Posted tagged ‘Jimmie Åkesson’

SKOP juli 2019: KD tappar var fjärde väljare – SD näst största parti

20 juli, 2019

KD-ledaren Ebba Busch Thor har gått i systemmedias fälla.

Det mest uppseendeväckande med SKOPs senaste väljarbarometer är att det tidigare så framgångsrika Kristdemokraterna tappar hela 3,6 procentenheter och landar på 9,2 procent. Anmärkningsvärt är också att Liberalerna noteras för en ökning på 1,7 procentenheter sedan Nyamko Sabuni tog över styret och nu får 5,7 procent jämfört med majmätningen. https://www.nsd.se/nyheter/kristdemokraterna-rasar-i-opinionsmatning-nm5171343.aspx

Sverigedemokraterna ligger numera stabilt på runt 17-20 procent i de flesta opinionsmätningar och får i SKOP juli 18,0 procent, en uppgång om 1,1 procentenhet jämfört med föregående mätning. Det ger det Sverige-vänliga partiet ställningen som landets näst största parti närmast före Moderaterna, som ökar med 0,6 procentenheter upp till 17,0 procent.

Största partibildning är alltfort Socialdemokraterna som ökar marginellt till 25,6 procent, vilket historiskt dock är ett uselt resultat och föga mer än S-partiet hade under Håkan Juholts problematiska tid som partiledare. Mätningens fjärde största parti, Centern, minskar med diminutiva 0,1 procentenhet. För SKOP-mätningens näst största tillbakagång svarar Vänsterpartiet – minus 1,6 procentenheter ner till 8,9 procent.

Minsta partiet är crackpot-partiet Miljöpartiet, som nu antecknas för 4,7 procent, en ökning med jämnt 1 procentenhet.

Jimmie Åkessons Sverigedemokraterna ökar med 1,1 procentenhet och blir landets näst största parti.

SKOPs analytiker Örjan Hultåker citeras på följande sätt om KDs negativa utveckling i opinionen: ”Därmed bryts Kristdemokraternas närmast unika framgång under det senaste året då partiet mer än tredubblade opinionsstödet. Kristdemokraternas tillbakagång sedan maj är statistiskt säkerställd.”

Fortfarande tillskrivs KDs Lars Adaktussons röstningshistoria i Europaparlamentet  avseende abortfågan största ansvaret för partiets debacle; man tappar nu var fjärde väljare. Det passar inte riktigt systemmedias och mainstreampolitikers agenda att huvudorsaken i själva verket är KDs stöd för en mer generös anhöriginvandring, vilken för övrigt träder i kraft samma dag som detta skrivs. https://tommyhansson.wordpress.com/2019/06/27/hogerlajvande-kd-rasar-i-ny-matning/

Katerina Janouch konstaterar på sin blogg Katerina Magasin att KDs partiledare Ebba Busch Thor gått i mainstreammedias fälla. Detta skedde enligt Janouch när Ebba blev tillfrågad om hur hon skullle ställa sig om en judisk familj inte ville fira julafton.

Nyamko Sabunis L avancerar upp till 5,7 procent.

I stället för att påpeka att den väl integrerade judiska befolkningsgruppen, som funnits i Sverige i cirka 250 år och aldrig ställt till några problem, är helt oproblematisk och givetvis får fira eller inte fira julafton bäst den vill, gav Busch Thor ett skakigt svar i stil med att skapas en bättre samhällsgemenskap om man visar intresse att ta till sig det ”nya” landets seder och bruk (Sverige är inget nytt land för judarna). http://katerinamagasin.se/sa-gick-ebba-busch-thor-mainstreammediernas-falla/

Jag kan inte se annat än att det har brustit en hel del i Ebba Busch Thors medieträning. Hon måste för partiets skull lära sig hur man handskas med systemmedias manipulativt illvilliga reportrar och deras fräcka insinuationer.

SKOPs mätning juli 2019 (inom parentes siffrorna för maj):

Socialdemokraterna 25r,6 (25,3)
Sverigedemokraterna 18,0 (16,9)
Moderaterna 17,0 (16,4)
Centerpartiet 9,5 (9,6)
Kristdemokraterna 9,2 (12,8)
Vänsterpartiet 8,9 (10,5)
Liberalerna 5,7 (4,0)
Miljöpartiet 4,7 (3,7)

Sanktioner mot länder som förföljer kristna övervägs i Storbritannien – SD prioriterar sanktioner för förföljelse av homosexuella

10 juli, 2019

Förföljelsen av kristna i världen är värre än någonsin.

Storbritannien skall vara berett att införa sanktioner mot länder som förföljer kristna.

Denna slutsats dras i en rapport om förföljelse av kristna trosbekännare runt om i världen som utrikesminister Jeremy Hunt beställt av det brittiska utrikesdepartementet och som refereras i bland annat i vänstertidningen The Guardian. https://www.theguardian.com/world/2019/jul/08/uk-government-urged-to-take-steps-to-prevent-persecution-of-christians

Hunt har klargjort att han avser att implementera rapportens slutsatser om han skulle väljas till ny brittisk premiärminister.

Det beräknas att cirka en tredjedel av jordens befolkning lider av religionsförföljelse av något slag varav omkring 80 procent är kristna. Merparten av förföljelserna äger rum i Mellanöstern, Afrika och Asien.

”Evidence suggests that acts of violence and other intimidation against Christians are becoming more widespread”, heter det i rapporten som förutom sanktioner även föreslår utbildning i religiös förståelse i syfte att komma till rätta med problemen.

Jag rekommenderar varmt Sverigedemokraternas partiledning att ta del av de brittiska slutsatserna. Om den gör det kanske man kan komma till insikt om att det eventuellt finns ännu angelägnare projekt än att rikta sanktioner mot stater som förföljer homosexuella, vilket partitopparna Jimmie Åkesson och Julia Kronlid föreslår i en debattartikel i Svenska Dagbladet den 6 juli. https://www.svd.se/kapa-bistandet-till-homofientliga-stater

Åkesson och Kronlid anser dessutom att regeringen skall tillsätta ett särskilt sändebud/ambassadör med en egen stab inom ramen för utrikesdepartementet (UD) med uppgift att enbart fokusera på frågor om homoförföljelse. Debattörerna nämner särskilt Bangladesh, Sierra Leone, Uganda och Iran i sammanhanget.

Homosexuella avrättas i Iran.

Jag är helt ense med Åkesson och Kronlid om att förföljelse av homosexuella är ett betydande problem runt om i världen. I Iran, som utmärker sig negativt inom en rad områden när det gäller mänskliga rättigheter, brukar homosexuella hängas i stora lyftkranar på grund av brott mot sharialagarna. Ett barbari utan like som dock inte tycks uppröra HBTQ-rörelsen så att det stör. https://nyheter24.se/nyheter/utrikes/609552-iran-hanger-tre-man-for-gaysex

Det allra bästa hade, enligt min ringa mening, emellertid varit om SD-ledningen yrkat på sanktioner mot länder som kränker mänskliga rättigheter över huvud taget inklusive dem som omfattar kristna, homosexuella och andra grupper. Nu har man valt att fokusera på homosexuella. Om det lyckade i detta överlåter jag åt mina läsare att ta ställning till.

Om katastrofer, klimatnödläge och Moberg-citat – och om den obildade vänstern

8 juli, 2019

Demonstration för att utlysa så kallat klimatnödläge i Göteborg.

Allt handlar numera om Faran, Hotet och Slutet. https://www.expressen.se/kronikorer/johan-hakelius/allt-handlar-numera-om-faran-hotet-och-slutet/

Så lyder rubriken till Johan Hakelius krönika i Expressen den 6 juli. Han syftar på att politiker och media i dessa yttersta av dagar ägnar  oproportionerligt mycket tid och energi åt att måla upp katastrofscenarier där domedagen ständigt hotar att inträffa vilken minut som helst.

Ett uttryck för den nya faiblessen för domedagsretorik leder, menar Hakelius, till populariserandet av ord som tidigare knappast har varit positivt laddade: ”Undantagstillstånd, ett ord som vi brukade förknippa med bananrepubliker och kommunistdiktaturer, har börjat bli populärt och positivt laddat.” Det kan, menar han, röra sig om undantagstillstånd för att komma till rätta med det så kallade klimathotet, stävja invandringen eller bekämpa terrorismen.

Som exempel på katastroftänkandet exemplifierar Hakelius med reaktionerna på Ebba Busch Thors (KD) lunch med Jimmie Åkesson (SD). Både Annie Lööf (C) och Magdalena Andersson (S) gick i taket över det aktuella lunchmötet: enligt den sistnämnda var det så att Busch Thor därvid ”träder över en gräns som vi haft i svensk politik”.

Hakelius: ”Ebba skulle helt enkelt ha hållit sig till fotbolls-VM, den nya säsongen av Big Little Lies och vädret, i den mån det inte räknas som politik numera.”

Med andra ord är gränsöverskridande inte något som skall eftersträvas i finansministerns ögon. Bättre då att hålla sig till det gamla och invanda – aja-baja, Ebba!

En term jag osökt kommer att tänka på i det här sammanhanget är ”klimatnödläge”. Den har sitt ursprung i Australien 2016 och har därefter spritt sig som en löpeld. Exakt vad klimatnödläge innebär är oklart, men vad det handlar om är att klimataktivisterna vill dra igång något slags uppror mot den klimatpolitik som råder i västvärlden. https://www.klimatupplysningen.se/2019/04/14/klimatnodlage-vad-ar-det/

Katastrofscenarier är förmodligen lika gamla som människan själv. De finns mer eller mindre i våra gener som en kvarleva från den tid då våra anfäders tillvaro kunde vältas över ända på grund av okända sjukdomar, angrepp från konkurrerande stammar eller brist på villebråd att jaga.

Många vänsterblivna insåg inte att Jimmie Åkesson citerade Vilhelm Moberg.

Ända in i 1900-talet var uppträdandet av kometer – så kallade hårsvansstjärnor – förknippat med svår ångest och rädsla för att dessa förebådade katastrofer som krig, pestilens och hungersnöd. Så var fallet när Halleys komet behagade visa sig år 1910. Därefter föll kometer ur modet som favoriserade olycksbådare och efterträddes av nattsvarta förutsägelser avseende miljön. https://popularhistoria.se/vetenskap/tecken-i-skyn

Det senaste i katastrofväg är ramaskriet från vänsterliberalerna sedan Jimmie Åkesson i sitt Almedals-tal den 7 juli citerat Vilhelm Mobergs Svensk strävan från 1941, där författaren nämner att det fanns 6,25 miljoner levande svenskar. Vilket det alltså gjorde i början på 1940-talet. Den obildade vänstern utgick naturligtvis från att Åkesson hade uteslutit 3,5 miljoner invånare i dagens Sverige. https://nyheteridag.se/vansterns-frispel-nar-akesson-citerade-vilhelm-moberg-obehagligt-pa-riktigt/

Gamle folkpartisten Olle Wästberg gjorde visserligen avbön när han fick klart för sig att Åkesson citerat nationalskalden Moberg men skyndade sig tillägga, att ”vänsterliberalen” Moberg aldrig skulle ha accepterat Sverigedemokraterna. Något som Wästberg givetvis inte har en susning om.

Sabuni – ännu en i raden av menlösa liberala ledare?

4 juli, 2019

Skall nya partiledaren Nyamko Sabuni kunna få fjong på L-symbolen och göra så att partiet återigen hamnar ovanför riksdagsspärren?

Många av oss sverigedemokrater är obotliga optimister: vi vill så gärna att ledare också för andra partier skall låta sig vägledas av sunt förnuft och i alla fall en smula realism i synen på livet och samhället. Det är därför vi blir glada när partiledare som Ebba Busch Thor (KD) och Nyamko Sabuni (L) säger bra saker. Tyvärr brukar glädjen i regel inte vara särskilt länge.

Exempelvis applåderade vi när Busch Thor menade att vi behöver en stramare invandringspolitik. Bara för att några dagar senare i en omröstning i riksdagen ställa sig bakom ett regeringsförslag om riktlinjer för en mer generös anhöriginvandring. Upp som en sol, ner som en pannkaka. Nåväl, Ebba morskade sedan upp sig så pass att hon lunchade tillsammans med vår partiledare Jimmie Åkesson och diskuterade samverkan i vissa sakfrågor. https://www.dagen.se/nyheter/busch-thor-kritiseras-efter-lunch-med-akesson-1.1548831

När Liberalerna skulle välja en efterträdare till avgående partiledaren Jan Björklund höll många av oss SDare tummarna för Nyamko Sabuni, som visade prov på åtskilligt sunt förnuft under sin tid som statsråd i Reinfeldts regeringar. Så pass att hon tvingades bort som minister och övergick till det privata näringslivet. (I och för sig höll några av mina partikamrater på Erik Ullenhag med motiveringen, att denne ganska säkert skulle få Liberalerna att ramla ur riksdagen).

Det tog dock inte speciellt lång tid innan i alla fall denna bloggare drabbades av den från Shakespeares skådespel ”Hamlet” kända eftertankens kranka blekhet vad beträffar Nyamko Sabuni. Eller vad sägs om detta citat från en intervju: ”De enda som vi ser just nu som är nära oss är Centerpartiet. Jag skulle önska att vi fick en liberal kraft i mitten och att vi två kan bilda regering.” https://www.svt.se/nyheter/inrikes/nyamko-sabuni-vill-styra-tillsammans-med-centern

En minoritetsregering bestående av Centern och Liberalerna. Det skulle innebära ett återupplivande av regeringen Fälldin III, en minoritetskoalition mellan Thorbjörn Fälldins Centern och Ola Ullstens Folkpartiet som ägde bestånd 1981-82. Om Sabuni tycker detta vore en framkomlig väg att gå för Sverige kan jag bara skaka på huvudet. https://sv.wikipedia.org/wiki/Regeringen_F%C3%A4lldin_III

Vill Sabuni återuppliva regeringen Fälldin III? På bilden partiledarna Thorbjörn Fälldin (C) och Ola Ullsten (FP).

Nyamko Sabuni tänker sig tydligen ett återupplivande av den borgerliga alliansen, en konstellation som med Januariöverenskommelsen mellan S, MP, C och L med alla realistiska mått mätt måste anses vara stendöd. Så här har den nya L-ledaren uttryckt förutsättningarna för en återuppstånden allians: ”Om Alliansen ska återuppstå måste Kristdemokraterna och Moderaterna röra sig mot mitten igen. Vi kommer inte att förhandla med SD.”

Sammanfattningsvis måste således KD i Sabunis perspektiv välja mellan Liberalerna och Sverigedemokraterna. Det finns naturligtvis ytterligare ett alternativ – att L rör sig åt höger och därmed återupprättar det liberala partiets rykte som ett icke-socialistiskt parti efter den nesliga Jök-överenskommelsen. Tyvärr finns dock inte den möjligheten på Nyamko Sabunis agenda.

Sabunis Almedals-debut kom som en bekräftelse på att hon i princip kör på i samma hjulspår som Björklund och Ullenhag. Hennes påtagligt nervösa tal var, med ett par undantag, en samling politiskt korrekta klyschor staplade på varandra. Litet Greta-varning blev det när Sabuni orerade om klimatet och pläderade för något slags elvägar för lastbilar.

I övrigt lovade Sabuni att möjliggöra att ”framtidsångest kan bytas mot framtidstro” (vem vill inte se en sådan utveckling?); att verka mot hederskultur och våld mot barn samt förbättra integrationen (knappast någon är emot detta); att ta itu med våldsbejakande extremism både från så kallade främlingsfientliga och islamister (det hade blivit ännu trovärdigare om hon också nämnt våldsvänstern).

Sabuni kunde vidare inte avhålla sig från att ge en indirekt känga till Sverigedemokraterna med orden: ”Låt inte främlingsfientliga krafter kidnappa vår gemenskap, vår flagga eller begreppet Sverige-vän.” Man frågar sig då osökt: vilken gemenskap? Sverige har genom sjuklöverpartiernas politik blivit ett alltmer segregerat samhälle med ökande klyftor och allt mindre gemenskap. https://www.expressen.se/nyheter/nyamko-sabuni-talar-i-almedalen/

Litet Greta-varning var det när den nya L-ledaren berörde klimat och miljö.

Något jag emellertid gärna vill ge Nyamko Sabuni en eloge för är hennes avvisande av identitetspolitiken – som svart partiledare ser hon sig alltså inte som en representant för afrosvenskarma, vilket hedrar henne.

”Jag inbillar mig inte ett ögonblick att min uppgift blir lätt”, underströk slutligen Sabuni i Almedals-talet. Hon sade sig därför inte kunna lova att bli en väljarmagnet av Marit Paulsens klass. Jag kan bara ge henne rätt i detta. Det är troligt att många, och då inte bara SDare, redan är besvikna över att Nyamko Sabuni tycks vara ännu en i raden av ganska menlösa liberala ledare som inte riktigt vågar ta språnget ut i verkligheten som den faktiskt är.

SD ökar mest – stöd för ökad anhöriginvandring sänker KD

21 juni, 2019

DN/Ipsos juni 2019: SD rusar, KD rasar.

SD rusar, KD rasar.

Så skulle man i starkt komprimerad form kunna sammanfatta DN/Ipsos mätning för juni 2019. Således ökar Sverigedemokraterna mest av alla partier och går upp med 2 procentenheter till 19 procent jämfört med föregående mätning. Kristdemokraterna rasar å sin sida med hela 4 procentenheter ner till 8 procent. https://www.expressen.se/nyheter/kd-rasar-i-ny-matning-tappar-var-tredje-valjare/

”Det är uppenbart att Adaktusson-affären har haft betydelse”, citeras Ipsos Nicklas Källebring i Expressen. Den etablerade klokskapens ansträngningar att ge Lars Adaktussons abortrelaterade röstningsstatistik i Europaparlamentet skulden för KD-nedgången övertygar dock inte. Särskilt inte som Ipsos konstaterar, att det främst är män och äldre som lämnat KD till förmån för M och SD.

Att denna väljarkategori skulle överge KD på grund av just abortfrågan måste anses vara näst intill otroligt. Den verkliga orsaken till megatappet är med till visshet gränsande sannolikhet istället KDs beslut att i en riksdagsomröstning liera sig med de övriga fem partier som vill. underlätta en ökad anhöriginvandring och därmed bädda för ett nytt migrationskaos. https://www.expressen.se/nyheter/sd-ilskan-mot-kd-efter-nya-invandringsbeslutet/

Endast Moderaterna och Sverigedemokraterna röstade nej till det nya invandringsbeslutet. Det skall också påpekas att Kristdemokratiska ungdomsförundet (KDU) var emot KDs linje och därmed visade större mognad än moderpartiet. KDs Ebba Busch Thor meddelade för inte så länge sedan att Sverige behöver en stramare invandringspolitik – röstningen om anhöriginvandringen går stick i stäv med denna påstådda föresats. http://www.blt.se/ledare/stram-invandringspolitik-sa-kd-rostar-for-okad-invandring/

Det enda övriga partiet som minskar i DN/Ipsos undersökning är Socialdemokraterna, som går ner en procentenhet till 25 procent. S förblir dock som väntat det största partiet. M (17), MP (5) samt L (5) ökar samtliga med 1 procentenhet. Vänsterpartiet (10) och Centerpartiet (9) ligger båda kvar på samma noteringar som i föregående Ipsos-mätning.

Landets sverigedemokrater har anledning glädjas åt de senaste DN/Ipso-siffrornas. På bilden medlemmar i SD Södertälje tillsammans med partiledaren Jimmie Åkesson. Foto: SD

Det hedrar inte KD-ledningen med kuttersmycket Ebba Busch Thor i spetsen att den nu emfatiskt söker skylla nedgången på Lars Adaktusson och det faktum, att denne under sin tid som EU-parlamentariker vid 22 tillfällen röstat mot abort. Adaktussons abortröstande har nämligen varit principiellt helt korrekt: abortfrågan tillhör de sociala frågor som enligt gällande EU-fördrag skall beslutas om på nationell nivå och inte något som EU skall fatta beslut om.

Adaktussons parti borde med denna bevekelsegrund rimligen ha backat upp sin representant och inte, som det nu gör, kasta honom under bussen. Lars Adaktusson har emellertid sett vartåt det barkar och kungjort att han lämnar KDs partiledning samt avstår från att kandera för omval som partiets andre vice ordförande. I ett vidare perspektiv måste hans framtid inom Kristdemokraterna betraktas som högst osäker.

Bland dem som uttalat sitt stöd för Lars Adaktussons abortröstning i Europaparlamentet märks den förre partiledaren Alf Svensson. https://www.varldenidag.se/nyheter/alf-svensson-star-upp-for-lars-adaktusson/repsev!gAqmaa9iPg07vKDRto79mw/

Jag har genom åren mestadels sett på KD med en viss välvilja och vid några tillfällen även röstat på partiet i olika val. Samtidigt har jag kunnat konstatera, att de frågor som kommit att engagera partiet tillvaratas av andra partier på ett ej sällan bättre sätt än KD. Jag hävdade därför i en bloggtext 2013 att KD är partiet som inte behövs https://tommyhansson.wordpress.com/2013/11/18/kd-partiet-som-inte-behovs/

Lars Adaktusson kastas under bussen av Ebba Busch Thor. Foto: Riksdagen

Jag menar nog att denna fråga fortfarande är högst relevant. När partiet offrar sina traditionella ståndpunkter avseende abort och homosexualitet – Ebba Busch Thor har nyligen deklarerat att hon tänker gå med i den kommande Pride-paraden i Stockholm – på den politiska korrekthetens altare samt stödjer ett riksdagsbeslut som möjliggör en ny invandringskris får det faktiskt räkna med att ifrågasättas.

Medvind för SD och KD i nya Demoskop

13 maj, 2019

 

Väljaropinionen i maj 2019 enligt Expressen/Demoskop.

Socialdemokraterna, Sverigedemokraterna och Kristdemokraterna ökar alla med 1,2 procentenheter i Expressen/Demoskops opinionsmätning i maj 2019. S landar således på 26,6 procent under det att SD får 19,2 och KD 11,5 procent. Därmed har S och SD brutit en nedåtgående trend. KD å sin sida går från klarhet till klarhet i de flesta mätningar. https://samtiden.nu/2019/05/demoskop-sd-okar-i-maj/

Den aktuella mätningen visar att de partier som ingick i den så kallade Januariöverenskommelsen (Jök) och därmed bildar regeringsunderlag har det fortsatt besvärligt, även om S med sina 26,6, C 9,1 och L med 3,1 procent faktiskt går framåt något. MP kan glädja sig åt att med 4,3 procent hamna ovanför riksdagsspärren men minskar med 0,2 procentenheter.

Bland de så kallade konservativa oppositionspartierna backar Moderaterna ner till 15,7 procent, en tillbakagång med nästan 1 procentenhet. Tillhopa samlar S, M och KD ihop 46,4 procent medan partierna i regeringsunderlaget noteras för 43,1 procent.

Lägger man till V bland de senare partierna blir det ett komfortabelt försprång för de rödgröna partierna i kombination med renegaterna från den borgerliga alliansen C och L. Översätter man opinionssiffrorna till mandat i riksdagen blir det 179 mot 170.

SDs Jimmie Åkesson åtnjuter det fjärde största förtroendet bland partiledarna. Här på valturné i Kiruna.

Expressen/Demoskop har även genomfört en mätning avseende förtroendet för partiledarna. Här toppar KDs Ebba Busch Thor överlägset med 45 procent. Intressant att notera är att i takt med Ebbas frammarsch så intensifieras de ohemula angreppen på hennes person. Ja, det verkar nästan som om KD och Ebba Busch Thor övertagit SDs och Jimmie Åkessons gamla roll som slagpåsar för de politiskt korrekta.

Stefan Löfven och Jonas Sjöstedt kommer långt efter på 34  procent, medan SDs Jimmie Åkessons skuggar med 32 procent. Det är för Lövfens del en minskning med icke mindre än 4 procentenheter. Samma tapp blir det för M-ledaren Ulf Kristersson som nu får nöja sig med 28 procents förtroende. Härnäst kommer Annie Lööf (C) på 22 procent, Jan Björklund (L) på 17 procent och Isabella Lövin (MP) på 14 procent.

I den absoluta botten på förtroendeligan återfinns det nyvalda MP-språkröret Per Bolund med 12 procent.

Johan Forssell – tänkbar efterträdare till Ulf Kristersson som M-ledare.

Att Ulf Kristersson och hans parti  tappar förtroendemässigt kommer absolut inte som någon överraskning för denna bloggare. Karl´n har ungefär lika mycket karisma som en avslagen julmust, och det skulle förvåna mig mycket om Moderaterna inte har börjat se sig om efter en tänkbar efterträdare. Som jag ser det bör partiets rättspolitiske talesperson Johan Forsell i så fall ligga hyfsat bra till. https://www.expressen.se/nyheter/smallen-for-lofven-fortroendet-rasar/

Mätningen i stark sammanfattning: Medvind för SD och Jimmie Åkesson samt KD och Ebba Busch Thor. Uppåt för S och C. Problem för regeringsbildningen. Kris för M och Ulf Kristersson.

Prima Victoria: SDs förste ordförande skriver historia

9 maj, 2019

Anders Klarströms memoarbok Prima Victoria omspänner tidsperioden 1965-2000.

Det har spridits talrika myter om Sverigedemokraternas tidiga historia i allmänhet och om dess förste ordförande Anders Klarström i synnerhet. I syfte att ge sin personliga bild av hur det egentligen förhöll sig har Klarström givit ut en memoarbok i tegelstensformat kallad Prima Victoria (2018, 511 sidor). Jag skulle vilja påstå att boken är oumbärlig för den som vill ta del av hur det var på den tiden det begav sig. Boken börjar med Klarströms födelse i Göteborg den 17 december 1965 och slutar med att han flyttar till England 2000.

Vad boken handlar om framgår av denna video innehållande glimtar från Anders Klarströms tal och debattinsatser, manifestationer av olika slag och icke minst de våldsamma angrepp SD-pionjärerna utsattes för från vänsterhåll: https://www.youtube.com/watch?v=MGsMD-6iZGE

Anders Klarström föddes i Högsbo i Göteborg 1965 som den yngsta av tre bröder. Föräldrarna hette Bengt och Gunbritt Klarström. Morfadern Uno Rådlund representerade i många år Socialdemokraterna i Göteborgs stadsfullmäktige. Pappan, som var yrkesofficer, var fackligt aktiv och medlem i Moderata samlingspartiet.

Det stora intresset för Anders Klarström innan han kom att intressera sig för politik var musik. Det var ett intresse som höll i sig även efter det att den politiska banan inletts, och länge drömde unge Anders om en framtid som konsertpianist. Efter att ha misslyckats med att komma in på Musikhögskolan ett antal gånger skrinlades dessa planer – dock kom han genom åren att spela i olika pop/rockband.

Musikaliteten har Sverigedemokraternas förste partiledare gemensamt med den nuvarande ledaren Jimmie Åkesson, vilken som bekant stundom spelar piano i gruppen Bedårande barn. Anders och Jimmie har även en annan sak gemensamt: faiblessen för det svenska folkhemmet.

Tidig SD-propaganda.

Innan Anders Klarström som 22-åring valdes till SDs förste partiledare 1988 var Leif Zeilon (sedermera Ericsson) partiets förste talesperson. Zeilon och Jerker Magnusson var de tongivande aktivisterna under partiets första tid. Enligt Klarström var det dessa två som i huvudsak drev partiet på en daglig basis, även om exempelvis Johan Rinderheim fanns med i bilden. Såväl Zeilon som Magnusson hade varit initiativtagare till den invandringskritiska grupperingen Bevara Sverige Svenskt (BSS).

Om Leif Zeilon, som i likhet med denna bloggare i början av 1970-talet var med i den antikommunistiska och proamerikanska organisationen Demokratisk Allians, skriver Klarström i sin bok bland annat följande (sidan 68); ”Leif var på sätt och vis den som ´upptäckte´mig politiskt. Det var han som föreslog att jag skulle bli talesman. Under åren 1988-91 hade vi en mycket bra relation och jag fick många värdefulla tips från Leif, både inför tv-sändningar såväl som när det gällde partiarbetet i övrigt.”

Enligt Klarström var det även Leif Zeilon som förde in folkhemstanken, den idé som Per Albin Hansson (S) tagit över och utvecklat från den konservative ideologen Rudolf Kjellén, i partiet. Klarström brukade själv i olika sammanhang nämna Hanssons efterträdare som S-ledare och statsminister, Tage Erlander, som ett politiskt föredöme. Zeilon övergav efter några år Sverigedemokraterna och bildade det nationalromantiskt betonade Hembygdspartiet, ett projekt vilket dock snart rann ut i sanden.

Personer jag talat med som fanns med i SD-bilden under de inledande åren har städse framhållit Anders Klarströms talanger som talare och debattör. Att de har rätt blir uppenbart när man tar del av några av Klarströms insatser, exempelvis på den film som länkas till här ovan. Han redogör i boken för åtskilliga av dessa insatser på ett stundom mycket självkritiskt och alltid ärligt sätt.

Jag kan inte bedöma om allt det som Klarström skriver i Prima Victoria är sant och riktigt, men att han är brutalt uppriktig när det gäller de händelser och skeenden han var involverad i såsom han uppfattade dem  tror jag inte att någon behöver tveka om. Det särskiljer honom från nästan alla andra memoarförfattare. Personlig blir författaren när han skriver ingående om sin familj, särskilt det varma förhållandet till fadern. Klarström avslöjar dessutom – taram-taram-taram – att han gillar potatischips och mjölk.

Den numera 53-årige Anders Klarström var en god talare och debattör.

Så är han djupt självkritisk över att han i en intervju i Göteborgs-Posten strax efter slutet av sin karriär som SD-ledare markerade avstånd till såväl Sverigedemokraterna som nationalismen – han behandlar detta ämne i kapitlet ”Sveket” i slutet av sin bok. Det är således sitt eget svek han avser.

Som en röd tråd genom Anders Klarströms skildring av sina år som SD-ledare löper det våld och den åsiktsförföljelse partiet och dess företrädare drabbades av. Det var vanligt att partiets medlemmar och anhängare under sina demonstrationer och manifestationer blev utsatta för grov misshandel , stenkastning och påhopp av olika slag. Detta fortsatte i åtskilliga år också efter Klarströms ordförandetid och är något som även jag, om än i relativt blygsam skala, råkat ut för.

I Göteborg den 9 oktober 1993 slog motdemonstranter utrustade med gatstenar och påkar sönder fönsterrutor för 100 000-tals kronor i centrala Göteborg, ett slags förövning för de våldsamma kravallerna i samband med EU-toppmötet i Göteborg 2000. I Växjö bedriver motdemonstranter den 14 maj 1994 ett veritabelt gatukrig som varar i över fyra timmar. Vänsterpöbeln slår sönder fönster och skadar både SDare och åskådare.

Vidare genomförde vänsteraktivister i samband med firandet av Carl XIIs dödsdag den 30 november våldsamma upplopp i Stockholm 1991, 1992 och 1993. Samma sak inträffar i Lund. Sverigedemokraterna, det måste kraftigt framhållas, har aldrig varit skyldiga till våld och upplopp eller såvitt jag vet ens motdemonstrationer. Partiet har alltid respekterat andras åsikter och deras demokratiska rätt att framföra dessa i form av olika typer av fredliga manifestationer.

Vänsterinriktade historierevisionister har sökt framställa SD som ett ”rasistiskt parti med nazistiska rötter” med bakgrund i ”vit makt-rörelsen”. Inget av detta är sant. SD bildades 1988 av personer vilka företrädesvis kom från Sverigepartiet, Framstegspartiet och Bevara Sverige Svenskt (BSS). Dessa var förvisso alla missnöjesbetonade och invandringskritiska samt ibland tämligen råbarkade i sin retorik men varken nazister, fascister eller rasister.

Sverigedemokraternas Engelbrekts-manifestation i Stockholm 1991. I bakgrunden syns det kungliga slottet.

Vad beträffar påståendena om ”vit makt” är dessa helt gripna ur luften. Den gruppering som åsyftas är sannolikt Vitt ariskt motstånd (VAM), som bildades flera år efter SDs tillkomst. Dock förmådde det dåtida SD inte alltid att hålla vit makt-typer och skinnskallar utanför partiet borta från sina demonstrationer, vilket givetvis är att beklaga.

Anders Klarström framhåller (sidan15):

Det har många gånger talats om SD.s ´rötter´ med en ständig ´guilt by association´ taktik. Personer som innan de kom med i SD, hade sökt sig till odemokratiska partier och rörelser, används  som exempel för att misstänkliggöra SD gång på gång. Men om människor ändrar sina värderingar, tänker om och lämnar odemokratiska rörelser och istället går med i ett demokratiskt parti som SD, har inte partiet då gjort en god samhällsinsats?

Klarström jämför med ledande socialdemokrater som inledde sina politiska gärningar i kommunistiska revolutionssekter. Om sådana exempel talas det tyst eller inte alls. Ett par exempel härvidlag är Anna-Greta Leijon och Marita Ulvskog, vilka båda en gång i tiden var anslutna till KFML som hade väpnad revolution på programmet enligt maoistisk förebild.

För övrigt är Socialdemokraterna, som fram till den ryska revolutionen 1917 tillhörde samma partibildning som kommunisterna, det enda parti i Sverige som faktiskt samarbetat med riktiga nazister, nämligen Tredje rikets regering. Det var en socialdemokratisk regering som 1938 av naziregimen i Berlin krävde att den skulle stämpla ”J” i tyska judars pass. Och det var en socialdemokratiskt dominerad samlingsregering som under kriget genomförde en rad eftergifter gentemot samma regim och bland annat lät beslagta tyskkritiska tidningar.

Vad beträffar Anders Klarström själv har det tjatats om att han tidigare tillhörde det nationalsocialistiska Nordiska rikspartiet (NRP). Det är sant att han var med där under några månader innan han kom på att detta inte var något för honom och tackade för sig. Klarström hade dock ungefär lika mycket att göra med Europeiska Arbetarpartiet (EAP och Moderaterna, men det har av någon anledning aldrig nämnts beträffande Klarströms förflutna. Han förnekar dock att han varit socialdemokrat, vilket ibland har hävdats.

Till höger på bilden SDs förste partitalesman Leif Zeilon (Ericsson). Bredvid honom Ola Sundberg, som var partiets presstalesman i början på 1990-talet och till professionen jonglör.

Jag skulle aldrig ha kunnat tänka mig att gå med i Sverigedemokraterna vid dess tillblivelse, icke minst på grund av dess rätt socialistiskt betonade politik såsom till exempel kravet på bankernas förstatligande. Retoriken var också i radikalaste laget för mig då Anders Klarström var i farten och dessutom upplevde jag, som är klart konservativ och borgerligt sinnad, att betoningen på nationalism var alldeles för accentuerad och aggressiv. På 1990-talet var jag istället med i först Ny Demokrati och därefter det lokala Täljepartiet, vilka jag representerade i fullmäktige och nämnder i Södertälje kommun.

Med detta sagt menar jag ändå det finns god anledning för dagens sverigedemokrater att med viss tacksamhet minnas pionjärer som Anders Klarström och Leif Zeilon utan vilkas insatser partiet aldrig blivit vad det är i dag. Vi behöver inte nödvändigtvis gilla och applådera allt de gjorde och stod för, men vi behöver heller inte acceptera den nidbild av dem som systemmedia trumpetat ut. Klarström var också med och utvecklade SDs första partiprogram och även partiets Europa-politik.

1988, det första året Anders Klarström var partiledare, lyckades SD endast skrapa ihop 1118 röster och kom inte in i någon politisk församling någonstans. De första politiska mandaten tillföll partiet i kommunerna Höör i Skåne och Dals-Ed i Dalsland 1991 – båda besattes för övrigt av kvinnor. 1994, i slutet av Klarströms tid som partiordförande, fick SD 13 954 riksdagsröster och ytterligare kommunal representation. 1995 valdes Mikael Jansson till ny SD-ordförande. Jimmie Åkesson tog över den rollen 2005.

Anders Klarströms bok Prima Victoria är ett viktigt dokument för envar som vill bilda sig en uppfattning om Sverigedemokraternas tidiga historia. Författarens text håller kanske inte Nobelpris-klass och skulle nog ha behövt en opartisk översyn innan den kom i tryck, men Klarström skriver inte desto mindre såväl engagerat som flyhänt. Det rikhaltiga bildmaterialet gör definitivt inte boken sämre.

Slutligen kan jag inte låta bli att undra litet över, varför Anders Klarström valt en latinsk titel för sin bok. Prima Victoria blir i svensk översättning ungefär ”den första segern”. Det kan nämnas att hårdrockbandet Sabatons debutalbum hette Primo Victoria – kan titelvalet ha haft med det att göra? Klarström kan möjligen, om jag får spekulera litet, ha inspirerats av Jimmie Åkessons memoarbok Satis polito. Dessutom blir det liksom litet ”finare” med en latinsk titel.