Afrikas försvinnande och döda ledare skapar problem: folken börjar tröttna

När Malawis förre president, Bingu wa Mutharika, redan var död försäkrade hans närmaste medarbetare att han mådde utmärkt. Här en hedersvakt vid kistan.

Irriterar du dig på att statsminister Stefan Löfven ibland tycks gå upp i rök? Eller kanske på att presidentkandidaten Hillary Clinton i USA inte förefaller helt uppriktig om sin hälsa? Jag vet att jag gör det. Det är dock inte mycket att haka upp sig på, i alla fall inte vid en jämförelse med hur det är i Afrika. Se denna artikel av Lynsey Chutel i Quarz Africa den 19 oktober 2016: http://qz.com/812172/the-mystery-of-africas-disappearing-presidents/

Ta exemplet med president Bingu wa Mutharika (1934-2012) i Malawi, vars befolkning verkligen har anledning att se skeptiskt på sina presidenter och dessas döljande av sanningen. 2012 blev Mutharika, president sedan 2004, föremål för livsuppehållande åtgärder när han de facto redan var död i en hjärtattack.

Hans lik flögs enligt uppgifter i Global Post från Malawis huvudstad Lilongwe till Sydafrika för medicinsk behandling därför att hans närmaste medarbetare inte ville se vicepresidenten Joyce Banda, som Mutharika tidigare uteslutit ur regeringspartiet Democratic Progressive Party (DPP), ta över.http://www.pri.org/stories/2012-04-06/bingu-wa-mutharika-dead-malawi-president-dies-after-heart-attack

Joyce Banda, Malawis president 2012-14.

Nu blev Banda, som 2011 av tidskriften Forbes rankades som Afrikas tredje mest inflytelserika kvinna, ändå president efter Mutharika och fungerade som sådan mellan april 2012 och maj 2014, då Bingu wa Mutharikas yngre broder Peter Mutharika vann presidentvalet. Joyce Banda, som är född 1950, blev Afrikas andra kvinnliga president efter Liberias Ellen Johnson Sirleaf. https://sv.wikipedia.org/wiki/Joyce_Banda

Det är synd att säga att Peter Mutharika, född 1940, anstränger sig särskilt mycket i syfte att vara en god ledare som är öppen mot sitt folk. https://sv.wikipedia.org/wiki/Peter_Mutharika I mitten av september i år flög han till New York för att delta i FNs generalförsamling. Han kom inte tillbaka efter mötet, och det började spridas rykten om att han hade avlidit. Hans medarbetarstab vägrade uppge var han befann sig. Följden blev att hans frånvaro blev en viral företeelse, och en hashtag med titeln #BringBack Mutharika skapades.

Peter Mutharika, jurist och tidigare bland annat utrikesminister, kom verkligen tillbaka till Malawi den 16 oktober efter en månads bortovaro som han struntade i att förklara. Han är den senaste i en rad afrikanska ledare som kan konsten att hålla sig borta när han känner för det. Lynsey Chutel skriver i Quarz Africa:

Poor public relations are a signal of the lack of accountability and transparency dispalyed by many African leaders.

Kameruns president Paul Biya: auktoritär härskare och lyxlirare.

Man får nog ändå säga att Kameruns auktoritäre president Paul Biya var ett strå vassare, eller hur man nu skall uttrycka saken, när han 2009 plötsligt reste till Europa för att vistas på lyxhotell på skattebetalarnas bekostnad. https://sv.wikipedia.org/wiki/Paul_Biya Hans tre veckor långa vistelse i La Baule i södra Frankrike kostade medborgarna i hans hårt prövade land 40 000 US dollar (cirka 300 000 kronor) per dag. ”Som vilken arbetare som helst har president Paul Biya rätt till sin semester”, förklarade informationsminister Issa Tchiroma Bakary för de som orkade lyssna.

När Paul Biya, född 1933 och vid makten i Kamerun sedan 1982, i år med sitt ressällskap åkte till Geneve i den fransktalande delen av Schweiz i syfte att semestra i två månader som en ”vanlig arbetare” var det åtminstone en person som hade tröttnat. Den oidentifierade mannen hade fattat posto utanför Hotel Continental och luftade sina mycket ljudliga protester mot lyxliraren vid makten. Han fortsatte tills han slutligen blev bortmotad av hotellpersonal. Den knappt tio minuter långa videon, som blivit viral i sociala medier, finns inlagd i länken från Quarz Africa ovan.

Afrikanska ledares bortovaro och/eller ovilja att informera folken om sin ohälsa med påföljande dödsfall har i flera fall lett till maktvakuum i länderna i fråga, något som allvarligt skadat dessa. Det är vanligt att makthavaren centrerar allt kring sig själv, sin familj och stab av rövslickande jasägare i stället för att skapa stabila institutioner med förmåga att betjäna landet.

Dödsrykten som visade sig vara sanna har plågat Zambia beträffande två av de senaste presidenterna. Levy Mwanawasa, president 2002-08, drabbades av stroke i samband med African Unions toppmöte i Etiopien 2008 och fördes till Frankrike där han dödförklarades. Hans stab ägnade åtskillig energi åt att under hans sex år långa ämbetstid förneka att han hade några som helst hälsoproblem.

Zambias president Michael Zata – inte så kry.

Michael Zata, president 2011-14, försvann från offentligheten 2014 och missade ett tal han skulle ha hållit i FN samt även Zambias 50-årsjubileum som stat. När han dök upp igen skämtade han i parlamentet om att han inte var död ännu. Några månader senare, i oktober 2014, avled Zata dock i London av en sjukdom vars natur icke offentliggjorts.

Fallet Guinea Bissau är litet speciellt. Här dödades landets president Joao Bernardo Vieira i en bombattack iscensatt av soldater 2009, under det att efterträdaren Malam Bacai Sanha dog på ett sjukhus i Frankrike 2012 under sin ämbetsperiod. Sanhas död hade föregåtts av rykten om bland annat diabetes, men dessa mörkades envist av regeringskansliet. Sådana händelseförlopp är blott alltför vanliga i Afrika: påstådda hälsoproblem avfärdas med att den aktuella ledaren är hälsan själv – varpå vederbörande dör knall och fall.

Exakt så var det med Omar Bongo Ondimba (1935-2009), president i Gabon 1967-2009 och jämte Libyens Muammar al-Khadaffi den afrikanske ledare som haft makten längst. Bongo avled på ett sjukhus i spanska Barcelona, men bara timmar innan han dog förnekade regeringskansliet att det var någon fara på taket men förbjöd för säkerhets skull pressen att skriva om hans hälsa. https://sv.wikipedia.org/wiki/Omar_Bongo

Muammar al-Khadaffi: sic transit gloria mundi.

Libyens diktator Muammar al-Khadaffi, som tog makten genom att den 1 september 1969 i spetsen för en grupp militärer störta Libyens konung Idris I, satt liksom Bongo vid makten i 42 år men fick ett betydligt våldsammare slut den 20 oktober 2011 sedan en revolt som fick understöd av NATO-styrkor brutit ut i landet i samband med den så kallade Arabiska våren. Han togs till fånga strax utanför födelsestaden Sirt och avled sedan i en ambulans på väg till sjukhus.Den döda kroppen uppvisade såväl kniv- som skottskador.

Khadaffi torde ha lidit av flera psykiska åkommor inklusive storhetsvansinne, sexuell perversion och paranoja. I ett känt tal menade han att islam skulle erövra Europa och västvärlden: https://www.youtube.com/watch?v=LNUqLztI4mQOm hans död här: http://www.telegraph.co.uk/news/worldnews/africaandindianocean/libya/8844744/Gaddafis-death-Libyas-new-rulers-stained-by-manner-of-his-death-says-Philip-Hammond.html

Här följer en lista, hämtad från Zambian Observer, över några av de mer eller mindre märkliga dödsfall som vederfarits afrikanska presidenter under senare år: http://www.zambianobserver.com/top-10-most-mysterious-deaths-of-african-presidents/

2010 framkallade Nigerias presidents Umaru Yar’Aduas frånfälle en konstitutionell kris eftersom han inte hade lyckats ordna med ett smidigt makttillträde för sin vicepresident, Goodluck Jonathan, när han avled i en svår hjärtåkomma på ett sjukhus i Saudiarabien. Också i Yar’Aduas fall gällde att hans sjukdom doldes in i det längsta av hans närmaste medarbetare. http://www.telegraph.co.uk/news/worldnews/africaandindianocean/nigeria/7683904/Nigerian-president-Umaru-YarAdua-dies-after-months-of-illness.html

Robert Mugabe på ostadiga ben.

Slutligen skall sägas att Zimbabwes diktator sedan 1980, Robert Mugabe, född 1924, för jämnan är föremål för rykten om sjukdom och död, vilket kanske inte är så märkligt med tanke på att han är 92 år fyllda. Det hårt prövade folket hålls givetvis i okunskap. I början av förra året väckte det sensation då Mugabe snubblade och tappade balansen efter att ha kommit ur ett flygplan, och en video samt bilder på missödet spred sig med vindens hastighet i sociala medier. Jag skrev på min blogg om händelsen på följande sätt: https://tommyhansson.wordpress.com/2015/02/16/mugabes-fall-komisk-succe-i-zimbabwe/?iframe=true&preview=true

Det finns alla chanser att det utbryter stor förvirring då den grymme och bisarre Mugabe slutligen går hädan, vilket med tanke på hans ålder kan ske när som helst. Några planer på att frånträda makten frivilligt har han inte, och det har spekulerats i att hans hustru Grace Mugabe, född 1966, skulle vara den givna efterträdaren. Själv har han förnekat att så skulle vara fallet och har talat om att han vill ha makten tills han fyller 100. http://www.reuters.com/article/us-zimbabwe-mugabe-idUSKCN0W60NE

Inte mycket tyder på att Afrikas härskare skulle bli mera öppna med hur de lever privat inklusive deras hälsotillstånd, något som inte kan undgå att skapa uselt förtroende för såväl statschefen själv som för dennes ämbete. Och med all rätt – den obefintliga ärligheten tyder på nonchalans och ointresse gentemot dem som fört dem till makten. Genom att regelmässigt söka sig till utlandet för kvalificerad medicinsk vård bidrar de dessutom till en eroderad tilltro till sjukvården i det egna landet.

Lynsey Chutel sammanfattar i Quarz Africa:

This refusal to be open and honest with the public further shows  a disregard for the people who put them in power, and in turn erodes public trust in the leaders themselves.

 

 

 

 

Rojas: Påven på villospår

 Mauricio Rojas anser att påven Franciskus är på villospår.

Jag har tidigare på det här utrymmet riktat kritik mot påven Franciskus 200-sidiga skrift Evangelii Gaudium, som utnämner kapitalismen till mänsklighetens största fiende. Det är en analys som jag menar för påvedömet  åtminstone ett halvsekel tillbaka i tiden när det gäller utveckling.

Nu har även Mauricio Rojas, tidigare riksdagsman, statsrådsersättare och folkpartistisk talesman i integrationsfrågor, uppmärksammat denna oroande utveckling eller snarare tillbakagång. I en ledarartikel i Svenska Dagbladet den 4 januari menar Rojas att påven är inne på helt fel spår:

Påven målar världens tillstånd med mycket mörka färger och utser den fria marknadsekonomin till boven i dramat. Penningdyrkan härskar och vi lever under ‘ett nytt tyranni’, marknadens, under vilket fattigdomen, klyftorna och utanförskapet råder.

Hela artikeln här:

http://www.svd.se/opinion/ledarsidan/en-pave-pa-villovagar_8867588.svd

Rojas anser att påvens synsätt är märkligt i en tid då ”mänskligheten har gjort makalösa framsteg” vad avser exempelvis kampen mot fattigdomen, barnadödligheten, undernäringen och analfabetismen. Allt detta förefaller enligt Rojas ha gått påven spårlöst förbi. Franciskus inser inte att det är precis de marknadskrafter han brännmärker som möjliggjort denna utveckling.

 Kampen mot bland annat analfabetism och fattigdom – som här i Zambia – går framåt.

I stället, påpekar Mauricio Rojas, kräver den romersk-katolska kristenhetens ledare nu ”en total omläggning av det rådande systemet: staten och planeringen måste in, den ekonomiska friheten kraftigt begränsas, det privata ägandet ifrågasättas osv”. Rojas finner det tragiskt att påven inte begriper att marknadsekonomins förmåga att skapa bättre förhållanden för världens fattiga är vida större ”än alla världsförbättrare tillsammans”.

Det är mestadels en oblandad njutning att ta del av Mauricio Rojas synpunkter i olika ämnen, och hans ledartext om den vilsegångne påven utgör inte något undantag. Att det skar sig mellan honom och de intoleranta toleransmånglarna i Folkpartiet är sannerligen intet under. Rojas, född i Santiago de Chile 1950, sägs numera vara verksam i Madrid men gör stundom och dessbättre sin stämma hörd även på våra breddgrader.

En länk till min egen analys av påvens skrift finns slutligen här:

https://tommyhansson.wordpress.com/2013/12/03/franciskus-tar-katolska-kyrkan-ett-halvsekel-tillbaka-i-utvecklingen/

 Påven lägger ut texten om kapitalismen.

Kvinnodagens kommunistiska historia

 Kommunisterna Clara Zetkin (t. v.) och Rosa Luxemburg.

I dag är det den 8 mars. Den dagen infaller, förutom Fettisdagen, Internationella kvinnodagen. Sistnämnda bemärkelsedag har, liksom på många andra platser, markerats genom firande i Stadshuset här i Södertälje.

Wikipedia har följande formulering om kvinnodagen:

Internationella kvinnodagen inträffar 8 mars varje år och uppmärksammar ojämställdhet och kvinnors situation över hela världen.

Om vi går tillbaka i hävderna kring Internationella kvinnodagen slås man av hur mycket kommunism och socialism som omgärdar denna dag. Redan den 28 februari 1909 fastslog det Amerikanska socialistpartiet att man avsåg fira en nationell kvinnodag i USA. Detta firande fortsatte äga rum sista söndagen i februari till och med 1913.

1910 anordnade vidare Andra internationalen en internationell kvinnokonferens i Köpenhamns Folkets hus. På detta möte föreslogs en internationell kvinnodag i syfte att hedra den så kallade kvinnorörelsen och att främja kvinnors rösträtt. Initiativtagare till förslaget var den tyska socialisten Clara Zetkin, men något särskilt datum nämndes ej i sammanhanget. De följande fyra åren högtidlighölls i alla fall en internationell kvinnodag i Tyskland, Schweiz, Österrike och Danmark. Vänsterpolitiseringen var härvidlag stark.

 Clara Zetkin hedrades med frimärke i Östtyskland.

Också i det under revolutionär omvandling stadda Ryssland flyttade socialistiskt övertygade kvinnor fram sina positioner och firade en kvinnodag sista söndagen i februari 1913. Samma dag 1917 gick ryska kvinnor ut i en strejk för ”bröd och fred”, vilken anses ha utgjort startskottet för den socialdemokratiska Februarirevolutionen. Fyra dagar därefter tvingades tsar Nikolaus II abdikera (han mördades senare på Lenins order). Den provisoriska mensjevikregimen gav omedelbart kvinnorna rösträtt.

Efter bolsjevikernas statskupp i oktober 1917 lyckades revolutionären (och senare Stockholms-ambassadören) Alexandra Kollontaj övertyga Lenin om att göra kvinnodagen till en allmän helgdag, men så skedde bara delvis. Det var först 1965 som dagen blev ”röd dag” i Sovjetunionen.

I dag är Internationella kvinnodagen den 8 mars allmän helgdag i en handfull länder, de flesta av dessa gamla delrepubliker i det forna Sovjetunionen inklusive Ryssland, Ukraina, Vitryssland, Georgien med flera. Samma sak i Angola, Eritrea, Guinea-Bissasu, Kambodja, Laos, Vietnam och Zambia. Det vill säga nuvarande eller tidigare socialist-/kommunistdiktaturer.

I Sverige och andra västdemokratier har Internationella kvinnodagen en klart politisk innebörd som anknyter till krav på jämställdhet och kvinnokamp, men på andra håll har dagen mer karaktären av Mors dag eller Alla hjärtans dag då män förväntas uppvakta och hedra kvinnor i största allmänhet.

Alla feminister och kvinnosakskämpar är emellertid inte överens om Internationella kvinnodagens betydelse. 2009 sade EU-kommissionären Viviane Reding, Luxemburg att ”så länge vi behöver fira kvinnodagen, betyder det att vi inte har lika rättigheter.” Den tyska feministen Alice Schwarzer pläderade 2010 för ett avskaffande av Internationella kvinnodagen – i stället, menade hon, skall man vara för både kvinnor och män 365 dagar om året. Söker man på måfå på ”nätet” hittar man förvånansvärt många kvinnoinlägg av typ ”jag skiter i Internationella kvinnodagen”.

Vad man bör göra på skottdagen vart fjärde år framkom dock inte…

Internationella kvinnodagens ursprungliga tillskynderska, ovan nämnda Clara Zetkin (1857-1930), kom från en bildad medelklassfamilj i Wiederau i Tyskland. Hon blev tidigt socialdemokrat men övergick sedan till det radikala Spartacusförbundet (där Rosa Luxemburg var en drivande kraft) och det tyska kommunistpartiet. När Hitler och nationalsocialisterna tog makten i januari 1933 valde Zetkin att gå i exil i Moskva, där hon avled efter ungefär ett halvår.

Personligen känner jag mig en aning kluven inför Internationella kvinnodagen. Kvinnodagens ovedersägliga kommunistiska historia, och även det faktum att FN 1977 antog en resolution som rekommenderade allmänt firande denna dag,  gör mig minst sagt betänksam. Å andra sidan förnekar jag inte det positiva i att det finns en dag vikt för kvinnor över hela världen som lider exempelvis under maskulint hedersvåld och förtryck.

Jag tilltalas emellertid mer av Alice Schwarzers åtsikt att vi bör fira både kvinnor och män 365 – och vart fjärde år 366 – dagar om året. Det vill säga i praktiken en människodag varje dag på året.