Posted tagged ‘Mellanöstern’

Bildt anklagad för antisemitism – krav på uteslutning ur M

23 maj, 2021

 

S höll sitt vallöfte till palestinierna | Inloggad | Expressen

Carl Bildt och Fatah-grundaren Yassir Arafat.

Efter Carl Bildts senaste förlöpningar om Israel höjs det röster för att den förre stats- och utrikesministern skall uteslutas ur Moderaterna. En som krävt just detta är Aron Verständig, ordförande i Judiska centralrådet.

Bild gjorde sig inledningsvis skyldig till den häpnadsväckande utsagan att Israels agerande vid Tempelberget i Jerusalem, där de muslimska helgedomarna al-Aqsa-moskén och Omar-moskén är belägna, är att jämställa med att ”skicka in nazister i Vatikanen.” https://www.expressen.se/nyheter/bildts-svar-anklagas-for-ren-antisemitism/

Jämförelser mellan staten Israels politik och nationalsocialismen anses vara ett säkert tecken på antisemitism. Aron Verständig citeras i Expressen: ”Det är ren och skär antisemitism.” Han menar att Moderaterna nu bör ta tag i problemet Bildt och utesluta honom ur partiet. Samma krav har ställts av Vänskapsförbundet Sverige-Israel i Stockholm.

Verständig anser vidare: ”Det är  förvånande att en tidigare statsminister och utrikesminister ger uttryck för sådana åsikter.” Tyvärr är det emellertid inte alls förvånande att just Carl Bildt gör det, varom mer nedan.

Det skall i ärlighetens namn sägas att Bildt insåg att han gått för långt och erkände att hans formulering nog inte hade varit den allra bästa. Istället tillkännagav Carl Bildt med en överraskande dålig språklig formulering  via sitt Twitter-konto som svar till en kritiker: ”Och jag håller med dig om det hade förmodligen varit bättre att det var som om IS hade stormat in St. Peters-kyrkan – eller i viktiga synagogor.” 

Att jämföra Israel med den brutala terrorrörelsen Islamiska staten (IS), även kallas Kalifatet – som halshuggit och bränt folk levande – skulle alltså enligt excellensen Bildt vara att föredra framför att jämföra den judiska staten med de tyska nazisterna. Jag överlåter åt mina läsare att avgöra om så verkligen är fallet.

Jag belyste i en på sin tid rätt uppmärksammad bloggartikel 2009 den dåvarande utrikesministern Carl Bildts hållning gentemot Israel och det judiska folket. https://tommyhansson.wordpress.com/2009/12/11/carl-bildt-lever-farligt/

Jag framhöll bland annat: ”Med excellensen Bildt är det nu en gång så att han aldrig förstått det judiska folkets situation och särart.” Följaktligen har han gång efter annan trampat i klaveret då han kommenterat situationen i Mellanöstern eller haft med israeliska befattningshavare att göra.

Detta har bland annat yttrat sig i att han jämfört den islamistiska terrorrörelsen Hamas med den demokratiska oppositionen i Israel samt tryckt på för att östra Jerusalem skall utropas till huvudstad i en palestinaarabisk statsbildning. I samband med den senaste konflikten har Bildt yttermera stött husockuperande palestinaaraber i östra Jerusalem.

Jag jämförde i mitt blogginlägg enligt ovan Bildts bristande förståelse för den judiska synen på Jerusalem som Israels eviga huvudstad med den tragiskt mördade FN-medlaren Folke Bernadotte, vilken i princip hade samma inställning till Jerusalem som Bildt. 

Det påstås ofta att Jerusalem är centralt för den muslimska identiteten. Fakta i målet är dock att Jerusalem i Koranen nämns lika ofta som i hinduismens eller asatrons grundläggande dokument – det vill säga aldrig. https://www.varldenidag.se/israelkommentar/hur-viktig-ar-jerusalem-for-islam/repqkB!aIRxMmGTk8w8S1dmPqigUA/

Bildts Israel-kritiska och ”Palestina”-vänliga hållning kan spåras tillbaka till hans tid som studentpolitiker. Vid Fria moderata studentförbundets årsmöte i Linköping i november 1971 gick Carl Bildt, Carl Cederschiöld och några till emot förbundets representantskap och insisterade på att ”Israels bildande stod i strid” med palestinaarabernas rättigheter. Och på den vägen är det. Jag tror inte jag begår någon större överdrift om jag gissar att Bildt helst såg att Israel försvann från kartan.

Bilds inställning i Israel-”Palestina”-frågan rimmar väl med hans öppenhet för vänstern i andra frågor. Som medlem i Stockholms studentkårs internationella utskott möjliggjorde han för kårmedlemmarna (däribland denna bloggare, vilken till skillnad från Bildt tog en examen) att skänka pengar till de kommunistiska gerillarörelserna FNL (Viet Cong) i Vietnam och Frelimo i Mocambique. Bildt tillhörde också de studentpolitiker som förordade goda förbindelser med östblocksländer såsom Östtyskland, Polen, Tjeckoslovakien och Ungern.

Det förtjänar slutligen att påpekas att det parti som gått mest i bräschen för stöd till Israel i den pågående konflikten är Sverigedemokraterna; även Kristdemokraterna intar en proisraelisk hållning.

Fotnot: Lars Lundberg (1945-2004) ger i boken Bilder av Bildt (Legus förlag 2004, 187 sidor) en exposé över Carl Bildts liv från tidigt ungdom och framåt.

+n

b¨+9´+u

Är det röda Kina på väg att ta över världen?

16 april, 2021

¨

Är Kommunistkina på väg att ta över världen?

USAs och Europas politiker har fått ordentligt påskrivet av ekonomer och företagsledare för att ha varit alltför passiva när det röda Kina storsatsar för att lägga beslag på viktiga naturtillgångar i Tredje världen, enkannerligen Afrika. Mycket tyder på att dessa ansträngningar är ett led i en medveten kinesisk strävan att dominera världen. https://www.dagensps.se/investerardygnet/laskig-utveckling-kinas-strypgrepp-pa-varlden/?utm_campaign=dagliga&utm_medium=email&utm_source=nyhetsbrev-one&link_id=ENPqT578CJ1Lpz

Kineserna har under hela 2000-talet bedrivit en sannskyldig massinvasion av Afrika, som är jordens näst största kontinent efter Asien. Kinas inblandning har varit dramatisk och i dag är landet Afrikas största handelspartner; västländer såsom USA, Frankrike och Storbritannien har hamnat klart på efterkälken. https://svenska.yle.fi/artikel/2014/03/15/tar-kina-over-afrika

Det kommunistiska Kina är framförallt ute efter Afrikas enorma naturresurser – det beräknas att kontinenten har omkring 40 procent av världens naturresurser. Så är Peking beroende av importerad olja och importerar runt halva sitt oljebehov från Mellanöstern och en tredjedel av detsamma från afrikanska länder av typ Angola, Sudan, Republiken Kongo, Nigeria, Ekvatorialguinea med flera. Kina är även intresserat av afrikanska naturtillgångar som järnmalm, metaller och annat som behövs för storskalig industriproduktion.

Det röda Kina – eller rättare sagt kinesiska företag – bidrar i sin tur genom att bygga ut den afrikanska infrastrukturen i form av bostäder, vägnät, broar, sjukhus, skolor och till och med optisk fiberteknik. Emedan kineserna struntar helt i krav på demokrati och miljö blir det möjligt också för afrikanska diktaturer såsom Zimbabwe, Sudan med flera att dra fördel av den kinesiska satsningen.

Även om Afrika är den världsdel där Peking varit mest aktivt har man även flyttat fram sina positioner i exempelvis Asien och Sydamerika. Mest oroväckande är måhända det faktum att Kina mutat in sällsynta mineraler som kan användas för elbilsbatterier. Här skulle kommunistkineserna kunna bedriva utpressning av mycket otrevligt slag.

Banker i väst har i statistiken satt Kinas utveckling i relation till ländernas BNP. Republiken Kongo och Laos beräknas till exempel hämta cirka 30 procent av sina respektive BNP-värden från inlåningar från Kina. Om detta hade gällt också för Sverige hade siffran varit omkring 1,5 biljoner kronor. Andelarna gällande Kirgizistan, Angola och Zimbabwe beräknas till 15 procent.

Det är svårt för låneberoende länder av ovan nämnt slag att gå emot Folkrepubliken Kina i viktiga internationella organisationer såsom FN. Kina har på ett hänsynslöst sätt gjort ett antal länder i Tredje världen beroende av sig, något som i hög grad kommer att gynna landet i konkurrensen med USA och Europa om världsherraväldet.

Det accelererande kinesiska inflytandet världen över är synnerligen dåliga nyheter för alla anhängare av demokrati och frihet. Kina, som styrs av det kommunistiska partiet med rötter i ordförande Mao Tse-tungs tänkande, föraktar västerländsk demokrati som man betraktar som svaghet.

Vad som ytterligare talar för Kina är det faktum att västvärlden är kraftigt försvagad av de omfattande nedstängningar som hysterin inför coronaviruset medfört – samtidigt som Kina, där smittan startade för drygt ett år sedan, agerat smartare och nu tycks vara fit for fight igen. https://svenska.yle.fi/artikel/2020/10/19/kinas-ekonomi-aterhamtar-sig-fran-coronakrisen-kan-bli-den-enda-storre-ekonomin

Marcus Oscarsson: politisk kommentator med rätt att propagera

17 februari, 2021

Som alla etablerade svenska USA-observatörer står Marcus Oscarsson stadigt i det demokratiska lägret: det så kallade McGovern-syndromet.

Marcus Oscarsson heter en uppmärksammad politisk kommentator i TV4 som gjort sig känd för två saker: han har ambitionen att förklara knepiga politiska sammanhang för tittarna och han verkar låta sminköserna få fria händer med mascaran och ögonbrynen inför varje framträdande i rutan.

Marcus Oscarsson är född den 21 mars 1976 och enligt uppgift i mycket unga år adopterad från Iran av svenska föräldrar tillsammans med sin tvillingbror. Han är uppväxt i Tveta församling i den lilla byn Odensås i Hultfreds kommun i Kalmar län.

Han genomgick i gymnasium i Hultsfred och tog därefter ekonomie magister-examen i statsvetenskap och civilekonom-examen vid Linnéuniversitetet i Växjö. 2006 inledde han studier vid regeringens aspirant- och diplomatprogram. Oscarsson har dessutom genomgått Svensk-amerikanska handelskammarens trainee-program i Denver, Colorado i USA. https://sv.wikipedia.org/wiki/Marcus_Oscarsson

Marcus (ursprunglig stavning ”Markus”) uppges dessutom ha hunnit med att vara lokalredaktör på Vimmerby Tidning i fem år och på Barometern i hela tolv år – frågan är när han skulle ha hunnit med det? Utöver detta har han kommenterat politik i TT, Aftonbladet och SVTs Aktuellt och varit korrespondent för brittiska tidningar som The Times och Daily Mail.

Det var 2012 som den nu snart 45-årige Oscarsson fick anställning som politisk expertkommentator vid TV4. Han kom då närmast från olika befattningar vid finansdepartementet, statsrådsberedningen och Miljöpartiets riksdagskansli. Oscarsson har ett speciellt intresse för USA i allmänhet och amerikanska presidentval i synnerhet.

Marcus Oscarsson hyllades för sin förmåga att göra komplicerade sammanhang begripliga för tittarna och har varit nominerad till flera prestigefyllda utmärkelser avseende TV-mediet. 2015 vann han det så kallade Begriplighetspriset. Han lyckades också med konststycket att gå hem i de flesta läger, också bland dem som brukar kritisera de etablerade medierna för överdriven politisk korrekthet.

Marcus Oscarsson använde Idrottsgalan som slagträ mot Trump i debatten om det amerikanska presidentvalet.

Några som inte instämde i hyllningskören var patenterade vänstertyckare såsom Expressens kolumnist Alex Schulman och stollige anti-vite rasisten Tobias Hübinette, vilka anklagat Oscarsson för ”högerpopulism” och SD-sympatier. En av Oscarssons försyndelser bestod i berömmande ord till Mattias Karlsson efter TV-dokumentär om denne 2019. Oscarsson menade att Karlsson skulle bli en bra efterträdare till Jimmie Åkesson som partiledare (en roll som Mattias själv inte vill ha). https://www.expressen.se/kronikorer/alex-schulman/oscarsson-lanserar-sds-vallat-bli-politiker-i-stallet/

Marcus Oscarsson har ofta haft förmågan att, som det heter, tänka utanför boxen och inte varit rädd för att stöta sig med den trendsättande vänstern vare sig på sin välbesökta Facebook-sida eller när han studsar runt som en gummiboll i TV4-studien och fäktar med armarna som om de vore väderkvarnsvingar. Det finns emellertid en fråga där han i högsta grad anpassat sig till rådande debattklimat: USAs 45e president Donald J. Trump.

I Sverige förefaller det råda en oskriven regel vad beträffar bevakningen av amerikanska presidentval: den demokratiske kandidaten måste favoriseras och den republikanske kandidaten överösas med kritik. Så har varit fallet åtminstone från och med Nixon-Kennedy-valet 1960 och framåt.

Jag har kallat detta fenomen för McGovern-syndromet efter senator George McGovern, den demokratiske kandidat som 1972 led en jordskredsförlust mot Richard M. Nixon men som alla svenska USA-korrespondenter höjde till skyarna på grund av sin kritik mot USAs krigföring i Vietnam. https://tommyhansson.wordpress.com/2016/07/23/mcgovern-syndromet-rolf-porseryd-till-er-tjanst/

Det är ledsamt och, med tanke på hans fördomsfrihet i de flesta andra frågor, litet förvånande att Marcus Oscarsson inte lyckats resa sig ur mängden av demokratiska partigängare utan istället tar varje chans att racka ned på Trump. ”Som en elefantunges vilda upptåg på Mall of Scandinavia” har Oscarsson exempelvis valt att karaktärisera Trumps på många sätt banbrytande utrikespolitik.

Oscarsson använde till och med sin medverkan i SVTs Idrottsgalan som ett sätt att propagera mot Trump och för Demokraterna och särskilt dess vicepresident Kamala Harris. https://www.fornuft.se/ledare/vem-vill-se-marcus-oscarsson-forvandla-idrottsgalan-till-ett-vansterpolitiskt-jippo/

Donald Trumps kontroversiella utrikespolitik

Oscarsson är märkbart upprörd över att Trump inte kört vidare i samma gamla utrikespolitiska hjulspår som företrädarna. Att Trump faktiskt varit den ende president i modern tid som inte inlett krigshandlingar utomlands är något som TV4-personligheten inte tycks ha uppmärksammat.

Oscarsson gick i spinn när Trump friats i senaten.

Trump har genom en serie utrikespolitiska initiativ bland annat genom The Abraham Accords starkt bidragit till en fredlig utveckling i Mellanöstern och, som förste USA-president, infriat vallöftet att flytta landets ambassad i Israel från Tel Aviv till huvudstaden Jerusalem. Han insåg vidare att hotet från det kommunistiska Kina var högst reellt och visade världen att han stod på det demokratiska Taiwans sida. I Europa mäklade han fred mellan de båda ärkerivalerna Kosovo och Serbien. https://tommyhansson.wordpress.com/2021/02/11/trumps-revolutionerande-utrikespolitik-brot-ny-mark/?fbclid=IwAR2EFhuLdGw1k-o-cI_WGE8179TqKxzQXrq69Zbhb2so40fZHfBhRyTDJr4

När vidare Donald Trump friats i Demokraternas desperata riksrättsåtal tappade Marcus Oscarsson det fullständigt. ”Skandal när Trump frias trots uppvigling mot sitt eget land”, påstod således Oscarsson. ”Trump och republikanerna är ändå stora förlorare.” Enligt Oscarsson var bevisen för Trumps skuld ”överväldigande”.

Det måste svida i skinnet på Marcus Oscarsson och andra svenska utrikesbedömare att de inte hade vetorätt över klåparna i senaten i Washington, D. C. som hade mage att fria Trump. Att just Oscarsson, som i flera andra sammanhang gjort ett förtjänstfullt jobb, skulle tappa varje uns av besinning var dock något oväntat, låt vara att han genomgående hållit en kritisk ton gentemot Trump.

Jag har i ovanstående rader försökt vara rättvis mot Marcus Oscarsson och framhävt hans förtjänster. Desto större blir besvikelsen över att han är precis lika orättvis och propagandistisk gentemot Donald Trump som exempelvis TV4-kollegan Rolf Porseryd och SVTs Stefan Åsberg och tidigare Carina Bergfeldt.

 

Trumps revolutionerande utrikespolitik bröt ny mark

11 februari, 2021

Donald Trump blev den förste sittande presidenten i USAs historia att besöka Västra tempelmuren i Jerusalem.

Det faktum att Donald Trump förlorade presidentvalet och nu är föremål för en konstitutionellt tvivelaktig riksrättsprocess kan inte undanskymma det faktum, att han lämnar ett unikt banbrytande utrikespolitiskt arv efter sig. Det borde ha lett till att han belönats med Nobels fredspris. Den oberäkneliga Norska Nobelkommittén ville dock annorlunda och utsåg en pristagare som ingen kommer ihåg i dag.

Forskaren och journalisten Rauf Baker gör i ett inlägg i The Begin-Sadat Center for Strategic Studies (BESA) den 7 februari 2021 följande analys av Trumps utrikespolitik:

Former U S President Donald Trump´s foreign policy legacy was, on the whole, a major success. From Asia to Europe and through the Middle East, he managed to achieve many notable ”firsts”. He left behind peace deals and initiatives while eliminating terrorists and confronting strategic threats in an unprecedented manner. https://besacenter.org/perspectives-papers/trump-foreign-policy/

Till skillnad från sina företrädare i Vita huset, vilka fortsatte längs de uppkörda hjulspåren, medförde Trumps revolutionerande utrikespolitik att det rådande systemet skakades om rejält vilket öppnade nya och unika möjligheter till fred och avspänning på olika håll i världen. Här följer ett axplock av de trumpska initiativen:

Asien: Trump gjorde allvarliga ansträngningar att reducera det ständigt överhängande kärnvapenhotet från det kommunistiska Nordkorea. Han träffade den nordkoreanske diktatorn Kim Jong-un och promenerade tillsammans med denne över den demilitariserade zonen (DMZ) den 30 juni 2019 som den förste amerikanske presidenten in i Nordkorea. ”Had it not been for Chinese pressure on Pyongyang to thwart a Trump success”, skriver Rauf Baker, ”the most heavily fortified border in the world could have ceased to exist during his term.”

Donald Trump och Kim Jong-un fann varandra – men kineserna ville annat.

Den 2 december 2016 ringde Donald Trump, som en månad tidigare besegrat Hillary Clinton i USAs presidentval, till Taiwans president Tsai Ing-wen – det så kallade Tsai-samtalet. Det var första gången sedan 1979 som en amerikansk president eller presidentvald  varit i direktkontakt med en president i Republiken Kina på Taiwan. Samtalet visade för hela världen att USA fortfarande stod på Taiwans sida i dess mellanhavanden med det röda Kina. https://en.wikipedia.org/wiki/Trump%E2%80%93Tsai_call

Trump-administrationen var vidare först ut med att sätta ekonomisk press på Kina i syfte att hejda dess expansionistiska tendenser och fortsatte med att belysa Kinas skuld för uppkomsten av Wuhan-viruset covid-19. I november 2017 lyckades Trump, via ett strategiskt forum som hölls på Filippinerna, återuppliva den informella samarbetsgruppen The Squad (the Quadrilateral Security Dialogue) – bestående av USA, Australien, Japan och Indien – i syfte att bemöta det kinesiska inflytandet i den asiatiska Stilla havs-regionen. Denna sammanslutning har ibland kallats ”Asiens NATO”. https://www.scmp.com/week-asia/opinion/article/2121474/us-japan-india-australia-quad-first-step-asian-nato

Europa: Den 4 september 2020 undertecknades ett historiskt avtal mellan Kosovo och Serbien syftande till att normalisera de ekonomiska förbindelserna mellan de båda Balkan-länderna. Avtalet, som mäklats fram av Donald Trump, signerades i Vita huset i Washington, D. C: av Kosovos premiärminister Avdullah Hoti och Serbiens president Aleksandar Vucic under överinseende av Trump. Bland annat kom parterna överens om att återuppta flygresor mellan Belgrad och Pristina. https://en.wikipedia.org/wiki/Kosovo_and_Serbia_economic_normalization_agreements_(2020)

Mellanöstern: President Trump mäklade inom några få månader 2020 fram fredsavtal mellan Israel och de muslimska staterna Förenade arabemiraten, Bahrain, Marocko och Sudan under rubriceringen The Abraham Accords. Trump hade ett par år tidigare blivit den förste USA-president att uppfylla vallöftet att flytta USAs ambassad i Israel från Tel Aviv till huvudstaden Jerusalem. Han var också först med att, den 22 maj 2017, besöka Västra tempelmuren i Jerusalem, judarnas heligaste plats. https://www.state.gov/the-abraham-accords/

Trump visade sig också framgångsrik när det gällde att spåra upp och eliminera terrorledare. Under hans mandatperiod fick således ISIS-ledaren Abu Bakr Baghdadi, al-Qaidas andreman Abu Muhammad Masri samt Irans terrorstrateg Qassam Soleimani bita i gräset. Masri hade spelat en stor roll i att planera och utföra bombdåden mot USA-ambassaderna i Kenya och Tanzania under Bill Clintons tid som president.

Avtalet mellan Kosovo och Serbien undertecknas i Vita huset den 4 september 2020.

Trumps närmaste företrädare som president, Barack Obama, lämnade som politiskt arv ett tvivelaktigt kärnvapenavtal med Iran vilket stärkte Irans ställning i regionen. Nu riskerar avtalet att förnyas av den nyvalde presidenten Joe Biden. ”Obama also left Trump with overwhelming chaos in Syria”, konstaterar Rauf Baker, ”where Bashar Assad crossed Obamas chemical red line with no retaliation. It was Trump, not Obama, who launched airstrikes targeting Damascus chemical arsenal for the first time.”

Baker sammanfattar Trumps utrikespolitiska framgångshistoria på följande sätt: ”The core of Trumps foreign policy view was to avoid random wars and push for peace while at the same time undermining forces that pose a threat to global prosperity, security, and stability by confronting them politically, militarily, and economically.”

Rauf Baker hävdar slutligen att, Trots Trumps valnederlag, vad han kallar ”Trumpism” inte har besegrats. ”On the contrary: it took root and has become the wild card in the American political equation. It might spread beyond the borders of the United States and become a global movement against de ´deep state´, whereever it may be.”

Jag misstänker att detta också står klart för Donald Trumps motståndare inom politik och etablerade medier. Därav det desperata riksrättsåtalet efter det att Trump lämnat ämbetet – Trump skall i görligaste mån hindras från att göra någon sorts politisk come-back.

Peter Hultqvist: Ett snabbporträtt utan smink

10 februari, 2021

Peter Hultqvist ser nöjd ut sedan han av Palestinska myndighetens ”president” Mahmoud Abbas 2015 utnämnts till kommendör av Palestinska förtjänstorden. Till vänster dåvarande utrikesministern Margot Wallström.

Försvarsminister Peter Hultqvist har av någon anledning bland icke-sossar haft rykte om sig att vara ”den gode socialdemokraten”. Det kan i någon mån bero på att han visat upp en försvarsvänlighet som har upplevts vara större än hos de flesta partikolleger, men också på Hultqvists framtoning som en rejäl karl med rejäl daladialekt.

Efter Hultqvists senaste bravader, med vilt sluggande mot Sverigedemokraterna i krönikor i Dala-Demokraten och i en debatt med SD-ledaren Jimmie Åkesson i SVTs nyhetsprogram Aktuellt den 9 februari 2021, torde emellertid försvarsministerns i mitt tycke helt oförtjänta rykte som god eller åtminstone acceptabel socialdemokrat vara ett minne blott.

Den 21 januari publicerades i Dala-Demokraten en krönika av Peter Hultqvist där denne gick till storms mot Sverigedemokraterna. Bland annat anmärkte han på SDs retorik i form av hänvisningar till strid och krig, något som Hultqvist påstod var hämtat från fascism och nazism. Han avfärdade också SD som ”högerextremister” som inte går att tämja.

Han passade också på att indirekt ge SD skulden för några huliganers inträngande i kongressbyggnaden i Washington, D. C. den 6 januari och raljerade över att ett par SD-företrädare velat se Donald Trump som fredspristagare. Vad som väckte störst uppmärksamhet i Hultqvists krönika var emellertid följande mening: ”Hur mycket man än sminkar en gris så är det en gris.” https://www.dalademokraten.se/artikel/peter-hultqvists-kronika-hogerextremismen-gar-inte-att-tamja

SDs Jimmie Åkesson blev inte Hultqvist svaret skyldig. Åkesson erinrade i Expressen om att försvarsministern kallat SD för ”grisar” och att partiet ”inte går att tämja”. Och ja, det måste anses vara övermåttan lågt att i en debatt benämna meningsmotståndare som djur som skall tämjas. Med tanke på Peter Hultqvists eget utseende borde han dessutom kanske ha valt ett annat djur än just gris.

”Alltså, det är så lågt och det är ett sådant uppskruvat tonläge”, framhöll Jimmie Åkesson, ”och vi är inte ens nära valrörelsen än.” Enligt SD-ledaren handlar Hultqvists och andra S-toppars retorik om att de inte vill prata om att vi har en skjutning om dagen, att vi har över 12 000 döda i covid-19 och att det i Sverige för närvarande råder elbrist på grund av en förfelad energipolitik. https://www.expressen.se/nyheter/jimmie-akesson-man-kallar-oss-for-grisar/

När vidare Hultqvist talar om SDs ”krigsretorik” tycks han lyckligt ovetande om att den socialistiska kampsång som han och flertalet andra socialdemokrater sjunger minst en gång om året – Internationalen – är fullproppad med martialiskt vapenskrammel.

Internationalen som traditionell allsång på sossekongress med Stefan Löfven i mitten: ”Vi skjuter våra generaler och sjunger broderskapets sång.”

Redan i första versen i den av Henrik Menander till svenska översatta sången heter det sålunda: ”Det dånar uti rättens krater, snart skall uppbrottets timma slå. Störtas skall det gamla snart i gruset, slav, stig upp för att slå dig fri.” I en senare vers läser vi: ”Om de oss driver, dessa kannibaler, mot våra grannar än en gång, vi skjuter våra generaler och sjunger broderskapets sång.” Refrängens bevingade ord icke att förglömma: ”Upp till kamp emot kvalen, sista striden det är…”

Stå inte där och mumla – här är texten!

Hultqvist borde kanske också ha pluggat på vad hans egen partiledare, Stefan Löfven, förkunnat i icke-fredlig väg förliden tid. I en intervju inför det för S-partiet segerrika valet 2014 sade han således till SVT den 17 februari 2014: ”Jag kommer att kriga som om vi är på väg att förlora valet.”https://www.svt.se/nyheter/val2014/lofven-1

Också när det gäller den så kallade svenska modellen kan Löfven understundom känna sig motiverad att ta till krigsretorik. I ett tal i Bandhagen i södra Stockholm den 29 februari 2016 försäkrade han åhörarna: ”Därför blåser jag här och nu till strid om den svenska modellen” (som Löfven i meningen innan förklarat sig vara ”förbannat stolt” över). https://www.regeringen.se/tal/2016/02/tal-av-stefan-lofven-striden-om-den-svenska-modellen/

Peter Hultqvist föddes i Gävle på nyårsafton 1958 men växte upp i Stora Tuna socken i Borlänge kommun. Hans far var till yrket revisor medan modern kom till Sverige som finskt krigsbarn. 1975 gick han med i SSU Libertas i hemkommunen, där han längre fram i karriären var kommunalråd i 17 år. Som journalist var Hultqvist bland annat verksam vid Dala-Demokraten och Norrländska Socialdemokraten. 2006 valdes han in i riksdagen för Dalarna och 2014 utsågs han till försvarsminister i Löfvens decemberregering, en post han innehaft sedan dess. https://sv.wikipedia.org/wiki/Peter_Hultqvist

Vad som är anmärkningsvärt med Hultqvist och hans statsrådspost är att han inte fullgjort värnplikten, som var obligatorisk då han ryckte in som rekryt med befattningen skyttesoldat vid Dalregementet i Falun. När den blivande försvarsministern lämnade regementet efter 57 dagar berodde detta dock inte på att han var en samvetsöm vapenvägrare. Han och några andra nyinryckta strejkade som protest mot viss typ av tjänstgöring de inte uppskattade. https://www.expressen.se/kronikorer/k-g-bergstrom/hur-forsvarar-du-detta-ministern/

”Jag hamnade snett”, ursäktade sig Hultqvist senare, något som förefaller fullt trovärdigt med tanke på hans koleriska läggning. Hultqvist sökte efter att ha lämnat regementet vapenfri tjänst och hamnade efter en tid på en expeditionstjänst inom kriminalvården (själv föredrar han titulaturen ”utredare”).

Hultqvist är nu inte den förste av våra försvarsministrar som gjort vapenfri tjänst. Detsamma gäller exempelvis Sten Tolgfors (M), som var försvarsminister i alliansregeringen 2007-12. I Tolgfors fall rörde det sig om vapenvägran av religiösa skäl då han var medlem i Missionskyrkan. Han gick allmänt under öknamnet ”Tomhylsan”. Tolgfors ersattes som försvarsminister av Karin Enström (M). https://www.svt.se/nyheter/lokalt/orebro/kallades-for-tomhylsan

Erik Nises (till höger) hade inga problem med att besegra Peter Hultqvist i kampen om att bli ordförande i S Borlänge.

Peter Hultqvist har länge varit anhängare av det så kallade Palestina. Vid sitt riksdagsinträde 2006 var han pådrivande vid bildandet av Svensk-palestinska parlamentariska föreningen och var dess ordförande tills han blev försvarsminister.

Hultqvist har flera gånger tagit upp Palestina-frågan i riksdagen. I interpellationen 2011/12:5, ”Erkännande av Palestina” riktad till utrikesminister Carl Bildt, argumenterade han att Sverige skulle erkänna ”Palestina” som självständig statsbildning. Flera år tidigare hade Hultqvist ställt en skriftlig fråga, 2006/07: 1080, ”Samarbete med Palestina” till Bildt. https://www.riksdagen.se/sv/dokument-lagar/dokument/interpellation/erkannande-av-palestina_GZ105

2015 tilldelades så Peter Hultqvist av den Palestinska myndighetens ”president”, Mahmoud Abbas, den höga utmärkelsen Order of Merit som tack för sina exceptionella insatser till ”Palestinas” fromma. Hultqvist kommenterade: ”Hedrande. Jag har varit engagerad i Mellanöstern-frågan ända sedan SSU-tiden.” Olof Palme, upphovsmannen till socialdemokratins Israel-fientliga utrikespolitik, erhöll samma utmärkelse posthumt. https://www.dt.se/artikel/abbas-prisade-hultqvist

I hemstaden Borlänge är Peter Hultqvist inte särdeles populär ens bland ortens socialdemokrater. När han 2020 kandiderade till posten som ordförande i Borlänges socialdemokratiska förening gick det, trots att han var valberedningens kandidat, inte som han tänkt sig. Till ny ordförande valdes istället Erik Nises, tidigare presschef hos Stefan Löfven och i likhet med Hultqvist i grunden journalist, med röstsiffrorna 79-65. https://annonsbladet.com/erik-nises-valdes-till-ny-s-ordforande/

Framträdandet i SVT-debatten med Jimmie Åkesson torde effektivt ha avlivat myten om Peter Hultqvist som en sansad debattör. Istället fick TV-tittarna se en kolerisk man som, samtidigt som han läste innantill från en fusklapp, högröd i ansiktet skrek och gjorde obalanserade utfall mot den hela tiden kolugne SD-ledaren som Hultqvist sedan länge haft ett gott öga till.

Det är symptomatiskt för det mentala läget inom sosseriet och övrig vänster att Hultqvist fick motta taktfasta applåder och hurrarop från personer som den röda prästinnan Helle Klein och advokatsamfundets förra ordförande Anne Ramberg: tydligen skall SD skrikas ner – inte bemötas med sansade argument inom ramen för en anständig debatt.

Demokraternas socialistiska statskupp

11 januari, 2021

Fjärde rundan som talman i representanthuset för Nancy Pelosi, 80.

Omkring en vecka innan den beramade ”stormningen” av den amerikanska kongressbyggnaden i Washington, D. C. ägde rum lyckades det Demokratiska partiet få igenom en ny uppsättning regler ägnade att reglera den 117e kongressen. Det kunde ske efter en hätsk debatt med representanter för Republikanerna (Grand Old Party, GOP). https://www.washingtonexaminer.com/news/congress/democrats-pass-house-rules-gop-outcry?inf_contact_key=68857b58344d66cf0edbd29cce7cfd55f651f238aa

Dagen innan hade den 80-åriga demokraten Nancy Pelosi blivit omvald för ännu en tvåårsperiod som talman i kongressens representanthus. Det är hennes fjärde period i denna politiska nyckelposition, som hon tidigare innehade 2007-09, 2009-11, 2019-21 och nu fram till 20023. Enligt vad hon själv säger kommer det att bli hennes sista period som ”husets” talman. https://www.businessinsider.com/117th-congress-re-elects-nancy-pelosi-to-house-speaker-role-2021-1?r=US&IR=T

De nya reglerna omfattar en rad åtgärder i syfte att ge majoriteten mer makt och försvåra för minoriteten att påverka kongresspolitiken. Republikerna kommer inte längre, så länge de befinner sig i minoritetsställning, kunna påverka lagstiftningen genom ett återremissförfarande. GOP lyckades få igenom förändringar av demokratiska motioner vid åtta tillfällen under den gångna mandatperioden, något som svårt frustrerade Demokraterna.

En annan regel bannlyser användningen av ord som hänvisar till den traditionella familjen såsom mor och far, man och hustru etcetera. Istället skall en könsneutral terminologi, som även tar hänsyn till så kallade icke-binära individer, användas. Republikanska debattörer invände att den nya uppsättningen regler i praktiken innebär censur som stryper yttrandefriheten och lämnar hälften av de amerikanska väljarna utan politiskt inflytande.

Den republikanske minoritetsledaren Kevin McCarthy anklagade Demokraterna för att vara engagerade i ett ”race to wokeness”, som undandrar republikanska väljare deras möjligheter att ersätta demokratiska ledamöter med republikanska sådana – något som skedde i ett dussin fall i valet i november. (Woke innebär att vara särskilt känslig och aktiv när det gäller aktuella och sociala politiska frågor, en värre form av politisk korrekthet).

Republikanske minoritetsledaren Kevin McCarthy är kritisk till de nya kongressreglerna.

Kevin McCarthy, som var majoritetsledare 2014-19, fortsatte: ”If censorship replaces open debate om this floor, serious deliberation of the most important issues confronting our country will become impossible.” https://sv.wikipedia.org/wiki/Kevin_McCarthy_(politiker)

Vidare tillåter den nya uppsättningen bestämmelser majoriteten att få igenom lagstiftning med syftet att bekämpa klimatförändringar, även om denna skulle spä på ett ekonomiskt underskott. Det särskilda klimatutskott som inrättats skall vidare förlängas och en ny panel ägnad åt ekonomiska rättvisefrågor skall tillskapas.

Representanthusets minoiritetsinpiskare Steve Scalise framhöll att förändringarna innebär ett ”sovjetlikt” regelpaket vilket kommer att hämma debatten och lämna nästan halva väljarkåren maktlös. https://sv.wikipedia.org/wiki/Steve_Scalise

Vad som pågår i amerikansk politik för tillfället är ett väl genomtänkt försök av de alltmer vänsterinriktade Demokraterna att tillskansa sig en hegemonisk makt över det politiska livet i USA. Ett försök till en utdragen, socialistiskt präglad statskupp om man så vill. Det började med ett utbrett valfusk vid presidentvalet i november.

Förre majoritetsledaren i representanthuset, republikanen Newt Gingrich har hävdat att valet 2020 kan vara den största stölden av ett presidentval sedan John Quincy Adams och Henry Clay utmanövrerade Andrew Jackson 1824 och gjorde Adams till president. Dramat avgjordes slutligen i representanthuset; det är hittills enda gången då den kandidat som fått flest elektorer inte vann valet. Jackson fick dock revansch på Adams i valet 1828 och beklädde sedan presidentämbetet i två perioder. https://www.theepochtimes.com/mkt_app/newt-gingrich-2020-election-may-be-biggest-presidential-theft-since-1824_3597280.html

För att lyckas med sin statskupp har det varit nödvändigt för Demokraterna att demonisera Donald Trump bortom all rim och reson och exempelvis – helt felaktigt – hävda, att han uppviglade till ”stormning” av kongressen. I sitt omdiskuterade tal den 6 januari manade exempelvis presidenten: ”I know that everyone here will soon be marching over to the Capitol building to peacefully and patriotically make your voices heard.”

President Donald Trump uppmanade demonstrantrer att vara ”fredliga” och ”patriotiska”.

Hysterikan Nancy Pelosi har, förutom att yrka på riksrätt, krävt att kärnvapenkoderna fråntas Trump på grund av dennes ”instabilitet”. Alltså den man som, till skillnad från såväl republikanska som demokratiska företrädare, inte startat ett enda krig utan tvärtom i högsta grad bidragit till fred i Mellanöstern genom ett outtröttligt medlande mellan arabstaterna och Israel!

Pelosis kritiker har påpekat, att det kan vara farligt att ta ifrån den sittande presidenten dennes makt över kärnvapnen. Det skulle kunna uppmuntra fientliga stater av typ Nordkorea, Iran och Kina att skicka egna kärnvapen mot USA. https://www.vox.com/22220989/trump-nuclear-codes-pelosi-impeachment

Pelosi och alla andra borde vara betydligt mer förskräckta över att Joe Biden, när han installeras i ämbetet den 20 januari, får tillgång till kärnvapenknappen. Han är som 78-åring visserligen inte lika gammal som Pelosi men den äldste presidenten någonsin och, enligt ett antal bedömare, i besittning av en allt mer vacklande mental hälsa som mainstream media gjort sitt bästa att dölja. https://www.bostonherald.com/2020/10/03/howie-carr-media-continue-to-cover-up-joe-bidens-mental-decline/

 

 

Äntligen – spiondömde Jonathan Pollard är en fri man!

22 november, 2020

Jonathan Pollard och hustrun Esther lämnar den federala domstolen i New York i november 2015 efter beslutet om hans villkorliga frigivning.

Jonathan Pollard är äntligen en fri man!

Det var 1987 som amerikanen Jonathan Pollard, en ortodox jude, dömdes till livstids fängelse för spioneri med möjlighet till villkorlig frigivning för att ha överlämnat hemligstämplat material till Israel. Det var första och enda gången i USAs historia som en person, vilken spionerat för ett vänligt sinnat lands räkning, ådömdes livstidsstraff.

Efter 28 år bakom lås och bom bestämde en federal domstol i New York i november 2015 att Pollard skulle frisläppas men samtidigt bli föremål för långtgående restriktioner. Bland villkoren märktes att Pollard måste stanna i New York City i minst fem år, att hans datoraktiviteter skulle övervakas av USAs regering samt att han skulle bära en monitor fäst vid handleden.

Nu har emellertid Jonathan Pollards advokater Eliot Lauer och Jacques Semmelman meddelat att USAs Parole Commission beslutat häva alla restriktioner. Kort sagt: Pollard är en fri man som kan göra vad han vill och resa vart han vill. Det blir nu möjligt för Pollard att förverkliga sin dröm att flytta till Israel. https://worldisraelnews.com/us-frees-jonathan-pollard-from-parole/

Den israeliske premiärministern, Benjamin Netanyahu, har under många år sökt påverka USAs regering att frige Jonathan Pollard och har nu uttryckt en önskan om att snart få se spionen – som betraktas som en nationalhjälte av många israeler – i Israel. Det har sagts att president Donald Trump övervägde att låta Pollard medverka vid öppnandet av USAs ambassad i Jerusalem 2018, men detta blev aldrig av.

Jonathan Jay Pollard föddes i Galveston i Texas den 7 augusti 1954. Som underrättelseanalytiker vid den amerikanska flottan blev han upprörd över att viktiga dokument om utvecklingen i Mellanöstern undanhölls USAs allierade Israel och tog därför på sig att kopiera dylika handlingar och överlämna dem till en israelisk kontaktman mot betalning. Han greps 1984 sedan han gjort ett misslyckat försök att få en fristad på Israels ambassad i Washington, D. C.

Många har genom årens lopp engagerat sig för Jonathan Pollards frigivning.

Jonathan Pollard är i mina ögon inte någon tadelfri hjälte. Han har själv erkänt spioneri och dessutom medgivit, att han sålt viss hemligstämplad information även till några andra länder än Israel. Det straff han fick – livstids fängelse – stod emellertid inte i någon rimlig proportion till de brott han bevisligen begått.

En tungt vägande orsak till att Pollard så länge hölls i fängsligt förvar var att flera amerikanska försvarsministrar – Caspar Weinberger, Donald Rumsfeld och Dick Cheney – benhårt motsatte sig hans frigivning. Pollard är israelisk medborgare sedan 1995 och har fått flera gator och platser i Israel uppkallade efter sig.

Jag har under årens lopp följd fallet Jonathan Pollard och sammanfattade för två år sedan fallet på min blogg på följande sätt: https://tommyhansson.wordpress.com/2018/11/23/frigivne-spionen-jonathan-pollard-nekas-bosatta-sig-i-israel/

Palestinska myndigheten uttalar sitt stöd för Biden

14 oktober, 2020

Palestinska myndighetens premiärminister Mohammad Shtayyeh sågade Trump och förklarade sitt stöd för Biden. Ett kvitto så gott som något på att Trump lyckats väl med sin Mellanöstern-politik.

Den Palestinska myndigheten (PA) håller på Joe Biden i det kommande amerikanska presidentvalet. Det klargjorde PAs premiärminister Mohammad Shtayyeh när han nyligen framträdde inför Europaparlamentets utrikesutskott.

”The election is very important”, sade Shtayyeh. ”God help us, the EU and the world if there are four more years of Trump.” https://worldisraelnews.com/palestinian-authority-rooting-for-biden-god-help-us-if-there-are-four-more-years-of-trump/

Det är inte svårt att förstå palestinaarabernas fruktan inför en ny fyraårsperiod med republikanen Donald Trump i Vita huset. Trump har nämligen visat sig vara den sannolikt mest Israel-vänlige USA-presidenten någonsin.

Han angav tonen då han den 6 december 2017 tillkännagav att USA erkände Jerusalem som Israels huvudstad  och ämnade flytta sin ambassad från Tel Aviv till Jerusalem. Detta skedde den 14 maj 2018. Det innebar att Trump förverkligade ett lagförslag om att flytta ambassaden till den israeliska huvudstaden som kongressen godkänt redan 1995. https://en.wikipedia.org/wiki/United_States_recognition_of_Jerusalem_as_capital_of_Israel

President Donald Trump presenterar sin fredsplan tillsammans med Israels premiärminister Benjamin Netanyahu.

Den 28 januari 2020 presenterade Trump i Vita huset, tillsammans med Israels premiärminister Benjamin Netanyahu, en omfattande fredsplan för Mellanöstern som mejslats fram av en grupp ledd av president Trumps svärson och nära rådgivare Jared Kushner: Peace to Prosperity: A Vision to Improve the Lives of the Palestinian and Israeli people”. https://en.wikipedia.org/wiki/Trump_peace_plan

Varken Trumps fredsplan eller de historiska fredsavtalen mellan den judiska staten Israel och arabstaterna Förenade Arabemiraten (UAE) och Bahrain, för vilka Trump spelat en mycket aktiv roll, är något som vinner Mohammad Shtayyehs gillande. ”We are angry”, förklarade den senare för EU-parlamentarikerna, ”because we wanted it to be done collectively, not by individual states.”

Den osminkade sanningen är den att Palestinska myndigheten, lika litet som den rivaliserande terrororganisationen Hamas, är intresserad av någon reell fred med det hatade Israel. Den ständiga målsättningen är att utplåna Israel och slänga judarna i Medelhavet.

När den svenske EU-parlamentarikern Charlie Weimers (SD) frågade PAs premiärminister om europeiska skattebetalares pengar skulle användas till finansiering av terrorism valde den senare att ljuga rätt upp och ner: ”Palestinian leadership has never accepted terrorism” utan endast förespråkat fredligt motstånd.

Den svenske EU-parlamentarikern Charlie Weimers (SD) frågade Mohammad Shtayyeh om europeiska skattekronor skulle gå till terror.

Det kan då tyckas märkligt att Palestinska myndigheten fortsätter att betala miljardbelopp i amerikanska dollar till palestinaarabiska terrorister som sitter fängslade i Israel och dessas familjer, bidrag som populärt kallas pay-for-slay. En av anledningarna till PAs motstånd mot Trump-administrationen är att denna dragit in biståndet på grund av PAs vägran att upphöra betala ut dessa bidrag.

Premiärminister Mohammad Shtayyeh har anledning att ej endast frukta en ny fyraårsperiod med Donald Trump i Vita huset utan även – och kanske i ännu högre grad – det vikande stödet från arabvärlden. Denna har i alla år rutinmässigt ställt sig bakom palestinaaraberna, men nu börjar detta stöd naggas i kanten till följd av de senares omedgörlighet och allmänna inkompetens vilket framgår av denna analys i The Wall Street Journal: https://www.wsj.com/articles/the-gulf-arabs-weary-of-protesting-for-palestine-11602251852

Spioneriets historia: lika gammal som människan själv

25 september, 2020

Nils Lindberg: ”Spejarna med druvklasen”. Kurbitsmotiv på textil från 1700-talet.

Spioneri förknippas ofta med 1900- och det begynnande 2000-talet. Faktum är dock att verksamheten i fråga sannolikt är lika gammal som människan själv: det har alltid funnits ett behov att inhämta underrättelser om väsentliga ting som andra söker hemlighålla. Så var förmodligen fallet redan i det gamla jägar- och samlarsamhället, då de grupper som konkurrerade om de befintliga växterna och djuren ville ta reda på vad rivalerna höll på med.

Den första kända beskrivningen av ett underrättelseuppdrag och dess resultat ges i Fjärde Moseboken, där det berättas om hur Mose sänder ut tolv israelitiska spejare i syfte att ta reda på förhållandena i det av Gud utlovade Kanaans land, som sades ”flöda av mjölk och honung”.

Moses spejare. Bibeltexten lyder (4 Moseboken 13:1-3):

Därefter bröt folket upp från Haserot och lägrade sig i öknen Paran. Och HERREN talade till Mose och sade: ”Sänd åstad några män för att bespeja Kanaans land, som jag vill giva till Israels barn. En man ur var fädernestam skolen I sända, men allenast sådana som äro hövdingar bland dem.” https://www.biblegateway.com/passage/?search=4%20Mosebok%2013&version=SV1917

När de tolv utvalda spejarna återkom till israeliternas läger kunde de förtälja för Mose och allt folket om ett rikt land, och som ett bevis på detta medförde de en jättelik druvklase som var så stor att två män fick bära den på en stång emellan sig. Problemet var att spejarna också hade stött på starka och skräckinjagande folk som amalekiter, jebuséer, amoréer och kananéer. Endast två av spejarna, Kaleb från Juda och Josua från Efraims stam, tyckte det var självklart att israeliterna ändå skulle tåga in i landet.

Folkets flertal var dock mer benäget att ta åt sig av de övriga spejarnas avskräckande berättelser och vägrade tåga in i landet. Straffet blev en 40 år lång ökenvandring innan intåget i det förlovade landet kunde ske. Endast Kaleb och Josua tilläts leva bland spejarna – de övriga dödades. Det blev den sistnämnde som kom att leda intåget i Kanaan sedan patriarken Mose avlidit.

Längre fram i den gammaltestamentliga berättelsen kan vi läsa om hur israeliterna behövde ännu fler och mer detaljerade underrättelser om förhållandena i Kanaans land. Därför sänder Josua ut två spejare i syfte att undersöka staden Jerikos försvar innan denna kunde erövras. De lyckas ta sig in i staden och blir härbärgerade av den välvilligt inställda skökan Rahab.

Som tack för sin insats skonades Rahab när israeliterna sedan intog Jeriko och enligt den bibliska berättelsen utplånade allt liv i staden. Hon och hela hennes släkt upptogs också i Israel. https://tommyhansson.wordpress.com/2019/02/20/kvinnor-i-bibeln-rahab-den-gudomliga-horan/

”Kungens ögon och öron”. I sin bok Det dunkla pusslet. Spionagets historia från Faraos ögon och öron till global nätspaning (Natur & Kultur 2018, 390 sidor) kommenterar Wilhelm Agrell, Sveriges förste och ende professor i underrättelseanalys, de israelitiska spejarnas insatser runt 1400 före Kristi födelse på följande sätt (sidan 8):

Berättelserna om de utsända spejarna tyder på att Gamla testamentets anonyma författare inte bara hade klart för sig informationsinsamlandets betydelse i största allmänhet, utan också förstod underrättelsearbetets politiska och psykologiska sidor, från Moses insikt att han måste kunna visa upp konkreta ovedersägliga bevis på det förlovade landets bördighet, till Josuas två spejares mellanhavanden med vad som några årtusenden senare skulle gå under beteckningen en understödjande agent.

Professor Wilhelm Agrell kartlägger i sin bok Det dunkla pusslet spioneriets historia.

Arkeologiska fynd visar att det av faraonerna styrda Egypten förfogade över en underrättelsetjänst som var minst lika gammal som den israelitiska motsvarigheten. Behovet av korrekt information om omvärlden blev särskilt tydligt när det egyptiska riket under den 18e dynastin ( 1550-1295 f. Kr) begynte expandera i olika geografiska riktningar.

Agrell (sidan 15): ”För att hålla ihop detta vidsträckta rike behövde centralmakten, på samma sätt som andra efterföljande imperier, bygga upp ett system för rapportering och ordergivning.” Av sammanhanget i det gamla egyptiska källmaterialet klargörs att det existerade ett kurirsystem vilket följde fasta rutter. Det övergripande ansvaret för det antika Egyptens inre säkerhet åvilade en hög hovfunktionär som betitlades ”Kungens ögon och öron”.

Om de antika israeliterna och egyptierna haft ett fungerande underrättelsesystem kan detsamma enligt Agrell inte sägas om de gamla romarna. Trots en stundom förkrossande stark militärmakt och välutvecklad förvaltning tycks Romarriket aldrig ha lyckats bygga upp någon motsvarighet till de ändamålsenliga system som fanns i Mellanöstern. Bristerna framgår bland annat av vältalaren, författaren och politikern Marcus Tullius Ciceros (106-43 f. Kr.) brev från sin tvååriga befattning som ståthållare i provinsen Cilicien i nuvarande sydöstra Turkiet: ingen hade orienterat honom om förhållandena i området och inte heller fanns någon expertis på plats som han kunde rådfråga. https://biblioteket.stockholm.se/titel/18883

Englands hemliga polis under Walsingham. Förflyttar vi oss halvtannat årtusende framåt i tiden från Ciceros dagar hamnar vi i 1500-talet. Då uppträdde i den elisabetanska erans England en av tidernas mest meriterade spioneriexperter – Francis Walsingham (cirka 1532-90), som efterträdde William Cecil som drottning Elizabeth Ias underrättelsechef. Walsingham grundade Englands hemliga polis och var pionjär i Europa när det gällde att bygga upp ett statligt system för spionage och underrättelseinsamling. https://sv.wikipedia.org/wiki/Francis_Walsingham

Walsinghams spioner infiltrerade ärkefienden Spaniens statsapparat ända upp i dess högsta ledning och samlade därtill in information från hela Europa och lyckades på så sätt avvärja en rad potentiellt dödliga komplotter riktade mot den engelska drottningen. Den strikt protestantiske Francis Walsingham hade inte endast hand om den engelska underrättelsetjänsten – han var desslikes en nära rådgivare till drottningen och som sådan delaktig i övervakningen av utlänningar samt utformandet av såväl inrikes- som utrikespolitik inklusive ockupationen av det katolska Irland. Walsingham var även en förespråkare för att England skulle skaffa sig kolonier i Nordamerika.

Den engelske spionmästaren Francis Walsingham och hans chef, drottning Eilzabeth I.

Spionchefens tentakler gjorde det möjligt för honom – och därmed den engelska statsledningen – att vara underrättad om den spanska armadans planerade anfall mot England flera år innan denna inträffade med katastrofalt resultat för Spanien 1588. Walsingham var även instrumental när det gällde att få Elizabeths utmanare om tronen, den katolska skotska drottningen Maria Stuart (1542-87), dömd till döden och avrättad. Agrell beskriver Walsinghams underrättelsesystem som ”ett nätverk av ett antal kompletterande grupper av agenter” (sidan 54).

Gustaf Vasas och Gustaf IIIs spioner. Det svenska underrättelseväsendet har i ett historiskt perspektiv aldrig tillnärmelsevis varit lika välorganiserat som det engelska, vilket icke hindrar att det även hos svenska makthavare funnits ett behov av att känna till vad fienden har för sig.

Gustaf Vasa (1496-1560) hade inte kunnat slå ned alla uppror som riktades mot honom utan vänligt inställda personer som höll honom underrättad om vad som tilldrog sig i riket. En av dessa benägna uppgiftslämnare kallas Hans Våghals, som förekommer i den kunglige krönikören Peder Swarts krönika och dessutom figurerar som romanfigur i en bok av den på sin tid populäre och mycket produktive författaren Carl August Cederborg (1849-1933). http://torehartung.se/artikel/hans-vaghals-gustav-vasas-hemlige-agent/

Hans Våghals skall i Hova i Västergötland ha snappat upp viktiga brev, vilka bidrog till att organisatörerna bakom Västgötaherrarnas uppror 1529 kunde infångas, dömas till döden och avrättas. I Stenkullen i Lerums kommun finns för övrigt en väg uppkallad efter Hans Våghals.

En särskild roll i den svenska underrättelsehistorien spelar vidare de spioner som 1791 utsändes av Gustaf III till Frankrike. Syftet var att kartlägga området mellan Paris och Le Havre som förberedelse för den svenske konungens planerade invasion med sikte på att störta de franska revolutionärerna – enligt Gustaf III ”Europas orangutanger” – och återinföra monarkin. Dessa modiga män var kaptenen, Finlands-vännen och kartografen Otto Carl von Fieandt (1758-1823) och Carl Fredrik König (1767-1858).

Om dessa kungliga spioner har min gamle klasskamrat från Salems kyrkskola, Thorsten Sandberg, skrivit boken Gustav III:s spioner (Historiska Media 2006, 160 sidor). König och von Fieandt utförde sitt uppdrag och kunde återvända hem med väl förrättat värv. De underrättelser inklusive en noggrant utförd karta de medförde kom dock aldrig att användas för avsett ändamål – Gustaf IIIs tilltänkta contrarevolution i Frankrike blev som bekant aldrig av.

Otto Carl von Fieandt – en av Gustaf IIIs spioner.

De ryska sågfilarna. Inför det Första världskrigets utbrott 1914 skedde en successiv uppladdning på spionagets område bland huvudaktörerna England, Tyskland, Ryssland och Frankrike. Wilhelm Agrell konstaterar att de krigförande parterna i stort hade ”med några få undantag mycket begränsade möjligheter att bedriva underrättelseverksamhet djupt in i motståndarens område” (sidan 143). Istället fick signalspaningen en allt större betydelse i takt med att de militära staberna och förbanden alltmer började använda sig av radiokommunikation.

Trots att underrättelseverksamheten var tämligen outvecklad i samband med det stora krigets utbrott rådde på sina håll en utbredd spionskräck, till stor del förmedlad och förstärkt av pressen, som inte stod i proportion till den verksamhet som faktiskt förekom. I vårt land var det arvfienden Ryssland som hamnade i fokus. Agrell skriver (sidan 146):

Sverige var ett av de länder som tidigast drabbades av denna massmedialt genererade spionrädsla i form av de så kallade sågfilarna, kringresande ryska hantverkare som dök upp i olika landsdelar från sekelskiftet och framåt. Trots omfattande insatser från den 1908 inrättade underrättelsebyrån vid generalstaben lyckades man aldrig lagföra någon sågfilare eller riktigt komma underfund med vari den antagna illegala verksamheten skulle ha bestått. https://sv.wikipedia.org/wiki/S%C3%A5gfilare

De ryska sågfilarna var verksamma i Sverige 1899-1914 och bestod till övervägande delen av bönder från trakterna kring Novgorod, vilka sökte dryga ut sina magra inkomster. Dock skall under perioden 1909-12 några av de kringvandrande hantverkarna ha varit ryska militärer.

Den 22 september 1901 anlände fyra ryska sågfilare till Skeppsbron i Stockholm med fartyget Bore II och togs av polisen genast in till förhör. De lystrade enligt samtida uppgifter och stavning till namnen Stephan Federof Merkuschew, Michail Spiridonoff Oparkin, Ivan Dimitrief Ostimof samt Ivan Masseliwitch Makarof. Varken dessa eller någon av deras kolleger kunde överbevisas om brottslig verksamhet, men de fyllde en viktig funktion – som argument för upprustning av det eftersatta svenska försvaret. https://stockholmskallan.stockholm.se/post/30723

Mata Hari var vacker att titta på men värdelös som spion.

Den inkompetenta Mata Hari. Paradoxalt nog är det en fullkomligt inkompetent spion som gått till hävderna som Första världskrigets mest berömda underrättelseagent. Jag syftar på Mata Hari, eller Margaretha Geertruida Zelle (1876-1917) som hon egentligen hette. Hon föddes i nederländska Leeuwarden som dotter till en hattmakare. 1895 gifte hon sig med den 20 år äldre kaptenen Rudolph McLeod, en nederländare med skotskt påbrå, med vilken hon fick två barn. Paret flyttade 1897 till Java i Indonesien, som då var en nederländsk koloni. https://www.faktoider.nu/matahari.html

Paret skilde sig 1906 och Margaretha Zelle flyttade tillbaka till Europa och Paris, där hon antog artistnamnet Mata Hari, som är indonesiska för ”sol” (ordagrant ”dagens öga”). Hon gjorde sig en karriär som exotisk dansare och lättklädd posör på ekivoka vykort. Sedan denna karriär avslutats tycks Zelle mestadels ha försörjt sig på att vara älskarinna åt olika välbeställda män.

I maj 1916 kontaktades Zelle av den tyska underrättelsetjänsten och mottog förskottsbetalning för att bedriva spionage för dess räkning; hon utförde dock aldrig några tjänster för tyskarna emedan hon enbart var intresserad av pengarna. I augusti kontaktades hon av fransmännen och blev därmed dubbelagent. Mata Hari torde ha varit en av tidernas mest värdelösa spioner och kommunicerade helt öppet med sina uppdragsgivare via klartext i telefon eller brev. Det höll naturligtvis inte i längden.

Även om Mata Hari aldrig utförde några faktiska uppdrag för tyskarnas räkning var det ett faktum att hon fått betalt av dem. Det räckte för att hon skulle dömas till döden av en fransk domstol och arkebuseras i Vincennes i norra Frankrike den 15 oktober 1917. Flera filmer har gjorts om Mata Haris sorgliga öde, bland annat Mata Hari med Greta Garbo i titelrollen 1931.

Inte alla svenska KGB-agenter åkte dit. Efter bolsjevikernas statskupp i Ryssland 1917 hamnade de ryska kommunisterna och Sovjetunionen i fokus för västvärldens underrättelsetjänster. Det Kalla kriget, i realiteten det Tredje världskriget, är inte minst en historia om de respektive spionorganisationernas verksamhet. Sverige har som neutralt land varit en viktig arena i denna kamp mellan västliga och östliga underrättelseintressen. Ett antal svenskar har dömts till fängelsestraff för Sovjetunionens och/eller dess satellitstaters räkning: Hilding Andersson, Enbomligan med Fritiof Enbom i spetsen, Stig Wennerström, Stig Bergling och Bertil Ströberg.

Fritiof Enbom från Boden dömdes till livstids fängelse för spioneri för Sovjetunionens räkning.

Ännu mer intressanta än de svenska östspioner som överbevisats om sin skuld och dömts är enligt min mening de som inte åkte fast. Den mest spektakulära av dessa var en sovjetagent som gick under kodnamnet ”Getingen”, vilken skall ha haft en hög befattning inom den svenska utrikesförvaltningen.

När Otto Danielsson, kommissarie på SÄPO och chef för den så kallade ryssroteln samt ansvarig för svenskt contraspionage, besökte de avhoppade sovjetspionerna Vladimir och Jevdokia Petrov i Australien – makarna Petrov tjänstgjorde vid Sovjetunionens ambassad i Stockholm på 1940-talet – kunde dessa berätta att ”Getingen” var identisk med en svensk diplomat och utrikestjänsteman som hette Åström i efternamn.

Det kunde följaktligen knappast röra sig om någon annan än den homosexuelle Sverker Åström (1915-2012), som efter en inledande diplomatisk karriär i Stalins Sovjet sedan bland annat blev kabinettssekreterare och FN-ambassadör. Han undgick åtal tack vare att han hölls om ryggen av regering och utrikesförvaltning. https://tommyhansson.wordpress.com/2015/12/08/en-tappad-sko-makarna-petrov-och-svenska-ryssagenter/

En annan högt uppsatt ryssagent som avslöjades av makarna Petrov var agenten ”Senator”. Denne var identisk med den socialdemokratiske riksdagsmannen Georg Branting (1887-1965), son till statsminister Hjalmar Branting och en öppen beundrare av Stalins Sovjetunionen.

Ytterligare en sovjetisk agent som hittills undgått att ställas till svars för sin landsförrädiska verksamhet är Pierre Schori, född 1938. Den avhoppade sovjetiske spionchefen Oleg Gordievskij avslöjade i en intervju med tidskriften Contra #2 1999 att Schori under en följd av år var Sovjetunionens främsta informationskälla i Sverige och som sådan tveklöst viktigare än journalisten och författaren Jan Guillou, som erkänt att han 1967-72 samarbetade med KGB.

Pierre Schori var i likhet med Sverker Åström bland annat kabinettssekreterare vid UD och FN-ambassadör samt under en period även riksdagsledamot. Schori ingick tillsammans med Sten Andersson och Anders Thunborg i den grupp socialdemokrater som under 1960- och 1970-talet enligt Olof Frånstedt i första delen av  boken Spionjägaren (2013) hade regelbundna kontakter med KGBs högste befattningshavare på sovjetambassaden i Stockholm.

Det är symptomatiskt för Schoris utrikespolitiska inställning att han vid ett möte med Socialistinternationalen den 13 december 1980 uttalade sitt stöd för de sovjetiske diktatorn Leonid Brezjnevs planer – som aldrig blev av – att, med stöd av Brezjnevdoktrinen, intervenera militärt i Polen för att slå ner fackföreningsrörelsen Solidaritets uppror mot den sovjetiska övermakten. https://tommyhansson.wordpress.com/2018/09/07/sovjetlakejen-schori-stodde-sovjetisk-intervention-i-polen/

Sverker Åström alias ”Getingen”. Han skyddades av regering och utrikesförvaltning och undgick därmed åtal.

Kina, Iran och Ryssland. Den internationella spionageverksamheten förändras fortlöpande i takt med världshändelserna, och i dag är det ställt utom allt tvivel att det är från det kommunistiska Kina, den islamistiska terrorstaten Iran och det putinska Ryssland med dess auktoritära styre som de främsta hoten mot friheten och demokratin i väst kommer. Wilhelm Agrell sammanfattar i sin bok Det dunkla pusslet spioneriets metamorfosering på följande sätt (sidan 369):

Underrättelseverksamhetens utveckling kan liknas vid en person som springer uppför en nedåtgående rulltrappa och springer allt snabbare bara för att märka att också rulltrappan ökar farten. Genom historien har underrättelsetjänster uppfunnit och utnyttjat alla upptänkliga metoder för att komma åt eftertraktad information eller manipulera personer, institutioner och stater. Men varje framgång har visat sig vara av tillfällig art, en begränsad tid och åtkomst, inblick eller kontroll.

 

Den undersätsige spionen: vad alla bör veta om Jan Guillou

18 september, 2020

Den något undersätsige före detta spionen Jan Guillou har stått på den röda scenen i åtskillig tid nu.

Det väckte visst uppseende när Jan Guillou, född 1944, i sin krönika i Aftonbladet den 13 september om Kristdemokraternas partiledare skrev: ”Ebba Busch framstår i allt tydligare dager som en sällsynt elak liten fan.” Som till på köpet ville ”gosa med extremhögern” (läs: Sverigedemokraterna).

Orsaken till den förre spionens utbrott var att Busch föreslagit, att Sverige skulle bygga fängelser i länder som Somalia och Afghanistan för att kunna härbärgera brottslingar som ej är svenska medborgare. https://www.aftonbladet.se/nyheter/kolumnister/a/dldRJo/ebba-busch-framstar-som-en-elak-liten-fan

Det förtjänar i sammanhanget påpekas, att den undersätsige Jan Guillou mäter 1,70 meter över havet  – att jämföra med Ebba Buschs 1,72…

Frågan är förstås varför någon skulle bry sig om ett dyft vad Jan Oskar Sverre Henri Guillou tycker, tänker och skriver. Han är och förblir en obalanserad vänsterextremist, vilket han också utan försök till omskrivningar tillstår i en intervju med den statligt sponsrade vänsterblaskan ETC. Här passar han även på att, och håll i er nu, varna för ”en rent fascistisk utveckling i Sverige”. https://www.etc.se/kultur-noje/jan-guillou-jag-var-och-ar-vansterextremist

Guillou är inte direkt någon muntergök vad gäller utvecklingen under 1900-talet: ”Allt gick åt helvete. Det vi klarade oss från var det slutgiltiga kärnvapenkriget. Det kan man sätta på plusskontot. Vi förintade inte världen.” Det har Guillou förstås helt rätt i. Däremot förintades en stor del av den kommunistiska delen av världen med den demokratiska västsidans seger i det Kalla kriget, något som i hög grad förklarar Guillous svårmod.

IB-chefen Birger Elmér.

Jan Guillou och denna bloggare har en sak gemensamt: vi föddes båda i Södertälje. Guillou fick en priviligierad uppväxt men har i efterhand påstått att han misshandlades regelbundet av en sadistisk styvfar. Detta har förnekats av Guillous mamma, Marianne Hansén, som avled 91 år gammal 2013. https://www.expressen.se/nyheter/min-son-ljuger-om-ondskan/

Kontroverserna med sonen ledde till att Hansén gjorde den senare arvlös och testamenterade all sin kvarlåtenskap till Jan Guillous halvsyster. Såväl familjen som före detta studiekamrater har dessutom förnekat att Guillou utsattes för svår pennalism på internatskolan Solbacka i Södermanland, något som Guillou i sin filmatiserade bok Ondskan påstår skall ha ägt rum.

Jan Guillou blev megakändis med sina reportage i FiB Kulturfront 1973 om den av Socialdemokraterna i hemlighet ledda underrättelseorganisationen IB (egentligen Försvarsstabens särskilda byrå), styrd av Olof Palmes tennispartner Birger Elmér (IB är en förkortning av ”Inhämtning Birger”). https://sv.wikipedia.org/wiki/Birger_Elm%C3%A9r

Guillou och hans kumpaner Peter Bratt och Håkan Isacson dömdes till fängelse för spioneri, då deras verksamhet ansågs hota rikets säkerhet. https://sv.wikipedia.org/wiki/Jan_Guillou

Den från Jönköping bördige yrkesmilitären Elmér skall enligt uppgift långt efter IB-affären ha stött ihop med Jan Guillou på en bank, varvid de båda tidigare antagonisterna skall ha kommit överens om att samarbeta i samband med att Guillou började producera sina kioskdeckare om den övermänsklige  svenske underrättelseagenten Carl Hamilton; Elmérs uppgift var att förse författaren med militärt bakgrundmaterial.

Innan Guillou blev rikskändis var  han på 1960-talet reporter på den delvis pornografiska tidningen FiB Aktuellt. Därefter hamnade han på FiB Kulturfront med Greta Hofsten som chefredaktör. Samtidigt var han ansluten till den marxistiska grupperingen Clarté, som sympatiserade med det maoistiska röda Kina.

Jan Guillou och Arne Lemberg på FIB Aktuellts redaktion.

Det var i slutet av 1960-talet som Jan Guillou etablerade kontakt med Jevgenij Gergel, verksam inom spionorganet KGB vid Sovjetunionens ambassad i Stockholm. Guillou träffade Gergel regelbundet under fem års tid och utförde uppdrag mot betalning för den sovjetiska underrättelsetjänsten. Historien uppdagades av Expressen, som tagit del av en  SÄPO-akt omfattande 700 sidor om Gergel varav ett 20-tal inbegrep Jan Guillou. 2009. Gergel. https://www.expressen.se/nyheter/expressen-avslojar/jan-guillou-hemlig-agent-at-sovjet/

Jan Guillou vore inte den han är utan att ljuga som en häst travar. Hans föga trovärdiga förklaring till samröret med KGB var att han ville ”avslöja” spionorganisationen genom att skriva om den i FIB Aktuellt. En som inte trodde på detta var Guillous dåvarande chefredaktör Arne Lemberg (1941-79), som tipsade SÄPO om Guillous suspekta kontakter med ryssarna. Lemberg mördades 1979 på reportageresa i Idi Amins Uganda. https://sv.wikipedia.org/wiki/Arne_Lemberg

Jan Guillou hann under 1960- och 1970-talen också med att engagera sig till förmån för palestinaarabernas sak i Mellanöstern. I egenskap av Israel-hatare uti fingerspetsarna var det naturligt för Guillou att engagera sig för de värsta mördarbanden av typ DFLP och det av läkaren George Habash ledda PFLP (Folkfronten för Palestinas befrielse, en del av paraplyorganisationen PLO). https://sv.wikipedia.org/wiki/Folkfronten_f%C3%B6r_Palestinas_befrielse

Han tillbringade bland annat en månad tillsammans med dessa terrorister, beväpnad med en svensk kpist. I släptåg i sin terrorvänliga verksamhet hade Guillou Göran Rosenberg, för övrigt också han född i Södertälje, vilken trots judiskt påbrå av någon för mig okänd anledning alltid hatat Israel. https://tommyhansson.wordpress.com/2013/06/18/forre-forradaren-guillou-kan-inte-halla-sig/

Jag har  något som kan kallas ett personligt minne av Jan Guillou. Det härrör från hösten 1978,då jag bevistade en presskonferens som ägde rum i festlokalen överst i Wenner-Gren Center i Stockholm. På presskonferensen presenterades Dragan Jovius då nyutkomna bok Sovjetspionage i Sverige. Plötsligt stod Jan Guillou utanför hissen, iförd sportig klädsel efter att ha cyklat längs Sveavägen, och ville komma in. Han blev dessbättre avvisad av arrangörerna.

En spion som verkligen släpptes in på presskonferensen var för övrigt Stig Bergling (1937-2015). Det var förstås innan Bergling avslöjats som spion för Sovjetunionen, vilket skedde 1979 då Bergling greps av den israeliska underrättelsetjänsten Mossad. https://sv.wikipedia.org/wiki/Stig_Bergling

Två terroranhängare på en bild: Jan Guillou och Göran Rosenberg.

Jan Guillou tillåts alltjämt, trots att han dömts till fängelse för spioneri och bevisats ha varit KGB-agent, breda ut sig i det mediala Sverige. Nyligen visade SVT två hyllningsprogram till hans ära. Om Sverige hade varit ett normalt land hade Guillou och den vämjeliga ideologi han står för sedan länge varit förpassade till historiens  bekanta soptipp.