I eskimå- och indiandebatternas Sverige

Eskimåer i färd med att bygga en igloo.

Som alla vet är ord som ”neger” och ”zigenare” mer eller mindre utmönstrade ur ärans och hjältarnas språk (även om termen ”antiziganism”märkligt nog lever kvar). Nu höjs röster för att även ”eskimå” och ”indian” skall gå samma öde till mötes och stämplas som ”rasistiska” och ”kränkande”.

I Sverige har de statliga mediabolagen SR och SVT gått i bräschen för att man skall sluta använda orden eskimå och indian eller i varje fall vara sparsam med användandet. När det gäller det förstnämnda ordet vill man ersätta det med ”inuit”. Detta bygger på den felaktiga föreställningen, att inuiter är synonymt med eskimåer.

Sanningen är att inuiter är ett folkslag i eskimåernas östliga utbredningsområde. Ett annat folkslag är yupik, som återfinns i det västliga utbredningsområdet, det vill säga Alaska och den östliga delen av Sibirien. Båda dessa etniska grupperingar är alltså eskimåer. https://sv.wikipedia.org/wiki/Eskim%C3%A5

Detta kan jämföras med förhållandet mellan folkslagen romer och sinti, vilka båda sorterar under zigenarna. Eftersom ordet ”zigenare” numera anses som svårartat rasistiskt kallas dessa med politiskt korrekt språkbruk ”romer”, varför man lätt bibringas det felaktiga intrycket att sinti upphört existera, En prominent företrädare för sinti var gitarrvrituosen Django Reinhardt (1910-53), vilken på Wikipedia helt felaktigt påstås vara av ”romsk” härkomst. https://sv.wikipedia.org/wiki/Sinti

I samband med Black Lives Matter-vänsterns (BLM) härjningar de senaste månaderna har sådana entiteter som traditionellt haft med ordet ”eskimå” i namnet fått kalla fötter och skakar av rädsla för att bli ansedda som rasister. Förståeligt på ett sätt men väldigt fegt ur ett annat perspektiv. Dit hör den amerikanska glassen Eskimo Pie, som räknar sina anor tillbaka till 1921 då den skapades av företaget Dreyer´s Grand Ice Cream som världens första pinnglass. https://www.allas.se/mat-och-dryck/nostalgi-minns-du-glassarna-fran-60–70–80–och-90-talet/132527

Man frågar sig om ens namnet Igloo på GB Glaces bekanta isglass Igloo, som nyligen återupptagits i sortimentet, kan vidmakthållas i nuvarande situation med en kränkningsindustri till synes utom all kontroll. https://www.aftonbladet.se/matdryck/a/Adgav5/nostalgiglassen-igloo-kommer-tillbaka

Eskimo Pie var världens första pinnglass med anor från 1921.

Inte heller ägarna till Edmonton Eskimos i Alberta, Kanada har kunnat hålla nerverna i styr. Klubben, som ägnar sig åt amerikansk fotboll, bildades 1949 men har nyligen meddelat att man ämnar byta namn. Tills vidare kallar man sig Edmonton Football Club, vilket BLM-fanatikerna lär få svårt att invända mot.

CFL’s Edmonton Eskimos dropping ‘Eskimo’ from team name

Jag vet inte hur utbredd uppfattningen att ”eskimå” är en nedsättande term är bland eskimåerna/inuiterna/yupik själva, men en som inte håller med om detta är 74-årige Lars-Emil Johansen som har ett förflutet som ordförande i den grönländska landsstyrelsen. ”Om man ändå vill leta efter något kolonialt”, citeras Johansen i Kristeligt Dagblad, ”kan man väl finna det i ordet grönländsk. Det är ett danskt ord och inte något vi har i vårt språk.” Grönland kallas på det inhemska språket Kalaaallit Nunaat. https://www.kristeligt-dagblad.dk/danmark/tidligere-landsstyreformand-jeg-er-stolt-af-vaere-eskimo?utm_source=facebook&utm_campaign=post&utm_content=new&fbclid=IwAR0wC_LeUrMdfonqzrAYOjvnMEHb59bzyS5WjUALBo1TP8ZuMurISViAuQ4

Ordet ”indianer” var vad den italienskfödde upptäcktsresanden Christofer (Cristoforo) Columbus (1451-1506) kallade invånarna i Karibien sedan han anlänt dit 1492. Indianer, indos i spansk översättning, är således bevisligen en felaktig term för ursprungsbefolkningen i de olika delarna av Amerika men har ändå hängt kvar i ett drygt halvt årtusende. https://sv.wikipedia.org/wiki/Indianer

Det är emellertid inte förrän i dessa yttersta av dagar, då den politiska korrektheten går fram som ett rytande lejon, som benämningarna indian och indianer har kommit att anses som rasistiska och nedsättande. Givetvis anses då även ”redskin” (rödskinn) vara av samma kaliber, även om det knappast är mer så än ”paleface” (blekansikte), som indianerna kallar vita människor för.

Washington Redskins byter namn.

Det kommer därför inte som någon jätteskräll att det amerikanska fotbollslaget Washington Redskins, grundat 1936, i samband med BLM-kravallerna aviserat namnbyte. Numera kallar sig laget Washington Football Team, men Washington Warriors har nämnts som ett tänkbart namn i framtiden. Vad pacifisterna säger om det är förstås en annan femma. Det vann NFL-titlarna 1983,1988 och 1992.  https://www.independent.co.uk/sport/us-sport/national-football-league/washington-redskins-new-name-change-football-team-2020-nfl-latest-a9635001.html

Hur det kommer att bli med det amerikanska motorcykelmärket Indian, producerat av Indian Motorcycle Company, har jag ingen information om. En av företagets grundare 1901 var för övrigt svenskfödde Oscar Hedström. https://sv.wikipedia.org/wiki/Indian_(mc) Eller om stjärnbilden Indianen, som hetat just så sedan 1500-talet, på södra stjärnhimlen nu måste namnändra. https://sv.wikipedia.org/wiki/Indianen

Att namn på glassar kan vara ett känsligt kapitel för lättkränkta är ett känt fenomen. Den minnesgode erinrar sig att GB kände sig tvingat namnändra sin nya lakritsöverdragna glass Nogger Black till Lakritspuck, då den ökända lobbyorganisationen Centrum mot rasism påstod att namnet kunde föra tankarna till rasistiska öknamn på svarta människor. Nu är det Triumf Glass populära glass Sitting Bull med strösselöverdrag som är på tapeten.

En uppenbart överkänslig person vid namn Antonie Grahamsdaughter har menat att namnet Sitting Bull är ”skamligt”, vilket fått Triumf Glass försäljnings- och marknadschef Felix Müntzing att överväga att ändra namn på den ifrågavarande produkten: ”Tiderna förändras. Vi behöver göra en ny bedömning gällande varumärket och utseendet och allt som hör till produkten.” https://www.svt.se/nyheter/lokalt/vast/triumfglassen-sitting-bull-kritiseras-det-ar-skamligt

Sitting Bull är uppkallad efter den ledande indianhövdingen Sitting Bull (Sittande tjuren), som levde mellan 1831 och 1890 och tillhörde Sioux-indianerna. Sitting Bull uppträdde sedan stridsyxan grävts ned tillsammans med westernhjälten ”Buffalo Bill”, William Frederick Cody, i dennes vilda västern-shower. Jag betvivlar att han hade känt sig förnärmad över att ett svensk glassbolag uppkallat en glass efter honom. https://sv.wikipedia.org/wiki/Sitting_Bull

Indianerna från Kumla tillhör den svenska speedwayeliten sedan många år.

Speedwayklubben Indianerna (Kumla MSK) kan bli ytterligare ett offer på den heliga kränkthetens altare, låt vara att företrädare för föreningen sagt att de helst vill behålla det gamla namnet som hängt kvar ända sedan grundandet 1936. Man utesluter ändå inte att det kan bli fråga om namnbyte. https://www.svt.se/nyheter/lokalt/orebro/indianerna-ska-analysera-foljderna-av-ett-namnbyte

Liknande diskussioner förs även i ishockeyklubben Frölunda Indians, även Frölunda HC och tidigare Västra Frölunda HC. Klubbens lagkaptenen Joel Lundqvist är mycket positivt till namnet: ”För mig står indianen för något positivt. För kämpaglöd och för att strida – med indianen.” https://www.expressen.se/gt/sport/hockey/shl/experten-frolunda-bor-byta-namn-nu/

För både eskimåer och indianer gäller att det ofta påstås att respektive ”ursprungsbefolkning” finner dessa namn, och deras användning i idrotts- och andra sammanhang, stötande. Frågan är emellertid: hur kan man veta det? Oftast grundar sig sådana antaganden på vad någon verbal företrädare för gruppen ifråga hävdar offentligt. Jag har dock aldrig sett någon opinionsundersökning som bekräftar detta, och jag tvivlar starkt på att någon sådan utförts.

Det skulle onekligen vara uppfriskande om något företag eller idrottsklubb som hamnar i skottlinjen på grund av sitt namn vågade stå upp mot kränkningsproffsens pockande krav och behåller det inarbetade namnet!

Fotnot; 2009 skrev jag ett blogginlägg med rubriceringen ”I negerdebatternas Sverige”. https://tommyhansson.wordpress.com/2009/09/24/1407/

Jo, människovärdet omfattar alla!

Här är icke jude eller grek, här är icke träl eller fri, här är icke man och kvinna. Alla ären i ett i Kristus Jesus. (Galaterbrevet 3:28, 1917 års bibelöversättning)

Nyligen deltog denna bloggare i en diskussion på Facebook om människovärdet. Några av debattörerna ifrågasatte tesen om alla människors lika värde.

Mohandas Gandhi: värd att räddas?

Ett exempel som framställdes: vem skulle du rädda om Hitler och Gandhi båda befann sig i livsfara? Exemplet skulle visa, att Gandhi var mer värd och att alla vettiga människor skulle välja honom framför den onde folkförstöraren och massmördaren Hitler. Ergo: alla är inte lika mycket värda.

Problemet är bara, att detta låt vara osannolikt konstruerade exempel inte alls visar det som det påstås visa: att alla människor inte är lika mycket värda. Vad det visar är endast att de flesta människor i vår del av världen, med våra värderingar och historiska erfarenheter, sannolikt skulle välja att rädda den pacifistiske fredsförespråkaren Gandhi och inte mannen som startade Andra världskriget och lät mörda sex miljoner judar och andra oönskade folkgrupper.

Om detta exempel i stället förelades en muslimsk publik är jag för min del övertygad om, att utfallet skulle bli annorlunda. De flesta muslimer skulle antagligen välja att rädda Hitler, eftersom a) ideologin islam har en hatisk inställning till judar och många – dock säkerligen inte alla – muslimer därför anser att Adolf Hitler var en ljusgestalt; b) muslimer, särskilt sådana bosatta i Indien med omnejd, inte brukar uppskatta hinduer som mahatma Mohandas Gandhi.

Hitler är populär i vissa kretsar…

Ett annat exempel som anfördes mot mitt uppslutande bakom tanken om alla människors lika värde gällde vilken individ jag skulle rädda först, mitt eget eller någon annans barn om jag ställdes inför det valet. Detta är ett ännu sämre exempel än det om Hitler versus Gandhi. Ty vilken förälder som helst skulle givetvis i första hand rädda sitt eget barn om det inte gick att rädda båda två – blod är tjockare än vatten. Detta är emellertid ett subjektivt ställningstagande utgående från föräldraskapet – båda barnen är självfallet lika mycket värda.

Ytterligare argument mot tesen om alla människors lika värde i ovannämnd diskussion var, att ordet ”värde” är en felöversättning av ”dignity” – som betyder värdighet, icke värde – från engelskan i FNs deklaration om de mänskliga rättigheterna. Må så vara. Detta resonemang är likafullt i mina ögon inte ett dugg övertygande, och detta främst därför att FNs deklaration om de mänskliga rättigheterna är inte något avgörande bevis för tesen om alla människors lika värde.

”Dignity” betyder värdighet, ej värde.

Här en intressant diskussion i ämnet i tidskriften Scandia: http://www.tidskriftenscandia.se/?q=node/1121 I Scandias text citeras bland andra den tyske filosofen Immanuel Kant och hans sentida svenska kollega, ateisten Ingemar Hedenius. Den sistnämnde anförde 1982 följande:

Att alla människor har samma värde är detsamma som att alla människor har samma mänskliga rättigheter och samma rätt att få dem respekterade och att ingen människa i detta avseende är förmer än någon annan.

Bättre än så torde inte det gemensamma människovärdet kunna uttryckas i ett sekulärt perspektiv.

Ytterligare ett argument mot tesen om det gemensamma människovärdet är att den så ofta missbrukas i syfte att rättfärdiga politiska överväganden – vilket är så lätt att genomskåda att det är närmast förbluffande att inte fler har gjort det. Det faktum att alla är lika mycket värda är ju exempelvis inte något hållbart argument för att alla världens flyktingar eller andra migranter skall få bosätta sig i Sverige. Alla får helt enkelt inte rum i vårt land, även om en tidigare statsminister noterat att det finns stora skogar i Norrland och vidsträckta slätter i södra Sverige.http://www.expressen.se/nyheter/fredrik-reinfeldt-gott-om-plats-for-flyktingar/

Att frasen ”alla människors lika värde” missbrukas i alla möjliga och omöjliga tonarter och röstlägen i den politiska korrekthetens tecken är dock inget verkligt argument för att den skulle vara falsk. Även det som framstår som politiskt korrekt kan faktiskt även vara i verklig mening korrekt, även om det för oss systemkritiska dissidenter kan kännas aningen olustigt att nödgas medge detta.

Judar ansågs inte vara värda något i Hitlertyskland utan kunde saklöst utrotas.

I syfte att få rätt uppfattning om alla människors lika värde krävs dock att vi går utöver våra mänskliga värderingar, hur högstämda dessa än må förefalla. Sekularismens värderingar är nämligen osäkra och kan vara högst tillfälliga beroende på vilket samhällssystem alternativt vilken regim som råder.

I kommunistiska diktaturstater såsom Stalins Sovjetunionen eller dagens Nordkorea ansågs/anses endast medlemmar av den så kallade arbetarklassen besitta ett högre värde. Personer tillhöriga borgar- eller kapitalistklassen är däremot försumbara och kan fängslas eller avlivas efter gottfinnande. I Hitlertyskland var endast företrädare för den ”ariska” rasen något värda, under det att  folkgrupper såsom judar, zigenare, slaver, handikappade eller Jehovas vittnen helst skulle utrotas.

Om vi går till vårt eget svenska samhälle har ofödda individer ett inte särskilt högt värde, då de saklöst kan dödas fram till en viss tidpunkt om modern så önskar. I USA har de ofödda ett ännu sämre skydd – de kan dödas och styckas ända fram till födelseögonblicket (något som kallas partial birth abortion) och kroppsdelarna säljas vidare inom sjukvårdsindustrin.http://www.nrlc.org/archive/abortion/facts/pbafacts.html

Sankt Paulus: ”Här är icke jude eller grek…”.

Förhållanden som dessa gör att jag städse ställer mig skeptisk till högstämt tal om det sekulära samhällets välsignelser. Vilket får mig att anknyta till aposteln Pauli ord hämtade ur brevet till Galaterna överst i texten, ord som avfattades omkring 2000 år innan FNs deklaration om de mänskliga rättigheterna sattes på pränt.

Enligt kristen etik bestäms nämligen människovärdet av den högre verklighet vi benämner Gud. Endast himlens och jordens skapare, som alla människor är avbilder av, förmår definiera människovärde: ”Här är icke jude eller grek…”.

Därmed blir vi inte beroende av värderingar och värden som är bundna av tid, rum och ideologi utan har en absolut måttstock trotsande tid och rum att förhålla oss till. Om vi däremot hävdar att alla inte är lika mycket värda befinner vi oss på ett farligt sluttande plan.

Vi måste nämligen, utifrån vår sekularistiska utgångspunkt, bestämma oss för vilka som är mindre värda än vi själva (ty att vi själva är de allra mest högstående individerna är självklart), och vi måste också bestämma hur vi skall gå till väga med dessa. Skall vi nöja oss med att bemöta dem i en debatt? Låtsas att de inte finns? Eller skall vi hindra dem från att komma till tals? Skall vi fängsla dem? Eller helt enkelt eliminera dem för gott?

Om folkmord (I): Vikten av att minnas Förintelsen

 Judarna tvingades bära gula davidsstjärnor under förintelseepoken.

http://unitedwithisrael.org/watch-why-we-remember-the-holocaust/?utm_source=MadMimi&utm_medium=email&utm_content=Remembering+the+Holocaust%3B+Survivors+Say+%27Never+Again%27+with+Iran&utm_campaign=20150416_m125358422_Remembering+the+Holocaust%3B+Survivors+Say+%27Never+Again%27+with+Iran&utm_term=more_btn_light_png

I Israel har den 15-16 april vad som kallas Förintelsens minnesdag (på hebreiska Yom Hashoah) högtidlighållits. Innevarande år är det yttermera 70 år sedan allierade trupper befriade koncentrationslägrens överlevande fångar och för en hel värld uppenbarade nationalsocialismens ofattbara grymheter.

Runt sex miljoner judar samt minst lika många individer – totalt cirka 14 miljoner – hemmahörande i andra folk och grupperingar hade mördats eller avlidit till följd av de omänskliga förhållandena i lägren. Allt för att nazisterna skulle förverkliga sin sinnessjuka idé om att manifestera den imaginära ”ariska rasens” överhöghet genom att med berått mod utplåna människor – judar, slaver, zigenare, kristna grupper , handikappade, homosexuella – vilka betraktades som ”underlägsna”.

Varför är det viktigt att minnas Förintelsen? En film på drygt åtta minuter (länken överst) ger några av svaren på den frågan.

I samband med Andra världskrigets slut, och det hitleristiska barbariet hade blottlagts i all dess osminkade omänsklighet, rådde det en nära nog allmän samstämmighet i att detta aldrig skulle få – eller ens kunde – upprepas. Jag skriver ”nära nog”, ty övervintrade nationalsocialistiska krigsförbrytare, vilka satt sig i säkerhet främst i Latinamerika eller Arabvärlden, förblev sina antisemitiska/nationalsocialistiska ideal trogna.

 Befrielsens timma är inne för de överlevande i Auschwitz.

Så var också fallet med stormuftin av Jerusalem, Hajj Mohammed al-Husseini (1895/97-1975), som samarbetade nära med Hitler och andra nazistledare under kriget och därefter använde sin palestinska plattform i syfte att förgöra judarna och staten Israel. Det misslyckades han dessbättre med, men stormuftins och de tyska nazisternas arv lever vidare i dagens palestinaarabiska rörelser i Gaza och på den så kallade Västbanken.

Förintelsen möjliggjordes av en kombination av orsaker. Att idén därom skulle uppstå i det gamla kulturlandet Tyskland, med dess mångfald av filosofiska tänkare, diktare och kompositörer, måste betecknas som ganska sensationellt. Tyskland var därtill en ny men dock demokrati med ett rikt utvecklat kulturliv. Genom umbärandena under Första världskriget 1914-18, en orättvis fred och uppkomsten av en demonisk ledare som Adolf Hitler som massorna okritiskt följde krattades manegen för den stora katastrofen.

Exemplet Förintelsen visade vilka avgrunder människor är kapabla sjunka ner till under vissa extrema förutsättningar. Utvecklingen under efterkrigstiden fram till våra dagar visar också hur kort det historiska minnet kan vara. Det land som tillerkändes judarna som en fristad efter sekler av förföljelser med kulmination i Förintelsen, Israel, är i dag för många inklusive de svenska Socialdemokraterna en syndabock för det instabila läget i Mellanöstern, liksom judarna mördas, bespottas och trakasseras av islamska extremister som hämtar näring i 1400 år av muslimskt judehat och en ännu längre tid av arabiskt ressentiment.

Just när detta skrivs förbereder den islamistiska terroriströrelsen Hamas, som backas upp av den shiamuslimska skurkstaten Iran, ännu en väpnad konflikt med den judiska stat som gav Gaza självständighet för tio år sedan:

http://www.israeltoday.co.il/NewsItem/tabid/178/nid/25655/Default.aspx?topic=article_title

Samtidigt är USAs president Barack Obama, som i förintelsefilmen som nämns ovan med darr på stämman talar om att vi aldrig får glömma det som hände för mer än 70 år sedan, sysselsatt med att förhandla fram ett kärnenergiavtal med Iran som kan ge mullorna i Teheran ett djävulskt vapen med  vars hjälp de kan förverkliga sin vision om att utplåna den judiska staten.

 Beväpnade Hamas-barn i Gaza.

Israels legendariska premiärminister Golda Meir sade en gång att den dag palestinaaraberna älskar sina egna barn mer än de hatar judarna, så kommer det att bli fred i Mellanöstern. Vägen dit tycks tragiskt nog vara väldigt lång.

Vi som menar oss tillhöra den civiliserade delen av världen får emellertid aldrig tveka om, att Förintelsen är en mänsklig tragedi som aldrig får upprepas under några som helst omständigheter.

Kränkthetsindustrin för högvarv: SAOL inför varningstexter

 

 Gatuartisten Dan Parks chokladboll känner sig kränkt…

http://www.dn.se/kultur-noje/saol-avrader-fran-krankande-ord/

Svenska akademiens ordlista (SAOL) kom ut första gången 1874, medan den 13e och senaste upplagan såg dagens ljus 2006. Inför den kommande, 14e upplagan som publiceras om cirka en månad aviseras en tidstypisk nyhet: ord som kan uppfattas som ”kränkande” förses med varningstexter samtidigt som påbjudna ersättningsord anges. Mer härom via länken till Dagens Nyheter Kultur överst.

Den kommande upplagan av SAOL kommer att innehålla 13 000 nya ord under det att 9000 tvingas skatta åt förgängelsen. Ett hundratal av de gamla orden skall således förses med alternativ, då dessa enligt förhärskande politisk korrekthet (PK) kan betraktas som dödskallemärkta.

Det gäller ord som lapp (skall heta ”same”), neger (”svart”), negerboll (”chokladboll”) samt zigenare (”rom”).

Sven-Göran Malmberg, huvudredaktör för SAOL, citeras i DN:

Det har alltid funnits markeringar om ord som är nedsättande och kan verka stötande, men det som är lite nytt är att det tydligt står vad man ska säga i stället.

Alltså inte vad man kan eller bör säga, utan vad man SKA säga; vad PK-operatörerna med sina pekpinnar beordrar oss att säga och skriva. Det känns onekligen melankoliskt när kränkthetsindustrin, som genom exempelvis kommunala mångfaldsstrateger, diskrimineringsombudsmän och inte minst medlemmar av journalistkåren, expanderat ända in i de finare salongerna.

De alternativ som anges ovan är dock inte invändningsfria. Ta ”svart”, som ett tag var högsta mode. Det ordet är inte längre lika oomtvistat, numera skall man ju helst  använda olika variationer av ordet ”afro”, typ afro-amerikan, afro-svensk etcetera. Eller kort och gott ”afrikan”, något om dock kan misstolkas – det finns ju även vita afrikaner, främst i eller stammande från länder som Sydafrika, Namibia och Zimbabwe.

 ”Django” Reinhardt var sinto – inte rom.

När det gäller zigenare kan ordet ”rom” i dess ställe vara direkt etniskt felaktigt. Det finns också en zigenargruppering som kallas ”sinti” och som i dag håller till huvudsakligen i Tyskland, Österrike och i någon utsträckning också i Benelux-länderna. Män från sinti kallas sinto och kvinnor sintisa. En känd sinto var den legendariske jazzgitarristen Jean ”Django” Reinhardt (1910-53), vilken oftast felaktigt benämns som ”rom”.

Ordet lapp är svårt att undvika när man talar om Lappland, landets till ytan största landskap. Hittills har jag inte hört talas om att ens kränkthetsindustrins eljest outtröttliga representanter vill döpa om Lappland till Sameland. Men det kanske kommer.

Vad Svenska akademien beträffar ger den även sedan 1898 ut Svenska akademiens ordbok (SAOB), som behandlar all skriven svenska från och med 1521.

För den som vill läsa mer om användandet av ordet neger i skilda sammanhang kan jag rekommendera min egen bloggtext enligt länken nedan:

https://tommyhansson.wordpress.com/2009/09/24/1407/

 

När de svenska zigenarna skulle assimileras

 Carl-Herman Tillhagen (till vänster) och Arne Trankell möts i dåtidens enkanaliga television 1965 med ”zigenarfrågan” som ämne.

När jag studerade etnologi (folklivsforskning) vid Stockholms universitet i början på 1970-talet kom jag i kontakt med namnet Carl-Herman Tillhagen (1906-2002).

Tillhagen var en etnolog som specialiserat sig på folkloristik och var verksam som intendent vid Nordiska museet. Mot slutet av sin yrkesbana var han även gästprofessor i USA.  Jag kom i personlig kontakt med denne vänlige gentleman då jag samlade in material till min tvåbetygsuppsats om sägnerna i Halland kring den föregivne gasten (spöket) Pål Rasmus, som trycktes i Varbergs museums årsbok 1979.

Uppsatsen omnämns här:

http://pra-antikvariat.se/listor/etnologi.html

Orsaken till att jag tar upp Carl-Herman Tillhagen här är emellertid en helt annan. Han var nämligen på sin tid landets ohotat främste expert på svenska zigenare (romer) och tillsattes av staten 1954 som ansvarig för den så kallade Zigenarutredningen. Han var därefter expert på zigenarfrågor i Arbetsmarknadsstyrelsen (AMS) från 1959 och i Socialstyrelsen 1961-66. Detta var innan ordet ”zigenare” lystes i bann och ersattes av ”romer”.

Tillhagen berättar i ett TV-program från den 25 januari 1965 för professor Arne Trankell (1919-84), ingående i serien ”Duellen”, om sina rön om svenska zigenare utifrån sin då nyligen publicerade bok Zigenarna i Sverige (Natur och kultur förlag 1965, 173 sidor).

TV-programmet kan avnjutas här:

http://www.svtplay.se/klipp/132724/romsk-kultur-och-zigenarfragan

Att hävda att Carl-Herman Tillhagen var expert på vad som på sin tid kallades ”zigenarfrågan” i Sverige är en verklig underdrift. Han hade, då ovannämnda TV-program spelades in, under 22 års tid varit i ständig kontakt med zigenare och personligen träffat var och en av landets då cirka 1000 zigenare, vilka han enligt egen utsago lärt sig älska.   

 Nutida zigenarläger befolkat av tiggare från Östeuropa.

Den zigenare han träffat mest var den ledargestalt han kallar ”gubben Taikon”, det vill säga Johan Taikon som var far till de bekanta författarinnorna Katarina och Rosa Taikon.

Här en intervju med Rosa om hennes barndom:

http://www.spl.nu/spl-nyheter/livslang-kamp-till-synes-utan-slut

När Carl-Herman Tillhagen av professor Trankell får frågan vad ”zigenarfrågan” egentligen är svarar han att frågan är komplicerad, men att den i hög grad gäller att få de svenska zigenarna integrerade i samhället. Tillhagen hade under sitt studium av denna folkgrupp sett hur de levde.

En del, förklarade Tillhagen, var visserligen lyckliga med att bo i tältläger och vagnar under påvra förhållanden, speciellt så länge de kunde få sin utkomst genom sina traditionella sysslor som exempelvis guldsmeder, kittelflickare och hästtränare. ”Men när det underlaget försvann”, förklarar Tillhagen, ”var det uppenbart att de måste in i samhället”. Särskilt var det bostadsfrågan som måste lösas – genom Carl-Herman Tillhagens oförtröttliga insatser kunde 90 procent av alla svenska zigenare få en fast bostad och slippa ifrån de hälsovådliga tältlägren.

Alla problem var emellertid inte lösta i och med att lejonparten av zigenarna fick fast bostad. Det gällde också att de inte skulle isolera sig genom att låsa in sig i de egna bostäderna, låt vara att där fanns alla tidens moderna bekvämligheter. Det krävdes också miljöanpassning, skolgång för barnen, utbildning för de vuxna – många av dessa var analfabeter – och att männen fick tillgång till yrkesarbete. Som vi skall se nedan förblev så gott som alla av dessa problem dessvärre olösta.

Carl-Herman Tillhagens närmast hjältemodiga kamp för att få de svenska zigenarna att assimileras i samhället blev på flera sätt framgångsrik. Talrika representanter för denna folkgrupp blev verkligen assimilerade och detta trots motstånd från det etablerade samhället, som i stort betraktade zigenarna som paria, och de zigenare som inte hade någon som helst önskan att uppgå i majoritetskulturen.

Ni har säkert redan gissat, kära läsare, att Carl-Herman Tillhagens statligt understödda verksamhet att få zigenarna att anpassa sig till det svenska så kallade folkhemmets krav och normer hade varit otänkbar i dag. I dessa yttersta av dagar är det inte minoritetskulturerna som skall anpassa sig till majoritetskulturen, utan alldeles tvärtom – assimilering har blivit ett fult ord i en tid när den mångkulturalistiska ideologin regerar och alla kulturer påstås vara lika mycket värda och ingen kultur skall tillåtas vara normgivande.

 Professor emeritus Karl-Olov Arnstberg – persona non grata i PK-Sverige.

Om Tillhagen hade levt och varit verksam i dag och uttryckt de synpunkter han gör i TV-programmet från 1965 hade han med all sannolikhet avfärdats som rasist, ja kanske rentav som sverigedemokrat. Ungefär som professor emeritus Karl-Olov Arnstberg, född 1943, som var en respekterad etnologisk forskare och eftersökt föredragshållare ända tills han skrev boken Svenskar och zigenare (Carlssons förlag) 1998.

Med denna bok blev han, trots en mycket positiv recension som denna i Folket i Bild/Kulturfront 1/1999, i stort sett ansedd som persona non grata i den politiska korrekthetens ögon:

http://fib.se/fib_1/multikul.html

Arnstberg lyfter fram drag i den zigenska/romska kulturen som etablissemanget helt enkelt inte ville höra talas om. FiB/K-Recensenten skriver: ”Arnstbergs genomgång av läget för romerna visar…att situationen inte förbättras utan att de blir alltmer beroende av socialhjälp, arbetslösheten ökar, kriminalitet och asocialitet breder ut sig, alkohol och narkotikamissbruk tilltar.” Detta sker parallellt med att ingen annan så kallad utsatt grupp fått så mycket stöd och hjälp från samhället som just romerna.

Professor Arnstberg slår i sin bok hål på myten om zigenarkulturen som svag och i behov av massivt samhällsstöd. Tvärtom, menar han, är kulturen i fråga påtagligt stark i och med att den, under uppmuntrande tillrop från blödande hjärtan som exempelvis den ovan nämnde pedagogikprofessorn Arne Trankell och hans sentida efterföljare, vägrar att låta sig assimileras in i det svenska. Enligt Arnstberg blir den mångkulturalistiska ideologin till ”ett slags järnring kring det zigenska”.   

I en intervju i Svenska Dagbladet den 29 mars 2005 lägger Karl-Olov Arnstberg under rubriken ”Sveriges framtid oroar Arnstberg” fram sina synpunkter bland annat på följande sätt:

Romerna betecknas med rätta som förtryckta, och offer. Med det följer att vi ser dem som goda – och samhället som skyldigt. Det är där felet ligger. Att romerna ofta själva ställer till det för sig, att mycket är självförvållat, det går knappast att säga högt.

Hela intervjun här:

http://www.svd.se/kultur/sveriges-framtid-oroar-arnstberg_407713.svd

 Gatuartisten Dan Parks drift med den politiska korrekthetens syn på zigenare/romer.

Som så mycket annat i förhandenvarande samhällsklimat, kan och bör tilläggas. Hur zigenarkulturen i Sverige kommer att påverkas av inströmningen av romska tiggare från Östeuropa är ännu oklart, men det kommer sannolikt att vara ett angeläget ämne för vetenskapliga studier i en framtid. Om nu någon modig forskare skulle våga sig på detta.

Så mycket torde under alla omständigheter stå klart, och det är att Carl-Herman Tillhagens banbrytande arbete i zigenarfrågan på sin tid svårt förfuskats av senare generationers mångkulturalistiska demagoger och verklighetsförfalskare.

Förintelsens minnesdag och det importerade judehatet

 Den 27 januari 1945 befriades dödslägret Auschwitz av Röda armén.

http://www.aftonbladet.se/debatt/article18245329.ab

Länken här ovan går till en i stort läsvärd artikel av Willy Silberstein, ordförande i Svenska kommittén mot antisemitism (SKMA), i Aftonbladet dagens datum den 27 januari – det vill säga Förintelsens minnesdag. Silberstein uppmanar bland annat drottningen och statsministern att deltaga i nästa av den Judiska församlingen i Malmö anordnade så kallade kippavandring. En god idé, tycker jag.

Det finns naturligtvis allt skäl att på detta sätt högtidlighålla minnet av de sex miljoner judar, hundratusentals zigenare och andra folkgrupper som massakrerades av nationalsocialisterna i samband med Andra världskriget. Några förtydliganden menar jag dock kan vara på sin plats. I Wikipedia läser jag: ”Minnesdagen är till för alla som bekämpar intolerans, främlingsfientlighet, rasism och antisemitism.”

Jag tycker faktiskt det är litet märkligt att ordet antisemitism, det vill säga judehat, placeras sist i denna uppräkning trots att Förintelsen (Holocaust) främst avser den oerhört väldokumenterade judeutrotningen. Och vad är egentligen ”intolerans”?

Frågar du en företrädare för den hallstämplade politiska korrektheten får du till äventyrs svaret, att det kan vara varje form av kritik mot allt som har med homosexuellt leverne att göra. För andra kanske intolerans i första hand är diskriminering av filatelister. Jag är vidare rätt säker på att somliga skulle hävda, att det bästa du kan göra för att bekämpa ”främlingsfientlighet” och ”rasism” är att inte rösta på Sverigedemokraterna.

Med andra ord efterlyser jag större stringens i diskussionen om Förintelsen och judehat. Willy Silberstein nämner inledningsvis i sin artikel vad han menar vara olika former av rasism: ”Sverige har börjat vänja sig vid rasism. Jag tänker på judehat, jag tänker på hat mot muslimer, romer och andra utsatta.” Hat mot muslimer kan dock aldrig vara ”rasism”, eftersom muslimer är sådana personer vilka bekänner sig till religionen islam och icke någon ”ras”.

 Historiskt exempel på svensk antisemitism.

Frågan är för övrigt om det inte är dags att för gott utmönstra ordet ”rasism” ur vokabulären. Ordet i fråga förutsätter nämligen att det finns mänskliga raser, och modern forskning har kommit fram till att de genetiska skillnaderna mellan olika etniska grupper är så små att det inte är korrekt att tala om ”raser” i sammanhanget.

Jag har tidigare skrivit följande bloggtext, där jag redovisar aktuella forskningsrön, i ämnet:

https://tommyhansson.wordpress.com/2009/04/13/det-finns-bara-en-manniskoras/

Vetenskap är en sak – politisk demagogi en annan. Om ordet ”rasism” försvann ur den vetenskapliga och/eller politiska vokabulären skulle det innebära, att våra professionella så kallade antirasister och toleransmånglare gick miste om ett snärtigt slagord att använda som tillhygge mot personer och partier med i deras tycke olämpliga åsikter. Därför tror jag inte mycket på att ordet i fråga kommer att försvinna i brådrasket.

Ett annat fenomen värt att notera när det gäller debattinlägg och andra utsagor från etablerade politiker och debattörer om den tilltagande antisemitismen i Sverige – ty att det finns en sådan är ställt utom allt tvivel – är att det så gott som aldrig fastslås varifrån sagda antisemitism härrör.

 De flesta anmälningarna om hatbrott riktade mot Malmös judar kommer från Föreningsgatan, där Judiska församlingens synagoga ligger.

Nämligen från den växande kommuniteten invandrare med islamsk trostillhörighet. Det är från hatfyllda medlemmar av denna samfällighet det anmärkningsvärda och skandalösa judehatet i Malmö kommer, något som lett till att många judar känt sig tvingade att lämna den stad de en gång växte upp i. Förvisso finns det judehatare/antisemiter av annan tillhörighet, exempelvis anhängare av extremnationalistiska och rent nationalsocialistiska grupperingar, men det är alltså inte från dessa judehatet i Malmö i första rummet emanerar.

Jag tycker rent ut sagt är ynkligt när Willy Silberstein och andra debattörer ”glömmer” att påpeka, varifrån judehatet i realiteten kommer. Och att man inte vågar uppmana de muslimer som hatar judar att sluta upp med sitt primitiva hat. Resultat av denna selektiva ”glömska” samt feghet blir att det i stället är svenskar i allmänhet som skuldbeläggs och skälls för att vara rasister, vilket faktiskt är groteskt: svenskarna tillhör säkerligen jordens minst ”rasistiska” folk.

Detta faktum påpekades också av läraren och författaren Zulmay Afzali, med ursprung i Afghanistan, i en debattartikel i Svenska Dagbladet den 25 januari:

http://www.svd.se/opinion/ledarsidan/nej-svenskarna-ar-inte-rasister_8930490.svd

I dag minns jag, som många andra, den fruktansvärda och ofattbara nationalsocialistiska judeutrotningen. Något jag för övrigt gör praktiskt taget varje dag, vilket nog framgår av de många texterna i judiska och förintelserelaterade ämnen jag skrivit på min blogg.

 Enligt Zulmay Afzali är svenskarna inte rasister.

Låt mig även erinra om att det tog FN, en organisation som verkligen inte gjort sig känd för att vara vänskapligt inställd till vare sig det judiska folket i allmänhet eller den judiska staten Israel i synnerhet, hela 60 år innan man 2005 utsåg den 27 januari – det datum då den våldtagande och massakrerande sovjetiska Röda armén öppnade portarna till det av de tyska nationalsocialisterna administrerade dödslägret Auschwitz i Polen och befriade dess arma invånare – till Förintelsens officiella minnesdag.

Inte ens denna dag fick dock judarna (och romerna med flera zigenska grupper) ha för sig själva, ty givetvis skulle den även bli en dag för bekämpande av ”rasism” och värnande av ”tolerans” i allmänhet.

Förintelsens minnesdag i Israel och antisemitismen som fenomen

http://www.youtube.com/watch?feature=player_embedded&v=OeozUSWdoQA

Länken ovan går till en video som belyser Yom Hashoah – Förintelsens minnesdag – som högtidlighålls i Israel 7 – 8 april. Denna minnesdag initierades 1953 av staten Israels förste premiärminister, David Ben-Gurion, i syfte att hedra de omkring sex miljoner judar som föll offer för den nationalsocialistiska Förintelsen i samband med Andra världskriget.

David Ben-Gurion initierade Yom Hashoah i Israel för 60 år sedan.

Högtidlighållandet av Yom Hashoah inleds på kvällen före själva minnesdagen vilken prägas av allvar och solennitet. Nöjesinrättningar såsom teatrar, biografer och pubar håller stängt och i TV och radio förekommer dokumentärer, minnesprogram och seriös musik. Klockan 10.00 hålls två minuter av stillhet då alla upphör att göra vad de håller på med och stannar upp för en kort stunds begrundan och reflektion. I skolor, på militärbaser, företag etcetera hålls högtidliga ceremonier för att hedra förintelseoffren.

The American Jewish Yearbook har angivit att 1933, det år Adolf Hitler och nationalsocialisterna kom till makten i Tyskland, uppgick Europas judiska befolkning till 9,5 miljoner. Detta utgjorde 60 procent av hela världens judiska befolkning som låg på 15,3 miljoner. De flesta europeiska judar levde i östra Europa, varav 5,3 miljoner i Polen och Sovjetunionen. Fram till 1933 hade Europa en dynamisk och välutvecklad judisk befolkning.

Inom loppet av tolv år skulle två av tre av de europeiska judarna ha dött som ett resultat av den nazityska utrotningspolitiken, vars riktlinjer utmejslades efter hand. Till en början var Hitler och nazisterna mer intresserade av att deportera judarna i Tyskland och närområdet till utlandet, men småningom växte beslutet att utrota denna folkgrupp – vilken enligt den förvirrade nazistiska världssynen ansågs stå bakom i stort sett allt ont i världen – fram.

På en konferens för nazihöjdare i en villa Berlin-förorten Wannsee i januari 1942, ledd av Reinhard Heydrich,  diskuterades massutrotning som det bästa sättet att definitivt bli av med judarna. Ett beslut i den riktningen hade fattats av Hermann Göring redan i juli 1941. De flesta judar dog efter 1940, då dödslägret Auschwitz i Polen kom i gång. En betydande del av Israels befolkning utgörs i dag av överlevare eller barn till överlevare från Förintelsen.

Det finns få om ens några historiska händelser som är mer sorgfälligt dokumenterade än just Förtintelsen. Merparten av den seriösa forskningen i ämnet visar att mellan 5,6 och 6,3 miljoner judar dog i Förintelsen. Därtill kommer tre miljoner polacker, två miljoner ryska krigsfångar, en halv miljon zigenare, 120 000 handikappade samt homosexuella och politiskt och religiöst oliktänkande. Medlemmar från ett 30-tal nationaliteter mördades i Förintelsen genom avrättningar, svält och sjukdomar i omänskliga döds- och arbetsläger eller på annat sätt. Sammanlagt beräknas minst 12 miljoner människor ha dött på detta sätt.

Arabisk invandring har medfört att antisemitismen sprider sig i Europa.

Ändå finns så kallade förintelseförnekare, ibland benämnda ”revisionister”, eller dem som söker förringa omfattningen och/eller betydelsen av det nationalsocialistiska massmördandet. Antisemitismen är en uråldrig företeelse som går tillbaka åtminstone till den judiska fångenskapen i Egypten för tusentals år sedan och den har tyvärr inte upphört efter Andra världskriget, vilket många trodde skulle förpassa judehatet till historiens soptipp.

Mer om antisemtism som företeelse här:

http://www.levandehistoria.se/taxonomy/term/36

Den antisemitiske svenske bokhandlaren Einar Åberg (1890-1970) förnekade Förintelsen redan 1945, vilket knappast var oväntat. När Åberg inköpt en bokhandel i Stockholm 1941 satte han upp ett anslag som tillkännagav att judar icke ägde tillträde. Samma år bildade han Sveriges antijudiska kampförbund. Han dömdes ett antal gånger för sin grovt judefientliga agitation, och när lagen om hets mot folkgrupp tillkom  1948 kallades den även Lex Åberg. En minnesfond bildades i Åbergs namn.

För mig har antisemitism och judehat alltid framstått som en gåta. Jag kan för mitt liv inte förstå vad det är hos denna etniska grupp som förmår väcka sådana irrationella antipatier hos vissa människor. Den traditionella arabisk-judiska konflikten är en sak, och genom importen av arabiska invandrare har vi dessvärre sett talrika exempel på en ökande antisemitism i Sverige.

Särskilt har detta skett i Malmö, där hatet mot judarna underblåsts av kommunstyrelsens ordförande Ilmar Reepalu (S). Men annan form av antisemitism? Personligen lutar jag åt att det mer är en fråga om ett psykiatriskt än ett politiskt fenomen.

Anne Frank (1929-45).

Personligen blev jag effektivt vaccinerad mot antisemitismen genom den historieundervisning jag erhöll i skolans mellanstadium och en skolresa till Stora synagogan i Stockholm, som även omfattade en föreställning av teaterpjäsen ”Anne Franks dagbok” på den närbelägna Chinateatern.

Slutligen ett belysande citat från den nyligen avlidne norske teologen, politikern och utbildaren Inge Lönning:

Det farligaste med antisemitismen är inte de bekännande antisemiterna, utan de andras villighet att tillerkänna delar av deras trosbekännelse ett visst mått av rimlighet och berättigande.

”Antirasismens” fula tryne

Det tycks som om den så kallade antirasismen för tillfället går fram som ett rytande lejon i en betydande del av samhället och skrämmer slag på vanligt folk. Man skulle också kunna säga att denna företeelse sticker upp sitt fula tryne litet överallt.

Observera att jag personligen inte är det minsta rasistisk och aldrig har varit det. Men när ”antirasismen” utvecklas till att bli en ideologi med anspråk på att alltid ha rätt, även i de mest triviala sammanhang, går det på tok för långt. Då hotas både sunt förnuft och yttrandefrihet. Några exempel under senare tid visar med all önskvärd tydlighet vad jag menar.

Det färskaste exemplet gäller den ärrade och ytterst kunnige, numera pensionerade sportreportern Bo Hansson, som under Sportradions radiosändning från den allsvenska fotbollsmatchen AIK-Gefle på Råsunda sistlidna helg sade: ”Inte en svarting till som ska in”. Hansson syftade uppenbarligen på AIKs färgade spelare. Det kan nämnas att Hansson själv är AIKare i själ och hjärta.

 Bo Hansson sa fel ord…

Men det var inte som reporter Bosse Hansson fällde sitt kanske mindre väl genomtänkta yttrande. Nej, han utsade orden i bakgrunden av reportern Mats Strandbergs referat och hade naturligtvis inte tänkt sig att de skulle gå ut i etern och ställa till sådant rabalder som de gjorde. Läs/hör mer här:

http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=1646&artikel=5299763

Ty ett väldigt rabalder blev det med svarta löpsedlar och helsidor i skandalpressen. Följden blev att Hansson portades från AIKs hemmamatcher resten av säsongen. Samt att Mats Strandberg – som hade släppt in Hansson i radiohytten på Råsunda för att denne skulle få värma sig – fick sparken från Sportradion!

Helt sanslösa reaktioner om ni frågar mig. Jag håller helt med Arne Hegerfors och andra kolleger som uttryckt sina sympatier för den häpnadsväckande behandlingen av Hansson och Strandberg om att uttalandet är en skitsak och att hela historien är en storm i ett vattenglas.

Bo Hansson har själv sagt att ordet ”svartingar” inte är uttryck för en nedvärderande inställning från hans sida och jag tror honom.

För en tid sedan försökte en fanatiker på Kulturhuset i Stockholm få bort Tintin-böckerna från barnbibliotekets hyllor med motiveringen att de var ”rasistiska” därför att de uttryckte forna tiders syn på svarta afrikaner, även kallade ”negrer”. Dessbättre insåg vederbörandes chef att det här var vansinne och stoppade tilltaget.

Ett annat nyligen inträffat exempel rör ett antal bensinstationer vilka vägrat hyra ut bilar till romer, även kallade ”zigenare”. Orsaken uppges vara att bensinstationerna i fråga hade dåliga erfarenheter av uthyrning till representanter för nämnda folkgrupp. Det blev ett liv och ett kiv i tidningar och TV och naturligtvis gapades det om ”rasism” i alla tänkbara tonarter.

Det är dock ett välkänt om än icke allmänt accepterat faktum att stölder och diverse andra olagligheter i ett historiskt perspektiv varit en integrerad del i den zigenska – förlåt romska – kulturen. Inte så konstigt, kanske, med tanke på att nämnda folkgrupp under hundratals år valt att leva utanför det etablerade samhället var helst man slagit upp sina bopålar. Man har ansett att samhällets normala normer, regler och värderingar inte gäller dem.

De flesta nutida svenskar vet att det är på det viset, men det är ingenting som får sägas öppet om man inte vill riskera löpa gatlopp i press och etermedier.

 Björn Söder håller sig stundom med ett icke politiskt korrekt språkbruk.

En som vet vad det senare vill säga är Sverigedemokraternas partisekreterare, riksdagsledamoten Björn Söder. Denne får ordentligt på skallen i Expressen av den alltid ängsligt politiskt korrekte krönikören Lars Lindström (8/10), vilken bland annat menar att det är ”en skam för Sverige att en så fördomsfull politiker sitter i riksdagen”.

Varför? Jo, därför att den ofta uppfriskande frispråkige Söder kallat romer för ”zigenare” samt visat en faiblesse för det numera förbjudna ordet ”negerboll” som numera bara får omnämnas såsom ”chokladboll”.

Det här är naturligtvis rena tramset. Lindström och andra besserwissrande förstå-sig-påare borde enligt min enkla mening ägna sig åt viktigare saker än att granska det skäligen oskyldiga språkbruket hos en Bo Hansson eller en Björn Söder. Eller för den delen hos en Janne Gunnarsson, tennisreportern som för en tid sedan jämförde kostnaderna för invandrade somalier med regeringsstödet till idrotten.

Och när en radioreporter får sparken för att ha släppt in en välrenommerad men språkligt inkorrekt kollega i hytten har det gått långt över alla förnuftets och toleransens gränser. Då löper fanatismen och censurmentaliteten amok så det står mindre härligt till. Det är en mindre trevlig och för yttrandefriheten negativ följd av en kollektiv överkänslighet som tangerar det löjligas gräns.