Posted tagged ‘Mellanöstern’

Ett misstag av Trump att dumpa NSC-chefen John Bolton – men Iran applåderar

12 september, 2019

John Bolton hyllades vid sin avgång som en hjälte av Republican Jewish Coalition.

Den 10 september deklarerade USAs president Donald J. Trump på Twitter att han hade avskedat sin nationelle säkerhetsrådgivare, John Bolton, på grund av allvarliga meningsskiljaktigheter om den amerikanska utrikespolitiken, främst i Iran-frågan. 20 minuter senare twittrade Bolton att han inte alls fått sparken utan avgått självmant. Oavsett hur det nu var försvinner med Bolton en regeringsmedlem som hade kunnat dämpa Trumps isolationistiska tendenser. https://www.aljazeera.com/news/2019/09/bolton-fired-disagreeing-trump-iran-report-190912080326471.html

Den 70-årige John Bolton var bland mycket annat en varm Israel-vän. Det är därför inte konstigt att Moshe Ya´ alon, som var Israels försvarsminister 2013-16, uttryckt som sin mening att Boltons avgång som chef för USAs National Security Council (NSC), är ”dåliga nyheter för Israel”. I likhet med Bolton förordar Ya´alon en tuff attityd mot Mellanöstern-regionens skurkstat nummer 1, mullornas Iran. Det är betecknande att Trump kort tid efter Boltons avgång förklarade sig villig att villkorslöst träffa den iranske presidenten Hassan Rouhani. https://www.timesofisrael.com/what-does-john-boltons-departure-mean-for-israel/

John Bolton var huvudarkitekt bakom handelsmötet i Bahrain i juni i år syftande till att belysa den ekonomiska delen av möjligheterna att få ett slut på konflikten mellan Israel och de palestinaarabiska enheterna. Bolton var starkt kritisk till att de senare bojkottade mötet på grund av USAs roll; dock deltog på privat basis en grupp palestinaarabiska affärsmän i mötet.

Innan John Bolton i april 2018 utsågs till NSC-chef uttryckte han sitt helhjärtade stöd för Trump-administrationens beslut att erkänna Israels huvudstad Jerusalem som just huvudstad och flyttningen av den amerikanska ambassaden från Tel Aviv till Jerusalem. Vid sin hastiga avgång hyllades Bolton av Republican Jewish Coalition (RJC) och andra judiska organisationer i USA för sina insatser.

Matt Brooks, executive director för RJC, twittrade följande: ”Ambassador Bolton, thank you for your longstanding friendship, moral clarity and passionate defense of America and our allies, especially Israel.”

John Robert Bolton föddes i Baltimore i den amerikanska delstaten Maryland den 20 november 1948. Hans far var brandman och ett föredöme för sonen John med sin pliktkänsla. Boltons förakt för den etablerade eliten växte under hans tid som juridikstudent vid Yale-universiteten. Han var vid denna studentvänsterns förlovade tid något så exotiskt som en konservativ försvarare av USAs engagemang i Vietnam och Indokina. Bolton kom dock aldrig att tjänstgöra i Vietnam utan nöjde sig med att, i likhet med den senare presidenten George W. Bush, ansluta sig till Nationalgardet. https://en.wikipedia.org/wiki/John_R._Bolton

Under sin tid som Yale-student hann John Bolton med att under sommaren 1972 vara praktikant hos vicepresident Spiro Agnew. Efter sin examen 1974 anslöt sig Bolton till advokatfirman Covington & Burling i Washington, D. C. där han hade sin arbetsplats 1974-81 samt 1983-85. 1993-99 var han partner hos Lerner, Reed, Bolton & McManus. Han hade vidare en rad befattningar inom såväl Reagan- som Bush-administrationerna och var skyddsling till den konservative senatorn Jesse Helms (1921-2008) från North Carolina. https://en.wikipedia.org/wiki/Jesse_Helms

Sommaren 1972 praktiserade John Bolton hos vicepresident Spiro Agnew.

2001-05 var Bolton Under Secretary of State for Arms Control and International Security innan han av president George W. Bush utsågs till USAs FN-ambassadör som efterträdare till Anne Patterson. Att den utrikespolitiske ”höken” John Bolton var ett kontroversiellt val framgår av att Bush utnämnde honom under en period då kongressen hade uppehåll och det inte var möjligt för senaten att underkänna hans kandidatur. När sedan demokraterna segrade i mellanårsvalet till kongressen 2006 avsattes Bolton och avgick formellt den 31 december 2006.

Efter sin tid som FN-ambassadör kom Bolton bland annat att fungera som kommentator i den konservativt betonade Fox News Channel. Han var också utrikespolitisk rådgivare åt senator Mitt Romney då denne 2012 var republikanernas kandidat i ett val som vanns av demokraternas Barack Obama. Innan Bolton av Donald Trump utnämndes till nationell säkerhetsrådgivare var han bland annat 2013-18 ordförande i den konservativa och islamkritiska tankesmedjan Gatestone Institute. https://en.wikipedia.org/wiki/Gatestone_Institute

John Bolton har med rätta kallats såväl konservativ som en utrikespolitisk hök som menar att Förenta staterna bör ha en aktiv roll på den globala arenan och gripa in militärt där så kan anses befogat. Däremot förnekar han att han skulle vara neokonservativ, vilket ofta påstås. Såvitt jag kan se har han alldeles rätt i det.

Den neokonservativa ideologiska inriktningen har sitt ursprung i 1960-talets USA, då en rad tidigare vänsterinriktade ”hökar” bröt med det demokratiska partiet på grund av vad de uppfattade som dettas växande pacifism och i stället blev konservativa republikaner. Då John Bolton aldrig varit vare sig demokrat eller vänsterinriktad stämmer han inte in på definitionen av vad en neoconservative är. https://en.wikipedia.org/wiki/Neoconservatism

Orsaken till att Trump 2018 utsåg John Bolton att efterträda NSC-chefen H. R. McMaster var enligt uppgift att han sett och hört Bolton som kommentator på Fox News och låtit sig vederbörligen imponeras, låt vara att Trump skall ha irriterat sig på Boltons karaktäristiskt buskiga mustasch. Följaktligen togs Bolton med på Trump-skutan trots att det fanns klara ideologiska och filosofiska skiljelinjer mellan de båda männen.

Trump kan knappast ha varit omedveten om att Bolton under flera decennier upprepade gånger pläderat för att USA skulle ingripa militärt på olika håll i världen såsom i Irak 2003. Bolton har städse förordat en mer offensiv amerikansk hållning i exempelvis Iran, Nordkorea, Libyen och Syrien under det att Trump velat trappa ner USAs internationella åtaganden också i områden och länder där amerikanerna har en lång tradition av engagemang av typ Europa och Korea.

När det gäller Korea har Bolton citerats på följande sätt: ”It´s important to stand behind our South Korean allies, but if we pay heed to the lesson of history, talking to North Korea would be fruitless.” Det kan råda liten tvekan om att Bolton här har alldeles rätt – Nordkorea har alltid varvat en försonlig attityd med krigiska tongångar och upprepade gånger lurat skjortan av naiva amerikanska och sydkoreanska statsmän som Jimmy Carter och Kim Dae-jung. Det finns en viss risk att Donald Trump utan Bolton som rådgivare kommer att sälla sig till denna skara.

John Bolton sammanträffade  med Mongoliets president Khaltmaagiin Battulga i Ulaanbaatar den 1 juli 2019.

I början av sin ämbetstid använde Trump ofta hårda ord mot ”raketmannen” Kim Jong-un i Nordkorea och underströk att han hade en mycket större kärnvapenknapp än denne. Efter hand har han blivit mer försonlig och skrev historia då han tog en promenad tillsammans med den nordkoreanske diktatorn i den demilitariserade zonen mellan Nord- och Sydkorea den 30 juni i år. Samtidigt var Bolton på diplomatiskt uppdrag i Mongoliet  – en inte fullt lika uppmärksammad internationell händelse. https://www.straitstimes.com/asia/east-asia/trump-proposed-dmz-meeting-in-letter-to-north-koreas-kim-jong-un-before-visit-asahi

Ytterligare en central utrikespolitisk fråga där Bolton och Trump har haft divergerande synsätt är Ryssland. Bolton, som är skarpt kritisk till Rysslands president  Vladimir Putin, menade att de ryska försöken att påverka den amerikanska inrikespolitiken i samband med det senaste presidentvalet varit liktydiga med ”an act of war”. Han var också en betydelsefull aktör bakom den amerikanska administrationens beslut att säga upp 1987 års avtal med det dåvarande Sovjetunionen om begränsning av nukleära medeldistansrobotar.

Andra särskiljande frågor har varit Afghanistan, där Bolton varit emot förhandlingar med talibanerna; Venezuela, där Bolton till skillnad från Trump velat störta den socialistiske diktatorn Nicolas Maduro; Iran där Trump tycks ha mjuknat avsevärt vilket som framgått ovan märkbart oroar Israel. Bolton har vidare aldrig varit någon större vän av FN: i ett uttalande 1994, långt innan han blev FN-ambassadör, menade Bolton att om FN-skrapan i New York skulle mista tio våningar skulle det inte göra ”a bit of difference”.

Donald Trump var redan när han välkomnade John Bolton i sin administration väl medveten om att det fanns tydliga skillnader mellan Boltons och presidentens och Trump-gängets synsätt i olika frågor. I maj i år pekade Trump i ett uttalande på dessa skillnader men sade samtidigt att detta var OK och att de balanserade varandra. Till slut blev dock olikheterna uppenbarligen för många och stora, enkannerligen när det gäller Iran, och Bolton utestängdes från viktiga möten inom administrationen innan han slutligen tvingades bort. Det återstår att se vem som blir Boltons efterträdare. https://www.malaymail.com/news/world/2019/09/11/john-bolton-warrior-in-white-house-goes-out-swinging/1789283

Till slut skar det sig mellan Trump och Bolton.

Jag har alltid uppskattat John Boltons offensivt utrikespolitiska hållning och tror att det var ett misstag av Trump, som jag likaledes uppskattar, att dumpa honom. Risken är nu att Trump kommer att omge sig med idel ja-sägande nickedockor som inte har kraft eller vilja att informera honom om när han är på väg att fatta mindre lyckade eller rentav katastrofala beslut. Verkligt illavarslande är att Iran applåderat Boltons avgång. https://www.youtube.com/watch?v=3JVggumOoFk

 

 

 

 

FN-råd pekar ut Israel som värsta kvinnoförtryckare i bisarr resolution

25 juli, 2019

Israels kvinnor är en vital del av landets militära försvar.

FNs ekonomiska och sociala råd (ECOSOC) fördömde vid sitt sommarmöte i Genève i en resolution av det mer bisarra slaget Israel som det enda landet i världen som systematiskt förtrycker kvinnors rättigheter. https://unwatch.org/no-joke-un-singles-out-israel-a-worlds-only-violator-of-womens-rights-iran-saudi-arabia-yemen-among-the-voters/

Av rådets 54 medlemmar röstade 40 för resolutionen och bara två emot. Nio länder avstod från att rösta under det att tre var frånvarande. Det är minst sagt anmärkningsvärt, att bland demokratiskt tvivelaktiga länder såsom Iran, Saudiarabien, Jemen, Sudan, Angola, Ryssland, Vitryssland, Turkmenistan, Turkiet samt Pakistan även Norge och Danmark stödde resolutionen tillika med förment civiliserade nationer som exempelvis Frankrike, Irland, Nederländerna, Sydkorea och Japan.

Inte för att FN-organet ECOSOCs agerande var precis oväntat. FN som helhet är sedan lång tid tillbaka en parodi på sig själv när det gäller ensidigt ställningstagande mot den judiska staten Israel. Enligt resolutionstexten är Israel ”a major obstacle” för palestinaarabiska kvinnor ”with regard to their advancement, self-reliance and integration in the development of their society”.

Däremot säger resolutionen inte ett ord om den svåra situation kvinnor varje dag upplever under den Palestinska myndighetens styre i Judéen och Samarien (”Västbanken”) och Hamas våldsamt totalitära regim i Gaza. https://arbetet.se/2019/03/08/palestina-endast-en-av-tio-kvinnor-har-jobb/

Vidare förekommer i resolutionens text inte ett enda kritiskt ord om länder av typ Saudiarabien, Iran, Pakistan eller Demokratiska republiken Kongo, vilka alla rankas bland de tio värsta länderna när det gäller kvinnoförtryck i World Economic Forums (WEF) Gender Gap Report för 2018. https://www.jagranjosh.com/current-affairs/wefs-global-gender-gap-report-2018-iceland-tops-india-ranks-108th-1545216177-1

Människorättsjuristen Nasrin Sotoudeh har dömts till 38 års fängelse och 148 piskrapp av en iransk domstol.

I mullornas Iran sitter människorättsjuristen Nasrin Sotoudeh fängslad efter att ha dömts till 38 års fängelse och 148 piskrapp för ”brottet” att ha försvarat kvinnors rättigheter – bland annat  rätten att inte bära slöja – i hemlandet. I Jemen förvägras kvinnor sjukvård om inte sådan godkänts av en manlig anförvant. Men det är alltså Mellanösterns enda demokrati, Israel, som av FN pekas ut som värstingland i sammanhanget. Absurt är bara förnamnet .https://www.amnesty.se/aktuellt/over-en-miljon-manniskor-kraver-att-iran-slapper-nasrin-sotoudeh-fri/

All heder dock till USA och Kanada som röstade nej till resolutionen. Bland de länder som avstod från att rösta märktes Brasilien, Tyskland, Storbritannien och Ukraina. Omedelbart efter resolutionen om kvinnoförtryck antog ECOSOC en andra resolution som även pekade ur Israel för dess behandling av landets Palestinaaraber i allmänhet.

FNs ekonomiska och sociala råd är en paraplyorganisation under vilken ett stort antal fackförbund, kulturella och humanitära organisationer sorterar. Antal medlemsländer har fastställts till 54; dessa utses för treårsperioder enligt ett särskilt schema. Sverige ingår för närvarande inte i rådet.

Ekonomiska och sociala rådet

Sanktioner mot länder som förföljer kristna övervägs i Storbritannien – SD prioriterar sanktioner för förföljelse av homosexuella

10 juli, 2019

Förföljelsen av kristna i världen är värre än någonsin.

Storbritannien skall vara berett att införa sanktioner mot länder som förföljer kristna.

Denna slutsats dras i en rapport om förföljelse av kristna trosbekännare runt om i världen som utrikesminister Jeremy Hunt beställt av det brittiska utrikesdepartementet och som refereras i bland annat i vänstertidningen The Guardian. https://www.theguardian.com/world/2019/jul/08/uk-government-urged-to-take-steps-to-prevent-persecution-of-christians

Hunt har klargjort att han avser att implementera rapportens slutsatser om han skulle väljas till ny brittisk premiärminister.

Det beräknas att cirka en tredjedel av jordens befolkning lider av religionsförföljelse av något slag varav omkring 80 procent är kristna. Merparten av förföljelserna äger rum i Mellanöstern, Afrika och Asien.

”Evidence suggests that acts of violence and other intimidation against Christians are becoming more widespread”, heter det i rapporten som förutom sanktioner även föreslår utbildning i religiös förståelse i syfte att komma till rätta med problemen.

Jag rekommenderar varmt Sverigedemokraternas partiledning att ta del av de brittiska slutsatserna. Om den gör det kanske man kan komma till insikt om att det eventuellt finns ännu angelägnare projekt än att rikta sanktioner mot stater som förföljer homosexuella, vilket partitopparna Jimmie Åkesson och Julia Kronlid föreslår i en debattartikel i Svenska Dagbladet den 6 juli. https://www.svd.se/kapa-bistandet-till-homofientliga-stater

Åkesson och Kronlid anser dessutom att regeringen skall tillsätta ett särskilt sändebud/ambassadör med en egen stab inom ramen för utrikesdepartementet (UD) med uppgift att enbart fokusera på frågor om homoförföljelse. Debattörerna nämner särskilt Bangladesh, Sierra Leone, Uganda och Iran i sammanhanget.

Homosexuella avrättas i Iran.

Jag är helt ense med Åkesson och Kronlid om att förföljelse av homosexuella är ett betydande problem runt om i världen. I Iran, som utmärker sig negativt inom en rad områden när det gäller mänskliga rättigheter, brukar homosexuella hängas i stora lyftkranar på grund av brott mot sharialagarna. Ett barbari utan like som dock inte tycks uppröra HBTQ-rörelsen så att det stör. https://nyheter24.se/nyheter/utrikes/609552-iran-hanger-tre-man-for-gaysex

Det allra bästa hade, enligt min ringa mening, emellertid varit om SD-ledningen yrkat på sanktioner mot länder som kränker mänskliga rättigheter över huvud taget inklusive dem som omfattar kristna, homosexuella och andra grupper. Nu har man valt att fokusera på homosexuella. Om det lyckade i detta överlåter jag åt mina läsare att ta ställning till.

Mellanöstern: när det är förräderi att delta i en fredskonferens

3 juli, 2019

Jared Kushner presenterade i Bahrain USAs fredsplan för Mellanöstern inför bland andra ett betydande antal arabiska delegater.

Jag vet inte säkert, men den Palestinska myndigheten (PA) kan vara den enda nationella entitet där det anses vara brottsligt att delta i fredskonferenser. På det tyder PAs reaktioner på att en delegation omfattande 13 personer deltog i en fredskonferens i Manama i Bahrain i slutet av juni.

‘I Fear for My Life’: Inside the Overnight Drama to Rescue the Hebron Businessmen from the PA

Den 28 juni stod ett 50-tal representanter för den Palestinska myndighetens säkerhetstjänst och polis beredda att arrestera flera medlemmar i den av Ashraf Jabari ledda palestinaarabiska delegation som deltog i Bahrain-konferensen. Flera hus i den palestinskkontrollerade delen av staden Hebron på den så kallade Västbanken omringades i detta syfte.

Den israeliska nyhetsbyrån Tapzit Press Service (TPS) skildrar ett drama som började med att konferensdelegaten Ashraf Ranem ringde TPS och sa: ”Jag fruktar för mitt liv och har stora problem.” I bakgrunden hördes ljud som uppstod när säkerhetsmän från PA trängde in i bostaden och anklagade honom för spioneri och förräderi och informerade honom om att han kunde dömas till döden.

Agerandet var en del i den Palestinska myndighetens hetsjakt på delegaterna i den palestinaarabiska delegation som trotsade de fastlåsta positionerna i Mellanöstern och deltog i den USA-sponsrade fredskonferensen i Bahrain. Hebron-baserade styrkor från den israeliska försvarsmakten IDF ingrep för att bistå de utsatta fredsdelegaterna. Hebron är en av världens äldsta städer och var en gång konung Davids huvudstad. http://en.hebron.org.il/history/613

Ranem, som är verksam i möbelbranschen, lyckades ta sin tillflykt till den del av Hebron som kontrolleras av israelerna och fick en fristad i Ashraf Jabaris hem. Han hamnade dock i en svår situation då säkerhetsstyrkorna från PA konfiskerade hans pass, kreditkort och andra viktiga dokument och ägodelar. Flera av säkerhetsmännen som trängde in i Ranems hem var för övrigt släktingar till honom. Jabari var den ende av de palestinaarabiska delegaterna som talade på mötet i Bahrain.

Den palestinaarabiske chefsdelegaten Ashraf Jabari (till vänster) och USAs Israel-ambassadör David Friedman i Jerusalem.

En annan fredsdelegat, den cancersjuke Abu Milah, greps innan han blev förvarnad om PAs tillslag. Han frigavs dock efter ett dygn sedan enligt uppgift högt rankade medlemmar i den amerikanska administrationen ingripit. Detta innebar ännu ett bakslag för den Palestinska myndighetens ”president” Mahmoud Abbas, som alltså tvingades böja sig för amerikanska påtryckningar.

Fredskonferensen i Bahrain, med temat Peace to Prosperity, lockade drygt 300 deltagare från 30 länder, exempelvis Australien, Argentina, Dubai, Saudiarabien, Nigeria  och Qatar. Det arabiska deltagandet innebar ett dundrande fiasko för Palestinska myndigheten, som hade uppmanat araberna att inte delta.

Under konferensen presenterade Vita husets chefsrådgivare Jared Kushner, tillika president Donald Trumps svärson, en mycket ambitiös fredsplan som utformats av Vita huset. Enligt planen skall 50 miljarder US dollar satsas på att förbättra de Palestinska territoriernas ekonomi i syfte att exempelvis minska arbetslösheten och möjliggöra utländska investeringar. Planen omfattar 190 specifika projekt för dessa ändamål.

Konferensens värd var Bahrains kronprins Salman bin Hamad Al Khalifa. Förutom Kushner deltog från amerikansk sida bland andra finansminister Steven Mnuchin. Däremot lyste officiella delegationer från såväl Israel som Palestinska myndigheten med sin frånvaro. https://fortune.com/2019/06/30/bahrain-summit-middle-east/

Donald Trump och Mahmoud Abbas: inte de bästa av vänner.

Det sägs att palestinaaraberna aldrig missar en möjlighet att missa en möjlighet, och att förmå PA och dess ledare Mahmoud Abbas att inse sitt eget bästa tycks vara en omöjlig uppgift. Den åldrande Abbas, nu 84 år gammal, har satt sig på bakhasorna och avvisat alla konstruktiva propåer sedan USA flyttade sin Israel-ambassad från Tel Aviv till huvudstaden Jerusalem.

Till skillnad från en annan ärkefiende till USA, Nordkoreas diktator Kim Jong-un, vägrar Abbas att ens kommunicera med Trump-administrationen och tar varje tillfälle att förbanna Trump, Kushner och USAs Israel-ambassadör David Friedman.https://nypost.com/2019/07/02/mahmoud-abbas-blows-his-chance-at-achieving-peace-in-the-middle-east/

Abbas totala oförsonlighet går ut över palestinaaraberna i allmänhet och de palestinaaraber som faktiskt vill åstadkomma något konstruktivt, såsom 13-mannadelegationen i Manama.,i synnerhet.

 

 

 

 

Spionen Pollard: ”Israels regering gör inte tillräckligt för mig”

28 maj, 2019

Jonathan Pollard med hustrun Elaine Zeitz efter frigivningen.

Jonathan Pollard, som 1987 dömdes till livstids fängelse i USA för att ha spionerat för Israels räkning, frigavs 2015 efter närmare 30 år i fängelse. Han har under fängelsetiden beviljats israeliskt medborgarskap och önskar inget hellre än att få flytta till Israel. Han är kritisk till att Israel enligt hans uppfattning inte har gjort tillräckligt mycket för att möjliggöra flytten.

There has been numerous occasions where this could have been done. And there always seems to be something else. Whether it´s the Iran deal, the U. S. Embassy move to Jerusalem, or recognizing Israeli sovereignty over the Golan Heights; there is always something. To make me a priority, would mean that the Israeli government actually cared about me. https://www.israelhayom.com/2019/05/22/jonathan-pollard-says-israel-missed-opportunities-to-bring-him-back/

Israels regering förnekar att den inte gjort tillräckligt mycket för Pollards sak. Det heter i ett uttalande från premiärminister Benjamin Netanyahus kansli: ”Israel remains committed to returning Jonathan Pollard to Israel. Prime minister Netanyahu has raised the matter many times with the U. S. president and will continue doing so until he is returned.”

Jonathan Jay Pollard föddes i en ortodox judisk familj i Galveston, Texas den 7 augusti 1954. Han och hans dåvarande hustru greps av den federala polisen FBI efter en dramatisk biljakt 1985. Paret sökte ta sin tillflykt till Israels legation men nekades inträde. Pollard dömdes till livstids fängelse för spioneri 1987, ett unikt hårt straff för någon som spionerat för ett vänligt sinnat land.

Pollard, en civilanställd analytiker vid USAs flotta, motiverade sina illegala handlingar med att han tyckte att Israels säkerhet hotades av att USA undanhöll vitalt underrättelsematerial. Han kopierade därför tusentals hemligstämplade dokument med betydelse för situationen i Mellanöstern och överlämnade dessa till en israelisk kontaktman vid namn Aviem Sella. Israel nekade länge till att ha anlitat Pollards tjänster men tvingades till slut vidgå, att så varit fallet. https://en.wikipedia.org/wiki/Jonathan_Pollard

Pollard efter gripandet 1985.

Många såväl i USA som i Israel har engagerat sig för Jonathan Pollards sak, bland dessa den kände amerikanske juristen Alan Dershovitz, och de kunde glädja sig åt Pollards frigivande från ett fängelse i Butner, North Carolina 2015. En rad restriktioner avseende bland annat resor och kontakter med media omgärdade dock frisläppandet.

Det amerikanska justitiedepartementet nekade senast i november 2018 Jonathan Pollard att flytta till Israel tillsammans med sin hustru sedan 1993, kanadensiskan Elaine Zeitz, trots Pollards tilltagande ålder och vacklande hälsa. Som motivation angavs att Pollards brott var alltför allvarliga. https://www.timesofisrael.com/us-rejects-israeli-request-to-let-jonathan-pollard-move-to-israel-report/

Enligt många bedömare var Pollards straff – livstids fängelse för spioneri för ett vänligt sinnat land – häpnadsväckande strängt. Normalt hade varit fem-sex års fängsligt förvar. Jonathan Pollard vägrar dock ge upp. Han kommenterade nyligen sin situation på följande sätt: ”If I didn´t believe in God, I´d be very depressed right now.”

 

1 maj: Löfven och sossarna sluggar vilt- går mot fiasko i EP-valet

2 maj, 2019

Stefan Löfven kräver förbud mot nazismen – blundar för det egna partiets bruna historia.

Stefan Löfven skämmer ut sig. Det menade Moderaternas ledare Ulf Kristersson sedan statsministern i sitt 1 maj-tal i Umeå kallat Kristdemokraterna och Moderaterna för ”högerextrema” partier. Det är inte svårt att hålla med Kristersson. Bara några minuter innan Löfven äntrade talarstolen hade Lina Farhat från S-Kvinnor varnat för en ny judeförintelse i anledning av ”högerns” tillväxt i Europa och frammanat det beryktade Hitler-spöket.

Varnar att ny judeförintelse väntar med KD och högern – minuter innan Löfven går upp på samma scen

Det är alldeles tydligt att socialdemokratin börjar bli desperat inför utsikterna till ett fiasko i det förestående valet till Europaparlamentet. Det är ett faktum att valresultaten för det S-märkta partiet minskat för varje EP-val sedan premiäråret 1995, då det blev 28,06 procent. Därför har det blivit 26,00 (1999), 24,56 (2004), 24,41 (2009) och 24,19 procent 2014. I SIFOs aprilmätning inför EP-valet var S nere på 21,0 procent.

Sosseriets huvudfråga inför EP-valet den 26 maj är just den så kallade kampen mot vad som kallas ”högerpopulism” alternativt ”högerextremism”. Anklagelserna om nazism och judeförföljelser haglar genom luften utan tillstymmelse till historisk precision. S-partiets egna bruna historia nämns naturligtvis inte med ett ord. https://tommyhansson.wordpress.com/2017/03/11/sossar-anklagar-sd-for-nazistiska-rotter-har-sjalva-en-hel-kyrkogard-i-garderoben/

Som att Rasbiologiska institutet i Uppsala tillkom efter en socialdemokratisk motion inlämnad av riksdagsman Alfred Petrén (S). Som att det under socialdemokratiska regeringar utfördes omkring 63 000 tvångssteriliseringar ända fram till 1976. Som att en socialdemokratisk regering 1938 krävde, att Nazityskland skulle stämpla judiska pass med ett stort ”J”. Som att S-dominerade svenska regeringar bedrev en eftergiftspolitik så länge kriget gick bra för Tredje riket.

Två såta politiska vänner: Stefan Löfven och Mahmout Abbas.

Det stannar inte där. Från och med Olof Palmes tid som statsminister och S-ledare har socialdemokratiska regeringar bedrivit en konsekvent antiisraelisk politik samtidigt som man i ord såväl som handling hållit notoriska palestinska rörelser som PLO och al-Fatah under armarna vilket utmynnade i erkännandet av ”Palestina” som stat 2014.

Det går en röd tråd från den palestinska rörelsens skapare, Jerusalems stormufti Haj Amin al-Husseini, till dagens Fatah-ledare Mahmout Abbas, som inget hellre vill än att utplåna den judiska staten Israel. Al-Husseini utmärkte sig tidigt som fanatisk judehatare och anstiftare av blodiga pogromer. Han blev en av Hitlers allra ivrigaste anhängare och tog 1941 sin tillflykt till Berlin, där han uppmanade Adolf Hitler att utplåna alla judar och därtill blev officer i SS. Han efteräddes som palestinsk ledare av Yassir Arafat en av Olof Palmes närmaste utländska allierade. https://sv.wikipedia.org/wiki/Haj_Amin_al-Husseini

På den vägen är det. Dagens socialdemokrati har sett till att al-Fatah varje år kommer i åtnjutande av svenskt miljardbistånd, pengar som bland annat möjliggör för Abbas att kanalisera livstidspensioner till fängslade palestinaarabiska terrorister och deras familjer. Sveriges enögda Mellanöstern-politik har resulterat i att Margot Wallström är den enda av EUs 28 utrikesministrar som inte är välkommen att besöka Israel som officiell representant för sitt land. https://www.svt.se/nyheter/utrikes/israel-sverige-ar-inte-valkommen

”Krossa sionismen” skanderar SSU:arna med Ilmar Reepalu i spetsen

Samtidigt som Stefan Löfven och Lina Farhat i Umeå sluggade vilt mot vad som kallades nazism, högerextremism och antisemitism höll det ökända SSU i Malmö en 1 maj-demonstration där det sjöngs ”Leve Palestina, krossa sionismen”. I täten för tåget gick förra kommunalrådet Ilmar Reepalu (S), den stackars fege antisemit som på sin tid skyllde den utbredda antisemitismen i Malmö på ”Israel-lobbyn”. ”Antisionismen” är i sammanhanget bara en omskrivning för antisemtism.

Stefan Löfven krävde i Umeå ett förbud mot nationalsocialistiska organisationer, ett förslag som tidigare framförts av bland andra SD-ledaren Jimmie Åkesson. Jag skulle emellertid vilja uppmana statsministern att först läsa på om sitt parties föga ärorika historia och nutid avseende kollaboration med nazistiska krafter och samtidigt inse, att den absolut mest utbredda och våldsamma antisemitismen i dag kommer från anhängare till islam i Malmö och på andra platser.

Antisemiten Ilmar Reepalu (S) trivdes med sällskapet i Malmö.

Löfven behöver inte gå längre än till det egna partiorganet Aftonbladet för att få detta klart för sig: aktuell forskning visar att antisemitism är betydligt mer utbredd hos den muslimska befolkningsgruppen än bland övriga samhällsgrupperingar. https://www.aftonbladet.se/nyheter/samhalle/a/0EnPL0/forskning-antisemitism-mer-utbredd-bland-svenska-muslimer

Problemet ur Löfvens perspektiv är givetvis att just muslimer är en av Socialdemokraternas viktigaste väljargrupper – man biter inte den hand som föder en.

Efter terrorn på Sri Lanka: kristna förblir den mest förföljda religiösa gruppen i världen

28 april, 2019

Omkring 250 dödades under de islamistiska terrorattackerna på Sri Lanka.

De fruktansvärda islamistiska terrordåden på Sri Lanka, som Islamiska staten (IS) påtagit sig ansvaret för, skördade enligt de senaste beräkningarna omkring 250 liv med minst dubbelt så många skadade. Det är ganska precis fem gånger så många som dödades av högerextremisten Brenton Tarrant vid moskéattackerna i Christchurch på Nya Zeeland i mars. Illdåden i Sri Lanka sägs ha varit en hämnd för attackerna i Christchurch. https://sv.wikipedia.org/wiki/Mosk%C3%A9attacken_i_Christchurch

Terrorn i Christchurch framkallade med all rätt en storm av vrede och avsky i hela världen. Här hemma höll statsminister Stefan Löfven en presskonferens där han emfatiskt tog avstånd från Tarrants nidingsdåd. När det gäller de islamistiska självmordsdåden mot kyrkor och lyxhotell på Sri Lanka nöjde han sig med att framföra sina kondoleanser via Twitter – det gäller ju att inte stöta sig alltför mycket med de muslimska partimedlemmarna och  väljarna. https://www.aftonbladet.se/nyheter/a/g7dpEL/lofven-fordomer-attackerna-i-sri-lanka

Löfvens agerande kan betraktas som symptomatiskt för västvärldens reaktioner i stort. Västledare fördömer ofta och gärna vad de kallar ”högerextremism” (och terroristen i Christchurch var onekligen en tvättäkta högerextremist) men har betydligt svårare att lasta islam och islamism för motsvarande handlingar. Giles Fraser, en kristen församlingspräst i södra London, analyserar i The Guardian på ett samtidigt skarpt och nyanserat sätt västvärldens relativa tystnad visavi dåden på Sri Lanka. https://www.theguardian.com/commentisfree/2019/apr/21/sri-lanka-attacks-christians-worldwide-persecution-silence?CMP=share_btn_tw

Kejsar Nero i Rom utsatte de kristna för svåra förföljelser.

Fraser inleder med att hänvisa till det antika Roms blodiga förföljelser mot kristna trosbekännare under Nero (38-68) och andra kejsare och menar, att denna förföljelse möjligen överdrivits av sentida historiker. Nero gav de kristna skulden för Roms brand, som han av allt att döma själv var orsak till. När det gäller förföljelsen av kristna i vår egen tid råder däremot inga tvivel, anser Fraser (min översättning från engelska):

Men medan det kan ha varit sant att alltför mycket har gjorts av den romerska förföljelsen, är raka motsatsen sann nu. Vi genomlever en av de allvarligaste faserna av förföljelse mot kristna i historien och de flesta människor vägrar att erkänna det.

Pastor Giles Fraser fortsätter med att erinra om den förföljelse mot olika kristna grupperingar som ägde rum i det Ottomanska riket (Turkiet) åren 1894-1924, då de islamiska myndigheterna systematiskt mördade cirka 2,5 miljoner kristna människor. Det islamiska Turkiet har aldrig erkänt detta folkmord, och inte heller de svenska Socialdemokraterna anser numera att det var folkmord.

Kristna har under hela 1900-talet och framåt drivits ut från Mellanöstern med våldsamma metoder, konstaterar Fraser: ”Under hela 1900-talet och in i 2000-talet har kristna drivits ut ur Mellanöstern med bomber och kulor och med knappast ett pip till protester från det sekulära väst.”

Nordkoreanska kristna är värst utsatta.

Massakrerna på kristna på Sri Lanka, som tidigare drabbats hårt av inbördeskrig och terror av inhemskt slag, kommer delvis att behandlas av medierna under några dagar och kanske till och med veckor, samtidigt som en nedbrunnen katedral i Paris med noll dödsoffer röner avsevärt mer intresse än då kristna mördas och lemlästas på andra platser.

Fraser undrar för sin del om ledande företrädare för det sekulära och ”progressiva” väst, kanske på ett undermedvetet plan, tycker att den förhärjande islamistiska terrorn är vad som kan förväntas. De associerar kristendomen med påvligt maktmissbruk, korståg och inkvisition, med brittisk imperialism, Trump-anhängare och abortmotstånd. Om då kristet troende drabbas av terror och förföljelse är det i detta perspektiv inte mycket att bråka om.

Inte ens kristna kyrkor i västvärlden, menar Fraser, har gjort särskilt mycket för att fästa folks uppmärksamhet på den världsvida förföljelsen av kristna, ”därför att de fruktar att det lätt kan användas – vilket ibland sker – som en ursäkt för islamofobi”. En viktig fråga för många bedömare i väst i kölvattnet av muslimskt motiverade terrordåd är vidare huruvida det kommer att leda till förföljelse av muslimer. Som här i fallet Johan Mikaelsson i Svenska Dagbladet den 22 april: http://nyhetssida.se/johan-mikaelsson-risk-for-hamnd-mot-muslimer/

Enligt Pew Research Centre förblir kristna trosbekännare världens mest förföljda religiösa gruppering, låt vara att även muslimer är en utsatt grupp. Det beräknas att 245 miljoner kristna kommer att utsättas för olika typer av förföljelse och våldsamheter under innevarande år, en uppgång från 215 miljoner i fjol. Det kommunistiska och ateistiska Nordkorea toppar listan över länder där kristna har det svårast, men eljest är det huvudsakligen i den islamiska delen av världen som förföljelse sker. https://www.churchtimes.co.uk/articles/2018/29-june/news/world/christians-are-the-most-persecuted-religious-group-in-the-world-says-report

Notre Dame i Paris är en av de många franska kyrkor som utsatts för förstörelse.

Notre Dame-katedralens förstörelse i Paris är det mest uppmärksammade exemplet i sitt slag, men faktum är att över 800 kyrkor i Frankrike drabbades av olika slags attacker bara under 2018. Detta samtidigt som moskéer byggs i en rasande takt. I de norra delarna av Nigeria har den bestialiska islamistiska terrorgruppen Boko Haram förstört 900 kyrkor. https://www.christianpost.com/news/900-churches-in-nigeria-destroyed-by-boko-haram-173879/?fbclid=IwAR2YKiXDgWVsYhha_ckaknUo059BBq1Sg0_5nDZs9IAmAbCXHauW8xWS9VI