Posted tagged ‘Moderaterna’

SD ökar mest – stöd för ökad anhöriginvandring sänker KD

21 juni, 2019

DN/Ipsos juni 2019: SD rusar, KD rasar.

SD rusar, KD rasar.

Så skulle man i starkt komprimerad form kunna sammanfatta DN/Ipsos mätning för juni 2019. Således ökar Sverigedemokraterna mest av alla partier och går upp med 2 procentenheter till 19 procent jämfört med föregående mätning. Kristdemokraterna rasar å sin sida med hela 4 procentenheter ner till 8 procent. https://www.expressen.se/nyheter/kd-rasar-i-ny-matning-tappar-var-tredje-valjare/

”Det är uppenbart att Adaktusson-affären har haft betydelse”, citeras Ipsos Nicklas Källebring i Expressen. Den etablerade klokskapens ansträngningar att ge Lars Adaktussons abortrelaterade röstningsstatistik i Europaparlamentet skulden för KD-nedgången övertygar dock inte. Särskilt inte som Ipsos konstaterar, att det främst är män och äldre som lämnat KD till förmån för M och SD.

Att denna väljarkategori skulle överge KD på grund av just abortfrågan måste anses vara näst intill otroligt. Den verkliga orsaken till megatappet är med till visshet gränsande sannolikhet istället KDs beslut att i en riksdagsomröstning liera sig med de övriga fem partier som vill. underlätta en ökad anhöriginvandring och därmed bädda för ett nytt migrationskaos. https://www.expressen.se/nyheter/sd-ilskan-mot-kd-efter-nya-invandringsbeslutet/

Endast Moderaterna och Sverigedemokraterna röstade nej till det nya invandringsbeslutet. Det skall också påpekas att Kristdemokratiska ungdomsförundet (KDU) var emot KDs linje och därmed visade större mognad än moderpartiet. KDs Ebba Busch Thor meddelade för inte så länge sedan att Sverige behöver en stramare invandringspolitik – röstningen om anhöriginvandringen går stick i stäv med denna påstådda föresats. http://www.blt.se/ledare/stram-invandringspolitik-sa-kd-rostar-for-okad-invandring/

Det enda övriga partiet som minskar i DN/Ipsos undersökning är Socialdemokraterna, som går ner en procentenhet till 25 procent. S förblir dock som väntat det största partiet. M (17), MP (5) samt L (5) ökar samtliga med 1 procentenhet. Vänsterpartiet (10) och Centerpartiet (9) ligger båda kvar på samma noteringar som i föregående Ipsos-mätning.

Landets sverigedemokrater har anledning glädjas åt de senaste DN/Ipso-siffrornas. På bilden medlemmar i SD Södertälje tillsammans med partiledaren Jimmie Åkesson. Foto: SD

Det hedrar inte KD-ledningen med kuttersmycket Ebba Busch Thor i spetsen att den nu emfatiskt söker skylla nedgången på Lars Adaktusson och det faktum, att denne under sin tid som EU-parlamentariker vid 22 tillfällen röstat mot abort. Adaktussons abortröstande har nämligen varit principiellt helt korrekt: abortfrågan tillhör de sociala frågor som enligt gällande EU-fördrag skall beslutas om på nationell nivå och inte något som EU skall fatta beslut om.

Adaktussons parti borde med denna bevekelsegrund rimligen ha backat upp sin representant och inte, som det nu gör, kasta honom under bussen. Lars Adaktusson har emellertid sett vartåt det barkar och kungjort att han lämnar KDs partiledning samt avstår från att kandera för omval som partiets andre vice ordförande. I ett vidare perspektiv måste hans framtid inom Kristdemokraterna betraktas som högst osäker.

Bland dem som uttalat sitt stöd för Lars Adaktussons abortröstning i Europaparlamentet märks den förre partiledaren Alf Svensson. https://www.varldenidag.se/nyheter/alf-svensson-star-upp-for-lars-adaktusson/repsev!gAqmaa9iPg07vKDRto79mw/

Jag har genom åren mestadels sett på KD med en viss välvilja och vid några tillfällen även röstat på partiet i olika val. Samtidigt har jag kunnat konstatera, att de frågor som kommit att engagera partiet tillvaratas av andra partier på ett ej sällan bättre sätt än KD. Jag hävdade därför i en bloggtext 2013 att KD är partiet som inte behövs https://tommyhansson.wordpress.com/2013/11/18/kd-partiet-som-inte-behovs/

Lars Adaktusson kastas under bussen av Ebba Busch Thor. Foto: Riksdagen

Jag menar nog att denna fråga fortfarande är högst relevant. När partiet offrar sina traditionella ståndpunkter avseende abort och homosexualitet – Ebba Busch Thor har nyligen deklarerat att hon tänker gå med i den kommande Pride-paraden i Stockholm – på den politiska korrekthetens altare samt stödjer ett riksdagsbeslut som möjliggör en ny invandringskris får det faktiskt räkna med att ifrågasättas.

Drag under galoscherna för KD – SD näst störst, M minskar mest i SCB

5 juni, 2019

SCB maj 2019.

Statistiska centralbyrån  (SCB) har samlat ihop sig till ännu en partisympatiundersökning. Sedan 1972 mäter SCB två gånger om året partisympatierna hos svenskarna. 9000, av vilka cirka hälften brukar svara, har kontaktats detta år. Verkligt ”drag under galoscherna”, för att låna en politisk slogan från det begynnande 1990-talet, har Kristdemokraterna som nu noteras för 13,0 procent vilket är ett av partiets allra bästa mätresultat någonsin. https://www.svt.se/nyheter/inrikes/scb-resultatet-for-juni-2019

Endast tre partier ökar i föreliggande SCB-undersökning jämfört med den närmast föregående mätningen i november 2018: Kristdemokraterna (+7,6 procentenheter), Vänsterpartiet (+ 0,3) och Miljöpartiet (+ 1,6). Största minskningen svarar Moderaterna för – 16,0 procent är 3,2 procentenheter sämre än i november. Näst största minskningen noterar Socialdemokraterna, som dock fortfarande är klart största parti men med en minskning omfattande 2,9 procentenheter.

Sverigedemokraterna får 17,1 procent och minskar därmed med 1,2 procentenheter men är likväl mätningens näst största parti. Oförutsägbara Centerpartiet minskar med 1,7 procentenheter ner till 6,9 procent, medan Liberalerna hamnar under riksdagsspärren med sina 3,7 procent (- 0,6). Övriga partier antecknas för 1,3 procent (+ 0,1).

I början på 1990-talet var det ett annat parti än KD som hade drag under galoscherna.

SVTs politiska kommentator Elisabeth Marmorstein citeras på följande sätt om den kristdemokratiska metamorfosen:

Det är en anmärkningsvärd uppgång av partiet som visar hur snabbt opinionen rör sig bland de som väger mellan Moderaterna, Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna. Det är den gamla borgerliga kannibalismen, när den ena tappar vinner den andra.

KDs SCB-succé går  stick i stäv mot den nedåtgående trenden i valet till Europaparlamentet samt i senare mätningar, vilken har förklarats med dels abortdiskussionerna kring Lars Adaktusson, dels partiets stöd för regeringens riktlinjer för en generösare anhöriginvandring. Förklara det, den som kan – jag kan det inte.

AB/Inizio maj 2019: Neråt för KD, MP och L – SD fortfarande näst störst efter S

31 maj, 2019

KD är nu ett mer ”lagom” parti med 9,0 procent i senaste Inizio-mätningen..

Så var valet till Europaparlamentet avklarat – dags att återgå till den grådaskiga vardagspolitiken. Det innebär, att döma av den första opinionsmätningen sedan EP-valet, glädjande besked för somliga men kallduschar för andra.

Kalldusch för KD i opinionen – abortfrågan bakom enligt Aftonbladet/Inizio

Till kallduschskategorin får man väl räkna det faktum, att Kristdemokraterna får finna sig i en nedgång med 2,4 procentenheter jämfört med senaste Aftonbladet/Inizio-mätningen. 9,0 procent är marginellt bättre än i EU-valet  men ett klart trendbrott i förhållande till partiets tidigare framgångar i opinionen.

Enligt Aftonbladet beror KDs kräftgång uteslutande på uppståndelsen kring Lars Adaktussons abortröstande, men bilden blir knappast fulltständig om man inte också i beräkningen tar med KDs uppslutande bakom regeringsförslaget om en mer generös anhöriginvandring. Ebba Busch och KD hade här chansen att visa, att partiets konservativa omorientering i ord också motsvaras i praktisk politik.

Kristdemokraterna tog inte den chansen utan valde, när det verkligen gällde, att falla tillbaka i de gamla immigrationspositiva hjulspår som var rådande under Alf Svenssons och Göran Hägglunds ledarskap. Inte så konstigt då att ett betydande antal KD-väljare då har valt att gå över till ett moderatparti som på ett tämligen trovärdigt sätt lagt Reinfeldt-åren bakom sig.

Moderaterna ökar således hos Inizio med 2,5 procentenheter och når nu 18,2 procent. Sverigedemokraterna med 18,4 procent (minus 0,2) är alltjämt det näst största av riksdagspartierna. Störst är efter vanligheten Socialdemokraterna, som ökar en halv procentenhet till 26,1 procent. Såväl S och SD som M noteras för bättre resultat än i EP-valet. Så är fallet även med Vänsterpartiet på 8,3 procent, som dock minskar med 1,2 procentenheter jämfört med föregående mätning. För Centerpartiet gäller ungefär samma siffror som i EU-valet med dryga 10 procent.

SD är näst största parti med 18,4 procent.

De två partier som har allt skäl att beklaga Inizio-mätningen är Miljöpartiet och Liberalerna. Klimatfundamentalistiska MP ökar visserligen sedan föregående mätning men är långt ifrån EU-valets dryga 10 procent, som gav den gröne diktaturanhängaren Per Holmgren en plats i Europaparlamentet. L är nu, efter drygt 4 procent och ett EP-mandat, nere på välbekanta siffror: 3,0 procent, minus 1,2 procentenheter.

För KD gäller nu att återupprätta sitt renommé som ett pålitligt, konservativt parti. Jag hoppas att så sker och att partiet inte väljer den kanske enklaste utvägen, nämligen att avpollettera den rakryggade kristne politikern Lars Adaktusson. I så fall har KD gjort sig omöjligt i alla fall i denna bloggares ögon.

Resultat Aftonbladet/Inizio maj 2019:

Socialdemokraterna 26,1 (+ 0,5)
Sverigedemokraterna 18,4 (- 0,2)
Moderaterna 18,2 (+ 2,5)
Centerpartiet 10,1 (+ 0,8)
Kristdemokraterna 9,0 (- 2,4)
Vänsterpartiet 8,3 (- 1,4)
Miljöpartiet 4,4 (+ 0,5)
Liberalerna 3,0 (- 1,2)
Övriga 2,4 (+ 0,6)

SIFO inför EP-valet: SD kan fördubbla procent och mandat

25 maj, 2019

SD ser ut att kunna fördubbla sina mandat i Bryssel och Strasbourg.

Två av de tre rödgröna partierna ser ut att minska rejält jämfört med valet till Europaparlamentet 2014. Även Liberalerna (Folkpartiet) och Feministiskt initiativ noterar kraftiga nedgångar. Sverigedemokraterna kan däremot så gott som fördubbla röster och mandat. https://www.expressen.se/nyheter/eu-valet-2019/kds-ras-efter-adaktusson-avslojandet/

Dessa slutsatser kan dras i anledning av SIFOs sista mätning inför EU-valet i morgon den 26 maj 2019. För S, som visserligen ökar från 21,9 till 23,1 procent jämfört med förra SIFO-mätningen, skulle det innebära det sämsta valresultatet någonsin. I valet 2014 blev det 24,19 procent. Miljöpartiet antecknas för 10,0 procent i senaste SIFO – det är en liten uppgång jämfört med den närmast föregående SIFO-mätningen men en nedgång med runt 25 procent om man jämför med EP-valet 2014, då partiet fick 15,91 procent.

EP-valet 2014 utföll från svensk horisont på följande sätt: https://sv.wikipedia.org/wiki/Europaparlamentsvalet_i_Sverige_2014

Vänsterpartiets 8,3 procent i senaste SIFO är en tillbakagång med 1,2 procentenheter jämfört med senaste SIFO men bra mycket bättre än 2014, då de forna kommunisterna fick nöja sig med 6,30 procent. Minskningen på senare tid kan med stor sannolikhet utläsas Malin Björk, Vs Bryssel-representant som ertappats med att lura till sig EU-bidrag runt 1 miljon kronor hon inte varit berättigad till.

SD har under en följd av val fördubblat sina resultat, och den principen verkar kunna bli rådande även vid EU-valet 2019. Det Sverige-vänliga partiet minskar visserligen 1 procentenhet jämfört med förra mätningen, men 18,9 procent bör jämföras med de 9,67 procent som gav två EU-mandat 2014. Skulle SIFO-siffrorna också bli valresultat skulle SD fördubbla sina mandat i Bryssel/Strasbourg. Det innebär att Peter Lundgren, Jessica Stegrud, Charlie Weimers och Johan Nissinen skulle få ta plats i Bryssel senare i år.

Återstår dock att se om så verkligen blir fallet – SD-sympatiserande EU-väljare har i tidigare val tenderat att välja sofflocket på bekostnad av vallokalen, men chansen finns att det blir ändring i detta på många sätt ödesmättade EP-val då EU-skeptiska partier i Europa har gått framåt på bred front och federalister tvingats på defensiven. SD är näst största parti i mätningen – Moderaterna på tredje plats får 14,4 procent, en ökning med uppemot 1 procentenhet jämfört med såväl förra mätningen som valresultatet 2014.

Vänsterpartiets Bryssel-skojare Malin Björk.

Det hänger i hög grad på den så kallade gärdesgården om det extremt EU-vänliga partiet Liberalerna skall få förnyat mandat denna gång. 2014 erhöll dåvarande Folkpartiet 9,91 procent och jämnt 4 nu innebär mer än en halvering av väljarsympatierna. Ännu mer katastrofalt är läget för Feministiskt initiativ, som minskar ner till 0,5 procent vilket är en tillbakagång om 5 procentenheter jämfört med 2014.

Om F! kan det sägas att partiet inte exakt haft jätteflyt med sina ledande företrädare. Förra partiledaren, Victoria Kawesa, har dömts för såväl misshandel som plagiarism under det att vitala delar av Bryssel-företrädaren Soraya Posts familj åtalats för åldringsrån och misshandel; dottern Thereza Eriksson är exempelvis dömd till två års fängelse för grova stölder riktade mot äldre.

Betydande delar av etablissemangspartierna med maktstinna Socialdemokraterna i spetsen samt systemmedia har inför EU-valet skjutit in sig på inte bara Sverigedemokraterna, vilket varit helt väntat, utan också på Kristdemokraterna. I SD-fallet har det i första hand handlat om tafsande toppkandidaten Peter Lundgren, medan KDs EU-parlamentariker Lars Adaktusson hudflängts i medierna på grund av ”olämpligt” abortröstande.

KD-väljarna torde vara klart mer känsliga än de luttrade SD-väljarna för ohemula angrepp av detta slag, och KDs tillbakagång från 11,2 till 9,0 procent måste te sig oroande för KD-ledningen. Partiet ligger ändå klart före valresultatet 5,93 procent för fem år sedan.

Lars Adaktusson har hudflängts på grund av ”olämpligt” abortröstande.

Centerpartiets ställning bland väljarna är slutligen en sak för sig eftersom den inte tycks följa några givna eller logiska riktlinjer utan närmast existera i ett vacuum. I senaste SIFO får C så 10,3 procent utan synbar anledning, en uppgång från 7,6 procent i förra mätningen och från 6,49 procent 2014.

Den nu aktuella SIFO-undersökningen omfattar 2437 intervjuer med slumpvis utvalda personer från 18 år och uppåt. Den genomfördes den 20 till 23 maj, alltså före den avslutande valdebatten i SVT.

SIFO inför EP-valet 20-23 maj 2019 (inom parentes resultat för föregående mätning, inom snedstreck valresultat 2014:

Socialdemokraterna 23,1 (21,9) /24,19/
Sverigedemokraterna 18,9 (19,9) /9,67/
Moderaterna 14,4 (13,5) /13,65/
Centerpartiet 10,3 (7,6) /6,49/
Miljöpartiet 10,0 (9,6) /15,91/
Kristdemokraterna 9,0 (11,2) /5,93/
Vänsterpartiet 8,3 (8,5) /6,30/
Liberalerna 4,0 (4,1) /9,91/
Feministiskt initiativ 0,5 (1,2) /5,49/

Fotnot: Europaparlamentet har för närvarande 750 platser varav 20 besätts av svenska parlamentariker. Efter Storbritanniens tilltänkta utträde reduceras platserna till 705.

 

 

 

Lundgren/Winberg-affären: hämnd maskerad som omtanke

22 maj, 2019

 

Peter Lundgren och Sara-Lena Bjälkö är, enligt min ringa mening, de aktörer vilka uppvisat den överlägset största mognaden och moraliska resningen i soppan om den tafsande EU-parlamentarikern Lundgren.

Ovan framkommer i ett videosamtal mellan den förfördelade Bjälkö och Lundgren att den förstnämnda dels anser saken utagerad, dels aldrig haft för avsikt att polisanmäla händelsen som inträffade vid en uppenbarligen blöt tillställning för halvtannat år sedan. Inte bara det – de båda har förblivit vänner så till den grad att de åkt på semester tillsammans med respektive livskamrater.

.

Kristina Winberg och Peter Lundgren tillsammans med medlemmar i SD Södertälje inför EP-valet 2014. Bloggaren längst till vänster. Foto: SD

Detta ställer naturligtvis Kristina Winbergs agerande i en bekymmersam dager. Bjälkö klargör i videosamtalet med Lundgren att hon känner sig sviken av att Kristina Winberg, som hon trodde var hennes vän, av allt att döma läckt inspelningar av samtal med Bjälkö till Expressen trots att hon inte velat föra saken vidare. Det är nog inte särskilt många som tror på Winbergs påstående om att hennes mobiltelefon stals för ett år sedan.

Orsaken till Kristina Winbergs utstuderat svekfulla beteende, maskerat som omtanke om Sara-Lena Bjälkö, är alldeles uppenbar. Inför valet till Europaparlamentet 2019 flyttades hon ner från förstaplatsen 2014 till en fjärdeplats. Det är visserligen en klar degradering men ändå en möjlighet för Winberg att väljas in i EU-parlamentet för ännu en femårsperiod om SD skulle göra ett bra val.

Winbergs ego klarade emellertid inte av detta, utan Winberg bestämde sig i stället för att hämnas på partiet genom att sätta dit sin parlamentariska partikollega Peter Lundgren genom att låta den patologiske SD-hataren David Baas på Expressen skandalisera SD i allmänhet och Lundgren i synnerhet veckan före valet. Oavsett hur mycket nu systemmedia prisar Kristina Winbergs agerande kan det inte råda någon som helst tvekan om, att för Winberg är det den råa hämnden som gäller – ingenting annat.

Johan Hakelius belyser hämndmotivet för den ”internoppositionella” Winberg i ett aktstycke i tidskriften Fokus:. Efter degraderingen på EU-listan har Winberg, enligt Hakelius sätt att se: ”Sedan dess har hon drivit en egen kampanj, utan samordning med resten av partiet och till stor del i opposition mot listan i övrigt…” Winbergs narrativ om att hon degraderats på grund av att hon engagerat sig till Sara-Lena Bjälkös fromma är bara löjeväckande. https://www.fokus.se/2019/05/i-hamndens-tjanst/

Borgarrådet Roger Mogert (S) tvingades avgå efter avslöjanden om sextrakasserier 2017.

Hakelius jämför Winbergs korståg mot sitt eget parti med Maria Corazza Bildt (M) och Cecilia Wikström (L), vilka ej endast petades ner till lägre listplatser utan av olika anledningar faktiskt dumpades helt av respektive parti. Jag har för övrigt råkat ut för samma sak som Kristina Winberg. Från att ha varit etta på listan till kommunalvalet i Södertälje 2014 åkte jag ner till fjärde plats 2018.,

Emedan jag självklart accepterade den demokratiska process som föregick upprättandet av SD Södertäljes kandidatlista hade jag dock inga problem att rätta mig efter valberedningens klokskap. Det borde inte heller Kristina Winberg ha haft.

Något av det, enligt mitt bedömande, vettigaste som sagts i affären Lundgren har Emilie Pilthammar, kommunalråd för Moderaterna i Sölvesborg, svarat för. Hon skrev på Twitter: ”Någon annan anser sig veta bättre än denna kvinna /Sara-Lena Bjälkö/ och det ska bli intressant att få reda på vem det är som sätter sig över en annan människas självbestämmande.” https://www.svt.se/nyheter/lok,alt/blekinge/toppmoderaten-om-sd-krisen-jag-ser-inte-problemet-fran-borjan?fbclid=IwAR0FZ-JW6vhXPyG0eTHoj0g1OD5qSKs2zepvjxnIlbKTafr73U7XlKgNXRU

Hur Lundgren-affären kommer att påverka SDs resultat i EU-valet på söndag är en öppen fråga. Traditionella SD-väljare brukar inte hetsa upp sig inför skandalhajper av det här slaget utan vet att SD och dess representanter är fritt villebråd i systemmedia. Det kan dock inte uteslutas att väljare som tvekar mellan SD och något annat parti drar öronen åt sig och väljer det andra partiet.,

För Peter Lundgren är historien självfallet oerhört jobbig, och jag har full förståelse för hans beslut att hoppa av inplanerade valdebatter och istället överlåta åt SDs tredjenamn Charlie Weimers att ta dessa debatter. Det är heller knappast någon förlust ur SDs perspektiv, då Charlie torde vara en minst lika vass debattör som Peter Lundgren.

Lars Ohly (V) trakasserade kvinnor i partiet i 30 år.

Det finns förvisso all anledning att rikta skarp kritik mot Lundgren för hans tafsande på sin kvinnliga partikollega. Beteenden av detta slag är givetvis helt oacceptabla och kan inte ursäktas av att man varit stupfull – vilket också är ett oacceptabelt beteende – vid tillfället. Lundgren erkänner mycket riktigt att han varit en ”dumbom” – jag skulle nog vilja använda ännu kraftfullare ord i sammanhanget – och ber sin partikollega oförbehållsamt om ursäkt. Det kan också finnas skäl att kritisera partiet för att inte ha tagit tag i problemet tidigare.

Detta är nu ingenting som bekymrar Excesssen och andra SD-hatande operatörer det bittersta. Lundgren skall korsfästas, punkt. Inte ens nämnda tidning kan dock förneka, att Peter Lundgren under sina fem år i Bryssel och Strasbourg visat prov på en påfallande kompetens. Som förste nationalistiska EU-parlamentariker någonsin nominerades han – efter knappt ett år i parlamentet – till det prestigefyllda priset MEP Award vilket delas ut av Bryssel-tidningen Parliament Magazine till politiker som bedömts ha utfört enastående insatser inom sina områden. https://www.expressen.se/nyheter/eu-valet-2019/skandalen-uppmarksammas-nu-i-hela-europa-olyckligt/

Bland Peter Lundgrens prestationer kan nämnas att han fått igenom flera förslag gällande förändringar av körkortsdirektivet. Dels så att utländska chaufförer skall utbildas i körning på vinterväglag, dels att det skall bli lättare att upptäcka falska körkort.

Jag tänker inte förringa Peter Lundgrens tölpaktiga beteende vid en blöt fest för ett och ett halvt år sedan men vill ändå sätta detta i visst perspektiv. Lundgren slutade upp med tafsandet sedan hans klumpiga inviter avvisats av Bjälkö och han har, som sagt, erkänt sina synder och bett om ursäkt för dem. Liknande exempel finns inom de flesta andra partiet. Nedan följer några sådana exempel.

Inom Vänsterpartiet var det känt att Lars Ohly, partisekreterare 1994-2000 och partiledare 2004-12, sysslat med trakasserier av kvinnor inom partiet under omkring 30 års tid. Det var först i samband med Metoo-explosionen för ett par år sedan som saken uppmärksammades. Partiet hade under hela denna långa tid underlåtit att ställa Ohly mot väggen utan istället gett sig på kvinnorna och tvingat några av dessa att gå i ”parterapi” tillsammans med Lars Ohly. https://omni.se/lars-ohly-utpekad-i-artionden-kvinnor-tvingades-till-parterapi/a/8wObX2

Gunnar Axén (M) ställde inte upp till omval efter att ha fylletafsat på en partikamrat.

Andra intressanta namn i sammanhanget är förra borgarrådet i Stockholm Roger Mogert (S), ett av Metoo-rörelsens offer, samt riksdagsmannen Gunnar Axén (M), som polisanmäldes för att ha fylletafsat på en ung M-kvinna vilket medförde att han 2014 inte ställde upp till omval. Jag tog upp fallet Axén i en bloggtext för några år sedan: https://tommyhansson.wordpress.com/2013/11/18/avskaffa-timeout-med-full-riksdagslon/

Polisanmälan av Gunnar Axén resulterade inte i något åtal utan fallet lades ner av rättsvårdande myndigheter. Jag känner mig tämligen övertygad om att så också kommer att bli fallet med den polisanmälan som lämnats in mot Peter Lundgren av en privatperson. Men osvuret är kanske bäst när drevet går.

 

Medvind för SD och KD i nya Demoskop

13 maj, 2019

 

Väljaropinionen i maj 2019 enligt Expressen/Demoskop.

Socialdemokraterna, Sverigedemokraterna och Kristdemokraterna ökar alla med 1,2 procentenheter i Expressen/Demoskops opinionsmätning i maj 2019. S landar således på 26,6 procent under det att SD får 19,2 och KD 11,5 procent. Därmed har S och SD brutit en nedåtgående trend. KD å sin sida går från klarhet till klarhet i de flesta mätningar. https://samtiden.nu/2019/05/demoskop-sd-okar-i-maj/

Den aktuella mätningen visar att de partier som ingick i den så kallade Januariöverenskommelsen (Jök) och därmed bildar regeringsunderlag har det fortsatt besvärligt, även om S med sina 26,6, C 9,1 och L med 3,1 procent faktiskt går framåt något. MP kan glädja sig åt att med 4,3 procent hamna ovanför riksdagsspärren men minskar med 0,2 procentenheter.

Bland de så kallade konservativa oppositionspartierna backar Moderaterna ner till 15,7 procent, en tillbakagång med nästan 1 procentenhet. Tillhopa samlar S, M och KD ihop 46,4 procent medan partierna i regeringsunderlaget noteras för 43,1 procent.

Lägger man till V bland de senare partierna blir det ett komfortabelt försprång för de rödgröna partierna i kombination med renegaterna från den borgerliga alliansen C och L. Översätter man opinionssiffrorna till mandat i riksdagen blir det 179 mot 170.

SDs Jimmie Åkesson åtnjuter det fjärde största förtroendet bland partiledarna. Här på valturné i Kiruna.

Expressen/Demoskop har även genomfört en mätning avseende förtroendet för partiledarna. Här toppar KDs Ebba Busch Thor överlägset med 45 procent. Intressant att notera är att i takt med Ebbas frammarsch så intensifieras de ohemula angreppen på hennes person. Ja, det verkar nästan som om KD och Ebba Busch Thor övertagit SDs och Jimmie Åkessons gamla roll som slagpåsar för de politiskt korrekta.

Stefan Löfven och Jonas Sjöstedt kommer långt efter på 34  procent, medan SDs Jimmie Åkessons skuggar med 32 procent. Det är för Lövfens del en minskning med icke mindre än 4 procentenheter. Samma tapp blir det för M-ledaren Ulf Kristersson som nu får nöja sig med 28 procents förtroende. Härnäst kommer Annie Lööf (C) på 22 procent, Jan Björklund (L) på 17 procent och Isabella Lövin (MP) på 14 procent.

I den absoluta botten på förtroendeligan återfinns det nyvalda MP-språkröret Per Bolund med 12 procent.

Johan Forssell – tänkbar efterträdare till Ulf Kristersson som M-ledare.

Att Ulf Kristersson och hans parti  tappar förtroendemässigt kommer absolut inte som någon överraskning för denna bloggare. Karl´n har ungefär lika mycket karisma som en avslagen julmust, och det skulle förvåna mig mycket om Moderaterna inte har börjat se sig om efter en tänkbar efterträdare. Som jag ser det bör partiets rättspolitiske talesperson Johan Forsell i så fall ligga hyfsat bra till. https://www.expressen.se/nyheter/smallen-for-lofven-fortroendet-rasar/

Mätningen i stark sammanfattning: Medvind för SD och Jimmie Åkesson samt KD och Ebba Busch Thor. Uppåt för S och C. Problem för regeringsbildningen. Kris för M och Ulf Kristersson.

Prima Victoria: SDs förste ordförande skriver historia

9 maj, 2019

Anders Klarströms memoarbok Prima Victoria omspänner tidsperioden 1965-2000.

Det har spridits talrika myter om Sverigedemokraternas tidiga historia i allmänhet och om dess förste ordförande Anders Klarström i synnerhet. I syfte att ge sin personliga bild av hur det egentligen förhöll sig har Klarström givit ut en memoarbok i tegelstensformat kallad Prima Victoria (2018, 511 sidor). Jag skulle vilja påstå att boken är oumbärlig för den som vill ta del av hur det var på den tiden det begav sig. Boken börjar med Klarströms födelse i Göteborg den 17 december 1965 och slutar med att han flyttar till England 2000.

Vad boken handlar om framgår av denna video innehållande glimtar från Anders Klarströms tal och debattinsatser, manifestationer av olika slag och icke minst de våldsamma angrepp SD-pionjärerna utsattes för från vänsterhåll: https://www.youtube.com/watch?v=MGsMD-6iZGE

Anders Klarström föddes i Högsbo i Göteborg 1965 som den yngsta av tre bröder. Föräldrarna hette Bengt och Gunbritt Klarström. Morfadern Uno Rådlund representerade i många år Socialdemokraterna i Göteborgs stadsfullmäktige. Pappan, som var yrkesofficer, var fackligt aktiv och medlem i Moderata samlingspartiet.

Det stora intresset för Anders Klarström innan han kom att intressera sig för politik var musik. Det var ett intresse som höll i sig även efter det att den politiska banan inletts, och länge drömde unge Anders om en framtid som konsertpianist. Efter att ha misslyckats med att komma in på Musikhögskolan ett antal gånger skrinlades dessa planer – dock kom han genom åren att spela i olika pop/rockband.

Musikaliteten har Sverigedemokraternas förste partiledare gemensamt med den nuvarande ledaren Jimmie Åkesson, vilken som bekant stundom spelar piano i gruppen Bedårande barn. Anders och Jimmie har även en annan sak gemensamt: faiblessen för det svenska folkhemmet.

Tidig SD-propaganda.

Innan Anders Klarström som 22-åring valdes till SDs förste partiledare 1988 var Leif Zeilon (sedermera Ericsson) partiets förste talesperson. Zeilon och Jerker Magnusson var de tongivande aktivisterna under partiets första tid. Enligt Klarström var det dessa två som i huvudsak drev partiet på en daglig basis, även om exempelvis Johan Rinderheim fanns med i bilden. Såväl Zeilon som Magnusson hade varit initiativtagare till den invandringskritiska grupperingen Bevara Sverige Svenskt (BSS).

Om Leif Zeilon, som i likhet med denna bloggare i början av 1970-talet var med i den antikommunistiska och proamerikanska organisationen Demokratisk Allians, skriver Klarström i sin bok bland annat följande (sidan 68); ”Leif var på sätt och vis den som ´upptäckte´mig politiskt. Det var han som föreslog att jag skulle bli talesman. Under åren 1988-91 hade vi en mycket bra relation och jag fick många värdefulla tips från Leif, både inför tv-sändningar såväl som när det gällde partiarbetet i övrigt.”

Enligt Klarström var det även Leif Zeilon som förde in folkhemstanken, den idé som Per Albin Hansson (S) tagit över och utvecklat från den konservative ideologen Rudolf Kjellén, i partiet. Klarström brukade själv i olika sammanhang nämna Hanssons efterträdare som S-ledare och statsminister, Tage Erlander, som ett politiskt föredöme. Zeilon övergav efter några år Sverigedemokraterna och bildade det nationalromantiskt betonade Hembygdspartiet, ett projekt vilket dock snart rann ut i sanden.

Personer jag talat med som fanns med i SD-bilden under de inledande åren har städse framhållit Anders Klarströms talanger som talare och debattör. Att de har rätt blir uppenbart när man tar del av några av Klarströms insatser, exempelvis på den film som länkas till här ovan. Han redogör i boken för åtskilliga av dessa insatser på ett stundom mycket självkritiskt och alltid ärligt sätt.

Jag kan inte bedöma om allt det som Klarström skriver i Prima Victoria är sant och riktigt, men att han är brutalt uppriktig när det gäller de händelser och skeenden han var involverad i såsom han uppfattade dem  tror jag inte att någon behöver tveka om. Det särskiljer honom från nästan alla andra memoarförfattare. Personlig blir författaren när han skriver ingående om sin familj, särskilt det varma förhållandet till fadern. Klarström avslöjar dessutom – taram-taram-taram – att han gillar potatischips och mjölk.

Den numera 53-årige Anders Klarström var en god talare och debattör.

Så är han djupt självkritisk över att han i en intervju i Göteborgs-Posten strax efter slutet av sin karriär som SD-ledare markerade avstånd till såväl Sverigedemokraterna som nationalismen – han behandlar detta ämne i kapitlet ”Sveket” i slutet av sin bok. Det är således sitt eget svek han avser.

Som en röd tråd genom Anders Klarströms skildring av sina år som SD-ledare löper det våld och den åsiktsförföljelse partiet och dess företrädare drabbades av. Det var vanligt att partiets medlemmar och anhängare under sina demonstrationer och manifestationer blev utsatta för grov misshandel , stenkastning och påhopp av olika slag. Detta fortsatte i åtskilliga år också efter Klarströms ordförandetid och är något som även jag, om än i relativt blygsam skala, råkat ut för.

I Göteborg den 9 oktober 1993 slog motdemonstranter utrustade med gatstenar och påkar sönder fönsterrutor för 100 000-tals kronor i centrala Göteborg, ett slags förövning för de våldsamma kravallerna i samband med EU-toppmötet i Göteborg 2000. I Växjö bedriver motdemonstranter den 14 maj 1994 ett veritabelt gatukrig som varar i över fyra timmar. Vänsterpöbeln slår sönder fönster och skadar både SDare och åskådare.

Vidare genomförde vänsteraktivister i samband med firandet av Carl XIIs dödsdag den 30 november våldsamma upplopp i Stockholm 1991, 1992 och 1993. Samma sak inträffar i Lund. Sverigedemokraterna, det måste kraftigt framhållas, har aldrig varit skyldiga till våld och upplopp eller såvitt jag vet ens motdemonstrationer. Partiet har alltid respekterat andras åsikter och deras demokratiska rätt att framföra dessa i form av olika typer av fredliga manifestationer.

Vänsterinriktade historierevisionister har sökt framställa SD som ett ”rasistiskt parti med nazistiska rötter” med bakgrund i ”vit makt-rörelsen”. Inget av detta är sant. SD bildades 1988 av personer vilka företrädesvis kom från Sverigepartiet, Framstegspartiet och Bevara Sverige Svenskt (BSS). Dessa var förvisso alla missnöjesbetonade och invandringskritiska samt ibland tämligen råbarkade i sin retorik men varken nazister, fascister eller rasister.

Sverigedemokraternas Engelbrekts-manifestation i Stockholm 1991. I bakgrunden syns det kungliga slottet.

Vad beträffar påståendena om ”vit makt” är dessa helt gripna ur luften. Den gruppering som åsyftas är sannolikt Vitt ariskt motstånd (VAM), som bildades flera år efter SDs tillkomst. Dock förmådde det dåtida SD inte alltid att hålla vit makt-typer och skinnskallar utanför partiet borta från sina demonstrationer, vilket givetvis är att beklaga.

Anders Klarström framhåller (sidan15):

Det har många gånger talats om SD.s ´rötter´ med en ständig ´guilt by association´ taktik. Personer som innan de kom med i SD, hade sökt sig till odemokratiska partier och rörelser, används  som exempel för att misstänkliggöra SD gång på gång. Men om människor ändrar sina värderingar, tänker om och lämnar odemokratiska rörelser och istället går med i ett demokratiskt parti som SD, har inte partiet då gjort en god samhällsinsats?

Klarström jämför med ledande socialdemokrater som inledde sina politiska gärningar i kommunistiska revolutionssekter. Om sådana exempel talas det tyst eller inte alls. Ett par exempel härvidlag är Anna-Greta Leijon och Marita Ulvskog, vilka båda en gång i tiden var anslutna till KFML som hade väpnad revolution på programmet enligt maoistisk förebild.

För övrigt är Socialdemokraterna, som fram till den ryska revolutionen 1917 tillhörde samma partibildning som kommunisterna, det enda parti i Sverige som faktiskt samarbetat med riktiga nazister, nämligen Tredje rikets regering. Det var en socialdemokratisk regering som 1938 av naziregimen i Berlin krävde att den skulle stämpla ”J” i tyska judars pass. Och det var en socialdemokratiskt dominerad samlingsregering som under kriget genomförde en rad eftergifter gentemot samma regim och bland annat lät beslagta tyskkritiska tidningar.

Vad beträffar Anders Klarström själv har det tjatats om att han tidigare tillhörde det nationalsocialistiska Nordiska rikspartiet (NRP). Det är sant att han var med där under några månader innan han kom på att detta inte var något för honom och tackade för sig. Klarström hade dock ungefär lika mycket att göra med Europeiska Arbetarpartiet (EAP och Moderaterna, men det har av någon anledning aldrig nämnts beträffande Klarströms förflutna. Han förnekar dock att han varit socialdemokrat, vilket ibland har hävdats.

Till höger på bilden SDs förste partitalesman Leif Zeilon (Ericsson). Bredvid honom Ola Sundberg, som var partiets presstalesman i början på 1990-talet och till professionen jonglör.

Jag skulle aldrig ha kunnat tänka mig att gå med i Sverigedemokraterna vid dess tillblivelse, icke minst på grund av dess rätt socialistiskt betonade politik såsom till exempel kravet på bankernas förstatligande. Retoriken var också i radikalaste laget för mig då Anders Klarström var i farten och dessutom upplevde jag, som är klart konservativ och borgerligt sinnad, att betoningen på nationalism var alldeles för accentuerad och aggressiv. På 1990-talet var jag istället med i först Ny Demokrati och därefter det lokala Täljepartiet, vilka jag representerade i fullmäktige och nämnder i Södertälje kommun.

Med detta sagt menar jag ändå det finns god anledning för dagens sverigedemokrater att med viss tacksamhet minnas pionjärer som Anders Klarström och Leif Zeilon utan vilkas insatser partiet aldrig blivit vad det är i dag. Vi behöver inte nödvändigtvis gilla och applådera allt de gjorde och stod för, men vi behöver heller inte acceptera den nidbild av dem som systemmedia trumpetat ut. Klarström var också med och utvecklade SDs första partiprogram och även partiets Europa-politik.

1988, det första året Anders Klarström var partiledare, lyckades SD endast skrapa ihop 1118 röster och kom inte in i någon politisk församling någonstans. De första politiska mandaten tillföll partiet i kommunerna Höör i Skåne och Dals-Ed i Dalsland 1991 – båda besattes för övrigt av kvinnor. 1994, i slutet av Klarströms tid som partiordförande, fick SD 13 954 riksdagsröster och ytterligare kommunal representation. 1995 valdes Mikael Jansson till ny SD-ordförande. Jimmie Åkesson tog över den rollen 2005.

Anders Klarströms bok Prima Victoria är ett viktigt dokument för envar som vill bilda sig en uppfattning om Sverigedemokraternas tidiga historia. Författarens text håller kanske inte Nobelpris-klass och skulle nog ha behövt en opartisk översyn innan den kom i tryck, men Klarström skriver inte desto mindre såväl engagerat som flyhänt. Det rikhaltiga bildmaterialet gör definitivt inte boken sämre.

Slutligen kan jag inte låta bli att undra litet över, varför Anders Klarström valt en latinsk titel för sin bok. Prima Victoria blir i svensk översättning ungefär ”den första segern”. Det kan nämnas att hårdrockbandet Sabatons debutalbum hette Primo Victoria – kan titelvalet ha haft med det att göra? Klarström kan möjligen, om jag får spekulera litet, ha inspirerats av Jimmie Åkessons memoarbok Satis polito. Dessutom blir det liksom litet ”finare” med en latinsk titel.