Amnesty Internationals lögnaktiga apartheid-kritik mot Israel

De vinterolympiska spelen i Peking innebar ett gyllene tillfälle för den så kallade människorättsorganisationen Amnesty International att fästa världens uppmärksamhet på det röda Kinas förtryck av uigurerna, kazakerna och andra etniska minoriteter i Xinjiang-provinsen.

The Beijing Olympics Was a Singular Chance to Expose China’s War Crimes. Instead, Amnesty International Chose to Single Out Israel.

Tyvärr utnyttjade Amnesty inte det tillfället, framhåller David Suissa i den amerikanska tidskriften Jewish Journal. Istället valde organisationen att i höjd med OS-invigningen publicera en ensidigt lögnaktig artikel om vad som kallades Israels ”apartheid”-politik gentemot palestinaaraberna.

Suissa framhåller: ”The Beijing olympics was a singular chance to expose China´s war crimes. Instead, Amnesty International chose to single out Israel.”

De kinesiska ledarna var gissningsvis överlyckliga över att Amnesty inte uppmärksammade folkmordspolitiken mot de muslimska uigurerna och/eller andra övergrepp som utförs av den kommunistiska diktaturstat som fått förtroendet att arrangera 2022 års vinter-OS.

En demonstration mot Kinas förtryck av uigurerna.

Läckta dokument avslöjade 2020 uppseendeväckande detaljer om den kinesiska behandlingen av folkgruppen uigurer, varav det finns ungefär 13 miljoner i Folkrepubliken Kina. Tortyr, hot och hjärntvätt är vanligt förekommande, och ibland kan böner eller skägg vara tillräckligt för att spärra in människor. https://svenska.yle.fi/artikel/2020/02/17/fler-detaljer-om-kinas-fortryck-av-uigurer-i-ny-lacka-boner-och-skagg

Det anmärkningsvärda med Amnestys underlåtenhet är att organisationen bevisligen är väl medveten om situationen i Kina. Den 10 juni 2021 publicerade man en rapport med den svenska titeln ”Kinas förtryck av muslimerna i Xinjiang är ett brott mot mänskligheten”, där organisationen pekade på de ohyggliga övergrepp som förekommer i de så kallade omskolningslägren och på övervakningen i samhället i stort. https://www.amnesty.se/aktuellt/kinas-fortryck-av-muslimer-i-xinjiang-ar-ett-brott-mot-manskligheten/

Dessutom uppmanade Amnesty International i ett brev till FNs medlemsländer den internationella samfälligheten att ”strongly condemn” förföljelsen av den uiguriska folkgruppen i Kina. Det borde rimligen ha varit en självklarhet för Amnesty att utnyttja OS-invigningen till att ytterligare fästa omvärldens uppmärksamhet på de kinesiska övergreppen.

Istället visar Amnesty International än en gång varför organisationen har rykte om sig att vara en Israel-hatande och antisemitisk röst i den rapport som publicerades den 1 februari 2022. I rapporten uppmanas inte bara the International Criminal Court (ICC) i Haag, utan världens alla länder, att granska ”the crime of apartheid” med särskild tonvikt på vad som felaktigt kallas ”de ockuperade territorierna”. https://www.amnesty.org/en/latest/news/2022/02/israels-apartheid-against-palestinians-a-cruel-system-of-domination-and-a-crime-against-humanity/

Vem är det egentligen som praktiserar apartheid?

Ordet ”apartheid” nämns ett oräkneligt antal gånger i Amnesty-rapporten. Det åsyftar givetvis den rasåtskillnadspolitik som rådde i Sydafrika från och med 1948 till den vita minoritetsväldets upphörande 1994 (även om den naggades åtskilligt i kanten under 1980- och början på 1990-talet).

Det system som rådde i Sydafrika – apartheid betyder ordagrant åtskildhet – var emellertid institutionaliserat på ett helt annat sätt än vad som någonsin varit fallet i den judiska staten Israel. Den sydafrikanska befolkningen indelades i fyra etniska grupper vilka benämndes vita, asiater, färgade och svarta.

De tre förstnämnda grupperna fick 1984 varsitt parlament under det att de svarta även fortsatt hänvisades till att uttrycka sin mening i lokala sammanhang. I Sydafrika rådde en stor mängd åtskillnadsregler som reglerade exempelvis boende, resande, näringsliv, restauranger, parkbänkar etcetera. De mest småskurna av dessa regler kallades petty apartheid. https://sv.wikipedia.org/wiki/Apartheid

Ingenting av detta har någonsin förekommit i Israel. Här har judiska såväl som arabiska medborgare ända sedan de första fria valen hölls 1947 – alltså ett år innan staten Israel grundades officiellt den 14 maj 1948 – haft möjlighet att väljas in i parlamentet Knesset. I dag består Israels befolkning av omkring 2 miljoner araber (så kallade palestinier) av vilka 84 procent beräknas vara muslimer. 8 procent är kristna och lika många druser.

I Sydafrika under apartheid hade det varit legalt omöjligt för en svart person att väljas in i vare sig parlament eller regering. Som en jämförelse kan nämnas att i den konservative premiärministern Naftali Bennetts brokiga koalitionsregering omfattande åtta partier ingår araben Mansour Abbas, representerande det islamistiska partiet Raam. https://www.varldenidag.se/nyheter/historisk-koalition-i-den-nya-israeliska-regeringen/repufn!2dWSNFBgBHlZTb8rU1G@Rw/

Mansour Abbas från det arabiska Raam-partiet ingår i den israeliska koalitionsregeringen.

Amnesty International har helt rättmätigt tvingats inhösta ett stort antal fördömanden från när och fjärran för sin rapport om Israel, de facto Mellanösterns enda demokrati. Israels utrikesminister Yair Lapid tvekar inte att kalla rapporten antisemitisk och hävdar att Amnesty citerar lögner som sprids av terrororganisationer:

”Israel är inte perfekt, men vi är en demokrati som är hängiven internationell rätt, öppen för kritik, med en fri press och ett starkt och oberoende rättssystem.” https://www.msn.com/sv-se/nyheter/utrikes/israel-amnestys-rapport-%C3%A4r-partisk-och-antisemitisk/ar-AATmatn?li=BB13lZo5

Om Amnesty hade velat ge exempel på system från Mellanöstern som kan föra tankarna till apartheid skulle man givetvis ha gått till någon eller några av de 57 arabisk-muslimska stater som omger Israel. Ett stort antal av dessa är i praktiken judenrein.

Vinter-OS i Peking: de mest skrämmande spelen hittills

”2022 genocide olympics”. En protestmanifestation mot vinter-OS i Peking förra året.

Snart inleds de 24e olympiska vinterspelen i det röda Kinas huvudstad Peking. De kan förväntas bli de mest toppstyrda och dystopiska olympiska spelen som någonsin hållits. Man kan utgå ifrån att Kina inte kommer att göra något för att hedra den olympiska andan men desto mer för att se till att ingen vågar kritisera det styrande Kinesiska kommunistpartiet (CCP).

De olympiska spelen handlar idealt om att ta sig an uppgiften att, i enlighet med den olympiska devisen, vara ”snabbare, högre, starkare” (citius, altius, fortius på latin) på världsscenen och att i denna strävan ägna sig åt skicklighet, respekt och vänskap.

https://www.theepochtimes.com/dystopian-olympics_4238478.html?utm_source=opinionnoe&utm_campaign=opinion-2022-01-28&utm_medium=email&est=mxoxTk%2BrnS54o12ju%2Bu7%2F7mpNWTp4FCI2Eck%2BiVJqPI3oE3olhZPhtmDtmB%2Bu%2BOWajbT0a0%3D

Dessutom skulle det i baron Pierre de Coubertins anda vara viktigare att deltaga och kämpa väl än att vinna. Jag vågar påstå att det var bra länge sedan de gamla idealen präglade de moderna olympiska spel som, mycket tack vare de Coubertin, återupptogs i Aten 1896. De Coubertin vann för övrigt själv ett OS-guld i litteratur (!) vid OS i Stockholm 1912. https://sv.wikipedia.org/wiki/Pierre_de_Coubertin

Mycket vatten har flutit under broarna sedan dess. De gamla amatöridealen har försvunnit liksom målsättningen att hålla politiken borta från idrottsrörelsen i allmänhet och de olympiska spelen i synnerhet. 1920, 1924 och 1948 fick Tyskland exempelvis inte vara med i OS på grund av sina insatser i de båda världskrigen.

Sommar-OS i Berlin 1936 blev ett slags uppmarsch inför Andra världskriget. Här syns naziledarna Adolf Hitler och Hermann Göring.

De första riktiga politiska propagandaspelen hölls i Garmisch-Partenkirchen respektive Berlin i det av nationalsocialisterna styrda Tyskland 1936. Den legendariske svenske sportjournalisten Bengt Ahlbom, och säkert många med honom, såg Berlin-OS som ett slags tysk uppmarsch inför Andra världskriget.

Bojkotter av politiska skäl har vidare varit tämligen vanliga. Bojkotter förekom således av olika politiska skäl 1976, 1980 och 1984. 22 afrikanska länder uteblev från OS i Montreal 1976 som en protest mot att Nya Zeeland, vars rugbylag turnerat i Sydafrika, tilläts deltaga. De sovjetiska propagandaspelen i Moskva 1980 bojkottades av en rad västländer med USA i spetsen och Sovjet och öststaterna svarade med att bojkotta spelen i Los Angeles 1984.

Den allvarligaste händelsen i samband med ett olympiskt spel inträffade vid OS i München i dåvarande Västtyskland den 5-6 september 1972, då den palestinaarabiska terroriströrelsen Svarta september massakrerade elva israeliska OS-deltagare. Detta skedde sedan Israel vägrat uppfylla terroristernas krav att frisläppa 234 palestinaarabiska fångar ur israeliska fängelser. Trots denna fruktansvärda händelse kunde spelen fortsätta. https://sv.wikipedia.org/wiki/Massakern_vid_OS_i_M%C3%BCnchen

Patricia Adams och Lawrence Solomon sammanfattar i Epoch Times den 27 januari den kinesiska inställningen på följande sätt: ”The 2022 Beijing Winter Olympics is more about the prowess of the Chinese Communist Party (CCP) than that of the athletes, more about China´s herculean measures to contain COVID-19 through an 11.000 person bubble spanning three competition zones, 111 miles apart.”

Det röda Kina är, liksom alla diktaturer, paniskt förskräckt för all form av kritik. Särskilt rädd är man att några OS-deltagare skulle få för sig att uttala sitt stöd för Peng Shuai, det före detta tennisesset som var försvunnen i en vecka sedan hon på Twitter anklagat partipampen Zhang Gaoli för sexuella övergrepp. https://edition.cnn.com/2021/11/25/china/who-is-zhang-gaoli-intl-hnk-dst/index.html

Kineserna är rädda för att några OS-deltagare kan komma att uttala sitt stöd för tennisesset Peng Shuai.

Andra orosmoment för Peking är risken att anklagas för den omänskliga behandlingen av uigurerna. Eller släckandet av frihetsandan i Hongkong. Eller organstölder från utövare av meditationsformen Falun Gong. Eller att några olympier kanske inte uppskattar att bli betraktade som nyttiga idioter av CCP.

OS-deltagarna kommer att övervakas 24 timmar om dygnet genom en app som ger total tillgång till idrottsutövarens känsliga persondata och politiska åsikter. Kommunistkineserna är fullt öppna med sitt behov av detta slags extrema övervakning vilken kompletteras av telefonavlyssning och andra former av kontroll.

Yang Shu, biträdande director general för internationella relationer i Beijing Organizing Committee citeras i artikeln i Epoch Times: ”Any behavior or speech that is against the Olympic spirit, especially against the Chinese laws and regulations, are also subject to certain punishment.”

När det gäller bestraffningar mot felande OS-deltagare kan man tänka sig allt från diskvalificering från tävlingarna i mildare fall till inspärrande i kinesiskt fängelse för grövre förseelser. De 24 vinterolympiska spelen kommer sannolikt att bli de mest skrämmande i OS-historien ur idrottsutövarnas perspektiv.

Övervakningen underlättas av den ännu pågående covid-pandemin vilken fått även normalt demokratiska västländer som Österrike att avvika från den demokratiska vägen. Det är också fullt möjligt att de kinesiska värdarna kommer att använda covid-tester i syfte att gynna de egna atleterna. https://olympics.com/ioc/news/olympic-and-paralympic-winter-games-beijing-2022-updates-on-spectators-vaccination-and-covid-19-countermeasures

De kommande spelen är unika i så måtto att läktarna kommer att vara besatta av personer bosatta på det kinesiska fastlandet vilka handplockats av CCP – utlänningar har förbjudits köpa biljetter. De enda icke-kineser som kommer att närvara är officiella representanter för deltagande länders regeringar. En handfull länder, bland dessa USA. Kanada och Australien, har beslutat bojkotta spelen i detta avseende.

Lagen om hets mot folkgrupp urholkar yttrandefriheten

Den här skylten i anslutning till Einar Åbergs bokhandel i Stockholm renderade ägaren böter för förargelseväckande beteende.

En i vår tid uppmärksammad lagstiftning gäller ”hets mot folkgrupp”. Lagen antogs 1948 och gällde då huvudsakligen spridande av antisemitism i Andra världskrigets kölvatten. Under årens lopp har dock lagen svällt ut till att numera också omfatta sexuell läggning och könsidentitet. Lagen ifråga har blivit ett verksamt vapen i händerna på censurivrare, vilka anser att det är viktigare att inte känna sig kränkt än att värna det fria ordet.

Definitionen av brottet hets mot folkgrupp lyder enligt Åklagarmyndigheten på följande sätt: ”Att offentligt sprida uttalanden som hetsar eller är nedsättande om en grupp av personer med anspelning på ras, hudfärg, nationellt eller etniskt ursprung, trosbekännelse eller sexuell läggning.” https://sv.wikipedia.org/wiki/Hets_mot_folkgrupp

Lagen benämndes först även Lex Åberg efter den fanatiske antisemiten och nazisympatisören Einar Åberg (1890-1970). När den nationalsocialistiska Förintelsen av Europas judar blev känd efter krigsslutet 1945 var Åberg en av de första att förneka dess existens. Hans skrifter och pamfletter fick även spridning utomlands, och det bedömdes att detta kunde skada Sveriges renommé i omvärlden.

Einar Åberg dömdes själv sex gånger i enlighet med den nya lagstiftningen. I de flesta fall utdömdes böter, men två gånger – 1954 och 1956 – tvingades Åberg skaka galler i sammanlagt tre månader. Maxstraffet för hets mot folkgrupp är fängelse i två år om brottet anses grovt.

1941 köpte Einar Åberg en bokhandel med adressen Beridarebangatan 25, numera Sergelgatan, i Stockholm. I anslutning till affären fanns ett stort anslag med texten ”Judar och halvjudar äga icke tillträde”, något som väckte betydande uppmärksamhet och renderade Åberg bötesstraff för brottet förargelseväckande beteende. https://sv.wikipedia.org/wiki/Einar_%C3%85berg

”Hatbrott”. Hets mot folkgrupp inrangeras under rubriceringen ”hatbrott” som enligt Wikipedia innebär följande: ”Hatbrott är ett samlingsnamn på flera olika brott där motivet kan härledas till förutfattade meningar mot en identifierbar grupp och därför strider mot de mänskliga rättigheterna och de grundläggande värderingarna i samhället om alla människors lika värde.”

Hatbrott är emellertid inte en självständig brottsrubricering. Det är istället en straffskärpningsregel, vilken enligt Brottsbalkens kapitel 29, paragraf 2, punkt 7 kan leda till ett strängare straff än vad den tilltalade skulle ha fått om motivet inte varit hat mot en viss grupp eller person/personer ingående i gruppen ifråga.

Liknande lagstiftning finns exempelvis i övriga skandinaviska länder, Tyskland (där det är förbjudet att förneka Förintelsen), Frankrike, Storbritannien, Irland och Sydafrika. Dock förekommer inte denna typ av lagstiftning i USA, där yttrandefriheten ges ett starkt skydd i rättighetsförklaringen Bill of Rights.

Det pågår dock även i USA försök att inskränka yttrandefriheten genom att kalla framförandet av misshagliga och/eller politiskt inkorrekta åsikter för ”hate speech”. https://sv.wikipedia.org/wiki/Bill_of_Rights_(USA)

Dan Park har flera fängelsedomar för hets mot folkgrupp i sitt belastningsregister.

Fem domar mot Dan Park. Gatukonstnären Dan Park, född som Dan Appelblad i Tavelsjö i Umeå kommun i Västerbotten 1968 men bosatt och verksam i Malmö, är sannolikt det mest kända exemplet på en svensk som åtalats och dömts för brottet hets mot folkgrupp. https://sv.wikipedia.org/wiki/Dan_Park

Dan Park har dömts fem gånger för sagda brott: 1998, 2012, 2014 (två gånger) samt 2018. De flesta av domarna avser Parks gatukonst, men en av domarna kom sedan Park ramat in och ställt ut en del av sin produktion på konstgalleriet Rönnquist & Rönnquist i Malmö i juli 2014.

Mitt under pågående utställning stövlade poliser in i galleriet och beslagtog några av Parks tavlor. Han dömdes några månader senare till sex månaders fängelse för innehållet i nio av konstverken. Galleristen Henrik Rönnquist fick villkorlig dom och kännbara böter för medverkan till brottslig gärning. https://tommyhansson.wordpress.com/2014/09/05/sverige-moralisk-stormakt-eller-ansvarlos-bananrepublik/

Exemplet Dan Park visar enligt min mening att Sveriges rykte som civiliserad rättsstat knakar betänkligt i fogarna. Man behöver inte uppskatta allt vad Park och hans anhängare anser vara konst – en viss del av denna kan nog på goda grunder anses vara tämligen tvivelaktig – för att uttrycka det han vill som han vill. Behandlingen av Park och hans konst för tankarna till diktaturstater av typ röda Kina, Sovjetunionen och Nazityskland, där endast sådan konst som godkänts av myndigheterna tolereras.

Undergräver yttrandefriheten. Problemet är att hetslagstiftningen i praktiken undergräver den i regeringsformen fastlagda yttrandefriheten. I Sverige finns två grundlagar som reglerar yttrandefriheten: tryckfrihetsförordningen (1949:105) samt yttrandefrihetsgrundlagen (1991:1469).

Tryckfrihetsförordningen började tillämpas 1949 och tar upp frågor om tryckfrihet, grundlagsskydd för vissa medier samt även offentlighetsprincipen. Den hämtar sitt ursprung ur 1766 års svenska tryckfrihetsförordning, den äldsta i sitt slag i världen. https://www.riksdagen.se/sv/dokument-lagar/dokument/svensk-forfattningssamling/tryckfrihetsforordning-1949105_sfs-1949-105

Yttrandefrihetsgrundlagen, förkortad YGL, tillkom 1991 och är därmed den yngsta av Sveriges grundlagar. Den utgör tillsammans med tryckfrihetsförordningen en av två så kallade mediegrundlagar. Den omfattar inte tryckta skrifter utan behandlar bland annat radio- och TV-sändningar samt vissa webbplatser. https://www.riksdagen.se/sv/dokument-lagar/dokument/svensk-forfattningssamling/yttrandefrihetsgrundlag-19911469_sfs-1991-1469

Lagen om hets mot folkgrupp har sedan 1948 ständigt utökats med nya grupperingar av människor som anses utgöra en ”folkgrupp”. Det senaste tillskottet är transpersoner inklusive så kallade könsdysforiker (eller icke-binära personer) vilka upplever sig vara varken män eller kvinnor. Och i takt med att allt fler personer ur olika kategorier, därtill uppmuntrade av den alltmer utbredda cancel culture enligt vilket personer som uttrycker av etablissemanget oönskade åsikter skall jagas med hugg och slag, känner sig ”kränkta” tyder alla tecken på att lagen kommer att svälla ytterligare.

Statsminister Stefan Löfven vill skärpa censuren av Internet med hjälp av EU.

Löfven vill skärpa censuren. Det är i sammanhanget minst sagt oroande att statsminister Stefan Löfven (S) gått i bräschen för en ökad reglering av medierna. Löfven tog i ett replikskifte med Jimmie Åkesson (SD) i 2021 års första partiledardebatt i riksdagen upp händelseutvecklingen i USA inklusive mobbens inträngande i kongressbyggnaden på Capitol Hill i Washington, D. C.

Statsministern menade att det fanns risk för att denna utveckling skulle sprida sig till Europa och Sverige. Lösningen skulle vara att under överinseende av EU införa en ökad reglering av medier på Internet: ”Det kan inte vara en mänsklig rättighet att jag ska få häva ur mig vad som helst i sociala media.” https://www.europaportalen.se/2021/01/lofven-kraver-eu-ordning-i-sociala-medier

Det är en möjlighet som inte heller existerar i dag, eftersom tongivande sociala medier såsom Facebook, Youtube och Instagram ägnar sig åt ett betydande mått av censur. Vänstern har satt i system att anmäla folk som uttrycker icke politiskt korrekta åsikter med vanlig påföljd att ”syndarna” stängs av för kortare eller längre tid eller helt plockas bort från aktuellt medium.

Det sistnämnda var vad som drabbade den alternativa TV-kanalen SwebbTV, som lyftes bort från Youtube på grund av spridande av vad som betecknades som konspirationsteorier om Kina-viruset samt vad som med en svepande formulering kallades   ”hatretorik”. SwebbTV fortsätter sända men nu uteslutande på den egna hemsidan. https://swebbtv.se/

I USA har mediacensuren gått så långt att Twitter och Instagram släckte ner den folkvalde presidentens, Donald Trump, konton. Inte nog därmed: konton för en rad andra konservativa företrädare, exempelvis den tidigare Trump-medarbetaren Steve Bannon, har raderats.

Den beskrivna utvecklingen påbörjades långt innan mobben trängde in i kongressbyggnaden. Denna beklagliga händelse blev emellertid ytterligare ett incitament för det fria ordets motståndare i USA, EU och på andra ställen att gå vidare i sina försök att tysta politiska meningsmotståndare. Nu anförs den alltså av Stefan Löfven i syfte att skärpa censuren av sociala medier.

Voltaire och vänstern. Den grundlagsskyddade yttrandefriheten har mer och mer blivit en fråga om att yttra sig på ”rätt” eller ”fel” sätt. De som uttrycker åsikter och synpunkter som ogillas av etablissemanget med regeringen i spetsen kan i värsta fall förvänta sig inte bara motargument – vilket givetvis ä helt i sin ordning – utan också att utestängas eller kraftigt begränsas i sin offentliga verksamhet och i sin levnad över huvud taget.

Voltaire – yttrandefrihetens försvarare.

Den franske upplysningsfilosofen Francois-Marie Arouets (1694-1778), mer känd som Voltaire, inställning till yttrandefriheten har av den brittiska författarinnan Evelyn Beatrice Hall (1868-1956) sammanfattats så: ”Jag håller inte med om vad du säger, men jag är beredd att gå i döden för din rätt att säga det.” https://tommyhansson.wordpress.com/2011/10/06/nagot-om-tolerant/

Dagens censurivrare på vänsterkanten, i den mån de alls hört talas om Voltaire, verkar snarare operera enligt principen: ”Jag håller inte med om vad du säger, och jag är beredd att gå i döden för att hindra dig från att säga det.”

Näthatsgranskaren. Den ständigt utökade lagstiftningen om hets mot folkgrupp har med åren blivit ett allt mer verksamt instrument i händerna på censurivrare för vilka det är viktigare att inte känna sig kränkt än att värna det fria ordet. För några aktörer har det till yttermera visso blivit en affärsidé att dammsuga sociala medier efter förgripliga yttranden att anmäla till polisen.

Dit hör den beryktade så kallade Näthatsgranskaren med expolisen Tomas Åberg som ledande namn. Näthatsgranskaren har sedan starten 2017 lämnat in över 1000 anmälningar till polisen med målsättningen att få ut så stora skadestånd som möjligt.

De som drabbas är ofta pensionärer som, av fullt förklarliga skäl, upprörs över samhällsutvecklingen och därför i affekt råkar uttrycka sig mindre rumsrent på Internet. https://katerinamagasin.se/sa-har-nathatsgranskaren-tomas-aberg-gjort-forfoljelse-av-pensionarer-till-en-affarside/

Sverigedemokraterna är mig veterligt det enda riksdagsparti som uttryckt skepsis gentemot lagen om hets mot folkgrupp, och dess ungdomsförbund Ungsvenskarna vill helt avskaffa den. Det vill för övrigt enligt uppgift också partiet Medborgerlig samling. https://nyheter24.se/maktkamp24/918006-sds-ungdomsforbund-vill-avskaffa-lagen-om-hets-mot-folkgrupp.

Juholt varnade för en annalkande diktatur

Håkan Juholt, 58, var Sveriges ambassadör i Reykjavik 2017-20.

Håkan Juholt var Socialdemokraternas partiledare under tio månader 2011-12. Han tvingades avgå under förödmjukande former efter flera skandaler varav de avgörande var av ekonomisk natur. 2017-20 var han Sveriges ambassadör på Island och är sedan september 2020 ambassadör i Sydafrika.

Det fanns förvisso ett och annat att kritisera hos Håkan Juholt. Jag gjorde det själv, bland annat i detta blogginlägg där jag kallar honom både ”skojare” och ”idiot”. Hårda ord, kanske, men det var så jag upplevde honom då: https://tommyhansson.wordpress.com/2011/11/12/juholt-inte-bara-skojare-utan-ocksa-idiot/

Med det här inlägget vill jag ge Håkan Juholt en senkommen men dock upprättelse. Det beror på att jag helt nyligen av en händelse fick syn på en kort intervjutext i tidningen Dagens Industri den 16 oktober 2017, där Juholt förutspår att Sverige på sikt kommer att avveckla demokratin. https://www.di.se/nyheter/hakan-juholt-vi-haller-pa-att-avveckla-demokratin/

Juholt citeras i artikeln: ”Hur gammal är din son? Fyra? När han är gammal kommer han inte att leva i en demokrati utan i en teknokrati, eller en diktatur. Det är så in i helvete sorgligt. Jag är ledsen att säga det, men jag är 100 procent säker. Vi håller på att avveckla demokratin.”

Den förre sosseledaren fyller på: ”Jag tror inte att hotet är en diktatur med rullande stridsvagnar på Sergels torg, utan ett expertstyre där vi inte låter oss styras av medborgarnas värderingar.” Demokratin ”glider oss ur händerna”, menar Juholt och pekar på det faktum att partierna har svårt att hitta personer som vill kandidera till offentliga uppdrag.

Håkan Juholt yttrade dessa ord när han nyligen avslutat sitt riksdagsuppdrag och inte längre riskerade att bli utsparkad ur riksdagen och/eller socialdemokratin. Han tyckte att han kunde tala ut och det gjorde han med besked. Jag instämmer i Juholts farhågor men med den skillnaden, att jag tror att den hotande diktaturen kommer att te sig annorlunda.

Jag tror inte heller mycket på stridvagnarna på Sergels torg eller andra platser förutsatt att vi inte får en rysk invasion på halsen, något som inte helt kan uteslutas. Det är dock knappast teknokraterna och tjänstemännen som kommer att bestämma över oss utan – precis som förut – politikerna.

Intrånget i kongressen har tagits som intäkt för att censurera Trump-anhängare och konservativa.

Vi kan se klara tecken på detta i dessa tider, då framförallt S-politiker tar Trump-anhängares intrång i kongressbyggnaden i Washington, D. C. den 6 januari som intäkt för att inte bara trumpister utan även konservativa i stort hyser förgripliga åsikter vilka bör stoppas genom censur och deplattformering.

Statsminister Stefan Löfven hävdade i årets första riksdagsdebatt att det inte finns någon absolut rätt att ”häva ur sig vad som helst” på sociala medier och efterlyste tvingande diktat från EU. Enligt Mattias Lindberg, en borgerlig debattören och krönikör i nättidningen Bulletin, använder sig Socialdemokraterna  av en strategi man brukar se prov på i diktaturstater.

”Ett av kännetecknen för ett land med auktoritära tendenser”, konstaterar Lindberg i ett debattinlägg i Expressen den 23 januari 2021, ”är att den politiska oppositionen inte ses som legitim. Ledande socialdemokrater ägnar sig i detta nu åt att försöka detsamma i Sverige.” https://www.expressen.se/debatt/s-anvander-en-strategi-vi-brukar-se-i-diktaturer/

Som när justitieminister Morgan Johansson hävdar att Moderaterna söker ”gripa makten” med hjälp av Sverigedemokraterna. Eller som när energiminister Anders Ygeman, utan att bli ifrågasatt av moderatorn, i en debatt med SD-ledaren Jimmie Åkesson i SVT i det närmaste anklagar Åkesson och SD för att ha stormat Capitolium.

Håkan Juholt, som föddes i Oskarshamn 1962, verkar klara sig bättre som diplomat än som politiker. Som tack för sin gärning som Sveriges ambassadör på Island fick han av den isländska regeringen mottaga storkorset av den isländska Falkorden och nu återfinns han alltså i Pretoria i Sydafrika. https://sv.wikipedia.org/wiki/H%C3%A5kan_Juholt

 

 

SD åter största parti hos Sentio – S nere på Juholt-siffror

Nyheter idag/Sentio november 2020.

Sverigedemokraterna 25,2 procent. Socialdemokraterna 23,3 procent. Moderaterna 19,8 procent.

Så ser det på ”medaljplatserna” i Nyheter idag/Sentios mätning för november 2020. Det är inte första gången SD toppar i norska Sentios opinionsmätningar. Inte heller är det partiets bästa mätresultat. Det är ändå ett kvitto på att en tillnyktring skett i svensk väljaropinion.

Det understryks av att de tre konservativt betonade oppositionspartierna noteras för sammanlagt 50,9 procent. Detta skall jämföras med 35,7 för januaripartierna inklusive Miljöpartiet och Liberalerna, vilka båda hamnar under riksdagsspärren om 4 procent. De oppositionella blir större även om Vänsterpartiet med 9,9 procent tas med i sammanräkningen.

Ny blytung högermajoritet när SD blir största parti i Sentio

”Jag tror att det till stor del beror på regeringens misslyckade coronastrategi”, kommenterar SDs partiledare Jimmie Åkesson undersökningen. Det är möjligt att Åkesson har rätt. Personligen tror jag dock att det är flera faktorer som samverkar: utvecklingen inom flera samhällsfält – sjukvård, rättsordning, ekonomi och skola – visar att SD-politiken för allt fler framstår som den mest hållbara.

Jimmie Åkessons SD -största partiet enligt Sentios novembermätning.

23,3 procent för socialdemokratin innebär att partiet nu är nere på rena Juholt-siffror – det vill säga det opinionsstöd som S-partiet erhöll under Håkan Juholts tio månader korta period som partiordförande 2011-12. Juholt blev sedan ambassadör, först på Island och numera i Sydafrika. https://sv.wikipedia.org/wiki/H%C3%A5kan_Juholt

Juholt är, jämte Mona Sahlin (ordförande 2007-11) och Claes Tholin (1896-1907), en av få socialdemokratiska ledare som skilts från sina uppdrag utan att ha varit Sveriges statsminister. Sahlin var vice statsminister 1994-95.

Moderaterna hamnar med 19,8 procent exakt på det resultat partiet nådde i riksdagsvalet 2018. Fjärde största parti i föreliggande Sentio-mätning är Vänsterpartiet med 9.9 procent och femte Kristdemokraterna med 5,9 procent. Centern minskar med 0,7 procentenheter ner till 5,8 procent.

I botten hittar vi föga oväntat Miljöpartiet och Liberalerna, båda på 3,3 procent. Ett 40-personer ur sistnämnda parti går nu ut i ett upprop och kräver att den hårt kritiserade partiledaren Nyamko Sabuni deklarerar att L vill tillhöra en borgerlig regering efter valet 2022. https://www.expressen.se/nyheter/internt-uppror-i-liberalerna-vill-inga-i-borgerlig-regering/

Jihadismen tar ingen paus från coronaviruset

ISIS-provinser runtom i världen.

Den pandemiska Kina-smittan har medfört att de islamistiska aktiviteterna mattats av något på vissa fronter. Ett exempel härpå är att Turkiets angrepp på Grekland bedarrat åtminstone tillfälligt. De turkiska stormtrupperna i form av tusentals afghanska hazarer misslyckades med att forcera den grekiska gränsen och avancera in i Europa och bussades tillbaka till sina baser i Turkiet. http://jihadimalmo.blogspot.com/2020/03/pandemin-och-jihad.html

På andra fronter fortsätter den jihadistiska verksamheten i skiftande utsträckning. Så sker i bland annat Syrien, Irak, Jemen och Afghanistan. Terrorcentret Iran handikappas visserligen i hög grad av pandemins härjningar men besköt så sent som för några dagar sedan Saudiarabien med raketer. Viruset är sannolikt det hittills största hotet mot mullornas regim i Teheran. https://www.aftonbladet.se/nyheter/a/Joy0Mb/corona–darfor-har-iran-drabbats-sa-hart-av-virusutbrottet

Pandemin har slagit mot båda sidor i den israelisk-palestinska konflikten som tycks ha lugnat ner sig något. Detta har emellertid inte hindrat att det regnat raketer från det Hamas-kontrollerade Gaza in i Israel. Israel har bemött angreppen. https://www.haaretz.com/israel-news/.premium-rocket-exchange-with-gaza-signals-israel-won-t-hesitate-to-act-despite-coronavirus-1.8719672

Vidare kan noteras en viss förskjutning av den jihadistiska satsningen mot Afrika. Nigeria och Sahel-staterna är hårt trängda av islamismen/jihadismen men försöker skydda sig genom samarbete, delvis under franskt beskydd. Sahel är en halvtorr gränszon, huvudsakligen bestående av savann, söder om Sahara och norr om de mer bördiga områdena söderut sträckande sig från Atlanten i väster genom norra Senegal, södra Mauretanien, Mali, Burkina Faso, södra Niger, nordöstra Nigeria, Tchad och in i Sudan.

Jihadismen är också åter under tillväxt i det dysfunktionella Somalia och hotar hela östra Afrika; den senaste fronten har upprättats i Mocambique. Pressen har därmed ökat på Kenya, den i stort sett enda fungerande staten i området. Det socialistiskt styrda Sydafrika är så upptaget av sina inbördes konflikter att landet inte förmått påta sig någon ledarroll.

På den europeiska kontinenten har islamistiska Muslimska brödraskapet, bildat 1927, kunnat notera betydande framgångar i den djupt splittrade EU-sfären, främst i Sverige och Tyskland. I Sverige har brödraskapet sedan länge gjort djupa inbrytningar inom Socialdemokraterna men även i andra partier och i det svenska samhället i stort. https://www.gp.se/debatt/s%C3%A5-har-islamisterna-byggt-upp-sin-maktbas-i-sverige-1.11763841

Enligt imamen Jamil Al-Mutawa i Gaza är coronaviruset en ”islams soldat”.

Det har litet varstans, icke minst i den muslimska världen, florerat diverse hemsnickrade teorier om utbrottet av covid-19. En vanlig tes är att smittan är Guds sätt att straffa de ”otrogna”. I en predikan i den Vita moskén i Gaza hävdade imamen Jamil Al-Mutawa att corona var en ”islams soldat” som dödade otrogna israeler och västerlänningar men inte så mycket palestinaaraber eller andra muslimer. Ett hårresande påstående som eftertryckligt tillbakavisats av den besvärliga verkligheten.https://www.timesofisrael.com/liveblog_entry/gaza-imam-claims-virus-is-soldier-of-allah-isnt-hitting-palestinians-muslims/

Å andra sidan har Irans högste ledare, ayatollah Ali Khamenei, tillbakavisat amerikanska erbjudanden om hjälp mot virusets framfart genom att antyda att USA – således inte Allah –  ligger bakom coronautbrottet. https://www.investigativeproject.org/8348 s-islamists-spread-conspiracies-isis-seeks-to

Fejkkampanjet från skurkstaterna Kina som Ryssland har också anklagat USA i sammanhanget. https://www.nyteknik.se/samhalle/usa-rysk-fejk-kampanj-pastar-att-cia-ligger-bakom-coronaviruset-6988521

 

Korruption i hästväg: Afrikas rikaste kvinna, Isabel dos Santos, på fallrepet

 

Det inte helt utarmade paret Isabel dos Santos och Sindika Dokolo.

Läckta dokument – ”The Luanda Leaks” – visar att Isabel dos Santos, av tidskriften Forbes ansedd vara Afrikas rikaste kvinna med en uppskattad förmögenhet motsvarande cirka 16 miljarder kronor, under en följd av år har byggt upp sin förmögenhet genom att länsa statskassan i hemlandet Angola. Dokumenten visar hur dos Santos fick tillgång till lukrativa avtal om land, olja, diamanter och telekommunikationer. Det skedde när hennes far, José Eduardo dos Santos, var Angolas president. https://www.bbc.com/news/world-africa-51128950

Det behöver kanske inte sägas att dos Santos nekar till anklagelserna och hävdar att de bottnar i en ”häxjakt” från de angolanska myndigheternas sida. Många angolaner är förvånade över att president Joao Lourenco, som tog över efter Isabel dos Santos far som angolansk president 2017, gett sig på företrädarens dotter. Hon brottsutreds nu för korruption och hennes tillgångar i Angola har frysts. Också hennes omfattande tillgångar i Portugal synas nu i sömmarna. Lourenco har ett förflutet som det marxistiska regeringspartiet MPLAs generalsekreterare och försvarsminister. https://sv.wikipedia.org/wiki/Jo%C3%A3o_Louren%C3%A7o

Isabel dos Santos föddes i Baku i Azerbajdzjan 1973 som äldsta dotter till José Eduardo dos Santos och dennes dåvarande hustru, ryskan Tatiana Kukanova, när den blivande presidenten studerade vid Azerbajdzjans University of Oil and Chemistry. Dos Santos tillträdde som president efter Agostinho Neto (1922-79) när denne avled 1978 och klamrade sig kvar  vid maktens köttgrytor i 39 år. https://tommyhansson.wordpress.com/2017/02/12/angola-rikt-land-dar-barnen-svalter-ihjal/

Angola blev formellt självständigt från Portugal den 11 november 1975 efter ett kolonialvälde som varat i över 400 år. Någon fred blev det dock aldrig – omedelbart efter frigörelsen utbröt ett inbördeskrig som skulle vara i 27 år. Inblandade parter var de angolanska rörelserna MPLA, UNITA och FNLA och de utländska intressen som inom ramen för det Kalla kriget backade upp dessa. Sverige skänkte under många år på initiativ av Socialdemokraterna och Olof Palme bort miljarder i utlandsbistånd till MPLA-regimen, som därmed kunde frigöra resurser till inbördeskriget.

UNITA-ledaren Jonas Savimbi (1934-2002).

MPLA stöddes av i första hand Sovjetunionen och Kuba under det att de antikommunistiska rörelserna UNITA och FNLA fick understöd främst av USA och Sydafrika. Efter hand blev UNITA under ledarskap av den karismatiske Jonas Savimbi den dominerande oppositionsrörelsen. MPLA lyckades dock behålla regeringsmakten, och när Savimbi sköts till döds i ett bakhåll i Moxico-provinsen 2002 var inbördeskriget definitivt ett avslutat kapitel med MPLA som ensam herre på täppan. UNITA är dock än i dag landets största oppositionsparti under ledning av Isaias Samakuva. Partiet fick 51 mandat av 220 i valet 2017. https://en.wikipedia.org/wiki/UNITA

Inbördeskriget må vara över, men Angola är alltjämt ett av världens fattigaste länder trots ymniga naturtillgångar. Den allt överskuggande orsaken till detta är MPLAs och framförallt klanen dos Santos osannolika korruption, där elitskiktet vältrar sig i lyx medan stora delar av folket svälter. Av landets 29 miljoner invånare beräknas 30 procent leva i fattigdom med en inkomst på mindre än 1,90 US dollar per dag. Forbes har beräknat att José Eduardo dos Santos personliga tillgångar uppgick till 20 miljarder US dollar.

Andrew Feinstein, chef för Corruption Watch, citeras av BBC World/Africa angående presidentdottern Isabel dos Santos på följande sätt: ”Varje gång hon figurerar på omslaget till något glassigt magasin någonstans i världen, varje gång hon är värd för något av hennes glamourösa partyn i södra Frankrike, gör hon det genom att trampa på Angolas invånares förhoppningar.”

Energi: Ett av de mest tvielaktiga avtal dos Santos varit inblandad i sköttes i London genom olje- och gasföretaget Sonangol Group, en avläggare till den angolanska staten i Storbritannien. Hon hade 2016 övertagit ansvaret för Sonangol genom ett dekret utfärdat av fadern José Eduardo dos Santos, som höll Angola i ett fast grepp samtidigt som han systematiskt plundrade landet på dess tillgångar. Ekonomiska bedömare har uppskattat att familjen dos Santos tillgångar utgjort en tiondedel av Angolas. https://en.wikipedia.org/wiki/Sonangol_Group

José Eduardo dos Santos (till höger) och hans efterträdare Joao Lourenco.

En betydande del av Isabel dos Santos förmögenhet baseras på delägarskap i det portugisiska energiföretaget Galp, vilket ett av hennes otaliga företag köpte upp av Sonangol 2006. Dos Santos behövde endast betala 15 procent av priset direkt – resten erlades genom lån till låg ränta från det statliga Sonangol som därmed ägs av det angolanska folket. Det beräknas att dos Santos andel i Galp är värd cirka 750 miljoner brittiska pund.https://sv.wikipedia.org/wiki/Galp

Diamanter: Vidare är Isabel dos Santos, jämte sin kongolesiske make Sindika Dokolo, djupt involverad i diamantindustrin. Den senare undertecknade 2012 ett synnerligen förmånligt kontrakt med den angolanska statens diamantföretag Sodiam. Företaget satsade 79 miljoner US dollar under det att Dokolo endast behövde betala in 4 miljoner.

Dokolu fick därtill en bonus värd 5 miljoner brittiska pund för att ha lyckats få avtalet till stånd. Sodiam hade lånat alla pengar från en privat bank i vilken Isabel dos Santos är den största delägaren. https://www.theguardian.com/world/2020/jan/19/diamond-deal-that-rocked-angola-de-grisogono-luanda-leaks

Enligt Bravo da Rosa, Sodiams nye VD, har det angolanska folket inte fått en enda kwanza (Angolas valuta) tillbaka som följd av det aktuella avtalet. Av den tidigare VDn skall Dokolo dessutom ha fått tillåtelse att köpa oslipade diamanter värda 1 miljard US dollar till uppseendeväckande låga priser.

Land: De läckta dokumenten informerar vidare om att Isabela dos Santos i september 2017 köpte upp land av den angolanska staten till extremt förmånliga villkor. Exempelvis tillägnade sig hennes företag, efter ett dekret från fadern/presidenten, Areia Branca, en kvadratkilometer synnerligen attraktivt stycke land i anslutning till havsstranden i huvudstaden Luanda.

Av det åsatta värdet om 96 miljoner US dollar behövde företaget endast stå för 5 procent. Resten skulle investeras. Projektet tvingade många fattiga angolaner med fiske som inkomstkälla från deras hem för att omlokaliseras till en plats 50 kilometer från Luanda. Flera liknande exempel finns i de läckta dokumenten. https://www.theguardian.com/world/2020/jan/20/fishing-community-bulldozed-isabel-dos-santos-masterplan-luanda-leaks-angola

Angolas chefsåklagare Helder Pitta Grós utreder Isabel dos Santos skumraskaffärer.

Telecom: Ytterligare en inkomstkälla för Isabel dos Santos är telecombranschen. Så har hon tillskansat sig 25 procent av ägarskapet i Unitel, som är landets största leverantör av mobiltelefoner. Företaget har redan till dos Santos utbetalat sammanlagt motsvarande två miljarder US dollar av hennes andel i företaget. Därefter såg hon till att Unitel lånade ut ytterligare 350 miljoner pund till ett nytt av henne bildat bolag, Unitel International Holdings. https://halberdbastion.com/intelligence/parent-companies/unitel-group

Enligt Angolas chefsåklagare, Helder Pitta Grós, härrör Isabel dos Santos tillgångar i Portugal från utplundringen av Angola i allmänhet och det statliga energiföretaget Sonangol i synnerhet. Chefsåklagaren kommenterade under ett besök i Portugal fallet dos Santos på följande sätt: ”Angola anser att pengarna som av Isabel dos Santos använts för affärsverksamhet i Portugal har lämnat landet på olagligt vis.” https://ewn.co.za/2020/01/24/angola-prosecutor-isabel-dos-santos-s-portugal-funds-embezzled

Isabel dos Santos korruption är, som torde ha framgått ovan, något i hästväg. Var det hela slutar är i nuläget vanskligt att bedöma eftersom de angolanska och även de potugisiska myndigheterna endast påbörjat utredningen hennes förehavanden, men att hon nu befinner sig på fallrepet är ingen vågad gissning. Vad som är särskilt anmärkningsvärt är att skumraskerierna kunnat ske i ett formellt socialistiskt land med ett regeringsbärande parti med marxistiska rötter vid makten. https://www.euractiv.com/section/justice-home-affairs/news/portuguese-authorities-start-taking-the-luanda-leaks-seriously/

 

 

 

 

 

Den israelisk-arabiska konflikten: FNs delningsplan 1947

En översikt i kartform över FNs delningsplan 1947.

I dag, den 29 november 2019, är det jämnt 72 år sedan Förenta nationerna (FN) genom en omröstning i generalförsamlingen antog resolution 181 om en delning av det brittiska Palestina-mandatet i en judisk och en arabisk del. En sådan lösning hade tidigare föreslagits av United Nations Special Committee on Palestine (UNSCOP).https://fanack.com/israel/history-past-to-present/the-way-to-partition/unga-resolution-181/

Delningsplanen har tre viktiga kännetecken: 1. Den internationella samfälligheten erkände formellt det judiska folkets rätt till ett nationalhem i dess historiska hemland. 2. Planen föranstaltar om två separata stater för två folk, vilket fortfarande är Israels officiella politik. 3. Arabernas hanterande av planen demonstrerar att de inte är intresserade av en ”palestinsk” stat om det samtidigt innebär existensen av en judisk stat.

Enligt FNs delningsplan skulle den judiska staten omfatta 56,47 procent av det palestinska territoriet (utom Jerusalem) under det att den arabiska staten skulle omfatta 42,53 procent av det aktuella territoriet (med undantag för Jerusalem). I den judiska delen av området bodde omkring 650 000 judar och 325 000 araber och i den arabiska delen cirka 807 000 araber och 10 000 judar. Såväl judar som araber var i denna mening att betrakta som ”palestinier”.

Den omstridda staden Jerusalem, som i historisk tid varit huvudstad i flera judiska riken, skulle förvaltas på internationell basis som ett så kallat corpus separatum (separat kropp).

New York Times kommenterade den 30 november 1947 den antagna delningsplanen på följande sätt: ”The decision was primarily a result of the fact that the delagates of the United States and the Soviet Union, which are at loggerheads on every other imporant issue before the Assembly, stood together on partition.”

Många jublade i Tel Aviv den 30 november 1947 sedan de fått veta att resolution 181 röstats igenom i FNs generalförsamling.

Både den amerikanske FN-ambassadören Herschel Johnson och hans sovjetiske motsvarighet Andrej Gromyko – som senare skulle bli sovjetisk utrikesminister – uppmanade generalförsamlingen ”not to agree to further delay but to vote for partition at once”. Och så blev det alltså.

Resolution 181 stöddes av 33 nationer, däribland USA, Sovjetunionen, Vitryssland, Ukraina, Polen, Sydafrika, Norge och Sverige (Vitryssland och Ukraina var båda sovjetrepubliker). Motståndare var, förutom alla arab- och andra muslimska länder, Kuba, Grekland och Indien. Avstod från att rösta gjorde tio länder, bland dessa Storbritannien och Jugoslavien. Siam (Thailand) var frånvarande under voteringen.

Den sovjetiske diktatorn Josef Stalin såg bildandet av den judiska staten Israel som det bästa sättet att sätta käppar i hjulet för Storbritannien, som han fortfarande såg som Sovjetunionens huvudmotståndare internationellt. Det var först från mitten av 1950-talet, då det var uppenbart att USA övertagit Storbritanniens ledarroll i västvärlden, och framåt som ryssarna ändrade politik och började stödja arabiska intressen.

Enligt resolution 181 skulle en för ändamålet utsedd United Nations Palestine Commission (UNPC) se till att det fanns provisoriska regeringar i båda stater senast den 1 april 1948 och övervaka att dessa skötte sig. Det brittiska mandatet var ämnat att upphöra senast den 1 augusti 1948. London meddelade att mandatet över Palestina skulle avslutas den 15 maj 1948.

Den 14 maj 1948 utropade socialdemokraten David Ben-Gurion (född i Plonsk i Polen som David Grün) staten Israel i Tel Avivs stadsmuseum. Resultatet blev att samtliga arabiska grannstater angrep Israel. Emedan de räknat med en snabb seger hade de, innan angreppet drogs igång, uppmanat alla araber som var bosatta på israeliskt territorium att fly för efter kriget kunna återvända i triumf.

Så skedde som alla vet icke, utan palestinaaraberna blev kvar i arabländerna som i bästa fall ett slags andra eller tredje klassens medborgare, ofta i eländiga flyktingläger. För de Israel-fientliga arabstaterna är de intressanta endast som ett vapen i den politiska kampen.

När stridigheterna avblåstes genom ett stilleståndsavtal 1949 hade Israel utökat sitt territorium med 40 procent jämfört med FNs delningsplan. Den judiska staten kontrollerade nu samtliga områden i det gamla brittiska mandatet med undantag för Gaza-remsan och floden Jordans västbank (de gamla judiska områdena Judéen och Samarien) som Transjordanien (Jordanien) lade beslag på. https://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=83&artikel=2041226

En transjordansk och en israelisk militär möts över taggtråden vid Mandelbaum Gate i Jerusalem 1949.

Storbritanniens Palestina-mandat var en följd av det Ottomanska rikets uppdelning i samband med Första världskrigets slut inklusive Palestina. Enligt Balfourdeklarationen 1917 skulle den judiska befolkningen i området tillerkännas ett eget nationalhem. Araberna protesterade mot att de hatade judarna skulle få en egen nation och protesterade på allehanda sätt. Bland annat mördades 67 eller 69 judar i en massaker i Hebron 1929. https://en.wikipedia.org/wiki/1929_Hebron_massacre

Det finns inga historiska bevis för att araber någonstans agerat för att etablera en egen arabisk stat i Palestina före de första decennierna in på 1900-talet. Begreppen ”Palestina” och ”palestinier” som uttryck för en arabisk nationell strävan i området är en politisk innovation från tiden efter Sexdagarskriget 1967, då Israel bland annat avslutade Jordaniens annektering av den så kallade Västbanken och dess överhöghet över östra Jerusalem.

Det dåvarande Transjordanien fick kontroll över den östra (gamla) delen av Jerusalem som en följd av stilleståndsavtalet 1949 men misskötte gravt sina åligganden. Bland annat förvägrade jordanierna judar och kristna tillgång till de heliga platserna, hindrade judar från att besöka Tempelberget, förstörde synagogorna och de judiska hemmen i den gamla staden och skändade de judiska gravarna på Oljeberget.

Folke Bernadotte föll offer för spänningarna i det omstridda Jerusalem.

Det var slutligen under ett besök i det hett omtvistade Jerusalem som den svenske FN-medlaren, greve Folke Bernadotte af Wisborg, bragtes om livet av en judisk paramilitär grupp den 17 september 1948. Man menade att Bernadotte med sin verksamhet ensidigt gynnade arabiska intressen. Bernadotte, som helt saknade förkunskaper om det område han satts att medla i, ersattes som FN-medlare av amerikanen Ralph Bunche. https://sv.wikipedia.org/wiki/Folke_Bernadotte

Ny undersökning: ökad antisemitism i Europa

Antisemitismen ökar i flertalet europeiska länder enligt en ny undersökning. Bilden är från en judisk begravningsplats i Frankrike 2010. Foto: Reuters.

En färsk undersökning om global antisemitism visar att var fjärde europé omhuldar negativa attityder mot judar. Undersökningen, som genomfördes av den amerikanska organisationen Anti-Defamation League (ADL), omfattade svar från över 9000 deltagare i 18 länder över fyra kontinenter.

ADL’s 2019 Survey of Global Antisemitism: 10 Things We Learned

Judehatet håller sig på en stabil nivå i Västeuropa men är på uppgång i Öst- och Centraleuropa sedan den förra ADL-undrsökningen 2015. Gamla klichéer om att judar kontrollerar affärs- och finansverksamheter samt hyser ”dubbla lojaliteter” gentemot respektive hemländer och Israel lever och har hälsan.

ADLs VD Jonathan Greenblatt gör följande kommentar, som redovisas i tidningen The Algemeiner den 21 november 2019, i anslutning till undersökningsrapporten: ”It is deeply concerning that approximately one in four Europeans harbor the type of anti-Semitic beliefs that have endured since the Holocaust.”

Sedan den förra undersökningen har antisemitiska attityder ökat på ett signifikant sätt i Ukraina (+14 procent), Polen (+11 procent), Sydafrika (+9 procent), Brasilien (+9 procent), Ryssland (+8 procent) samt Argentina (+6 procent). Antisemitismen har enligt ADL-mätningen däremot minskat i Italien (-11 procent), Österrike (-8 procent) och Kanada (-6 procent).

Det skall emellertid framhållas att stödet för bojkottaktioner mot Israel inom ramen för den så kallade BDS-rörelsen (Boycott, Divestment, Sanctions) var lågt i samtliga undersökta länder med undantag för Sydafrika, vars vänsterradikala ANC-regering sedan länge för en rabiat Israel-fientlig utrikespolitik.

Mindre 15 procent förordade exempelvis bojkott av den judiska staten i de flesta av de undersökta europeiska länderna.

Enligt den aktuella undersökningen är de antisemitiska stereotyperna i Europa betydligt mer utbredda bland muslimska trosbekännare än bland befolkningarna i övrigt. Den muslimska antisemitismen i Mellanöstern är dock avsevärt mer långtgående än i övriga regioner.

 

 

Lögner, historieförfalskning och tom retorik av Löfven inför EP-valet

Stefan Löfven, Heléne Fritzon och Hans Dahlgren vid Socialdemokraternas upptaktsmöte inför EP-valet.

Statsminister Stefan Löfven (S) har angivit tonen för vilken nivå Socialdemokraterna tänkt lägga sig på i valrörelsen inför valet till Europaparlamentet den 26 maj. Det skedde i ett tal vid partiets valkonferens i Upplands-Väsby, där Löfven framträdde tillsammans med EU-ministern Hans Dahlgren och sossarnas förstanamn på EP-valsedeln, Heléne Fritzson. https://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=83&artikel=7151919

Skall man döma efter vad Stefan Löfven hade att säga kommer det att bli rena rännstensagitationen de dryga tre månader som återstår fram till valet. Så här utlät sig Löfven: ”Högerextremisterna i land efter land försöker nu gå samman, för att släppa loss extremnationalismen på kontinenten och piska upp hat. De har lyckats förr. De ska aldrig, aldrig lyckas nu.”

Om det är någon som piskar upp hat så är det Stefan Löfven, som skuldbelägger alla européer som tröttnat på Socialdemokraternas och andra EU-elitisters ständiga strävan att utplåna nationalstaterna i Europa och ”berika” den europeiska befolkningen med analfabeter och våldsverkare från Afrika och Mellanöstern och påstår att de som tröttnat är ”högerextremister”.

Löfven avslöjade sina bristfälliga alternativt obefintliga historiekunskaper med följande ordvändningar: ”Vi har lärt oss att motsatsen till kompromissens Europa är konfliktens. Vi har sett det på slagfälten i Verdun. Vi har sett det i gaskamrarna i Treblinka eller i skogarna i Katyn. Vi har sett det i massgravarna i det forna Jugoslavien.”

Olof Palmes famösa jultal 1972 tog bland annat upp Treblinka.

Det går att ana två influenser bakom Löfvens retorik. Den första är Olof Palmes jultal 1972, där Löfvens partikamrat Olof Palme på ett uppseendeväckande sätt jämförde USAs bombningar i Vietnam med ett antal platser i Europa och Sydafrika under apartheidtiden där olika typer av grymheter ägt rum. Intressant nog nämnde också Palme det nationalsocialistiska utrotningslägret Treblinka i Polen. https://sv.wikipedia.org/wiki/Olof_Palmes_jultal_1972

Den andra troliga influensen bakom Löfvens lamentationer är hans topprådgivare, mytomanen och scharlatanen Henrik Arnstad, som har för vana att ljuga värre än en häst travar om såväl egna meriter som historiska tilldragelser. Det skulle förvåna mig mycket om det inte är Arnstad som skrivit Löfvens tal eller åtminstone fungerat som rådgivare när statsministern satte samman det.

Till Stefan Löfven vill jag då säga: You just went full Arnstad. Never go full Arnstad.

Låt oss titta litet på de historiska exempel vår arma statsminister tog upp. Han menar alltså att det är sådan politik som Sverigedemokraterna och deras relativa meningsfränder i Europa bedriver som leder till fältslag i Första världskriget med hundratusentals döda (Verdun), nationalsocialistisk judeutrotning (Treblinka), massavrättningar i polska skogsområden (Katyn) och Jugoslavien.

Den allvarligaste historiska grodan Löfven här gör sig skyldig till är att hävda att ”etxremnationalismen” alternativt ”högerextremismen” bär ansvaret för Katyn-massakern  i Polen, då fler än 14 000 polska officerare och befäl sköts ihjäl medelst nackskott och slängdes i massgravar. Det var i själva verket enheter ur den sovjetryska Röda armén som stod för mördandet i Katyn, något som varit känt sedan länge. Sovjetunionen erkände redan under Michail Gorbatjovs tid vid makten det sovjetiska ansvaret. http://www.glasnost.se/2010/ryssland-har-erkant-katynmassakern/

Det som gjorde att Nazityskland länge fick skulden för Katyn-massakern var att det var Hitlers trupper som först upptäckte massgravarna i de polska skogarna och offentliggjorde detta. Emedan nazisterna av uppenbara skäl  inte precis ansågs vara de mest trovärdiga sagesmännen var det inte många som trodde på deras uppgifter, varför många utgick ifrån att de själva bar skulden – vilket också var sovjetdiktatorn Josef Stalins linje. Nu vet vi åtminstone sedan 30 år tillbaka bättre. Alla utom Stefan Löfven och Henrik Arnstad.

Ett polskt monument till minne av offren för den sovjetryska Katyn-massakern 1940.

När det gäller den sorts nationalism som ledde fram till Första världskriget och slagen i Verdun så är det viktigt att minnas att denna omfattade så gott som alla politiska inriktningar, således även socialdemokratin. Alla gav sig under folkens jubel i väg till fronten. Socialdemokrater överallt i Europa röstade för krigskrediter, och i Tyskland var Marx-lärjungen Karl Liebknecht den ende socialdemokrat som röstade emot.http://kildenasman.se/2008/11/11/forsta-varldskriget-europas-socialdemokrater-rostade-for-krigskrediter/

Stefan Löfvens försök att skönmåla socialdemokratin inför valet till Europaparlamentet bygger på lögner, historieförfalskning och tom retorik. Ingenting annat. GHTs chefredaktör Torgny Segerstedt förargade på sin tid nazikoryféerna med att kalla Hitler ”en förolämpning”. En sådan karaktäristik vore enligt min mening att överskatta Löfven. Jag skulle snarare säga att han är en pinsamhet. Historiens dom kommer inte att vara nådig mot de svenska politiker som släppte lös Löfven för ännu en mandatperiod som svensk statsminister.

Det parti Löfven nu söker skönmåla är de facto det som gjort nationalsocialismen de största tjänsterna abv alla svenska partier. Det räcker om jag här nämner företeelser som Rasbiologiska institutet i Uppsala som tillkom efter en motion av den socialdemokratiske rasbiologen Alfred Petrén; 63 000 fall av tvångssteriliseringar fram till 1976; krav på Nazityskland om ”J”-stämplar i tyska judars pass; tillåtelse för tyska trupper att färdas genom Sverige mitt under brinnande krig. https://tommyhansson.wordpress.com/2017/03/11/sossar-anklagar-sd-for-nazistiska-rotter-har-sjalva-en-hel-kyrkogard-i-garderoben/