrat i en seriös debatt av detta slag. Han var säkert medveten om att somliga kan tolka detta som att han bidrar till att ”normalisera” SD.

Hur som haver – den tiden då man kunde strunta i SDs argument är definitivt förbi!

Fotnot: Debatten spelades in på video och kan avnjutas via en video som återfinns här:http://humanistbloggen.blogspot.se/2015/04/debatt-om-religion-stat-och-integration.html

Händelser och tankar under veckan som varit: en antagen motion, intervju med Euronews och gruppledarval

 Den vackra, blivande Zacharias Anthelius park vid Katolska kyrkan nära Kanalen. Foto: Tommy Hansson

Jag tar, som sig bör, det roligaste och först inträffade först.

Under sista fullmäktigesammanträdet med den utgående församlingen den 29 september fick jag och SD Södertälje sin första motion antagen. Det var mitt förslag om att uppkalla en offentlig plats efter stadens förste så kallade litterate – det vill säga för ämbetet utbildade – borgmästare, Zacharias Anthelius (1573-1624).

Den här motionen har en speciell förhistoria. Jag började forska om Anthelius, bland annat på Riksarkivet och Kungliga biblioteket, efter att ha läst en artikel om denne i en kommuntidning 1995. Där fick jag veta att mäster Anthelius utnämndes till borgmästare i Söder Tällije i maj 1623 av ingen mindre än konung Gustaf II Adolf.

Det blev bråda dagar för den nye borgmästaren, som tidigare tjänstgjort hos hertig Carl Filip i Nyköping och efter dennes död i hans mors, änkedrottning Kristina (som även var mor till kungen), kansli på Gripsholm i Mariefred. Södertälje var nämligen en stad i kris och stod på ruinens brant, men Anthelius tycks verkligen ha gjort skillnad och omtalas i uppskattande ordalag av samtida källor.

 Södertälje under 1600-talet. Ur Erik Dahlberg: Suecia Antiqua et Hodierna.

Vad som däremot inte uppskattades var den religion Anthelius i hemlighet under sina studieår på kontinenten konverterat till: den romerska katolicismen. Det blev stor skandal när det avslöjades vid påsktiden 1624 att Anthelius ingick i en katolsk gruppering som inbjudit en jesuitisk missionär att i lönndom ta sig in i landet. Slutet på den sorgliga historien blev att den 41-årige Zacharias Anthelius och ett par av hans trosfränder dömdes till döden och avrättades med svärd på Stockholms torg (numera Stortorget i Gamla stan) den 11 september 1624.

1996 författade jag som fullmäktigeledamot för dåvarande Täljepartiet en motion där jag yrkade på att en gata eller offentlig plats i Södertälje skulle uppkallas efter den avrättade borgmästaren, offer för den protestantiska inkvisitionen men alltså en mycket duglig ämbetsman som dessutom var representant för borgarståndet i den dåvarande riksdagen. Motionen bifölls i alla instanser men blev ändå resultatlös – Anthelius fick aldrig någon gata eller plats vid denna tid.

Självklart var jag inte nöjd med detta, och när jag valdes in i fullmäktige för Sverigedemokraterna 2010 tänkte jag följa upp mitt tidigare engagemang och skrev därför 2013 en ny motion med samma yrkande: uppkalla gata eller offentlig plats efter Zacharias Anthelius. Detta bar således frukt i fullmäktige den 29 september sedan motionen bifallits överallt.

Då hade även stadsbyggnadsnämnden förordat att parken utanför Katolska kyrkan – hitintills kallad Kanalparken – lämpligen skulle byta namn till Zacharias Anthelius park, något som även den katolske kyrkoherden godkänt. Det kan nämnas att stadsbyggnadsnämndens ordförande, kommunalrådet Staffan Norberg (V), yrkade bifall på motionen från fullmäktiges talarstol.

Mina forskningsrön framlade jag 2011 i boken Religionsfrihetens martyrer. Borgmästaren i Söder Tällije och hans trosfränder. Contra förlag, 215 sidor.

På tisdagen väntade en intervju med det för mig tidigare okända TV-bolaget Euronews med huvudkontor i franska Lyon. Ämne: den syriska flyktinginvandringen till Södertälje. Jag hade i egenskap av partiets gruppledare kommit överens med Euronews Päivi Suhonen om att träffas i Stadshusets foajé, där jag även fick träffa den tyske reportern Hans von der Brelie samt en filmfotograf och en ljudtekniker. Dagen innan hade man grillat kommunstyrelsens ordförande Boel Godner (S) på den ganska pampiga stadshusbyggnadens tak.

Vi åkte upp till plan 3, där samhällsbyggnadskontoret håller till. Själva intervjun, som utfördes på engelska, tyckte jag inte beredde några större svårigheter (vi får väl se hur det blir då reportaget sänds). Jag har genomfört nästan identiskt likartade intervjuer med utländska media ett antal gånger i samband med senaste valrörelsen.

Euronews ville dock även att jag skulle gå omkring litet i stadshuskorridorerna  för att kunna lägga in detta i det samlade reportaget, så det blev en hel del gående innan kameramannen var nöjd. Det dryga åtta minuter långa reportaget skall enligt uppgift sändas nu på fredag och visas därefter under en hel vecka vid olika tidpunkter – på 13 språk! Så har jag inte varit internationell kändis tidigare så lär jag väl bli det nu…

 Bloggaren med ryggen mot kameran grillad av teamet från Euronews med reportern Hans von der Brelie i mitten. Håll med om att jag är rätt snygg i håret! Foto: Euronews

Jag hoppar nu till söndagen, eftersom ingenting av större vikt inträffade onsdag till lördag. Mer än att jag vaknade, skrev – bland annat en debattartikel om det organiserade tiggeriet till lokala media –  lyssnade till musik samt i vanlig ordning filosoferade kring diverse av mänsklighetens ödesfrågor. Eftersom min son som vanligt hälsade på åt vi tillsammans en god middag på fredagkvällen.

Jag hade eljest tänkt åka in till Betlehemskyrkans Israelgrupp i Stockholm fredag afton för att avhöra ett föredrag om de etiopiska judarna, men jag orkade helt enkelt inte utan föredrog samvaro i familjens så kallade sköte. Söndagen den 5 oktober – för övrigt min namnsdag, då jag har Bror (efter min far) som binamn – kände jag det emellertid som min plikt att närvara vid ett historiskt möte med SD Stockholm/Stockholms län landstingsgrupp.

Sverigededemokraterna lyckades i valet 2014 för första gången ta sig in i Stockholms landsting (därtill som vågmästare) med nio ordinarie mandat och utöver det ett antal ersättare, däribland denna bloggare som var tredjenamn på valsedeln för Stockholms län sydvästra valkrets. SD Södertäljes eminenta Ingrid Hult som etta med ett stort antal personkryss blev ordinarie. Den viktigaste punkten på programmet vid mötet var att välja en gruppledare, som i absolut gynnsammaste fall – om än inte särskilt troligt – även kommer att kunna titulera sig landstingsråd.

 Dan Kareliusson som nyvald gruppledare för SD i Stockholms läns landsting. Foto: Tommy Hansson

Klar segrare i den personröstning som följde blev Dan Kareliusson från Stockholms stad, vilken med sin breda erfarenhet från en rad sektorer i samhället måste anses vara ett utomordentligt gott val. Till sin närmaste hjälp i sitt kommande värv får Dan nu Per Carlberg, SD Tyresö och Arnold Boström, SD Huddinge, två goda och brett uppskattade partikamrater.

Dan har redan lyckats ordna så att vårt parti får ett eget hus intill landstingsbyggnaden till vårt förfogande. Det skall bli mycket intressant att följa fortsättningen. Första mötet med det nyvalda landstingsfullmäktige sker den 21 oktober.

I går var det så dags för vår nyvalda fullmäktigegrupp att välja ny gruppledare, där de nio ordinarie invalda hade rösträtt. Mötesordförande nu, liksom vid landstingsmötet dagen före, var  ingen mindre än riksdagsledamoten David Lång som också är ordförande i vår kommunförening. Jag utmanades i omröstningen av Tommy Blomqvist, föreningens vice ordförande, medlemsansvarig, ersättare i kommunstyrelsen och ledamot/ersättare i flera nämnder.

Det blev utmanaren som avgick med segern med 5 röster mot 4. I ytterligare en omröstning valdes jag till vice gruppledare. Med 617 personkryss och gedigen kommunalpolitisk rutin såväl som mediaerfarenhet i bagaget – och med ett förnämligt valresultat där vi så gott som dubblade såväl procent- som mandattal – hade jag trott mig om att kunna göra ett bra jobb som gruppledare också under de kommande fyra åren. En majoritet ville dock annorlunda i god demokratisk ordning, varför jag gratulerar min partivän ”Blomman” till sin nya och ansvarspåliggande position!

 Här syns min efterträdare som gruppledare, Tommy Blomqvist, i direktkontakt med väljarna på Gågatan i Södertälje under den gångna valrörelsen. Foto: Tommy Hansson

Vi har haft ett fruktbart samarbete tidigare, och inget tyder väl på att det kommer att bli sämre framöver. Jag har heller aldrig haft som mål i politiken – eller livet i stort för den delen -att göra vad man kallar karriär, utan mer sett mig som en ”arbetare i vingården” som rycker in där det behövs och i övrigt gör vad jag gör för att det är roligt och/eller nödvändigt. Efter en pionjärinsats som gruppledare 2010 – 2104 under stundom ganska turbulenta förhållanden, med bland annat irakiskt massavhopp, skall det faktiskt bli rätt skönt att slippa att alltid vara partiets ansikte utåt och den det skylls på när det någon enstaka gång går åt pipan.

Som jag ser det bör SD Södertäljes målsättning vid valet 2018 bli att springa om Moderaterna och bli kommunens näst största parti (tror inte riktigt på att vi kan rå på sossarna, men osvuret är som alltid bäst). Om vi håller ihop och ger järnet skall det kunna gå!

Vår kommunförening heter ju SD Södertälje/Nykvarn, och för Nykvarns del utsågs 19-årige John Hult till gruppledare att jämte ungefär jämnårige Patrick Claesson företräda Sverigedemokraterna i fullmäktige på denna ort med knappt 10 000 invånare. Lycka till, grabbar!

 I mitten SDs nyblivne gruppledare i Nykvarn, John Hult, omgiven av Patrick Claesson till vänster samt bloggaren. Foto: Sveriges radio