Författararkiv

Nyheter idag/Sentio: SD störst tillsammans med S på 23,0 procent

12 december, 2017


Med 23,0 procent i senaste Sentio-undersökningen kan Jimmie Åkesson och alla andra SDare kosta på sig ett brett leende.

Efter en serie mätningar där Sverigedemokraterna (SD) halkat efter i opinionen får partiet 23,0 procent i Nyheter idag/Sentios decembermätning 2017. Det är en uppgång med 1,3 procentenheter jämfört med närmast föregående mätning hos samma institut. https://nyheteridag.se/sentio-december-s-tappar-kraftigt-i-opinionen-jamnstora-med-sd/

Det innebär att SD gör  dött lopp med Socialdemokraterna, som rasar ner 3,6 procentenheter och också får 23,0 procent. Tredje parti hos Sentio är Moderaterna, som ökar på sitt resultat från förra Sentio-mätningen med 2,0 procentenheter till 20,2.

Om den socialdemokratiska kräftgången, som är signifikant och därmed den enda statistiskt säkerställda i mätningen, säger statsvetaren Stig-Björn Ljunggren (S) till Nyheter idag: ”Jag tror inte att det är en enskild händelse/…/det kan också vara en effekt av Moderaternas framgångar.”


Bekymmersam statistik för Stefan Löfven…

Tendensen i aktuell mätning är att S, M och SD är ungefär lika stora under det att småpartierna KD, L och MP har klara problem att hålla hakan ovanför fyraprocentsspärren – bara L klarar detta med 4,6 procent medan KD noteras för 3,0 och regeringspartiet MP 3,7 procent. C får 10,0 och V 8,0 procent.

Vidare kan noteras att Feministiskt initiativ minskar med 0,3 procentenheter till 1,6 procent och att Piratpartiet ökar 0,5 procentenheter till 1,4 procent. Medborgerlig samling når upp till 0,6 procent, en svag ökning.

Det norska institutet Sentios mätningar är särskilt intressanta beträffande SD: Sentio lyckades nämligen bäst av alla opinionsinstitut pricka in detta partis valresultat inför riksdagsvalet 2014. SD fick 12,86 procent, Sentio hade 12,7 i sista väljarundersökningen före valet. http://www.dagensopinion.se/gudmundson-svd-om-att-b%C3%B6rja-anv%C3%A4nda-sentios-sd-statistik

Sämst lyckades Statistiska centralbyrån (SCB), som hade SD på 8,1 procent i sista mätningen inför valet (även om denna hölls fyra månader före valet). Enligt SCBs senaste mätning har SD endast 14,8 procents väljarstöd.


SD Södertäljes gruppledare Beata Kuniewicz är född i Polen. Foto: Tommy Hansson

I egenskap av sverigedemokrat gläds jag naturligtvis åt Nyheter idag/Sentios senaste mätning: vi verkar vara på gång igen. Samtidigt tror jag det är nyttigt med mätningar av typ SCB, det får oss att skärpa till oss och inte ta för givet att vi kommer att fortsätta fördubbla oss i varje val.

Slutligen vill jag gärna redovisa fakta som visar att Sverigedemokraterna är bättre på att integrera utlandsfödda i partiet än exempelvis Centerpartiet, som ständigt tjatar om hur viktigt det är med integration.: https://www.aftonbladet.se/a/Mx8Vm

Annonser

Södertäljeprofiler (IV): Carl Michael Bellman

11 december, 2017


Carl Michael Bellman avkonterfejad av Per Krafft 1779.

Carl Michael Bellman (1740-95) föddes och dog i Stockholm men har genom sin respektlösa visa ”Magistraten uti Tälje” ändå en viss anknytning till vår stad. Bakgrunden till Bellmans nidvisa lär ha varit att han skall ha blivit utkastad från en krog i det dåtida Södertälje.

Kontentan av Bellmans sång om de styrande i Södertälje är att stadens svin tagit plats i magistraten, vilken utövade såväl det politiska som juridiska styret i staden. Påståendet saknade inte helt verklighetsbakgrund – Södertälje var illa beryktat för att svin sprang lösa i stadens centrala delar och bland annat bökade på kyrkogården och ofredade resenärer som gjorde uppehåll i staden.

Svin i magistraten. Visan kom att inrangeras som nummer 33 i Bellmans sångsamling Fredmans sånger, som utkom 1791, ett år efter tryckningen av den mer berömda Fredmans epistlar. Länken här går till ett körframförande exekverat av kören Vox Humana av ”Magistraten uti Tälje”: https://www.youtube.com/watch?v=mde_n7CDzjI

Visans text lyder:

Magistraten uti Tälje fiker
att vid riksdan vinna få justis;
varje rådman uti staden skriker
jämrar sig nu över prejudis.
Man kan tänka, saken är också viktig,
hela rådstun pliktig
att ge kontraplan.
Man tror ej att saken snart avstannar
rädslan nu förbannar
varje galt i stan.

Saken var den: när rätten skulle sitta
en ganska sträng och svår question
kom en sugga, fram vid bordet titta
satte sig vid preses sans facon.
Preses steg då upp och komplimentera,
sade intet mera
än: ”Gack ut, din fan!”
”Nej”, sa suggan, ”jag har så bedrivit
att jag också blivit
rådman här i stan.”

Jag vet inte hur den politiska och juridiska menigheten i Södertälje ställde sig till Bellmans äreröriga rader, som ju dock måste sägas ha givit vår kära stad en viss berömmelse. Särskilt road torde den dock inte ha varit. Mer om Fredmans sånger här: https://sv.wikipedia.org/wiki/Fredmans_s%C3%A5nger


Bellman enligt Johan Tobias Sergel.

Gustaf III:s revolution. Carl Michael Bellman räknas till våra nationalskalder och har spelat en stor roll för språket och litteraturen i Sverige. Han har kallats ”Nordens Anakreon” efter den antike grekiske skalden, som levde omkring 582-485 före Kristi födelse och likt Bellman diktade om sällskapslivets, dryckenskapens och kärlekens fröjder. https://sv.wikipedia.org/wiki/Carl_Michael_Bellman

Bellman, som var äldst i en barnaskara om 14 syskon, föddes i Stora Dauerska huset vid Hornsgatan på Södermalm i Stockholm. Fadern, Johan Arendt Bellman den yngre, var lagman och sekreterare i slottskansliet. Modern, som Bellman avgudade, hette Catharina Hermonia. Farfadern, Johan Arendt Bellman den äldre, var professor i latin.

1758 påbörjade Carl Michael studier i Uppsala men uppgav snart dessa. Han fick därefter anställning som extra ordinarie tjänsteman vid Riksbanken men tog sin tillflykt till Norge 1763 på grund av anklagelser om ekonomiska oegentligheter. Bellman var dock snart tillbaka i Sverige och Stockholm.

Konung Gustaf III:s lyckade statskupp 1772 innebar ett verkligt lyft i Bellmans karriär. Han tog ställning för Gustaf III:s revolution. Från 1775 tilldelades han en pension om 100 daler som hämtades direkt ur kungens egen handkassa, och 1776 fick Bellman anställning som sekreterare vid Nummerlotteriet med en årslön på 1000 daler silvermynt. Om statsvälvningen 1772 här:  http://historiesajten.se/handelser2.asp?id=7


Fredmans epistlar har givits ut i otaliga upplagor. På bilden mitt eget tummade och nötta exemplar. Foto: Tommy Hansson

Bellman blev nu en viktig förmedlare av propaganda till förmån för Gustaf III. Detta medförde bland annat att han tvingades tona ner det ganska grova och mustiga språk som ofta präglade hans sångtexter och i stället anamma den förfinade men skäligen tillgjorda franska stil i rokokons anda som rådde vid det kungliga hovet.

Hamnade på obestånd. Carl Michael Bellmans berömmelse växte stadigt genom den kungliga anknytningen, men han hade svårt att anpassa sig till hovetiketten och begrep sig inte på politiken. Yngre skalder som Johan Henric Kellgren och Carl Gustaf Leopold stod högre på kungens ranglista. Kellgren angrep till yttermera visso Bellman i dikten ”Mina löjen” 1778. Kellgren kom emellertid senare att omvärdera Bellman.

Med tiden blev Bellmans ekonomi allt sämre och 1793, året efter mordet på Gustaf III, hamnade skalden på obestånd. Han och familjen tvingades flytta ofta på grund av ekonomiska bekymmer, och 1792 bodde han ett tag granne med den blivande kungamördaren Jacob Johan Anckarström på Kungsholmsbrogatan. Ett glädjeämne var dock att Carl Michael Bellman den 11 december 1793 invaldes in Kungliga Musikaliska Akademien som ledamot nummer 138.


Stora Dauerska huset i Stockholm där Bellman föddes.

1794 dömdes så Bellman till vad som kallades ”bysättning”, det vill säga han fängslades i högvaktsflygeln vid Stockholms slott till följd av obetalda skulder. Hälsan blev påtagligt sämre efter tiden i fängsligt förvar, och en vecka efter sin 55-årsdag 1795 avled skalden. Han begravdes utan gravsten på Sankta Klara kyrkogård i Stockholm. 1851 lät Svenska Akademien resa en ännu kvarvarande, pampig minnessten över Bellman vars kvarlevor då ett decennium tidigare hade överflyttats till Norra kyrkogården.

Bellmans hustru, Lovisa Fredrica Grönlund (1757-1847), överlevde sin make med drygt ett halvsekel och dog först vid 90 års ålder 1847.

Fascinerande estradör. Carl Michael Bellman var inte bara en formidabel sångförfattare – texterna applicerades på vid denna tid kända och populära melodier hämtade ur operor, operetter med mera – utan också enligt ögonvittnen en fascinerande estradör som förmådde trollbinda åhörarna med sin sång och sitt spel på lutliknande instrument. Han spelade även cittra och klaver (piano).

Att Bellman skrivit en sång om de styrande i Södertälje tycker jag vi skall ta som en komplimang, låt vara att texten inte är precis smickrande.

 

 

 

 

 

Myten om Salieri lever vidare

9 december, 2017

Antonio Salieri och Wolfgang Gottlieb (Amadeus) Mozart – vänner och inte fiender.

Våren 2018 ger Folkoperan i Stockholm föreställningen Salieri vs Mozart med Loa Folkman i rollen som den påstått diaboliske tonsättaren Antonio Salieri. Produktionen består av de båda enaktarna ”Mozart och Salieri” av den ryske tonsättaren Nikolaj Rimskij-Korsakov samt Salieris verk ”Prima la musica e poi le paroli”. https://www.folkoperan.se/pa-scen/salieri-vs-mozart

Folkoperans produktion bygger på tesen att tonsättaren Antonio Salieri (1750-1825) var dödligt avundsjuk på Wolfgang Amadeus Mozart (1756-91) till följd av den senares briljans; därför skulle Salieri ha förgiftat Mozart så att denne avled i förtid endast 34 år gammal.

Denna tes bygger på ett rykte som uppstod redan under de båda kompositörernas livstid och sedan 1830 utvecklades i ett versdrama av den ryske författaren Aleksandr Pusjkin (1799-1837). Rimskij Korsakov gjorde sedan 1897 en opera byggd på Pusjkins arbete. I modern tid plockades ryktet om den avundsjuke Salieri som Mozarts baneman upp av dramatikern Peter Shaffer, vilken författade teaterpjäsen ”Amadeus” 1979.


Tom Hulce som Mozart i filmen ”Amadeus”.

Fem år senare hade filmen med samma namn, regisserad av Milos Forman, premiär med F. Murray Abraham i rollen som Salieri och Tom Hulce som en osedvanligt sprallig Mozart. https://sv.wikipedia.org/wiki/Amadeus_(film)

Problemet är bara att nidbilden av Salieri som Mozarts avundsjuke mördare saknar all historisk relevans. Den bygger enbart på lösa rykten som sedan vidarebefordrats av två fantasifulla ryssar och i tidernas fullbordan anammades av en dramatiker och en filmregissör. En viss yrkesmässig rivalitet kan möjligen anas, men i det stora hela tycks de båda musikerna ha kommit väl överens och till och med varit goda vänner. https://skeptoid.com/episodes/4213

Antonio Salieri föddes i Legnago i provinsen Verona i det dåvarande österrikiska Italien 1750, sex år innan Mozart såg dagens ljus. Han skrev 40-talet operor under slutet av 1700-talet innan han 1804 övergick till att uteslutande komponera kyrkomusik. Salieri skall ha varit en god kompositör och musiker och framförallt en förstklassig pedagog – han undervisade sådana storheter som Ludwig van Beethoven och Franz Liszt. https://sv.wikipedia.org/wiki/Antonio_Salieri

Salieri kom som 16-åring till Wien – det som senare skulle bli ett enat Italien styrdes vid denna tid av det österrikiska kejsardömet – där han blev elev till Christoph Willibald Gluck (1714-87). Salieri kom därefter allmänt att ses som arvtagare till den store Gluck. Bland Salieris mest kända och uppskattade verk märks operan ”Tarare” och ouvertyren till ”La grotta di trofonio”, som rentav anses nå upp till Mozarts nivå. Att Salieri var mycket uppskattad av sin samtid framgår av att han under icke färre än 36 år (1788-1824) fungerade som hovkapellmästare vid det kejserliga hovet i Wien.

Wolfgang Amadeus Mozart gjorde sig tidigt känd som ett musikaliskt underbarn och drevs på hårt av sin fader Leopold Mozart, som själv var musiker och kompositör. Egentligen hade Mozart Gottlieb som andranamn, men det översattes till latin och blev då Amadeus; båda namnen betyder ”den av Gud älskade”. Redan som sjuåring kunde han framföra vilket stycke som helst vid pianot och som 14-åring ombads han skriva verk för operan i Milano. Att han var en större begåvning än Salieri är ställt utom allt tvivel.  https://sv.wikipedia.org/wiki/Wolfgang_Amadeus_Mozart

Teorin att Salieri hyste en outsläcklig avund gentemot Mozart och till på köpet skulle ha förgiftat denne är emellertid ingenting annat än en fantasifull skröna på gott och ont. Gott därför att intresset för Salieris musik ökade markant efter Formans film Amadeus, ont därför att ogrundade ryktet om Salieris diaboliska natur inneburit ett veritabelt karaktärsmord på Antonio Salieri.


Aleksandr Pusjkin torgförde skrönan om Salieris dödliga hat till Mozart.

Den oerhört produktive Mozart – han har komponerat 626 kända verk –  dog utfattig i Wien 1791, av allt att döma sedan han drabbats av den influensaepidemi som då rådde. Han hade under hela sin korta levnad lidit av en lång rad sjukdomar och hade därför låg motståndskraft.

Gå gärna och se Folkoperans Salieri vs Mozart i vår. Men kom ihåg att handlingen bygger på lögn och förbannad dikt. Eller, om man vill vara snäll, poetisk frihet.

Ett hum om hur Salieri var som komponist kan man få via nedanstående länk till hans ”Sinfonia Veneziana”:

 

Kampanjen som mörkades – massiv pengarullning till liten nytta

7 december, 2017

En träff med kronprinsessan Victoria och prins Daniel ingick i programmet för de representanter för 27 önationer som inbjöds till Sverige av regeringen på skattebetalarnas bekostnad.

Sverige invaldes i juni 2016 som tillfällig, förlåt ”icke-permanent” medlem på två år i FNs säkerhetsråd. Det innebar att Sverige tillsammans med de permanenta medlemsstaterna USA, Storbritannien, Frankrike, Ryssland och Kina jämte nio övriga icke-permanenta medlemsstater under 2017 och 2018 är representerade i säkerhetsrådet. Sverige var yttermera ordförandeland i januari 2017. http://www.regeringen.se/regeringens-politik/sverige-i-fns-sakerhetsrad/

Medlemskapet i det illustra sällskapet hade föregåtts av en ambitiös och mycket påkostad kampanj som innebar att statsminister Stefan Löfven tillsammans med dåvarande vice statsministern Åsa Romson, utrikesminister Margot Wallström och biståndsminister Åsa Lövin reste kors och tvärs i världen i syfte att ”smöra” för kreti och pleti bland världens nationer – i FN-sammanhang väger ju en röst från låt oss säga Tonga eller Togo lika tungt som en från USA eller Kina. https://tommyhansson.wordpress.com/2016/02/17/infor-fn-omrostningen-sverige-smorar-for-diktaturerna/

Även gamle KGB-medarbetaren Pierre Schori (S) – en gång bland annat kabinettssekreterare vid UD, EU-parlamentariker och FN-ambassadör – fanns med på ett hörn som flitig resenär till Latinamerika inklusive det gamla favoritlandet Kuba.

Löfven besökte exempelvis trenne gånger diktaturstaten Etiopien. ”Addis (Abeba) har blivit som ett andra hem för mig”, hävdade Löfven vid det sista besöket i den etiopiska huvudstaden. Svenskarnas reseprogram omfattade i övrigt länder såsom Mocambique, Egypten, Sydafrika, Tonga, Saint Lucia, Fiji och Kiribati. Envar förstår att denna intensiva reseverksamhet i syfte att inhösta det nödvändiga antalet röster inte var gratis; det var fråga om en pengarullning av gigantiska mått.

Från vänster Carl Bildt (M), Göran Persson (S) och Pierre Schori (KGB).

Enbart den dubiöse Schoris omkostnader lär ha gått lös på drygt en halv miljon kronor. Ett par andra föredettingar som deltog i FN-kampanjen och som sannolikt inte hade alltför mycket emot att få figurera i det internationella rampjuset ett tag till var före detta statsmännen Göran Persson (S) och Carl Bildt (M).

Kampanjkostnaderna inskränkte sig dock inte enbart till resor som svenska aktörer företog. Vid två tillfällen inbjöds även sammanlagt 27 representanter från önationer att besöka Sverige. Officiellt skedde dessa besök i akt och mening att deltaga vid ett ”klimatseminarium”, men det verkliga syftet var att få representanterna att lägga sin röst på Sverige. Räkningen för besöken skickades till stiftelsen Dag Hammarskjölds minnesfond, som i sin tur erhållit 14 miljoner kronor från det statliga biståndsorganet SIDA. https://www.svt.se/nyheter/inrikes/bistandspengar-till-fn-rostvarvning

Ansträngningarna gav resultat – Sveriges invaldes med god marginal i säkerhetsrådet i konkurrens med Nederländerna och Italien.

Nu har det visat sig att utrikesdepartementet (UD) undanhållit allmänheten 900 sidor med information kring Sveriges kampanj, bland annat genom att upprätta ett parallellt datasystem i regeringskansliets intranät. Utrikesminister Wallström har förnekat att UD medvetet mörkat kampanjuppgifterna och har skyllt på ”bristande rutiner”. https://www.svt.se/nyheter/inrikes/ud-holl-inne-med-dokument-om-fn-kampanjen?cmpid=del%3Afb%3A20171204%3Aud-holl-inne-med-dokument-om-fn-kampanjen%3Anyh%3Alp

Svenske FN-höjdaren Jan Eliasson gratulerar Margot Wallström till den lyckade kampanjen.

Wallström har av Moderaterna anmälts till riksdagens konstitutionsutskott för att redogöra för kampanjen. Hon har även kallats till utrikesutskottet på initiativ av Liberalernas Birgitta Ohlsson; Wallström har emellertid ingen formell skyldig att komma till utrikesutskottet som var enigt över partigränserna i sitt beslut att kalla Wallström. https://www.svt.se/nyheter/inrikes/utrikesminister-margot-wallstrom-kallas-till-utrikesutskottet-om-fn-kampanjen

Återstår att se om det framkommer något olagligt eller annat graverande i granskningen av den svenska FN-kampanjen. En sak är klar, och det är att mutor och bestickningar är legio vid smörarkampanjer av det här slaget. Man kan även med allt fog fråga sig vad den tämligen elefantiasiska kampanjen skulle vara bra för.

Ty vad tjänar vårt land reellt på att få sitta med vid säkerhetsrådets möten under två år? Mycket litet, skulle jag vilja påstå. Det enda påtagliga resultatet torde bli att ett antal egon på regeringskansliet respektive utrikesdepartementet blir ytterligare uppblåsta.

22 år efter ambassadlagens antagande: USA erkänner Jerusalem som Israels huvudstad

7 december, 2017

President Donald J. Trump undertecknar beslutet som officiellt erkänner Jerusalem som Israels huvudstad.

Så kom beskedet jag och många med mig otåligt väntat på sedan Donald J. Trump tillträdde som amerikansk president för nästan ett år sedan: att Trump skulle infria sitt vallöfte och erkänna Jerusalem som Israels rättmätiga huvudstad. Som en konsekvens härav har USAs 45e president även instruerat State Department (utrikesdepartementet) att vidtaga mått och steg i syfte att flytta ambassaden från Tel Aviv till huvudstaden. http://www.telegraph.co.uk/news/2017/12/06/donald-trump-gives-speech-recognising-jerusalem-israels-capital/

Jerusalem har varit Israels officiella huvudstad och säte för den judiska staten Israels regering sedan 1950. Här finns även parlamentet Knesset, Högsta domstolen och flertalet av landets regeringsdepartement samt kulturella och sociala institutioner. Jerusalem är även centrum för judendomen sedan runt 3000 år tillbaka och anses vara en helig stad också inom kristendomen och islam. Israel har åtagit sig att beskydda alla heliga platser oavsett religion.

1967 valde Jordanien trots varningar från Israels sida att inleda vad som skulle bli känt som Sexdagarskriget genom att bomba Jerusalem. Israel försvarade sig synnerligen effektivt och annekterade som en säkerhetsåtgärd östra Jerusalem, som dittills kontrollerats av Jordanien, liksom området väster om floden Jordan, den så kallade Västbanken där de bibliska områdena Judéen och Samarien är belägna. Annekteringen innebar att judarna för första gången sedan historisk tid fick tillgång till sin allra heligaste plats, Västra tempelmuren.


Västra tempelmuren i östra Jerusalem – ”Klagomuren” – är det enda som i dag återstår av det heliga judiska templet. https://tommyhansson.wordpress.com/2011/12/15/vastra-tempelmuren-judarnas-heligaste-plats/ Foto: Tommy Hansson

Därmed är Israels närvaro i den östra (den gamla) delen av Jerusalem fullt legitim och legal i enlighet med internationella lagar rörande väpnade konflikter. Att betydande delar av det internationella samfundet, liksom en rad FN-organ, därefter har vägrat godkänna Israels övertagande av östra Jerusalem ändrar inte detta faktum.

Media överflödar i dessa dagar av referenser till den till synes massiva kritiken mot president Trumps Jerusalem-beslut. Några timmar innan Trump som väntat klargjorde att han betraktar Jerusalem som Israels huvudstad och att han har instruerat State Department att flytta ambassaden från Tel Aviv, uttalade påven Franciskus som sin önskan att ”status quo” bevaras i Jerusalem. Påven uppgavs även ha haft telefonkontakt med ”presidenten” för den Palestinska myndigheten, Mahmud Abbas. http://www.jpost.com/Arab-Israeli-Conflict/Respect-status-quo-of-Jerusalem-says-Pope-in-response-to-Trump-move-517173

Bland övriga dignitärer som fördömt Trumps modiga beslut märks (vad hade ni väntat er?) Sveriges funktionsstörda utrikesminister Margot Wallström, vilken som bekant parkerade på plats åtta på Wiesenthalcentrets lista över prominenta antisemiter för ett år sedan och är den enda av EUs 28 utrikesministrar som är persona non grata i Israel. Wallström har även berömt sig av att ha sammankallat ett extra möte i FNs säkerhetsråd i anledning av ambassadbeslutet. http://norran.se/nyheter/wallstrom-beklagar-djupt-jerusalem-beslut-940030

Påven Franciskus i ett hjärtligt möte med den Palestinska myndighetens ”president” Mahmud Abbas 2014.

Donald J. Trumps förklaring till sitt historiska beslut visar enligt min uppfattning att han är helt rätt ute. Han har helt enkelt insett att för de militanta palestinaaraberna spelar det ingen som helst roll hur USA och omvärlden ser på Jerusalem: de kommer att fortsätta sin väpnade terror och sitt hat mot alla judar oavsett vilket genom så kallade intifador och alla upptänkliga former av terror. Det nu fattade beslutet gör varken från eller till:

We cannot solve our problems by making the same failed assuptions and repeat the same failed strategies of the past. It is time to officially recognise Jerusalem as the capital of Israel. http://jihadimalmo.blogspot.se/2017/12/antligen.html

Det har sagts att Trumps Jerusalem-beslut är ett hot mot den så kallade tvåstatslösningen – ett judiskt Israel och ett arabiskt ”Palestina” fredligt sida vid sida – och att det rentav öppnar ”helvetets portar” i Mellanöstern. Jag är övertygad om att detta är grova överdrifter, särskilt det senare. Sedan är det en annan sak att palestinaaraberna med sin förkärlek för våld terror och sin oförmåga att styra ens de små territorier de genom Hamas och Fatahs dysfunktionella styre nu förfogar över är ljusår ifrån att kvalificera sig som statsbyggare. https://tommyhansson.wordpress.com/2011/09/02/en-palestinsk-stat-helt-verklighetsframmande/

Att Israels premiärminister Benjamin Netanyahu skulle prisa Trumps beslut var naturligvis väntat. En stor majoritet av alla israeler inklusive lejonparten av den politiska oppositionen är också positiva till beslutet. https://unitedwithisrael.org/watch-israelis-unanimously-declare-jerusalem-is-my-capital/

Man kan tycka att det inte borde vara alltför kontroversiellt att världens mäktigaste land väljer att erkänna ett lands huvudstad som dess – tja, huvudstad. Hur skulle exempelvis vi svenskar, inklusive Margot Wallström, reagera om det internationella samfundet valde att betrakta Göteborg och inte Stockholm som Sveriges huvudstad? Inte alltför nådigt, misstänker jag.

USAs ambassad i Tel Aviv kommer att flyttas över till Jerusalem. Foto: Tommy Hansson

Israel har dock, speciellt sedan den tidigare slagpåsen Sydafrika fick majoritetsstyre i början på 1990-talet, valts ut som jordklotets paria och betraktas med helt andra måttstockar jämfört med resten av världen. Så får Israel inte försvara sig genom att av säkerhetsskäl besätta fientligt territorium trots att internationella lagar tillåter detta – då heter det att man är ”ockupant”. Israel får heller inte försvara sig genom att eliminera terrorister – då kan man anklagas för ”utomrättsliga avrättningar”. Israels folk får inte ens självt ha vilken huvudstad det vill.

Nu är inte president Donald Trumps beslut fullt så kontroversiellt som det kan tyckas vid ett hastigt påseende. Den 23 oktober 1995 antog Förenta staternas 104e kongress lagen Jerusalem Embassy Act, som deklarerade att Jerusalem skulle betraktas som Israels huvudstad och att USA i konsekvens härmed skulle överflytta sin ambassad till Jerusalem (där landet redan har ett konsulat). https://en.wikipedia.org/wiki/Jerusalem_Embassy_Act

Efter nämnda datum har presidenterna Bill Clinton, George W. Bush samt Barack Obama valt att punktligt varje halvår avblåsa ambassadflytten. Även Donald Trump gjorde samma sak för ett halvår sedan eftersom han ansåg att tiden ännu ej var mogen. Ett par dagar före den historiska deklarationen den 6 december 2017 skulle Trump egentligen på nytt ha gjort samma sak genom att underteckna aktuellt dokument, men den här gången satte han i stället den 22 år gamla ambassadlagen i kraft.

USAs erkännande av Jerusalem kan mycket väl leda till att andra länder följer efter: Sydsudan har deklarerat att landet har för avsikt att etablera sin Israel-ambassad i Jerusalem, och även länder som Tjeckien och Ryssland har klargjort att de betraktar Jerusalem som den judiska statens huvudstad.

Israels och USAs flaggor på Västra tempelmuren den 6 december 2017.

President Donald J. Trump har, till internationella medias förtret, haft vad man kan kalla flyt på senare tid. Kort tid innan Jerusalem-beslutet hade han således nöjet se de omdiskuterade inreserestriktionerna mot medborgare från Tchad, Iran, Somalia, Jemen, Libyen och Syrien godkännas av Högsta domstolen med röstsiffrorna 9-2. Fler rättsliga prövningar kommer att följa, men HD-beslutet är en viktig delseger för Trump-administrationen. http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=83&artikel=6835619

Därtill fick Trump igenom sin skattereform – den mest omfattande i USA sedan Reagans dagar i Vita huset för runt 30 år sedan – i den amerikanska senaten, låt vara med knappast tänkbara marginal (51-49). Följden blev en markant uppgång på USA-börsen. https://www.aftonbladet.se/nyheter/a/6njkjO/senaten-rostade-igenom-trumps-skattereform

Donald Trump framstår för denna bloggare alltmer som en av Förenta staternas mest kraftfulla och modiga presidenter någonsin. Om han fortsätter i samma stil kan han rentav komma upp i samma klass som Ronald Reagan.

 

 

 

 

När en godhetsonanerande posör har ordet

3 december, 2017

Linnéa Claeson – ”opinionsbildare”.

Linnéa Claeson heter en 25-årig kvinna jag aldrig hört talas om förut. Hon skrev den 2 december 2017 en krönika i den beryktade tidningen Aftonbladet, ni vet publikationen som stödde Hitler och nationalsocialismen på 1930- och 1940-talen men därefter blev socialistisk med röd kulör och prokommunistisk och numera har en obotfärdig leninist som kulturredaktör.

I krönikan framför Claesson åsikter och synpunkter som man mycket väl skulle kunna tro är en parodi på några av kvoteringsvänsterns mer hårresande ställningstaganden. ”Jag vill ha representation på riktigt”, deklarerar unga Linnéa rubrikvis och förklarar därefter i textens inledning vad hon menar med en sådan representation. https://www.aftonbladet.se/nyheter/kolumnister/a/ddOl2O/jag-vill-ha-representation–pa-riktigt

”Jag vill ha en svart kvinna som statsminister”, menar Linnéa Claeson inledningsvis. Inte så illa, jag skulle själv mycket väl kunna tänka mig exempelvis Nyamko Sabuni som svensk regeringschef. Sedan fortsätter Claeson emellertid på följande sätt:

Flator i Regeringen. Romska kvinnor i Riksdagen. En muslimsk polischef i slöja, djurrättsaktivister i departementen och en kvinna från Balkan som försvarsminister. Jag vill att fler bögar ska komma ut i fotbollsallsvenskan och herrlandslaget.

Så där håller det på, men jag stoppar där. Jag tror redan ni fattat att Linnéa Claeson är en godhetsonanerande posör som skriver nästan vad som helst för att bli uppmärksammad. Jag kan fullt ärligt säga att jag mycket väl skulle kunna tänka mig att se de flesta av Claesons förslag förverkligade, men under en avgörande förutsättning: att de är kompetenta personer som är lämpliga för respektive uppgift, inte för att de har en viss hudfärg, sexuell läggning eller bär ett visst klädesplagg.


Nyamko Sabuni skulle sannolikt bli en utmärkt statsminister i kraft av sin kompetens.

Var sedan fotbollsbögarna passar in, det får ni, kära läsare, själva bedöma.

Linnéa Claeson är en svensk landslagsspelare i handboll som är född i Norrköping 1992. Hon är numera proffs i Ringköbing i Danmark efter att tidigare ha representerat Skuru i tre SM-finaler. Hon skriver krönikor (eller kolumner som en del föredrar att kalla den här typen av texter) i Aftonbladet sedan några månader tillbaka. https://sv.wikipedia.org/wiki/Linn%C3%A9a_Claeson

Claeson avslutar sin krönika med att hänvisa till den svenska Regeringsformen (det vill säga grundlagen), i vilken det fastslås att ”all makt utgår från folket”. Den stora frågan i sammanhanget är ju varför det då är så viktigt för Linnéa Claeson och hennes meningsfränder att klämma in så många minoriteter som möjligt i regerings- och riksdagsorgan, uppenbarligen icke utgående från kompetens och lämplighet utan från identitet.

Borde inte en makt som utgår från folket också avspegla folkets verkliga sammansättning? Visserligen består svenska folket uppskattningsvis av 50 procent kvinnor – även om andelen stadigt sjunker på grund av det ökande tillflödet av män från Mellanöstern – men däremot torde andelen romer, lesbiska, kvinnor från Balkan och sådana som bär slöja fortfarande vara blygsamma minoriteter i vår land.

I slutet av sin artikel skriver Claeson: ”Jag vill veta varför mycket av det här låter märkligt, verkar osannolikt, är omöjligt.” Det är det jag har försökt svara på i den här bloggtexten.

Linnéa Claesons krönika är, trots stenhård konkurrens, en av de mer infantila jag läst på länge och borde naturligtvis ha stoppats av den ansvarige redaktören på Aftonbladet innan den gick i tryck. Nu får den Claeson att framstå som en mindre vetande idiot och det är väl vare sig tidningen eller skribenten betjänt av?

 

Vart tar tiden vägen?

2 december, 2017

Mannens åldrar enligt en äldre illustration.

Jag har numera uppnått en ålder då man på allvar börjar ställa sig den filosofiskt betonade frågan: ”Vart i helvete tar tiden vägen?”

Eller som Sandy Denny (1947-78) i musikgruppen Fairport Convention sjunger: ”Who Knows Where the Time Goes?” https://www.youtube.com/watch?v=n2xODjbfYw8

För er yngre människor som tror att åldern inte tar ut sin rätt kan jag avslöja: det gör den.

När man börjar skolan och därefter gradvis inträder i vuxenlivet via ytterligare studier och ”vuxna” aktiviteter funderar man inte mycket på ålderdom eller död. Man är mitt uppe i jobb, familjeliv och förhoppningsvis givande fritidsintressen. Kanske man rentav upplever att man har ett kall, en värdig livsuppgift, att ägna sig åt.

Så småningom grånar emellertid håret – eller faller av helt – och man drabbas av smärre eller större krämpor. Man inser att man hastigt och troligen mindre lustigt befinner sig i den så kallade nerförsbacken. Kanske försöker man sig i detta läge bevara ungdomen bäst det nu går: börjar träna eller jogga, klä sig som vore man ett par decennier yngre, skaffa sig hästsvans eller raka skallen, färga håret och så vidare.

Själv har jag hunnit bli 66 och hunnit avverka mitt yrkesverksamma liv, även om jag tänker fortsätta ägna mig åt skriverier och politik så länge hjärta och hjärna fungerar som de skall. Jag råkar dessutom dessbättre befinna mig i den lyckliga situationen att jag uppnått allt det jag bett till Gud om och/eller ansett vara viktigt.

Kvinnans åldrar.

Det finns ingenting jag grämer mig över att inte ha hunnit med och inte heller ångrar jag särskilt mycket av det jag gjort. Förvisso finns det en del saker jag önskar jag kunde ha gjort bättre eller kanske inte alls, och jag kunde nog haft bättre ”flyt” i en del avseenden, men det tillhör mer ”finliret” och är inget av grundläggande betydelse som jag ser det.

Jag har således ägnat mig åt intressanta studier, haft jobb som passat mig och som jag trivts med, träffat en livskamrat som jag bildat familj med, rest till de ställen jag föresatt mig att resa till, haft och har givande intressen. Det som kommer efter detta betraktar jag som en bonus.

Egentligen kunde det räcka så här. Det som gör att jag trots allt har motivation att fortsätta livet här på jorden är att jag vet att mina barn sannolikt vill ha mig kvar ännu några år samt att jag i bästa fall också har mer att uträtta inom mitt ”kall”, det vill säga skrivandet och politiken.

Och ja, jag tror på mirakler: https://tommyhansson.wordpress.com/2013/05/26/forvanta-dig-mirakler/