Posted tagged ‘Zeus’

Brexit – värsta käftsmällen för det europeiska Utopia

24 juni, 2016

CluS9QUWQAAbzWy

Brexit, Storbritanniens skilsmässa från EU, är ett faktum.

Brexit, Storbritanniens historiska skilsmässa från den Europeiska unionen (EU), innebär den första riktiga käftsmällen för det utopiska tänket om en federal statsbildning i Europa ledd från Bryssel. Inte undra på att EU-fantaster av typ Carl Bildt, Birgitta Ohlsson, Annie Lööf och Fredrik Reinfeldt i dag befinner sig i akut chocktillstånd.

När Ohlsson framträdde i någon av TV-kanalerna tidigare i dag, tjatade hon om ”EU” och ”Europa” som samma sak. Det är ju den taktik många av EU-anhängarna kört med: en röst på lämna-sidan i Storbritannien skulle vara samma sak som en röst mot Europa. Så är det naturligtvis inte. EU och Europa är två vitt skilda saker. Således kommer Europa att fortsätta existera sedan EU förpassats till den ordspråksmässiga historiska soptippen.

Namnet ”Europa” härstammar från prinsessan Europa, som enligt grekisk mytologi förfördes och rövades bort av överguden Zeus i tjurgestalt och fördes till ön Kreta. Senare började Europa användas som beteckning för det grekiska fastlandet och från 500-talet före Kristi födelse även som namn för länderna norr därom. https://sv.wikipedia.org/wiki/Europa_(mytologi)

IMG_1396

”Ja till EEC”: ett rockslagsmärke som var aktuellt i början av 1970-talet. Foto: Tommy Hansson

Jag måste bekänna att jag vid EU-omröstningen 1994 entusiastiskt  stödde ja-sidan. Det berodde inte på att jag nödvändigtvis ville se någon europeisk statsbildning, utan på att jag välkomnade influenser utifrån vilka kunde fungera som motvikt till det olidliga sosse-Sverige. Den inställningen hade jag haft ända sedan vad som skulle bli EU fortfarande kallades EEC (Europeiska ekonomiska gemenskapen).

När det sedan blev dags att rösta om euron som valuta i Sverige 2003 hade jag emellertid tagit mitt förnuft till fånga och röstade nej. Nejsidan saluförde (i liten upplaga, tror jag) en knapp med texten ”Ingen jävla euro”, som jag förgäves sökte få tag i. Vad som hände efter mitt entusiastiska ja till EU 1994 var, att jag insåg att organisationen alltmer började hemfalla åt storhetsvansinne.

Den ville reglera precis allt som var europeiskt, från böjningen på gurkor till medlemsländernas ekonomier. Utvecklingen hade gått åt fel håll: Sverige blev inte mer som EU utan EU blev mer som Sverige. Det var inte den utvecklingen jag hade röstat för 1994.

Robert_SchumanRobert Schuman skapade embryot till EU.

Embryot till den europeiska unionen kan sägas ha bildats med den så kallade Schuman-deklarationen den 9 maj 1950. Ursprungsman till denna var den franske politikern Robert Schuman (1886-1973), född i Luxemburg med såväl tyska som franska rötter, som i olika omgångar var fransk såväl premiär- som utrikesminister. Han hade för övrigt en mycket djup kristen övertygelse och levde som en munk i livslångt celibat samt ägnade sig åt religiösa studier.

Schuman kallas ibland av EU-fantasterna för ”Europas fader”, trots att världsdelen  existerat i omkring 2500 år med detta namn! Den 9 maj upphöjdes senare till Europadagen. http://europa.eu/about-eu/basic-information/symbols/europe-day/schuman-declaration/index_sv.htm

Schumans grundläggande idé var att säkra freden i Europa genom att till en börjas enas kring produktionen av de viktiga förnödenheterna kol och stål. Framförallt måste Tyskland hindras från industriell framställning som åter skulle kunna göra landet till en militär stormakt. Ett avtal om detta undertecknades den 18 april 1951, och den 23 juli 1952 trädde avtalet i kraft: Kol- och stålunionen (eller -gemenskapen) var ett faktum med de sex medlemsländerna Frankrike, Tyskland, Italien, Belgien, Nederländerna och Luxemburg .http://www.dn.se/nyheter/politik/det-borjade-med-stal-och-kol/

Efter hand utvidgades unionens/gemenskapens verksamhetsfält, och den 1 januari 1958 bildades den Europeiska ekonomiska gemenskapen, EEC. Sedan kan man, något förenklat, säga att EG (Europeiska gemenskapen) kom till 1993 och EU (Europeiska unionen) 2009. Det var en ypperlig taktik av EU-byråkraterna att sålunda, steg för steg, smyga på européerna en överstatlighet som säkerligen upprört skulle ha avvisats om försök att iscensätta den hade gjorts redan på 1950-talet.

Donald-Tusk_3022302b

Donald Tusk, ordförande i Europeiska rådet, är medveten om EUs problem.

Från lovande idé till överstatlig elefantiasis – så skulle utvecklingen av den europeiska samfällighet som i dag går under beteckningen EU kunna beskrivas. På en del håll inom unionen inses också, att denna utveckling varit katastrofal. Så varnade Donald Tusk, den tidigare polske premiärministern som nu är ordförande i Europeiska rådet, i ett tal i Luxemburg en knapp månad före folkomröstningen som ledde till Brexit att EU-byråkratins ständiga makthunger leder till motstånd mot unionen. http://erixon.com/blogg/2016/05/en-sjalvkritisk-eu-pamp/

Så framhöll Tusk bland annat enligt Deutsche Welle:

Det är vi som i dag är ansvariga som måste konfrontera utopierna som vuxit fram i EU, som utopin om ett Europa utan nationalstater, utopin om ett Europa utan motstridiga intressen och ambitioner, utopin om att Europa kan tvinga på världen sina värderingar.

Frågan är dock om det inte var utopin om ett Europa som kan absorbera all världens flyktingar – av vilka i realiteten islamistiska terrorister, ekonomiska lycksökare och bidragsturister utgjort en majoritet – sådan den kommit till uttryck i den tyska förbundskanslern Angela Merkels aningslösa politik, som ledde till Storbritanniens utträde och med all sannolikhet början till slutet för den gistna EU-skutan.

Margaret Thatcher (1925-2013), brittisk premiärminister 1979-90 och en av det Kalla krigets verkliga hjältar, förblev skeptisk gentemot EU och skrev i sin bok Statecraft 2002, att EU är ett ”klassiskt utopiskt projekt, ett monument över de intellektuellas fåfänga, ett program vars ofrånkomliga öde är misslyckande”. Thatchers ord ser med Brexits faktum ut att kunna bli profetiska.

Margaret_Thatcher_P2

EU är, enligt Margaret Thatcher, ”ett klassiskt utopiskt projekt”.

Enda möjligheten att undvika nämnda misslyckande torde vara för EU att dra ner kraftigt på ambitionerna och göra upp räkningen med all verklighetsfrämmande utopi. Det är dags att inse, att en idealstat aldrig kan byggas på politiska beslut uppifrån. Eljest finns risken/chansen att det blir strömhopp från EU-skutan där möjligen Frankrike står först på tur. Hans Kundani menar i sin uppsats ”Europe as Utopia” 2014 att EU, ”olikt alla andra utopiska projekt”, har förmågan att ändra riktning.

Problemet är bara denna ändrade riktning kan gå åt två håll. Antingen i rätt riktning, bort från katastrofen, eller också rakt in i den.

 

 

 

 

Annonser

På resa i västra Turkiet (II): Troja

7 april, 2015

Turkiet 2015 046 Den trojanska hästen vid ingången till det historiska utgrävningsområdet i Troja. Foto: Tommy Hansson

Troja

Knappast någon nu levande människa med normal fattningsförmåga och bildning kan rimligen ha undgått att ha hört talas om Troja. Troja, som var den stat som omgav staden Ilion, var skådeplatsen för tioårskriget mellan akajer (greker eller hellener) ett antal hundra år före Kristi födelse. Själv stiftade jag första gången bekantskap med detta historiska skede i tioårsåldern i form av ”Illustrerade klassiker”, en serie serietidningar som i tecknad form åren 1956-76 återgav kända böcker.

Kriget har odödliggjorts för kommande generationer av den joniske skalden Homeros, som antas ha levt på 700-talet f. Kr., som skrev Iliaden om kriget samt Odysséen om hjälten Odysseus irrfärder efter sagda krig. De så kallade lärde tvistar i och för sig om kriget alls har ägt rum – Homeros blandade exempelvis in allehanda gudomligheter från den grekiska mytologin med Zeus i spetsen, vilket inte bidrar till trovärdigheten. Skalar man bort sådana yvigheter, torde det dock vara fullt möjligt att kriget verkligen utkämpades. Även den romerske skalden Vergilius behandlade ämnet i sitt verk Aeneiden.

Homeros inleder sitt på klingande hexameter avfattade verk om 16 000 verser fördelade på 24 sånger på följande sätt i Erland Lagerlöfs klassiska översättning:

Sjung, o gudinna, om vreden som brann hos Peliden Akhilleus
olycksdiger, till tusende kval för akhajernas söner

Turkiet 2015 047 En ganska imponerande byggnadslämning i Troja. Foto: Tommy Hansson

Krigshandlingarna inleddes med att prins Paris, son till konung Priamos i Troja, enleverade prinsessan Helena (med tillnamnet ”den sköna”) från dennas make, konung Menelaos i den grekiska staten Sparta och förde henne till Troja. Menelaos får hjälp i kriget av sin broder, konung Agamemnon i Mykene, som regerade hela det dåtida Grekland. Därefter böljar kriget fram och tillbaka tills grekerna tillgriper krigslisten att överlämna en stor trähäst till trojanerna som försoningsgåva. Inuti hästen ryms ett antal grekiska krigare med Odysseus, som funderat ut idén med trähästen, i spetsen.

På detta sätt kan staden Ilion och staten Troja intas och besegras. Odysseus drabbas emellertid av dödssynden hybris (övermod) som en följd av sin briljanta idé, något som högeligen förtörnar gudarna varför Odysseus tvingas till en mängd äventyrliga irrfärder (se ovan). ”Den trojanska hästen” har blivit en symbol för bedrägliga krigslister i stort, såsom skildras i vår svenske revykung Karl Gerhards berömda sång Den ökända hästen från Troja vilken kan avnjutas här:

https://www.youtube.com/watch?v=-p7fb12ZuXU

untitled I Karl Gerhards revy har ”Den ökända hästen från Troja”, det vill säga Nazitysklands femte kolonn, fått drag av svensk dalahäst.

Efter denna inledning är det så dags för mig att berätta litet om mitt besök den 1 februari på den historiska platsen Troja, belägen i Mindre Asien i landskapet Troas i dagens nordvästra Turkiet vid Dardanellerna i närheten av Hissarlik intill staden Canakkale. På grund av platsens betydelse ägnar jag hela denna text åt Troja.

Längs vägen intill dagens Troja finns ett antal souvenirbutiker och näringsställen, där jag passade på att dels inmundiga en öl av det fullt passabla inhemska märket Efos, dels inköpa en CD med turkisk instrumentalmusik. Jag köpte också något jag trodde var turkisk konfekt, men som i själva verket visade sig vara en uppsättning kryddor inklusive en liten kryddkvarn.

Turkiet 2015 050       Turkiet 2015 053 Vyer från utgrävningsområdet. Foto: Tommy Hansson

Utanför ingången till det Troja, som alltjämt är föremål för arkeologiska utgrävningar, finns en version av den mångomsjungna trähästen vars interiör hugade besökare kan ta sig en titt på. I området promenerar folk utklädda på samma sätt som de forntida krigarna förmodas ha varit skrudade, och den som vill kan låta fotografera sig bredvid en sentida Akilles, Hektor, Patroklos och allt vad krigsheroerna hette.

Troja återupptäcktes i mitten av 1860-talet av den brittiske arkeologen Frank Calvert, men den som på allvar grep sig an verket med utgrävningarna var tysken Heinrich Schliemann (1822-90), som ibland kallas den moderna arkeologins fader. Schliemann var i grunden affärsman och började med arkeologi först vid 41 års ålder. Han var utbildad såväl vid Rostocks som Sorbonnes universitet, men som arkeolog var han självlärd. Han behärskade 13 språk, bland dem svenska.

images       640px-MaskeAgamemnon Schliemann menade att han funnit kung Agamemnons av Mykene dödsmask i guld.

Schliemann urskiljde nio olika byggperioder och ett antal byggnadslämningar, men däremot inga direkta bevis för att ett forntida krig utkämpats här. Bland annat trodde han sig ha återfunnit konung Priamos guldskatt. Under sina utgrävningar i Mykene i Grekland hittade Schliemann vidare ett föremål som går under namnet Agamemnons dödsmask efter den mykenske konungen med samma namn. Heinrich Schliemann hade ett minst sagt levande intresse för den grekiska historien och gav sin son namnet Agamemnon.

Från Troja har man utsikt över ett landskap i vars bortre ända skymtar sundet Dardanellerna (tidigare kallat Hellesponten), känt från Första världskriget genom det för ententemakterna katastrofala slaget vid Gallipoli 1915-16 som blev en lika lysande triumf för turkarna.

Turkiet 2015 049 Utsikt från Troja över slätten som leder bort till Gallipolis och Dardanellerna (Hellesponten). Foto: Tommy Hansson

Om det Trojanska kriget skall slutligen sägas att det förevigats i form av en film, Troy, från 2004 i regi av Wolfgang Petersen med bland andra Brad Pitt som Akilles och Peter O´Toole som konung Priamos av Troja. Mer om filmen här:

http://www.svd.se/kultur/film/traig-troja-trots-hastjobb_23407.svd

På resa i västra Turkiet (I): Priene, Miletos och Didyma

22 mars, 2015

För ett par månader sedan gjorde jag en resa till och i västra delen av Turkiet omfattande en vecka. Det skedde sedan jag accepterat ett reseerbjudande från Travel Service Scandinavia (TSS) till mycket förmånligt pris. Avresa skedde från Arlanda den 29 januari 2015 med destination Izmir, det antika Smyrna, som i dag är Turkiets viktigaste hamnstad belägen vid Egeiska havet i Medelhavet. Izmir är till folkmängden Turkiets tredje största stad efter Istanbul och Ankara med 2 783 866 invånare (2011).

250px-REmpire-AsiaDen röda markeringen visar provinsen Asiens läge i det romerska riket.

Resan ägnades åt att, under ledning av en såväl hårt arbetande som sakkunnig yngre guide kallad Bedri, på plats studera historiska lämningar från områdets grekiskinfluerade forntid. Landsändan, belägen på halvön Mindre Asien, kallades under romersk tid provinsen Asien sedan Pergamons konung Attalus III år 133 före Kristi födelse (f. Kr.) genom sitt testamente överlämnat staden till Rom. 

Författaren till Johannes uppenbarelse i Nya testementet i Bibeln  skriver så från sin vistelseort på ön Patmos i sin tillägnan i bokens första kapitel:

Jag hälsar de sju församlingarna i provinsen Asien. Nåd vare med eder och frid ifrån honom som är, och som var, och som skall komma.

De sju kristna församlingar Johannes syftade på var Efesus, Smyrna, Pergamus, Tyatira, Sardes, Filadelfia och Laodicea (romerska/latinska namnformer). Några av dessa platser kommer jag att behandla i de texter om min resa jag avser författa här. Jag inleder med Priene, Miletos och Didyma som vår resegrupp besökte den 30 januari.

Turkiet 2015 014 Resterna av Athenatemplet i Priene med Akropolisklippan i bakgrunden. Foto: Tommy Hansson

Priene

Ruinerna efter Priene ligger på sydsluttningen av ett berg i den moderna staden Güllübahce och norr om floden Meanders nedre lopp. Stadens Akropolisklippa är belägen 200 meter ovanför staden. Att ta sig upp dit till fots för en något överviktig svensk med knäproblem är förenat med en del besvär, men visst var det värt mödan.

Priene, som ligger mitt emellan Magnesia och Miletos, tillhörde tillsammans med ett antal andra städer Joniska förbundet. I mitten på 600-talet f. Kr. erövrades staden av den lydiske konungen Ardys, varefter den nu till småstad degraderade forna storheten tillföll Perserriket under konung Kyros II år 545. /Fotnot/

Det ”nya” Priene anlades av världserövraren Alexander den store (356-323 f. Kr.) av Makedonien omkring år 330. Det var Alexander som anlade det mäktiga Athena-templet, något som anges i en inskrift på en av de sönderbrutna kolonnrester som i dag omger tempelruinerna. Priene kallades nu ”ett hellenistiskt Pompeji”. Även under den bysantinska tiden kom staden att spela en viss roll, och lämningarna efter flera kyrkor återfinns på platsen. Priene ödelades under den efterföljande osmanska perioden, då staden hette Samsun kalesi.

Turkiet 2015 016 Att ta sig nerför sluttningen där Priene ligger var lättare än att ta sig uppför…Foto: Tommy Hansson

Priene var föremål för arkeologiskt studium av engelska expeditioner på 1700- och 1800-talen, men de mest systematiska utgrävningarna leddes av tysken Karl Humann 1895-99 för Berlins museums räkning. Förutom det imponerande templet Athena Polias fanns på platsen även tempel tillägnade Kybele, Isis, Demeter samt Asklepios, en imposant teateranläggning, sjukvårdsinrättningar med mera.

Miletos

Turkiet 2015 017 Miletos – filosofernas stad. Foto: Tommy Hansson

Det mest bestående minnet från besöket i Miletos är tveklöst den sällskapliga katten, som lade sig tillrätta för en liten tupplur på min mjuka portfölj vid en servering utanför denna berömda ruinstad med sitt stolta förflutna. Det blev i alla fall några minuters slummer innan det var dags för uppsittning på bussen. De talrika herrelösa katter och hundar som ses överallt i Turkiet är förvånansvärt välhållna.

Miletos, som även brukar kallas ”filosofstaden”, var fordomdags med sina fyra hamnar en viktig hamnstad vid Medelhavs-kusten där floden Meander (Meandros på grekiska) rinner ut i havet.

Miletos anor går tillbaka ända till omkring 1320 f. Kr. Cirkus 500 hade staden expanderat till att bli ett riktigt imperium av kosmopolitisk karaktär, med inalles 80-90 kolonier främst vid Svarta havets kust i nordlig riktning. Det är emellertid i första hand för sina filosofer , noga taget de så kallade joniska naturfilosoferna, som staden är berömd. De främsta av dessa var Thales, Anaximenos och Anaximandros. Dessutom fanns här skriftställare och historieskrivare av viss rang.

untitled Ett visdomsord från Thales, väl värt att begrunda.

Mest ryktbar var Thales från Miletos, som levde mellan ungefärligen 625 och 545 f. Kr. Thales rankades som ”den förste filosofen” och föregick således den store Sokrates (cirka 469-399 f. Kr.) och sysslade även med astronomi och matematik; han räknades även till Greklands ”sju vise”. Historikern Herodotos uppger att Thales var vida berest och att han exempelvis besökte Egypten.

Enligt Aristoteles (cirka 384-322) lade Thales grunden till den filosofi som ställer frågan ”varifrån allt vara uppstått ifrån”. Thales svar var att allt som finns kommit från vatten. Enligt den lärde Thales hade människan vidare en odödlig själ. Han skall också ha framfört att ”Det svåraste i livet är att känna sig själv.”

Turkiet 2015 019 Teateranläggningen i Miletos på vilken en borg anlades. Foto: Tommy Hansson

Liksom alla andra platser i denna del av världen kom det joniska Miletos under seklernas lopp att tillhöra flera olika välden. Efter en lydisk period blev staden persisk under Kyros IIs erövringståg. År 502 deltog man i det ”joniska upproret” vilket dock krossades av Persien, som vid denna tid var världens dominerande stormakt. Miletos förstördes men byggdes åter upp efter grekernas seger mot Persien 479 – dock nådde det aldrig sin forna glans.

334 blir Miletos en del av Alexander den stores välde och 133 en romersk besittning i provinsen Asien. Under Bysans blir Miletos ett ärkebiskopssäte och borgen Castro Palation byggs upp på ruinerna av en stor arenateater. Hamnen, som tidigare slammat igen, öppnas igen och används också av de efterföljande osmanerna. Miletos nämns på ett par ställen i Nya testamentet, bland annat i Apostlagärningarna 20:15-17, med den latinska namnversionen Miletus.

Turkiet 2015 020 Trött kisse tar igen sig på min portfölj. Foto: Tommy Hansson

Miletos utgrävdes kring förra sekelskiftet av den tyske arkeologen Theodor Wiegand samt även under det begynnande 2000-talet.

Didyma

Didyma var en jonisk stad som låg i närheten av Miletos. Den ligger i dagens turkiska Didim, vars stolthet är det en gång mäktiga Apollontemplet som härbärgerade ett orakel – Didymaion – som var den grekiska världens näst berömdaste orakel efter det i Delfi i landskapet Fokis vid foten av berget Parnassos.

Oraklet i Delfi tillhörde också ett tempel helgat åt guden Apollon, som var son till Zeus och Leto samt konstens och musikens gud och den yppersta av bågskyttar. Apollon var tvillingbror till gudinnan Artemis, vars berömda tempel fanns i Efesos som jag återkommer till i en annan bloggtext.

Turkiet 2015 024 Bloggaren framför Apollontemplet i Didyma.

Didyma (som betyder tvilling) grundades på 500-talet f. Kr. till nämnde Apollons ära men förstördes av perserna år 499. Dess orakel, som handhades av prästerna, tillhörde en särskild släkt. Om till exempel en kung eller general uppsökte oraklet och frågade efter hur det förestående slaget skulle utfalla, svarade oraklet något i stil med att ”Segern går till den djärvaste” – vilket förstås kunde tolkas efter behag.

imagesMyntbild av den gudomligförklarade Alexander den store (356-323 f. Kr.).

Alexander den store tog tillbaka Didyma från perserna 334 och återhelgade oraklet, men Apollon-templet kom aldrig att bli färdigbyggt. 1905 och 1930 grävdes tempelområdet ut av, rätt gissat, tyska arkeologer. På vägen tillbaka till bussen passade jag på att i ett stånd inhandla ett par stilfulla kylskåpsmagneter med tempelmotiv av en trevlig man som tillverkat dem egenhändigt.

I följande avsnitt av min bloggskildring av Turkiet-resan kommer jag att beröra Izmir (Smyrna), Troja, Pergamon och resans clou, Efesos, där Artemis-dyrkarna försökte döda aposteln Paulus.

Turkiet 2015 028 Det här bistra lejonet vaktar Apollontemplet i Didyma. Foto: Tommy Hansson

Fotnot:

Summarisk översikt över de i sammanhanget förekommande tidsperioderna:

Jonien/Joniska förbundet, cirka 1000-talet-546 f. Kr.
Lydien, cirka 700-talet-546 f.Kr.
Perserriket, 546-334 f. Kr.
Hellenistisk tid, 334-146 f. Kr.
Romarriket, 146 f. Kr.-395 e. Kr.
Bysans, 395-1453 e. Kr.
Ottomanska (osmanska) riket, 1299-1923.

 

 

 

 

Den europeiska civilisationens grundpelare: Jerusalem, Rom, Aten

21 april, 2014

untitled Skulpturen ”Europa och tjuren” i Halmstad av Carl Milles.

Man bör inte begå misstaget att förväxla EU med Europa. Denna världsdel, som till ytan är världens näst minsta men till befolkningen tredje största, kommer att bestå också efter det att EU förpassats till historiens soptipp som överstatlig utopi.

De första människorna anses ha kommit till det som i dag är Europa för omkring 40 000 år sedan. Namnet Europa härrör från en fenicisk prinsessa som enligt legenden tillfångatogs av överguden Zeus i tjurgestalt. Hon fördes till den grekiska ön Kreta, där hon blev mor till Minos som grundlade den minoiska kulturen på ön.

Det brukar hävdas att den europeiska civilisationen och identiteten grundas på tre historiskt viktiga städer: Jerusalem, Rom och Aten.

Jerusalem ligger visserligen rent geografiskt sett inte i Europa men har ändå kommit att utöva ett avgörande inflytande över den europeiska utvecklingen. Jerusalem, i dag Israels officiella huvudstad, har en närmare 4000-årig historia och anses ha grundats omkring år 1800 före Kristi födelse av det kanaanitiska folkslaget jebuséerna som vi kan läsa om i den judiska bibeln.

Cirka 990 intogs staden av den israelitiske konungen David, som regerade sju år i Hebron och därefter 33 år i Jerusalem som han utsett till huvudstad i sitt rike. David efterträddes av sonen Salomo, som lät bygga ett tempel på Moria berg kring år 960 vilket dock förstördes av babylonierna 586 före Kristi födelse.

När det judiska folket återvände från fångenskapen i Babylon omkring år 500 började man uppföra det så kallade Serubbabels tempel, som konung Herodes den store flera hundra år därefter byggde vidare på. Det är detta tempel som vi läser om i den kristna bibeln i anslutning till Jesu och hans lärjungars verksamhet. Det förstördes, precis som Jesus förutsagt, vid romarnas intåg under general Titus år 70 efter Kristi födelse och har därefter inte återuppbyggts.

Israelresa 073 Västra tempelmuren i Jerusalem – judarnas heligaste plats. Foto: Tommy Hansson

I Jerusalem återfinns viktiga platser som Västra tempelmuren, Tempelberget med Omars moské och al-Aqsa-moskén samt Den heliga gravens kyrka vilken traditionellt sägs ha byggts över Kristi grav. Jerusalem är judarnas heliga stad men har också stor betydelse för kristendom och islam. Det var i Jerusalem som kristendomen grundades av Jesus och hans apostel Paulus, den tidigare fanatiskt antikristne fariséen Saulus. Paulus och Jesu främste lärjunge Petrus begav sig efter Jesu korsfästelse till Rom som var världens dåtida centrum.

Både Paulus och Petrus avrättades av den romerska makten, men deras och otaliga andra kristnas martyrium lade grunden till en mäktig religion som på 300-talet blev romersk statsreligion då kejsar Konstantin den store omvände sig till kristendomen. Kristendomen spreds sedan över världen och är i dag världens största religion med omkring 2,2 miljarder anhängare.

Rom, dit alla vägar sägs bära, grundades enligt traditionen år 753 före Kristi födelse. Den romerska kulturen anses vara den kultur som spelat störst roll i världshistorien. Romarna utropade sin självständighet från etruskerna i form av en republik år 509. År 27 före Kristi födelse avlöstes republiken av ett kejsardöme med Augustus som förste kejsare.

imagesAQNF5XIF Rom brukar ibland kallas ”den eviga staden”.

Som höjdpunkt i den romerska odlingen betraktas ofta jus romanum, den romerska rätten. Den upplevde sin glansperiod under de tre första århundradena efter Kristi födelse men dess inflytande är kännbart än i dag. Den romerska rättsutövningen har inspirerat och varit underlag för utvecklingen av det moderna rättsväsendet i flertalet europeiska länder.

När vi talar om Roms betydelse kan vi inte undvika att nämna det språk som talades i antikens Rom, latinet. Latinet användes allmänt som den första kristna kyrkans språk, något som fortfar än i dag inom den traditionsbundna romersk-katolska kyrkan. Latinet spreds genom kristendomens utbredning vidare ut i världen och har ända in i våra dagar fungerat som ett lingua franca i den lärda världen.

Atens historia är sannolikt lika lång som Roms och sägs ha grundats av konung Kekrops. Stadens ursprungliga utbredning var koncentrerad till borgklippan Akropolis. Stadens storhetstid inträffade efter Perserkrigen på 480-talet före Kristi födelse men förlorade med Peloponnesiska kriget 431-404 sitt forna inflytande. Under romarväldet kom dock staden att behandlas med stor välvilja och mildhet.

untitled Sokrates: den klassiska grekiska filosofins fader.

Aten anses ha utgjort demokratins vagga, men det måste understrykas att den demokrati (som betyder ”folkstyre”) det var fråga om endast omfattade fria, vuxna män. Kvinnor, slavar och utlänningar hade inget som helst att säga till om. Således hade den atenska demokratin betydelse för endast cirka 30 000 av stadsstatens 300 000 invånare, det vill säga 10 procent. Dem som demokratin omfattande hade emellertid ett stort inflytande över Atens angelägenheter.

Statsmannen Solon tillskrivs äran av att ha lagt grunden för den atenska demokratin genom de reformer han införde 594 före Kristi födelse, då de rikas makt begränsades och de fattigas villkor förbättrades.    I övrigt måste man nämna Atens och den grekiska civilisationens avsevärda inflytande över världshistorien då det gäller områden som filosofi, konst, arkitektur, läkarvetenskap och matematik.

Atens störste son var enligt mitt förmenande Sokrates (cirka 469-399 före Kristi födelse), den grekiska och västerländska filosofins fader. Hans verksamhet är känd för eftervärlden genom lärjungen Platons dialoger. Genom den samtalskonst han utövade på Atens gator och torg lade han grunden för modern kunskapsteori och logik.

Genom Sokrates ifrågasättande av etablerade normer – om man så vill ”den politiska korrektheten” – blev han till sist en nagel i ögat på Atens makthavare och avrättades efter beslut i den atenska folkförsamlingen år 399. Han anklagades för ateism och sofism samt för att ha förfört den atenska ungdomen. Avrättningsmetoden bestod i att Sokrates ur en bägare tvingades inmundiga en dryck innehållande bland annat den giftiga odörten.

untitled Chimay heter ett utmärkt belgiskt öl.

Kommer då Bryssel att i framtiden tillmätas samma betydelse som Jerusalem, Rom och Aten? Nej, knappast. Inte på annat sätt än att det var här som den Europeiska Unionens missriktade maktambitioner hade sitt säte, vilket knappast kan anses vara någon större bedrift i sig.

Och naturligtvis som ursprungsstad för pommes frites, brysselkål och brysselspetsar. Det utmärkt goda belgiska ölet inte att förglömma.

Talman plockar ner mästerverk av feministiska skäl

19 december, 2013

secondColumn-4x3Barockmålningen ”Juno” av G. E. Schröder orsakar moralpanik hos riksdagens förste vice talman.

http://www.di.se/artiklar/2013/12/19/talmannen-fick-nog-av-bara-brost/

Den skenande politiska korrektheten kan ta sig många olika uttryck. Genom moralistisk konstcensur, exempelvis.

Tidningen Dagens Industri berättar överst om hur barockmästerverket ”Juno” av den på sin tid mycket uppskattade hovmålaren Georg Engelhard Schröder plockades ner från väggen i riksdagens gästmatsal på grund av anstötlig nakenhet.

Initiativtagaren till avlägsnandet av ”Juno”, riksdagens förste vice talman Susanne Eberstein (S), förklarar censuråtgärden på följande sätt:

Jag tycker att det mer är en feministiskt (sic) fråga. Det är tråkigt med en barbröstad kvinna när jag sitter på offentliga middagar med utländska gäster. Jag tycker det känns litet svårt att sitta där med män som tittar på oss kvinnor.

I Dagens Industri uttalar sig även en ”anonym talman” så här: ”Man måste ju tänka på de utländska gästerna, speciellt de från muslimska länder.”

Personligen tycker jag, icke minst som gammal konstvetare, att det förefaller märkligt att en vice talman helt självsvåldigt kan lyfta ner en tavla  från 1700-talet på grund av en feministisk nyck. Har riksdagen inte tillgång till konstnärlig expertis som kan förhindra pinsamma fadäser av detta slag?

untitled G. E. Schröder har även målat altartavlan i Norrbärke kyrka.

Det förtjänar nämnas i sammanhanget att Juno minst av allt var någon oanständig gestalt. Hon var den högsta gudinnan i romersk mytologi, gift med överguden Jupiter. Juno, som månaden juni är uppkallad efter, förknippades  med gifta kvinnor och barnafödande. Hon motsvaras i grekisk mytologi av den med Zeus förmälda Hera.

Konstnären Georg Engelhard Schröder (uttalas ”Skröder”) föddes i Stockholm 1684 och var son till en från Nürnberg invandrad guldsmed. Han var en lärjunge till den kände konstnären David von Krafft. Schröder vistades utomlands 1703-24 och anställdes vid hemkomsten som ”hovkonterfejare”, det vill säga kunglig porträttmålare. 1745 blev han hovintendent. Han avled 1750.

Schröder utförde ett antal porträttmålningar av konung Fredrik I och har bland mycket annat svarat för kyrkomålningar som finns i exempelvis Drottningholms slottskapell, Östermalmskyrkan, Växjö domkyrka, Norrbärke kyrka och Mariefreds kyrka.

1037914057 Susanne Eberstein gillar inte att män tittar på kvinnor.

Det brukar talas om att politiker inte skall lägga sig i konst. Men det gäller kanske inte om man är feminist? Tilläggas kan, apropos Ebersteins argumentation, att den dag män slutar titta på kvinnor kommer människosläktet att dö ut.