Israel och hennes fiender

 

Yassir Arafat och Sveriges utrikesminister Sten Andersson myser ihop.

”Konflikten mellan Israel och palestinierna har för länge sedan spridit sig långt utanför Mellanöstern. Den är synlig i hela Europa och i stora delar av övriga världen. Därför angår den oss alla.” Så skriver Bengt G Nilsson i boken Israel och hennes fiender (Ethno press 2020, 344 sidor) som dels ger en överskådlig bild av den israelisk-palestinska konflikten, dels beskriver Nilssons egen metamorfos från PLO- och Arafat-vän till Israel-sympatisör.

Bengt G Nilsson, född 1951 och uppvuxen i Enhörna i utkanten av Södertälje, är en författare med betydande internationell erfarenhet. Han har bland annat granskat det formellt alliansfria Sveriges inblandning i Afrikas krig och gav 2008 ut boken Sveriges afrikanska krig. 2017 kom I tyst samförstånd – Sverige och Sovjet i kalla krigets Afrika.

I det nu föreliggande verket Israel och hennes fiender granskar Nilsson det spända förhållandet mellan den judiska staten Israel och de palestinaarabiska territorierna samt även Sveriges hållning i konflikten – med Olof Palmes tillträde som statsminister försvann det traditionella svenska stödet för Israel och ersattes av stöd för revolutionärerna inom PLO och Fatah under ledning av Yassir Arafat.

Hadrianus ville förnedra judarna. ”Palaestina” var det namn den romerske kejsaren Hadrianus, som regerade under åren 117-135, gav provinsen Judea sedan hans styrkor slutligen besegrat det judiska upproret mot den romerska ockupationsmakten. Det var ett medvetet namnval i syfte att förnedra det besvärliga judiska folket: Palaestina är en form av judarnas traditionella fiende Filistéen, som omfattade dagens israeliska medelhavskust samt Gaza-remsan. https://www.jpost.com/blogs/dont-fence-me-in/who-invented-palestine-hadrian-442741

Området blev senare en del av det Osmanska riket, men efter dess upplösning i samband med Första världskrigets slut blev det ett brittiskt mandat vilket på uppdrag av Nationernas förbund (NF) administrerades av Storbritannien 1920-48. Det omfattades av vad som i dag är Israel, Jordanien och de Palestinska territorierna. 1921 bröts östra delen av området loss av britterna under det att Transjordanien blev ett självständigt konungarike 1946. Efter det första Arabisk-israeliska kriget 1948-49 ändrades namnet till Jordanien, då landet annekterat floden Jordans västra bank – det vill säga de urgamla judiska områdena Judéen och Samarien.

Den brittiske utrikesministern Arthur Balfour hade i ett brev till lord Walter Rothschild, ledare för det judiska samfundet i England, den 2 november 1917 förklarat att Storbritannien stödde ansträngningarna att etablera en nationell hemvist för det judiska folket i en del av Palestina-mandatet. Brevet, den så kallade Balfour-deklarationen, upprörde araberna vilka menade att britterna 1915 lovat dem att en arabisk stat skulle skapas i området. https://sv.wikipedia.org/wiki/Balfourdeklarationen_(1917)

Israels överlägsna militärmakt. Den 29 november 1947 antog FNs generalförsamling som resolution 181 den delning av det brittiska Palestina-mandatet, som nu var på upphällningen, som föreslagits. Palestinas judiska befolkning accepterade delningsbeslutet medan araberna motsatte sig det. De senare förespråkade istället en arabisk stat i området med en kvoterad judisk befolkning. Det brittiska Palestina-mandatet upphörde den 14 maj 1948 och samma dag utropade den socialdemokratiske sionistledaren David Ben-Gurion, som blev Israels förste premiärminister, staten Israel.

Detta blev även startskottet för det första Arabisk-israeliska kriget 1948-49, då den nya judiska staten angreps av Arabförbundets medlemmar Egypten, Transjordanien, Syrien Irak, Saudiarabien och Jemen (de båda sistnämnda länderna deltog med symboliska kontingenter). https://www.sakerhetspolitik.se/Konflikter/Israel-Palestina/hur-staten-israel-kom-till/

Araberna hade kalkylerat med en snabb seger, men då krutröken skingrats hade israelerna vunnit en överlägsen seger och lyckats utöka sin del av det forna Palestina-mandatet till 77 procent av detta. Jordanien hade dock egenmäktigt lagt beslag på den så kallade Västbanken.

Efter Sexdagarskriget 1967, då Israels överlägsna militärmakt krossade den arabiska fienden, övergick detta område i israelisk ägo tillsammans med Sinai, Gaza, Golan-höjderna och östra delen av Jerusalem: Israel har sedan dess lämnat Sinai och Gaza. Arabstaterna gjorde ett nytt försök att utplåna Israel i Yom Kippur-kriget 1973 men lyckades inte mycket bättre nu.

Skorzeny och al-Husseini. Utöver regelrätta krig mellan Israel och arabstaterna har den judiska staten ständigt varit utsatt för terrorkrigföring från militanta palestinaarabiska grupper. Den som först instruerade dessa i gerillakrigföring var Otto Skorzeny (1908-75), som var Obersturmbannführer (överstelöjtnant) i den nationalsocialistiska elitstyrkan SS och en av Adolf Hitlers favoriter – Skorzeny hade bland annat lett fritagningen av Italiens avsatte ledare Benito Mussolini ur dennes fångenskap i mellersta Italien 1943.

Skorzeny, som på sin tid kallades ”Europas farligaste man”, tillfångatogs av amerikanska trupper omedelbart efter krigsslutet men lyckades fly. Så småningom hamnade han i Egypten, där han blev militär rådgivare till den starkt antisemitiska regeringen. Från Kairo lånades Skorzeny ut för att träna militanta palestinaaraber i gerillakrigföring. Han planlade också en serie terrorangrepp mot Israel från Gaza-remsan. Bland Skorzenys adepter fanns den unge Yassir Arafat. https://tommyhansson.wordpress.com/2016/04/28/otto-skorszeny-hitlers-hjalte-som-blev-terrororganisator-och-mossad-torped/

Den mest inflytelserike palestinaarabiske ledaren vid denna tid var Haj Amin Mohammed al-Husseini (1895/97-1974), en fanatisk judehatare som organiserat blodiga pogromer mot judar i Jerusalem och var stormufti i Jerusalem 1921-48. Han var även ordförande i Muslimska rådet. https://sv.wikipedia.org/wiki/Haj_Amin_al-Husseini

Al-Husseini hamnade i början av Andra världskriget i Irak men tvingades ta sin tillflykt till Tyskland, där han i november 1941 träffade Adolf Hitler. I Tyskland fick han den höga SS-graden Gruppenführer (generallöjtnant) och ägnade en stor del av sin verksamhet åt att rekrytera muslimska trosbekännare till de tyska styrkorna. 1943 bildades SS-divisionen 13. Waffen-Gebirgs-Division der SS Handschar (kroatische No. 1).

Haj Amin al-Husseini behöll efter krigsslutet 1946 sin ledande ställning inom den palestinaarabiska rörelsen. Han hamnade till slut i Libanon, där han avled i Beirut 1974. Det kan nämnas att en kusin till al-Husseini blev mor till Yassir Arafat (1929-2004), vilken övertog al-Husseinis roll som palestinaarabisk ledare. https://sv.wikipedia.org/wiki/Yassir_Arafat

Arafat och Kreisky. Bengt G Nilsson ägnar ett kapitel i sin bok åt Yassir Arafat, även känd som Abu Ammar, som var ledare för den palestinaarabiska paraplyorganisationen PLO (Palestinian Liberation Organization) 1969-2004; 1996-2004 uppbar han desslikes titeln president över Palestinska myndigheten PA). Han grundade det arabnationalistiska vänsterpartiet Fatah 1958.

Nilsson, då verksam som frilansjournalist, fick 1985 en förfrågan från PLO-kontoret i Stockholm om han skulle vara intresserad av att intervjua Arafat. PLO hade vid den här tiden sitt högkvarter i den tunisiska huvudstaden Tunis. Efter ett drygt två timmar långt samtal med PLO-bossen lämnade Nilsson och fotografen Susanne Sandström Arafat. Bengt G Nilsson sammanfattar i sin bok sina intryck på följande sätt (sidan 89):

”Jag gick därifrån med känslan av att ha träffat en intressant människa, men inte direkt en stor folkledare. Yassir Arafat framstod för mig mer som en levantinsk matthandlare hämtad direkt från Jerusalems basarkvarter, med sin skrytsamhet och grandiosa självbild, de lynniga känsloutbrotten och blandningen av hotelser och älskvärdheter. Angelägen att köpslå utan att avslöja varans verkliga värde.”

Nilsson menar (sidan 90): ”Hur denne kunde få en sådan favoriserad särställning hos Palme och därmed orsaka ett totalhaveri i de gamla, väletablerade vänskapsrelationerna mellan Sverige och Israel är därför ett mysterium.” Särskilt som det var allmänt känt att Arafat i egenskap av gerillaledare med Israels utplåning som yttersta mål hade åtskilliga liv på sitt samvete.

Det bör i sammanhanget nämnas att Olof Palme inte var ensam bland Europas socialdemokratiska ledare att fjärma sig både från Israel i stort och det israeliska Arbetarpartiet, vilket ända fram till 1976 – då Likud-ledaren Menachem Begin valdes till premiärminister – innehaft regeringsmakten.

Ett sannolikt ännu mer uppmärksammat exempel på denna utveckling utgör Österrikes tidigare socialdemokratiske förbundskansler Bruno Kreisky (1911-90), som själv var av judisk börd men inte erkände förekomsten av ett specifikt judiskt folk utan såg judendomen enbart som en tro (som han själv inte delade). Kreisky betecknades vid ett tillfälle av den ryktbare nazistjägaren Simon Wiesenthal som en ”judisk fascist”. Kreisky undgick att drabbas av den nazityska förföljelsen genom att vistas i Sverige som flykting 1939-46. https://www.tabletmag.com/sections/israel-middle-east/articles/muravchik-bruno-kreisky

Den svenska Palestina-lobbyn och Auschwitzgränserna.  Parallellt med Olof Palmes och den svenska socialdemokratins omorientering i Israel-frågan växte en vänsterinriktad pro-palestinsk lobby rörelse fram i vårt land. Ledande organisationer i sammanhanget var Palestinagrupperna i Sverige (PGS) samt Judar för israelisk-palestinsk fred. Ett gemensamt krav var att Israel skulle upphöra med vad som benämndes ockupationen av ”Västbanken” (Judéen och Samarien) inklusive östra Jerusalem samt Gaza-remsan och Golan-området. Som motvikt fanns bland andra gruppen Med Israel för fred i Mellanöstern.

”Att framföra motargument”, framhåller Bengt G Nilsson (sidan 182) ”som att det faktiskt var arabländer som hade startat kriget 1948 och provocerat fram kriget 1967, och att Israel på grund av det rimligen borde ha rätt till någon typ av buffertzoner mellan det egna territoriet och de grannländer som hade svurit på att utplåna den judiska staten, var som att ropa i öknen.”
 
 Israels förre utrikesminister och FN-ambassadör Abba Eban klargjorde, att en återgång till de gränser som rådde före Sexdagarskriget 1967 inte var möjlig på grund av uppenbara säkerhetsskäl. Eban kallade med en drastisk formulering dessa gränser för ”Auschwitzgränser”. https://tommyhansson.wordpress.com/2019/03/26/om-trumps-erkannande-av-golan-som-israeliskt-territorium-och-om-israels-auschwitz-granser/

Bland svenska palestinaaktivister märktes vänstergängare som Jan Guillou, Göran Rosenberg, Per Gahrton, Göran Palm och Staffan Beckman. Guillou och Rosenberg tillhörde det gäng som deltog i terroristträning på plats i det aktuella konfliktområdet. Båda sympatiserade med den våldsamma marxistiska rörelsen PFLP (Popular Front for the Liberation of Palestine), som har en lång rad terrordåd i sitt belastningsregister. PFLP leddes under många år av läkaren George Habash. https://sv.wikipedia.org/wiki/Folkfronten_f%C3%B6r_Palestinas_befrielse

”Vårt kära systerparti” (Fatah). Den som vet det minsta om konflikten mellan Israel och de så kallade palestinierna /se fotnot/ vet att de flesta etablerade aktörer brukar förorda något som kallas tvåstatslösningen – man tänker sig en framtid där Israel och Palestina lever i fred och ömsesidig respekt sida vid sida.

Det är en sympatisk bild av en ideal situation någon gång i framtiden, men den är totalt orealistisk så länge de palestinaarabiska grupperingarna vägrar gå med på den allra minsta kompromiss: allt eller inget är deras paroll. Ledarna i PLO, Fatah och Hamas är som tjuriga småungar som sätter hälarna i marken så fort det krävs en uppoffring av dem. Det sägs med allt fog att PLO aldrig missat ett tillfälle att missa ett tillfälle. Det verkar dessbättre nu som om flera arabstater tröttnat på dessa fasoner och hellre samarbetar med Israel. På det tyder det faktum att flera arabstater slöt fredavtal med Israel under Trump-administrationen.  https://tommyhansson.wordpress.com/2020/07/09/har-arabvarlden-trottnat-pa-palestinierna/

Den svenska regeringen förblir dock uthållig i sina sympatier för den Palestinska myndigheten, Fatah och dess nu 85-årige ledare Mahmoud Abbas. S-ledaren Stefan Löfven kallade vid partikongressen 2013 det blodbesudlade Fatah för ”vårt kära systerparti”. När sedan Decemberöverenskommelsen (DÖ) medförde ett svenskt regeringsskifte var en av den nytillträdda regeringens första åtgärder att erkänna ”Palestina” som stat och utlova miljardbelopp i bistånd till Palestinska myndigheten. Detta trots att det aldrig i världshistorien funnits någon självständig palestinsk stat med klara och säkra gränser och inte gör det nu heller.

Socialdemokraterna brukar vidare vara frikostiga med att kalla politiska motståndare för ”nazister” och liknande. I sin Mellanöstern-politik, som förblivit intakt sedan Olof Palmes och Sten Anderssons dagar, stöder S-partiet dock helhjärtat en rörelse vars grundare Haj Amin Mohammed al-Husseini fick en fristad i Hitlers Tyskland under Andra världskriget. Efterträdaren Yassir Arafat genomgick därefter gerillaträning under överinseende av SS-officeren Otto Skorzeny.

Arafats efterträdare Abbas är en dokumenterad förintelseförringare och certifierad antisemit. https://www.varldenidag.se/nyheter/palestinsk-president-skyller-forintelsen-pa-judarna/repreb!t3WzNYWH0ZZw4eoZGid1Q/

Gemensamt för de palestinaarabiska grupperingarna är ett glödande hat mot judarna, stundom nödtorftigt maskerat som ”antisionism”, och en vilja att utplåna staten Israel och dess invånare.

Omöjlig tvåstatslösning. Bengt G Nilsson för sin del avvisar i sin bok Israel och hennes fiender emfatiskt tvåstatslösningen som en framkomlig väg när det gäller en fredlig utveckling i regionen. Han skriver (sidan 325):

”Tvåstatslösningen – oavsett om det är Trumps version eller någon annan – är en dröm vars förverkligande ligger långt bortom framtidens horisont. Det är tveksamt om den ens existerar. Hatet och misstron är för stor, positionerna är låsta. Det enda hopp som kan skönjas är de enskilda individer som sträcker ut handen till fienden, men det räcker inte. Tvåstatslösningen är enligt min mening omöjlig. En chimär.”

Nilsson menar att det behövs ”ett totalt omtag”, involverande en betydande del av världssamfundet, för att en fredlig och varaktig lösning på konflikten skall kunna komma till stånd.

”Först och främst, framhåller författaren (sidan 325), ”måste det palestinska kravet på flyktingars rätt till återvändande bort från dagordningen /…/ det är en stötesten som har punkterat alla fredssamtal hittills. Det kräver att Arabförbundet byter åsikt i frågan och att alla arabländer som hyser palestinier inom sina gränser erbjuder dessa fulla medborgerliga rättigheter utan inskränkningar.”

Bengt G Nilsson avviker på ett välgörande sätt från de flesta andra Mellanöstern-debattörer på så sätt att han kan skilja på vad som är realistiskt och vad som är ljusblå visioner utan verklighetsförankring. Det faktum att han en gång sympatiserade med den palestinaarabiska sidan gör jämväl att han äger särskilda insikter i Palestina-lobbyns sätt att tänka och agera.

Man skulle önska att Nilssons bok var obligatorisk läsning för alla som på något sätt intresserar sig för förhållandena i området. Inte minst medlemmarna i den nuvarande svenska regeringen, vilka borde inse att den gamla Palestina-kramande linjen från Palme-Andersson-tiden borde förpassas till det plats där den rätteligen hör hemma: på historiens soptipp.

Fotnot: Jag har i artikeltexten mestadels använt termen ”palestinaaraber” för att beteckna den folkgrupp som vanligen – också i Bengt G Nilssons bok – kallas ”palestinier”. Detta därför att ”palestinier” rätteligen omfattar alla som bebor det forna brittiska Palestina-mandatet, således även judarna. De första palestinska flaggorna pryddes faktiskt av den judiska Davids-stjärnan. Att begränsa ”palestinier” till araberna i området var ett retoriskt knep som började användas fullt ut av Arafat och PLO efter Sexdagarskriget 1967.

 

Sanningen om Mohamed Yusuf, ”svensken” som dog i fängelse i USA

Somaliska al-Shabaab är en del av al-Qaida.

Det har rapporterats att en ”svensk” terrorist avlidit av covid-19 i Lompoc-fängelset i Kalifornien. Den avlidne var i själva verket en 37-årig somalier med svenskt medborgarskap vid namn Mohamed Yusuf. http://jihadimalmo.blogspot.com/2020/06/svensk-terrorist-dor-i-corona.html

Yusuf, alias Abu Zaid, avtjänade ett elvaårigt fängelsestraff för terrorism efter att 2016, tillsammans med sin ”svenske” kollega Ali Yasin Ahmed, ha dömts för terroristbrott. En tredje person, den förre britten Mahdi Hashi, dömdes till nio år i samma rättegång.

George Venizelos, biträdande chef för FBI-kontoret i New York, kommenterade vid gripandet 2012: ”De har inte strävat efter att bli terrorister, de är terrorister. De fick inte bara träning, de har omsatt träningen i praktik i flera terroroperationer med al-Shabaab.” https://www.expressen.se/nyheter/terrordomd-svensk-hittad-dod-i-fangelset/

Mohamed Yusuf och Ali Yasin Ahmed reste 2008 från Sverige till hemlandet Somalia för att delta i vad som uppgivits vara elitträning i självmordsbombning med den islamistiska terroristgrupperingen al-Shabaab, som var och är ansluten till al-Qaida. De greps jämte Mahdi Hashi i Djibouti 2012 på väg till Jemen, där de skulle ansluta sig till al-Qaida, och överlämnades till USA. https://www.reuters.com/article/us-usa-security-alshabaab-idUSKCN0V72EJ

Yusuf skall i ett brev ha vädjat till det svenska justitiedepartementet om att få avtjäna återstoden av sitt straff i Sverige. I brevet hävdade Yusuf bland annat: ”Jag har sonat mitt brott, jag var ung och dum.” Första delen av detta påstående är givetvis osant – ett par på ett elvaårigt fängelsestraff betyder inte att han ”sonat” sitt brott. Att han skulle ha varit ”ung och dum” är det däremot svårt att argumentera emot. Han kunde i sanningens namn ha tillagt ”våldsbenägen och inställd på att mörda i Allahs namn.”

Yusufs amerikanske advokat, David Stern, citeras i Expressen enligt följande: ”Det är otroligt sorgligt. Han dömdes till ett antal års fängelse men det visade sig bli ett dödsstraff.” Vilket man naturligtvis kan instämma i. Mohamed Yusufs öde kan nog sägas vara en god illustration till utsagan i Romarbrevet 6:23: ”Syndens lön är döden…”. https://www.biblegateway.com/passage/?search=Romarbrevet+6%3A23&version=SFB15

Jag skrev kort tid efter att de båda så kallade svenskarna gripits och överlämnats till USA en bloggtext som skarpt kritiserade systemmedias tappra försök att skönmåla terroristerna med följande innehåll: https://tommyhansson.wordpress.com/2013/01/09/medias-forsok-att-skonmala-terroristsvenskarna/

Lompoc-fängelset i Kalifornien har drabbats hårt av Kina-smittan.

Lompoc-fängelset säkerhetsklassas som ”medium” och är beläget i Santa Barbara County i Kalifornien i närheten av Vanderberg Air Force Base, cirka 282 kilometer nordväst om Los Angeles. Över 500 av internerna skall ha smittats med covid-19. Anläggningen administreras av Federal Bureau of Prisons och har plats för 1500 manliga fångar. Den omfattar även en flygel med hög säkerhetsklassning samt två läger med låg säkerhetsklassning. https://en.wikipedia.org/wiki/United_States_Penitentiary,_Lompoc

En av fängelsets tidigare mest bemärkta fångar var president Richard Nixons förre stabschef H. R. Haldeman, som avtjänade ett straff på 18 månader 1977-78 efter att ha dömts för sin inblandning i Watergateaffären.

Jihadismen tar ingen paus från coronaviruset

ISIS-provinser runtom i världen.

Den pandemiska Kina-smittan har medfört att de islamistiska aktiviteterna mattats av något på vissa fronter. Ett exempel härpå är att Turkiets angrepp på Grekland bedarrat åtminstone tillfälligt. De turkiska stormtrupperna i form av tusentals afghanska hazarer misslyckades med att forcera den grekiska gränsen och avancera in i Europa och bussades tillbaka till sina baser i Turkiet. http://jihadimalmo.blogspot.com/2020/03/pandemin-och-jihad.html

På andra fronter fortsätter den jihadistiska verksamheten i skiftande utsträckning. Så sker i bland annat Syrien, Irak, Jemen och Afghanistan. Terrorcentret Iran handikappas visserligen i hög grad av pandemins härjningar men besköt så sent som för några dagar sedan Saudiarabien med raketer. Viruset är sannolikt det hittills största hotet mot mullornas regim i Teheran. https://www.aftonbladet.se/nyheter/a/Joy0Mb/corona–darfor-har-iran-drabbats-sa-hart-av-virusutbrottet

Pandemin har slagit mot båda sidor i den israelisk-palestinska konflikten som tycks ha lugnat ner sig något. Detta har emellertid inte hindrat att det regnat raketer från det Hamas-kontrollerade Gaza in i Israel. Israel har bemött angreppen. https://www.haaretz.com/israel-news/.premium-rocket-exchange-with-gaza-signals-israel-won-t-hesitate-to-act-despite-coronavirus-1.8719672

Vidare kan noteras en viss förskjutning av den jihadistiska satsningen mot Afrika. Nigeria och Sahel-staterna är hårt trängda av islamismen/jihadismen men försöker skydda sig genom samarbete, delvis under franskt beskydd. Sahel är en halvtorr gränszon, huvudsakligen bestående av savann, söder om Sahara och norr om de mer bördiga områdena söderut sträckande sig från Atlanten i väster genom norra Senegal, södra Mauretanien, Mali, Burkina Faso, södra Niger, nordöstra Nigeria, Tchad och in i Sudan.

Jihadismen är också åter under tillväxt i det dysfunktionella Somalia och hotar hela östra Afrika; den senaste fronten har upprättats i Mocambique. Pressen har därmed ökat på Kenya, den i stort sett enda fungerande staten i området. Det socialistiskt styrda Sydafrika är så upptaget av sina inbördes konflikter att landet inte förmått påta sig någon ledarroll.

På den europeiska kontinenten har islamistiska Muslimska brödraskapet, bildat 1927, kunnat notera betydande framgångar i den djupt splittrade EU-sfären, främst i Sverige och Tyskland. I Sverige har brödraskapet sedan länge gjort djupa inbrytningar inom Socialdemokraterna men även i andra partier och i det svenska samhället i stort. https://www.gp.se/debatt/s%C3%A5-har-islamisterna-byggt-upp-sin-maktbas-i-sverige-1.11763841

Enligt imamen Jamil Al-Mutawa i Gaza är coronaviruset en ”islams soldat”.

Det har litet varstans, icke minst i den muslimska världen, florerat diverse hemsnickrade teorier om utbrottet av covid-19. En vanlig tes är att smittan är Guds sätt att straffa de ”otrogna”. I en predikan i den Vita moskén i Gaza hävdade imamen Jamil Al-Mutawa att corona var en ”islams soldat” som dödade otrogna israeler och västerlänningar men inte så mycket palestinaaraber eller andra muslimer. Ett hårresande påstående som eftertryckligt tillbakavisats av den besvärliga verkligheten.https://www.timesofisrael.com/liveblog_entry/gaza-imam-claims-virus-is-soldier-of-allah-isnt-hitting-palestinians-muslims/

Å andra sidan har Irans högste ledare, ayatollah Ali Khamenei, tillbakavisat amerikanska erbjudanden om hjälp mot virusets framfart genom att antyda att USA – således inte Allah –  ligger bakom coronautbrottet. https://www.investigativeproject.org/8348 s-islamists-spread-conspiracies-isis-seeks-to

Fejkkampanjet från skurkstaterna Kina som Ryssland har också anklagat USA i sammanhanget. https://www.nyteknik.se/samhalle/usa-rysk-fejk-kampanj-pastar-att-cia-ligger-bakom-coronaviruset-6988521

 

FN-råd pekar ut Israel som värsta kvinnoförtryckare i bisarr resolution

Israels kvinnor är en vital del av landets militära försvar.

FNs ekonomiska och sociala råd (ECOSOC) fördömde vid sitt sommarmöte i Genève i en resolution av det mer bisarra slaget Israel som det enda landet i världen som systematiskt förtrycker kvinnors rättigheter. https://unwatch.org/no-joke-un-singles-out-israel-a-worlds-only-violator-of-womens-rights-iran-saudi-arabia-yemen-among-the-voters/

Av rådets 54 medlemmar röstade 40 för resolutionen och bara två emot. Nio länder avstod från att rösta under det att tre var frånvarande. Det är minst sagt anmärkningsvärt, att bland demokratiskt tvivelaktiga länder såsom Iran, Saudiarabien, Jemen, Sudan, Angola, Ryssland, Vitryssland, Turkmenistan, Turkiet samt Pakistan även Norge och Danmark stödde resolutionen tillika med förment civiliserade nationer som exempelvis Frankrike, Irland, Nederländerna, Sydkorea och Japan.

Inte för att FN-organet ECOSOCs agerande var precis oväntat. FN som helhet är sedan lång tid tillbaka en parodi på sig själv när det gäller ensidigt ställningstagande mot den judiska staten Israel. Enligt resolutionstexten är Israel ”a major obstacle” för palestinaarabiska kvinnor ”with regard to their advancement, self-reliance and integration in the development of their society”.

Däremot säger resolutionen inte ett ord om den svåra situation kvinnor varje dag upplever under den Palestinska myndighetens styre i Judéen och Samarien (”Västbanken”) och Hamas våldsamt totalitära regim i Gaza. https://arbetet.se/2019/03/08/palestina-endast-en-av-tio-kvinnor-har-jobb/

Vidare förekommer i resolutionens text inte ett enda kritiskt ord om länder av typ Saudiarabien, Iran, Pakistan eller Demokratiska republiken Kongo, vilka alla rankas bland de tio värsta länderna när det gäller kvinnoförtryck i World Economic Forums (WEF) Gender Gap Report för 2018. https://www.jagranjosh.com/current-affairs/wefs-global-gender-gap-report-2018-iceland-tops-india-ranks-108th-1545216177-1

Människorättsjuristen Nasrin Sotoudeh har dömts till 38 års fängelse och 148 piskrapp av en iransk domstol.

I mullornas Iran sitter människorättsjuristen Nasrin Sotoudeh fängslad efter att ha dömts till 38 års fängelse och 148 piskrapp för ”brottet” att ha försvarat kvinnors rättigheter – bland annat  rätten att inte bära slöja – i hemlandet. I Jemen förvägras kvinnor sjukvård om inte sådan godkänts av en manlig anförvant. Men det är alltså Mellanösterns enda demokrati, Israel, som av FN pekas ut som värstingland i sammanhanget. Absurt är bara förnamnet .https://www.amnesty.se/aktuellt/over-en-miljon-manniskor-kraver-att-iran-slapper-nasrin-sotoudeh-fri/

All heder dock till USA och Kanada som röstade nej till resolutionen. Bland de länder som avstod från att rösta märktes Brasilien, Tyskland, Storbritannien och Ukraina. Omedelbart efter resolutionen om kvinnoförtryck antog ECOSOC en andra resolution som även pekade ur Israel för dess behandling av landets Palestinaaraber i allmänhet.

FNs ekonomiska och sociala råd är en paraplyorganisation under vilken ett stort antal fackförbund, kulturella och humanitära organisationer sorterar. Antal medlemsländer har fastställts till 54; dessa utses för treårsperioder enligt ett särskilt schema. Sverige ingår för närvarande inte i rådet.

Ekonomiska och sociala rådet

Den kristna julen förlöjligas – samtidigt som kristna förföljs runtom i världen

Min fina lilla julkrubba. Foto: Tommy Hansson

Kristna är den mest förföljda gruppen religiöst troende i världen. Det beräknas att 215 miljoner kristet troende av olika schatteringar utsätts för förföljelse med politisk eller religiös motivation. Värst är det i det kommunistiska Nordkorea samt länder med doktrinärt muslimska regimer.

Detta sorgliga förhållande är det inte många som är medvetna om i Sverige. Här förlöjligas kristendomen på ett ofta grovt och vulgärt sätt av exempelvis så kallade komiker och vetenskapsjournalister. Inte ens Svenska kyrkan, som rätteligen borde vinnlägga sig om att slå vakt om kristen tro och tradition, kan göra många uppriktigt troende människor med kristen övertygelse glada.

Komikern Marika Carlsson, som själv uppges ha vuxit upp i en frikyrklig miljö, hävdar i en intervju i Kvällsposten/Expressen att Bibeln är en ”skitbok”. Carlsson är aktuell med en kringresande show som fått det blasfemiska namnet ”Jag är Gud”. Hon säger sig i showen driva med ateister, kristna och anhängare av mindfulness. https://www.expressen.se/kvp/noje/marika-carlsson-bibeln-ar-en-skitbok/

Enligt Kvällsposten/Expressen påstås Marika Carlsson vara ”provokativ”. Så är knappast fallet – att hoppa på kristendomen måste vara något av det ofarligaste man kan göra i dag. Provokativt hade det blivit först om Carlsson valt att driva med Koranen, islam och muslimer, men fullt så rolig vill hon uppenbarligen inte vara.

Några andra som möjligen fått för sig att de kunde framstå som provokativa genom att förlöjliga den kristna tron är bland andra skådespelarna/komikerna Henrik Schyffert, Per Andersson och Helena af Sandeberg, vilka framträdde med en parodi på Jesu födelse i TV4s underhållningsprogram Bingolotto. Andersson som Josef och af Sandeberg som Maria raljerar smaklöst om vem som var Jesu far och Andersson menar att af Sandberg har ”en lussebulle i ugnen”. https://www.expressen.se/noje/tv4-ber-om-ursakt-for-inslaget-i-bingolotto-om-jesu-fodelse/

Roligt? Näppeligen – det var nog inte särskilt många TV-tittare som rullade runt på golvet och vred sig i skrattparoxysmer förorsakade av denna sketch, värdig en fjärde klassens buskisscen i Knäckebröhults bygdegård i mörkaste Småland. Däremot var det många som var upprörda över inslaget varför TV4 tvingades be om ursäkt för smaklösheten. Programledaren Rickard Olsson stod dock fast vid att parodin på Jesu födelse varit rolig.

SVTs vetenskapsredaktion ville inte vara mindre ”provokativ” och lät därför sin medarbetare Ulrika Engström fabulera fritt kring temat jungfrufödsel. I texten diskuteras det kring fenomenet partenogenes, det vill säga att ett embryo kan utvecklas utan befruktning. Avkomman får då samma kön som modern. Företeelsen i fråga förekommer på sina håll i naturen men har aldrig någonsin observerats hos människor. https://www.svt.se/nyheter/vetenskap/mysteriet-med-jungfrufodelsen

Det hindrar inte Ulrika Engström på SVT att tota ihop följande: ”En förklaring skulle kunna vara att Jesus var transsexuell. Han föddes som flicka med identisk genuppsättning som mamma Maria, men levde som man. Eller var det snarare så att Maria levde som kvinna men egentligen var en man och därför kunde nedkomma med en pojke på ett outgrundligt sätt? Julmysteriet tätnar.”

Per Andersson och Helena af Sandberg i Bingolottos julbuskis.

Det enda mysteriet i sammanhanget är dock hur SVT kan släppa igenom sådant exempellöst svammel som saknar varje uns av rim och reson. Inte ens genusvetenskapliga institutionen vid Södertörns högskola torde vara särskilt imponerad. 

Även Svenska kyrkan, närmare bestämt dess förgrening i Limhamn, gör ett slags parodi på den kristna tron på Jesus Kristus som världens frälsare när man på Twitter skriver: ”Kungörelse! Jesus från Nasaret har nu utsett en av sina efterträdare, nämligen Greta Thunberg.”

Således jämställer Svenska kyrkan den lillgamla 15-åringen Greta Thunberg, som hjärntvättats av mamma Malena Ernman och Svante Thunberg att bli en klimatprofet i den politiskt korrekta godhetens tjänst, med världens frälsare. Kanske kan det hävdas att tweeten var skriven med den så kallade glimten i ögat, men resultatet blir ändå platttare än en pannkaka. https://www.svt.se/nyheter/inrikes/kyrkans-jul-tweet-kritiseras

Från Kanada rapporteras vidare att imamen Sheikh Younus Kathrada i British Columbia uppmanat sina underlydande muslimer att för allt i världen inte önska kristna ”Merry Christmas”, ty att säga ”God jul” är för en muslim värre än både mord och otrohet. Det vill säga om vi får tro imamen på hans ord. Och det skall vi naturligtvis inte göra. https://www.timesofisrael.com/canadian-imam-wishing-merry-christmas-worse-than-murder/

Jag är helt för religionsfrihet innebärande frihet att inom lagens råmärken utöva valfri religion och frihet från religion. Jag är också för yttrandefrihet omfattande bland annat rätten att häda om detta upplevs som angeläget. Däremot förbehåller jag mig rätten att kritisera såväl troende som ateister och sådana som hädar. Jag tvingas också konstatera att vår svenska kultur med dess traditioner och värderingar sedan mer än 1000 år tillbaka vilar på kristen grund, vilket kanske är något som bör begrundas av sådana som menar att Bibeln är skit och att Jesus kanske var transsexuell eller en Greta Thunbergs like.

De eventuella skratten kanske fastnar i halsen på somliga – eller borde i alla fall göra det – när vi tvingas konstatera att kristna, som påpekas inledningsvis här ovan, är världens största och mest förföljda grupp religiöst troende. Detta enligt Open Doors rapport , World Watch List, för 2018 omfattande perioden 1 november 2016 till 31 oktober 2017.

Enligt rapporten lider de kristna allra mest i det stalinistiska Nordkorea, men därefter följer idel muslimska regimer på listan över de tio länder som försyndar sig mest: Afghanistan, Somalia, Sudan, Pakistan, Eritrea, Libyen, Irak, Jemen och Iran. Turkiet ligger på plats 31. Illa är det också i länder som Indien, Nepal, Kina, Vietnam och Laos. http://sv.radiovaticana.va/news/2018/01/12/open_doors_rapport_2018_f%C3%B6rf%C3%B6ljelse_mot_kristna_%C3%B6kar_i_v%C3%A4rlden/1358509

Den kristna Asia Bibi dömdes till döden genom hängning i Pakistan.

I Pakistan blev den kristet troende Asia Bibi, född 1971, 2010 dömd till döden genom hängning för hädelse – hon ansågs ha förolämpat profeten Muhammed. En del av ”brottet” bestod i att hon druckit ur en mugg vatten som användes av muslimska kvinnor. Efter protester från omvärlden frikändes hon 2018 efter att tillbringat nio år i fängelse.

Asia Bibi har erbjudits asyl i flera länder, exempelvis Nederländerna, Kanada och Australien. Hon har dock ännu ej tillåtits lämna Pakistan utan befinner sig i landet på hemlig ort på grund av att den pakistanska regimen fruktar ett uppror från muslimska fanatiker om hon får lämna Pakistan. https://sv.wikipedia.org/wiki/H%C3%A4delse%C3%A5talet_mot_Asia_Bibi

 

 

UDs systematiska mörkande – ett allvarligt demokratiskt problem

En iransk bild från mötet mellan svenska och iranska dignitärer i Arvfurstens palats den 19 december. Foto: MNA

Det svenska utrikesdepartementet (UD) i Arvfurstens palats i Stockholm har i största hemlighet haft besök av Irans vice utrikesminister Abbas Araghchi. Denne träffade sin svenska motsvarighet, kabinettssekreterare Annika Söder, och avlade enligt ett kortfattat pressmeddelande från regeringen även en ”kort artighetsvisit” hos utrikesminister Margot Wallström. https://www.regeringen.se/artiklar/2018/12/kabinettssekreteraren-tog-emot-irans-vice-utrikesminister/

Det är anmärkningsvärt att den iranska regeringen svarat för en betydligt uförligare beskrivning av Araghchis besök i Stockholm än vad som åstadkommits från svensk sida. Iranierna betonar därtill särskilt den iranske dignitärens möte med utrikesminister Margot Wallström och nämner inte ens Annika Söder vid namn, bara som en av ”some other Swedish officials”.

Iran beskriver det av vårt UD mörkade mötet på följande sätt:

Margot Wallström, for her part, emphasized the political will of her country to continue and expand consultations, cooperation and interaction between the two countries in bilateral, regional and international fields, praising the nuclear deal (the JCPOA) as an international agreement based on the multilateral approach which benefits all countries. https://en.mehrnews.com/news/140701/Iran-to-continue-playing-constructive-role-for-success-of-Yemeni-Yemeni

Wallström prisas av iranierna även för sin roll i fredssamtalen om Jemen, som nyligen hölls i Stockholm. Det måste onekligen betecknas som tämligen uppseendeväckande att en totalitär diktaturstat som Iran uppvisar större öppenhet kring det svensk-iranska mötet än vad demokratin Sverige gör, även om iranierna inte nämner något om att de svenska representanterna skulle ha berört det känsliga ämnet mänskliga rättigheter vilket regeringen hävdar skedde.

Det starkt politiserade (läs: S) svenska utrikesdepartementet får synnerligen välförtjänt kritik från riksdagsledamot Lars Adaktusson (KD) för sitt hemlighetsmakeri: ”Det är anmärkningsvärt att man inte i förväg berättade om det här besöket.” https://www.expressen.se/nyheter/wallstroms-hemliga-mote-med-ministern-fran-iran/

Adaktusson, som tidigare var representant för KD i Europaparlamentet, tar också upp den iranske presidenten Hassan Rouhanis groteska utspel om den judiska staten Israel nyligen då Rouhani kallade Israel en ”cancersvulst” (cancerous tumour) och menade att Israel var en ”fejkstat” som skapats av västerländska regeringar. https://www.aljazeera.com/news/2018/11/iran-rouhani-calls-israel-cancerous-tumor-rare-outburst-181124093929399.html

Kabinettssekreterare Annika Söder i samtal med iranske utrikestjänstemannen Hossein Jaberi Ansari den 7 maj. Foto: MNA

Det skulle förvåna mig mycket om Rouhanis uttalande kritiserades av Wallström eller Söder – vi har trots allt en utrikesminister som i stort delar Irans aggressiva hållning gentemot Israel och som i riksdagen för två år sedan kritiserade den judiska staten för att ha genomfört ”utomrättsliga avrättningar” när man dödat palestinaarabiska mördare och terrorister. https://www.svt.se/nyheter/inrikes/wallstrom-pa-anti-israel-lista-efter-israelkritik

Margot Wallströms häpnadsväckande utspel ledde till att hon dels av Israel förklarades inte välkommen att besöka landet, dels sattes upp på Simon Wiesenthal-centrets lista över 2016 års mest prominenta antisemiter. En av den rödgröna regeringens första åtgärder var vidare som bekant att erkänna den Palestinska myndigheten som stat efter sitt tillträde hösten 2014.

Enligt UD var Iran-besöket ”ett led i de regelbundna och återkommande politiska konsultationerna mellan Sverige och Iran”. Vid besöket skall vice utrikesminister Abbas Araghchi också ha träffat ledande företrädare för riksdagens utrikesutskott samt den förre stats- och utrikesministern Carl Bildt, en prominent och mångårig svensk Iran-vän.

Kabinettssekreterare Annika Söder besökte den 7 maj 2018 Irans huvudstad Teheran för samtal med den iranske utrikestjänstemannen Hossein Jaberi Ansari. Enligt den iranska nyhetsbyrån Mehr News Agency (MNA) skedde besöket med syftemålet ”to confer on the latest developments in the West Asia Region and the ongoing crises in Syria and Yemen”.  https://en.mehrnews.com/news/133831/Jaberi-Ansari-Annika-S%C3%B6der-confer-on-regional-crises

Jag utesluter inte att frågan om mänskliga rättigheter har berörts av Margot Wallström, Annika Söder och andra svenskar som träffat officiella företrädare för Iran. Om så skett har det dock inte med ett ord berörts i de iranska nyhetskommunikéerna samt med all sannolikhet skett på ett pliktskyldigt sätt för att inte förarga den styrande iranska prästjuntan.

Iran  har en gedigen meritlista av att fortlöpande kränka grundläggande mänskliga rättigheter. Det är ett av de länder som avkunnar flest dödsdomar och genomför flest avrättningar i världen. Bland de ”brott” som kan rendera dödsstraff märks homosexuella handlingar (hängning) och äktenskapsbrott begångna av kvinnor (stenande). http://www.amnestypress.se/notiser/14968/hogsta-antalet-avrattningar-pa-15-ar-i-iran

I Iran sitter för närvarande Ahmad Reza Jalali, medicine doktor och forskare vid Karolinska institutet (KI) i Stockholm, fängslad och inväntar verkställandet av den dödsdom han fick i april 2016 för påstått spioneri för den israeliska säkerhetstjänsten Mossad. Han erkände brottet efter att ha torterats i fängelset. I februari 2018 tillerkändes han svenskt medborgarskap, något som enligt kritik från bland annat Amnesty International skedde alldeles för sent för att ha någon inverkan på hans fall. https://en.wikipedia.org/wiki/Ahmad_Reza_Jalali

Ahmad Reza Jalali inväntar sin avrättning i en fängelsecell i Iran.

Sverige och Iran delar värderingar och åsikter i flera frågor: båda länder är negativa till Israel och stödjer den väpnade palestinaarabiska kampen mot den judiska staten; båda ogillar starkt den amerikanska Trump-administrationen; båda ser mycket positivt på det internationella avtalet om nukleär teknologi från 2015 (JCPOA); båda är överens om att kvinnor som besöker Iran skall vara beslöjade.

Om man lägger till det faktum att utrikesdepartementet har för vana att mörka känsliga handlingar – som då 860 sidor dokument som hade att göra med Sveriges kampanj för att bli medlem i FNs säkerhetsråd förklarades hemliga – är det endast symptomatiskt att man inte är särskilt angelägen om att sprida ljus över besök från omänskliga diktaturer som den i Iran. https://www.corren.se/nyheter/ud-hemlighaller-dokument-om-fn-kampanj-om4929216.aspx

UDs systematiska mörkande och uppenbara censurmentalitet är ett allvarligt demokratiskt problem. UD-tjänstemännen utgör något av en sektbildning som hålls samman dels av en vilja att inte berätta om sådant de anser att svenska folket inte behöver få veta, dels av en grundläggande socialdemokratisk ideologi med rötter i Olof Palmes utrikessyn som favoriserade socialistiska och anti-israeliska krafter.

Det är på tiden att det vädras ut ordentligt i Arvfurstens palats!

22 år efter ambassadlagens antagande: USA erkänner Jerusalem som Israels huvudstad

President Donald J. Trump undertecknar beslutet som officiellt erkänner Jerusalem som Israels huvudstad.

Så kom beskedet jag och många med mig otåligt väntat på sedan Donald J. Trump tillträdde som amerikansk president för nästan ett år sedan: att Trump skulle infria sitt vallöfte och erkänna Jerusalem som Israels rättmätiga huvudstad. Som en konsekvens härav har USAs 45e president även instruerat State Department (utrikesdepartementet) att vidtaga mått och steg i syfte att flytta ambassaden från Tel Aviv till huvudstaden. http://www.telegraph.co.uk/news/2017/12/06/donald-trump-gives-speech-recognising-jerusalem-israels-capital/

Jerusalem har varit Israels officiella huvudstad och säte för den judiska staten Israels regering sedan 1950. Här finns även parlamentet Knesset, Högsta domstolen och flertalet av landets regeringsdepartement samt kulturella och sociala institutioner. Jerusalem är även centrum för judendomen sedan runt 3000 år tillbaka och anses vara en helig stad också inom kristendomen och islam. Israel har åtagit sig att beskydda alla heliga platser oavsett religion.

1967 valde Jordanien trots varningar från Israels sida att inleda vad som skulle bli känt som Sexdagarskriget genom att bomba Jerusalem. Israel försvarade sig synnerligen effektivt och annekterade som en säkerhetsåtgärd östra Jerusalem, som dittills kontrollerats av Jordanien, liksom området väster om floden Jordan, den så kallade Västbanken där de bibliska områdena Judéen och Samarien är belägna. Annekteringen innebar att judarna för första gången sedan historisk tid fick tillgång till sin allra heligaste plats, Västra tempelmuren.

Västra tempelmuren i östra Jerusalem – ”Klagomuren” – är det enda som i dag återstår av det heliga judiska templet. https://tommyhansson.wordpress.com/2011/12/15/vastra-tempelmuren-judarnas-heligaste-plats/ Foto: Tommy Hansson

Därmed är Israels närvaro i den östra (den gamla) delen av Jerusalem fullt legitim och legal i enlighet med internationella lagar rörande väpnade konflikter. Att betydande delar av det internationella samfundet, liksom en rad FN-organ, därefter har vägrat godkänna Israels övertagande av östra Jerusalem ändrar inte detta faktum.

Media överflödar i dessa dagar av referenser till den till synes massiva kritiken mot president Trumps Jerusalem-beslut. Några timmar innan Trump som väntat klargjorde att han betraktar Jerusalem som Israels huvudstad och att han har instruerat State Department att flytta ambassaden från Tel Aviv, uttalade påven Franciskus som sin önskan att ”status quo” bevaras i Jerusalem. Påven uppgavs även ha haft telefonkontakt med ”presidenten” för den Palestinska myndigheten, Mahmud Abbas. http://www.jpost.com/Arab-Israeli-Conflict/Respect-status-quo-of-Jerusalem-says-Pope-in-response-to-Trump-move-517173

Bland övriga dignitärer som fördömt Trumps modiga beslut märks (vad hade ni väntat er?) Sveriges funktionsstörda utrikesminister Margot Wallström, vilken som bekant parkerade på plats åtta på Wiesenthalcentrets lista över prominenta antisemiter för ett år sedan och är den enda av EUs 28 utrikesministrar som är persona non grata i Israel. Wallström har även berömt sig av att ha sammankallat ett extra möte i FNs säkerhetsråd i anledning av ambassadbeslutet. http://norran.se/nyheter/wallstrom-beklagar-djupt-jerusalem-beslut-940030

Påven Franciskus i ett hjärtligt möte med den Palestinska myndighetens ”president” Mahmud Abbas 2014.

Donald J. Trumps förklaring till sitt historiska beslut visar enligt min uppfattning att han är helt rätt ute. Han har helt enkelt insett att för de militanta palestinaaraberna spelar det ingen som helst roll hur USA och omvärlden ser på Jerusalem: de kommer att fortsätta sin väpnade terror och sitt hat mot alla judar oavsett vilket genom så kallade intifador och alla upptänkliga former av terror. Det nu fattade beslutet gör varken från eller till:

We cannot solve our problems by making the same failed assuptions and repeat the same failed strategies of the past. It is time to officially recognise Jerusalem as the capital of Israel. http://jihadimalmo.blogspot.se/2017/12/antligen.html

Det har sagts att Trumps Jerusalem-beslut är ett hot mot den så kallade tvåstatslösningen – ett judiskt Israel och ett arabiskt ”Palestina” fredligt sida vid sida – och att det rentav öppnar ”helvetets portar” i Mellanöstern. Jag är övertygad om att detta är grova överdrifter, särskilt det senare. Sedan är det en annan sak att palestinaaraberna med sin förkärlek för våld terror och sin oförmåga att styra ens de små territorier de genom Hamas och Fatahs dysfunktionella styre nu förfogar över är ljusår ifrån att kvalificera sig som statsbyggare. https://tommyhansson.wordpress.com/2011/09/02/en-palestinsk-stat-helt-verklighetsframmande/

Att Israels premiärminister Benjamin Netanyahu skulle prisa Trumps beslut var naturligvis väntat. En stor majoritet av alla israeler inklusive lejonparten av den politiska oppositionen är också positiva till beslutet. https://unitedwithisrael.org/watch-israelis-unanimously-declare-jerusalem-is-my-capital/

Man kan tycka att det inte borde vara alltför kontroversiellt att världens mäktigaste land väljer att erkänna ett lands huvudstad som dess – tja, huvudstad. Hur skulle exempelvis vi svenskar, inklusive Margot Wallström, reagera om det internationella samfundet valde att betrakta Göteborg och inte Stockholm som Sveriges huvudstad? Inte alltför nådigt, misstänker jag.

USAs ambassad i Tel Aviv kommer att flyttas över till Jerusalem. Foto: Tommy Hansson

Israel har dock, speciellt sedan den tidigare slagpåsen Sydafrika fick majoritetsstyre i början på 1990-talet, valts ut som jordklotets paria och betraktas med helt andra måttstockar jämfört med resten av världen. Så får Israel inte försvara sig genom att av säkerhetsskäl besätta fientligt territorium trots att internationella lagar tillåter detta – då heter det att man är ”ockupant”. Israel får heller inte försvara sig genom att eliminera terrorister – då kan man anklagas för ”utomrättsliga avrättningar”. Israels folk får inte ens självt ha vilken huvudstad det vill.

Nu är inte president Donald Trumps beslut fullt så kontroversiellt som det kan tyckas vid ett hastigt påseende. Den 23 oktober 1995 antog Förenta staternas 104e kongress lagen Jerusalem Embassy Act, som deklarerade att Jerusalem skulle betraktas som Israels huvudstad och att USA i konsekvens härmed skulle överflytta sin ambassad till Jerusalem (där landet redan har ett konsulat). https://en.wikipedia.org/wiki/Jerusalem_Embassy_Act

Efter nämnda datum har presidenterna Bill Clinton, George W. Bush samt Barack Obama valt att punktligt varje halvår avblåsa ambassadflytten. Även Donald Trump gjorde samma sak för ett halvår sedan eftersom han ansåg att tiden ännu ej var mogen. Ett par dagar före den historiska deklarationen den 6 december 2017 skulle Trump egentligen på nytt ha gjort samma sak genom att underteckna aktuellt dokument, men den här gången satte han i stället den 22 år gamla ambassadlagen i kraft.

USAs erkännande av Jerusalem kan mycket väl leda till att andra länder följer efter: Sydsudan har deklarerat att landet har för avsikt att etablera sin Israel-ambassad i Jerusalem, och även länder som Tjeckien och Ryssland har klargjort att de betraktar Jerusalem som den judiska statens huvudstad.

Israels och USAs flaggor på Västra tempelmuren den 6 december 2017.

President Donald J. Trump har, till internationella medias förtret, haft vad man kan kalla flyt på senare tid. Kort tid innan Jerusalem-beslutet hade han således nöjet se de omdiskuterade inreserestriktionerna mot medborgare från Tchad, Iran, Somalia, Jemen, Libyen och Syrien godkännas av Högsta domstolen med röstsiffrorna 9-2. Fler rättsliga prövningar kommer att följa, men HD-beslutet är en viktig delseger för Trump-administrationen. http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=83&artikel=6835619

Därtill fick Trump igenom sin skattereform – den mest omfattande i USA sedan Reagans dagar i Vita huset för runt 30 år sedan – i den amerikanska senaten, låt vara med knappast tänkbara marginal (51-49). Följden blev en markant uppgång på USA-börsen. https://www.aftonbladet.se/nyheter/a/6njkjO/senaten-rostade-igenom-trumps-skattereform

Donald Trump framstår för denna bloggare alltmer som en av Förenta staternas mest kraftfulla och modiga presidenter någonsin. Om han fortsätter i samma stil kan han rentav komma upp i samma klass som Ronald Reagan.

 

 

 

 

Pressfriheten i världen: journalistmordens Ukraina

Reportrar utan gränsers pressfrihetskarta 2016.

I ett internationellt perspektiv är det snarare regel än undantag att journalister lever farligt.

Eritrea är under diktatorn Issaias Afewerki, vid makten sedan självständigheten 1993, lägst rankat av de 180 länder som av organisationen Reporters Without Borders (Reportrar utan gränser, förkortat RSF enligt organisationens franska beteckning) rangordnas beroende på deras inställning till det fria ordet.

Den höggradigt paranoide Afewerki har bland annat kallats ”en värre kopia av Saddam Hussein”. Här beräknas kring 30 journalister sitta inspärrade, ofta under omänskligt vidriga förhållanden: i fängelser, i jordceller eller i metallburar. http://www.expressen.se/nyheter/dokument/han-styr-landet-med-jarnhand/

Däribland finns den svensk-eritreanske journalisten Dawit Isaak, som greps på uppdrag i Eritrea 2001. Isaak har således hållits inspärrad i 15 år utan rättegång. http://www.amnesty.se/nyheter/nyheter/eritrea-14-ar-i-fangelse-frige-samvetsfangen-dawit-isaak-2556/?gclid=CKzUn4jjhM4CFeEAcwodOogC7A

Det har nu gått 15 år sedan Dawit Isaak fängslades.

I blickfånget just nu är emellertid Ukraina, där den 44-årige undersökande journalisten Pavel Sheremet bragtes om livet genom en bilbomb i centrala Kiev den 20 juli. Explosionen har fångats i en kort filmsekvens här: http://www.tv4.se/nyheterna/klipp/h%C3%A4r-intr%C3%A4ffar-bilexplosionen-k%C3%A4nd-ukrainsk-journalist-d%C3%B6d-3447892

Sheremet har betecknats som Ukrainas mest kände journalist, verksam dels vid den kritiska sajten Ukrajinska Pravda, dels på radiostationen Vesti. När bomben exploderade körde han en bil tillhörig Ukrajinska Pravda. Han drogs ur den brinnande bilen av en förbipasserande, svårt skadad och ur stånd att tala. Han levde ännu när ambulans kom till platsen men avled senare.

Pavel Sheremet var ursprungligen från Vitryssland men lämnade landet efter en schism med landets diktator Alexander Lukasjenko. 2002 erhöll Sheremet ett pris för sina regimkritiska insatser i Vitryssland. Han var även kritisk till Putin-regimen i Ryssland, särskilt gentemot dess inblandning i Ukraina, och har uppgivit att han inte längre kände sig bekväm att arbeta i Ryssland.

Journalist Pavel Sheremet talks on the air at a radio station in Kiev, Ukraine, October 11, 2015. Picture taken October 11, 2015. REUTERS/Valentyn Ogirenko – RTSIT1C

Sheremet var god vän med den i början av 2015 mördade ryske opposititionelle Boris Nemtsov. http://www.aljazeera.com/news/2016/07/journalist-pavel-sheremet-killed-ukraine-car-bomb-160720121626538.html Han arbetade för den sajt som startats av den regimkritiske journalisten Georgij Gongadze, vars huvudlösa kropp hittades i ett skogsparti i Ukaina för 16 år sedan.

Journalistmord är ingen ovanlighet i Ukraina. Den 15-16 april 2015 mördades inom loppet av ett dygn två journalister och en politiker. Den som prorysk ansedde journalisten Oles Buzina sköts den 16 april ihjäl på öppen gata (vem har för övrigt hört talas om stängda gator?) i Kiev av två maskerade män. Senare samma dag mördades journalisten Sergej Sochobok.

Dagen innan hade den före detta parlamentsledamoten Oleh Kalasjnikov, som tillhörde den avsatte presidenten Viktor Janukovytjs parti, bragts om livet. Mordet på Kalasjnikov och de två journalisterna skall sannolikt ses som en fortsättning på de regelrätta gatustriderna på Maidan-torget i centrala Kiev som ledde till Janukovytjs flykt. http://www.nbcnews.com/storyline/ukraine-crisis/pro-russian-journalist-oles-buzina-shot-dead-kiev-masked-gunmen-n342661

Oleh Kalasjnikov var medlem i president Janukovitjs Regionernas parti.

Reportrar  utan gränsers årliga sammanställning över mediafriheten i världen publicerades nyligen och har som vanligt tilldragit sig betydande intresse. Sammanställningen, som gjorts varje år sedan 2002, har rangordnat 180 länder beroende på den nivå av frihet som är tillgänglig för det aktuella landets journalister. Organisationens bedömningar grundas på grad av pluralism, medias oberoende, kvalitén på det juridiska ramverket samt journalisternas säkerhet. https://rsf.org/en/ranking#

För femte året i följd toppar Finland listan i egenskap av det land som Reportrar utan gränser funnit vara allra bäst för journalister att verka fritt i. Enligt RSF är Finland tredje landet i världen avseende tidningsläsare per capita. Det finns 200 tidningar varav 31 dagliga. RSF påpekar dock att tidningsägandet är starkt centraliserat. Följande länder bekläder de tio första platserna på topplistan: 1. Finland. 2. Nederländerna. 3. Norge. 4. Danmark. 5. Nya Zeeland. 6. Costa Rica. 7. Schweiz. 8. Sverige. 9. Irland. 10. Jamaica.

När det gäller Sverige konstaterar Reportrar utan gränser att vårt land var det första i världen – undantagandes Korsikas kortvariga konstitution från 1755 – som i sin grundlag 1776 tog hänsyn till pressfriheten. Det kan vi tacka den framsynte konung Gustaf III för.  ”Men skyddet för media är inte så jättebra”, menar organisationen (min översättning från engelska), ”eftersom en tredjedel av de journalister som tillfrågats av Brottsförebyggande rådet 2015 svarade att de hade blivit hotade.”

Den ende som får skriva vad han vill i Nordkorea är den nyckfulle härskaren Kim Jong-un. Här uppges han dock spela videospel.

I nedersta delen av listan ser det ut så här: 170. Jemen. 171. Kuba. 172. Djibouti. 173. Laos. 174. Sudan. 175. Vietnam. 176. Kina. 177. Syrien. 178. Turkmenistan. 179. Nordkorea. 180. Eritrea. Detta är väl inga direkt oväntade namn, men man kan möjligen göra den reflektionen att orsaken till att Eritrea och inte Nordkorea hamnar sist på listan är att det förstnämnda landet uppenbarligen inte är ofriare än att det, trots de uppenbara riskerna, har visst utrymme för oberoende journalister att verka medan detta utrymme i Nordkorea är lika med noll.

I övrigt noteras att USA, ofta betecknat som frihetens stamort på jorden, inte hamnar på en mer framskjuten plats än 42a. RSF förklarar detta så: ”Friheten tar slut där den nationella säkerheten börjar.”  Ändå bör noteras att konkurrenterna bland världens så kallade stormakter – Ryssland och Kina- hamnar avsevärt längre ner. Vidare kan man ju undra litet över att Ukraina hamnar på 107e plats – det vill säga i listans mittenskikt – och Ryssland på 148e trots att morden på journalister under senare år varit mer frekventa i Ukraina.

Islamistterrorn förvärras av västs oförmåga

Dödsoffer som en följd av islamisk terrorism har skjutit i höjden över hela världen med 774 procent sedan 2011, detta enligt en analys av flera databaser företagen av USA-baserade the Investigative Project of Terrorism (IPT).   

Sålunda konstateras i en artikel av Barbara Hollingsworth på sajten CNS News den 29 mars 2016: ”Forskning från ITP fann att genomsnittligen 3284 människor dog i islamistiska terrorattacker för bara fem år sedan. I dag är detta genomsnitt 28 708 per år.” http://www.cnsnews.com/news/article/barbara-hollingsworth/report-islamist-terror-fatalities-skyrocketed-774-worldwide-past

Minst 10 780 terrorrelaterade dödsfall sedan 2013 har enligt IPT-studien kunnat knytas till Islamiska staten i Irak och Syrien (ISIS). Situationen har förvärrats på grund av den misslyckade taktik som tillämpats av USA och dess allierade i syfte att minska det islamistiska hotet – ett hot som kan vara mycket värre än vad man tidigare föreställt sig.

Det kan enligt IPT-studien finnas exempel på isolerade framgångar i bekämpandet av jihadistiska grupper, men fortfarande finns ingen brett baserad, effektiv strategi för att hålla dessa grupper tillbaka eller besegra dem. Slutsatsen blir att väst är på väg att förlora detta krig mot terrorn.

 Islamistiska mördarbandet Boko Haram från Nigeria.

När det gäller dödsoffrens fördelning på olika länder så toppar Irak statistiken med 8134. Därefter följer Nigeria med 7520 och Afghanistan med 4207. De fem länder där USA varit militärt inblandat – Irak, Afghanistan, Syrien, Libyen och Jemen – står enligt IPTs statistik för 55 procent av alla terrorrelaterade dödsoffer.

Statistiken visar på en allt mer geografiskt utbredd islamistisk terror. Under perioden 2001-2006 utövades denna i huvudsakligen tio länder inklusive USA och Ryssland. 2014-15 slog jihadisterna till i främst 18 länder med tyngdpunkten förlagd till Afrika och Mellanöstern. IPT kalkylerar med att terroristdåden kommer att öka och dödstalen skjuta i höjden ännu mer under de närmaste åren.

Pete Hoekstra, tidigare ordförande för representanthusets säkerhetskommitté i USA representerande Republikanerna och numera chefsforskare vid ITP, ger följande kommentar till CNS News:

För det första attraheras skurkarna av misslyckade stater. Misslyckade stater ger också upphov till skurkar. Så platser som Irak, Syrien, Jemen, Libyen, Afghanistan, misslyckade stater, föder dem verkligen /…/ Men för det andra börjar man kunna se att de är ett slags växthus varifrån radikala jihadister sprider sig genom hela regionen. 

Med andra ord finns det två tendenser vad beträffar terroristerna och deras spridning: dels utgör de uppräknade ”misslyckade staterna” ett epicentrum dit skurkarna dras, dels blir dessa stater ett drivhus för skurkar varifrån terrorismen kan expandera globalt.

 ISIS-folk skär halsarna av en grupp kristna.

Hoekstra menar vidare att ISIS lärt sig bemästra sociala media för propaganda och rekrytering. Han förutspår att terrorattackerna kommer att öka i antal under de närmaste tre åren i Europa, Afrika och Asien: ”De kommer att fokusera på Europa och andra världsdelar /…/ USA kommer att bli möjligheternas marknad.”

Om Förenta staternas och resten av västvärldens oförmåga att bemöta och bekämpa islamterrorns hot har Pete Hoekstra följande att säga: ”Väst har visat en förmåga att avlägsna regimer relativt lätt, men man har saknat en förmåga att åstadkomma en övergång till stabila regeringar som kan vidmakthålla ordning och stabilitet inom sina egna gränser.”

Vad Hoekstra efterlyser från USAs och den övriga västvärldens sida är en kompetens att utveckla gemensamma lösningar, vilka kan förminska och eliminera det svällande hotet från radikal jihadism.

Den nu av CNS News presenterade undersökningen av islamistisk terrorism stämmer väl överens med de forskningsrön som presenterades i en artikel av Henrik Höjer i Forskning & Framsteg den 18 november 2015, där artikelrubriken lyder ”Allt fler döda i terrordåd”.

Höjer inleder artikeln på följande sätt: ”Terrorismens tid är nu. Det framgår av Global terrorism index, som konstaterar att 2014 års siffror är de värsta på många år. Av de 32 000 människor som dödades i terrordåd förra året föll merparten offer för islamistiska grupper som Boko Haram, Islamiska staten eller talibaner.”   

Av Forskning & Framstegs genomgång framgår att islamistterrorn i Nigeria ökat mest medan motsvarande aktiviteter i Pakistan uppvisat den största minskningen. Antalet länder med minst 500 terroroffer mer än fördubblades 2013-2014. http://fof.se/tidning/2016/1/artikel/allt-fler-doda-i-terrordad    ”Dagens terrorism”, konstaterar Höjer i sin artikel, ”har ett starkt samband med pågående konflikt och politisk instabilitet. Däremot korrelerar terror inte alls till fattigdom.”   

Sistnämnda konsterande kontrasterar starkt mot den i västvärlden vanliga teorin, att fattigdomsbekämpning är ett mäktigt vapen mot den internationella terrorismen som har betydligt mer att göra med vänsterinriktad Tredje världen-romantik än handfasta realiteter.

Ban Ki-moon fullföljer Dag Hammarskjölds Israel-fientliga FN-tradition

 

 Ban Ki-moon – besatt av Israel.

Förenta nationernas (FN) åttonde generalsekreterare, den tidigare sydkoreanske utrikesministern Ban Ki-moon, höll den 26 januari ett tal med rubriceringen ”Secretary General´s Remarks to the Security Council on the Situation in the Middle East”. http://www.un.org/sg/statements/index.asp?nid=9417

Generalsekreterare Ban nämnde i talet Israel 22 gånger som ett problem avseende möjligheterna att nå fred i den aktuella regionen, men när det gäller Syrien, Irak, Hamas, Hizbollah och Islamiska staten (IS) var han helt tyst. Inte ord! Det är uppenbart att Ban är helt besatt av Israel.  

New York Daily News skrädde inte orden i sitt referat av Bans uttalanden:

Palestinierna har utsatt Israel för tusentals på måfå avfyrade raketer, skjutningar och handgranatattacker, massvis med självmordsbombningar och nu den så kallade terrorvågen. Uppmuntrade av sina ledare har palestinierna börjat knivhugga slumpvis utvalda israeler, köra över dem med bilar och skjuta dem. De har dödat ett 30-tal människor och sårat fler.
Och nu, med ett katastrofalt och medvetet ordval, har Förenta nationernas generalsekreterare Ban Ki-moon givit ytterligare uppmuntran till våld. I ett tal till säkerhetsrådet i januari framställde Ban de palestinska attackerna som ett i grunden rationellt mänskligt svar på ”tyngden av ett halvsekels (israelisk) ockupation och en förlamad fredsprocess”. http://www.nydailynews.com/opinion/secretary-general-ban-ki-moon-knifes-israel-article-1.2516802

Ban Ki-moon har skändligen misslyckats med att inta en opartisk, moralisk och historiskt korrekt beskrivning av förhållandet mellan Israel och de palestinaarabiska entiteterna i det forna brittiska Palestina-mandatet. Några av passagerna i hans tal inför säkerhetsrådet skulle mycket väl kunna inkorporeras i den islamistiska terrorrörelsen Hamas stadgar.

 Arabstaterna angrep Israel under Trygve Lies tid som FNs generalsekreterare.

Israel har varit en het potatis genom hela Förenta nationernas historia. Det var under den tidigare norske utrikesministern Trygve Lies (1896-1968) tid som generalsekreterare som Storbritannien överlämnade det så kallade Palestina-mandatet i FNs händer.

1947 beslutades genom en resolution antagen i FNs generalförsamling att Israel skulle delas i en judisk och en arabisk del. Palestinajudarna under socialdemokraten David Ben-Gurions ledning accepterade delningsresolutionen medan palestinaaraberna förkastade den. Sedan den judiska staten Israel utropats den 14 maj 1948 angreps den påföljande dag av, förutom palestinaarabiska styrkor, Transjordanien, Egypten, Libanon, Syrien, Irak, Saudiarabien och Jemen.

Araberna var så segersäkra att de uppmanat omkring 700 000 araber som bodde i området att ge sig av för att sedan kunna återvända i triumf när judarna kastats i Medelhavet. Riktigt så blev det som bekant inte, utan dessa araber blev kvar i flyktingläger under eländiga förhållanden och samtidigt en bricka i arabstaternas politiska strategi mot Israel. Israel stod som eftertrycklig segrare när ett vapenstillestånd proklamerades 1949 och hade då lyckats erövra 40 procent mer land än vad FNs delningsresolution tilldelat den nya judiska staten.

Detta medförde att Israel nu kontrollerade 77 procent av det gamla brittiska Palestina-mandatet och de så kallade palestinierna endast 23 procent. Transjordanien, som efter det Första arabisk-israeliska kriget bytte namn till hashimitiska kungadömet Jordanien, annekterade Judéen och Samarien under namnet Västbanken, vilken erövrades av Israel i Sexdagarskriget 1967. Egypten lade beslag på Gazaremsan. Här en redogörelse för Israels alla krig: http://www.popularhistoria.se/artiklar/israels-krig/

Israel var för Dag Hammarskjöld ”imperialismens sista utpost”.

Trygve Lie hade redan i barndomen tagit djupa intryck av den norske 1800-talsskalden Henrik Wergelands (1808-45) kamp för judarnas rättigheter i det då starkt antisemitiska Norge, läst om de fruktansvärda pogromerna i Tsarryssland och blev senare förfärad över den norske ärkeförrädaren Vidkun Quislings deportation av drygt 700 norska judar till nazityska dödsläger. Han blev sedan utrikesminister i den norska exilregeringen i London.

Det grundläggande problemet när det gällde Palestina-frågan var för Trygve Lie den historiska förföljelsen av judarna, smärtsamt åskådliggjord då den nationalsocialistiska Förintelsen blivit allmänt känd sedan Auschwitz befriats av sovjetiska trupper den 27 januari 1945 kort tid före FNs bildande. Lie trodde att konflikten mellan judar och araber i Palestina skulle kunna lösas genom lämplig internationell medling. Araberna, menade han, skulle också kunna dra fördel av de stora sionistiska utvecklingsprojekt som påbörjats.

FNs delningsplan antogs i generalförsamlingen den 29 november 1947 med 33 röster för, 13 emot och 10 nedlagda, och den 15 maj 1948 anfölls alltså Israel av medlemmarna i Arabförbundet. Trygve Lie har av vänster- och proarabiska krafter beskyllts för att ha använt sitt höga ämbete i syfte att främja den judiska staten Israels tillkomst.

Vilket naturligtvis är alldeles riktigt: Lie verkade med Förenta nationernas auktoritet till sitt förfogande fullt öppet för Israels rätt att existera som en fri och självständig stat i Förintelsens kölvatten och som en tillflykt för judar i diásporan. En målsättning som förstås anses vara oerhört graverande i proarabiska aktivisters ögon.

Lie fortsatte efter sina sju år som FNs generalsekreterare 1945-52 att följa händelseutvecklingen i Mellanöstern och såg med kritiska ögon på FNs kursändring i antiisraelisk riktning sedan svensken Dag Hammarskjöld tagit över som generalsekreterare: http://www.jta.org/1953/12/02/archive/trygve-lie-criticizes-u-n-resolution-censuring-israel

 Under 2014 fördömdes den liberala demokratin Israel 20 gånger i FN. Diktaturstaterna Nordkorea, Iran och Syrien endast en gång var.

Dag Hammarskjöld (1905-61), stundom närmast avgudad på hemmaplan, är en omstridd generalsekreterare som attackerats hårt av exempelvis den brittiske historikern Paul Johnson som i ett omdöme om svensken skriver:   

Hammarskjöld avsåg uppenbart att skära av den navelsträng som förband FN med den gamla västalliansen från kriget, och att inordna organisationen i vad han betraktade som den nya rättfärdighet som nu framträdde i världen: de ”alliansfria” nationerna. 

I Johnsons ögon framträdde Dag Hammarskjöld som företrädare för en tredje ståndpunkt som ville hålla sig utanför såväl öst- som västblock. Neutralismen blev ett självändamål och en mer moralisk hållning än att entydigt ta ställning för endera sidan i det Kalla krigets bipolära värld. Fast med ”alliansfria” ledare av typ Nehru i Indien, Sukarno i Indonesien, Nkrumah i Ghana och Nasser i Egypten, samtliga med prosovjetiska preferenser, blev det inte mycket bevänt med den beramade alliansfriheten.

Israel betraktades av Hammarskjöld inte som en sårbar nation omgiven av aggressiva fiender utan som en ”imperialismens sista utpost”. I Suezkrisen 1956 tog den svenske generalsekreteraren ställning för arabnationalisten Nasser mot Storbritannien, Frankrike och dessas allierade Israel. Hammarskjöld tvekade inte att i Suezkrisen använda FN som ett redskap i syfte att uttrycka hat mot väst. http://johanselander.blogspot.se/2006/08/en-annan-syn-p-dag-hammarskjld.html

Ett stapeldiagram över fördömanden av Israel respektive ”Palestina” som talar sitt tydliga språk.

Med Dag Hammarskjölds åtta år som FNs generalsekreterare grundlades världsorganisationens Israel-fientliga hållning. Statistik över fördömande resolutioner vad gäller konflikten Israel-Palestina talar ett entydigt språk: under tiden 1955-2013 har minst 77 resolutioner vänt sig mot Israel men bara en (1) mot Palestina. http://www.ifamericansknew.org/stat/un.html

Det otroliga är att denna statistik, åskådliggjord genom stapeldiagrammet ovan, brukar användas som argument mot Israel av dess fiender!

Den som önskar få en detaljerad bild av FNs urartning mot att bli en Israel-fientlig organisation som ger skurkstater som Iran, Saudiarabien och Libyen möjlighet att framstå som mänsklighetens välgörare bör tillgodogöra sig innehållet i denna sajt: http://markhumphrys.com/un.html

Vad beträffar Saudiarabien så har det upprört många världen över, att landet har tilldelats ordförandeposten i en FN-panel som övervakar mänskliga rättigheter. Samma land som genomför offentligas halshuggningar, stenar kvinnor till döds och dömer oppositionella bloggare till 1000 piskrapp.http://www.svt.se/nyheter/utrikes/ilska-efter-val-av-saudiarabien-i-manniskorattspanel

Saudiarabiens kung Abdullah (till höger) och utrikesminister Feisal under en FN-debatt om interreligiös dialog 2008.

Israel-hataren Ban Ki-moons mandat som FNs generalsekreterare löper ut den 31 december 2016. Han har i sitt prestigefyllda men ändå ganska maktlösa ämbete knappast rosat marknaden och sågades jäms med fotknölarna i Niklas Ekdals och Inga-Britt Ahlenius bok Mr Chance: FN.s förfall under Ban Ki-moon (2011) som en korrupt och integrerande egotrippare.

 

’