Spioneriets historia: lika gammal som människan själv

Nils Lindberg: ”Spejarna med druvklasen”. Kurbitsmotiv på textil från 1700-talet.

Spioneri förknippas ofta med 1900- och det begynnande 2000-talet. Faktum är dock att verksamheten i fråga sannolikt är lika gammal som människan själv: det har alltid funnits ett behov att inhämta underrättelser om väsentliga ting som andra söker hemlighålla. Så var förmodligen fallet redan i det gamla jägar- och samlarsamhället, då de grupper som konkurrerade om de befintliga växterna och djuren ville ta reda på vad rivalerna höll på med.

Den första kända beskrivningen av ett underrättelseuppdrag och dess resultat ges i Fjärde Moseboken, där det berättas om hur Mose sänder ut tolv israelitiska spejare i syfte att ta reda på förhållandena i det av Gud utlovade Kanaans land, som sades ”flöda av mjölk och honung”.

Moses spejare. Bibeltexten lyder (4 Moseboken 13:1-3):

Därefter bröt folket upp från Haserot och lägrade sig i öknen Paran. Och HERREN talade till Mose och sade: ”Sänd åstad några män för att bespeja Kanaans land, som jag vill giva till Israels barn. En man ur var fädernestam skolen I sända, men allenast sådana som äro hövdingar bland dem.” https://www.biblegateway.com/passage/?search=4%20Mosebok%2013&version=SV1917

När de tolv utvalda spejarna återkom till israeliternas läger kunde de förtälja för Mose och allt folket om ett rikt land, och som ett bevis på detta medförde de en jättelik druvklase som var så stor att två män fick bära den på en stång emellan sig. Problemet var att spejarna också hade stött på starka och skräckinjagande folk som amalekiter, jebuséer, amoréer och kananéer. Endast två av spejarna, Kaleb från Juda och Josua från Efraims stam, tyckte det var självklart att israeliterna ändå skulle tåga in i landet.

Folkets flertal var dock mer benäget att ta åt sig av de övriga spejarnas avskräckande berättelser och vägrade tåga in i landet. Straffet blev en 40 år lång ökenvandring innan intåget i det förlovade landet kunde ske. Endast Kaleb och Josua tilläts leva bland spejarna – de övriga dödades. Det blev den sistnämnde som kom att leda intåget i Kanaan sedan patriarken Mose avlidit.

Längre fram i den gammaltestamentliga berättelsen kan vi läsa om hur israeliterna behövde ännu fler och mer detaljerade underrättelser om förhållandena i Kanaans land. Därför sänder Josua ut två spejare i syfte att undersöka staden Jerikos försvar innan denna kunde erövras. De lyckas ta sig in i staden och blir härbärgerade av den välvilligt inställda skökan Rahab.

Som tack för sin insats skonades Rahab när israeliterna sedan intog Jeriko och enligt den bibliska berättelsen utplånade allt liv i staden. Hon och hela hennes släkt upptogs också i Israel. https://tommyhansson.wordpress.com/2019/02/20/kvinnor-i-bibeln-rahab-den-gudomliga-horan/

”Kungens ögon och öron”. I sin bok Det dunkla pusslet. Spionagets historia från Faraos ögon och öron till global nätspaning (Natur & Kultur 2018, 390 sidor) kommenterar Wilhelm Agrell, Sveriges förste och ende professor i underrättelseanalys, de israelitiska spejarnas insatser runt 1400 före Kristi födelse på följande sätt (sidan 8):

Berättelserna om de utsända spejarna tyder på att Gamla testamentets anonyma författare inte bara hade klart för sig informationsinsamlandets betydelse i största allmänhet, utan också förstod underrättelsearbetets politiska och psykologiska sidor, från Moses insikt att han måste kunna visa upp konkreta ovedersägliga bevis på det förlovade landets bördighet, till Josuas två spejares mellanhavanden med vad som några årtusenden senare skulle gå under beteckningen en understödjande agent.

Professor Wilhelm Agrell kartlägger i sin bok Det dunkla pusslet spioneriets historia.

Arkeologiska fynd visar att det av faraonerna styrda Egypten förfogade över en underrättelsetjänst som var minst lika gammal som den israelitiska motsvarigheten. Behovet av korrekt information om omvärlden blev särskilt tydligt när det egyptiska riket under den 18e dynastin ( 1550-1295 f. Kr) begynte expandera i olika geografiska riktningar.

Agrell (sidan 15): ”För att hålla ihop detta vidsträckta rike behövde centralmakten, på samma sätt som andra efterföljande imperier, bygga upp ett system för rapportering och ordergivning.” Av sammanhanget i det gamla egyptiska källmaterialet klargörs att det existerade ett kurirsystem vilket följde fasta rutter. Det övergripande ansvaret för det antika Egyptens inre säkerhet åvilade en hög hovfunktionär som betitlades ”Kungens ögon och öron”.

Om de antika israeliterna och egyptierna haft ett fungerande underrättelsesystem kan detsamma enligt Agrell inte sägas om de gamla romarna. Trots en stundom förkrossande stark militärmakt och välutvecklad förvaltning tycks Romarriket aldrig ha lyckats bygga upp någon motsvarighet till de ändamålsenliga system som fanns i Mellanöstern. Bristerna framgår bland annat av vältalaren, författaren och politikern Marcus Tullius Ciceros (106-43 f. Kr.) brev från sin tvååriga befattning som ståthållare i provinsen Cilicien i nuvarande sydöstra Turkiet: ingen hade orienterat honom om förhållandena i området och inte heller fanns någon expertis på plats som han kunde rådfråga. https://biblioteket.stockholm.se/titel/18883

Englands hemliga polis under Walsingham. Förflyttar vi oss halvtannat årtusende framåt i tiden från Ciceros dagar hamnar vi i 1500-talet. Då uppträdde i den elisabetanska erans England en av tidernas mest meriterade spioneriexperter – Francis Walsingham (cirka 1532-90), som efterträdde William Cecil som drottning Elizabeth Ias underrättelsechef. Walsingham grundade Englands hemliga polis och var pionjär i Europa när det gällde att bygga upp ett statligt system för spionage och underrättelseinsamling. https://sv.wikipedia.org/wiki/Francis_Walsingham

Walsinghams spioner infiltrerade ärkefienden Spaniens statsapparat ända upp i dess högsta ledning och samlade därtill in information från hela Europa och lyckades på så sätt avvärja en rad potentiellt dödliga komplotter riktade mot den engelska drottningen. Den strikt protestantiske Francis Walsingham hade inte endast hand om den engelska underrättelsetjänsten – han var desslikes en nära rådgivare till drottningen och som sådan delaktig i övervakningen av utlänningar samt utformandet av såväl inrikes- som utrikespolitik inklusive ockupationen av det katolska Irland. Walsingham var även en förespråkare för att England skulle skaffa sig kolonier i Nordamerika.

Den engelske spionmästaren Francis Walsingham och hans chef, drottning Eilzabeth I.

Spionchefens tentakler gjorde det möjligt för honom – och därmed den engelska statsledningen – att vara underrättad om den spanska armadans planerade anfall mot England flera år innan denna inträffade med katastrofalt resultat för Spanien 1588. Walsingham var även instrumental när det gällde att få Elizabeths utmanare om tronen, den katolska skotska drottningen Maria Stuart (1542-87), dömd till döden och avrättad. Agrell beskriver Walsinghams underrättelsesystem som ”ett nätverk av ett antal kompletterande grupper av agenter” (sidan 54).

Gustaf Vasas och Gustaf IIIs spioner. Det svenska underrättelseväsendet har i ett historiskt perspektiv aldrig tillnärmelsevis varit lika välorganiserat som det engelska, vilket icke hindrar att det även hos svenska makthavare funnits ett behov av att känna till vad fienden har för sig.

Gustaf Vasa (1496-1560) hade inte kunnat slå ned alla uppror som riktades mot honom utan vänligt inställda personer som höll honom underrättad om vad som tilldrog sig i riket. En av dessa benägna uppgiftslämnare kallas Hans Våghals, som förekommer i den kunglige krönikören Peder Swarts krönika och dessutom figurerar som romanfigur i en bok av den på sin tid populäre och mycket produktive författaren Carl August Cederborg (1849-1933). http://torehartung.se/artikel/hans-vaghals-gustav-vasas-hemlige-agent/

Hans Våghals skall i Hova i Västergötland ha snappat upp viktiga brev, vilka bidrog till att organisatörerna bakom Västgötaherrarnas uppror 1529 kunde infångas, dömas till döden och avrättas. I Stenkullen i Lerums kommun finns för övrigt en väg uppkallad efter Hans Våghals.

En särskild roll i den svenska underrättelsehistorien spelar vidare de spioner som 1791 utsändes av Gustaf III till Frankrike. Syftet var att kartlägga området mellan Paris och Le Havre som förberedelse för den svenske konungens planerade invasion med sikte på att störta de franska revolutionärerna – enligt Gustaf III ”Europas orangutanger” – och återinföra monarkin. Dessa modiga män var kaptenen, Finlands-vännen och kartografen Otto Carl von Fieandt (1758-1823) och Carl Fredrik König (1767-1858).

Om dessa kungliga spioner har min gamle klasskamrat från Salems kyrkskola, Thorsten Sandberg, skrivit boken Gustav III:s spioner (Historiska Media 2006, 160 sidor). König och von Fieandt utförde sitt uppdrag och kunde återvända hem med väl förrättat värv. De underrättelser inklusive en noggrant utförd karta de medförde kom dock aldrig att användas för avsett ändamål – Gustaf IIIs tilltänkta contrarevolution i Frankrike blev som bekant aldrig av.

Otto Carl von Fieandt – en av Gustaf IIIs spioner.

De ryska sågfilarna. Inför det Första världskrigets utbrott 1914 skedde en successiv uppladdning på spionagets område bland huvudaktörerna England, Tyskland, Ryssland och Frankrike. Wilhelm Agrell konstaterar att de krigförande parterna i stort hade ”med några få undantag mycket begränsade möjligheter att bedriva underrättelseverksamhet djupt in i motståndarens område” (sidan 143). Istället fick signalspaningen en allt större betydelse i takt med att de militära staberna och förbanden alltmer började använda sig av radiokommunikation.

Trots att underrättelseverksamheten var tämligen outvecklad i samband med det stora krigets utbrott rådde på sina håll en utbredd spionskräck, till stor del förmedlad och förstärkt av pressen, som inte stod i proportion till den verksamhet som faktiskt förekom. I vårt land var det arvfienden Ryssland som hamnade i fokus. Agrell skriver (sidan 146):

Sverige var ett av de länder som tidigast drabbades av denna massmedialt genererade spionrädsla i form av de så kallade sågfilarna, kringresande ryska hantverkare som dök upp i olika landsdelar från sekelskiftet och framåt. Trots omfattande insatser från den 1908 inrättade underrättelsebyrån vid generalstaben lyckades man aldrig lagföra någon sågfilare eller riktigt komma underfund med vari den antagna illegala verksamheten skulle ha bestått. https://sv.wikipedia.org/wiki/S%C3%A5gfilare

De ryska sågfilarna var verksamma i Sverige 1899-1914 och bestod till övervägande delen av bönder från trakterna kring Novgorod, vilka sökte dryga ut sina magra inkomster. Dock skall under perioden 1909-12 några av de kringvandrande hantverkarna ha varit ryska militärer.

Den 22 september 1901 anlände fyra ryska sågfilare till Skeppsbron i Stockholm med fartyget Bore II och togs av polisen genast in till förhör. De lystrade enligt samtida uppgifter och stavning till namnen Stephan Federof Merkuschew, Michail Spiridonoff Oparkin, Ivan Dimitrief Ostimof samt Ivan Masseliwitch Makarof. Varken dessa eller någon av deras kolleger kunde överbevisas om brottslig verksamhet, men de fyllde en viktig funktion – som argument för upprustning av det eftersatta svenska försvaret. https://stockholmskallan.stockholm.se/post/30723

Mata Hari var vacker att titta på men värdelös som spion.

Den inkompetenta Mata Hari. Paradoxalt nog är det en fullkomligt inkompetent spion som gått till hävderna som Första världskrigets mest berömda underrättelseagent. Jag syftar på Mata Hari, eller Margaretha Geertruida Zelle (1876-1917) som hon egentligen hette. Hon föddes i nederländska Leeuwarden som dotter till en hattmakare. 1895 gifte hon sig med den 20 år äldre kaptenen Rudolph McLeod, en nederländare med skotskt påbrå, med vilken hon fick två barn. Paret flyttade 1897 till Java i Indonesien, som då var en nederländsk koloni. https://www.faktoider.nu/matahari.html

Paret skilde sig 1906 och Margaretha Zelle flyttade tillbaka till Europa och Paris, där hon antog artistnamnet Mata Hari, som är indonesiska för ”sol” (ordagrant ”dagens öga”). Hon gjorde sig en karriär som exotisk dansare och lättklädd posör på ekivoka vykort. Sedan denna karriär avslutats tycks Zelle mestadels ha försörjt sig på att vara älskarinna åt olika välbeställda män.

I maj 1916 kontaktades Zelle av den tyska underrättelsetjänsten och mottog förskottsbetalning för att bedriva spionage för dess räkning; hon utförde dock aldrig några tjänster för tyskarna emedan hon enbart var intresserad av pengarna. I augusti kontaktades hon av fransmännen och blev därmed dubbelagent. Mata Hari torde ha varit en av tidernas mest värdelösa spioner och kommunicerade helt öppet med sina uppdragsgivare via klartext i telefon eller brev. Det höll naturligtvis inte i längden.

Även om Mata Hari aldrig utförde några faktiska uppdrag för tyskarnas räkning var det ett faktum att hon fått betalt av dem. Det räckte för att hon skulle dömas till döden av en fransk domstol och arkebuseras i Vincennes i norra Frankrike den 15 oktober 1917. Flera filmer har gjorts om Mata Haris sorgliga öde, bland annat Mata Hari med Greta Garbo i titelrollen 1931.

Inte alla svenska KGB-agenter åkte dit. Efter bolsjevikernas statskupp i Ryssland 1917 hamnade de ryska kommunisterna och Sovjetunionen i fokus för västvärldens underrättelsetjänster. Det Kalla kriget, i realiteten det Tredje världskriget, är inte minst en historia om de respektive spionorganisationernas verksamhet. Sverige har som neutralt land varit en viktig arena i denna kamp mellan västliga och östliga underrättelseintressen. Ett antal svenskar har dömts till fängelsestraff för Sovjetunionens och/eller dess satellitstaters räkning: Hilding Andersson, Enbomligan med Fritiof Enbom i spetsen, Stig Wennerström, Stig Bergling och Bertil Ströberg.

Fritiof Enbom från Boden dömdes till livstids fängelse för spioneri för Sovjetunionens räkning.

Ännu mer intressanta än de svenska östspioner som överbevisats om sin skuld och dömts är enligt min mening de som inte åkte fast. Den mest spektakulära av dessa var en sovjetagent som gick under kodnamnet ”Getingen”, vilken skall ha haft en hög befattning inom den svenska utrikesförvaltningen.

När Otto Danielsson, kommissarie på SÄPO och chef för den så kallade ryssroteln samt ansvarig för svenskt contraspionage, besökte de avhoppade sovjetspionerna Vladimir och Jevdokia Petrov i Australien – makarna Petrov tjänstgjorde vid Sovjetunionens ambassad i Stockholm på 1940-talet – kunde dessa berätta att ”Getingen” var identisk med en svensk diplomat och utrikestjänsteman som hette Åström i efternamn.

Det kunde följaktligen knappast röra sig om någon annan än den homosexuelle Sverker Åström (1915-2012), som efter en inledande diplomatisk karriär i Stalins Sovjet sedan bland annat blev kabinettssekreterare och FN-ambassadör. Han undgick åtal tack vare att han hölls om ryggen av regering och utrikesförvaltning. https://tommyhansson.wordpress.com/2015/12/08/en-tappad-sko-makarna-petrov-och-svenska-ryssagenter/

En annan högt uppsatt ryssagent som avslöjades av makarna Petrov var agenten ”Senator”. Denne var identisk med den socialdemokratiske riksdagsmannen Georg Branting (1887-1965), son till statsminister Hjalmar Branting och en öppen beundrare av Stalins Sovjetunionen.

Ytterligare en sovjetisk agent som hittills undgått att ställas till svars för sin landsförrädiska verksamhet är Pierre Schori, född 1938. Den avhoppade sovjetiske spionchefen Oleg Gordievskij avslöjade i en intervju med tidskriften Contra #2 1999 att Schori under en följd av år var Sovjetunionens främsta informationskälla i Sverige och som sådan tveklöst viktigare än journalisten och författaren Jan Guillou, som erkänt att han 1967-72 samarbetade med KGB.

Pierre Schori var i likhet med Sverker Åström bland annat kabinettssekreterare vid UD och FN-ambassadör samt under en period även riksdagsledamot. Schori ingick tillsammans med Sten Andersson och Anders Thunborg i den grupp socialdemokrater som under 1960- och 1970-talet enligt Olof Frånstedt i första delen av  boken Spionjägaren (2013) hade regelbundna kontakter med KGBs högste befattningshavare på sovjetambassaden i Stockholm.

Det är symptomatiskt för Schoris utrikespolitiska inställning att han vid ett möte med Socialistinternationalen den 13 december 1980 uttalade sitt stöd för de sovjetiske diktatorn Leonid Brezjnevs planer – som aldrig blev av – att, med stöd av Brezjnevdoktrinen, intervenera militärt i Polen för att slå ner fackföreningsrörelsen Solidaritets uppror mot den sovjetiska övermakten. https://tommyhansson.wordpress.com/2018/09/07/sovjetlakejen-schori-stodde-sovjetisk-intervention-i-polen/

Sverker Åström alias ”Getingen”. Han skyddades av regering och utrikesförvaltning och undgick därmed åtal.

Kina, Iran och Ryssland. Den internationella spionageverksamheten förändras fortlöpande i takt med världshändelserna, och i dag är det ställt utom allt tvivel att det är från det kommunistiska Kina, den islamistiska terrorstaten Iran och det putinska Ryssland med dess auktoritära styre som de främsta hoten mot friheten och demokratin i väst kommer. Wilhelm Agrell sammanfattar i sin bok Det dunkla pusslet spioneriets metamorfosering på följande sätt (sidan 369):

Underrättelseverksamhetens utveckling kan liknas vid en person som springer uppför en nedåtgående rulltrappa och springer allt snabbare bara för att märka att också rulltrappan ökar farten. Genom historien har underrättelsetjänster uppfunnit och utnyttjat alla upptänkliga metoder för att komma åt eftertraktad information eller manipulera personer, institutioner och stater. Men varje framgång har visat sig vara av tillfällig art, en begränsad tid och åtkomst, inblick eller kontroll.

 

Så blev P. O. Enquist ett redskap för KGB och Röda khmererna

Per Olov Enquist (1934-2020).

Författaren Per Olov (P. O.) Enquist har som bekant avlidit 85 år gammal. Han drabbades av en stroke för fyra år sedan vilket satte stopp för hans författarskap. Vid sitt frånfälle fick han översvallande omdömen av honoratiores som kungen och statsministern ner till de värsta pretentiösa dyngspridarna på systemmedias kultursidor.

Jag ifrågasätter inte att P. O. Enquist var en framstående författare, regissör och dramatiker. Därom vittnar en lång rad priser och utmärkelser såväl inhemskt som internationellt. Vad jag ifrågasätter är den ensidiga skönmålning som Enquist  vederfarits i anledning av sin bortgång. Nog borde åtminstone en liten del av det han gjort sig skyldig till ha nämnts i sammanhanget?

Per Olov Enquist föddes i västerbottniska Sjön i byn Hjoggböle i Bureå församling 1934. Han sällar sig därmed till andra bemärkta författare i Västerbotten såsom akademiledamoten Torgny Lindgren, Sara Lidman, Stieg Larsson och Stig Larsson. Enquist var enda barnet och växte upp tillsammans med sin mamma Maja, som var aktiv i Evangeliska fosterlandsstiftelsen (EFS); fadern dog tidigt. https://sv.wikipedia.org/wiki/P.O._Enquist

Per Olov var i sin ungdom medlem i nykterhetsrörelsen och även en lovande höjdhoppare med 1,97 som bästa resultat (han var själv lika lång). 1961 publicerades hans debutroman Kristallögat och 1964 Magnetisörens femte vinter, som blev något av ett genombrott. Riktigt känd blev han dock först med Legionärerna 1968, som handlar om en av de största svenska regeringsskandalerna i modern tid, den så kallade baltulämningen. Boken blev 1970 film med titeln Baltutlämningen med Enquist själv som manusförfattare och Johan Bergenstråhle som regissör. https://sv.wikipedia.org/wiki/Legion%C3%A4rerna

Det kommuniststyrda Sovjetunionen hade den 2 juni 1945 av den svenska samlingsregeringen ledd av Per Albin Hansson begärt, att Sverige skulle utlämna krigsflyktingar som stridit i tysk uniform mot de sovjetiska styrkorna. Den efterföljande socialdemokratiska regeringen, nu ledd av Tage Erlander och med Östen Undén som en mycket prosovjetisk utrikesminister, beslutade sig för att efterkomma denna begäran trots att Sverige officiellt förde en neutralitetspolitik. https://sv.wikipedia.org/wiki/Baltutl%C3%A4mningen

Trots att händelsen mestadels rubriceras som baltutlämningen var endast 147 av de i läger placerade flyktingarna av baltisk börd, varav merparten letter – det överväldigande flertalet var tyskar. Den sista överskeppningen av baltiska och tyska krigsflyktingar skedde från Trelleborgs hamn den 25 januari 1946. Sammanlagt överlämnade Sverige till Stalins Sovjet 2518 personer. Minst sju av de internerade begick självmord efter beskedet om överlämnande. Under den riksdagsdebatt som föregick utlämnandet krävde det Stalin-trogna förrädarpartiet Sveriges kommunistiska parti (SKP), att även de 30 000 civila baltiska flyktingar som fanns i Sverige skulle utvisas.

Letten Valentins Silamikelis släpas av utkommenderad polis ombord på det fartyg som skulle ta honom till Sovjetunionen. Ett halvt sekel senare skrev han en självbiografisk bok om de tragiska händelserna.

Per Olov Enquists bok blev mycket uppmärksammad och belönades 1969 med Nordiska rådets litteraturpris. Samtidigt väcktes kritik som gick ut på att författaren sprungit den sovjetiska spionorganisationen KGBs ärenden. Författaren Bertil Häggman sammanfattade 1991 kritiken i sin bok Medlöparna (1991):

Författaren P O Enquist, som nu lever i Köpenhamn, uppträdde 1968 medvetet eller omedvetet som ombud för KGB. Han gav då ut en bok, Legionärerna, om baltutlämningen…Syftet med den var inte att ge någon historiebeskrivning av vad som hände utan rättfärdiga utlämningen med hjälp av sovjetiskt källmaterial och intervjuer i Sovjetlettland…Författaren har stora svårigheter då det gäller att förstå människor som lämnat en kommunistisk regim. Det är naturligt för honom att misstänka att de gjorde sig skyldiga till något brott för att undkomma den socialistiska rättvisan.(Sidan 92) https://www.contra.nu/produkter/bertil-haggman-medloparna/

Anders Jallai lyfter å sin sida på sin blogg den 15 september 2012 fram Enquists nära kontakter med KGB-agenten Nikolaj Nejland, vilken hade goda relationer till den socialdemokratiska partitoppen. Bland annat var han tennispartner till Olof Palme. Enligt Jallai blev Enquist redan i början av 1960-talet en måltavla för KGB. Han citerar härvidlag den förre lettiske KGB-medarbetaren Imants Lesinskis, som 1978 hoppade av till USA: ”Tyvärr är mottagaren av Nordiska rådets litteraturpris Per-Olof /sic!/ Enquist en beklagansvärd desinformatör.”

Enligt Lesinskis var Nikolaj Nejland en av de KGB-agenter som tilldelats uppdraget att hjärntvätta Enquist och säkerställa, att denne spred en version av baltutlämningen som nära överensstämde med den sovjetiska versionen.

Palme och KGB agenten Nikolaj Nejland

De som vill ha en rättvisande bild av vad som egentligen tilldrog sig i samband med balt- och tyskutlämningen har tyvärr inte mycket att hämta hos P. O. Enquist. De bör istället läsa Curt Ekholm: Balt- och tyskutlämningen 1945-46 (doktorsavhandling, 1995) eller Valentins Silamikelis: Baltutlämningen (Contra förlag, 1997).

Jallai påtalar ävenledes att P. O. Enquist emfatiskt försvarar regeringen Erlanders mörkande av turerna kring den svenske diplomaten Sverker Åström, vilken av spionmakarna Jevdokia Kartseva-Petrova och Vladimir Petrov – som på 1940-talet var stationerade vid Sovjetunionens Stockholms-ambassad men senare hoppade av till väst i Australien – i samtal med SÄPO-kommissarien Otto Danielsson avslöjas vara identisk med KGB-medarbetaren ”Getingen”. https://tommyhansson.wordpress.com/2015/12/08/en-tappad-sko-makarna-petrov-och-svenska-ryssagenter/

Anders Jaillai framhåller: ”Han /Enquist/ inte bara mörkar och tonar ned anklagelserna – nej, han förvanskar dem helt enkelt.”

P. O. Enquists version av Pol Pots massmord på den egna befolkningen 1975-79: ”Horhuset utrymt, städning pågår.”

Det finns ett citat som förföljt P. O. Enquist under alla år sedan han satte det på pränt i en kulturartikel i Expressen den 15 maj 1975. Han valde då att kommentera de Röda Khmerernas brutala utrymning av Kambodjas huvudstad Phnom Penh med följande ord:

I åratal våldtog västerländsk imperialism ett asiatiskt land, dödade nästan en miljon människor, förvandlade en vacker kambodjansk stad till ett ghetto, till ett horhus. Men folket reste sig, gjorde sig fritt, kastade ut inkräktarna, fann att denna fina stad måste återställas. Då utrymde man huset och började städa upp. Man började skura golv och väggar, eftersom inte människor skulle leva i förnedring här, utan i fred och med värdighet. I väst flödar då krokodiltårar. Horhuset utrymt, städning pågår. Över detta kan bara hallickar känna sorg. Dock lär oss detta att kampen inte är ett historiskt monument, ett livlöst minnesmärke, den pågår. https://sv.wikiquote.org/wiki/P.O._Enquist

I sin memoarbok Ett annat liv (2008) många år senare uttrycker P. O. Enquist någon form av ånger över sina ord den gången men vidhåller, att han hade ”fullständigt rätt” i det han skrev när han skrev det. Och i en intervju med David Suhonen i Aftonbladet den 23 september 2014 i anledning av sin 80-årsdag citeras författaren så: ”Jag hade rätt om Phnom Penh utifrån vad jag visste.” Så uttrycker sig väl endast den borne rättshaveristen. Att avstå från uppseendeväckande kommentarer i ett läge då han inte hade säker information om händelserna – vilket borde ha varit den normala reaktionen – tycks inte ha föresvävat Enquist. http://blog.svd.se/ledarbloggen/2009/02/19/kambodja-po-enquists-bittra-tarar/

Det beräknas att Pol Pots regim i det så kallade Kampuchea mördade omkring en femtedel av sitt eget lands befolkning mellan 1975 och 1979, då Vietnam invaderade landet och tog över regeringsmakten. Det räckte med att en person bar glasögon för att han skulle stämplas som västerländsk agent och mördas – ofta genom att hackas ihjäl eller kvävas med en plastpåse. Men då hade P. O. Enquist tappat intresset för vad som hände i det avlägsna landet.

Slutligen kan nämnas att Enquist då och då utgjöt sig om Palme-mordet, bland annat i sin essäsamling Kartritarna (1992). Det enquistska huvudbudskapet synes vara att det förelåg något slags konspiration som gick ut på att till varje pris skylla mordet på det stackars utslagna socialfallet Christer Pettersson. Kort sagt: P. O. Enquist har absolut ingenting att tillföra diskussionen om vem som mördade Palme, vilket med önskvärd tydlighet torde framgå av denna video där Enquist svamlar på av hjärtans lust.

 

Med Per Olov Enquist har Sverige förlorat en av sina mest framstående författare under efterkrigstiden. Politiskt stod han, liksom så många andra kulturpersonligheter, till vänster och bekände sig enligt egen utsago till socialdemokratin. Som så många andra naiva sossar lät sig Enquist, som framgått här ovan, i skilda frågor påverkas av den kommunistiska propagandan. Till skillnad från den obotfärdige Pol Pot-anhängaren Jan Myrdal kan han alltså inte urskulda sig med att han var kommunist.

En tappad sko, makarna Petrov och svenska ryssagenter

 Stackars fru Petrova har tappat sin högra sko.

Den 19 april 1954 utspelades ett sällsamt drama på flygplatsen Mascot utanför Sydney i sydöstra delen av Australien. Den 39-åriga sovjetiska underrättelseoperatören Jevdokia Petrova har tappat skon på sin högra fot när hon leds i ett stadigt grepp av två KGB-gorillor på väg till det plan som skall föra henne till Moskva och en nästan säker avrättning. En uppmärksam australiensisk pressfotograf var på plats och knäppte en av det Kalla krigets mest klassiska bilder.

Bilden på den till synes förtvivlade Jevdokia pryder omslaget till Wilhelm Agrells bok Fru Petrovas sko. En rysk spiontragedi i 50-talets Australien (Bokförlaget Atlantis, 302 sidor, 2014) som är utomordentligt intressant läsning för den som vill få en inblick i det Kalla krigets natur. http://www.atlantisbok.se/7881.Bok-Fru_Petrovas_sko

Jevdokia Aleksejevna Petrova (1915-2002) var gift med den åtta år äldre diplomaten och spionen Vladimir Michajlovitj Petrov och kom helt mot sin vilja att hamna i centrum i vad som blev ett av det Kalla krigets första stora avhoppardramer.

Gouzenkos avhopp 1945 Inte för att det inte hade skett spektakulära avhopp tidigare. Kalla krigets första stora avhopp skedde kort efter Andra världskrigets slut den 5 september 1945, då chiffreraren Igor Gouzenko vid den sovjetiska ambassaden i Kanadas huvudstad Ottawa begärde politisk asyl i stationeringslandet. Med sig i bagaget hade han 109 hemliga dokument som ledde till att ett antal sovjetiska spioner eller underrättelseagenter i västvärlden avslöjades, främst verksamma inom det atomspioneri som ledde till utvecklandet av ett sovjetiskt kärnvapen.

              

Igor Gouzenko med mask och utan.

Gouzenko skrev efter sitt avhopp två böcker: This Was My Choice samt The Fall of a Titan, varav den sistnämnda boken var en roman. När han uppträdde i olika TV-program och berättade om sina böcker hade han en kåpa över huvudet för att dölja sitt utseende. Han och hans familj levde efter avhoppet i ständig skräck för den sovjetiska underrättelsetjänsten, men när han avled under namnet ”George Brown” vid 63 års ålder 1982 i kanadensiska Mississauga så skedde det av naturliga orsaker i en hjärtattack.

Igor och hans hustru Svetlana fick åtta barn tillsammans. Avhoppet har kallats den gnista som triggade igång det Kalla kriget. http://www.cbc.ca/archives/topic/the-gouzenko-affair

Makarna Petrovs avhopp Vladimir Petrov (1907-91) var född som Afanasij Michajlovitj Sjorochov och blev, efter att ha blivit aktiv i det sovjetiska kommunistpartiets ungdomsförbund Komsomol 1923, så småningom chifferexpert inom den sovjetiska underrättelsetjänsten OGPU, senare NKVD, MGB och KGB. Wilhelm Agrell skriver på följande sätt utgående från den dramatiska scenen då fru Petrova tappat sin sko (sidorna 11-12):

”Jevdokia Petrova, kvinnan som just har tappat sin sko i tumultet, var från början en bifigur i en komplicerad underrättelseoperation. Huvudrollen innehades på ett självklart sätt av hennes man Vladimir, som den australiska underrättelsetjänsten med benäget bistånd från sina långt mer förfarna brittiska kolleger i MI5 under flera år hade ’odlat’ som en lämplig avhopparkandidat. I den mån Jevdokia alls fanns med i bilden var det som ett operativt problem och potentiellt orosmoment.”

Paret Petrov – Vladimir och Jevdokia.

Varken de australiensiska eller brittiska underrättelseorganen hade från början klart för sig vilken position Vladimir Petrov hade inom det sovjetiska spionaget – eller ens att han tillhörde det. Utåt framstod han som en vanlig sovjetisk diplomat med viss faiblesse för nattliv och festande, men undan för undan klarnade bilden. Ett av de viktigaste tipsen kom från SÄPO i Stockholm, som hade punktmarkerat Petrov under hans och makans tjänstgöring vid Sovjetunionens ambassad i Stockholm 1942-47. Mer om detta ämne nedan.

I själva verket var Vladimir Petrov ett stort och viktigt kap för det västliga contraspionaget, då han var vad som kallas resident, det vill säga chef för det dolda underrättelsekontoret vid ambassaden i Canberra. Förutom bilden på Jevdokia Petrova, som tappar sin sko på Mascots flygplats utanför Sydney, finns det åtminstone en annan känd bild från Petrov-affären.

Den visar hur Vladimir Petrov den 3 april 1954 stiger in i en bil tillhörig den australiensiska säkerhetstjänsten, bärande på en portfölj innehållande hemliga underrättelsedokument han tagit med sig från ett kassaskåp på den sovjetiska ambassaden. Sin hustru hade han uppenbarligen tänkt lämna i sticket. Hon hade blivit utom sig av oro när hon underrättades om att maken försvunnit: hade han begått självmord eller kanske kidnappats av väst? Agrell skriver (sidan 13):   

På ambassaden fick hon inga besked, bara ordern att under bevakning hämta det allra nödvändigaste i bostaden, och hon hölls sedan instängd i byggnaden i väntan på vad Moskva skulle bestämma. Beslutet kom i form av de två KGB-männen som med skarpladdade vapen skulle ’eskortera’ henne till hemlandet och om detta misslyckades säkerställa att hon inte föll levande i fiendens händer. Ett avhopp var redan ett för mycket.

Stockholm spioncentrum Jevdokia Petrova var född Kartseva 1915 i en familj som kommit till Moskva från en liten by 15 mil utanför den sovjetiska huvudstaden efter ett misslyckat försök att etablera en dräglig tillvaro i Sibirien. Jevdokias pappa fick ett arbete som chaufför för den sovjetiska underrättelsetjänsten, som vid denna tidpunkt benämndes OGPU, något som ledde till att dottern antogs som pionjär i OGPUs ungdomsorganisation. Nästa steg var att, precis som den blivande maken Vladimir Petrov gjort tidigare, gå med i partiets ungdomsförbund Komsomol.

 Agent ”Getingen” alias Sverker Åström.

1936 flyttade Jevdokia Kartseva ihop med den elva år äldre arbetskamraten – de jobbade båda inom OGPUs chifferavdelning – Roman Krivosj, dock utan att registrera äktenskapet, vilket var ett vanligt tillvägagångssätt. 1937 föddes parets dotter Irina. Roman greps kort därefter i Stalins omfattande utrensningar. Han frigavs dock i samband med krigsutbrottet 1941 men mötte den tidigare livskamraten först 1947, då till följd av tortyr och annan omild behandling närmast som ett vrak. Jevdokia var då redan gift med Vladimir Petrov.

Jevdokias och Romans dotter Irina hade dött hastigt i en sjukdom i april 1940 och två månader därefter gifte sig Jevdokia och Vladimir; den senare hade nu bytt efternamn från Sjorochov till Proletarskij. Han var väl ansedd inom underrättelseorganisationen och hade fått flera utmärkelser, bland andra Röda fanans orden. Något som vidare talade för honom var hans proletära bakgrund, nu ytterligare förstärkt genom det nya efternamnet.

När makarna Proletarskij/Petrov anlände till Sverige 1942 var Stockholm ett viktigt spioncenter. Agrell beskriver situationen i den svenska huvudstaden så här (sidan 72):   

”Sist men inte minst var Stockholm en plats där alla krigets parter kunde agera med eller mot varandra, värva agenter, sprida desinformation eller ingå tysta samförstånd. Detta handlade inte bara om underrättelsetjänst i traditionell mening utan om hela spektrumet av hemlig krigföring och hemlig diplomati, i några fall med svenska myndigheters goda minne men ofta bakom ryggen på dem eller i strid med deras intressen.”

 Pierre Schori med Palme hos Castro.

”Getingen” = Sverker Åström Den kände svenske SÄPO-kommissarien Otto Danielsson (1902-85), chef för SÄPOs ”ryssrotel” och ansvarig för contraspionaget, bereddes möjlighet att på plats i Australien höra det avhoppade paret om dess verksamhet under tiden i Stockholm runt tio år tidigare. Bland annat förekom regelbundna kontakter med en samarbetsman som gick under kodnamnet ”Getingen”, som hade försänkningar i de högsta regeringskretsarna. Enligt Petrov hette mannen Åström i efternamn, varför det inte gärna kunde röra sig om någon annan än diplomaten Sverker Åström (1915-2012). http://jihadimalmo.blogspot.se/2012/08/kgb-agenten-getingen-avslojad-alldeles.html

Sverker Åströms första utländska stationering var i Sovjetunionen 1940-43, där han tjänstgjorde i både Moskva och efter krigsutbrottet 1941 i Kujbysjev (Samara), dit viktiga politiska och diplomatiska funktioner hade utlokaliserats. Under den sovjetiska diplomattiden kom Åström i kontakt med den 20 år senare som spion avslöjade försvarsdiplomaten Stig Wennerström. Därefter placerades Åström på UD i Stockholm, där han alltså odlades som agent av Vladimir Petrov.

Åström skulle sedan avancera inom diplomatin. 1964-70 var han Sveriges FN-ambassadör i New York, 1972-77 kabinettssekreterare vid UD i Stockholm och 1978-82 ambassadör i Paris. Han träffade under UD-tiden i Stockholm i mitten på 1940-talet regelbundet Petrov och informerade denne om den politiska och diplomatiska utvecklingen i Sverige. Om han bör kallas sovjetspion eller inte kan väl vara en smaksak. Åström var en promiskuös homosexuell, vilket kan ha varit den hållhake som ryssarna använde för att pressa honom på information.

Man kan lämpligen jämföra Åströms rysskontakter med de kontakter en annan diplomat med kända kommunistsympatier senare hade med KGB, Pierre Schori (född 1938). Den avhoppade sovjetiske spionchefen Oleg Gordievskij avslöjade i en intervju med tidskriften Contra (#2 1999), att Schori under en tid hade varit Sovjets viktigaste informationskälla angående svenska förhållanden. http://www.contra.nu/English992.html

Schori hade en diplomatisk karriär som på många sätt liknade Åströms – bland annat var han också kabinettssekreterare – men torde ha drivits av en politisk övertygelse som Åström sannolikt saknade.

”Senator” = Georg Branting En annan viktig källa för det ryska spionaget i Sverige var en man som också hade intima kontakter inom den svenska regeringen och som försetts med kodnamnet ”Senator”. Otto Danielsson hade inga svårigheter att identifiera denne som Georg Branting (1887-1965), advokat, mångårig ledamot i riksdagens första kammare för Socialdemokraterna samt advokat med internationella uppdrag. Han var också son till den tidigare statsministern och socialdemokratiske pionjären Hjalmar Branting (1860-1925).

 Agent ”Senator” alias Georg Branting.

Det är Branting den äldre vi i första hand har att tacka för att den svenska socialdemokratin blev reformistiskt i stället för revolutionärt anlagd efter den ryska bolsjevikkuppen 1917. Sonen Georg var dock, ehuru socialdemokrat, enligt Agrell ”gåtfullt Stalinbeundrande” och hade själva revolutionsåret 1917 tillsammans med den beryktade ”röde bankiren” Olof Aschberg bildat Svensk-ryska banken i syfte att stötta bolsjevikerna ekonomiskt.

Brantings sympatier hade hela tiden varit väl kända, och när Danielsson träffade makarna Petrov i mitten på 1950-talet betraktades han som en ”föredetting”. Hans identitet som sovjetagent hölls därför hemlig.

En kvinna som hade haft nära sovjetiska kontakter med Jevdokia Petrova under tiden i Stockholm var den Augustine ”Gusti” Stridsberg (1892-1978), som anlänt till Sverige med efternamnet Jirku från Tjeckoslovakien då Nazityskland intagit landet 1938. Hon gifte sig med en svensk kommunist och etablerade sig snabbt i Stockholm som ansedd societetsdam och journalist/författarinna och blev därmed en viktig informatör åt NKVD. Hennes memoarbok Mina fem liv utkom 1962 och gav betydande eko. Stridsberg hade av ryssarna givits kodnamnet ”Klara”.

Lämnade viktig information Efter incidenten med den tappade skon fördes Jevdokia Petrova hårdhänt in i det väntande planet av de båda KGB-männen, alltmedan en stor människohop som samlats på flygplatsen utanför Sydney i sydöstra Australien protesterade fåfängt och till och med försökte frita ryskan. Planet var dock inte direktdestinerat till Moskva utan skulle först mellanlanda i staden Darwin, belägen vid den australiensiska nordkusten. Här lyckades inhemsk polis övermanna och avväpna de båda säkerhetsmännen och föra den förskrämda Petrova, vilken med viss tvekan gick med på att hoppa av i Australien, i säkerhet.

En stor folkmassa hade samlats på Mascot flygplats utanför Sydney för att protestera mot fru Petrovas bortförande.

Hon och maken, som i stationeringslandet fört ett rätt utsvävande liv med kvinnor och sprit och slarvat med sitt arbete, kom därefter att stå till de australiensiska och brittiska underrättelsetjänsternas förfogande under flera års tid. Vladimir Petrov kunde bland annat lämna viktig information om de kända brittiska Cambridge-avhopparna Guy Burgess och Donald Maclean, och det är känt att den ännu icke avslöjade Kim Philby fruktade vad Petrovs information kunde ställa till med.

”Australien var en perifer arena i det kalla krig som huvudsakligen var andras angelägenheter och som utkämpades längs frontlinjer i andra delar av världen.”, framhåller Agrell (sidan 15). ”Men med makarna Petrovs avhopp kom det kalla kriget i ett slag till den fjärran och politiskt fridfulla kontinenten. Allt det som redan skakat Västeuropa och i än högre grad USA bröt nu fram i Australien: jakten efter den sovjetiska underrättelsetjänstens agenter och medlöpare och därmed kopplingen mellan den yttre och den inre fienden i form av det australiska kommunistpartiet och dess öppna eller dolda sympatisörer.”

Makarna Petrov tillbringade återstoden av sina liv ”ohjäpligt fjättrade vid varandra”, som Agrell uttrycker det. De stod under ständig bevakning, dels för att skydda dem själva, dels för att de inte genom oförsiktiga uttalanden skulle skada de australiensiska säkerhetsorganisationerna. En sak var klar från första början, och det var att de aldrig skulle tillåtas återvända till Sovjetunionen/Ryssland.

Wilhelm Agrell är Sveriges enda professor i underrättelseanalys vid Lunds universitet och har med Fru Petrovas sko (som för övrigt förblev försvunnen) skrivit en läsvärd bok om ett stycke fascinerande spionhistoria i det Kalla krigets hägn.

 

 

 

Om en mullvad i regeringen och den svenska Auschwitz-politiken mot Israel

 Mehmet Kaplan deltog i Ship to Gaza 2010.

http://www.dagenssamhalle.se/debatt/kaplans-uttalanden-om-palestina-vaecker-fragor-11413

Mehmet Kaplan är bostads- och stadsutvecklingsminister i den rödgröna minoritetsregeringen. I verkligheten är han dock så mycket mer än så. I en intervju den 12 oktober i den turkiska tidningen Star Gazete svarar han för uttalanden som kan få läsaren att tro, att det är han och inte Margot Wallström som är Sveriges utrikesminister.

Detta har upprört Tomas Gür, krönikör i Svenska Dagbladet, som i en debattartikel i tidningen Dagens Samhälle den 17 oktober starkt ifrågasätter Kaplans anspråk på att diktera svensk utrikespolitik. Se Gürs hela inlägg via länken överst.

Det har tidigare uppmärksammats, att Kaplan i den turkiska intervjun påstått att den så kallade islamofobin i Europa är en viktig anledning till att ungdomar reser till Mellanöstern för att strida med styrkor tillhörande Islamiska staten (IS/ISIS/ISIL). Vilket naturligtvis är en ytterst tvivelaktig analys som Kaplan mycket riktigt också fått välförtjänt kritik för.

Gür, som i likhet med Kaplan är av turkiskt ursprung och därtill auktoriserad tolk i turkiska språket, påvisar emellertid till yttermera visso att Mehmet Kaplan i intervjun gör en omfattande utläggning om Sveriges utrikespolitik, enkannerligen den del som berör Israel och det så kallade Palestina. ”Det Kaplan där säger är emellertid brydsamt för Sverige som stat…”, menar Tomas Gür. ”Utan det handlar om vem som i regeringen Löfven formar Sveriges utrikespolitik…”

Det är således, vare sig för Gür eller denna bloggare, inte alldeles självklart att det är Sveriges bostads- och stadsutvecklingsminister som skall lägga upp vårt lands utlandspolitik.

Mehmet Kaplan har i den turkiska intervjun följande att säga om hur Sverige ser på Israel och ”Palestina”:

De ockuperade territorierna kommer, om Gud vill, att befrias, och östra Jerusalem kommer att bli Palestinas huvudstad. Vi kommer att hjälpa till med detta som regering.   

 En vy från östra (gamla) Jerusalem. Foto: Tommy Hansson

Kaplan lägger sedan tvärsäkert ut texten om hur erkännandeprocessen av ”Palestina” – som alltså historiskt sett aldrig varit någon självständig statsbildning och i dag utgörs av två separata geografiska entiteter, varav  ena styrs av en terroristorganisation som vill utplåna Israel och dess judiska befolkning – kommer att gå till. Gür fastslår: ”Det här är märkliga uttalanden såväl till innehåll som till form, forum och avsändare.”   

För det första går Mehmet Kaplan händelserna i förväg: regeringen Löfven har ännu så länge endast tillkännagivit sin avsikt att i en framtid erkänna ”Palestina” som stat. Något beslut därom har inte fattats.

Tomas Gür skriver följande:

Men i stället lägger bostadsministern i turkiska medier ut texten om hur det svenska erkännandet av Palestina ska gå till, vilka stater det ska passera och vilka positioner Sverige förväntar sig att andra länder ska inta i den processen. Är statsminister Stefan Löfven och utrikesminister Margot Wallström till freds med att bostadsminister Mehmet Kaplan agerar i svensk utrikespolitik på det sättet? Att han utfäster svensk hjälp för ”befriandet” av, av Israel ockuperade territorier och berättar vilka förväntningar som Sverige har på hur länder som Turkiet, Frankrike och Israel ska agera?   

Gürs frågor är enligt min grundade mening i högsta grad berättigade för att säga det minsta.

Mehmet Güner Kaplan föddes 1971 Gaziantep, en av Turkiets största städer med närmare 1,5 miljoner invånare. Religiöst är han sunnimuslim. Sedan han invandrat till Sverige – vilket år detta skedde har jag märkligt nog inte hittat några uppgifter om – var han 1996-2000 sekreterare i och 2000-2002 ordförande i Sveriges unga muslimer. 2005-2006 var han pressekreterare i Sveriges muslimska råd.

I riksdagen har Mehmet Kaplan suttit för Miljöpariet sedan 2006 och varit ledamot i utrikes- och justitieutskotten. Han har även varit ledamot av Miljöpartiets styrelse. 2008 var Kaplan medgrundare av Sveriges muslimer för fred och rättvisa. 2010 medföljde han en av farkosterna ingående i den jihadistvänliga fartygsflottan ”Ship to Gaza” och greps när israelisk polis bordade skeppet.

Kaplan förnekar att han är islamist och säger sig ta avstånd från IS terror i Irak och Syrien men har, vilket framgått ovan, ändå uttryckt betydande  förståelse för att ungdomar från vår del av världen ansluter sig till detta lika barbariska som korantrogna mördarband. Beryktat är hans uttalande på Gotland i somras om att detta inte är märkvärdigare än att svenskar stred på Finlands sida mot Sovjetunionen.

Och så nu de senaste turkiska piruetterna om hur Sveriges erkännandepolitik gentemot ”Palestina” kommer att utformas. Man måste vara både blind och döv och helst dum därtill om man inte inser, att Mehmet Kaplan är ett problem, och det inte bara för den rödgröna regeringen utan för Sverige och dess internationella renommé i stort.

 Pierre Schori: svensk sovjetmullvad.

Med mitt sätt att se är Mehmet Kaplan en mullvad av ungefär samma slag som de prokommunistiska sovjetlakejer som befolkade socialdemokratin och regeringsapparaten på 1970- och 1980-talen av typ Pierre Schori, Sverker Åström, Sten Andersson och Anders Thunborg vilka – med Olof Palmes goda minne och benägna bistånd – drev en utrikespolitik som var väsensskild från den som Sverige i egenskap av en västlig demokrati borde ha fört.

Se min analys av sosseriets ”sovjetgäng” via denna länk:

Sossarnas sovjetgäng: så ”underminerades” kommunismen…

Denna äldre typ av mullvadar har i dessa yttersta av dagar ersatts av nya i form av islamister och jihadistvänner såsom Mehmet Kaplan, Omar Mustafa, Carin Jämtin och Veronica Palm, som driver de aningslösa dummerjönsarna Stefan Löfven och Margot Wallström framför sig.

I Miljöpartiet hittar vi förhärdade Israel-fiender såsom Åsa Romson och Gustav Fridolin. Den senare greps 2003 av israelisk militär i samband med en protestaktion mot  Israels byggande av den barriär, som är ämnad att skydda Israel mot terrorism. Mer här:

http://www.dn.se/nyheter/politik/gustav-fridolin-gripen-av-israelisk-militar/

Romson å sin sida krävde i en debattartikel i Aftonbladet i somras att Israel, mitt under pågående konflikt med Hamas, skulle sluta försvara sig och att Sverige skulle hemkalla sin militärattaché från Tel Aviv:

http://www.aftonbladet.se/debatt/debattamnen/varlden/article19297648.ab

Man kan på goda grunder fråga sig, hur länge Israel kommer att acceptera sosseriets och miljönissarnas Auschwitz-politik mot den judiska staten innan man klipper av de diplomatiska banden med Sverige. Det den här avporträtterade Kaplan ägnar sig åt gränsar enligt min uppfattning till det landsförrädiska.

Om den islamistiska infiltrationen inom främst socialdemokratin där även Kaplan nämns, se detta blogginlägg från förra året:

https://tommyhansson.wordpress.com/2013/04/10/islamismen-vinner-terrang-i-svensk-politik/

 

Fallet Manning: Bradley blir Chelsea

Bradley Manning utklädd till kvinna.

http://www.dr.dk/Nyheder/Udland/2013/08/22/0822141454.htm

Fallet Bradley Manning, den amerikanske soldat som nyligen dömdes till 35 års fängelse för att ha överlämnat över 700 000 hemliga dokument till Wikileaks, har tagit en ganska så bisarr vändning då Manning nu hävdar att han vill vara kvinna och kallas ”Chelsea”.

35 år måste väl sägas vara ett oväntat milt straff för den amerikanske förrädaren, emedan det tidigare tippats att han möjligen skulle få över 100 års fängelse och åklagarsidan uppmanat domaren att ge honom minst 60 år.

Det är känt sedan tidigare att den 25-årige Manning, som avslöjades ha stulit och utlämnat  hemliga dokument under sin tjänstgöring i Irak 2010, är homosexuell. Nu vill Manning, som bara är 157 centimeter lång, alltså bli kvinna. I ett uttalande undertecknat Chelsea E. Manning uttalar han bland annat:

Med bakgrund i mina känslor sedan barndomen har jag beslutat starta hormonbehandlingen så snart som möjligt.

Den amerikanska armén har tillgång till ett fotografi som visar en sminkad Manning iförd peruk. Han har tidigare kallat sig Breanna.

Exemplet Manning är en ovanligt tydlig illustration till det faktum att spioner ofta är udda individer som inte känner sig hemma i det samhälle och/eller det sammanhang de befinner sig. Det kan därför ligga nära till hands att de identifierar sig med länder och ideal som är rakt motsatta dem de lever i. De är ute efter att utkräva något slags hämnd på det etablerade samhället.

Den homosexuelle brittiske spionen Guy Burgess tog sin tillflykt till Sovjetunionen.

Ett ganska stort antal brittiska spioner har således varit homosexuella eller haft homosexuella böjelser: Guy Burgess, Anthony Blunt och Donald Maclean är sådana exempel. I Sverige har vi diplomaten och KGB-agenten Sverker Åström, med det sovjetiska kodnamnet ”Getingen”, en promiskuös homosexuell som kom ut ur den så kallade garderoben några år före sin död i fjol.

På Åströms pluskonto: invandringspolitiken

Sverker Åström ville se en restriktivare immigrationspolitik.

http://fof.se/tidning/2013/5/artikel/hard-ton-om-invandring-i-sverige-for-20-ar-sedan

Jag har tidigare på den här bloggen publicerat ett par kritiska texter som handlar om den svenske diplomaten, tillika KGB-agenten och homosexikonen, Sverker Åström (1915-2012). Jag vill dock inte vara sämre än att jag nu även anför sådant som jag anser bör sättas upp på Åströms pluskonto.

Överst återfinns en länk till en artikel från tidskriften Forskning & Framsteg, vilken kommenterar en debattartikel som Åström fick införd i Dagens Nyheter den 25/8 1990. Av artikeln, som har rubriken ”Sätt tak på invandringen”, framgår att Sverker Åström ville se en skärpning av den svenska immigrationspolitiken. Han framhåller bland annat:

Sverige kan självfallet inte ta emot alla eller ens en bråkdel av dem som vill slå sig ner här.

Åström ville ställa krav på invandrarna.

Åström önskade sig alltså en ny och mer restriktiv svensk immigrationspolitik. Man skulle exempelvis ”bedöma om han eller hon kommer från ett land eller en kultur vars seder och bruk är så väsensfrämmande att en någorlunda harmonisk anpassning är svår eller omöjlig.” Vidare var det Åströms uppfattning, att man skulle kontrollera de eventuellt blivande immigranternas kriminella förflutna.

Om det som Sverker Åström avfattade för 23 år sedan hade yttrats av SD-ledaren Jimmie Åkesson i dag, skulle det ha kommit en skur av fördömanden från allsköns håll; det skulle icke minst talas om ”omänsklig” och kanske ”unken” så kallad människosyn. Vid den tid då Åström skrev som han gjorde var debattläget dock ett något annat.

Socialdemokraterna hade i slutet av 1989 fattat det så kallade Luciabeslutet, som var en skärpning av immigrationspolitiken. Detta revs emellertid upp av den borgerliga regeringen Bildt sedan FP-ledaren Bengt Westerberg ställt ultimata krav om, att en ”generös invandringspolitik” måste införas. Kravet var till del en markering mot det nya, invandringskritiska riksdagspartiet Ny Demokrati. Bildt föll till föga och dörrarna öppnades på vid gavel för kosovoalbaner och andra invandrare från det krigsdrabbade Balkan.

Bildt föll till föga inför Westerbergs krav.

Alltsedan dess har det, till följd av det hysteriska debattklimatet, inte gått att med hedern i behåll föra fram kritik gentemot den förda immigrationspolitiken. Följden har blivit att Sverigedemokraterna för varje val flyttat fram sina positioner och att det växt fram en rik flora av nätbaserade och andra media med en invandrings- och multikultikritisk agenda. Ännu så länge sitter dock den så gott som  ohämmade invandringens förespråkare med Reinfeldt i spetsen vid maktens köttgrytor.

Intressant är slutligen att notera, att svensk regeringspolitik visavi invandringen kommit att domineras av två statsråd med en emotionellt obalanserad syn på immigrationen.

Bengt Westerberg kunde inte kontrollera sig när Ny Demokrati kom på tal utan lämnade helt sonika TV-soffan under valvakan, då NyD-ledarna Ian Wachtmeister och Bert Karlsson nalkades. Fredrik Reinfeldt å sin sida börjar skaka och darra på rösten när SD kommer på tal och har sagt sig vara beredd att släppa regeringsmakten för att förhindra SD-inflytande.

Statstelevisionen hyllar socialisten Palme

Palme, Schori och Palme kramas på Kuba sommaren 1975.

Innan den kommersiella mångfaldsrevolutionen försåg oss med ett rikhaltigt utbud av televisionskanaler fanns det endast två TV-kanaler i Sverige: TV1 och TV2. Tvåan kom dessutom först 1969.

Den ena av dessa var möjligen något mindre röd än den andra. På den tiden var det fritt fram att trumpeta ut vänstervriden politisk propaganda, och vi som var med på den tiden vet att så också skedde. Pamparna i Radio-TV-huset vid Ladugårdsgärde och på regeringskansliet brydde sig inte det minsta om vanligt folks protester.

När man tar del av SVTs nya hyllningsserie till Olof Palmes minne i tre delar tycker man sig vara förflyttad minst 25 år tillbaka i tiden. Det är som om kommunismen aldrig fallit som globalt frihetshot och som om kommunistdiktaturer som Kuba alltjämt hålles i allmän helgd och vördnad. Palme blir här föremål för ett hagiografiskt rövslickeri som man trodde var ett svunnet kapitel i svensk TV-historia. Den man som gjort mer än kanske någon annan för att förstöra Sverige avporträtteras här som en helgongestalt.

Intet under då att palmeiten Pierre Schori, före detta kabinettssekreterare, FN-ambassadör med mera, mysande förklarar att han trodde det var omöjligt att en person som Palme skulle kunna väljas till ledare för ett politiskt parti i Sverige. Schori, som stöttat flertalet av världens värsta diktatorer inklusive Fidél Castro, beledsagade Palme under dennes beryktade pusskalas med Castro på Kuba sommaren 1975.

Agostinho Neto, Angolas forne marxistledare: en av Olof Palmes och Pierre Schoris favoriter.

Det allra värsta var dock inte att den landfaderlige Tage Erlander lotsade fram Palme till posten som partiledare för Socialdemokratiska Arbetarepartiet (SAP). Det värsta var att väljarna valde det parti som hade Palme som partiledare i flera val med undantag för perioden 1976-82, då olika borgerliga konstellationer hade makten men föga avvek från den socialdemokratiska linjen..

Jag anklagar Olof Palme för bland annat följande:

1. OP suddade med sin utrikespolitik ut skillnaderna mellan västlig demokrati och frihetsfientlig kommunism. Han hyllade brutala despoter såsom Castro, Angolas Agostinho Neto, Nordvietnams Le Duc Tho och PLOs Yassir Arafat – andra ej att förglömma – och såg samtidigt till att svenska skattepengar gick till bistånd till deras länder och/eller organisationer. Pengar som till största delen gick till vapen. Han införde en helt ny, Israel-fientlig linje i svensk utrikespolitik.

Palme och hans anhang i regeringskansliet och på utrikesdepartementet backade vidare upp alla Sovjetunionens så kallade fredsinitiativ – som i verkligheten syftade till att försvaga västvärldens motståndsvilja – med betydande entusiasm. Palme ville också se ett nära samarbete mellan SÄPO och den sovjetiska underrättelseorganisationen KGB.

2. OP företrädde utåt en aggressivt antiamerikansk utrikespolitik med kulmen i den exempellösa jämförelsen mellan USAs Vietnam-politik och tyska nationalsocialistiska krigsförbrytelser under Andra världskriget. Det tog efterföljande svenska administrationer många år att fullt återupprätta de en gång vänskapliga förbindelserna med USA.

Samtidigt bedrev den svenska regeringen i hemlighet ett nära samarbete med USA på flera områden, vilket ytterligare underströk det svekfulla i den palmeska utrikespolitiken. På UD satt kommunister och halvkommunister som Pierre Schori – vilken den avhoppade sovjetiske spionöversten Oleg Gordiejevskij kallat KGBs främste medarbetare i Sverige – och den homosexuelle sovjetbeundraren Sverker Åström (också han bevisad KGB-medarbetare) och såg till att Palmes politik genomfördes till punkt och pricka.

Sverker Åström – med KGB-kodnamnet Getingen – var en av dem som såg till att genomföra den palmeistiska utrikespolitiken.

3. Med Olof Palmes uppdykande som en fixstjärna på den svenska politiska himlen förråades den politiska debatten i Sverige. Palme gjorde det till en princip att förnedra sina motståndare och avvek därmed från det tidigare respektfulla umgänget partiledare emellan, där man visserligen kunde vara bittra meningsmotståndare men ändå iakttog en gentlemannamässig ton i debatterna.

Tidigare var det lilla ordet ”herr” framför en politikers efternamn en artighet. Palme gjorde samma ”herr” till en spydighet. Palme brutaliserade och polariserade.

4. Det var under OPs egid som massinvandringen blev norm i Sverige. Den invandring som ägt rum tidigare var till allra största delen arbetsmarknadsrelaterad, och de flesta européer och nordbor som på den tiden anlände till vårt land för att jobba i den svenska industrin återvände till sina ursprungsländer efter avslutat värv i Sverige.

Palme upptäckte dock att han kunde ge sina socialistiska meningsfränder runtom i världen en fristad i Sverige och öppnade slussarna för greker, spanjorer, chilenare, jugoslaver med flera. Det är sant att en hel del av dem som kom hit varit förföljda i sina hemländer, men efter hand som åren gick fick vi ett allt större antal människor som mera var socialturister än politiska flyktingar.

5. Med hjälp av meningsfränder inom politiken och fackföreningsrörelsen syftade Palme-regimen till att steg för steg omvandla Sverige till ett rent socialistiskt samhälle utan den så kallade blandekonomi – kapitalism och socialdemokrati arm i arm – som gjort att ekonomin fungerade hyggligt. Det var det av Rudolf Meidner utarbetade förslaget om löntagarfonder som skulle åstadkomma den avsedda förändringen.

Med hjälp av Meidners löntagarfonder skulle sosseriet och facket göra Sverige renodlat socialistiskt.

Om den palmeska samhällsomvälvningen hade lyckats skulle vi ha fått en socialistisk halvdiktatur i Sverige med ett troligt ekonomiskt kaos liknande det som rådde i Allendes Chile strax före militärkuppen 1973. Nu blev det gudskelov inte så. Företagsledare och andra hårt arbetande människor – som Palme inte tvekat att kalla ”babianhannar” respektive ”hatets och illviljans kolportörer” – protesterade kraftfullt mot den förestående socialiseringen och hindrade därmed de värsta excesserna.

Nu får svenska folket genom den svenska statstelevisionens försorg veta vilken stor hjälte, ja vilken helgonlik figur, Olof Palme egentligen var. Det är till sådan osmaklig propaganda de svenska licenspengarna från dig och mig går. ”Fri television” – jo, tjena…

Försöken att idolisera Palme dömda att misslyckas

I dagarna har filmen ”Palme” haft premiär. Det jag hittills läst om filmen ger mig intrycket att den är ännu ett försök att idolisera Olof Palme, den ende svenske politikern med ”riktig stjärnlyster” som Expressens politiska redaktör Anna Dahlberg uttryckte det på nämnda tidnings ledarsida den 16/9. Hela artikeln här:

http://www.expressen.se/ledare/anna-dahlberg/palme-korde-sverige-i-diket/

Enligt uppgift lär den nya filmen framställa Palme som en så kallad vanlig människa i familjens sköte samtidigt som den ger en positiv bild, låt vara med embryon till kritik, av objektets politiska gärning. Jag vill dock påstå att alla mer eller mindre nyanserade försök att idolisera/ikonisera Olof Palme är dömda att misslyckas. Anna Dahlberg ger i sin tänkvärda artikel ett antal skäl härför.

Sant är att Palme, alternativt hans eventuella talskrivare, var bra på att framställa politiska citat man minns. Såsom ”Satans mördare” (om Franco-Spanien), ”Diktaturens kreatur” (om Husaks Tjeckoslovakien), ”Politik är att vilja” (vid en SSU-kongress) samt i det svulstiga orerandet om USAs så kallade julbombningar över Nordvietnam 1972. Palme jämförde här USAs strategiska bombpolitik med ett antal nazistiska förbrytelser under Andra världskriget.

Sant är också att Palme blev föremål för hyllningar från ett antal diktaturländer i Tredje världen på grund av sin återkommande, hätska kritik av USA och kapitalismen. Han var också över måttan älskad av människor som flytt från högerdiktaturer och som fått en fristad i Sverige; dessa människor var som bekant otröstliga sedan Palme mördats den 28 februari 1986 och några av dem grät ut i TV.

 Olof Palme sida vid sida med Nordvietnams Moskva-ambassadör 1968.

Detta räcker dock inte för att idolisera eller med något mått av trovärdighet hjälteförklara Sven Olof Joachim Palme (1927-86). Dahlbergs artikel har den träffande rubriceringen ”Palme körde Sverige i diket”. Dahlberg inleder artikeln med följande ingress: ”Olof Palme är vår enda politiker med riktig stjärnlyster. Ändå blev hans gärning ett misslyckande”.

Bortsett från att det inledande omdömet är tvivelaktigt – Dag Hammarsköljd och Carl Bildt måste ändå anses göra Palme äran stridig och förmodligen överglänsa honom på den politiska himlapällen – har Dahlberg rätt: Palme var ingen lyckad politiker vare sig nationellt eller internationellt.

Anna Dahlberg skriver att Palme var ”antagligen den största politiska begåvning som Sverige har haft” och att ”på flera områden var han långt före sin tid” (jämställdhet, apartheid-kritik). Men:

Så ser det ljusa arvet efter Palme ut. På de flesta andra områden har hans politiska arv åldrats ofördelaktigt. Hans internationella roll som frontfigur för den alliansfria rörelsen har förlorat sin relevans i och med kalla krigets slut. Vetskapen om att Sverige spelade under täcket med USA militärt samtidigt som Palme utåt var fränare i sin kritik av väst än öst dämpar dessutom lystern i hans internationella gärning.

Detta är överraskande klarsynta ord för att komma från en ledarskribent/politisk redaktör på den normalt föga trovärdiga tidningen Expressen. Dahlberg stannar emellertid inte med detta utan fortsätter:

Men det är det ekonomiska arvet som är mest besvärande. Till Palmes försvar ska sägas att han tillträdde i en svår tid. Rekordåren fick ett abrupt slut och ersattes av oljekriser, valutakriser och lågkonjunktur. Palmes svar på denna kris var dock inte att ödmjukt ompröva den egna politiken utan tvärtom att låta den tippa över på vänsterkant. Finansminister Sträng kördes över och Sverige inledde en katastrofal överbryggningspolitik. Efterfrågan eldades på och lönekostnaderna skenade, vilket utlöste en akut industrikris. Jämlikhetssträvan drevs så långt att den högsta marginalskatten uppgick till 85 procent för löntagare och för egenföretagare kunde den övergå 100 procent, vilket Astrid Lindgren påpekade i den berömda sagan om Pomperipossa i Expressen 1976.

Som grädde på moset kom fackföreningsrörelsens och sosseriets envisa försök att, på tillskyndan av den vänsterextreme ekonomen/ideologen Rudolf Meidner, införa så kallade löntagarfonder vilka på sikt skulle överföra makten från företagsägarna till facket. Enligt Dahlberg ogillade Palme själv förslaget om löntagarfonder, men eftersom han var notoriskt rädd för att konfrontera facket lät han förslaget leva vidare. Dahlberg menar med allt fog att det tog Sverige ”många år att retirera från denna skadliga hybris”.

Anna Dahlberg snuddar vid Palmes utrikespolitiska utsyn men tar inte steget fullt ut när det gäller att belysa dess katastrofala konnotationer. Olof Palme må innerst inne ha varit antikommunist och USA-vän, men det var i så fall inget som kom till uttryck i den utrikespolitiska väg han med hjälp av uppbackare såsom Sverker Åström, Pierre Schori, Birgitta Dahl, Anna-Greta Leijon och Bernt Carlsson slog in på redan i början på 1960-talet.

 Palme och Fidél Castro myser ikapp.

Följden av detta vägval blev att Sverige under ett par decennier kom att backa upp kommunistdiktaturer såsom Kuba, Nordvietnam, Östtyskland, Angola, Mocambique och Nicaragua. Under en lång följd av år stödde Sverige därtill allehanda utspel från Sovjetunionens sida syftande till att stärka kommunistblocket och försvaga västsidan i det Kalla kriget.

Liksom ett antal mer eller mindre marxist-leninistiska så kallade befrielserörelser – i verkligheten terrorgrupperingar av typ Viet Cong (FNL) i Sydvietnam, Röda Khmererna (Kambodja), PAIGC (Guinea Bissau), PLO (Mellanöstern, SWAPO (Sydvästafrika/Namibia) och ANC (Sydafrika). Särskilt anmärkningsvärt är kanske det kompromisslösa stödet till Arafats PLO och fientliga hållning till staten Israel, Mellanösterns enda demokrati, som socialdemokratin såg positivt på ända fram till begynnelsen av Palme-eran.

Något av en brytning med detta anti-israeliska förflutna kom först med  Göran Perssons besök i Israel 1999, det första en svensk statsminister gjort sedan Tage Erlander var där 1962.

 Göran Persson besökte Israel 1999 och bröt därmed med palmeismens negativa hållning till den judiska staten.

Sveriges stöd till ANC har ju berömts i alla möjliga tonarter som centralt i kampen mot den förvisso orättfärdiga rasåtskillnadspolitiken (apartheid) i Sydafrika. Må så vara. Samtidigt skall vi komma ihåg att ANC i grunden var en kommunistiskt influerad rörelse som icke tvekade att tillgripa våld och terror i kampen mot den vita överhögheten.

Bomber och granater mot marknader, sportanläggningar, biografer och restauranger skördade många civila liv. Grymma ”halsbandsmord” – där ett bildäck som sattes i brand träddes över offrets hals och orsakade en plågsam kvävningsdöd – var ett verksamt medel när det gällde  att utrota oliktänkande i de svartas led.

Palmeismen överförd till det utrikespolitiska området framkallade förvisso applådåskor från totalitärt vänsterhåll. Men vi får inte glömma att det ställde Sverige i en ofördelaktig dager bland världens västdemokratier och alls icke bara USA. Det fanns åtskilliga västledare som tvivlade på att Sverige egentligen hörde hemma i det västdemokratiska lägret under Palme. Att borgerliga regeringar fortsatte i samma spår gör minst av allt saken bättre.

 ”Halsbandsmord” introducerades i Sydafrika av ANC.

Alla försök att analysera fenomenet Olof Palme blir ofullständiga om man inte tar mannens säregna personlighet med i ekvationen. Den nu aktuella filmen framställer Palme som en god familjefar, något jag inte har anledning betvivla att han var. Hur det var med troheten mot hustrun Lisbeth – det har ju talats om möjliga förhållanden med exempelvis Shirley MacLaine och Monica Nielsen -vet jag inte. Det är heller inget som särskilt intresserar mig.

Olof Palme var kanske en hygglig prick i privata sammanhang. Dessvärre kan samma sak inte sägas om hans offentliga framträdanden i talarstolen och i televisionen. Här framstår Palme som en elak jävel som njuter av att trycka ner sina meningsmotståndare så långt i skoskaften det bara går.

 Fälldin blev tillplattad men fick sympatierna på sin sida.

Det var, som jag ser det, denna personlighetsdefekt som gjorde Palme avskydd och delvis hatad av i runda slängar halva svenska folket. Typiskt nog var det oppositionsledaren Thorbjörn Fälldin (C) som fick de flesta sympatierna på sin sida när han blev tillplattad av Palme i valdebatterna på 1970-talet. Att det sedan fanns personer som beundrade Palme för precis dessa ”eleganta” personangrepp är väl känt.

För en mer fullständig bild av hur jag ser på Olof Palme, läs gärna uppsatsen om honom i min bok Destruktörerna. Hur 13 män, tre kvinnor och kulturvänstern förstörde Sverige (Contra förlag 2008, 170 sidor).

Åström inte den förste

Mitt förra inlägg om den nyligen avlidne toppdiplomaten Sverker Åström rönte viss medial uppmärksamhet, främst beroende på att jag lyfte fram Åströms öppna homosexualitet. Jag hävdade bland annat att denna kan ha ha haft  betydelse för Åströms eventuella agentskap i Sovjetunionens sold.

Det är ett faktum att Sverker Åström (1915-2012) ofta nämndes som tänkbar sovjetspion inom utrikesförvaltningen. Själv avfärdade han, av naturliga skäl, sådant som nonsens. Han menade att hans homosexualitet hela tiden varit känd inom stats- och utrikesledningen och att den därför inte utgjorde någon anledning för ryssarna att tvinga honom utföra tjänster för deras räkning.

Detta anser jag vara ett irrelevant argument i sammanhanget. Åström kunde givetvis ha varit KGB- eller möjligen GRU-agent alldeles bortsett från sin sexuella läggning. Det är dock viktigt att komma ihåg att vid den tid Åström inledde sin yrkeskarriär vid UD 1939 så var homosexuella handlingar straffbara och ansågs dessutom allmänt sett skamliga. Så var fallet under hela Åströms aktiva diplomatbana, som sträckte sig till 1982.

Det är självklart att om sovjeterna hade läckt Åströms läggning till media så hade det inneburit slutet för Åströms diplomatiska karriär. En sak är att hans bögeri må ha varit känt för stats- och utrikesledningen. Varken Åström själv eller hans arbetsgivare var dock betjänta av att det hela kom till allmän kännedom. Så visst hade sovjeterna en kraftfull hållhake på Åström!

Sverker Åström har i själva verket mycket gemensamt med ett knippe i stort jämnåriga brittiska toppdiplomater vilka alla avslöjades vara agenter för den sovjetiska underrättelsetjänsten KGB. Låt mig i korthet rekapitulera några av dessas välkända öden.

 Guy Burgess (1911-63). 

Guy Burgess (1911-63) var en brittisk spion och dubbelagent i Sovjetunionens sold. Han var medlem i den brittiska spionring som kallats ”The Cambridge Five” och vars övriga medlemmar var Donald Mclean, Kim Philby, Anthony Blunt och John Cairncross. Intressant vid en jämförelse med Sverker Åström är, att Burgess i likhet med svensken på 1930-taket anslöt sig till en pronazistisk grupp i syfte att dölja sina kommunistsympatier. Åström var å sin sida med i en nationell studentförening med sympatier för Tredje riket.

I likhet med Åström var Guy Burgess homosexuell med ett yvigt sexliv. Han drack dessutom som en svamp, klädde sig illa och var enligt samtida källor inte särskilt noggrann med hygienen. När Burgess var anställd vid brittiska Foreign Office i mitten på 1940-talet rekryterades han av KGB. Och när han tjänstgjorde som ambassadsekreterare i Washington, D. C. 1947  överlämnade han hemliga dokument till Sovjetunionen.

 Donald Mclean (1913-83). 

1951 avslöjades dock Guy Burgess och diplomatkollegan Donald Mclean (1913-83) som landsförrädare och fann för gott att fly till Moskva, där de givetvis hälsades som hjältar. Burgess fann sig aldrig till rätta i Moskva utan dog, bitter och olycklig, vid 52 års ålder 1963. Mclean, däremot, anpassade sig till livet under kommunismen, fick höga utmärkelser/grader och var respekterad i den sovjetiska kommuniteten. Mclean var gift och flerbarnsfar men hade även homosexuella böjelser.

Anthony Blunt (1907-83) umgicks i samma studentkretsar som Philby, Burgess, McLean och Cairncross. Han var en konsthistoriker som 1940-45 under en anställning inom den brittiska underrättelsetjänsten utifrån en ideologisk övertygelse överlämnat hemliga handlingar till Sovjet. Han hjälpte också Burgess och Mclean att fly 1951. Historien uppdagades redan 1964 men Blunt åtnjöt tills vidare immunitet.

 Anthony Blunt (1907-83). 

När saken nådde offentligheten 1979 blev det dock stor skandal och Blunt tvingades lämna alla uppdrag – bland annat var han chef för drottningens konstsamling – och avsäga sig sin adelstitel. Han sade sig ångra sitt spioneri och dog som en bruten man 1983.

Det kan tyckas märkligt att homosexuella som Åström, Burgess, Blunt och i någon mån Mclean sympatiserade med Sovjetunionen. Ty det gjorde Åström oavsett om han var sovjetagent eller ej. I början av 1940-talet träffade han inom parentes sagt, inom ramen för sin tjänstgöring i Moskva/Kujbysjev, den senare spiondömde översten Stig Wennerström, vilken då var militärattaché i Sovjetunionen. En homosexuell livsstil har ju  aldrig varit populär i Sovjetunionen, alldeles tvärtom.

Det är dock inte särskilt märkligt ur en psykologisk synvinkel. Som homosexuella kände de nämnda herrarna ett utanförskap gentemot det etablerade samhället, där deras läggning ansågs brottslig alternativt skamlig. Det föll sig då naturligt att solidarisera sig med ett synsätt och en nation som var raka motsatsen till vad det egna samhället stod för. Spioneriet/landsförräderiet blev ett sätt att ge igen för lidna oförrätter.

Den som vill läsa mer om de klassiska brittiska spionerna kan med fördel läsa John Costello: Förräderiets mask (Mask of Treachery), 1988 som utgår från fallet Blunt.

Sverker Åström: mörk skugga i svensk utrikespolitik

 Sverker Åström (1915-2012). KGBs man i den svenska utrikesledningen?

Efter diplomaten och gayidolen Sverker Åströms (1915-2012) frånfälle i hög ålder har det skrivits förväntade och lämpliga hyllningsartiklar i svenska media. Tillåt mig avvika från hagiograferna för att i stället teckna en mer realistisk bild av Åström, som jag gott tycker kan kallas den svenska utrikespolitikens mörka skugga.

Advokatsonen Sverker Åström tog såväl fil.- som jur. kand. i hemstaden Uppsala i slutet av 1930-talet och blev efter studierna attaché vid utrikesdepartementet (UD) 1939. Härefter hamnade han i det dåtida Sovjetunionen mitt under brinnande krig. 1940-43 tjänstgjorde han på den svenska ambassaden  i Moskva och sedan i den under tyskinvasionen utlokaliserade beskickningen i Kujbysjev (Samara). Den prosovjetiska och proryska inställningen kom därefter att följa Åström genom hans fortsatta levnad.

Efter de innehållsrika åren i Sovjet kallades Åström tillbaka till UD i Stockholm för att därefter tjänstgöra i bland annat Washington, D. C. och London. Hans diplomatiska topposter innefattade tjänster som FN-ambassadör 1964-70, kabinetssekreterare i UD 1972-77 (det vill säga vice utrikesminister) samt ambassadör i Paris 1978-82. I en hyllningstext i Expressen den 26 juni påstås även Åström vara ”initiativtagare” till den stora miljökonferensen i FN-regi i Stockholm 1972. Detta stämmer inte. Initiativtagare var Inga Thorsson och Börje Billner. Åström endast presenterade förslaget inför FN samt inledde konferensens debatt.

Inga Thorsson fick idén till FNs miljökonferens i Stockholm 1972.

Sverker Åström har misstänkts för att vara sovjetrysk agent i spionorganisationen KGBs sold. Bland annat skulle han ha hjälpt spionen Stig Wennerström att i det längsta klara sig undan lagens långa arm. I sammanhanget har det talats om att hans homosexualitet skulle ha utgjort den hållhake, varmed ryssarna kunde städsla och behålla honom som agent under hela Kalla kriget. Åström har själv – av synnerligen uppenbara skäl – nekat till anklagelserna. Han har hävdat att han varit öppen om sin sexuella läggning för sina svenska arbetsgivare och att bögeriet därför aldrig varit någon hållhake för främmande makt.

Problemet med Åströms förnekanden är att de personer i den svenska regeringskretsen han skulle ha berättat om sin läggning för – exempelvis stats- och utrikesministrarna Per Albin Hansson, Christian Günther, Östen Undén, Tage Erlander, Torsten Nilsson, Krister Wickman med flera – i dag alla är döda och kan därför vare sig bekräfta eller förneka Åströms påstående. Någon ”löjlig” anklagelse, som Åström menat att det varit fråga om, är det i varje fall inte.

På bilden syns bland andra Stig Wennerström, Sven Andersson, Östen Undén och Tage Erlander, samtliga vänner till Sverker Åström.

Utpressning på sexuella grunder är gammal rutin inom sovjetisk – och annan – underrättelsetjänst, och även om Åström skulle ha berättat för sina chefer om saken är det inte säkert att han ville att informationen skulle nå en bredare allmänhet. Minns att han ”kom ut” som bög långt efter sin pensionering.

Jag håller emellertid inte för otroligt att den påstådda åströmska öppenhjärtigheten gentemot den svenska utrikesledningen i själva verket kan vara ett listigt försvarsdrag från den erkänt slipade veterandiplomaten. Genom att hävda att hans sexuella läggning saknar relevans i sammanhanget har han så att säga vridit vapnet ur händerna på kritikerna. Ty självfallet kan han ha fungerat som KGB-agent även om hans identitet som homosexuell varit känd i regeringskansliet och på UD.

Sverker Åström har nämligen gjort sig närmast herostratiskt ryktbar för att aldrig rikta kritik mot Sovjetunionen annat än då sådan påbjudits från högre ort – såsom exempelvis i samband med de sovjetiska invasionerna av Ungern 1956 och Tjeckoslovakien 1968. Åströms inställning passade som hand i handske med den prosovjetiske utrikesministern Östen Undéns inställning. Undén vägrade ställa Moskva mot väggen i samband med Raoul Wallenbergs bortförande 1945 och Åström är (ö)känd för att aldrig ha dryftat fallet Wallenberg med sovjeterna.

När sedan statsminister Olof Palmes regering körde på i samma undfallenhetsstil gentemot Moskva var den erfarne Sverker Åström en idealisk företrädare för den hallstämplade svenska utrikeshållningen. Han var någon som oerfarna utrikesministrar av typ Torsten Nilsson, Sven Andersson, Krister Wickman och  även Karin Söder (C) under den borgerliga tiden kunde luta sig mot. Detta alldeles oavsett om de visste om att Åström var bög eller inte. Sverker Åström kan därför på goda grunder betecknas som den svenska utrikespolitikens mörka skugga eller onda genius.

Mycket tyder även på att Åström var en av dem som orkestrerade den antiamerikanska och antiisraeliska utlandspolitik som i så hög grad präglade Palmes regeringar. Efter sin pensionering fortsatte Åström att i stort uppslagna debattartiklar främst i Dagens Nyheter brännmärka USAs och Israels göranden och låtanden. Således kritiserade han USAs invasioner både i Afghanistan – vilket är rätt anmärkningsvärt – och Irak.

 Carl Bildt, Åströms devote beundrare. 

Den nuvarande utrikesministern Carl Bildt tillhör dem som nu sjunger Sverker Åströms lov på ett iögonenfallande sätt. I ett uttalande citeras Bildt på följande sätt: ”Det är svårt att överskatta den betydelse han hade. Hans tankar var centrala för den tidens neutralitetspolitiska doktrin, som tjänade vårt land väl under en viktig period av vår moderna historia.” Det är rätt anslående att dessa ord kommer från en av det borgerliga lägrets mest profilerade företrädare.

Å andra sidan har de icke-socialistiska svenska partierna mestadels traskat patrullo efter Socialdemokraterna och det gäller kanske särskilt på utrikespolitikens domäner. Någon kritik mot sossarnas stöd för allehanda kommunistiska upprorsrörelser i Tredje världen har näppeligen avhörts från borgerligt håll; snarare har de borgerliga partierna tidvis strävat efter att överträffa den socialdemokratiska promarxismen. Detta gällde särskilt den borgerliga regeringseran 1976-82.

Undéns respektive Åströms skuggor hängde då precis som både tidigare och senare som tunga moln över den svenska utrikesledningen, något som skapade bad will i den civiliserade delen av världen. Dåtida tongivande demokratier såsom USA, Storbritannien, Frankrike och Västtyskland ifrågasatte stundom Sveriges tillhörighet till den fria västvärlden vilket märktes särskilt under Vietnamkriget, då Sverige ensidigt och med svenska skattebetalares pengar  backade upp kommunisterna inom Hanoi-juntan i Nordvietnam och Viet Cong-gerillan (det så kallade FNL) i Sydvietnam.

Att palmeismen hyllades i diverse bananrepubliker och vänstervridna militärjuntor litet varstans i världen är definitivt inget vi har anledning vara stolta över!

Vad Carl Bildt beträffar har han sjäv ett förflutet som varm vän av Östtyskland, det så kallade DDR. Han lade vidare som studentpolitiker motioner om ett svenskt erkännande av ”Palestina” och brännmärkte gång efter annan den kämpande demokratin Israels politik. Kanske Bildt helt enkelt känner sig hemma med Åströms ställningstaganden.

Expressen den 27 juni innehåller en tvåsidig hyllningsartikel till Sverker Åströms minne. Åström beskrivs här som den färgstarke bögen som levde ett roligt och fartfyllt liv och vars många ”älskare” – sexpartners vore nog ett bättre uttryck – förblev hans goda vänner. ”Vänner beskriver honom som charmerande och fåfäng med ett knivskarpt intellekt”, heter det i hyllningsartikeln. ”Han samlade konst och älskade att dansa. Hans tebjudningar för den stora vänkretsen är legendariska.”

Sverker Åström tjänade genom sin verksamhet sovjetiska intressen.

Plötsligt slår det mig att en flamboyant figur som Sverker Åström – hur uppskattad och beundrad han än var bland sina sexpartners och vänner – aldrig hade accepterats som en officiell representant för Sverige vare sig i den svenska arbetarklassen, som Socialdemokraterna menade sig representera, eller i det svenska folkdjupet i stort.

Det är en sak att hans sodomitiska läggning måhända var känd i regerings- och UD-kretsar. En helt annan att under 40-årsperioden 1940-80, då Åström var aktiv diplomat, låta hans homosexualitet bli allmänt känd. Det tror jag både de svenska regeringarna och Åström själv var livrädda för skulle ske. Varav följer att Åströms sexuella läggning i högsta grad var något som skulle hemlighållas. Den kunde alltså mycket väl ha utnyttjas som hållhake av den sovjetiska underrättelsekommuniteten, om nu Åström fanns i dess tjänst.

Sverker Åström övergick från att vara utrikes- till att på äldre dagar alltmer bli gayikon. Det kunde han så långt efter den aktiva banans slut kosta på sig. Med sin fingerspetskänsla för tidsandan visste han naturligtvis också att han skulle hyllas av kultur- och mediaetablissemanget. Varav en del, förlåt uttrycket, slickade honom i arslet såväl bildligen som bokstavligen. Artikeln i Expressen är ett blott alltför uppebart exempel härvidlag.

Jag kan slutligen inte låta bli att göra reflektionen, att ett promiskuöst sexualliv så ofta förväxlas med kärlek. Sverker Åström avkonterfejas som en jättelajbans superdiplomat med en, som det brukar heta i sådana här sammanhang, ”glupande aptit på livet” (klichéförrådet är inte särskilt fantasirikt). I verkligheten torde han ha varit en diamanthård karriärist och sexmissbrukare med ett enda mål för ögonen – att tillförsäkra Sverker Åström så mycket personlig njutning som möjligt.

Jag såg honom själv i Stockholm vid något tillfälle. En lång person med snitsig hatt, skräddarsydd överrock och yvig halsduk och som hastade fram på Vasagatan i närheten av Ferdinad Bobergs posthus. Det man mest lade märke till var dock den iskallt genomborrande blicken som framkallade kalla kårar längs åtminstone min ryggrad.

Jag fick känslan av att det här var en man som bara tänkte på sig själv. Han skulle inte ha tvekat en sekund att sälja ut Sveriges intressen om det bara kunde ge honom mer personlig njutning. Troligen var det också precis det han gjorde. Frågan är dock om de UD-dokument som möjligen bekräftar detta någonsin kommer att göras tillgängliga för forskningen.