Liberalernas val: utveckling och tillväxt med Sabuni eller fortsatt lindanseri med Ullenhag

Liberalernas partiledarkandidater. Från vänster Erik Ullenhag, Nyamko Sabuni och Johan Pehrson.

Den 28 juni håller Liberalerna ett extra så kallat landsmöte på Clarion Hotel i Stockholm med syftet att välja en ny partiledare efter avgående Jan Björklund. Striden står i praktiken mellan de båda före detta integrationsministrarna Nyamko Sabuni och  Erik Ullenhag. Varför den helt chanslöse Johan Pehrson, partiets ekonomisk-politiske talesman,  alls kandiderar är oklart. https://www.liberalerna.se/pa-gang/extra-landsmote-ny-partiledare/

Nyamko Sabuni har, att döma av det stöd som visats henne så här långt, seglat upp som storfavorit till partiledarposten. Hon backas upp av tunga partidistrikt som Skåne och Västsverige och har tidigare gått segrande ur nio rådgivande medlemsomröstningar. Erik Ullenhag, med tre år som ambassadör i Jordanien bakom sig,  har ett tydligt stöd endast i hemstaden Uppsala samt hos Liberala kvinnor och Liberala ungdomsförbundet (LUF).

Kjell Westerberg, ordförande för Liberalerna i Södertälje och yngre bror till förre partiledaren Bengt Westerberg, menar i en kommentar till partiledarvalet i Länstidningen den 17 juni att ”Nyamko Sabuni skulle ge partiet bättre opinionssiffror snabbt” men att Ullenhag skulle stå för ett ”långsiktigt ledarskap” som L är i behov av.

Enligt statsvetaren Jenny Madestam kommer Liberalerna att bli ”mer borgerligt” med Sabuni vid partirodret. Även om Sabuni i likhet med Ullenhag formellt stödjer Januariöverenskommelsen (JÖK) med Socialdemokraterna, Miljöpartiet och Centerpartiet var hon kritisk till överenskommelsen när den ingicks för knappt ett halvår sedan.

Hennes positiva inställning till Alliansen kan få stor betydelse ju närmare valet 2022 vi kommer, och ett starkt Liberalerna kan mycket väl komma att utgöra en seriös konkurrent till övriga allianspartier om positionen som ledande borgerliga parti. https://www.expressen.se/nyheter/jenny-madestam-sabuni-kan-vara-ett-hot-for-m/

Det växande stödet för Nyamko Sabuni innebär emellertid icke per automatik att hon bergsäkert kommer att utses till ny partiledare den 28 juni. Den extremt immigrationsvänlige Erik Ullenhag, som deklarerat att han vill göra Sverige ”snällare”, är partielitens kandidat. Ett inflytelserikt L-namn som EU-kommissionären Cecilia Malmström har därtill nyligen kungjort sitt stöd för Ullenhag.

Partiets gruppledare i riksdagen, Christer Nylander, har enligt avslöjanden i Expressen på en hemlig Facebook-sida till stöd för Ullenhag manat de 183 partiombud som kommer att närvara på Clarion Hotel i Stockholm att köra över Sabuni-anhängarna och rösta fram Ullenhag. Riksdagsledamoten Robert Hannah i Göteborg har i sin tur uttryckt stark kritik mot detta och manat Erik Ullenhag och Johan Pehrson att dra sig tillbaka och stödja Sabuni. https://www.expressen.se/nyheter/l-toppens-drag-i-hemliga-gruppen/?utm_medium=link&utm_campaign=social_sharing&utm_source=twitter&social=twtr

Liberalernas gruppledare i riksdagen, Christer Nylander, önskar att partiombuden myglar fram Erik Ullenhag till partiledarposten vid det extra landsmötet den 28 juni.

Nyamko Ana Sabuni föddes föddes i Bujumbura i Burundi den 31 mars 1969 och har alltså nått den tämligen mogna åldern av 50 år. Hon har tvillingsöner från ett tidigare äktenskap. Sabunis familj, ursprungligen flyktingar från Zaire, anlände till Sverige och Kungsängen utanför Stockholm 1981. Efter genomgångna gymnasiestudier har Sabuni studerat juridik, migrationspolitik och mediekommunikation på högskolenivå. https://sv.wikipedia.org/wiki/Nyamko_Sabuni

1990 var Nyamko Sabuni med och grundade Afrosvenskarnas riksförbund (ASR) och var 1991-94 verksam som egenföretagare inom området friskvård. Några år senare gick Sabuni med i dåvarande Folkpartiet och ingick i partistyrelsen 2001-13. 2002-06 representerade hon partiet i riksdagen som hon dock åkte ur efter en mandatperiod. Som icke obetydligt plåster på såren utsågs Sabuni till integrations- och jämställdhetsminister i den första Reinfeldt-regeringen 2006.

2010 valdes Sabuni åter in i riksdagen på ett Stockholms-mandat. Hon var dock tjänstledig från riksdagen för att i den andra regeringen Reinfeldt  2010-13 fungera som biträdande utbildnings- och jämställdhetsminister. Hon meddelade dock sin avgång som statsråd den 21 januari 2013 och efterträdde samma år Alice Bah Kuhnke som hållbarhetschef vid teknikkonsultföretaget ÅF AB (tidigare Ångpanneföreningen AB).

Nyamko Sabuni har visat att hon kan vara en stundom kontroversiell fritänkare. Hon föredrar exempelvis att inte kalla sig ”feminist” utan liberal och har, till skillnad från de flesta så kallade feminister, engagerat sig starkt mot hederskulturer och våld mot utlandsfödda kvinnor. 2006 kom hon ut med skriften Flickorna vi sviker (54 sidor) i regi av Folkpartiet liberalerna. Sabuni har bland annat argumenterat för slöjförbud i skolorna och mot religiösa friskolor.

När hon var ny på posten som integrations- och jämställdhetsminister såg vidare Nyamko Sabuni till att den omdiskuterade paraplyorganisationen Centrum mot rasism, som påkoms med diverse oegentligheter, fick sitt statliga bidrag om 5,5 miljoner per år indraget. Centrum mot rasism hade bland annat engagerat sig hårt mot den ”rasistiska” glassen Nogger black och mot det anrika kvartersnamnet Negern i Karlstad. Det hör till saken att Sabunis farbror Nkyabela Sabuni var verksamhetschef i organisationen. https://sv.wikipedia.org/wiki/Centrum_mot_rasism

Den 6 juni 2019 menade Sabuni i en intervju med Expressen att ”Mångkultur är inte är något att eftersträva” och kom även i övrigt med utsagor om problem i utsatta områden och annat som inte föll de politiskt korrekta på läppen. När kritikstormen tilltog visade sig Sabuni inte tillräckligt modig för att våga stå för sina åsikter utan föredrog att pudla på ett enligt bloggen Katerina Magasin ganska skämmigt sätt. http://katerinamagasin.se/nyamko-sabunis-fega-pudel-annu-en-dag-de-ryggradslosa-politikernas-land/

Icke desto mindre framstår Nyamko Sabuni i mina ögon som det klart bästa, ja det enda, alternativet för de liberaler som vill se partiet växa och utvecklas. Valet står som jag ser det mellan Sabuni och tillväxt/utveckling å den ena sidan och Ullenhag och fortsatt lindanseri på 4-procentsstrecket å den andra. Inte för att jag bryr mig över hövan om liberala partiangelägenheter. Jag hyser dock, trots allt, den möjligen gammalmodiga inställningen att svensk politik är betjänt av ett hyfsat starkt, borgerligt liberalt parti. Ett impotent och snällistiskt liberalt parti utan klara gränser mot socialdemokratin enligt Ullenhags modell kan vi däremot vara utan.

Kitimbwa Sabuni har bland annat engagerat sig mot ”rasistiska” Tintin i Kongo.

Nyamko Sabuni är en äldre syster till Kitimbwa Sabuni, född 1971, som är aktiv i bland annat Afrosvenskarnas riksförbund och Muslimska mänskliga rättighetskommittén (MMRK). Han har ibland, definitivt inte utan skäl, kallats Sveriges mest lättkränkta person. https://tommyhansson.wordpress.com/2013/08/07/kitimbwa-pa-hugget-igen-anmaler-pride/

 

Personligt porträtt av en religiös ledare

Sun Myung Moon (1920-2012) är en av samtidens mest uppmärksammade religiösa ledare. Född i vad som i dag är Nordkorea 1920 grundade han i Pusan i Sydkorea 1954 Unification Church, eller mer utförligt The Holy Spirit Association for the Unification of World Christianity.

Till Sverige kom rörelsen med en kvinnlig tysk missionär 1969, och fem år senare gick jag själv med efter att träffat representanter för rörelsen i centrala Stockholm. Även om jag numera är föga aktiv bekänner jag gärna att de värden och värderingar som lärs ut av Moon i rörelsens lära, De gudomliga principerna, tillsammans med det budskap som predikades av Jesus Kristus bildar stommen i min personliga andliga övertygelse.

Jag har skrivit om Reverend Moon, ibland av sina anhängare även kallad fader Moon, flera gånger tidigare på min blogg, bland annat enligt följande:https://tommyhansson.wordpress.com/2009/10/27/rev-moon-i-nordkoreas-gulag/

Den här gången tänkte jag berätta om en bok om Moon, Vem är Fader Moon?, som nyligen utgivits av min vän och trosfrände sedan dryga 40 år år, Jan-Peter Östberg (förlag och tryck: BoD, 2015, 104 sidor). Det skall med en gång sägas att det inte är något försök till lidelsefri betraktelse av en kontroversiell andlig ledare, något som framgår av boktitelns underrubrik: ”Minnen och erfarenheter av den bästa människa jag mött”. Det betyder inte att boken är ointressant, alldeles tvärtom. Själv har jag varit med på ett hörn och korrekturläst den.

”Hur ska vi nalkas frågan ‘Vem är Fader Moon’?”, frågar sig Östberg i bokens inledning och svarar själv så: ”Jag tror att det bästa sättet kan vara att börja mer indirekt – att skildra vad som hände två personer jag mött.” Därefter följer författarens personliga berättelse om möten med två personer, en amerikansk missionär i dåvarande Zaire och en gammal japansk kvinna i Fukushima. Jag tänker inte här försöka återberätta dessa möten, de bör läsas direkt från källan.

Härefter kommer författaren in på Sun Myung Moons kallelse vid 15 års ålder, då han upplevde sig möta Jesus Kristus i en andlig uppenbarelse och den senare bad den unge Moon ”att uppfylla hans mission och förverkliga Guds dröm”. Jan-Peter Östbergs slutsats är, att det är i denna vision som vi hittar Moons identitet som religiös förkunnare, ”det som drivit honom i hela hans liv”.

 Fader Moon – ständigt verksam.

Samma vision som varit med honom genom nordkoreanska slavarbetsläger, förföljelser och fängslanden i Sydkorea, etablerande av missionen i Japan, USA och andra delar av världen, en oförtröttlig kamp mot kommunismen under det Kalla kriget och en lika enveten fredskamp under den senare fasen av hans levnad. Personligen tycker jag det är något av en skandal att Moon inte fick Nobels fredpris.https://tommyhansson.wordpress.com/2009/03/22/nar-far-fader-moon-nobels-fredspris/

Som övertygad antikommunist är jag icke minst djupt imponerad av Moons arbete mot kommunismen, den ateistiska villolära som under perioden 1917-91 hotade förslava hela världen. Jan-Peter Östberg beskriver Moons syn på kommunismen på följande sätt:

För Fader Moon var kommunismen en destruktiv rörelse, en förespråkare för ateism och våld, byggd på lögn och ett försök att bygga en ideal värld, men utan Gud, utan en förståelse för tillvarons andliga, inre sida, och därför dömd att misslyckas, men under sina födslovåndor, sin verksamhet och under sin dödskamp i stånd att förorsaka mycket mänskligt lidande.

Ett av Moons viktigaste bidrag i kampen mot den gudlösa kommunismen var grundandet av dagstidningen The Washington Times 1982. Tidningen blev ett centralt språkrör för president Ronald Reagans utrikespolitik, som gick ut på att besegra – inte bara ”innesluta” – den kommunistiska delen av världen med Moskva som nav kring vilket allt kretsade.

Chefredaktör för Washington Times var vid denna tid Arnaud de Borchgrave, vilken inför toppmötet med den sovjetiske ledaren Michail Gorbatjov på Island 1986 på anmaning av Moon underströk för sin nära vän Reagan, att denne måste hålla fast vid den rymdbaserade försvarsdoktrin som populärt kallades Star Wars – officiellt Strategic Defense Initiative (DSI) – trots påtryckningar av motsatt slag.

”Reagan följde Fader Moons råd”, understryker Östberg, ”med påföljd att Gorbatjov insåg att han måste ompröva Sovjetunionens politik radikalt eftersom den sovjetiska ekonomin inte tålde de väldiga investeringar som SDI skulle innebära.”

I bokens senare del skriver Östberg en hel del om Sun Myung Moons fredsarbete, som bland annat kom till uttryck i en strävan att få USA, Ryssland och Kina att samarbeta för att säkra freden på Koreahalvön. Han upprättade till den ändan till och med vänskapliga förbindelser med Kim Il-sungs stalinistiska regim i Nordkorea, det land som en gång gjort sitt bästa för att döda honom genom att spärra in honom i ett slavarbetsläger i Hungnam på den nordkoreanska östkusten. Även platser som Mellanöstern, Nordirland och Nepal står i fokus för Moons och hans rörelses fredsansträngningar.

 Kim Il-sung flankeras av Reverend Moon och dennes hustru, Hak-ja Han Moon som besökte Kim i Pyongyang 1991.

Bokens avslutande kapitel har rubriceringen ”Sveriges folk – ett Guds folk”, erinrande om Manfred Björkquists och den honom närstående Ungkyrkorörelsens gamla slagord från början av förra seklet, vilket dock skändligen förfuskats av Svenska kyrkan med dess accelererande sekularisering och förflackning. Mer om Ungkyrkorörelsen här:https://sv.wikipedia.org/wiki/Ungkyrkor%C3%B6relsen

Författaren menar, dock något oklart varför, att det gamla slagordet står inför en renässans. ”Detta ger hopp om framtiden!”, utropar Jan-Peter Östberg, och som den födde optimist jag är känner jag mig faktiskt en smula hoppfull om framtiden.