Peter Hultqvist: Ett snabbporträtt utan smink

Peter Hultqvist ser nöjd ut sedan han av Palestinska myndighetens ”president” Mahmoud Abbas 2015 utnämnts till kommendör av Palestinska förtjänstorden. Till vänster dåvarande utrikesministern Margot Wallström.

Försvarsminister Peter Hultqvist har av någon anledning bland icke-sossar haft rykte om sig att vara ”den gode socialdemokraten”. Det kan i någon mån bero på att han visat upp en försvarsvänlighet som har upplevts vara större än hos de flesta partikolleger, men också på Hultqvists framtoning som en rejäl karl med rejäl daladialekt.

Efter Hultqvists senaste bravader, med vilt sluggande mot Sverigedemokraterna i krönikor i Dala-Demokraten och i en debatt med SD-ledaren Jimmie Åkesson i SVTs nyhetsprogram Aktuellt den 9 februari 2021, torde emellertid försvarsministerns i mitt tycke helt oförtjänta rykte som god eller åtminstone acceptabel socialdemokrat vara ett minne blott.

Den 21 januari publicerades i Dala-Demokraten en krönika av Peter Hultqvist där denne gick till storms mot Sverigedemokraterna. Bland annat anmärkte han på SDs retorik i form av hänvisningar till strid och krig, något som Hultqvist påstod var hämtat från fascism och nazism. Han avfärdade också SD som ”högerextremister” som inte går att tämja.

Han passade också på att indirekt ge SD skulden för några huliganers inträngande i kongressbyggnaden i Washington, D. C. den 6 januari och raljerade över att ett par SD-företrädare velat se Donald Trump som fredspristagare. Vad som väckte störst uppmärksamhet i Hultqvists krönika var emellertid följande mening: ”Hur mycket man än sminkar en gris så är det en gris.” https://www.dalademokraten.se/artikel/peter-hultqvists-kronika-hogerextremismen-gar-inte-att-tamja

SDs Jimmie Åkesson blev inte Hultqvist svaret skyldig. Åkesson erinrade i Expressen om att försvarsministern kallat SD för ”grisar” och att partiet ”inte går att tämja”. Och ja, det måste anses vara övermåttan lågt att i en debatt benämna meningsmotståndare som djur som skall tämjas. Med tanke på Peter Hultqvists eget utseende borde han dessutom kanske ha valt ett annat djur än just gris.

”Alltså, det är så lågt och det är ett sådant uppskruvat tonläge”, framhöll Jimmie Åkesson, ”och vi är inte ens nära valrörelsen än.” Enligt SD-ledaren handlar Hultqvists och andra S-toppars retorik om att de inte vill prata om att vi har en skjutning om dagen, att vi har över 12 000 döda i covid-19 och att det i Sverige för närvarande råder elbrist på grund av en förfelad energipolitik. https://www.expressen.se/nyheter/jimmie-akesson-man-kallar-oss-for-grisar/

När vidare Hultqvist talar om SDs ”krigsretorik” tycks han lyckligt ovetande om att den socialistiska kampsång som han och flertalet andra socialdemokrater sjunger minst en gång om året – Internationalen – är fullproppad med martialiskt vapenskrammel.

Internationalen som traditionell allsång på sossekongress med Stefan Löfven i mitten: ”Vi skjuter våra generaler och sjunger broderskapets sång.”

Redan i första versen i den av Henrik Menander till svenska översatta sången heter det sålunda: ”Det dånar uti rättens krater, snart skall uppbrottets timma slå. Störtas skall det gamla snart i gruset, slav, stig upp för att slå dig fri.” I en senare vers läser vi: ”Om de oss driver, dessa kannibaler, mot våra grannar än en gång, vi skjuter våra generaler och sjunger broderskapets sång.” Refrängens bevingade ord icke att förglömma: ”Upp till kamp emot kvalen, sista striden det är…”

Stå inte där och mumla – här är texten!

Hultqvist borde kanske också ha pluggat på vad hans egen partiledare, Stefan Löfven, förkunnat i icke-fredlig väg förliden tid. I en intervju inför det för S-partiet segerrika valet 2014 sade han således till SVT den 17 februari 2014: ”Jag kommer att kriga som om vi är på väg att förlora valet.”https://www.svt.se/nyheter/val2014/lofven-1

Också när det gäller den så kallade svenska modellen kan Löfven understundom känna sig motiverad att ta till krigsretorik. I ett tal i Bandhagen i södra Stockholm den 29 februari 2016 försäkrade han åhörarna: ”Därför blåser jag här och nu till strid om den svenska modellen” (som Löfven i meningen innan förklarat sig vara ”förbannat stolt” över). https://www.regeringen.se/tal/2016/02/tal-av-stefan-lofven-striden-om-den-svenska-modellen/

Peter Hultqvist föddes i Gävle på nyårsafton 1958 men växte upp i Stora Tuna socken i Borlänge kommun. Hans far var till yrket revisor medan modern kom till Sverige som finskt krigsbarn. 1975 gick han med i SSU Libertas i hemkommunen, där han längre fram i karriären var kommunalråd i 17 år. Som journalist var Hultqvist bland annat verksam vid Dala-Demokraten och Norrländska Socialdemokraten. 2006 valdes han in i riksdagen för Dalarna och 2014 utsågs han till försvarsminister i Löfvens decemberregering, en post han innehaft sedan dess. https://sv.wikipedia.org/wiki/Peter_Hultqvist

Vad som är anmärkningsvärt med Hultqvist och hans statsrådspost är att han inte fullgjort värnplikten, som var obligatorisk då han ryckte in som rekryt med befattningen skyttesoldat vid Dalregementet i Falun. När den blivande försvarsministern lämnade regementet efter 57 dagar berodde detta dock inte på att han var en samvetsöm vapenvägrare. Han och några andra nyinryckta strejkade som protest mot viss typ av tjänstgöring de inte uppskattade. https://www.expressen.se/kronikorer/k-g-bergstrom/hur-forsvarar-du-detta-ministern/

”Jag hamnade snett”, ursäktade sig Hultqvist senare, något som förefaller fullt trovärdigt med tanke på hans koleriska läggning. Hultqvist sökte efter att ha lämnat regementet vapenfri tjänst och hamnade efter en tid på en expeditionstjänst inom kriminalvården (själv föredrar han titulaturen ”utredare”).

Hultqvist är nu inte den förste av våra försvarsministrar som gjort vapenfri tjänst. Detsamma gäller exempelvis Sten Tolgfors (M), som var försvarsminister i alliansregeringen 2007-12. I Tolgfors fall rörde det sig om vapenvägran av religiösa skäl då han var medlem i Missionskyrkan. Han gick allmänt under öknamnet ”Tomhylsan”. Tolgfors ersattes som försvarsminister av Karin Enström (M). https://www.svt.se/nyheter/lokalt/orebro/kallades-for-tomhylsan

Erik Nises (till höger) hade inga problem med att besegra Peter Hultqvist i kampen om att bli ordförande i S Borlänge.

Peter Hultqvist har länge varit anhängare av det så kallade Palestina. Vid sitt riksdagsinträde 2006 var han pådrivande vid bildandet av Svensk-palestinska parlamentariska föreningen och var dess ordförande tills han blev försvarsminister.

Hultqvist har flera gånger tagit upp Palestina-frågan i riksdagen. I interpellationen 2011/12:5, ”Erkännande av Palestina” riktad till utrikesminister Carl Bildt, argumenterade han att Sverige skulle erkänna ”Palestina” som självständig statsbildning. Flera år tidigare hade Hultqvist ställt en skriftlig fråga, 2006/07: 1080, ”Samarbete med Palestina” till Bildt. https://www.riksdagen.se/sv/dokument-lagar/dokument/interpellation/erkannande-av-palestina_GZ105

2015 tilldelades så Peter Hultqvist av den Palestinska myndighetens ”president”, Mahmoud Abbas, den höga utmärkelsen Order of Merit som tack för sina exceptionella insatser till ”Palestinas” fromma. Hultqvist kommenterade: ”Hedrande. Jag har varit engagerad i Mellanöstern-frågan ända sedan SSU-tiden.” Olof Palme, upphovsmannen till socialdemokratins Israel-fientliga utrikespolitik, erhöll samma utmärkelse posthumt. https://www.dt.se/artikel/abbas-prisade-hultqvist

I hemstaden Borlänge är Peter Hultqvist inte särdeles populär ens bland ortens socialdemokrater. När han 2020 kandiderade till posten som ordförande i Borlänges socialdemokratiska förening gick det, trots att han var valberedningens kandidat, inte som han tänkt sig. Till ny ordförande valdes istället Erik Nises, tidigare presschef hos Stefan Löfven och i likhet med Hultqvist i grunden journalist, med röstsiffrorna 79-65. https://annonsbladet.com/erik-nises-valdes-till-ny-s-ordforande/

Framträdandet i SVT-debatten med Jimmie Åkesson torde effektivt ha avlivat myten om Peter Hultqvist som en sansad debattör. Istället fick TV-tittarna se en kolerisk man som, samtidigt som han läste innantill från en fusklapp, högröd i ansiktet skrek och gjorde obalanserade utfall mot den hela tiden kolugne SD-ledaren som Hultqvist sedan länge haft ett gott öga till.

Det är symptomatiskt för det mentala läget inom sosseriet och övrig vänster att Hultqvist fick motta taktfasta applåder och hurrarop från personer som den röda prästinnan Helle Klein och advokatsamfundets förra ordförande Anne Ramberg: tydligen skall SD skrikas ner – inte bemötas med sansade argument inom ramen för en anständig debatt.

Med Flyg och Lindholm i gränslandet mellan kommunism och nazism

‘

Nils Flyg var kommunisten som blev nazist. Sven Olov Lindholm gjorde motsatt ideologisk resa – från nazism till kommunism. De båda männens politiska utveckling tecknas av historikern Johan Stenfeldt i boken Renegater. Nils Flyg och Sven Olov Lindholm i gränslandet mellan kommunism och nazism (Nordic Academic Press 2019, 320 sidor).

Nils Svante Flyg (1891-1943) föddes i Stockholm som son till en trädgårdsarbetare och en kvinna ur arbetarklassen. Han engagerade sig tidigt i den socialdemokratiska ungdomsrörelsen och fick i kraft av sin begåvning snabbt ledande positioner. När När Sveriges socialdemokratiska arbetareparti (SAP) splittrades i en reformistisk och en revolutionär del 1917 anslöt sig Flyg till den senare, som fick namnet Sveriges socialdemokratiska vänsterparti (SSVP) med Karl Kilbom som partiledare – med andra ord blev han kommunist.

En betydande del av Flygs tidiga engagemang gällde kulturen: bland annat skulle främmande filmer och västerländsk deckarlitteratur bekämpas liksom degenerativ ”negermusik”. Nils Flyg var en flitig skribent och publicerade sina många alster i tidningen Stormklockan, som startats 1908 som en socialdemokratisk publikation. https://sv.wikipedia.org/wiki/Stormklockan

Kapitalismen och imperialismen. Flygs ställningstaganden kom tidigt att kretsa kring kapitalismen och imperialismen, vilka båda skulle bekämpas. Johan Stenfeldt skriver (sidan 54): ”Allmänt stödjer han tanken att kapitalism är ett profitsystem, och att dess grundläggande orättvisa består i att den som säljer sin arbetskraft inte får njuta sitt arbetes frukter.” Den så kallade imperialismen blir nödvändig då kapitalismen till sin natur, i enlighet med lärofadern V. I. Lenins analys, förklaras vara expansionistisk och för sin överlevnad är beroende av global utsugning av människomassorna i vad som senare skulle bli känt som Tredje världen.

Det är värt att notera att Stormklockan inte var opåverkad av antisemitiska idéer som låg och skvalpade i tiden. Således publicerades återkommande en karikatyrteckning föreställande en sniken pantlånare med stereotypt judiska drag. Vulgärframställningen av den profithungrande juden blir här en sinnebild för den ondskefulla kapitalismen.

Sveriges socialdemokratiska vänsterparti splittrades 1921 sedan Tredje internationalen, Komintern, bildats med ambitionen att styra alla världens kommunistpartier från Moskva. Flyg följde med majoriteten vilken bildade Sveriges kommunistiska parti (SKP), senare Vänsterpartiet kommunisterna (VPK) och numera bara Vänsterpartiet (V). Nils Flyg var 1924-29 ordförande i SKP och satt i riksdagen åren 1929-40.

Nils Flyg: kommunisten som blev nazist.

1929 inträffade så den största splittringen i SKPs historia. Båda falangerna behöll det gamla namnet och kunde skiljas åt genom att de kom att kallas Kilbommare respektive Sillénare efter partiledarna Karl Kilbom och Hugo Sillén. Vid riksdagsvalet 1934 kom Kilboms-falangen in riksdagen efter att ha fått 5,33 procent av rösterna medan Sillénarna bara kom upp i 3 procent. Den förstnämnda inriktningen bytte sedan namn till Socialistiska partiet (SP) med Nils Flyg som ordförande. https://sv.wikipedia.org/wiki/V%C3%A4nsterpartiet

Nils Flyg hade inledningsvis inga problem med att acceptera sitt partis styrning från Moskva. När Komintern började inta en allt hårdare linje drog emellertid Flyg öronen åt sig och kom att intaga en alltmer kritisk hållning till den kommunistiska internationalen. Till detta bidrog också Kominterns beslut att Sovjetunionen skulle gå med i Nationernas förbund (NF). Slutligen blev såväl Kilbom som Flyg uteslutna ur Komintern.

Utan att gå in på alla bakomliggande faktorer kan konstateras, att Nils Flyg från senare delen av 1930-talet började orientera sig och sitt parti i en alltmer tysk- och nazivänlig riktning. Stenfeldt drar den tidsmässiga gränsen till 1937. Det började kring denna tidpunkt gå utför med Socialistiska partiet som hade stora problem med förlust av medlemmar och ekonomi – bland annat tvingades partitidningen Folkets Dagblad lägga ner 1940. När den två år senare återuppstod kunde detta ske endast med hjälp av ett ekonomiskt bistånd från Nazityskland omfattande 17 000 kronor i månaden, en ansenlig summa på den tiden..

Tyskland som ledande socialistisk makt. Johan Stenfeldts redogörelse för Nils Flygs ideologiska utveckling från kommunism till nationalsocialism visar att denna inte skedde genom ett abrupt brott mot allt vad han tidigare trott på. Snarare var den en gradvis övergång präglad mer av pragmatisk anpassning än en regelrätt kovändning. Övertygelsen att Sovjet svikit sina antiimperialistiska ideal som ledande socialistisk makt förde Flyg allt närmare Hitlers Tyskland, som han tenderade att betrakta som den ledande socialistiska statsbildningen.

Karl Kilbom ledde det ena av två kommunistpartier.

”Att ställa sig på Hitlers sida var således att ställa sig på framtidens sida” (sidan 143), sammanfattar Stenfeldt Flygs inställning från 1937 och framåt. ”Betraktat på detta sätt framstår Flygs utveckling mindre som en gåta. I själva verket rymmer den ett stort mått av logik, och präglas av en positionsförändring som bär starka kontinuiteter och som vägletts av principer som är kontinuerliga över tid: historicism och dialektik.”

Det kan tyckas paradoxalt att det var det Flygs marxistiska övertygelse som ledde honom till att ta ställning för Hitler och nationalsocialismen, men så är knappast fallet. Exemplet Nils Flyg är en illustration så god som någon till de totalitära ideologiernas intressegemenskap.

Medan andra bedömare antytt att Nils Flyg begick självmord var det enligt Johan Stenfeldt en blodpropp i hjärtat som  i början av 1943 ändade Flygs liv i hemmet i Nacka vid 51 års ålder.

Under det att Nils Flyg i egenskap av riksdagsledamot under elva år kan sägas ha tillhört det politiska etablissemanget i Sverige är så inte fallet med Sven Olov Lindholm (1903-98). Han föddes i Jönköping men växte upp i Mjölby, där pappan var spannmålshandlare. Efter realexamen slog Lindholm in på den militära banan och blev furir 1923. Därefter utbildade han sig till underofficer och kom att verka vid regementet A9 i Stockholm. En stor del av hans arbetsuppgifter ägnades åt att rida in unghästar.

Krigsmakten,staten, nationalismen. Under sin tid i huvudstaden kom Sven Olov för första gången i kontakt med svenska fascister. Han blev tidigt aktiv i den av Konrad Hallgren 1926 bildade Sveriges fascistiska kamporganisation (SFKO). Det var initialt tre huvudfrågor som lockade Lindholm till fascismen: krigsmaktens betydelse för nationens försvar; synen på staten som en historisk-organisk skapelse; nationalismen som värn mot imperialismen. Däremot förefaller judefrågan ha haft underordnad betydelse i detta skede av Lindholms politiska medvetenhet.

.Johan Stenfeldt skriver (sidan 152): ”Trots att det är fascismen som karakteriseras är det märkbart att begreppen ´nationalism´och ´socialism´är de mest centrala.” Nationen var för Lindholm den av historiska orsaker mest ändamålsenliga grunden på vilken ett rättfärdigt samhälle kunde byggas. Den övertygelsen skulle följa med Sven Olov Lindholm livet igenom.

Sven Olov Lindholm som nationalsocialistisk talare – talarstolen ”pryds” av både hakkorset och Vasakärven.

1929 bytte SFKO namn till Nationalsocialistiska folkpartiet (NSFP) och året därpå bildade man tillsammans med Nysvenska folkförbundet (NSFF) Svenska nationalsocialistiska partiet (SNSP) med veterinären Birger Furugård från Deje i Värmland som ledare. Fokus hade efterhand förskjutits från Mussolinis fascistiska Italien i riktning mot Hitlers nationalsocialistiska Tyskland. Den kapable skribenten Sven Olov Lindholm – han behärskade såväl prosa som lyrik – utsågs till partisekreterare och redaktör för partitidningen Vår kamp. https://sv.wikipedia.org/wiki/Sven_Olov_Lindholm

Vasakärve istället för svastika. SNSP fick i riksdagsvalet 1932 omkring 15 000 röster motsvarande 0,61 procent. Således knappast någon hejdundrande succé. Lindholm och ett antal SNSP-medlemmar tröttnade snart på den alkoholiserade och nyckfulle Furugårds bristfälliga ledarskap och bildade Nationalsocialistiska arbetarepartiet (NSAP), som blev det ledande svenska nazistpartiet. Sven Olov Lindholm var den självskrivne ledaren.

1938 blev det nytt nambyte, denna gång till Svensk socialistisk samling (SSS). Trots att man försökte distansera sig från sin tyska motsvarighet genom att använda Vasakärven och inte svastikan som symbol förlorade partiet hart när allt stöd under Andra världskriget. Partiet upplöstses slutligen i juni 1950, sörjt av få.

Efter ett kvartssekel som ledande svensk nationalsocialist övergick Sven Olov Lindholm 1951 till att bli privatman. Han fick genom partivännen Sven Hedengren anställning som lagerförman på en maskinfirma. Lindholm var änkeman och hade året innan gift om sig med den 25 år yngre Vera Schimanski, vilken kommit till Sverige via Folke Bernadottes så kallade vita bussar tillsammans med sin mor och bror. Hon var emellertid övertygad nationalsocialist och hade i Hitlers Tyskland tillhört Bund Deutscher Mädel, den feminina motsvarigheten till pojkarnas Hitlerjugend. Äktenskapet varade till 1962.

Vera gifte redan samma år om sig med trädgårdsmästaren och nazisten Göran Assar Oredsson från Strängnäs som blev ledare för Nordiska rikspartiet, NRP, populärt kallat ”Assar och hans nassar”. Partiet, eller rättare sagt spillrorna av vad som var kvar av detta, lades ner 2009. Vera Oredsson har förblivit sin ideologiska övertygelse trogen och betraktas i dag vid drygt 90 års ålder som den svenska nationalsocialismens ”grand old lady”.

Konrad Hallgren – svensk fascistledare på 1920-talet.

Omedelbart efter krigsslutet publicerade Lindholm skriften Döm ingen ohörd, där han söker försvara eller i varje fall förklara sitt  ställningstagande som Sveriges främste företrädare för världens mest avskydda politiska rörelse. Lindholm menar sig vara diskriminerad och förföljd: ”Skall lynchjustisen eller lag och rätt råda?” frågar han sig på skriftens försättsblad. Författaren anklagar pressen för att fara med osanning om det svenska nazistpartiets relationer med Tyskland och menar ytterligare, att de tyska koncentrationslägren knappast varit värre än den motsatta sidans krigsförbrytelser.

Lindholms skrift kom ut i en ny och nästan dubbelt så omfattande utgåva 1967. Talet om ”lynchjustis” var borta och författaren redogör för hur han tvingats tänka om. Han uppehåller sig vid rörelsens ambitioner att förena nationalism och socialism och söker vidare tona ned nationalsocialismens judehat. Istället menar han att den negativa inställningen till judar berodde på viljan att bevara den nordiska så kallade folkstammen (vilket för övrigt under 1920- och 1930-talen var ett gångbart tema hos de flesta partier). I en sista upplaga av skriften 1968 utvecklar Lindholm ytterligare tematiken från året innan.

Exakt när Sven Olov Lindholm övergick från att vara nationalsocialist till att bli vänsteranhängare och kommunist – han var medlem i Vänsterpartiet kommunisterna – är inte helt fastställt, men kanske kan man sätta gränsen vid 1967 då Lindholm dels kom ut med andra utgåvan av Döm ingen ohörd, dels höll ett tal vid den tidigare partikamraten Gösta Hallberg-Cuulas grav. Härefter blir det vänsterengagemang för hela slanten för den ärrade nazisten.

FNL-rörelsen och Folkkampanjen mot kärnkraft. Sven Olov Lindholm hade vid flera tillfällen besökt Nazityskland och då icke minst partidagarna i Nürnberg. Han hade vederbörligen låtit sig imponeras av de fladdrande fanorna och facklorna, de till synes oändliga leden av uniformerade meningsfränder som i blankpolerade stövlar tågade till taktfast marschmusik och naturligtvis Führerns entusiasmerande tal. Då kunde han känna en oförglömlig gemenskap och sammanhållning.

Samma sorts känslor upplevde Lindholm på 1960- och 1970-talen i den så kallade FNL-rörelsen och Folkkampanjen mot kärnkraft: det var fart, det var fest, det var folkgemenskap med flygande fanor och klingande spel! Han berättar under rubriceringen Soldatliv och politik hur han upplevde allt detta:

En gång – 1. maj 1974 – anförtroddes jag att bära fanan åt Vasa FNL-grupp vid demonstrationen från Kungsträdgården till Hötorget. Det var 12 000 i tåget. På Kungsgatan tänkte jag på, att här marscherade mina ”egna trupper” för snart 40 år sedan under fanor med samma färger – blå-gul-röd – och jag tyckte det var något symboliskt med detta: innerst inne är det ju samma rättsbegrepp som driver mig som då, fast det tar sig andra uttryck. (Citerat från Stenfeldt, sidan 234).

En mindre lyckad FNL-demonstration i Stockholm i december 1972: ”Hanoi Jane” Fonda har fått rödfärg i håret av en USA-vänlig motdemonstrant.

Sven Olov Lindholm hade aldrig någon framträdande position inom vänsterrörelsen och lär inte heller ha eftersträvat någon sådan. För honom räckte det på äldre dar gott med att känna folkgemenskap och sammanhållning som fanbärare vid FNL-demonstrationer. Hans politiska utveckling är dock minst lika intressant som Nils Flygs ideologiska metamorfos av motsatt slag. De båda männens öden och äventyr, sådana de beskrivs i Johan Stenfeldts läsvärda bok, ger en god bild av de slående parallellerna mellan kommunism, nationalsocialism och fascism.

Sven Olov Lindholm avled i sitt hem i Rönninge i Salems församling söder om Stockholm vid 95 års ålder 1998.

SÄPO – ett redskap för regeringen och Expo?

 

I går den 26 mars såg jag större delen  av ett presseminarium där medarbetare i Säkerhetspolisen (SÄPO), med dess chef Klas Friberg i spetsen, höll ett presseminarium på distans i anledning av dess Årsbok 2019. Övriga deltagare i presentationen var chefsanalytiker Ahn-Zha Hagström och senior analytiker Kennet Alexandersson. https://www.sakerhetspolisen.se/publikationer/om-sakerhetspolisen/sakerhetspolisen-2019.html

Jag fick via SVT ett på det stora hela taget gott intryck av vad som sades på seminariet, där pressens representanter fick ställa frågor via länk. Särskilt Kennet Alexandersson tyckte jag gjorde bra ifrån sig. Det som uppmärksammats mest i media är att SÄPO anser att vad som kallas ”våldsbejakande högerextremism” växt till sig i styrka.

SÄPO kan mycket väl ha rätt i detta, med  reservationen att vad som kallas ”våldsbejakande högerextremism” i själva verket noga taget är att betrakta som vänsterextremism; nationalsocialism/nazism/fascism är som framgår av namnet socialistiska ideologiska synsätt, vilka i likhet med kommunismen förordar totalitär eller auktoritär styrning av samhället. Extremnationalism är i mitt tycke en bättre benämning.

Sedan jag sett vad företrädare för SÄPO skrivit och sagt efter seminariet i går  ställer jag mig dock frågande till vad man egentligen menar. I ett språkligt såväl som sakligt taffligt twittermeddelande heter det så: ”Våldsbejakande högerextremism består av mycket mer än ”bara” främlingsfientligheten och rasism. Här finns till exempel antifeminism, kvinnohat och motstånd mot HBTQ. Här finns också djurrättsaktivism och klimatfrågor.” (Se bilden överst).

I en TV-intervju hävdade vidare Klas Friberg, SÄPO-chef sedan 2018, att Ryssland och Kina söker sprida desinformation om att Sverige har en för stor och okontrollerad invandring och inte har kontroll över den grova kriminaliteten. Ursäkta mig, Klas Friberg, detta är sannerligen ingen desinformation – att det är precis så det förhåller sig behöver man varken ryssar eller kineser för att själv kunna avgöra!

Däremot är det naturligtvis riktigt att det auktoritära Ryssland och  det totalitära Kina ägnar sig åt desinformation. Det ingår i varje diktaturstats arbetsbeskrivning. Det gäller i nuläget i allra högsta grad Kina-viruset (corona).

Kommunistregimen i Peking ljög för hela världen och möjliggjorde därmed coronaspridningen.

En hög representant för Rysslands militära underrättelsetjänst, GRU, hävdade exempelvis i en intervju i rysk TV den 24 mars att bakom den aktuella smittan står ”sionist-finansiella” (en mer sofistikerad omskrivning för ”judar”) kretsar. Dessa inledde enligt GRU-översten sina strävanden med angreppen mot USA den 11 september 2001 och sedan har det rullat på. Det påstådda målet: att minska världens befolkning till en miljard. https://www.youtube.com/watch?v=SZJC9JM2u70&fbclid=IwAR0V4YtGvUmC0CN61XA5YDuSeWLaisD45vppz6UHp88P8Llx8Ofuyr8iMTY

Det kommunistiska Kina har försökt skylla USA eller möjligen Kanada för att ha inplanterat coronaviruset i Kina. Kineserna, som har ett speciellt horn i sidan till Sverige på grund av Gui Minhai-affären, har även beskyllt Sverige för att vara sämst i klassen i Europa när det kommer till att stävja virusets utbredning. https://tommyhansson.wordpress.com/2020/03/20/kina-sverige-och-viruset/

Vad SÄPO kan ha rätt i är att vissa svenskar med anknytning till extremnationalistiska sammanhang har en tendens att ta Ryssland och Kina i försvar mot kritik från Sverige och andra västländer. Det behöver man inte vistas särskilt länge ute på nätet för att konstatera. Kanske inte så konstigt – såväl höger- som vänsterextremister föredrar ofta hårda tag framför mesig demokrati.

För att återgå till det överst återgivna SÄPO-tweetet så är det tydligt att kritik mot feminismen samt någon aspekt av HBTQ-narrativet av SÄPO betraktas som svårartad högerextremism. Litet överraskande är förvisso att även djurrättsaktivism, normalt en gren på det vänsterextremistiska trädet, ses som exempel på vad som benämns våldsbejakande högerextremism liksom även ”klimatfrågor” – Greta Thunberg skulle alltså vara högerextremist?

När man tar del av Säkerhetspolisens senaste analyser kan åtminstone inte denna bloggare frigöra sig från intrycket, att organisationen betydligt påverkats av den vänsterextremistiska stiftelsen Expo som grundades 1995 av bland andra trotskisten Stieg Larsson och den våldsbrottsdömde vänsterextremisten och rasisten Tobias Hübinette (den senare anser sig vara ensam grundare). Expo hävdar också att SÄPO använder sig av material från Expo. https://sv.wikipedia.org/wiki/Expo

SÄPOs Klas Friberg, Ahn-Zha Hagström och Kennet Alexandersson under presseminariet den 26 mars.

Det bör ha varit en aning pinsamt för såväl Expo som SÄPO att Expo i en forskningsrapport från Totalförsvarets forskningsinstitut (FOI) finns med bland de rörelser som inrangeras bland den autonoma vänsterns digitala nätverk. Förutom Expo nämns här även Antifascistisk aktion (AFA), Syndikalistiska ungdomsförbundet, Allt åt alla, Researchgruppen samt vänstersajten Aktuellt Fokus.

I rapporten heter det bland annat: ”I Sverige är Researchgruppen och stiftelsen Expo två exempel på organisationer som också granskar nationalistiska miljöer.”

Expo pekas ut i FOI-rapport om vänsterextrema rörelser

Säkerhetspolisen är sedan 2015, efter att tidigare ha sorterat under rikspolisstyrelsen, en egen myndighet under regeringen. På SÄPOs hemsida kan vi läsa: ”Precis som andra myndigheter styrs  Säkerhetspolisen genom den instruktion, det regleringsbrev och det anslag myndigheten får från regeringen.” https://www.sakerhetspolisen.se/om-sakerhetspolisen/lagar-och-regler/dokument-som-styr-sakerhetspolisens-verksamhet.html

Man kanske kan tillägga: Och precis som andra myndigheter förutsätts SÄPO dela regeringens politiska och ideologiska bedömningar. Därav tonvikten på den så kallade högerextremismen och nedtoningen av islamism och vänsterextremism. Därav att SÄPO-chefen kallar företeelser vi dagligen ser i det svenska samhället för ”desinformation” från Ryssland och Kina. 

En mediaoperatör som är nära nog lyrisk över SÄPOs arbete är TV4-profilen Marcus Oscarsson. Han är så till sig i trasorna att han på sitt Facebook-konto infört förbud mot SÄPO-kritik – vilket han påstår sig ha gjort för att ”rädda demokratin” – och kallar oliktänkande för ryska och kinesiska element som är ute efter att skada Sverige.

Oscarsson uppfattades av många för ett par år sedan som en frispråkig, frisk fläkt i mediesverige. Numera får han snarast ses som ännu en av de fega syltryggar som noggrant anpassat sig till vad man får och inte får säga i den hårt åsiktsstyrda svenska televisionen.

https://samnytt.se/marcus-oscarsson-vill-radda-demokratin-forbjuder-kritik-mot-sapo/?fbclid=IwAR3FDaX7jZheOZznZQmYJv6hI8fCpc8pvY7GOA4iR2oBH46zJa69HQpi4gc

Slutligen frågar jag mig, liksom Wilhelm Agrell, professor i underrättelseanalys vid Lunds universitet, varför det inte finns en rad i SÄPOs årsbok om alla dödsskjutningar och sprängningar – företeelser som gör Sverige unikt i världen – som ägde rum i vårt land under 2019. Jag gissar att det skulle kunna bero på att regeringen inte är särskilt intresserad av att dess helt otillräckliga kriminalpolitik hamnar i centrum. https://www.svd.se/agrell-sapo-borde-analyserat-dodsskjutningar

Desperat Löfven utnyttjar förintelseöverlevare i sin retorik

Stefan Löfven (S) utnyttjar förintelseöverlevare för att ge sig på Ulf Kristersson (M).

När statsminister Stefan Löfven (S) blir desperat över sitt partis kräftgång i opinionen tvekar han inte att utnyttja förintelseöverlevare i sin retorik. Så här låter det när han ger sig på M-ledaren Ulf Kristersson: ”Att se förintelseöverlevande i ögonen  och lova något sådant och sedan fullständigt strunta i sitt löfte är så bottenlöst omoraliskt att jag saknar ord.. Historiens dom kommer att bli hård.” https://www.svt.se/nyheter/inrikes/lofven-till-kristersson-efter-sd-motet-bottenlost-omoraliskt

Bakgrunden till Löfvens påhopp mot Kristersson är att den senare i ett möte med förintelseöverlevaren Hédi Fried inför valet 2018 skall ha lovat att inte ha samröre med Sverigedemokraterna. Det är Ulf Kristerssons möte med SD-ledaren Jimmie Åkesson på sitt tjänsterum nyligen som S-ledaren åsyftar med sin moralpanik.

Hédi Fried och andra överlevande från den bottenlöst ondskefulla nationalsocialistiska judeutrotningen i samband med Andra världskriget är värda vår respekt och bör lyssnas till. Det innebär inte att deras tolkning av dagens politiska situation är ofelbar. Fried tillhör dem som fastnat i klichén att framgångar för nationalistiska partier i vår tid nära nog med automatik innebär att vi snart har stöveltramp, heilrop och koncentrationsläger här.

Jag kan förstå att en del kan dra denna slutsats, men det gör den på intet sätt ett dugg sannare. Det är enligt min mening en till svagsinthet gränsande och orimlig simplifiering av debatten, vilket Stefan Löfven borde vara medveten om. Särskilt som han tillhör det svenska parti som under sin föga ärorika historia samverkade intimt med det tyska nazistpartiet NSDAP och exempelvis uppmanade tyskarna att stämpla ett stort ”J” i judiska pass i syfte att underlätta identifiering vid Sveriges gränser. https://www.s-sanningen.com/judepassen?fbclid=IwAR1Wmlnr_3X-S4ve2Jxmwo3p2S6ASq4mhJSrPE3H_vJkU0QviR-YzPt5HNQ

Det måste även framhållas att Socialdemokraterna under en lång följd av år hållit mörka politiska krafter i Mellanöstern under armarna dels politiskt, dels finansiellt genom att pumpa in miljarder svenska skattekronor i kassakistorna hos PLO/Fatah, vilka inget hellre vill än att utplåna den judiska staten. Bidrag vilka bland annat frigjort pengar för att avlöna dömda terrorister och mördare.

Löfven är bara den senaste i raden att exploatera Förintelsens offer i sin strävan efter att göra en eller annan politisk poäng. Ett annat exempel där Förintelsen trivialiseras är då dåvarande MP-språkröret Åsa Romson 2015 jämförde migranternas umbäranden på Medelhavet med den nationalsocialistiska dödsfabriken i Auschwitz. https://www.aftonbladet.se/story/romson-jamfor-medelhavet-med-auschwitz

Dan Korn är starkt kritisk till utnyttjandet av överlevande från Förintelsen i den dagspolitiska propagandan.

Författaren, folklivsforskaren och rabbinen Dan Korn skrev i Expressen den 29 september 2018 en mycket illustrativ kulturartikel om det olämpliga i att använda överlevande från Förintelsen som slagträn i den dagspolitiska debatten. Korn konstaterar inledningsvis: ”Ju längre avståndet blir i tid och miljö till Förintelsen, desto mer framstår händelserna i ett sorts (sic!) mytologiskt skimmer.” https://www.expressen.se/kultur/osmakligt-nar-forintelsen-blir-slagtra-i-debatten/?fbclid=IwAR1LqRibvNYlKPh7QuyIgYavrBo_iAmD7AwVYdh_3wS4avikXSGWLKdYoo4

Korn menar att man ”med största respekt” bör lyssna till vad överlevare har att säga och förstå deras känslor. Han har emellertid följande invändningar mot det sätt på vilket överlevarna används i medier och av politiker:

Men när DN skriver en artikel om detta och publicerar den dagen före valet, en artikel som med ett ständigt upprepande av att Fried är 94 år och förintelseöverlevande bygger man upp en bild av ett helgon, då handlar det inte längre om en människas känslor, utan det handlar om hur de känslorna utnyttjas av andra, som borde vara mera skeptiska.

Det står Hédi Fried och andra överlevare som flitigt brukar användas av sådana som vill klämma åt SD, exempelvis Emerich Roth, fritt att torgföra bilden av sverigedemokrater som nazister utan uniform och Jimmie Åkesson som en Hitler i vardande. Det blir dock inte ett dyft sannare för att förintelseöverlevande fortsätter att odla gamla stelbenta synsätt och vägrar se att nationalism och nationalsocialism inte nödvändigtvis är samma sak och att skrupelfria etablissemangspolitiker och PK-media så gärna hakar på.

För den som är intresserad kan jag tillägga att jag under hela mitt vuxna liv varit en ivrig beundrare av det judiska folket och en stor Israel-vän. Elva år av den tiden så här långt har jag därtill varit sverigedemokrat, icke minst beroende på SDs emfatiskt Israel-vänliga hållning. Det hade naturligtvis varit omöjligt för mig att gå med i ett parti som jag misstänkte kunde vara nationalsocialistiskt. Jag har även besökt förintelsemuséet i Auschwitz-Birkenau.

Förintelsemuséet i Auschwitz-Birkenau.

Ulf Kristersson har emfatiskt och med all rätt avvisat Löfvens vilda sluggande med orden: ”Det är omdömeslöst och ovärdigt på ett sätt som jag inte trodde var möjligt.” Jodå, Ulf Kristersson – för vår nuvarande statsminister är alla debattmässiga lågvattensmärken möjliga.

 

Är S på väg att närma sig SD? Åkesson har högre förtroende än någonsin

Jimmie Åkesson har all anledning att se glad ut. Han ökar stort i förtroendeligan och kan notera att alltfler sossar går över till SD.

Socialdemokraterna har sedan riksdagsvalet för drygt ett år sedan tappat omkring 140 000 väljare till Sverigedemokraterna. Det visar en färsk undersökning från opinionsinstitutet Demoskop. Sosseriet sliter nu sitt hår för att om möjligt vända denna bekymmersamma trend. https://www.expressen.se/nyheter/s-splittring-om-migrationen-allt-handlar-om-sverigedemokraterna/?utm_medium=link&utm_campaign=social_sharing&utm_source=twitter&social=twtr

Det finns nu tecken på att S-partiet kan komma att ompröva sin generösa migrationspolitik, vilken inneburit hårda påfrestningar på det svenska välfärdssystemet. Fler och fler frågar sig, när vården, skolan och omsorgen går på knäna, med förre Scania-direktören Leif Östling: ”Vad fan får jag för pengarna?” Statsminister Stefan Löfven påpekade redan 2017 att Sverige sedan krisåret 2015 tagit emot dubbelt så många flyktingar som borde ha skett och har på sistone återigen talat om behovet av att strama åt migrationspolitiken. https://samtiden.nu/2019/10/lofven-talar-plotsligt-om-farre-flyktingar/

Löfvens uttalanden om att begränsa invandringen har skapat svåra slitningar inom regeringskoalitionen. Förra kulturministern Alice Bah Kuhnke (MP), numera EU-parlamentariker, har citerats: ”I den tid vi lever i är det inte läge att vara egoistisk och bara tänka på sig själva.” Frågan är dock om det inte är just det det är.

Demoskops opinionschef Peter Santesson kommenterar överströmningen från S till SD på följande sätt: ”Vi ser att det är stora blödningar i Socialdemokraternas kärngrupper: äldre väljare, låginkomsttagare och också LO-kollektivet.” Det behöver knappast särskilt understrykas att detta ger upphov till stora bekymmer för sossarna. Det är då föga märkligt om somliga rentav upplever ett närmande till SD som en lösning på problemet.

Göran Greider (S) vill kraftigt strama åt arbetskraftsinvandringen.

Högersossen Widar Andersson, chefredaktör på tidningen Folkbladet, har bilden klar för sig: ”Allt handlar om SD skulle jag vilja säga. Först tog alla avstånd från SD och slog nazism, rasism och brunfärg i huvudet på varandra när något parti uttryckte kritiska synpunkter om invandring.” Detta har ändrats, och i dag förefaller det som om S syftar till att återta förlorad terräng genom att torgföra SD-liknande retorik – dock utan att göra särskilt mycket rent praktiskt.

Att den ofta frispråkige just Widar Andersson luftar tankar av ovan citerat slag är kanske inte så sensationellt. När dock vänstersossen Göran Greider förefaller vara inne på samma linje är det ett tecken på att något håller på att hända inom Sveriges maktparti nummer ett.

I en ledarartikel i Arbetarbladet skriver Greider bland annat följande: ”Permanenta för överskådlig tid ungefär den strama flyktingpolitik vi har sedan 2015. Jag tror det är helt nödvändigt…Det som kraftigt måste stramas åt är den arbetskraftsinvandring som idag hänsynslöst utnyttjas av oseriösa företag och som skapar ett livsfarligt skuggsamhälle.” https://www.arbetarbladet.se/artikel/goran-greider-sa-har-bor-s-tala-om-flyktingpolitiken-1

Något som ytterligare spär på de socialdemokratiska bekymren – eller i varje fall borde göra det – är att SD-ledaren Jimmie Åkesson i en förtroendemätning från Demoskop, företagen den 2-7 oktober, visar sig åtnjuta rekordstort förtroende. 36 procent av de 1003 intervjuade personerna hyser således ganska stort eller mycket stort förtroende för Åkesson, vilket är 5 procentenheter mer än i septembermätningen. https://samtiden.nu/2019/10/svenska-folket-har-allt-hogre-fortroende-for-akesson/

Demoskops förtroendeliga i oktober 2019.

Störst förtroende har alltjämt Kristdemokraternas partiledare Ebba Busch Thor, som ökar med 3 procentenheter till 39 procent. Tvåa på förtroendelistan är S-ledaren Stefan Löfven med 37 procent, en ökning med 2 procentenheter. Närmast efter Åkesson på tredje plats återfinns Ulf Kristersson, M, som ökar med 3 procentenheter upp till 34 procent. Kristersson har dock tappat inte mindre än 9 procentenheter sedan valet, då han låg på 43 procent.

Härnäst på listan hittar vi Vänsterpartiets Jonas Sjöstedt på 32 procent – oförändrat sedan september. På sjätte plats finns Centerpartiets Annie Lööf, som visserligen bara går back med en procentenhet sedan förra mätningen men som har tappat hela 15 procentenheter sedan valet. Det krävs ingen övermänsklig analytisk förmåga för att begripa varför: Lööf framstår som en veritabel svikare efter sitt tidigare löfte om att aldrig bli ett stödhjul åt S.

De båda MP-språkrören Per Bolund (16) och Isabella Lövin (15) ökar båda marginellt sedan i september. Ohotat sist på Demoskops lista är Liberalernas Nyamko Sabuni med ett förtroendekapital om 13 procent, ett tapp på 3 procentenheter.

Den socialdemokratiska tillbakagången ligger väl i linje med hur det är i det övriga Europa, där socialdemokratiska partier i en del fall ligger i spillror. I Sverige har utvecklingen gått långsammare, men om S fortsätter att tappa så skulle jag bli förvånad om partiet når över 20 procent i riksdagsvalet om tre år.

 

Ny studie: polackers delaktighet i Förintelsen större än man trott

Auschwitz var det största nazityska förintelselägret under Andra världskriget.

En ny studie från det Warszawa-baserade Center for Research on Holocaust of Jews indikerar att vanliga polacker spelade en betydande roll när det gäller 100 000-tals judars död i det ockuperade Polen under Andra världskriget. Det innebär att polackernas delaktighet i Förintelsen är större än vad tidigare beräkningar givit vid handen. https://www.timesofisrael.com/poles-helped-kill-most-of-countrys-jews-in-hiding-from-nazis-new-study-claims/

Den nya studien visar att två tredjedelar av de judar som sökte undgå att mördas av den nationalsocialistiska ockupationsmakten blev offer till följd av deras icke-judiska grannars handlingar. Studien, som genomförts under de senaste fem åren och inbegriper nio av Polens 13 regioner, omfattar två volymer om sammanlagt 1600 sidor.

Studien offentliggörs mitt under en polariserande debatt om det berättigade i en ny polsk lagstiftning som infördes i januari 2018 vilken gör det brottsligt att påtala polsk inblandning i Förintelsen. Studiens resultat publicerades tidigare i en polskspråkig bok vars titel i engelsk översättning lyder The Fate of the Jews in Selected Regions of Occupied Poland. Jag har tidigare påpekat att Polen skämmer ut sig genom att söka kriminalisera en fri och öppen debatt i ett viktigt ämne. https://tommyhansson.wordpress.com/2018/02/06/ny-lag-om-polsk-delaktighet-i-forintelsen-polen-skammer-ut-sig/

Den nya studien behandlar fler än en miljon judars öden sedan de ”gått under jorden” för att undgå att dödas under den nazityska kampanjen Operation Reinhard – uppkallad efter nazikoryfén Reinhard Heydrich – syftande till att utplåna 3,3 miljoner judar i det ockuperade Polen.

Professor Jan Grabowski har framhållit att små städer och byar i Polen utgjorde dödsfällor för judarna.

Polens chefsrabbin Michael Schudrich har påstått att så få som 2500 judar dog för polska händer under eller omedelbart efter krigsslutet 1945. Denna uppgift har ifrågasatts av bland andra Efraim Zuroff, som är director för Simon Wiesenthal Center i östra Europa; Zuroff har talat om ”många tusen” i minst 15 städer och byar i östra Polen vilka slaktades av icke-judiska grannar.

Frågan om polackers deltagande i judeutrotningen är kontroversiell i dagens Polen, där nazisterna mördade 3 miljoner icke-judar och 4 miljoner judar under Andra världskriget. Protester från Israel, USA och judiska grupper över hela världen mot den nya lagstiftning som refereras till ovan har yttermera lett till en ny våg av antisemitism som saknar motstycke under tiden efter kommunismens fall. https://www.thebostonpilot.com/article.asp?ID=181814

Den nu föreliggande studien visar att det var särskilt farligt för judar som var bosatta i små städer och byar. Enligt Barbara Engelking och Jan Grabowski, två av de forskare som medverkar i studien, kunde sådana platser innebära veritabla dödsfällor. Grabowski, professor i historia vid University of Ottawa i Kanada, är en internationellt erkänd forskare som 2014 gav ut boken Hunt for the Jews: Betrayal and Murder in German-Occupied Poland. Den erhöll Yad Vashems bokpris 2014.

I en polsk region – Miechów – mördades mer än 10 procent av de judar som försökte undslippa Förintelsen genom att gömma sig.

Makarna Jerzy och Irena Krepic räddade judar och lät deras barn få hemskolning.

Det skall slutligen understrykas att talrika polacker faktiskt hjälpte judar att komma undan nazisterna, något som Polens regering – och med rätta- också gärna framhåller. Yad Vashem har tillerkänt drygt 6000 polacker hederstiteln ”Righteous among the nations” för denna typ av visad barmhärtighet, det största antalet för något land. Bland dessa polska hjältar finns Jerzy och Irena Krepic, vilka räddade över 30 judar och upprättade en skola för barn på sin gård.https://en.wikipedia.org/wiki/Rescue_of_Jews_by_Poles_during_the_Holocaust

Fotnot: Yad Vashem i Jerusalem är Israels myndighet, monument, arkiv och forskningscentrum för ”hågkomst av Förintelsens offer och hjältar”. Yad Vashem grundades efter beslut i det israeliska parlamentet knesset 1953. https://sv.wikipedia.org/wiki/Yad_Vashem

Visionen om en islamisk ordning: Sverige, Bosnien, Europa

Sarajevo är huvudstad i Bosnien-Hercegovina och en skärningspunkt mellan islamism och modernism.

Den muslimska minoriteten i Sverige växer mycket kraftigt och kan inom några år vara den största i Västeuropa. Frågan om islams politiska uttryck blir därmed allt viktigare. Ett muslimskt parti i riksdagen är på sikt ingen orimlig tanke. Dock finns i Europa, närmare bestämt på Balkan, ett land som haft en påtaglig muslimsk närvaro sedan 1400-talet: Bosnien-Hercegovina.

I december 2017 kom en rapport från Pew Research Center som förutspådde en kraftig ökning av den muslimska folkgruppen i Europa, vilken i dag uppskattas utgöra 5 procent av den europeiska befolkningen. För Sveriges del är siffran 8,1 procent, vilket innebär att det finns uppemot en miljon muslimer i vårt land. http://www.pewresearch.org/fact-tank/2017/12/04/europes-muslim-population-will-continue-to-grow-but-how-much-depends-on-migration/

Denna andel väntas, som en följd av den så kallat generösa svenska immigrationspolitiken, öka under de kommande åren och kan inom en icke alltför avlägsen framtid vara den största i Västeuropa. Muslimska särkrav såsom byggande av moskéer, böneutrop, särskild kost, segregation mellan kvinnor och män, särskild undervisning, ändringar i läroböcker etcetera kommer därför med all sannolikhet att öka i accelererande hastighet.

Islam ingen privatsak. Timbro har mot denna bakgrund publicerat en rapport om islam och islamism som fått titeln Drömmen om en islamisk ordning. Muslimska brödraskapet i Bosnien och Hercegovina. Författare är docent Kjell Magnusson, som under en följd av år studerat förhållandena på Balkan med särskild bäring på islam och islamism. http://www.mynewsdesk.com/se/timbro/pressreleases/ny-rapport-islamism-i-praktiken-2405062

”Drömmen om ett samhälle grundat på Koranens bud är ytterst det som definierar islamism”, framhåller Magnusson, ”men sådana strömningar kan i en given kontext förändras och ta sig extrema uttryck.” Enligt den syrisk-tyske islamforskaren forskaren Bassam Tibi är det specifika för islamismen inte våldet utan idén om en islamisk samhällsordning. https://en.wikipedia.org/wiki/Bassam_Tibi

Tibis uppfattning möjliggör en tolkning som jämställer islamism med politiska ideologier såsom nationalsocialism och stalinism/kommunism. Den stora skillnaden är naturligtvis att de båda sistnämnda ideologierna emanerar ur 1800- och 1900-talen, medan islamismen härleder sina ideologiska rötter tillbaka till 600-talet då islam växte fram under profeten Muhammeds ledning.

Islam är minst av allt någon ”privatsak”, som religionen i västerlandet ibland anges vara. Islam är en heltäckande ideologi där religion, kultur, rättsväsende och politik är en enhet. Islams 1400 år gamla ideal omfattande bland annat patriarkalism, kvinnoförtryck och en mentalitet av underkastelse kontrasterar givetvis våldsamt mot det av demokrati och individualism präglade västerländska samhället.

Islamisten Mehmet Kaplan blev till slut för mycket för den rödgröna regeringen.

Exemplet Mehmet Kaplan. De försök som gjorts att integrera muslimer i det svenska samhället har ofta byggt på en välvillig så kallad orientalism, vilken betraktar islam och muslimer som exotiska inslag i det västerländska samhället med potential att verka ”berikande” på vår kultur. Orientalismen bortser emellertid från den islamiska ideologins egen agenda som går ut på att ta kontroll över samhället för att när tiden anses mogen proklamera en islamsk ordning. https://www.svd.se/vad-betyder-egentligen-orientalism

Det finns flera exempel på den naiva och obefogat välvilliga syn på islam och dess megafoner som förekommit i svensk politik. Det tydligaste av dessa exempel gäller Mehmet Kaplan, en kurdisk invandrare från Turkiet som kom till Sverige i späd ålder. Han har haft ledande poster i en rad muslimska organisationer innan han blev riksdagsman för Miljöpartiet 2006 och 2014 utsågs till bostads- och stadsutvecklingsminister. https://tommyhansson.wordpress.com/2014/10/18/om-en-mullvad-i-regeringen-och-den-svenska-auschwitz-politiken-mot-israel/

Det visade sig snart att Kaplan skötte sin ministertjänst på ett ganska nonchalant sätt. Däremot var han, liksom tidigare, mycket aktiv i att på olika sätt föra fram muslimska synpunkter. Innan den rödgröna regeringen hösten 2014 erkände ”Palestina” hade Kaplan under ett flertal år verkat för ett sådant erkännande och argumenterat för att östra Jerusalem skulle anses vara palestinsk huvudstad.

2010 hade han funnits med på ett skepp i en fartygskonvoj som under namnet ”Ship to Gaza” syftade till att frakta förnödenheter till det av terroristorganisationen Hamas kontrollerade Gaza och därmed trotsa Israels embargo. Kaplans sympatier för ”Palestina” har vidare lett till att han jämfört Israels behandling av palestinaaraberna med Nazitysklands behandling av judarna.

I juni valåret 2014 väckte Mehmet Kaplan icke obetydlig uppståndelse, då han under politikerveckan i Almedalen jämställde svenska medborgare som beger sig till Mellanöstern för att strida för terrorgrupperingen Islamiska staten (IS) med svenskar som deltog på Finlands sida i Vinterkriget mot Sovjetunionen 1939-40.
  
Det som slutligen tvingade Kaplan att avgå från sin ministerpost var dock en middag i april 2016, vid vilken han hade umgåtts som du och bror med företrädare för den turkiska fascistorganisationen Grå vargarna samt antisemitiska islamister från Turkiet. https://sv.wikipedia.org/wiki/Mehmet_Kaplan

Muslimska brödraskapet. Exemplet Mehmet Kaplan visar på det inflytande som den islamistiska organisationen Muslimska brödraskapet tillägnat sig i Sverige. Aje Carlbom, docent i socialantropologi och forskare vid Malmö högskola, skriver i ett debattinlägg i tidningen Dagens Samhälle den 15 oktober 2014 då Kaplan just tillträtt som minister i den rödgröna regeringen:

Man bör dock vara medveten om att Kaplan har sin ideologiska bakgrund i den islamistiska rörelse som de senaste tjugo åren har arbetat på att skaffa sig inflytande i olika politiska sammanhang.https://www.dagenssamhalle.se/debatt/kaplans-islamism-allvarligt-problem-foer-regeringen-11340

Muslimska brödraskapets grundare Hassan al-Banna.

Muslimska brödraskapet är en sunnimuslimsk rörelse som grundades 1928 i Egypten av imamen Hassan al-Banna (1908-49). Dess övergripande målsättning är att upprätta en islamisk samhällsordning för alla världens muslimer byggd på Koranen och haditherna under parollen ”Allah vårt mål”. https://tommyhansson.wordpress.com/2011/02/17/muslimska-brodraskapet-uppmanar-till-jihad/

De tidigare egyptiska presidenterna Anwar Sadat och Hosni Mubarak betraktade brödraskapet som sina dödsfiender, men när Mubarak avsattes 2012 och ersattes av islamisten Muhammad Mursi fick organisationen vind i seglen vilket inte var så konstigt: Mursi var nämligen ledare för ett politiskt parti som hade grundats av brödraskapet efter den egyptiska revolutionen 2011.

Efter ett år som president 2012-13 tvingades Mursi bort från makten och efterträddes av juristen Adli Mansour, vilken i sin tur 2014 följdes av fältmarskalken Abd al-Fattah al-Sisi. Mursi dömdes till 20 års fängelse för att ha orsakat talrika dödsoffer i samband med regimfientliga demonstrationer genom att beordra utkommenderad militär och polis att skjuta skarpt mot demonstranterna. Parallellt härmed förbjöds Muslimska brödraskapet, som i dag ses som en terrororganisation av Ryssland, Egypten, Syrien, Saudiarabien och Förenade arabemiraten.

Islam och det moderna samhället. Muslimska brödraskapet har sina tentakler ute över stora delar av världen. Bosnien-Hercegovina, där islam varit en levande realitet sedan området anslöts till Osmanska riket på 1400-talet, är ett ovanligt tydligt exempel på detta.

”Fallet Bosnien illustrerar på olika sätt islams belägenhet och muslimernas dilemma i ett modernt samhälle”, skriver Kjell Magnusson i Timbro-rapporten. Bosnien-Hercegovina kan på flera sätt anses vara ett modernt samhälle och är idag, tillsammans med grannlandet Kosovo, ett potentiellt kandidatland för EU-anslutning även om det i nuläget inte anses kvalificera sig för medlemskap. https://europa.eu/european-union/about-eu/countries_sv

Dilemmat utgörs av att Bosnien-Hercegovina var det första  landet som på allvar influerades av Muslimska brödraskapets idéer om en islamisk ordning. Detta innebär att landet påverkats av en kultur som hämtar sina rötter från en ideologi som utvecklades under 600-talet och som ännu inte, till skillnad från den kristna religionen och kulturen, genomgått någon form av reformation. I mer renläriga muslimska stater såsom Saudiarabien och Iran förekommer fortfarande stening av äktenskapsbrytande kvinnor, hängning av homosexuella samt spöslitning och stympning för andra typer av brottslingar.

Islamisten Alija Izetbegovic var det självständiga Bosnien-Hercegovinas förste president.

Exemplet Bosnien illustrerar enligt Magnusson de problem islam och dess anhängare ställs inför i ett modernt samhälle. Hur förhåller sig exempelvis den muslimska identiteten till etnicitet? Är en islamisk livsstil förenlig med en sekulär kultur? Till detta kommer att Bosnien under kriget på Balkan 1992-95 i den muslimska världen blev en symbol för kampen mot islams fiender, och tusentals jihadister fylkades kring de bosniakiska fanorna.

Izetbegovic förvärrade konflikten. En centralfigur i den moderna bosniska historien var Alija Izetbegovic (1925-2003), som blev det självständiga Bosnien-Hercegovinas förste president efter krigsslutet 1995. http://www.nytimes.com/2003/10/20/world/alija-izetbegovic-muslim-who-led-bosnia-dies-at-78.html

2015 utkom i den bosniska huvudstaden Sarajevo en avslöjande bok om Izetbegovic, författad av Mustafa Cengic, som var informationsminister i Jugoslaviens sista federala regering. Boken, vars titel lyder Alija Izetbegovic: apokalypsens ryttare eller fredsängel?, blev en kontroversiell bästsäljare. Cengic driver tesen, att den senares styre gjorde Bosnien-Hercegovina till en islamistisk enpartistat med utbredd korruption och ekonomisk stagnation.

Författaren förnekar inte att Serbien och Kroatien genom sitt aggressiva beteende bar huvudansvaret för kriget 1992-95 men vidhåller, att Izetbegovic genom sitt handlande bidrog till att konflikten förvärrades. I och med att Alija Izetbegovic med en ideologi hämtad från Muslimska brödraskapet strävade efter att ge Bosnien-Hercegovina en bosniakisk identitet med islam som motor kunde han aldrig verka som en enande nationell kraft och som sådan leda landets muslimer (kallade bosniaker), katoliker (kroater) och ortodoxa kristna (serber).

Izetbegovic gjorde sig vidare under kriget beroende av Saudiarabien, Iran, Turkiet och muslimska frivilliga vilka begick övergrepp i centrala Bosnien och efter krigsslutet bidrog till ökad konflikt och instabilitet. Mustafa Cengic kritiserar i sin bok också Izetbegovic för att ha underlättat för bosnienserbiska styrkor under ledning av general Ratko Mladic att begå den fruktansvärda massakern i Srebrenica 1995 genom att dra bort militära styrkor från området.

Över 8000 män och pojkar mördades och Mladic – med det föga smickrande tillnamnet ”Bosniens slaktare” – dömdes den 22 november 2017 till livstids fängelse av krigsförbrytartribunalen i Haag för bland annat brott mot mänskligheten och folkmord. https://www.aftonbladet.se/nyheter/a/0EjzOJ/ratko-mladic-doms-till-livstids-fangelse

Politik och religion – en enhet. Alija Izetbegovics programskrift Den islamiska deklarationen författades redan 1970 men publicerades i Sarajevo först 1990. Här fastslogs att politik och religion skall utgöra en enhet med islam som centrum. En huvudpunkt var att en islamisk samhällsordning kan etableras endast i sådana länder där muslimerna är i majoritet.

Det långsiktiga målet är att upprätta en universell muslimsk gemenskap, en statsbildning omfattande alla världens muslimer. Innehållet i Den islamiska deklarationen liknar i mångt och mycket de tankar och idéer som presenterats av Muslimska brödraskapets grundare Hassan al-Banna och i någon mån även den mer radikale islamistiske ideologen Sayyid Qutb. Utmärkande för brödraskapets idéer är vidare kritik mot det islamiska prästerskapet och en betoning av lekmännens ansvar att utveckla islam.

Den ökände stormuftin av Jerusalem inspekterar en muslimsk SS-truppstyrka.

Brödraskapets idéer nådde Bosnien-Hercegovina på 1930-talet och resulterade i bildandet av organisationen Unga muslimer 1939. Dessa hade en antikommunistisk men också pronazistisk och antisemitisk hållning och välkomnade 1943 den beryktade stormuftin i Jerusalem, SS-officeren och Hitler-vännen Haj Amin Mohammed Effendi al-Husseini, till Sarajevo. Denne uppmanade de unga muslimerna att ansluta sig till den muslimska SS-division som etablerats. https://sv.wikipedia.org/wiki/Haj_Amin_al-Husseini

Efter kommunisternas maktövertagande i det enade Jugoslavien efter Andra världskrigets slut fortsatte Unga muslimer sin verksamhet i Sarajevo och andra bosniska städer liksom i Belgrad och Zagreb. De blir dock snart avslöjade, och många unga muslimer döms av den ateistiska jugoslaviska staten till långa fängelsestraff 1946-49. Fyra ledare avrättas och omkring 5000 utsätts för repressalier. Den unge Alija Izetbegovic döms till tre års fängelse och avlägger efter frigivningen en juristexamen på rekordtid.

Massakern i Srebrenica. Ungmuslimerna får nu alltmer karaktären av en konspirativ organisation av leninistisk typ. Medlemmarna förständigas att iaktta en strikt disciplin omfattande bland annat böner fem gånger om dagen, regelbunden fasta och avhållsamhet vad gäller alkohol och nöjesliv. De skall vidare undvika att ta kvinnor i hand och gå på ”blandade” fester.

Sedan Jugoslavien under ledning av den kroatiske kommunisten Josip Broz Tito brutit med Stalin och Sovjetunionen i början av 1950-talet utvecklas i landet en typ av kommunism/socialism som är öppnare än den som råder i det övriga Östeuropa, vilket gör att samhällslivet blir något friare och att delrepublikerna decentraliseras. Vad beträffar muslimerna förväntas dessa assimileras i det jugoslaviska samhället. Under 1970-talet, framhåller Kjell Magnusson i sin rapport, vitaliseras emellertid den muslimska rörelsen i Bosnien-Hercegovina med vissa moskéer som nav.

Denna utveckling leder fram till omfattande förföljelser mot muslimer och en ökänd rättegång som hölls 1983. Samtidigt ökar friheten i delrepublikerna Slovenien och Serbien. När Izetbegovic släpptes efter fem år i fängsligt förvar 1988 var Jugoslavien på väg mot sin upplösning. 1990 bildas SDA, Demokratiska aktionspartiet, ett politiskt parti för muslimer i Jugoslavien och andra som stödjer dess program och målsättning.

USAs ambassad i Sarajevo attackerades 2011 av en vilt skjutande jihadist.

Sommaren 1992 inleds det första Balkan-kriget med att serbiskbosniska trupper uppbackade av irreguljära serbiska styrkor går in i Bosnien-Hercegovina, vilket leder till att angriparna tar kontrollen över ett sammanhängande territorium vilket sträcker sig i en vid båge från östra till västra delarna av Bosnien. Kroaterna i Kroatien och Bosnien blandar sig i leken.

Hösten 1995, efter Srebrenica-massakern, besegrar de bosniska och kroatiska styrkorna med USAs och NATOs uppbackning de serbiska styrkorna. Kriget får ett slut med det så kallade Dayton-avtalet, som undertecknades av de stridande parterna i Paris den 19 december 1995. Krigshandlingar förekommer dock i olika delar på Balkan såsom Kosovo och Makedonien ända till 2001. https://sv.wikipedia.org/wiki/Jugoslaviska_krigen

Polariseringen i det bosniska samhället har fortsatt efter krigsslutet. Antalet våldsbejakande islamister anses vara förhållandevis blygsamt, men terrordåd har förekommit då och då. 2010 respektive 2015 skedde mord på poliser i städerna Bugojno och Zvornik och 2011 attackerades USAs ambassad i Sarajevo. Personer som greps i samband med ambassadattacken visade sig ha kopplingar till islamister i Sverige och Danmark. https://www.sydsvenskan.se/2011-10-29/iskall-attack-mot-usas-ambassad

Drömmen om en islamisk ordning lever! En viktig gestalt inom det bosniska islamsamfundet – och det europeiska islam i stort – är Mustafa Ceric, född i Bosnien-Hercegovina 1952 men under flera år verksam i Chicago i USA. Efter hemkomsten till dåvarande Jugoslavien 1985 blev han imam i Zagreb och senare stormufti för hela Bosnien-Hercegovina. Han är för närvarande president i Bosniak World Congress samt ingår i rådet för Tony Blair Faith Foundation.

Ceric skrev 2006 ett manifest med rubriceringen A Declaration of European Muslims som tog sig an konflikten mellan de muslimska trosbekännarna och Europa. Enligt Mustafa Ceric bör muslimerna i Europa, icke minst för att undvika så kallad islamofobi, leva på ett rättskaffens sätt. Följande syftemål anges i Cerics deklaration:

1. Etablera islam i Europa. 2. Utveckla den muslimska gemenskapen så att den kan bli ekonomiskt oberoende. 3. Utveckla det islamiska skolväsendet i de europeiska länderna. 4. Engagera sig politiskt för att få in muslimska partier i de europeiska parlamenten. 5. Få till stånd en liberalisering av den europeiska invandringspolitiken. 6. Öppna för tillämpning av sharialagstiftning inom områden som familjerätt.

 

Moskén i Fittja i Botkyrka kommun fick tillåtelse att bedriva böneutrop 2013: ett symptom på islamiseringen i det svenska samhället.

Det krävs inga högre mått av vare sig fantasi eller intelligens för att inse, att detta är precis vad som, i fullständig överensstämmelse med Muslimska brödraskapets idéer, i dag sker i Europa. Vad det sammanfattningsvis handlar om är att de europeiska muslimerna skall bevara sin kultur och få ett allt större inflytande i samhället för att slutligen ta över det helt.

Med andra ord: drömmen om en islamisk ordning är i högsta grad levande!  

En studie i rasism: Andreas Bjurström (C) har valt rätt parti

Centerpartisten Andreas Bjurström har bedrivit orgier i antisemitism på Twitter.

Andreas Bjurström heter en centerpartist som kallar sig ”grön liberal” och ”antitrasist”. Han skulle vara betydligt mer övertygande i den rollen om han inte lidit av en uppenbarligen svårartad variant av impulskontroll, enkannerligen när han uttrycker sig på Twitter .http://www.andreasbjurstrom.se/blog/2016/06/14/centerpartiet/

Bjurström, som enligt egen uppgift är verksam som ”samhällsvetenskaplig miljöforskare och lärare på Göteborgs universitet”, ägnar sig nämligen stundom åt orgier i antisemitisk retorik. Tydligen anser han inte att hat mot judar är något rasistiskt, eller också har han inte tänkt på att hans tweets skulle vinna en mer allmän spridning. Lika motbjudande som korkat i vilket fall som helst. http://www.andreasbjurstrom.se/om/

Det finns också en tredje möjlighet: att Andreas Bjurström tagit intryck av det faktum att antisemitismen/judehatet hela tiden tycks flytta fram sina positioner – i Sverige som i utlandet – och tror att han skall kunna gå i land med rashets av detta slag.

Tino Sanandaji tog i ett inlägg på Facebook nyligen upp några av Bjurströms senaste förlöpningar, i vilka den senare ger sig på en rad människor på grund av deras judiskhet. Dit hör ej endast de uppmärksammade kvinnliga debattörerna Katerina Janouch och Paulina Neuding utan även personer som DN-redaktören Peter Wolodarski och ekonomen Bo Rothstein.

Peter Wolodarski: ”hysterisk jude” enligt Andreas Bjurström.

Sanandajis inlägg har delats på FB-gruppen Stå Upp För Katerina Janouch enligt följande: https://www.facebook.com/groups/263839004071979/permalink/336966033425942/

Bjurström har följande att förtälja om Janouch och Neuding (de språkliga ofullkomligheterna i citaten är Bjurströms egna): ”är det rimligt att tro att det faktum att Neuding och Janouch är judar inte påverkar deras ställningstagande? givetvis påverkar det.”

Om Wolodarski, förvisso inte någon av mina favoriter, skriver Bjurström exempelvis: ”Han är jude. De är alltid hysteriska. Det är inte deras fel.” Om Bo Rothstein: ”han är en typisk jude, tål ingenting, andra världskrigets trauma nu är de eviga offer, kräver specialbehandling.”

Om ”judarna” tror sig Andreas Bjurström veta följande: ”tvärtom, judarna är en mest proto-fascistiska grupperingarna p. g. a. deras historiska erfarenheter. kollektiv psykos, insikt om våldsbehov.”

Nu är det inte första gången centerpartisten Andreas Bjurström uttrycker sig antisemitiskt på ”nätet”. För drygt ett år sedan, då han nyligen öppnat sitt twitterkonto, skrev han bland annat följande (Bjurström hatar tydligen inte bara judar utan även det svenska kungahuset):

I det blogginlägg (se ovan) där Bjurström kungör sin anslutning till Centerpartiet, meddelar han även att han samtidigt går med i Piratpartiet. Han uppger att han tidigare varit medlem i såväl Grön ungdom som Liberala ungdomsförbundet. Att han väljer Centerpartiet är på intet sätt överraskande i ett historiskt perspektiv.

Jag vill inte anklaga C för att i dag vara mer antisemitiskt än något annat parti, men annat var det förr. På 1920- och 1930-talen var Centern i sin dåvarande skepnad Bondeförbundet (BF)  sannolikt det parti som hade de tydligaste kopplingar till nationalsocialistiskt och rashygienistiskt idégods, vilket klart framgår av denna ledarartikel i Sydöstran den 15 januari 2013: http://www.sydostran.se/ledare-sydostran/nar-centern-var-varre-an-sd/

I det partiprogram som gällde under perioden 1933-46 hette det bland annat att Bondeförbundet skulle ”kämpa mot ”inblandning av mindervärdiga raselement” samt att ”folkmaterialet” skulle skyddas mot ”degenererade inflytelser”.

En nyckelfigur i detta bedrövliga sammanhang var den ledande BF-politikern Karl Gustaf Westman (1876-1944), som varit både ecklesiastikminister och utrikesminister innan han 1936-43 betroddes med ansvaret att vara Sveriges justitieminister. I detta ämbete hade Westman ett stort ansvar beträffande den svenska politiken före och under Andra världskriget att hålla judiska flyktingar så långt borta från Sveriges gränser som möjligt. Westman var öppen antisemit.

Justitieminister Karl Gustaf Westman (BF) var öppet antisemitisk.

I hans arbetsbeskrivning ingick även att besluta om censur av antinazistiska publikationer av typ Göteborgs Handels- & Sjöfartstidning, Eskilstuna-Kuriren och Ture Nermans Trots Allt!, för att ta några välkända exempel. Nerman åtalades, på Westmans initiativ, i november 1939 för brottet ”smädelse av främmande makt” och dömdes till tre månaders fängelse att avtjänas på riksfängelset Långholmen i Stockholm (han friades i tre andra liknande mål). https://sv.wikipedia.org/wiki/Trots_Allt_(tidning)

En annan på sin tid framstående C-politiker med nazikopplingar var den uppburne författaren och innehavaren av Svenska akademiens stol nummer 6, Per Olof Sundman (1922-92). Det väckte rätt stort uppseende då det uppdagades att Sundman under Andra världskriget varit registrerad nationalsocialist i organisationen Nordisk ungdom. Sundman representerade Centerpartiet i riksdagen 1969-80. http://wwwc.aftonbladet.se/kultur/9805/29/gh.html

Även om vi kanske inte bör göra en alltför stor affär av Centerpartiets/Bondeförbundets nazistiska och judefientliga förflutna förtjänar det ändå påtalas, då ledande C-representanter som Maud Olofsson och Annie Lööf påstår att deras parti alltid stått på ”socialliberal” grund. Det är helt enkelt inte sant.

Riksdagsmannen och författaren Per Olof Sundman (C) var aktiv nazist under kriget.

Den här uppmärksammade Andreas Bjurström är naturligtvis ingen framträdande centerpartist, men om C är i besittning av någon som helst anständighet utesluts han med omedelbar verkan ur partiet. Återstår dock att se om Centern är lika konsekvent antinazistiskt som Sverigedemokraterna – om någon SDare gjort sig skyldig till Twitter- eller FB-bravader jämförbara med Bjurströms hade han eller hon per omgående åkt ur partiet med huvudet före!

 

 

 

Sossar anklagar SD för ”nazistiska rötter”…har själva en hel kyrkogård i garderoben!

Ingela Nylund Watz (S) ställer i LT den 2 mars frågan, om Södertäljes moderater vill samarbeta med SD. Den frågan överlåter vi med varm hand åt Moderaterna att besvara. Socialdemokraterna upprepar gärna att man inte kan tänka sig någon form av samarbete med SD, men att samverka med Vänsterpartiet med dess vidriga förflutna omfattande mångårigt stöd till Sovjetunionen och den kommunistiska massmordsideologin går utmärkt.

Lars Werner (till höger på bilden) från Vänsterpartiet kommunisterna, som i alla år ingått i socialdemokraternas regeringsunderlag, skakar hand med Rumäniens beryktade diktator Nicolae Ceausescu.

SD Södertäljes linje beträffande samarbete med andra partier är klar: vi är beredda att samarbeta med alla partier i fullmäktige under rätt förutsättningar. Nylund Watz osannfärdiga påhopp på vårt parti kräver emellertid ett bemötande.

Skrönan att SD skulle hämta sitt ursprung i ”nazismen och vit makt-rörelsen” blir inte sannare för att Nylund Watz blåkopierar Stefan Löfvens lögner från riksdagens talarstol. SD grundades i verkligheten 1988 huvudsakligen av tidigare medlemmar i de borgerligt sinnade missnöjespartierna Sverigepartiet och Framstegspartiet samt den tvärpolitiska, invandringskritiska organisationen BSS (Bevara Sverige Svenskt).

Riksdagsledamoten Ingela Nylund Watz påstående att SD röstade nej till ett socialdemokratiskt budgetförslag  med sänkt pensionärsskatt är en bedräglig verklighetsbeskrivning. Sanningen är att SD i första rundan yrkade bifall till eget budgetförslag med avsevärt större skatteminskning för pensionärerna än vad sosseförslaget förordade. När SD-förslaget föll såg vi ingen anledning att stödja den S-märkta helhetsbudgeten som var usel i de flesta andra avseenden.

Att Nylund Watz och S ogillar delar av SD-politiken kan vi stå ut med men kan inte undgå att notera, att hennes eget parti under de senaste åren tagit uppenbara intryck av SDs politik.

Sosseriet har plötsligt drabbats av insikten, att tiggeriet bör bekämpas.

Några exempel är den rödgröna regeringens införande av gränskontroller och en mer restriktiv immigrationspolitik, den plötsliga insikten att tiggeriet måste bekämpas samt nu senast ett planerat återinförande av allmän värnplikt. Det går säkert att leta upp andra exempel.

Inrikesminister Anders Ygeman (S)  yttrade enligt SVT Nyheter den 21 februari: ”Tillsammans måste vi bekämpa tiggeriet och dess orsaker.” Ett yttrande som sannolikt hade resulterat i anklagelser om ”rasism” och ”främlingsfientlighet” från S-håll för bara en månad sedan om det kommit från SD.

Att Socialdemokraterna är bra på att lägga beslag på andra partiers politik och göra den till sin egen vet vi redan, icke minst från kommunalpolitiken i Södertälje.

S-partiet är sällsynt illa skickat att anklaga andra för att vara rasistiskt eller nazistiskt anstuckna. S-riksdagsmannen tillika rasbiologen Alfred Petrén tillhörde dem som 1920 undertecknade den motion som lade grunden till världens första rasbiologiska institut. Detta kunde etableras efter regeringsbeslut 1922, då Hjalmar Branting (S) var statsminister. https://sv.wikipedia.org/wiki/Statens_institut_f%C3%B6r_rasbiologi

Skallmätning var en vanlig metod för att fastställa personers ”rasliga” identitet som användes på det av socialdemokraten Alfred Petrén initierade Rasbiologiska institutet.

1934-76 genomfördes, i enlighet med institutets riktlinjer, cirka 63 000 steriliseringar under åtta socialdemokratiska regeringar. Något som SD bevisligen inte har det bittersta ansvar för. http://politikfakta.se/2013/04/atta-socialdemokratiska-regeringar-godkande-63-000-steriliseringar-pa-rasbiologiska-institutet/

På tal om nazism deltog vidare så sent som 2009 ledande socialdemokrater som Mona Sahlin, Luciano Astudillo, Jan Eliasson och Lars Stjernkvist i pro-palestinska demonstrationer där flaggor som representerade inte bara terrorrörelserna Hamas och Hezbollah utan också hakkors förekom. I dag skänker den rödgröna regeringen miljarder i bistånd till ”det kära systerpartiet” Fatah och Palestinska myndigheten. https://www.svd.se/mona-sahlin-borde-valja-sitt-sallskap

Det går en rak linje till dessa från stormuftin av Jerusalem, Haj Mohammed Effendi Amin al-Husseini, som var en av Adolf Hitlers främsta uppbackare och som tillbringade krigsåren 1941-45 i Berlin som Hitlers uppskattade gäst. https://sv.wikipedia.org/wiki/Haj_Amin_al-Husseini

Stormuftin blev den palestinaarabiska sakens förste officielle talesman och efterträddes på sin post av den yngre släktingen Yassir Arafat som var en nära politisk och personlig vän med statsminister Olof Palme och utrikesminister Sten Andersson, båda S.

Det var för övrigt en av Hitlers absoluta favoritnazister, SS-mannen Otto Skorszeny, som på 1950-talet gav Fatah/PLO dess första lärospån i gerillakrigföring under sin tid som nära rådgivare till Egyptens regering. https://tommyhansson.wordpress.com/2016/04/28/otto-skorszeny-hitlers-hjalte-som-blev-terrororganisator-och-mossad-torped/

Olof Palme (S) i hjärtligt umgänge med PLO-ledaren och terroristen Yassir Arafat.

När vi nu är inne på skeletten i den socialdemokratiska garderoben måste vi också beröra stödet genom åren till allehanda kommunistiska och/eller socialistiska länder och rörelser i Tredje världen: Castros Kuba, Nordvietnam under Vietnamkriget, Pol Pots Kambodja (Kampuchea), klanen Kims Nordkorea, MPLAs Angola, FRELIMOs Mocambique och PAIGCs Guinea-Bissau. Faktum är att Sverige alltjämt är en av de större givarna av så kallat humanitärt bistånd till Nordkorea under den bisarre diktatorn Kim Jong-un, världens sannolikt hårdaste diktatur; 40 miljoner av svenska skattepengar kanaliseras årligen via FN. http://www.sakerhetspolitik.se/Konflikter/Korea/Sverige-och-Korea/

Det skulle vara intressant att veta hur Ingela Nylund Watz vill kommentera ovanstående tydligt S-märkta skelett i den partipolitiska garderoben. I själva verket har sossarna en hel kyrkogård undanstoppad!

Fotnot: Texten ovan är en något utökad version av ett debattinlägg som var infört i Länstidningen, Södertälje den 11 mars 2017. Länkar har lagts in av mig. Förutom av denna bloggare är inlägget undertecknat av Beata Kuniewicz och Marius Kawecki, SD Södertälje: http://www.lt.se/opinion/debatt/den-som-har-skelett-i-garderoben-borde-inte-anklaga-andra

 

 

USA-reportern Tim Pool ger Trump rätt: Sverige har problem!

Tim Pool ger Trump rätt: Sverige har verkligen problem.

Efter president Donald Trumps uttalande om att Sverige fått oförutsedda problem som en följd av det extremt omfattande flykting- och invandrarmottagandet beslutade sig den hårdkokte, Chicago-födde amerikanske reportern Tim Pool för att resa till Sverige och ta reda på hur saker och ting verkligen förhåller sig. https://en.wikipedia.org/wiki/Tim_Pool

Han sammanfattar nedan sina intryck från den svenska odyssén – och dessa borde verkligen stämma svenska makthavare och andra verklighetsförfalskare till eftertanke!

Först tänkte jag emellertid redovisa en intervju som Pool gjorde med ”The Mayor of Sodertalje”, det vill säga kommunstyrelseordförande Boel Godner (S) vilken för sex år sedan efterträdde partikamraten Anders Lago på posten. Jag tror inte jag överdriver när jag säger att detta måste vara en av de mest pinsamma intervjuer som någon utländsk journalist gjort med en svensk makthavare. Intervjun kan ”avnjutas” här:  https://www.youtube.com/watch?v=tCgZLx_EUfA

Boel Godner: ”I don´t want to talk/think about it in this way.”

Godner är tydligt tagen av stundens allvar: nu har hon chansen att lägga fram (den socialdemokratiska) sanningen om till ståndet i vad som presenteras som ”Sveriges invandrarhuvudstad”. Hon är nervös och hamnar hela tiden på defensiven och stundom tycks hon nästan be om ursäkt för sitt framträdande. Hon förefaller så undergiven att man nästan kunde tro att Pool håller ett vapen riktat mot henne under bordet!

Tim Pool frågar bland annat Godner om hon anser att personer med invandrarbakgrund är överrepresenterade i brottsstatistiken, och om hon inte är rädd för att någon av de invandrade personerna skulle kunna begå ett terrordåd. Godner säger på sin knaggliga engelska något om att ”I don´t like to talk/think about it in this way”. När det gäller terrorism drar hon därtill Breivik-kortet och antyder att det är troligare att terrordåd kommer att begås av nordbor.

Ett av de större brottsrelaterade problemen i Södertälje är bilbränderna, vilka ökade lavinartat under 2016 med 250 uppeldade bilar huvudsakligen i invandrartäta utanförskapsområden av typ Hovsjö, Ronna och Fornhöjden men även på andra ställen. Södertälje toppade fjolårsstatistiken i Stockholms län avseende bilbränder och var tvåa i Sverige efter Västerås: https://www.hemhyra.se/nyheter/rekordmanga-bilbrander-i-sodertalje/

2016 brann 250 bilar i Södertälje.

Det spelar naturligtvis inte någon som helst roll om Boel Godner föredrar att sticka huvudet i sanden, vilket är vad hon i realiteten gör – den problematik Pool tar upp försvinner ju inte för det. I likhet med andra S-märkta svenska apologeter för en havererad flykting- och immigrationspolitik, såsom statsminister Stefan Löfven och arbetsmarknadsminister Ylva Johansson, talar Godner om ”utmaningar” när hon egentligen menar problem som negligerats så länge att de blivit olösliga.

I en fråga ställer jag mig dock bakom Godner: hennes kritik av den vansinniga EBO-lagen, vilken tillåter inkommande att bosätta sig var de vill. Följden har blivit att en invandrarstad som Södertälje fått ta emot ett oproportionerligt stort antal invandrare vilka kunnat hänvisa till en eller annan adress i kommunen på vilken någon nära eller avlägsen släkting är skriven.

Det absolut viktigaste i den verklighetsförvrängning det här är fråga om är, att inte under några omständigheter koppla ihop ökad kriminalitet med invandring: det skulle vara att ifrågasätta den heliga asylrätten och den egna godheten. Boel Godner drar sig inte heller för att jämföra de nationalistiska/populistiska partiernas framgångar i Sverige och övriga Europa med ”1930-talet” och nazismens framträngande.

Nej,”Mayor” Godner gör en förbluffande slät figur i mötet med Tim Pool. Jag misstänker att riddarna av den politiska korrektheten hade räknat med att den trots sin ungdom ärrade och prisbelönte reportern Tim Pool skulle stå på deras sida och genast avfärda president Trumps kritik mot Sverige. De filmade reportage och intervjuer han genomfört ger dock bilden av en omutlig reporter som faktiskt bara är ute efter sanningen.

Om jag får bli litet personlig – och ingen lär kunna hindra mig – kan jag inte undgå att känna en liten gnutta skadeglädje över Boel Godners debacle. I intervjusituationen med Pool är hon inte lika kaxig som då hon äntrar talarstolen i Södertälje fullmäktige och skäller SDs fullmäktigegrupp för rasism, nazism och allt möjligt annat. När det gäller den eskalerande brottsligheten i Södertälje under senare år rekommenderar jag min bloggtext i ämnet via denna länk: https://tommyhansson.wordpress.com/2016/06/04/nu-eskalerar-brottsligheten-igen-i-sodertalje/

Ett reportageteam från Australien attackerades i Rinkeby, en av Sveriges mest notoriska no-go-zoner.

Efter hemkomsten till USA sammanfattade Tim Pool sina intryck från Sverige på ett skarpt men samtidigt nyanserat sätt. Trump hade tekniskt sett rätt, menar han: Sverige har verkligen fått problem på halsen man tidigare inte trodde var möjliga. Det är knappast inbördeskrigslika förhållanden som råder, men det är tillräckligt illa som det är. https://www.youtube.com/watch?v=v0p7Oyvql9s

Allt är dock inte flyktingarnas fel, understryker Pool, utan de gäng som gör förorterna osäkra består inte av nykomna flyktingar utan snarare av första eller andra generationens invandrare som den svenska integrationspolitiken så kapitalt misslyckats med. Enligt Tim Pool är den behandling invandrargängen utsätter kvinnor för ett stort problem: ”Sweden has a cultural problem and it´s very difficult for Swedes to talk about this.”

För att komma runt problemen ägnar sig de politiska och mediala etablissemangen åt semantiskt trixande för att slippa ta tag i problemen, enligt Pools sätt att se. När kritiker talar om no-go-zoner förnekas det blankt att sådana existerar. I stället talas det om ”problemområden” och ”utanförskapsområden”, men verkligheten är densamma – invandrargäng som terroriserar polis, räddningstjänst och reportageteam med granater, stenar, hugg och slag.

Att tala klartext om sådant invandrarrelaterat våld är inte att tänka på för de flesta svenskar – skulle de tala om hur det i verkligheten förhåller sig kommer de att bli påhoppade och stigmatiserade som ”rasister” och ”nazister”. Noteras kan att Tim Pool själv tycks ha gått på den gängse synen på Sverigedemokraterna, som han beskriver som ett ”far-right party”.

Läs via följande länk gärna Mohamed Omars tankar om huruvida det är rasistiskt att säga som det är: https://detgodasamhallet.com/2017/02/09/ar-det-rasistiskt-att-saga-som-det-ar/#more-6290

Medierna i Sverige är absolut inte att lita på, fastslår Tim Pool vidare. ”Media are very dishonest”, menar han och anför bland annat ett självupplevt exempel. SVT felöversatte ett epitet rörande en Trump-vänlig brittisk debattör vid namn Paul Joseph Watson, vars namn förekom i en av hans filmer, till ”högerextremist” – något Pool och hans team aldrig kallat vederbörande. https://en.wikipedia.org/wiki/Paul_Joseph_Watson

Paul Joseph Watson, debattör och Trump-anhängare.

Den London-baserade Watson hade lovat bidra ekonomiskt till amerikanska journalister som reste till Sverige för att ta reda på om Trumps Sverige-kritik stämde, och Tim Pool var en av flera som nappade på erbjudandet och sponsrades med 2000 US-dollar av Watson. Pool försäkrar dock att han inte låtit sig styras av Watson.

Mot bakgrund av Tim Pools erfarenheter från Sverige – han tvingades bland annat bort från Rinkeby sedan situationen blivit hotfull – kan jag slutligen mycket väl förstå den amerikanske reporterns sammanfattande omdöme om Sverige: ”I don´t like the country.” https://samtiden.nu/2017/03/frilansjournalisten-tim-pool-fick-fly-rinkeby/