Får jag säga några ord om att jag känner mig lycklig? Inte? Nåja, det gör jag i vilket fall som helst, like it or not!
Egentligen borde jag kanske inte göra det. En drygt sextioårig änkling med ena benet i graven, tidvis anfrätt av smärre krämpor, hjärtepåfrestande kärlekssorger och stelhet i diverse lemmar – stundom och dessbättre inklusive den som så att säga räknas – borde kanske inte känna sig så mäkta lycklig som jag gör just för tillfället.
Jag sa visst inte att jag får medicin mot högt blodtryck och väger minst 30 kilo för mycket samt regelbundet somnar framför TVn. För att inte tala om bensåret som inte vill läka eller sömnapnén.
Det har ju faktiskt inte hänt något speciellt i dag. Har debatterat marxism och islamism på nätet med några vänstertomtar, skrivit ett blogginlägg om det sinnessjuka tillståndet i Nordkorea och varit nere på stan för att handla och fika med min son. Väl hemma igen med taxi har jag satt på en CD med det underbara kanadensiska Irlands-bandet The Irish Rovers, samt hällt upp ett glas vin. Nu väntar jag på att dottern skall komma och bli bjuden på tacos.
Vidare är plånboken ganska så tom och våningen ganska så ostädad (som vanligt). Den massiva disken har jag dock hunnit med!
Och så känner jag mig alltså skamlöst lycklig. I harmoni med den oföränderligt gode Guden och världsalltet på något odefinierbart sätt. Jag räknar inte med att det varar i evighet. Men varför inte njuta en smula så länge det går?
Till slut en härlig låt med nämnda Irish Rovers. Varsågoda, ”The Road to Gundagai”:
http://www.youtube.com/watch?v=shYqClBtTHo
Gundagaiområdet i Australien.
Tommy Hansson
Tommy Hanssons Blogg 