Posted tagged ‘Mellanöstern’

Terrorforskaren Magnus Norell: ”Försvars- och säkerhetssamarbete inom EU dömt att misslyckas”

13 november, 2019

Magnus Norell förhöll sig skeptisk till säkerhets- och försvarssamarbete inom ramen för EU. Foto: Tommy Hansson

”Frågan om säkerhetssamarbete inom EU är problematisk eftersom det gäller känslig information”, framhöll den välkände terrorism- och säkerhetsexperten Magnus Norell då han den 30 oktober 2019 talade på temat ”EU, terrorism och säkerhetssamarbeten i Europa” i Södertälje stadshus. Han fortsatte: ”Idén om försvars- och säkerhetssamarbete är dömd att misslyckas, och ju mer ambitiöst det blir desto svårare blir det att genomföra.”

”Många länder är redan med i NATO eller i det NATO-anknutna partnerskapet, det blir kaka på kaka med en EU-anknuten försvarspolitik som inte tillför något nytt”, menade Magnus Norell. Med andra ord: det behövs ingenting utöver NATO-samarbetet. Enligt Norell hade det varit lyckligast om EU hållit fast vid den ursprungliga Kol- och stålunionens grundtanke och begränsat sig till samarbete inom ekonomi och handel.

Magnus Norell, född i Eskilstuna 1958 och filosofie doktor i statsvetenskap, är en av våra mest respekterade forskare och experter avseende frågor som rör terrorism, politiskt våld, demokratifrågor samt säkerhetspolitik i Mellanöstern och Centralasien. Det var därför självklart för denna bloggare att ta del av Norells orientering  i hemstaden den 30 oktober 2019.

Norell påpekade att Europa i hög grad påverkas av det som händer i Mellanöstern, exempelvis USAs tillbakadragande från Syrien och IS-ledaren Abu Bakr al-Baghdadis död den 27 oktober. Vidare kan avtalet med NATO-landet Turkiet ställa till med avsevärda problem: ”EU sitter i en rävsax då Turkiets ledare Erdogan kan öppna ventilerna för flyktingar till Europa när han vill.”

Det faktum att Islamiska statens (IS) fysiska så kallade kalifat är ett avslutat kapitel innebär inte att vi kan avskriva IS som ett hot mot vår civilisation. Magnus Norell: ”Alla IS-krigare finns kvar, och ingen skall inbilla mig att Turkiet kommer att ingripa. Det kommer att påverka Europa. Sverige gör ingenting – vi är sämst i klassen.”

Magnus Norell är kritisk till vad han beskriver som amerikanernas reträtt från Mellanöstern: ”När USA lämnar området lämnas fältet fritt för talibanerna och Ryssland. EU har agerat tafatt, och i Sverige använder vi oss inte av de lagliga möjligheter som finns att lagföra IS-återvändare. Vi gör som vi gjorde med de som slogs för SS under Andra världskriget.” (Det vill säga ingenting, bloggarens anmärkning).

Det har talats om att sätta upp en FN-tribunal för att döma IS-terroristerna. Detta skulle, deklarerade Magnus Norell, inte fungera eftersom Ryssland alltid kommer att inlägga ett veto däremot i säkerhetsrådet. ”Ett annat problem gäller IS kvinnor och barn. Det finns inget gemensamt tänk kring detta. EU har till och med svårt att enas om hur bananer och gurkor skall se ut…”

Den så kallade kalifen Abu Bakr al-Baghdadi är död – men IS finns kvar.

Norell har vidare inte mycket till övers för hur USAs president Donald Trump har hanterat situationen i Syrien: ”Det är otroligt illa skött från USAs sida. Absolut ingen som är insatt i problematiken tycker att Trump agerat på rätt sätt. Trump bryr sig inte om utrikespolitik och nu lämnas ett tomrum som fylls av Turkiet och Ryssland, som fattat avtal om Syrien utan att Damaskus tillfrågats.”

Magnus Norell jämförde i sin föreläsning ”rolexshejken” al-Baghdadis frånfälle med al-Qaida-ledaren Usama bin Ladins död. ”Han hade tappat greppet efter kalifatets fall och hans död nu får inga praktiska konsekvenser. Det går inte att få ett stabilt, enat Syrien. Iran och Ryssland är inte intresserade av detta. En konfederativ lösning vore bättre.”

I Norells perspektiv är det inget som sker i Mellanöstern och Nordafrika som stannar där.  Det påverkar den övriga världen vare sig man är medveten om det eller inte. ”Det spelar ingen roll om man som Trump säger att ´nu skiter vi i det här.´ Statsbildningar i Mellanöstern är inte som i Europa.” (Undantagandes Israel, bloggarens anmärkning).

Magnus Norell avslutade sin informativa presentation med att inskärpa, att religion och politik med nödvändighet måste skiljas åt: ”Annars går det åt pipsvängen. Det är besvärande med arabiska regimers försök att påverka opinionen i väst genom att finansiera moskébyggen.”

På min fråga om det praktiskt sett är möjligt att skilja religion och politik åt i den heltäckande ideologin islam svarade Norell att det är möjligt: ”Det finns reformvänliga rörelser i den muslimska världen som vill separera religion från politik.” Jag tillåter mig dock att förbli skeptisk.

 

 

Turkiets invasion i Syrien och vad den betyder för Israel

17 oktober, 2019

En karikatyrtecknares bild av situationen i nordöstra Syrien.

”De hjälpte oss inte i Normandie…De var där och hjälpte oss i sitt eget land och det är annorlunda. ”https://www.svt.se/nyheter/utrikes/donald-trump-kurderna-hjalpte-oss-inte-i-normandie

Så uttryckte sig USAs president vid ett tillfälle när han skulle förklara varför han beslutat att dra tillbaka de amerikanska trupperna från nordöstra Syrien och därmed svika sina allierade i den kurdiska rörelsen. Det är med förlov sagt ett urbota korkat argument. Det är sant att kurderna inte fanns med i Normandie på Dagen D, men det fanns inte heller andra som USA hjälpt – sydkoreanerna, sydvietnameserna, grenadinerna…

Det var den 6 oktober som president Trump deklarerade att han, efter att ha konsulterat Turkiets president Recep Tayyip Erdogan, beslutat dra tillbaka USAs styrkor om cirka 2000 man från den kurdiskdominerade autonoma regionen Rojava i Syriens nordliga och östliga delar. Dagen efter drog turkarna igång sin nu pågående invasion av området. Trump förutskickade redan i december i fjol att han avsåg dra tillbaka USA-trupperna, vilket fick försvarsminister Jim Mattis att avgå. Sedan hände dock ingenting. https://sv.wikipedia.org/wiki/Rojava

Efter intensiv lobbyverksamhet från den islamistiska Erdogan-regimen vände emellertid den amerikanske presidenten på en femöring och beslöt sig för att göra slag i saken och kalla hem trupperna från det aktuella området. Detta lämnade USAs allierade i de kurdiskdominerade Syrian Democratic Forces (SDF), som bildats av Folkets försvarsstyrkor (YPG) 2015, skyddslösa. https://en.wikipedia.org/wiki/Syrian_Democratic_Forces

Eftersom SDF har visst samröre med den marxistiska PKK-gerillan kan Turkiet inte förväntas lägga fingrarna emellan när det gäller att hantera SDF-styrkorna. Vad som i hög grad främjat USAs intressen i regionen är att SDF visat sig vara den mest effektiva grupperingen när det gällt att bekämpa Islamiska staten (IS) och samtidigt är motståndare till den syriska al-Assad-regimen. Det är känt att USAs stöd för SDF, vilket tog sin början under Obama-administrationen,  har förorsakat enorm spänning i umgänget mellan Turkiet och USA; Turkiet är i egenskap av NATO-medlem en historisk allierad till Förenta staterna.

Nu har det tillkännagivits att en fem dygns tillfällig så kallad vapenvila avtalats mellan Turkiet och USA. Erdogan ser dock uppehållet som en ”paus” i striderna, under vilken han hoppas att kurderna skall avväpnas samt utrymma området. Det återstår att se vad detta kommer att resultera i. Trumps försäkran att uppehållet kommer att rädda ”miljontals liv” kan vi saklöst bortse från. https://www.aftonbladet.se/nyheter/a/nan7Bn/eldupphor-i-syrien–for-ett-tillbakadragande-av-trupper

Det finns också en koppling till den judiska staten Israel i den här historien. Michael J. Koplow, som är policy director för Israel Policy Forum i Washington, D. C., menar i en artikel i Jewish Journal den 16 oktober att det kan komma att visa sig att den israeliske premiärministern Benjamin Netanyahu och andra israeliska ledare varit alltför snabba att höja Trump till skyarna som Israels frälsare. Netanyahu försökte i december 2018 få Trump att inse att de amerikanska trupperna borde stanna kvar i Syrien.

Koplow skriver: ”Then as now, the mistake was assuming that Trump had any special affinity for Israel or that Israel would be the sole exception to the iron law of  Trump´s fundamentally self-interested and transactional nature.” Presidentens beslut att flytta USAs ambassad från Tel Aviv till Israels huvudstad Jerusalem kostade i Koplows perspektiv USA inte ett dugg.

The Israel Angle to Trump’s Syria Sellout 

Turkiska soldater försvarar en position under den pågående invasionen.

Det finns dock, menar Koplow, liten anledning förmoda att Trump skulle få för sig att dumpa Israel på samma sätt som han dumpat kurderna: ”What would make Trump´s move in Syria so worrisome for Israel is not what it signals about direct U. S. action, but how it will impact other regional actors. Trump´s erratic swings and turn-on-a-dime foreign policy, embodied in their purest form by his Syria announcement, have introduced an unprecedented uncertainty into American policy decisions.”

Trovärdigheten och förutsägbarheten, avgörande faktorer i alla internationella relationer, i Förenta staternas utrikespolitik, har försvunnit med Trumps ryckiga agerande i Syrien och lett till att varken vänner eller fiender numera kan lita på honom. Att han tagit initiativet till tämligen begränsade ekonomiska sanktioner mot Turkiet och skrivit ett märkligt brev till Erdogan, där han hoppas på en givande överenskommelse samtidigt som han hotar ödelägga Turkiets ekonomi, lär inte göra situationen mycket bättre.

Michael J. Koplow gör bedömningen att Trumps politik för Israels del medför en ökad risk för en väpnad konflikt med Iran, emedan israelerna inte längre kan lita på att USA förmår avskräcka den totalitära regimen i Teheran från att starta krig med Israel. Detta ökar risken för en förebyggande israelisk attack mot Iran. Det kan också tänkas att de sunnitiska arabstater som närmat sig Israel nu känner sig mer motiverade att närma sig Iran.

”The clear loser in all of this”, konstaterar Koplow, ”will be Israel, not only because it will be alone in countering Iran but because it will also quickly lead to the end of the much heralded but overhyped development of quiet ties between Israel and Gulf states.” Vad som är verkligt oroande är att president Donald Trump tillkännagivit som sin föresats att helt lämna Mellanöstern åt sitt öde.

Ögonvittnen konfirmerar att Turkiets pågående invasion av den kurdiskdominerade regionen sker med stor brutalitet. Exempelvis har den 35-åriga kurdiska politikern Hevrin Khalaf, som arbetat för att ena kristna, araber och kurder i Syrien, avrättats – eller rättare sagt mördats – av en av Turkiet stödd gruppering i nordöstra delen av regionen tillsammans med åtta andra. Khalaf var generalsekreterare i Future Syria Party. https://www.christianpost.com/news/kurdish-female-politician-who-worked-to-unite-christians-arabs-kurds-executed-in-syria-233434/?fbclid=IwAR1Im6QkYGdehlfp4IttEsRPAA0dQaDFFZGsinSf6Qsa4d2JkC0N7o3MS9w

Det amerikanska representanthuset har med röstsiffrorna 354-60 fördömt presidentens beslut att kalla hem trupperna från nordöstra Syrien. 129 republikaner röstade för ett fördömande. Detta rubbar inte Donald Trump, som kallat sitt eget beslut ”briljant”: ”Våra soldater har lämnat platsen, våra soldater är helt säkra, om Turkiet går in i Syrien är det upp till Turkiet och Syrien att lösa situationen, inte Turkiet och USA som en massa korkade personer vill att ni ska tro.” https://www.svt.se/nyheter/utrikes/usa-s-kongress-fordomer-trumps-syrienbeslut

Som Trump-anhängare  bjuder det mig emot att skriva detta, men den mest korkade personen i sammanhanget är president Trump själv som vägrar inse att USA i egenskap av världens ledande demokrati har ett särskilt ansvar  att försvara demokratiska och frihetliga värderingar på ett globalt plan. Att överge nära allierade är heller aldrig en god idé.

Den kurdiska politikern Hevrin Khalaf har mördats av turkisktrogna trupper.

Trump får dock dela på dumstruten med Turkiets president Recep Tayyip Erdogan som med sin aggression i Syrien kastar hela Mellanöstern-regionen in i ett ytterst osäkert läge. Simon Tisdall, kolumnist i den brittiska vänstertidningen The Guardian, framhåller den 15 oktober att Erdogans dagar borde vara räknade och skriver:

Turkey´s ill-considered invasion is a by-product of Erdogan´s dictatorial behaviour. Like Donald Trump, he trusted his gut, not seasoned advisers. Now Syrians, mostly Kurds, are paying the price. All Western leaders share some blame here. They have long known Erdogan for what he is – yet for reasons of realpolitik they looked the other way.” https://www.theguardian.com/commentisfree/2019/oct/15/erdogan-syria-turkey-democracy-dictatorship

Trumps värsta blunder hittills kan få oöverskådliga konsekvenser

12 oktober, 2019

Trump och Erdogan tycks uppskatta varandras sällskap – i alla fall på den här bilden.

Donald Trumps beslut att överge sina kurdiska allierade i norra Syrien måste utan tvekan betecknas som den amerikanske presidentens värsta blunder hittills. Trump drar undan mattan för de lojala allierade i organisationen YPG som spelat en betydelsefull roll i kampen mot IS-terroristerna. Det kan få oöverskådliga konsekvenser. https://www.bbc.com/news/world-us-canada-50017839

USAs truppnärvaro i den aktuella delen av Syrien har varit tämligen blygsam. Av 2000 soldater i Syrien har endast cirka 200 funnits på plats i den till Turkiet angränsande nordöstra delen av landet. Dessa soldater har varit icke-stridande men uppges ha spelat en avgörande roll i att koordinera kampen mot de barbariska IS-terroristerna.

När den amerikanska närvaron, icke minst i formen av flygstyrkor, nu avslutats har turkarna fria händer att göra som de behagar i området. Ursäkten att kurderna skulle vara lierade med den marxistiska terrorrörelsen PKK är bara en propagandalögn – det finns inga trovärdiga belägg för att YPG skulle samarbeta med PKK. Däremot har man haft nära förbindelser till USA.

USAs tidigare FN-ambassadör Nikki Haley, som sällan eller aldrig tidigare kritiserat Trump, har varit rak i sin kritik mot övergivandet av YPG och menar att de allierade kurderna nu ”lämnas att dö”. https://edition.cnn.com/2019/10/07/politics/nikki-haley-donald-trump-syria-troops-brett-mcgurk/index.html

Turkiets islamistiske president Recep Tayyip Erdogan hoppas nu kunna lägga beslag på en 30 kilometer bred zon längs den syriska gränsen. Han har även tillkännagivit planer på att låta tre miljoner sunnimuslimska syriska flyktingar bosätta sig i området. Om detta sker kommer kurderna med all sannolikhet att jagas iväg och bli av med hus och hem.

En annan konsekvens är att kurderna nu knappast kan fortsätta kontrollera de läger där tillfångatagna IS-terrorister uppehåller sig. Detta innebär att i värsta fall tiotusentals blodtörstiga islamister kan komma på fri fot med mycket otrevliga konsekvenser för ej endast Syrien och Irak utan också för Europa. Det rapporteras redan att IS-fångar gjort myteri i al-Hol-lägret och företagit utbrytningsförsök.

Al-Hol-lägret i norra Syrien.

Inte bara Erdogan utan också Vladimir Putin applåderar USAs beslut, eftersom han nu får förnyade möjligheter att ge Syriens diktator Bashar al-Assad en hjälpande hand och skaffa Ryssland ett ökat inflytande i Mellanöstern på kuppen.

Sedan Turkiet invaderat nordöstra Syrien och drivit 100 000-tals människor på flykt har Trump-administrationen desperat sökt rättfärdiga sitt handlande. Utrikesminister Mike Pompeo har försäkrat omvärlden att USA inte alls givit turkarna grönt ljus i norra Syrien, något som motsägs av verkligheten. Trump själv har avlevererat en ström av motstridiga tweet och sägs ha givit den amerikanske finansministern Steven Mnuchin klartecken att genomföra ekonomiska sanktioner mot Erdogan-regimen. https://www.expressen.se/nyheter/usas-hot-mot-turkiet-avbryt/

Vad som förefaller uppenbart är att USAs utrikespolitik för närvarande ligger i spillror. Trump tycks inte längre ha kvar några nära medarbetare som har integritet nog att våga säga emot sin chef, vilket i och för sig kan ses som förståeligt – om detta skulle ske löper de stor risk att bli avskedade eller tvingas bort från sina poster, vilket den förre nationelle säkerhetsrådgivaren John Bolton tvingades erfara.

Den republikanske senatorn Lindsey Graham från South Carolina har dock tagit bladet från munnen och bland annat sagt: ”The decision to abandon our Kurdish allies and hand Syria over to Russia, Iran and Turkey will put every radikal Islamist on steroids. Shot in the arm to the bad guys. Devastating for the good guys.”

Jag är normalt en varm anhängare av Donald Trump. Den här gången har han dock gått över den utrikespolitiska anständighetens gräns. Han borde inse att USA som världens ledande demokrati har ett ansvar när det gäller att säkerställa demokrati, frihet och andra för den fria världen centrala värden. Att lämna fritt spelrum för destruktiva länder, krafter och rörelser går stick i stäv med en sådan målsättning.

 

 

NATOs 70-åriga historia av förändringar och framgångar

8 oktober, 2019

NATOs högkvarter är beläget i Bryssel.

NATO (North Atlantic Treaty Organization), även kallat Atlantpakten, grundades i Washington, D. C. den 4 april 1949. Organisationens förste generalsekreterare, den brittiske generalen Hastings Lionel Ismay (Lord Ismay), uttryckte dess målsättning på följande kärnfulla sätt: ”Hålla ryssarna ute, amerikanerna inne och tyskarna nere.”

Det kan, nu när NATO nyligen firat 70-årsjubileum, konstateras att denna målsättning förändrats i åtskilliga avseenden. Detta framgår med önskvärd tydlighet av Ann-Sofie Dahls faktaspäckade bok NATO – historien om en försvarsallians i förändring (Historiska media 2019, 229 sidor). https://historiskamedia.se/bok/nato/

Jag konstaterar vidare att Ann-Sofie Dahl är precis rätt person att skriva en historisk genomgång av NATOs göranden och låtanden från grundandet 1949 till dags dato. Bland hennes meriter märks att hon är docent i politisk historia samt Nonresident Senior Fellow vid Atlantic Council i Washington, D. C. Hon är eller har varit krönikör i ett antal publikationer och är dessutom bosatt i NATO-landet Danmark.

Kollektivt försvarssystem. NATO bildades av USA, Storbritannien, Frankrike, Italien, Kanada, Norge, Belgien, Nederländerna, Portugal, Danmark, Luxemburg och Island. De sjösatte ett kollektivt försvarssystem där medlemmarna förbinder sig att försvara varandra i fall av yttre angrepp. De enda nordiska/skandinaviska länderna som valde att stå utanför den västliga försvarsalliansen var således Sverige och Finland. https://sv.wikipedia.org/wiki/Nato

NATO har genom åren haft 13 generalsekreterare. Först ut var som nämnts ovan Lord Ismay. Sedan 2014 innehas posten av Norges tidigare statsminister Jens Stoltenberg, som 2014 efterträdde dansken Anders Fogh Rasmussen. Det operativa befälet utövas emellertid av en Supreme Allied Commander Europe (SACEUR), för närvarande den amerikanske flyggeneralen Todd D. Wolters.

När NATO bildades var den europeiska kontinenten svårt förhärjad av Andra världskriget med dess omkring 50 miljoner dödsoffer och ymniga flyktingströmmar. I Europa rådde en rörande enighet om att framtida europeiska krig till nära nog varje pris måste undvikas. Det var uppenbart för alla och envar att USA var det enda demokratiska land som hade förutsättningar att sätta kraft bakom denna målsättning och samtidigt hindra kontinenten från att uppslukas av en totalitär diktatur liknande den nazityska.

Lösningen på det militära planet stavades NATO, som hade föregåtts av den så kallade Brysselpakten från 1948 med Belgien, Frankrike, Luxemburg, Nederländerna och Storbritannien som medlemmar. Dessa insåg att det skulle bli nödvändigt att till den västeuropeiska försvarsgemenskapen knyta USA, som sedan dess dominerat NATO.

Den direkta orsaken till NATOs eller Atlantpaktens bildande var den aggression som utövades av det kommunistiska Sovjetunionen, som beundrades av många aningslösa västerlänningar som den jämte USA mäktigaste segrarmakten i det senaste kriget. Sovjet hade enligt Winston Churchill i ett tal i Fulton i Missoouri i USA 1946 fällt ner en ”järnridå” tvärs över den europeiska kontinenten och förslavat halva dess befolkning. https://www.aef.se/Omvarlden/Notiser/Ironcurtain.htm
  
Särskilt akut blev behovet av ett samlat västerländskt försvar efter det sovjetstödda, kommunistiska maktövertagandet i Tjeckoslovakien 1948, vilket enligt många bedömare sparkade igång det långdragna Kalla kriget på allvar. https://sv.wikipedia.org/wiki/Pragkuppen

NATOs förste överbefälhavare i Europa (SACEUR), general Dwight D. Eisenhower (till vänster), syns här med president Harry S Truman vid sitt tillträde på posten.

Koreakriget ledde till storsatsning på NATO. Enligt det första strategiska konceptet var det meningen att USA skulle stå för det strategiska luftförsvaret under det att Storbritannien skulle ta hand om det taktiska. Övriga medlemsländer skulle förse NATO med marktrupper. Det var ett upplägg som ledde till slitningar inom alliansen – de kontinentaleuropeiska medlemmarna upplevde det som att det var deras uppgift att förse NATO med ”kanonmat”.

”Det skulle, lite otippat, till ett krig i Korea för att harmonin helt skulle infinna sig i det nya transatlantiska samarbetet”, framhåller Ann-Sofie Dahl (sidan 32), ”och för att NATO skulle ta steget vidare från en institution som fortfarande mest befann sig på pappret till en regelrätt organisation med en politisk och militär infrastruktur.”

När Koreakriget inleddes med det av Sovjetunionen och röda Kina uppbackade kommunistiska Nordkoreas angrepp på det USA-stödda Sydkorea den 25 juni 1950 utbröt viss oro bland de västeuropeiska allierade. De länder som hade undertecknat Washingtonfördraget befarade nu att USAs insatser i Koreakriget skulle ske på bekostnad av försvaret av västdemokratierna i Europa. https://www.so-rummet.se/fakta-artiklar/koreakriget-ett-oavslutat-krig

”Det visade sig emellertid bli precis tvärtom”, konstaterar Dahl (sidan 33). ”Den amerikanska tolkningen av Nordkoreas invasion av Sydkorea var att detta inte var någon isolerad attack utan ett första steg i en global kommunistisk offensiv mot väst.”

USA vände med andra ord alls icke Europa ryggen utan storsatsade tvärtom på NATO i syfte att stå väl rustat för en tänkbar sovjetisk aggression i Västeuropa, och kort tid efter Koreakrigets utbrott beviljade kongressen den amerikanska regeringen under president Harry S Trumans ledning fyra miljarder dollar för att förstärka försvaret av Västeuropa.

Dahl (sidan 34): ”Under de följande åren skulle NATO genomgå en formidabel uppbyggnad och omorganisation med en ny integrerad militär struktur under ledning av en amerikansk högsta befälhavare…” Den förste NATO-befälhavaren (SACEUR) i Europa var ingen mindre än general Dwight D. Eisenhower, som hade fört befälet över de allierades invasion av Normandie på Dagen D den 6 juni 1944 och två år efter Koreakrigets utbrott valdes till ny amerikansk president.

Warszawapakten bildas. NATO och Västvärlden insåg snart att, om det skulle vara möjligt att på effektivast möjliga sätt försvara de västliga demokratierna mot sovjetrysk aggression, det var nödvändigt att införliva Västtyskland med Atlantpakten. Således blev Västtyskland (Förbundsrepubliken Tyskland) NATO-medlem den 5 maj 1955 villkorat med att landet inte skaffade sig egna kärnvapen.

Warszawapakten slog med hård hand ner den folkliga resningen i Ungern 1956.

Som en reaktion på det västtyska inträdet bildades på Moskvas initiativ den 14 maj den så kallade Warszawapakten (WP, officiellt Fördraget om vänskap, samarbete och ömsesidigt bistånd). Medlemsländer var Sovjetunionen, Tjeckoslovakien, Östtyskland, Polen, Ungern, Bulgarien och Rumänien. Till skillnad från NATO var WP till sin karaktär offensivt och hade till uppgift att gripa in när socialismens ”landvinningar” ansågs hotade i något medlemsland. Så skedde i samband med Ungernrevolten 1956 och resningen i Tjeckoslovakien 1968. https://sv.wikipedia.org/wiki/Warszawapakten

Återstoden av det Kalla kriget skulle till betydande del komma att präglas av tvekampen mellan NATO och Warszawapakten. Den sistnämnda organisationen upplöstes formellt den 1 juli 1991, mindre än ett halvår innan Sovjetunionen imploderade på nyårsafton samma år. NATO fortsatte dock att existera i högönsklig välmåga vilket överraskade en del bedömare, som gjorde den felaktiga analysen att NATO inte längre behövdes när kommunismen i Europa brutit samman.

NATO har dock genom åren ingalunda varit förskonat från inre slitningar. 1966 valde således Frankrike på den yvigt nationalistiske president Charles de Gaulles initiativ att dra sig ur NATOs gemensamma militärkommando. Ann-Sofie Dahl (sidan 42): ”I mars 1966 mottog den amerikanske presidenten Lyndon B. Johnson ett brev från sin franske kollega med krav på att alla NATO-kommandon på fransk mark skulle dras tillbaka inom ett år, samtidigt som all fransk personal skulle lämna SHAPE.” (SHAPE = Supreme Headquarters Allied Powers Europe).

För att ytterligare markera den franska självständigheten började Frankrike även utveckla egna kärnvapen, på franska benämnda Force de frappe. Dessa är enbart avsedda för försvaret av det egna landet och alltså inte underställda NATO. De franska kärnvapnen utgör världens tredje största kärnvapenstyrka efter Rysslands och USAs motsvarigheter. 1993 återinträdde Frankrike som fullvärdig medlem av NATO. https://sv.wikipedia.org/wiki/Frankrikes_k%C3%A4rnvapen

Ett nytt kapitel i NATOs historia. Efter Sovjetunionens upplösning har NATOs uppgifter av naturliga skäl omdefinierats. Enligt det nya konceptet kunde NATO ingripa utan att något medlemsland utsatts för yttre hot. Det tillät NATO att 1995 ingripa i Bosnienkriget efter FN-beslut, och 1999 gick man ut i krig mot det dåvarande Jugoslavien inom ramen för Kosovokriget, nu utan FN-beslut, och genomförde en 14 veckors bomboffensiv. Denna ledde till att kriget upphörde den 11 juni 1999 och att den jugoslaviske diktatorn Slobodan Milosevic fann sig nödgad acceptera FNs resolution 1244 och att dra tillbaka de serbiska styrkorna från Kosovo. https://sv.wikipedia.org/wiki/Kosovokriget

När den islamistiska terrorgrupperingen al -Qaida den 11 september 2001, på order av dess ledare Usama bin Ladin, angrep World Trade Center i New York och det amerikanska försvarshögkvarteret Pentagon i Arlington i Virginia innebar det startskottet för en ännu pågående islamistisk offensiv mot inte bara USA, utan mot den demokratiska Västvärlden och dess frihetliga traditioner i stort.

Ann-Sofie Dahl beskriver på följande sätt vad attackerna den 11 september 2001 medförde för NATOs del (sidorna 136-137):

Även för NATO innebar 11 september-attackerna inledningen på ännu ett nytt kapitel i försvarsalliansens historia. Det första årtiondet efter Berlinmurens fall hade präglats av ljusa förhoppningar om evig fred och frihet, trots krig och etnisk rensning i Europas sydöstra hörn. Det nya decenniet, århundradet och rentav årtusendet inleddes till en mörk bakgrund, med oro över nya attentat och dystra spekulationer om vart (väst)världen var på väg.

Det så kallade Nine Eleven resulterade i att för första och hittills enda gången i NATOs historia artikel 5 om ömsesidiga försvarsgarantier enligt Washingtontraktaten – att en attack mot ett medlemsland, i detta fall USA, är en attack på NATOs samtliga medlemsländer – aktiverades. I Afghanistankriget 2001 var NATOs roll tydligt underordnad USAs, men i det efterföljande Irakkriget fick alliansen en mer aktiv roll.

Sverige ingår för närvarande i det NATO-anknutna Partnerskap för fred.

29 medlemsstater. När NATO bildades 1949 bestod organisationen av tolv medlemmar. Detta antal har i olika omgångar utökats till att i dag omfatta 29 medlemsstater. Det är i hög grad illustrativt för NATOs exempellösa framgångar att den aktuella försvarsalliansen numera omfattar alla de sovjetiska satellitstater som ingick i Warszawapakten och även ytterligare ett antal öststater.

Följande länder har anslutit sig till NATO efter Berlinmurens fall 1989: Östtyskland (som del i det återförenade Tyskland) 1990, Tjeckien (1999), Polen (1999), Ungern (1999), Bulgarien (2004), Estland (2004), Lettland (2004), Litauen (2004), Rumänien (2004), Slovakien (2004), Slovenien (2004), Albanien (2009), Kroatien (2009) samt Montenegro (2017). Bosnien-Hercegovina, Georgien och Nordmakedonien befinner sig samtliga sedan 2012 i en process att ansluta sig till NATO.

Sverige och NATO. Förutom de fullvärdiga medlemmarna omfattar NATO-gemenskapen formaliserade partnerskap med 41 länder i Europa, Nordafrika, Mellanöstern och Asien. Sverige samarbetar sedan 1994 med alliansen inom ramen för Partnerskap för fred (PFF), vilket innebär att svenska trupper regelbundet samövar med NATOs styrkor. Under senare år har frågan om en regelrätt svensk NATO-anslutning i ökande utsträckning varit föremål för en seriös diskussion. https://www.swedenabroad.se/es/embajada/brussels-nato/faq-to-the-embassy/sveriges-samarbete-med-nato/

Orsaken till att det emellertid stannat vid till intet förpliktande diskussioner och inte en svensk ansökan om NATO-medlemskap är en kvardröjande övertro på alliansfrihet av traditionellt slag. Sådan förutsätter emellertid ett starkt inhemskt försvar av ett slag som Sverige inte haft på många år. Sanningen är att Sverige inte skulle klara ett fientligt angrepp många dagar med de rudimentära försvarsstyrkor vi i dag förfogar över: Sverige är helt enkelt beroende av hjälp utifrån för den händelse det värsta skulle inträffa.

Den enkla sanningen är att enda sättet att vara garanterade sådan hjälp är fullvärdigt medlemskap i NATO.  

Ett misstag av Trump att dumpa NSC-chefen John Bolton – men Iran applåderar

12 september, 2019

John Bolton hyllades vid sin avgång som en hjälte av Republican Jewish Coalition.

Den 10 september deklarerade USAs president Donald J. Trump på Twitter att han hade avskedat sin nationelle säkerhetsrådgivare, John Bolton, på grund av allvarliga meningsskiljaktigheter om den amerikanska utrikespolitiken, främst i Iran-frågan. 20 minuter senare twittrade Bolton att han inte alls fått sparken utan avgått självmant. Oavsett hur det nu var försvinner med Bolton en regeringsmedlem som hade kunnat dämpa Trumps isolationistiska tendenser. https://www.aljazeera.com/news/2019/09/bolton-fired-disagreeing-trump-iran-report-190912080326471.html

Den 70-årige John Bolton var bland mycket annat en varm Israel-vän. Det är därför inte konstigt att Moshe Ya´ alon, som var Israels försvarsminister 2013-16, uttryckt som sin mening att Boltons avgång som chef för USAs National Security Council (NSC), är ”dåliga nyheter för Israel”. I likhet med Bolton förordar Ya´alon en tuff attityd mot Mellanöstern-regionens skurkstat nummer 1, mullornas Iran. Det är betecknande att Trump kort tid efter Boltons avgång förklarade sig villig att villkorslöst träffa den iranske presidenten Hassan Rouhani. https://www.timesofisrael.com/what-does-john-boltons-departure-mean-for-israel/

John Bolton var huvudarkitekt bakom handelsmötet i Bahrain i juni i år syftande till att belysa den ekonomiska delen av möjligheterna att få ett slut på konflikten mellan Israel och de palestinaarabiska enheterna. Bolton var starkt kritisk till att de senare bojkottade mötet på grund av USAs roll; dock deltog på privat basis en grupp palestinaarabiska affärsmän i mötet.

Innan John Bolton i april 2018 utsågs till NSC-chef uttryckte han sitt helhjärtade stöd för Trump-administrationens beslut att erkänna Israels huvudstad Jerusalem som just huvudstad och flyttningen av den amerikanska ambassaden från Tel Aviv till Jerusalem. Vid sin hastiga avgång hyllades Bolton av Republican Jewish Coalition (RJC) och andra judiska organisationer i USA för sina insatser.

Matt Brooks, executive director för RJC, twittrade följande: ”Ambassador Bolton, thank you for your longstanding friendship, moral clarity and passionate defense of America and our allies, especially Israel.”

John Robert Bolton föddes i Baltimore i den amerikanska delstaten Maryland den 20 november 1948. Hans far var brandman och ett föredöme för sonen John med sin pliktkänsla. Boltons förakt för den etablerade eliten växte under hans tid som juridikstudent vid Yale-universiteten. Han var vid denna studentvänsterns förlovade tid något så exotiskt som en konservativ försvarare av USAs engagemang i Vietnam och Indokina. Bolton kom dock aldrig att tjänstgöra i Vietnam utan nöjde sig med att, i likhet med den senare presidenten George W. Bush, ansluta sig till Nationalgardet. https://en.wikipedia.org/wiki/John_R._Bolton

Under sin tid som Yale-student hann John Bolton med att under sommaren 1972 vara praktikant hos vicepresident Spiro Agnew. Efter sin examen 1974 anslöt sig Bolton till advokatfirman Covington & Burling i Washington, D. C. där han hade sin arbetsplats 1974-81 samt 1983-85. 1993-99 var han partner hos Lerner, Reed, Bolton & McManus. Han hade vidare en rad befattningar inom såväl Reagan- som Bush-administrationerna och var skyddsling till den konservative senatorn Jesse Helms (1921-2008) från North Carolina. https://en.wikipedia.org/wiki/Jesse_Helms

Sommaren 1972 praktiserade John Bolton hos vicepresident Spiro Agnew.

2001-05 var Bolton Under Secretary of State for Arms Control and International Security innan han av president George W. Bush utsågs till USAs FN-ambassadör som efterträdare till Anne Patterson. Att den utrikespolitiske ”höken” John Bolton var ett kontroversiellt val framgår av att Bush utnämnde honom under en period då kongressen hade uppehåll och det inte var möjligt för senaten att underkänna hans kandidatur. När sedan demokraterna segrade i mellanårsvalet till kongressen 2006 avsattes Bolton och avgick formellt den 31 december 2006.

Efter sin tid som FN-ambassadör kom Bolton bland annat att fungera som kommentator i den konservativt betonade Fox News Channel. Han var också utrikespolitisk rådgivare åt senator Mitt Romney då denne 2012 var republikanernas kandidat i ett val som vanns av demokraternas Barack Obama. Innan Bolton av Donald Trump utnämndes till nationell säkerhetsrådgivare var han bland annat 2013-18 ordförande i den konservativa och islamkritiska tankesmedjan Gatestone Institute. https://en.wikipedia.org/wiki/Gatestone_Institute

John Bolton har med rätta kallats såväl konservativ som en utrikespolitisk hök som menar att Förenta staterna bör ha en aktiv roll på den globala arenan och gripa in militärt där så kan anses befogat. Däremot förnekar han att han skulle vara neokonservativ, vilket ofta påstås. Såvitt jag kan se har han alldeles rätt i det.

Den neokonservativa ideologiska inriktningen har sitt ursprung i 1960-talets USA, då en rad tidigare vänsterinriktade ”hökar” bröt med det demokratiska partiet på grund av vad de uppfattade som dettas växande pacifism och i stället blev konservativa republikaner. Då John Bolton aldrig varit vare sig demokrat eller vänsterinriktad stämmer han inte in på definitionen av vad en neoconservative är. https://en.wikipedia.org/wiki/Neoconservatism

Orsaken till att Trump 2018 utsåg John Bolton att efterträda NSC-chefen H. R. McMaster var enligt uppgift att han sett och hört Bolton som kommentator på Fox News och låtit sig vederbörligen imponeras, låt vara att Trump skall ha irriterat sig på Boltons karaktäristiskt buskiga mustasch. Följaktligen togs Bolton med på Trump-skutan trots att det fanns klara ideologiska och filosofiska skiljelinjer mellan de båda männen.

Trump kan knappast ha varit omedveten om att Bolton under flera decennier upprepade gånger pläderat för att USA skulle ingripa militärt på olika håll i världen såsom i Irak 2003. Bolton har städse förordat en mer offensiv amerikansk hållning i exempelvis Iran, Nordkorea, Libyen och Syrien under det att Trump velat trappa ner USAs internationella åtaganden också i områden och länder där amerikanerna har en lång tradition av engagemang av typ Europa och Korea.

När det gäller Korea har Bolton citerats på följande sätt: ”It´s important to stand behind our South Korean allies, but if we pay heed to the lesson of history, talking to North Korea would be fruitless.” Det kan råda liten tvekan om att Bolton här har alldeles rätt – Nordkorea har alltid varvat en försonlig attityd med krigiska tongångar och upprepade gånger lurat skjortan av naiva amerikanska och sydkoreanska statsmän som Jimmy Carter och Kim Dae-jung. Det finns en viss risk att Donald Trump utan Bolton som rådgivare kommer att sälla sig till denna skara.

John Bolton sammanträffade  med Mongoliets president Khaltmaagiin Battulga i Ulaanbaatar den 1 juli 2019.

I början av sin ämbetstid använde Trump ofta hårda ord mot ”raketmannen” Kim Jong-un i Nordkorea och underströk att han hade en mycket större kärnvapenknapp än denne. Efter hand har han blivit mer försonlig och skrev historia då han tog en promenad tillsammans med den nordkoreanske diktatorn i den demilitariserade zonen mellan Nord- och Sydkorea den 30 juni i år. Samtidigt var Bolton på diplomatiskt uppdrag i Mongoliet  – en inte fullt lika uppmärksammad internationell händelse. https://www.straitstimes.com/asia/east-asia/trump-proposed-dmz-meeting-in-letter-to-north-koreas-kim-jong-un-before-visit-asahi

Ytterligare en central utrikespolitisk fråga där Bolton och Trump har haft divergerande synsätt är Ryssland. Bolton, som är skarpt kritisk till Rysslands president  Vladimir Putin, menade att de ryska försöken att påverka den amerikanska inrikespolitiken i samband med det senaste presidentvalet varit liktydiga med ”an act of war”. Han var också en betydelsefull aktör bakom den amerikanska administrationens beslut att säga upp 1987 års avtal med det dåvarande Sovjetunionen om begränsning av nukleära medeldistansrobotar.

Andra särskiljande frågor har varit Afghanistan, där Bolton varit emot förhandlingar med talibanerna; Venezuela, där Bolton till skillnad från Trump velat störta den socialistiske diktatorn Nicolas Maduro; Iran där Trump tycks ha mjuknat avsevärt vilket som framgått ovan märkbart oroar Israel. Bolton har vidare aldrig varit någon större vän av FN: i ett uttalande 1994, långt innan han blev FN-ambassadör, menade Bolton att om FN-skrapan i New York skulle mista tio våningar skulle det inte göra ”a bit of difference”.

Donald Trump var redan när han välkomnade John Bolton i sin administration väl medveten om att det fanns tydliga skillnader mellan Boltons och presidentens och Trump-gängets synsätt i olika frågor. I maj i år pekade Trump i ett uttalande på dessa skillnader men sade samtidigt att detta var OK och att de balanserade varandra. Till slut blev dock olikheterna uppenbarligen för många och stora, enkannerligen när det gäller Iran, och Bolton utestängdes från viktiga möten inom administrationen innan han slutligen tvingades bort. Det återstår att se vem som blir Boltons efterträdare. https://www.malaymail.com/news/world/2019/09/11/john-bolton-warrior-in-white-house-goes-out-swinging/1789283

Till slut skar det sig mellan Trump och Bolton.

Jag har alltid uppskattat John Boltons offensivt utrikespolitiska hållning och tror att det var ett misstag av Trump, som jag likaledes uppskattar, att dumpa honom. Risken är nu att Trump kommer att omge sig med idel ja-sägande nickedockor som inte har kraft eller vilja att informera honom om när han är på väg att fatta mindre lyckade eller rentav katastrofala beslut. Verkligt illavarslande är att Iran applåderat Boltons avgång. https://www.youtube.com/watch?v=3JVggumOoFk

 

 

 

 

FN-råd pekar ut Israel som värsta kvinnoförtryckare i bisarr resolution

25 juli, 2019

Israels kvinnor är en vital del av landets militära försvar.

FNs ekonomiska och sociala råd (ECOSOC) fördömde vid sitt sommarmöte i Genève i en resolution av det mer bisarra slaget Israel som det enda landet i världen som systematiskt förtrycker kvinnors rättigheter. https://unwatch.org/no-joke-un-singles-out-israel-a-worlds-only-violator-of-womens-rights-iran-saudi-arabia-yemen-among-the-voters/

Av rådets 54 medlemmar röstade 40 för resolutionen och bara två emot. Nio länder avstod från att rösta under det att tre var frånvarande. Det är minst sagt anmärkningsvärt, att bland demokratiskt tvivelaktiga länder såsom Iran, Saudiarabien, Jemen, Sudan, Angola, Ryssland, Vitryssland, Turkmenistan, Turkiet samt Pakistan även Norge och Danmark stödde resolutionen tillika med förment civiliserade nationer som exempelvis Frankrike, Irland, Nederländerna, Sydkorea och Japan.

Inte för att FN-organet ECOSOCs agerande var precis oväntat. FN som helhet är sedan lång tid tillbaka en parodi på sig själv när det gäller ensidigt ställningstagande mot den judiska staten Israel. Enligt resolutionstexten är Israel ”a major obstacle” för palestinaarabiska kvinnor ”with regard to their advancement, self-reliance and integration in the development of their society”.

Däremot säger resolutionen inte ett ord om den svåra situation kvinnor varje dag upplever under den Palestinska myndighetens styre i Judéen och Samarien (”Västbanken”) och Hamas våldsamt totalitära regim i Gaza. https://arbetet.se/2019/03/08/palestina-endast-en-av-tio-kvinnor-har-jobb/

Vidare förekommer i resolutionens text inte ett enda kritiskt ord om länder av typ Saudiarabien, Iran, Pakistan eller Demokratiska republiken Kongo, vilka alla rankas bland de tio värsta länderna när det gäller kvinnoförtryck i World Economic Forums (WEF) Gender Gap Report för 2018. https://www.jagranjosh.com/current-affairs/wefs-global-gender-gap-report-2018-iceland-tops-india-ranks-108th-1545216177-1

Människorättsjuristen Nasrin Sotoudeh har dömts till 38 års fängelse och 148 piskrapp av en iransk domstol.

I mullornas Iran sitter människorättsjuristen Nasrin Sotoudeh fängslad efter att ha dömts till 38 års fängelse och 148 piskrapp för ”brottet” att ha försvarat kvinnors rättigheter – bland annat  rätten att inte bära slöja – i hemlandet. I Jemen förvägras kvinnor sjukvård om inte sådan godkänts av en manlig anförvant. Men det är alltså Mellanösterns enda demokrati, Israel, som av FN pekas ut som värstingland i sammanhanget. Absurt är bara förnamnet .https://www.amnesty.se/aktuellt/over-en-miljon-manniskor-kraver-att-iran-slapper-nasrin-sotoudeh-fri/

All heder dock till USA och Kanada som röstade nej till resolutionen. Bland de länder som avstod från att rösta märktes Brasilien, Tyskland, Storbritannien och Ukraina. Omedelbart efter resolutionen om kvinnoförtryck antog ECOSOC en andra resolution som även pekade ur Israel för dess behandling av landets Palestinaaraber i allmänhet.

FNs ekonomiska och sociala råd är en paraplyorganisation under vilken ett stort antal fackförbund, kulturella och humanitära organisationer sorterar. Antal medlemsländer har fastställts till 54; dessa utses för treårsperioder enligt ett särskilt schema. Sverige ingår för närvarande inte i rådet.

Ekonomiska och sociala rådet

Sanktioner mot länder som förföljer kristna övervägs i Storbritannien – SD prioriterar sanktioner för förföljelse av homosexuella

10 juli, 2019

Förföljelsen av kristna i världen är värre än någonsin.

Storbritannien skall vara berett att införa sanktioner mot länder som förföljer kristna.

Denna slutsats dras i en rapport om förföljelse av kristna trosbekännare runt om i världen som utrikesminister Jeremy Hunt beställt av det brittiska utrikesdepartementet och som refereras i bland annat i vänstertidningen The Guardian. https://www.theguardian.com/world/2019/jul/08/uk-government-urged-to-take-steps-to-prevent-persecution-of-christians

Hunt har klargjort att han avser att implementera rapportens slutsatser om han skulle väljas till ny brittisk premiärminister.

Det beräknas att cirka en tredjedel av jordens befolkning lider av religionsförföljelse av något slag varav omkring 80 procent är kristna. Merparten av förföljelserna äger rum i Mellanöstern, Afrika och Asien.

”Evidence suggests that acts of violence and other intimidation against Christians are becoming more widespread”, heter det i rapporten som förutom sanktioner även föreslår utbildning i religiös förståelse i syfte att komma till rätta med problemen.

Jag rekommenderar varmt Sverigedemokraternas partiledning att ta del av de brittiska slutsatserna. Om den gör det kanske man kan komma till insikt om att det eventuellt finns ännu angelägnare projekt än att rikta sanktioner mot stater som förföljer homosexuella, vilket partitopparna Jimmie Åkesson och Julia Kronlid föreslår i en debattartikel i Svenska Dagbladet den 6 juli. https://www.svd.se/kapa-bistandet-till-homofientliga-stater

Åkesson och Kronlid anser dessutom att regeringen skall tillsätta ett särskilt sändebud/ambassadör med en egen stab inom ramen för utrikesdepartementet (UD) med uppgift att enbart fokusera på frågor om homoförföljelse. Debattörerna nämner särskilt Bangladesh, Sierra Leone, Uganda och Iran i sammanhanget.

Homosexuella avrättas i Iran.

Jag är helt ense med Åkesson och Kronlid om att förföljelse av homosexuella är ett betydande problem runt om i världen. I Iran, som utmärker sig negativt inom en rad områden när det gäller mänskliga rättigheter, brukar homosexuella hängas i stora lyftkranar på grund av brott mot sharialagarna. Ett barbari utan like som dock inte tycks uppröra HBTQ-rörelsen så att det stör. https://nyheter24.se/nyheter/utrikes/609552-iran-hanger-tre-man-for-gaysex

Det allra bästa hade, enligt min ringa mening, emellertid varit om SD-ledningen yrkat på sanktioner mot länder som kränker mänskliga rättigheter över huvud taget inklusive dem som omfattar kristna, homosexuella och andra grupper. Nu har man valt att fokusera på homosexuella. Om det lyckade i detta överlåter jag åt mina läsare att ta ställning till.