Författararkiv

Spioneriets historia: lika gammal som människan själv

25 september, 2020

Nils Lindberg: ”Spejarna med druvklasen”. Kurbitsmotiv på textil från 1700-talet.

Spioneri förknippas ofta med 1900- och det begynnande 2000-talet. Faktum är dock att verksamheten i fråga sannolikt är lika gammal som människan själv: det har alltid funnits ett behov att inhämta underrättelser om väsentliga ting som andra söker hemlighålla. Så var förmodligen fallet redan i det gamla jägar- och samlarsamhället, då de grupper som konkurrerade om de befintliga växterna och djuren ville ta reda på vad rivalerna höll på med.

Den första kända beskrivningen av ett underrättelseuppdrag och dess resultat ges i Fjärde Moseboken, där det berättas om hur Mose sänder ut tolv israelitiska spejare i syfte att ta reda på förhållandena i det av Gud utlovade Kanaans land, som sades ”flöda av mjölk och honung”.

Moses spejare. Bibeltexten lyder (4 Moseboken 13:1-3):

Därefter bröt folket upp från Haserot och lägrade sig i öknen Paran. Och HERREN talade till Mose och sade: ”Sänd åstad några män för att bespeja Kanaans land, som jag vill giva till Israels barn. En man ur var fädernestam skolen I sända, men allenast sådana som äro hövdingar bland dem.” https://www.biblegateway.com/passage/?search=4%20Mosebok%2013&version=SV1917

När de tolv utvalda spejarna återkom till israeliternas läger kunde de förtälja för Mose och allt folket om ett rikt land, och som ett bevis på detta medförde de en jättelik druvklase som var så stor att två män fick bära den på en stång emellan sig. Problemet var att spejarna också hade stött på starka och skräckinjagande folk som amalekiter, jebuséer, amoréer och kananéer. Endast två av spejarna, Kaleb från Juda och Josua från Efraims stam, tyckte det var självklart att israeliterna ändå skulle tåga in i landet.

Folkets flertal var dock mer benäget att ta åt sig av de övriga spejarnas avskräckande berättelser och vägrade tåga in i landet. Straffet blev en 40 år lång ökenvandring innan intåget i det förlovade landet kunde ske. Endast Kaleb och Josua tilläts leva bland spejarna – de övriga dödades. Det blev den sistnämnde som kom att leda intåget i Kanaan sedan patriarken Mose avlidit.

Längre fram i den gammaltestamentliga berättelsen kan vi läsa om hur israeliterna behövde ännu fler och mer detaljerade underrättelser om förhållandena i Kanaans land. Därför sänder Josua ut två spejare i syfte att undersöka staden Jerikos försvar innan denna kunde erövras. De lyckas ta sig in i staden och blir härbärgerade av den välvilligt inställda skökan Rahab.

Som tack för sin insats skonades Rahab när israeliterna sedan intog Jeriko och enligt den bibliska berättelsen utplånade allt liv i staden. Hon och hela hennes släkt upptogs också i Israel. https://tommyhansson.wordpress.com/2019/02/20/kvinnor-i-bibeln-rahab-den-gudomliga-horan/

”Kungens ögon och öron”. I sin bok Det dunkla pusslet. Spionagets historia från Faraos ögon och öron till global nätspaning (Natur & Kultur 2018, 390 sidor) kommenterar Wilhelm Agrell, Sveriges förste och ende professor i underrättelseanalys, de israelitiska spejarnas insatser runt 1400 före Kristi födelse på följande sätt (sidan 8):

Berättelserna om de utsända spejarna tyder på att Gamla testamentets anonyma författare inte bara hade klart för sig informationsinsamlandets betydelse i största allmänhet, utan också förstod underrättelsearbetets politiska och psykologiska sidor, från Moses insikt att han måste kunna visa upp konkreta ovedersägliga bevis på det förlovade landets bördighet, till Josuas två spejares mellanhavanden med vad som några årtusenden senare skulle gå under beteckningen en understödjande agent.

Professor Wilhelm Agrell kartlägger i sin bok Det dunkla pusslet spioneriets historia.

Arkeologiska fynd visar att det av faraonerna styrda Egypten förfogade över en underrättelsetjänst som var minst lika gammal som den israelitiska motsvarigheten. Behovet av korrekt information om omvärlden blev särskilt tydligt när det egyptiska riket under den 18e dynastin ( 1550-1295 f. Kr) begynte expandera i olika geografiska riktningar.

Agrell (sidan 15): ”För att hålla ihop detta vidsträckta rike behövde centralmakten, på samma sätt som andra efterföljande imperier, bygga upp ett system för rapportering och ordergivning.” Av sammanhanget i det gamla egyptiska källmaterialet klargörs att det existerade ett kurirsystem vilket följde fasta rutter. Det övergripande ansvaret för det antika Egyptens inre säkerhet åvilade en hög hovfunktionär som betitlades ”Kungens ögon och öron”.

Om de antika israeliterna och egyptierna haft ett fungerande underrättelsesystem kan detsamma enligt Agrell inte sägas om de gamla romarna. Trots en stundom förkrossande stark militärmakt och välutvecklad förvaltning tycks Romarriket aldrig ha lyckats bygga upp någon motsvarighet till de ändamålsenliga system som fanns i Mellanöstern. Bristerna framgår bland annat av vältalaren, författaren och politikern Marcus Tullius Ciceros (106-43 f. Kr.) brev från sin tvååriga befattning som ståthållare i provinsen Cilicien i nuvarande sydöstra Turkiet: ingen hade orienterat honom om förhållandena i området och inte heller fanns någon expertis på plats som han kunde rådfråga. https://biblioteket.stockholm.se/titel/18883

Englands hemliga polis under Walsingham. Förflyttar vi oss halvtannat årtusende framåt i tiden från Ciceros dagar hamnar vi i 1500-talet. Då uppträdde i den elisabetanska erans England en av tidernas mest meriterade spioneriexperter – Francis Walsingham (cirka 1532-90), som efterträdde William Cecil som drottning Elizabeth Ias underrättelsechef. Walsingham grundade Englands hemliga polis och var pionjär i Europa när det gällde att bygga upp ett statligt system för spionage och underrättelseinsamling. https://sv.wikipedia.org/wiki/Francis_Walsingham

Walsinghams spioner infiltrerade ärkefienden Spaniens statsapparat ända upp i dess högsta ledning och samlade därtill in information från hela Europa och lyckades på så sätt avvärja en rad potentiellt dödliga komplotter riktade mot den engelska drottningen. Den strikt protestantiske Francis Walsingham hade inte endast hand om den engelska underrättelsetjänsten – han var desslikes en nära rådgivare till drottningen och som sådan delaktig i övervakningen av utlänningar samt utformandet av såväl inrikes- som utrikespolitik inklusive ockupationen av det katolska Irland. Walsingham var även en förespråkare för att England skulle skaffa sig kolonier i Nordamerika.

Den engelske spionmästaren Francis Walsingham och hans chef, drottning Eilzabeth I.

Spionchefens tentakler gjorde det möjligt för honom – och därmed den engelska statsledningen – att vara underrättad om den spanska armadans planerade anfall mot England flera år innan denna inträffade med katastrofalt resultat för Spanien 1588. Walsingham var även instrumental när det gällde att få Elizabeths utmanare om tronen, den katolska skotska drottningen Maria Stuart (1542-87), dömd till döden och avrättad. Agrell beskriver Walsinghams underrättelsesystem som ”ett nätverk av ett antal kompletterande grupper av agenter” (sidan 54).

Gustaf Vasas och Gustaf IIIs spioner. Det svenska underrättelseväsendet har i ett historiskt perspektiv aldrig tillnärmelsevis varit lika välorganiserat som det engelska, vilket icke hindrar att det även hos svenska makthavare funnits ett behov av att känna till vad fienden har för sig.

Gustaf Vasa (1496-1560) hade inte kunnat slå ned alla uppror som riktades mot honom utan vänligt inställda personer som höll honom underrättad om vad som tilldrog sig i riket. En av dessa benägna uppgiftslämnare kallas Hans Våghals, som förekommer i den kunglige krönikören Peder Swarts krönika och dessutom figurerar som romanfigur i en bok av den på sin tid populäre och mycket produktive författaren Carl August Cederborg (1849-1933). http://torehartung.se/artikel/hans-vaghals-gustav-vasas-hemlige-agent/

Hans Våghals skall i Hova i Västergötland ha snappat upp viktiga brev, vilka bidrog till att organisatörerna bakom Västgötaherrarnas uppror 1529 kunde infångas, dömas till döden och avrättas. I Stenkullen i Lerums kommun finns för övrigt en väg uppkallad efter Hans Våghals.

En särskild roll i den svenska underrättelsehistorien spelar vidare de spioner som 1791 utsändes av Gustaf III till Frankrike. Syftet var att kartlägga området mellan Paris och Le Havre som förberedelse för den svenske konungens planerade invasion med sikte på att störta de franska revolutionärerna – enligt Gustaf III ”Europas orangutanger” – och återinföra monarkin. Dessa modiga män var kaptenen, Finlands-vännen och kartografen Otto Carl von Fieandt (1758-1823) och Carl Fredrik König (1767-1858).

Om dessa kungliga spioner har min gamle klasskamrat från Salems kyrkskola, Thorsten Sandberg, skrivit boken Gustav III:s spioner (Historiska Media 2006, 160 sidor). König och von Fieandt utförde sitt uppdrag och kunde återvända hem med väl förrättat värv. De underrättelser inklusive en noggrant utförd karta de medförde kom dock aldrig att användas för avsett ändamål – Gustaf IIIs tilltänkta contrarevolution i Frankrike blev som bekant aldrig av.

Otto Carl von Fieandt – en av Gustaf IIIs spioner.

De ryska sågfilarna. Inför det Första världskrigets utbrott 1914 skedde en successiv uppladdning på spionagets område bland huvudaktörerna England, Tyskland, Ryssland och Frankrike. Wilhelm Agrell konstaterar att de krigförande parterna i stort hade ”med några få undantag mycket begränsade möjligheter att bedriva underrättelseverksamhet djupt in i motståndarens område” (sidan 143). Istället fick signalspaningen en allt större betydelse i takt med att de militära staberna och förbanden alltmer började använda sig av radiokommunikation.

Trots att underrättelseverksamheten var tämligen outvecklad i samband med det stora krigets utbrott rådde på sina håll en utbredd spionskräck, till stor del förmedlad och förstärkt av pressen, som inte stod i proportion till den verksamhet som faktiskt förekom. I vårt land var det arvfienden Ryssland som hamnade i fokus. Agrell skriver (sidan 146):

Sverige var ett av de länder som tidigast drabbades av denna massmedialt genererade spionrädsla i form av de så kallade sågfilarna, kringresande ryska hantverkare som dök upp i olika landsdelar från sekelskiftet och framåt. Trots omfattande insatser från den 1908 inrättade underrättelsebyrån vid generalstaben lyckades man aldrig lagföra någon sågfilare eller riktigt komma underfund med vari den antagna illegala verksamheten skulle ha bestått. https://sv.wikipedia.org/wiki/S%C3%A5gfilare

De ryska sågfilarna var verksamma i Sverige 1899-1914 och bestod till övervägande delen av bönder från trakterna kring Novgorod, vilka sökte dryga ut sina magra inkomster. Dock skall under perioden 1909-12 några av de kringvandrande hantverkarna ha varit ryska militärer.

Den 22 september 1901 anlände fyra ryska sågfilare till Skeppsbron i Stockholm med fartyget Bore II och togs av polisen genast in till förhör. De lystrade enligt samtida uppgifter och stavning till namnen Stephan Federof Merkuschew, Michail Spiridonoff Oparkin, Ivan Dimitrief Ostimof samt Ivan Masseliwitch Makarof. Varken dessa eller någon av deras kolleger kunde överbevisas om brottslig verksamhet, men de fyllde en viktig funktion – som argument för upprustning av det eftersatta svenska försvaret. https://stockholmskallan.stockholm.se/post/30723

Mata Hari var vacker att titta på men värdelös som spion.

Den inkompetenta Mata Hari. Paradoxalt nog är det en fullkomligt inkompetent spion som gått till hävderna som Första världskrigets mest berömda underrättelseagent. Jag syftar på Mata Hari, eller Margaretha Geertruida Zelle (1876-1917) som hon egentligen hette. Hon föddes i nederländska Leeuwarden som dotter till en hattmakare. 1895 gifte hon sig med den 20 år äldre kaptenen Rudolph McLeod, en nederländare med skotskt påbrå, med vilken hon fick två barn. Paret flyttade 1897 till Java i Indonesien, som då var en nederländsk koloni. https://www.faktoider.nu/matahari.html

Paret skilde sig 1906 och Margaretha Zelle flyttade tillbaka till Europa och Paris, där hon antog artistnamnet Mata Hari, som är indonesiska för ”sol” (ordagrant ”dagens öga”). Hon gjorde sig en karriär som exotisk dansare och lättklädd posör på ekivoka vykort. Sedan denna karriär avslutats tycks Zelle mestadels ha försörjt sig på att vara älskarinna åt olika välbeställda män.

I maj 1916 kontaktades Zelle av den tyska underrättelsetjänsten och mottog förskottsbetalning för att bedriva spionage för dess räkning; hon utförde dock aldrig några tjänster för tyskarna emedan hon enbart var intresserad av pengarna. I augusti kontaktades hon av fransmännen och blev därmed dubbelagent. Mata Hari torde ha varit en av tidernas mest värdelösa spioner och kommunicerade helt öppet med sina uppdragsgivare via klartext i telefon eller brev. Det höll naturligtvis inte i längden.

Även om Mata Hari aldrig utförde några faktiska uppdrag för tyskarnas räkning var det ett faktum att hon fått betalt av dem. Det räckte för att hon skulle dömas till döden av en fransk domstol och arkebuseras i Vincennes i norra Frankrike den 15 oktober 1917. Flera filmer har gjorts om Mata Haris sorgliga öde, bland annat Mata Hari med Greta Garbo i titelrollen 1931.

Inte alla svenska KGB-agenter åkte dit. Efter bolsjevikernas statskupp i Ryssland 1917 hamnade de ryska kommunisterna och Sovjetunionen i fokus för västvärldens underrättelsetjänster. Det Kalla kriget, i realiteten det Tredje världskriget, är inte minst en historia om de respektive spionorganisationernas verksamhet. Sverige har som neutralt land varit en viktig arena i denna kamp mellan västliga och östliga underrättelseintressen. Ett antal svenskar har dömts till fängelsestraff för Sovjetunionens och/eller dess satellitstaters räkning: Hilding Andersson, Enbomligan med Fritiof Enbom i spetsen, Stig Wennerström, Stig Bergling och Bertil Ströberg.

Fritiof Enbom från Boden dömdes till livstids fängelse för spioneri för Sovjetunionens räkning.

Ännu mer intressanta än de svenska östspioner som överbevisats om sin skuld och dömts är enligt min mening de som inte åkte fast. Den mest spektakulära av dessa var en sovjetagent som gick under kodnamnet ”Getingen”, vilken skall ha haft en hög befattning inom den svenska utrikesförvaltningen.

När Otto Danielsson, kommissarie på SÄPO och chef för den så kallade ryssroteln samt ansvarig för svenskt contraspionage, besökte de avhoppade sovjetspionerna Vladimir och Jevdokia Petrov i Australien – makarna Petrov tjänstgjorde vid Sovjetunionens ambassad i Stockholm på 1940-talet – kunde dessa berätta att ”Getingen” var identisk med en svensk diplomat och utrikestjänsteman som hette Åström i efternamn.

Det kunde följaktligen knappast röra sig om någon annan än den homosexuelle Sverker Åström (1915-2012), som efter en inledande diplomatisk karriär i Stalins Sovjet sedan bland annat blev kabinettssekreterare och FN-ambassadör. Han undgick åtal tack vare att han hölls om ryggen av regering och utrikesförvaltning. https://tommyhansson.wordpress.com/2015/12/08/en-tappad-sko-makarna-petrov-och-svenska-ryssagenter/

En annan högt uppsatt ryssagent som avslöjades av makarna Petrov var agenten ”Senator”. Denne var identisk med den socialdemokratiske riksdagsmannen Georg Branting (1887-1965), son till statsminister Hjalmar Branting och en öppen beundrare av Stalins Sovjetunionen.

Ytterligare en sovjetisk agent som hittills undgått att ställas till svars för sin landsförrädiska verksamhet är Pierre Schori, född 1938. Den avhoppade sovjetiske spionchefen Oleg Gordievskij avslöjade i en intervju med tidskriften Contra #2 1999 att Schori under en följd av år var Sovjetunionens främsta informationskälla i Sverige och som sådan tveklöst viktigare än journalisten och författaren Jan Guillou, som erkänt att han 1967-72 samarbetade med KGB.

Pierre Schori var i likhet med Sverker Åström bland annat kabinettssekreterare vid UD och FN-ambassadör samt under en period även riksdagsledamot. Schori ingick tillsammans med Sten Andersson och Anders Thunborg i den grupp socialdemokrater som under 1960- och 1970-talet enligt Olof Frånstedt i första delen av  boken Spionjägaren (2013) hade regelbundna kontakter med KGBs högste befattningshavare på sovjetambassaden i Stockholm.

Det är symptomatiskt för Schoris utrikespolitiska inställning att han vid ett möte med Socialistinternationalen den 13 december 1980 uttalade sitt stöd för de sovjetiske diktatorn Leonid Brezjnevs planer – som aldrig blev av – att, med stöd av Brezjnevdoktrinen, intervenera militärt i Polen för att slå ner fackföreningsrörelsen Solidaritets uppror mot den sovjetiska övermakten. https://tommyhansson.wordpress.com/2018/09/07/sovjetlakejen-schori-stodde-sovjetisk-intervention-i-polen/

Sverker Åström alias ”Getingen”. Han skyddades av regering och utrikesförvaltning och undgick därmed åtal.

Kina, Iran och Ryssland. Den internationella spionageverksamheten förändras fortlöpande i takt med världshändelserna, och i dag är det ställt utom allt tvivel att det är från det kommunistiska Kina, den islamistiska terrorstaten Iran och det putinska Ryssland med dess auktoritära styre som de främsta hoten mot friheten och demokratin i väst kommer. Wilhelm Agrell sammanfattar i sin bok Det dunkla pusslet spioneriets metamorfosering på följande sätt (sidan 369):

Underrättelseverksamhetens utveckling kan liknas vid en person som springer uppför en nedåtgående rulltrappa och springer allt snabbare bara för att märka att också rulltrappan ökar farten. Genom historien har underrättelsetjänster uppfunnit och utnyttjat alla upptänkliga metoder för att komma åt eftertraktad information eller manipulera personer, institutioner och stater. Men varje framgång har visat sig vara av tillfällig art, en begränsad tid och åtkomst, inblick eller kontroll.

 

Sentio och Ipsos: uppåt för oppositionen, neråt för regeringen

25 september, 2020

Nyheter idag/Sentio september 2020.

De båda senaste opinionsmätningarna visar båda på en tydlig trend: regeringsunderlaget är på väg neråt, oppositionen på väg uppåt.

I Nyheter idag/Sentios septemberundersökning är Socialdemokraterna alltjämt störst men får nöja sig med 25,1 procent av väljarsympatierna, en minskning med 1,6 procentenheter jämfört med närmast föregående mätning. Inte så långt efter kommer Sverigedemokraterna med 22,4 procent, vilket är samma resultat som i senaste mätningen. Tredje störst blir Moderaterna på 19,7, mínus 0,6.

Rödgröna totalkrossas i Sentio och KD bryter nedåtgående trend

Eftersom Kristdemokraterna ökar med 1,7 procentenheter till 7,1 procent skrapar den så kallade konservativa oppositionen ihop sammanlagt 49,7 procent. Det innebär att det rödagröna regeringsunderlaget endast förmår tillskansa sig 39,5 procent.

Då är ändå Miljöpartiets (3,9) och Liberalernas (3,0 ) siffror medräknade trots att dessa partier skulle åka ur riksdagen om Sentio-mätningens noteringar vore valresultat. Det hjälper inte ens att inkludera Vänsterpartiets 8,6 procent i regeringspartiernas mätresultat – oppositionen blir ändå större.

DN/Ipsos siffror för september skiljer sig inte särskilt mycket från Nyheter idag/Sentios. Undersökningen ger Socialdemokraterna 26 (-1) – Ipsos använder av någon anledning endast heltal – och Moderaterna (+-0) samt Sverigedemokraterna 20 (-1) procent. Vänsterpartiet får som fjärde största parti 9 (-1), Centerpartiet 8 (+1) och Kristdemokraterna 7 (+1) procent.  https://www.expressen.se/nyheter/dnipsos-stodet-storre-for-sdmkd-an-januaripartierna/

Gott om flaggor men ont om raka besked av Löfven, som här flankeras av socialminister Lena Hallengren och folkhälsochefen Johan Carlson.

Främsta skillnaden jämfört med Sentio-mätningen är att såväl Miljöpartiet (+1) som Liberalerna (+1) båda hamnar på riksdagsspärren om 4 procent. Oppositionen i form av SD, M och KD får ändå övertaget med 47 procent, att jämföra med regeringsunderlagets 42 procent. Övriga partier lyckas skrapa ihop 2 (+-0) procent.

Det återstår visserligen två år till valet, men åtminstone denna bloggare undrar i sitt stilla sinne om sossarna ledda av den mumlande och allmänt hopplöse Stefan Löfven kommer att kunna vidmakthålla sitt nuvarande övertag över opinionen. Att regeringen förlorat sitt goda renommé av att ha skött den kinesiska pandemin på ett acceptabelt sätt är fullt klart.

Här får Löfven bassning av Aftonbladet-kolumnisten Lena Mellin för att han inte, under en presskonferens tillsammans med socialminister Lena Hallengren och Folkhälsomyndighetens chef Johan Carlson, förmådde ge raka besked om regeringens fortsatta virushantering. https://www.aftonbladet.se/nyheter/kolumnister/a/56VzkK/lofven-hade-chansen–men-tog-den-inte

När skall folkflertalet inse att att det är ett gäng losers som ”styr” Sverige och att dessa bör bytas ut snarast möjligt?

 

Störst förtroende för Sjöstedt i ny Novus-mätning

21 september, 2020

 

Novus partiledarundersökning september 2020.

5 procentenheter. Med så mycket har väljarnas förtroende för Socialdemokraternas partiledare, statsminister Stefan Löfven, minskat sedan i juni enligt Novus nya partiledarundersökning. Han passeras därmed av Vänsterpartiets ledare Jonas Sjöstedt. https://www.svt.se/nyheter/inrikes/fortroendet-for-stefan-lofven-fortsatter-att-minska

”Ett högt förtroende för partiledaren betyder inte per automatik att man är ett stort parti”, kommenterar Novus VD Torbjörn Sjöström. ”Att Sjöstedt är i topp har inte att göra med att sympatierna för hans politik är störst, utan att väljarna känner att de vet var de har honom.”

Löfvens förtroendekapital i väljarkåren minskar från 40 procent i den förra Novus-mätningen i juni till 35 procent nu under det att Sjöstedts ökar från 34 till 36. Därefter hittar vi i tur och ordning Moderaternas Ulf Kristersson på 32 (-2), Kristdemokraternas Ebba Busch med 29 (-2) och Sverigedemokraternas Jimmie Åkesson på 27 (+1).

Förtroendet för regeringen som helhet har också det minskat – från 40 procent i juni till 35 procent i september. Dessa siffror tyder också på att väljarna betraktar det kinesiska viruset som ett mindre problem nu än för tre månader sedan och därför inte är lika benägna att hänga upp inställningen till regeringen på pandemin.

V-ledaren Jonas Sjöstedt släppte en gång fram Stefan Löfven som statsminister och lär inte fälla honom nu trots hot om motsatsen. Foto: TT

Comebackande Center-ledaren Annie Lööf noteras på sjätte plats i förtroendeligan för 24 procent, att jämföra med 21 procent i juni. I botten återfinns det vanliga gänget: Miljöpartiets båda språkrör Isabella Lövin på 11 (+-0) samt Per Bolund med 10 procent (-1). Allra sämst förtroende genererar, vilket knappast är sensationellt, Liberalernas ledare Nyamko Sabuni med 8 procent (+1).

Jonas Sjöstedt har således ett vida större förtroende bland väljarna än vad som finns för hans parti. Det måste, som jag ser det, anses vara rätt anmärkningsvärt att en ledare för ett parti med sina rötter djupt rotade i tidernas värsta massmördarideologi, kommunismen, av Sveriges väljare anses vara en så pass hyvens kille. Är det månne ett tecken på att historiekunskaperna inte längre är vad de borde vara? Någonting är det som inte stämmer.

Eljest har Sjöstedt, som snart försvinner till Vietnam, och hans parti inte direkt utmärkt sig för sin självständighet under tiden som stödparti för S-MP-regeringen. Visserligen hotar Sjöstedt nu med att fälla regeringen Löfven om denna inte ändrar sin LAS-politik, men alla vet vid det här laget att dylika hot är spel för gallerierna och inget annat. https://www.expressen.se/nyheter/jonas-sjostedt-hotar-att-falla-regeringen-igen/

Också övriga partiledare åtnjuter ett större förtroende än vad siffrorna för respektive parti visar, men diskrepansen i Sjöstedt-V-fallet är onekligen anmärkningsvärd.

Den undersätsige spionen: vad alla bör veta om Jan Guillou

18 september, 2020

Den något undersätsige före detta spionen Jan Guillou har stått på den röda scenen i åtskillig tid nu.

Det väckte visst uppseende när Jan Guillou, född 1944, i sin krönika i Aftonbladet den 13 september om Kristdemokraternas partiledare skrev: ”Ebba Busch framstår i allt tydligare dager som en sällsynt elak liten fan.” Som till på köpet ville ”gosa med extremhögern” (läs: Sverigedemokraterna).

Orsaken till den förre spionens utbrott var att Busch föreslagit, att Sverige skulle bygga fängelser i länder som Somalia och Afghanistan för att kunna härbärgera brottslingar som ej är svenska medborgare. https://www.aftonbladet.se/nyheter/kolumnister/a/dldRJo/ebba-busch-framstar-som-en-elak-liten-fan

Det förtjänar i sammanhanget påpekas, att den undersätsige Jan Guillou mäter 1,70 meter över havet  – att jämföra med Ebba Buschs 1,72…

Frågan är förstås varför någon skulle bry sig om ett dyft vad Jan Oskar Sverre Henri Guillou tycker, tänker och skriver. Han är och förblir en obalanserad vänsterextremist, vilket han också utan försök till omskrivningar tillstår i en intervju med den statligt sponsrade vänsterblaskan ETC. Här passar han även på att, och håll i er nu, varna för ”en rent fascistisk utveckling i Sverige”. https://www.etc.se/kultur-noje/jan-guillou-jag-var-och-ar-vansterextremist

Guillou är inte direkt någon muntergök vad gäller utvecklingen under 1900-talet: ”Allt gick åt helvete. Det vi klarade oss från var det slutgiltiga kärnvapenkriget. Det kan man sätta på plusskontot. Vi förintade inte världen.” Det har Guillou förstås helt rätt i. Däremot förintades en stor del av den kommunistiska delen av världen med den demokratiska västsidans seger i det Kalla kriget, något som i hög grad förklarar Guillous svårmod.

IB-chefen Birger Elmér.

Jan Guillou och denna bloggare har en sak gemensamt: vi föddes båda i Södertälje. Guillou fick en priviligierad uppväxt men har i efterhand påstått att han misshandlades regelbundet av en sadistisk styvfar. Detta har förnekats av Guillous mamma, Marianne Hansén, som avled 91 år gammal 2013. https://www.expressen.se/nyheter/min-son-ljuger-om-ondskan/

Kontroverserna med sonen ledde till att Hansén gjorde den senare arvlös och testamenterade all sin kvarlåtenskap till Jan Guillous halvsyster. Såväl familjen som före detta studiekamrater har dessutom förnekat att Guillou utsattes för svår pennalism på internatskolan Solbacka i Södermanland, något som Guillou i sin filmatiserade bok Ondskan påstår skall ha ägt rum.

Jan Guillou blev megakändis med sina reportage i FiB Kulturfront 1973 om den av Socialdemokraterna i hemlighet ledda underrättelseorganisationen IB (egentligen Försvarsstabens särskilda byrå), styrd av Olof Palmes tennispartner Birger Elmér (IB är en förkortning av ”Inhämtning Birger”). https://sv.wikipedia.org/wiki/Birger_Elm%C3%A9r

Guillou och hans kumpaner Peter Bratt och Håkan Isacson dömdes till fängelse för spioneri, då deras verksamhet ansågs hota rikets säkerhet. https://sv.wikipedia.org/wiki/Jan_Guillou

Den från Jönköping bördige yrkesmilitären Elmér skall enligt uppgift långt efter IB-affären ha stött ihop med Jan Guillou på en bank, varvid de båda tidigare antagonisterna skall ha kommit överens om att samarbeta i samband med att Guillou började producera sina kioskdeckare om den övermänsklige  svenske underrättelseagenten Carl Hamilton; Elmérs uppgift var att förse författaren med militärt bakgrundmaterial.

Innan Guillou blev rikskändis var  han på 1960-talet reporter på den delvis pornografiska tidningen FiB Aktuellt. Därefter hamnade han på FiB Kulturfront med Greta Hofsten som chefredaktör. Samtidigt var han ansluten till den marxistiska grupperingen Clarté, som sympatiserade med det maoistiska röda Kina.

Jan Guillou och Arne Lemberg på FIB Aktuellts redaktion.

Det var i slutet av 1960-talet som Jan Guillou etablerade kontakt med Jevgenij Gergel, verksam inom spionorganet KGB vid Sovjetunionens ambassad i Stockholm. Guillou träffade Gergel regelbundet under fem års tid och utförde uppdrag mot betalning för den sovjetiska underrättelsetjänsten. Historien uppdagades av Expressen, som tagit del av en  SÄPO-akt omfattande 700 sidor om Gergel varav ett 20-tal inbegrep Jan Guillou. 2009. Gergel. https://www.expressen.se/nyheter/expressen-avslojar/jan-guillou-hemlig-agent-at-sovjet/

Jan Guillou vore inte den han är utan att ljuga som en häst travar. Hans föga trovärdiga förklaring till samröret med KGB var att han ville ”avslöja” spionorganisationen genom att skriva om den i FIB Aktuellt. En som inte trodde på detta var Guillous dåvarande chefredaktör Arne Lemberg (1941-79), som tipsade SÄPO om Guillous suspekta kontakter med ryssarna. Lemberg mördades 1979 på reportageresa i Idi Amins Uganda. https://sv.wikipedia.org/wiki/Arne_Lemberg

Jan Guillou hann under 1960- och 1970-talen också med att engagera sig till förmån för palestinaarabernas sak i Mellanöstern. I egenskap av Israel-hatare uti fingerspetsarna var det naturligt för Guillou att engagera sig för de värsta mördarbanden av typ DFLP och det av läkaren George Habash ledda PFLP (Folkfronten för Palestinas befrielse, en del av paraplyorganisationen PLO). https://sv.wikipedia.org/wiki/Folkfronten_f%C3%B6r_Palestinas_befrielse

Han tillbringade bland annat en månad tillsammans med dessa terrorister, beväpnad med en svensk kpist. I släptåg i sin terrorvänliga verksamhet hade Guillou Göran Rosenberg, för övrigt också han född i Södertälje, vilken trots judiskt påbrå av någon för mig okänd anledning alltid hatat Israel. https://tommyhansson.wordpress.com/2013/06/18/forre-forradaren-guillou-kan-inte-halla-sig/

Jag har  något som kan kallas ett personligt minne av Jan Guillou. Det härrör från hösten 1978,då jag bevistade en presskonferens som ägde rum i festlokalen överst i Wenner-Gren Center i Stockholm. På presskonferensen presenterades Dragan Jovius då nyutkomna bok Sovjetspionage i Sverige. Plötsligt stod Jan Guillou utanför hissen, iförd sportig klädsel efter att ha cyklat längs Sveavägen, och ville komma in. Han blev dessbättre avvisad av arrangörerna.

En spion som verkligen släpptes in på presskonferensen var för övrigt Stig Bergling (1937-2015). Det var förstås innan Bergling avslöjats som spion för Sovjetunionen, vilket skedde 1979 då Bergling greps av den israeliska underrättelsetjänsten Mossad. https://sv.wikipedia.org/wiki/Stig_Bergling

Två terroranhängare på en bild: Jan Guillou och Göran Rosenberg.

Jan Guillou tillåts alltjämt, trots att han dömts till fängelse för spioneri och bevisats ha varit KGB-agent, breda ut sig i det mediala Sverige. Nyligen visade SVT två hyllningsprogram till hans ära. Om Sverige hade varit ett normalt land hade Guillou och den vämjeliga ideologi han står för sedan länge varit förpassade till historiens  bekanta soptipp.

 

 

Damlandslaget föll på knä för BLM-våldet

17 september, 2020

Damlandslagets knäfall inför BLM-våldet.

Kan inte påstå att damfotboll är någon av mina favoritsporter. Ty vem behöver se fotboll som motsvarar typ herrarnas division 4 när man kan se the real thing när som helst? Det händer dock att jag tittar när det är fråga om mästerskap eller kval till sådana. Ikväll var det EM-kval mellan Sverige och Ungern på Gamla Ullevi i Göteborg.

Huvudorsaken till att jag slog på TVn var att landslagets kapten, Caroline Seger, inför matchen sagt att spelarna övervägde att gå ner på ett knä i syfte att ge sitt stöd till den så kallade Black Lives Matter-rörelsen: ”Alla människor ska behandlas lika, och det vill vi vara tydliga med som landslag.” Jag ville se om planerna skulle förverkligas. https://www.svt.se/sport/fotboll/landslaget-vill-knaboja-viktigt-for-oss?fbclid=IwAR2FOhi0UtNYf92dvUZ8DtIKvAkgiDjZeJGEhaDcBZItVy02M5WWeqKLsA8

När jag ser sådana här uttalanden av idrottsutövare brukar jag alltid tänka att de senare borde försöka hålla sig till det de kan bäst – det vill säga sin idrott. Politik begriper de sig oftast inte alls på, vilket Segers uttalande är ett nog så eklatant exempel på. Man får väl dock vara tacksam över att knäfallet inte skedde i samband med nationalsångerna utan strax före avspark. https://www.aftonbladet.se/sportbladet/fotboll/a/Epov3a/sveriges-markering–gick-ner-pa-kna

Knäfall som markering mot vad som kallas ”polisbrutalitet och rasism” begynte i USA i augusti 2016, då den amerikanske fotbollsspelaren Colin Kaepernick i NFL-laget San Francisco 49ers gick ner på ett knä (”took a knee”) när den amerikanska nationalsången spelades. När sedan president Donald Trump fördömde oskicket spred det sig som en farsot. Ny fart fick det sedan den påtände gangstern George Floyd avlidit under ett polisingripande i Minneapolis den 25 maj i år. https://en.wikipedia.org/wiki/U.S._national_anthem_protests_(2016%E2%80%93present)

Colin Kaepernick går ner på knä under nationalsången.

I dag förknippas knäböjandet mest med den vänsterextremistiska och svårartat rasistiska organisationen Black Lives Matter (BLM), vars anhängare bär ansvaret för den tsunamivåg av våldsamheter, mord och bränder som drabbat ett större antal städer i USA. En organisation som väl snarare bör heta Only Black Lives Matter (OBLM).

Det väckte icke obetydlig uppmärksamhet när den svenska polisrookien Lisa Simonsson, 22, gick ner på knä inför en hotfull pöbel på Sergels torg i Stockholm i juni och fotograferades då hon tårfyllt kramade om några ur pöbeln. Simonsson är inte det enda exemplet på att svensk polis har svåra interna problem. https://tommyhansson.wordpress.com/2020/06/06/efter-knafallet-infor-valdet-vad-ar-det-som-hander-med-den-svenska-polisen/

Caroline Seger med flera svenska damfotbollsspelare må vara övertygade om att de gör en behjärtansvärd insats mot polisbrutalitet och rasism genom att gå ner på knä för BLM. Tyvärr är det verkliga förhållandet det rakt motsatta. Jag har ovan konstaterat att BLM är en vänsterextremistisk organisation och en företrädare för svart rasism.

Jag sammanfattade för en tid sedan dess verksamhet på följande sätt:

Den verkliga målsättningen är ingenting mindre än att göra det västerländska samhället oregerbart genom att försvaga dess polismakt och angripa dess demokratiska och frihetliga fundamenta. https://tommyhansson.wordpress.com/2020/07/07/blm-nar-trasproletariatet-gor-revolution/

Hur ledare i Black Lives Matter ser på sig själva och sin organisation framgår av nedanstående presentation:

 

 

De menar sig vara utbildade och drivna marxister men kan nog snarare mer korrekt definieras som ett slags trasproletariat av det slag vänsterideologerna Karl Marx och Friedrich Engels skulle ha avskytt. Snarare är de att betrakta som våldsbejakande anarkister i Marx-rivalen Michail Bakunins anda.

Hur det gick i fotbollsmatchen mot Ungern? Sverige vann med 8-0.

 

Bahrain senaste arabland att normalisera förbindelserna med Israel – fredspriset till Trump?

12 september, 2020

Bahrains konung Hamad bin Isa Al Khalifa och USAs president Donald J. Trump möttes i Riyadh i Saudiarabien den 21 maj 2017.

Den 11 september 2020 meddelades att Israel och Bahrain har ingått ett avtal om att upprätta fullständiga diplomatiska förbindelser. Avtalet är en del i den amerikanska Trump-administrationens ansträngningar att skapa förutsättningar för avspänning och en fredlig utveckling i Mellanöstern-regionen. https://apnews.com/e21e371f1b406b209f93df5973d1fa46?fbclid=IwAR2VeEAeJYO9rMf651ObqPMpd0W9jU5Poeaf5gUpsQP9UGMXnF7Fay2HzHE

”There´s no more powerful response to the hatred that spawned 9/11 than this agreement”, löd president Donald Trumps kommentar till reportrar i Vita huset. Nästa vecka kommer det tidigare ingångna avtalet mellan Israel och Förenade Arabemiraten (UAE) att undertecknas vid en ceremoni i Vita huset, under vilken även Bahrains utrikesminister kommer att närvara i syfte att skriva på ett separat avtal med Israels premiärminister Benjamin Netanyahu.

Avtalet ingicks efter telefonsamtal mellan president Donald Trump, Benjamin Netanyahu och Bahrains konung Hamad bin Isa Al Khalifa. För några veckor sedan sedan ingicks ett liknande avtal mellan Israel och UAE. Tidigare har Israel slutit avtal av detta slag med Egypten och Jordanien.

Netanyahu kommenterade: ”It took us 26 years between the second peace agreement with an Arab country and the third, but only 29 days between the third and the fourth and there will be more.” Den israeliske premiärministern syftade på att det förflöt 26 långa år mellan avtalet med Jordanien 1994 och det med UAE 2020 men endast  29 dagar mellan UAE- och Bahrain-avtalen.

Därtill kommer att Kosovo och Serbien i princip gått med på att erkänna Israel diplomatiskt respektive flytta sin ambassad från Tel Aviv till den israeliska huvudstaden Jerusalem, där i nuläget endast USA och Guatemala har ambassader. Även afrikanska Malawi har tillkännagivit sin avsikt att upprätta en ambassad i Jerusalem. https://tommyhansson.wordpress.com/2020/09/08/34834/

USAs Femte flottas kommandocentral i Manama.

I den Palestinska myndighetens (PA) ”huvudstad” Ramallah är det av naturliga skäl synnerligen dystra miner. Arabvärlden har visat liten eller ingen förståelse för dess krav att vänta med normalisering med Israel tills palestinaaraberna säkrat ett självständigt ”Palestina”. ”This is another stab in in the back of the Palestinian cause, the Palestinian people and its rights”, kommenterade PAs talesman Waser Abu Yousef.

Avtalet mellan Israel och Bahrain innefattar normaliserade diplomatiska, kommersiella, säkerhetsrelaterade och andra relationer mellan de båda länderna. Bahrain har, i likhet med Saudiarabien, redan tidigare gått med på att tillåta israeliska flygningar genom sitt luftrum.

Konungariket Bahrain är ett litet auktoritärt styrt öland beläget utanför den saudiska kusten omfattande 745,3 kvadratkilometer och med ett invånartal på omkring 1,4 miljoner. Det består av 33 öar varav huvudön, Bahrain, utgör sju åttondedelar av landets yta. Här ligger landets huvudstad Manama, där USAs Femte flotta har sin bas. https://www.google.com/search?sxsrf=ALeKk02Cysy7wI8GyGXKWtQrT1ZvMzq6og%3A1599917475608&source=hp&ei=o81cX_DzIueOlwS4mayYDA&q=bahrain&gs_ssp=eJzj4tDP1TcwNDNMNmD0Yk9KzChKzMwDAC_UBWA&oq=bahrain&gs_lcp=CgZwc3ktYWIQARgAMgsILhCxAxCDARCTAjIICAAQsQMQgwEyAggAMgIIADICCAAyAgguMgIILjICCAAyAggAMgIIADoECCMQJzoFCAAQsQM6BwguECcQkwI6BAguECc6CAguELEDEIMBOgUILhCxAzoECAAQClCyFFiTHmDdL2gAcAB4AIABUIgBqgOSAQE3mAEAoAEBqgEHZ3dzLXdpeg&sclient=psy-ab

Christian Tybring-Gjedde har nominerat Donald Trump till Nobels fredspris.

Det kan slutligen nämnas att president Donald Trump nominerats till Nobels fredspris för sina insatser att mäkla fred i Mellanöstern. Bakom nomineringen står den norske parlamentsledamoten för Fremskrittspartiet Christian Tybring-Gjedde, som också är medlem i NATOs parlamentariska församling. Tybring-Gjedde motiverade sin nominering av Trump på följande sätt:

For his merit, I think he has done more trying to create peace between the nations than most other Peace Prize nominees. https://nypost.com/2020/09/09/trump-nominated-for-nobel-peace-prize-by-norwegian-official/

I detta är bara att instämma!

 

 

 

Navalnyj senaste offret för Kremls förgiftningspolitik

9 september, 2020

Det senaste offret för nervgiftet novitjok – den ryske oppositionspolitikern Aleksej Navalnyj.

Den ledande ryske oppositionspolitikern Aleksej Navalnyj, född 1976, har av läkare på det tyska Charité-sjukhuset i Berlin väckts ur sin konstgjorda koma. Det var den 20 augusti Navalnyj insjuknade med förgiftningssymptom efter att ha intagit en kopp te på flygplatsen inför en flygning från Tomsk i Sibirien till Moskva. https://www.bbc.com/news/world-europe-54061370

Planet omdirigerades till Omsk, där Navalnyj togs in för behandling på ett ryskt sjukhus. Myndigheter nekade först att låta Navalnyj färdas utomlands för vård, men efter tre dagar tilläts han flyga med ett tyskt ambulansflygplan till Berlin. Då hans tillstånd förbättrats har han nyligen väckts ur sin koma.

”He is responding to verbal stimuli”, har en talesperson för Charité-sjukhuset förklarat. ”It remains too early to gauge the potential long-term effects of his severe poisoning.” Enligt det toxikologitest som utfördes vid det tyska sjukhuset föreligger ”ovedersägliga bevis” för att den ryske oppositionspolitikern förgiftats med nervgiftet novitjk, som framställdes och utvecklades vid laboratorier i Sovjetunionen under 1970- och 1980-talen.

Fördömanden av mordförsöket på Navalnyj har kommit från ett flertal håll, däribland Tysklands förbundskansler Angela Merkel och Sveriges statsminister Stefan Löfven. Ryssland har ombetts ge en förklaring till det inträffade. Också den västliga försvarsalliansen NATO har skarpt fördömt ”det fruktansvärda likvidationsförsöket mot Aleksej Navalnyj”.

NATOs generalsekreterare Jens Stoltenberg: ”Den som använder kemiska vapen visar en fullständig brist på respekt för människolivet.” https://www.svt.se/nyheter/utrikes/nato-fordomer-misstankt-rysk-forgiftning-mot-aleksej-navalnyj

Polisen söker spår av gift i den park i Salisbury där Sergej och Julia Skripal uppehöll sig innan de insjuknade.

Det kommer inte som någon sensation att officiella ryska företrädare har tillbakavisat anklagelserna om att den ryska Putin-administrationen ligger bakom det aktuella mordförsöket. Kremls talesman Dmitrij Peskov har bland annat citerats: ”All attempts to somehow implicate Russia with what happened are unacceptable to us, they are absurd.”

Varför sådana försök skulle vara ”absurda” bryr sig Peskov inte om att förklara. Ryssarna har även sökt göra gällande att Navalnyj skulle lida av någon sorts sjukdom relaterad till ämnesomsättningen. Det är ur ryskt perspektiv förståeligt att man inte vill kännas vid att Navalnyj har förgiftats med ett toxiskt ämne ur den sovjetiskt framställda novitjok-gruppen.

Om så skulle vara fallet – och jag ser ingen anledning att betvivla de tyska forskarrönen – kan förgiftandet endast ha utförts av någon som arbetar för eller har kopplingar till den ryska säkerhetstjänsten, vilket har framhållits av exempelvis SVT-korrespondenten Bert Sundström: https://www.svt.se/nyheter/utrikes/svt-s-korrespondent-de-enda-som-kan-anvanda-giftet-ar-personer-som-arbetar-for-ryska-sakerhetstjansten

Förnekandet av rysk inblandning i fallet Navalnyj faller väl inom ramen för vad som har kallats plausible deniability och som har präglat Rysslands internationella agerande när det gäller exempelvis inblandningen i proryska grupperingars krigföring i östra Ukraina och inbördeskrigen i Libyen och Syrien.

Genom att använda sig av styrkor som inte direkt kan kopplas till den ryska krigsmakten så är det möjligt för Kreml – även om alla bedömare som inte är tvångsmässiga Putin-anhängare inser att det är Kreml som ligger bakom – att förneka sin inblandning. https://www.theobserver-qiaa.org/plausible-deniability-russias-modern-international-strategy

Novitjok användes som bekant även vid förgiftandet av den tidigare ryske dubbelspionen Sergej Skripal och dennes dotter Julia Skripal i engelska Salisbury 2018. Paret Skripal svävade länge mellan liv och död men överlevde till slut. En brittisk undersökning pekade ut aktörer vid den militära ryska underrättelsetjänsten GRU som skyldiga. https://en.wikipedia.org/wiki/Poisoning_of_Sergei_and_Yulia_Skripal

Det ser i nuläget ut som om även Aleksej Navalnyj skulle överleva, men vilka framtida men han eventuellt kan komma att drabbas av är oklart.

Aleksandr Litvinenko före och efter förgiftningen.

Det mest kända fallet avseende förgiftning av ryska oppositionella är eljest den landsflyktige Aleksandr Litvinenko, som i november 2006 avled på ett sjukhus i London sedan det konstaterats att han bibringats polonium-210, en isotop av det sällsynta radioaktiva grundämnet polonium, vilket upptäcktes av den polska forskaren Marie Curie 1898. https://sv.wikipedia.org/wiki/Aleksandr_Litvinenko

Litvinenko var en tidigare öppet Putin-kritisk KGB- och FSB-officer som bland annat ägnade stor energi åt att undersöka mordet på journalisten Anna Politkovskaja. En brittisk undersökning kom fram till slutsatsen att mordet utförts av de båda ryska agenterna Dmitrij Kovtun och Andrej Lugovoj. https://tommyhansson.wordpress.com/2018/03/13/fallet-skripal-ryska-mord-och-mordforsok/

Genom mordförsöket på Aleksej Navalnyj, som är Rysslands internationellt mest kände oppositionsledare, signalerar Kreml att regimkritik medför allvarliga hälsorisker. Man signalerar också att man ger fullkomligt tusan i vad det internationella samfundet anser om det. De enda ”oliktänkande” Putin tolererar är de mycket Putin-lojala oppositionspartier som finns i den ryska statsduman, där Rysslands federala kommunistiska parti under ledning av Gennadij Ziuganov och Liberaldemokraterna med Vladimir Zjirinovskij som anförare är de största.

 

Diplomatiska genombrott för Israel – begravningsstämning i Ramallah

8 september, 2020

Malawis president Lazarus Chakwera har tillkännagivit att landet kommer att öppna en ambassad i Jerusalem.

När Israel och Förenade Arabemiraten (UAE), med benägen hjälp av Trump-administrationen i USA, för en tid sedan ingick ett avtal om fred och samarbete innebar det ett genombrott för de israelisk-arabiska relationerna. Avtalet var samtidigt ett nederlag för de krafter, med de palestinaarabiska organisationerna Fatah och Hamas i spetsen, som vill se konfrontation och inte samarbete. https://tommyhansson.wordpress.com/2020/08/14/efter-avtalet-mellan-israel-och-uae-fler-arabstater-kan-vara-pa-gang/

Det har också visat sig att avtalet mellan Israel och Förenade Arabemiraten medför betydande ekonomiska fördelar. Beräkningar gör gällande att 15 000 nya jobb kommer att skapas i Israel till följd av avtalet och att handeln mellan de båda länderna snabbt kommer att öka till ett värde omfattande omkring 4  miljarder US dollar. https://unitedwithisrael.org/4-billion-a-year-israel-uae-trade-promises-huge-economic-gains/

När nämnda avtal ingicks talades det om att fler arabiska/muslimska länder var på gång att normalisera förbindelserna med den judiska staten. Sudan och Bahrain har nämnts i sammanhanget. Kanske litet överraskande är det då att sådana signaler nu kommer från Europa. Serbien har förutskickat att landet kommer att flytta sin ambassad till Israels huvudstad Jerusalem, där för tillfället endast USA och Guatemala har ambassader, under det att det övervägande muslimska Kosovo avser erkänna Israel diplomatiskt. https://www.timesofisrael.com/serbia-to-move-embassy-to-jerusalem-mostly-muslim-kosovo-to-recognize-israel/

På EU-fronten intet nytt: utrikespolitiske talesmannen Peter Stano fördömer Serbiens och Kosovos närmande till Israel.

Den överlag Israel-fientliga Europeiska Unionen (EU) har genom sin utrikespolitiske talesman, slovaken Peter Stano, föga överraskande kritiserat Serbiens och Kosovos närmande till Israel. Stano har bland annat citerats på följande sätt: ”Any steps that could call into question the EU´s common position on Jerusalem are a matter of serious concern and regret.” På EU-fronten således intet nytt. https://worldisraelnews.com/matter-of-regret-eu-slams-serbia-kosovo-over-jerusalem-embassy-move/

Från Afrika rapporteras att Malawi kan bli nästa land att öppna en ambassad i Jerusalem. President Lazarus Chakwera framhöll i sitt tal till nationen från landets parlament: ”My administration recognizes that foreign relations have a significant role to play in promoting the socioeconomic development and growth in Malawi.”

Malawi, vars drygt 18 miljoner invånare till mer än 77 procent består av kristna och närmare 14 miljoner muslimska trosbekännare, har idag ingen representation i Israel; de diplomatiska relationerna med Israel hanteras av ambassadör Oded Joseph som är baserad i Nairobi i Kenya. https://worldisraelnews.com/malawi-to-open-embassy-in-jerusalem-making-it-first-african-country-in-israels-capital/

På väg ut? Mahmoud Abbas omedgörliga inställning står palestinaaraberna dyrt.

Det är ingen hemlighet att det råder begravningsstämning i den Palestinska myndighetens (PA) ”huvudstad” Ramallah som en följd av den pågående utvecklingen där bland annat Egypten välkomnat avtalet Israel-UAE och Saudiarabien – som inte har några diplomatiska förbindelser med Israel – har upplåtit sitt luftrum för det israeliska flygbolaget El Als flygningar. https://www.businessinsider.com/israel-flight-saudi-arabia-air-india-2018-3?r=US&IR=T

Många arabiska länder har tröttnat på PAs obstruktionspolitik – ett tecken så gott som något på att så är fallet var att Arabförbundet vägrade hålla ett krismöte på begäran av PA. Källor inom Fatah och PA har mellan skål och vägg framhållit att ”president” Mahmoud Abbas (alias Abu Mazen) omedgörliga inställning står palestinaaraberna dyrt. https://worldisraelnews.com/palestinians-admit-their-diplomatic-situation-has-hit-a-low/

Goda nyheter för oppositionen: S tappar mest, MP och L utanför riksdagen

4 september, 2020

Aftonbladet/Demoskop september 2020.

Socialdemokraterna är fortfarande rikets största parti med god marginal. Det visar Aftonbladet/Demoskops mätning som utfördes 25 augusti till 1 september 2020. Resultatet 26,1 procent lär dock inte framkalla några glädjeutbrott på partikansliet på Sveavägen 68 i Stockholm – med minus 1,2 procentenheter sedan förra mätningen och drygt 2 procentenheter sämre än det historiskt usla valresultatet 2018 är S det parti som noterar den största tillbakagången. https://www.aftonbladet.se/nyheter/kolumnister/a/Wb9zmj/varannan-valjare-skulle-rosta-konservativt?fbclid=IwAR3NBVlCmqJ3yx3U6fYEqGB5vlE5ciOSNzJF3JsCIwpc-vjw1C55ph4WqA8

Jag skall villigt erkänna att jag sannolikt tog miste, när jag efter sossarnas 30,2 procent i SIFOs majundersökning förutspådde en lång S-dominans i svensk partipolitik mot bakgrund i att partiet av många upplevdes som ett tryggt alternativ mitt i den osäkerhet som den kinesiska smittan förorsakat. Jag tillade dock att ingen skulle bli gladare än jag om det visade sig att jag hade fel. https://tommyhansson.wordpress.com/2020/05/05/forbered-er-pa-en-lang-socialdemokratisk-dominans-i-svensk-politik/

Aftonbladets ofta Löfven-kritiska kolumnist Lena Mellin framhåller den 4 september: ”Missnöjet, eller misstron, mot regeringens förmåga att leda landet är alltså omfattande och man kan inte säga att det syns någon ljusning på den fronten, sett ur regeringens synvinkel. Siffrorna är alltså skräckläsning för särskilt Socialdemokraterna som misslyckats med att förvalta förtroendet medborgarna visade dem under inledningen av coronakrisen.”

Demoskopmätningen är trevlig läsning för Ms Ulf Kristersson och SDs Jimmie Åkesson.

Den nu föreliggande undersökningen visar att 49,1 procent skulle rösta på Moderaterna, Sverigedemokraterna och Kristdemokraterna om det vore val i dag mot endast 29,3 procent på regeringspartierna Socialdemokraterna och Miljöpartiet. Visserligen ökar regeringens stödparti Centern något, men eftersom såväl MP som Liberalerna hamnar utanför riksdagen med 3,2 respektive 3,1 procent ser det ljust ut för oppositionens chanser att bilda regering – förutsatt att man kan enas om synen på Sverigedemokraterna.

Moderaterna, som synts flitigt i media under undersökningstiden, blir mätningens andra största parti med 22,2 procent, en ökning med 0,6 procentenheter jämfört med den förra Demoskop-mätningen. Ännu mer (1,1 procentenheter) ökar tredje största partiet Sverigedemokraterna fram till 21,6 procent.

Vänsterpartiets 7,5 procent innebär en ökning om 0,7 procentenheter och sedan följer Kristdemokraterna på 5,3 (-0,3), Miljöpartiet 3,2 (-0,2) samt Liberalerna 3,1 (-0,2). Övriga partier noteras för försumbara 1,8 procent en tillbakagång om 0,9 procentenheter.

Glömda svenska fotbollshjältar (22): Inge Danielsson sänkte Portugal

3 september, 2020

Stor glädje hos de svenska anfallsspelarna Inge Danielsson (till höger) och Agne Simonsson efter 2-1 borta mot Portugal.

Inge Danielsson hann avverka 17 landskamper för Sverige innan han lade dobbskorna på hyllan. I dessa gjorde han åtta mål. Mest berömd är Danielsson för sin insats i EM-kvalet borta mot Portugal den 13 november 1966, då han spelade in båda målen i en match som blågult vann med 2-1. https://www.svt.se/nyheter/lokalt/skane/skrev-in-sig-i-fotbollshistorien-som-portugaldodaren

Segern var desto mer sensationell då Portugal, med den Angola-födde Eusebio da Silva som största stjärna, bara några månader tidigare hade tagit brons i VM i England efter att ha slagit Sovjetunionen med 2-1 i matchen om tredje pris. VM-titeln tillföll som bekant värdnationen England efter finalseger mot Västtyskland. https://sv.wikipedia.org/wiki/V%C3%A4rldsm%C3%A4sterskapet_i_fotboll_1966

I kvalmatchen i Lissabon tog hemmalaget planenligt ledningen i 20e minuten, men Inge Danielsson lyckades kvittera bara nio minuter senare. Segermålet kom i 86e minuten sedan Danielsson gjort en soloraid över halva motståndarnas planhalva. Inge Danielsson hade bara gjort en landskamp tidigare men hade synbarligen inga problem med att anpassa sig. ”Det var ju stort, större än Strandängen i Bromölla”, kommenterade Inge Portugal-matchen många år senare.

Trots den blågula bragden i Lissabon lyckades inte Sverige ta sig till EM i Italien 1968, där bara fyra lag deltog: europamästerskapen i fotboll hade stöpts om efter att tidigare ha gått under benämningen Europacupen för landslag. Några märkbara framgångar för Sverige kunde emellertid inte noteras, bortsett från punktvisa bragder liknande den borta mot Portugal.

Inge Danielsson jublar efter ett av sina talrika mål i Ajax-tröjan.

EM-turneringen vanns slutligen av hemmanationen Italien, som slog Jugoslavien i finalen efter omspel. De båda övriga medverkande lagen var England och Sovjetunionen. https://sv.wikipedia.org/wiki/Europam%C3%A4sterskapet_i_fotboll_1968

Inge Danielsson föddes i skånska Bromölla den 14 juni 1941 och blev tidigt given i ortslaget Ifö Bromölla IF. När Inge landslagsdebuterade som högerinner mot Danmark på Råsunda den 6 november 1966 spelade han fortfarande i den svart-vit-randiga Bromölla-tröjan i division II, som var dåtidens näst högsta serie. https://sv.wikipedia.org/wiki/Inge_Danielsson

Det blev en minnesvärd debut – Inge sköt det svenska segermålet till 2-1; Agne Simonsson hade gjort det första svenskmålet. En vecka senare var det alltså dags att åka till Lissabon och möta Portugal. Jag såg för övrigt matchen mot Danmark tillsammans med mina lagkamrater i BK Stars pojklag i Södertälje.

1967 värvades Inge Danielsson till anrika Hälsingborgs IF (som det då stavades) i allsvenskan, men skåningen hann inte avverka speciellt många matcher i den röda HIF-tröjan. Genom sina spektakulära insatser i Sveriges landslagströja blev han ett intressant namn för proffsklubbar ute i Europa, och 1968-69 var det dags för spel i det nederländska topplaget AFC Ajax i Amsterdam. Nedan kan Danielsson beskådas i form av rörliga bilder från Ajax-sejouren.

I Ajax-tröjan har flera svenskar, såsom Peter Larsson, Stefan Pettersson och icke minst Zlatan Ibrahimovic, spelat men Inge Danielsson var alltså först. Inge hann med att näta nio gånger för det uppåtgående Amsterdam-laget trots att han anlände dit i slutet av säsongen. Han var dessutom med om att för Ajax vinna holländska ligan för tredje gången i rad. Det skulle bli många fler fullträffar för Bromölla-sonen.

Främsta meriten för Inge Danielsson under den korta sejouren i Ajax var spel i finalen i Europacupen 1969, då det holländska laget ställdes mot italienska AC Milan med legendariske svenske högeryttern Kurre Hamrin i laget på San Bernabéu-stadion i Madrid den 28 maj. Danielsson och Hamrin var de enda utländska spelarna i respektive trupp. Milan vann matchen med 4-1. https://sv.wikipedia.org/wiki/Europacupfinalen_i_fotboll_1969

Inge Danielsson återvände efter proffstiden till Hälsingborgs IF, där han fick nöja sig med spel i division II och III under åren 1969-72. Det var väl ungefär så långt bort från de jublande åskådarmassorna i Amsterdam man kunde komma. Inge spelade sammanlagt 173 matcher i den blå-röda HIF-dressen varav 28 i allsvenskan; 11 allsvenska mål blev det. Efter ett kort mellanspel i allsvenska IFK Norrköping 1973 valde Inge att avsluta sin aktiva spelarbana i moderklubben Ifö Bromölla IF.

Inge Danielsson i Hälsingborgs-tröjan i slutet av 1960-talet. Inge är trea från vänster i bakre raden.

Inge Danielsson var en sevärd fotbollspelare: snabb, teknisk och målfarlig. Han fick tyvärr aldrig chansen att representera Sverige i något stort mästerskap, då landslagsfotbollen under denna tid inte höll den allra yppersta klassen. Inte heller blev han särskilt rik på sin sport ens under den korta proffstiden – det här var innan de riktigt stora pengarna kom med i bilden.

Efter den aktiva tiden startade Danielsson en firma i golvbranschen som han drev till sin pensionering.