22 år efter ambassadlagens antagande: USA erkänner Jerusalem som Israels huvudstad

President Donald J. Trump undertecknar beslutet som officiellt erkänner Jerusalem som Israels huvudstad.

Så kom beskedet jag och många med mig otåligt väntat på sedan Donald J. Trump tillträdde som amerikansk president för nästan ett år sedan: att Trump skulle infria sitt vallöfte och erkänna Jerusalem som Israels rättmätiga huvudstad. Som en konsekvens härav har USAs 45e president även instruerat State Department (utrikesdepartementet) att vidtaga mått och steg i syfte att flytta ambassaden från Tel Aviv till huvudstaden. http://www.telegraph.co.uk/news/2017/12/06/donald-trump-gives-speech-recognising-jerusalem-israels-capital/

Jerusalem har varit Israels officiella huvudstad och säte för den judiska staten Israels regering sedan 1950. Här finns även parlamentet Knesset, Högsta domstolen och flertalet av landets regeringsdepartement samt kulturella och sociala institutioner. Jerusalem är även centrum för judendomen sedan runt 3000 år tillbaka och anses vara en helig stad också inom kristendomen och islam. Israel har åtagit sig att beskydda alla heliga platser oavsett religion.

1967 valde Jordanien trots varningar från Israels sida att inleda vad som skulle bli känt som Sexdagarskriget genom att bomba Jerusalem. Israel försvarade sig synnerligen effektivt och annekterade som en säkerhetsåtgärd östra Jerusalem, som dittills kontrollerats av Jordanien, liksom området väster om floden Jordan, den så kallade Västbanken där de bibliska områdena Judéen och Samarien är belägna. Annekteringen innebar att judarna för första gången sedan historisk tid fick tillgång till sin allra heligaste plats, Västra tempelmuren.

Västra tempelmuren i östra Jerusalem – ”Klagomuren” – är det enda som i dag återstår av det heliga judiska templet. https://tommyhansson.wordpress.com/2011/12/15/vastra-tempelmuren-judarnas-heligaste-plats/ Foto: Tommy Hansson

Därmed är Israels närvaro i den östra (den gamla) delen av Jerusalem fullt legitim och legal i enlighet med internationella lagar rörande väpnade konflikter. Att betydande delar av det internationella samfundet, liksom en rad FN-organ, därefter har vägrat godkänna Israels övertagande av östra Jerusalem ändrar inte detta faktum.

Media överflödar i dessa dagar av referenser till den till synes massiva kritiken mot president Trumps Jerusalem-beslut. Några timmar innan Trump som väntat klargjorde att han betraktar Jerusalem som Israels huvudstad och att han har instruerat State Department att flytta ambassaden från Tel Aviv, uttalade påven Franciskus som sin önskan att ”status quo” bevaras i Jerusalem. Påven uppgavs även ha haft telefonkontakt med ”presidenten” för den Palestinska myndigheten, Mahmud Abbas. http://www.jpost.com/Arab-Israeli-Conflict/Respect-status-quo-of-Jerusalem-says-Pope-in-response-to-Trump-move-517173

Bland övriga dignitärer som fördömt Trumps modiga beslut märks (vad hade ni väntat er?) Sveriges funktionsstörda utrikesminister Margot Wallström, vilken som bekant parkerade på plats åtta på Wiesenthalcentrets lista över prominenta antisemiter för ett år sedan och är den enda av EUs 28 utrikesministrar som är persona non grata i Israel. Wallström har även berömt sig av att ha sammankallat ett extra möte i FNs säkerhetsråd i anledning av ambassadbeslutet. http://norran.se/nyheter/wallstrom-beklagar-djupt-jerusalem-beslut-940030

Påven Franciskus i ett hjärtligt möte med den Palestinska myndighetens ”president” Mahmud Abbas 2014.

Donald J. Trumps förklaring till sitt historiska beslut visar enligt min uppfattning att han är helt rätt ute. Han har helt enkelt insett att för de militanta palestinaaraberna spelar det ingen som helst roll hur USA och omvärlden ser på Jerusalem: de kommer att fortsätta sin väpnade terror och sitt hat mot alla judar oavsett vilket genom så kallade intifador och alla upptänkliga former av terror. Det nu fattade beslutet gör varken från eller till:

We cannot solve our problems by making the same failed assuptions and repeat the same failed strategies of the past. It is time to officially recognise Jerusalem as the capital of Israel. http://jihadimalmo.blogspot.se/2017/12/antligen.html

Det har sagts att Trumps Jerusalem-beslut är ett hot mot den så kallade tvåstatslösningen – ett judiskt Israel och ett arabiskt ”Palestina” fredligt sida vid sida – och att det rentav öppnar ”helvetets portar” i Mellanöstern. Jag är övertygad om att detta är grova överdrifter, särskilt det senare. Sedan är det en annan sak att palestinaaraberna med sin förkärlek för våld terror och sin oförmåga att styra ens de små territorier de genom Hamas och Fatahs dysfunktionella styre nu förfogar över är ljusår ifrån att kvalificera sig som statsbyggare. https://tommyhansson.wordpress.com/2011/09/02/en-palestinsk-stat-helt-verklighetsframmande/

Att Israels premiärminister Benjamin Netanyahu skulle prisa Trumps beslut var naturligvis väntat. En stor majoritet av alla israeler inklusive lejonparten av den politiska oppositionen är också positiva till beslutet. https://unitedwithisrael.org/watch-israelis-unanimously-declare-jerusalem-is-my-capital/

Man kan tycka att det inte borde vara alltför kontroversiellt att världens mäktigaste land väljer att erkänna ett lands huvudstad som dess – tja, huvudstad. Hur skulle exempelvis vi svenskar, inklusive Margot Wallström, reagera om det internationella samfundet valde att betrakta Göteborg och inte Stockholm som Sveriges huvudstad? Inte alltför nådigt, misstänker jag.

USAs ambassad i Tel Aviv kommer att flyttas över till Jerusalem. Foto: Tommy Hansson

Israel har dock, speciellt sedan den tidigare slagpåsen Sydafrika fick majoritetsstyre i början på 1990-talet, valts ut som jordklotets paria och betraktas med helt andra måttstockar jämfört med resten av världen. Så får Israel inte försvara sig genom att av säkerhetsskäl besätta fientligt territorium trots att internationella lagar tillåter detta – då heter det att man är ”ockupant”. Israel får heller inte försvara sig genom att eliminera terrorister – då kan man anklagas för ”utomrättsliga avrättningar”. Israels folk får inte ens självt ha vilken huvudstad det vill.

Nu är inte president Donald Trumps beslut fullt så kontroversiellt som det kan tyckas vid ett hastigt påseende. Den 23 oktober 1995 antog Förenta staternas 104e kongress lagen Jerusalem Embassy Act, som deklarerade att Jerusalem skulle betraktas som Israels huvudstad och att USA i konsekvens härmed skulle överflytta sin ambassad till Jerusalem (där landet redan har ett konsulat). https://en.wikipedia.org/wiki/Jerusalem_Embassy_Act

Efter nämnda datum har presidenterna Bill Clinton, George W. Bush samt Barack Obama valt att punktligt varje halvår avblåsa ambassadflytten. Även Donald Trump gjorde samma sak för ett halvår sedan eftersom han ansåg att tiden ännu ej var mogen. Ett par dagar före den historiska deklarationen den 6 december 2017 skulle Trump egentligen på nytt ha gjort samma sak genom att underteckna aktuellt dokument, men den här gången satte han i stället den 22 år gamla ambassadlagen i kraft.

USAs erkännande av Jerusalem kan mycket väl leda till att andra länder följer efter: Sydsudan har deklarerat att landet har för avsikt att etablera sin Israel-ambassad i Jerusalem, och även länder som Tjeckien och Ryssland har klargjort att de betraktar Jerusalem som den judiska statens huvudstad.

Israels och USAs flaggor på Västra tempelmuren den 6 december 2017.

President Donald J. Trump har, till internationella medias förtret, haft vad man kan kalla flyt på senare tid. Kort tid innan Jerusalem-beslutet hade han således nöjet se de omdiskuterade inreserestriktionerna mot medborgare från Tchad, Iran, Somalia, Jemen, Libyen och Syrien godkännas av Högsta domstolen med röstsiffrorna 9-2. Fler rättsliga prövningar kommer att följa, men HD-beslutet är en viktig delseger för Trump-administrationen. http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=83&artikel=6835619

Därtill fick Trump igenom sin skattereform – den mest omfattande i USA sedan Reagans dagar i Vita huset för runt 30 år sedan – i den amerikanska senaten, låt vara med knappast tänkbara marginal (51-49). Följden blev en markant uppgång på USA-börsen. https://www.aftonbladet.se/nyheter/a/6njkjO/senaten-rostade-igenom-trumps-skattereform

Donald Trump framstår för denna bloggare alltmer som en av Förenta staternas mest kraftfulla och modiga presidenter någonsin. Om han fortsätter i samma stil kan han rentav komma upp i samma klass som Ronald Reagan.

 

 

 

 

Palestina i historisk tid och nutid: palestinier och araber är samma folk

Palestinas (det brittiska mandatets) flagga enligt franska uppslagsverket Larousse 1939.

Den så kallade Palestinska myndighetens så kallade president Mahmoud Abbas, alias Abu Mazen, har träffat Frankrikes president Francois Hollande under sitt femtielfte försök att få den internationella menigheten inklusive FN att vända sig mot Israel. Abbas kommer även att besöka Turkiet, Ryssland, Tyskland och New York i samma syfte. http://www.i24news.tv/en/news/international/109984-160416-abbas-to-hollande-palestinians-fully-support-french-peace-initiative

Den omedelbara anledningen till Abbas anti-israeliska diplomati är det israeliska parlamentet Knessets historiska beslut att i efterhand legalisera 4000 israeliska bosättarhem i område C på den så kallade Västbanken, det vill säga de urgamla judiska territorierna Judéen och Samarien. Det kontroversiella beslutet antogs med röstsiffrorna 60-52. http://www.jpost.com/Israel-News/Politics-And-Diplomacy/Knesset-passes-historic-Settlements-Bill-480768

Den palestinaarabiska sidan menar att beslutet innebär dödsstöten för ”tvåstatslösningen”, vilken innebär att en israelisk och en ”palestinsk” stat skall existera sida vid sida. I praktiken är tvåstatslösningen redan död – om inte förr gick den till de sälla jaktmarkerna när Barack Obama, kort före sin avgång som USAs president, i slutet av december instruerade USAs representant i FNs säkerhetsråd att inte inlägga sitt veto när rådet uppmanade Israel att avveckla bosättningarna. Israel brydde sig av förklarliga skäl inte heller om att komma till det möte i Paris nyligen där den ”palestinska” frågan diskuterades. http://edition.cnn.com/2016/12/23/politics/israel-official-rips-obama-un-settlements/

Israelisk polis släpar iväg en protesterande judisk bosättare i Amona.

Den israeliska vänstern rasade mot det israeliska parlamentsbeslutet, som av allt att döma togs därför att Israel fortsättningsvis vill undvika att behöva vräka judiska bosättare från deras hem i det omstridda området vilket skedde i Amona nyligen. Beslutet kan komma att överklagas. https://www.theguardian.com/world/2017/jan/31/israel-west-bank-settlement-homes

Den Palestinska myndighetens månande om tvåstatslösningen förtjänar enligt denna bloggare knappast att tas på allvar. Endast den judiska sidan godtog FNs delningsplan från 1947 avseende det forna brittiska Palestina-mandatet, och när Israel proklamerades den 14 maj 1948 gick palestinaarabiska styrkor jämte stridskrafter från omgivande arabstater till samlat angrepp mot den nybildade judiska staten. Araberna hade kalkylerat med en promenadseger men fick ordentligt på tafsen liksom i alla krig härefter.

FN-förslaget om tvåstatslösning besvarades alltså med krig för 69 år sedan, och även om den palestinaarabiska sidan numera påstår sig stödja tanken på en judisk och en arabisk stat sida vid sida står det för varje nykter betraktare klart att detta blott är en läpparnas bekännelse. Mahmoud Abbas/Abu Mazen talar med len röst när han träffar västliga ledare som Francois Hollande, men när han lägger ut texten på arabiska låter det helt annorlunda.

Mahmoud Abbas möter Fracois Hollande.

I ett TV-sänt tal i oktober 2016 säger ”president” Abbas att ”vi välkomnar varje droppe judiskt blod som spills i Jerusalem” och ett sätt för rättrogna muslimer att komma till paradiset och att judarna inte har rätt att sätta ”sina smutsiga fötter” på Tempelberget, där två muslimska helgedomar byggdes mer än ett halvt årtusende efter det att Herodes judiska tempel förstördes av romarna. Jag kan inte se att ett sådant uttalat stöd för urskillningslös palestinaarabisk terrorism stärker Abbas anspråk det minsta. Lyssna på Abbas här: https://www.youtube.com/watch?v=VfZHJWJJz7M

Abbas blodsretorik är inte några tomma ord. Palestinska myndigheten betalar sedan många år tillbaka ut löner till arabiska terrorister i israeliska fängelser och ger vidare ekonomiska bidrag till familjer som mist livet under utförande av terrordåd. Bidrag som betalas med det rikhaltiga stöd utifrån som gör att myndigheten kan hålla sig finansiellt flytande. Regeringen Löfven beslutade som bekant som en av sina första åtgärder efter tillträdet hösten 2014 att ge 1,5 miljarder kronor till Abbas myndighet. http://www.sydsvenskan.se/2016-10-12/terror-som-lonar-sig

Omvärlden skulle kunna sätta press på palestinaaraberna att upphöra med sin fortgående terrorverksamhet genom att klargöra att bidragen kommer att dras in om terrorn mot Israel fortsätter. Några allvarliga försök enligt den linjen har mig veterligt inte företagits – den enda part i Mellanöstern-konflikten det anses  politiskt korrekt att pressa är Israel.

I dag är det en allmänt utbredd uppfattning, att enbart etniska araber kan vara ”palestinier”. Så har det inte alltid varit. Länge var det i allmänhet judar som avsågs när ordet ”palestinier” kom på tal, och varför inte? Judar hade levt i det område som av den romerske kejsaren Hadrianus år 135, som en hämnd mot det bångstyriga judiska folket i den romerska provinsen Judéen, namngav ”Palestina” efter de historiska israeliternas arvfiende filistéerna.

Judar vid Västra tempelmuren (Klagomuren) i Jerusalem på 1920-talet.

De moderna palestinaaraberna använder Hadrianii namninnovation för att rättfärdiga sin väpnade kamp mot den judiska staten och hävdar, att de i själva verket har rätt till det område där nämnda stat ligger. Det är en historieförfalskning som vore skrattretande om den inte hade fått så allvarliga konsekvenser i form av praktiskt taget daglig terror mot Israels civilbefolkning. Här en länk till en noggrann historisk exposé avseende ”den hadrianska förbannelsen”: http://www.think-israel.org/ronen.hadriancurse.html

Det dåvarande Palestina ingick länge i det Ottomanska/Osmanska riket, som ägde bestånd under mer än 600 år från slutet av 1200-talet fram till 1920, då området till 1948 kom att administreras av Storbritannien på uppdrag av FNs föregångare Nationernas förbund (NF) under namnet Brittiska Palestinamandatet. Såväl under ottomanerna som britterna levde araber och judar sida vid sida, ofta på ett hyfsat fredligt vis. Mer om Ottomanska riket här: https://tommyhansson.wordpress.com/2014/11/06/varfor-ar-ottomanska-riket-viktigt-i-dag/

För att vara övertydlig: alla invånare i Brittiska Palestinamandatet, liksom tidigare tidigare under ottomanerna, kallades ”palestinier” – judar såväl som araber. De som måste ha gjort störst avtryck var emellertid judarna, ty den flagga som gällde för området vid denna tid var en som hade ett blått fält till vänster och ett lika stort vitt till höger. Mitt i gränslinjen mellan de båda fälten en gul Davidsstjärna!

Detta framgår av en internationell flaggförteckning i det franska uppslagsverket Larousse från 1939 (se bilden överst). https://www.factualisrael.com/1939-palestinian-flag-look-like-surprised/

När vidare ett fotbollslag från det brittiska mandatet 1939 reste till Australien, ett annat område lydande under britterna vid denna tid, för att representera Palestina i en fotbollsmatch mot Australien, hade spelarna på sina tröjor en symbol i form av en stiliserad Davidsstjärna. Matchen refereras i form av en filmsnutt som kan beskådas här: http://www.jta.org/2015/05/27/news-opinion/the-telegraph/watch-palestines-soccer-team-play-in-1939

Förbrödring mellan australiensiska och palestinska fotbollsspelare 1939. Observera symbolen på den palestinske spelarens tröja!

För övrigt finns det en annan nationsflagga som tidigare hade den judiska Davidsstjärnan som motiv. Före nazisttiden var det denna typ av stjärna som prydde Marockos flagga – stjärnan kom sedan att ändra karaktär och få ett annat utseende (se bild nedan): https://www.factualisrael.com/moroccan-flag-nazis-rewrote-history/

Begreppen ”Palestina” och ”palestinier” används i dag som ingredienser i en mytbildning som syftar till att rättfärdiga en arabisk strävan att utplåna den judiska staten Israel. Det är inte ett godtyckligt påstående som görs av denna bloggare utan är ett faktum, som i ett öppenhjärtigt ögonblick erkändes av den ledande PLO-politikern Zuheir Mohsen (1936-79) i en intervju med den holländska tidningen Trouw på 1970-talet.

Så här uttryckte sig Mohsen ordagrant (översättning från nederländska):

The Palestinian people does not exist. The creation of a Palestinian state is only a means for continuing our struggle against the state of Israel for our Arab unity. In reality today there is no difference between Jordanians, Palestinians, Syrian and Lebanese. Only for political and tactical reasons do we speak today about the existence of a Palestinian people, since Arab national interests demand that we posit the existence of a distinct ”Palestinian people” to oppose Zionism. Yes, the existence of a separate Palestinian identity exists only for tactical reasons. https://en.wikiquote.org/wiki/Zuheir_Mohsen

Marockos gamla flagga sådan den såg ut före nazisteran.

Klarare än så kan det näppeligen sägas. Palestinasupporters brukar invända att Mohsen var en högt uppsatt befattningshavare i det syriska Ba’ath-partiet med panarabism på programmet och därför inte representativ för PLO. Dock var Zuheir Mohsen född i Tulkarm i det Brittiska Palestinamandatet 1936 och därmed lika ”palestinsk” som någon av de andra PLO/Fatah-ledarna. Ja, faktiskt mer så än PLO-ledaren Yassir Arafat (1927-2004), även känd som Abu Ammar, som var född i Kairo i Egypten. Tulkarm ligger i nordvästra delen av den så kallade Västbanken.https://en.wikipedia.org/wiki/Tulkarm

I princip samma argument framfördes i ett psykotiskt uppskruvat tonläge i den egyptiska TV-kanalen Al-Hekma den 23 mars 2012, då den islamistiska terrorrörelsen Hamas (som kontrollerar Gaza) inrikesminister Fathi Hamad menade att palestinaaraberna i Gaza var just – araber. ”Hälften av oss har egyptisk, den andra hälften saudiarabisk bakgrund”, argumenterade Hamad och manade hela arabvärlden till heligt krig (jihad) för den ”palestinska” – det vill säga den arabiska – saken mot sionisterna, amerikanerna och imperialisterna. Detta därför att araber i ”Palestina” och på andra håll är ett enda folk. https://www.youtube.com/watch?v=Oo4yiUHs1HE

Den enda reella palestinska stat som existerar i nuläget är Jordanien (tidigare Transjordanien), vars befolkning till övervägande delen de facto består av vad som kallas ”palestinier”. Landet ockuperade olagligt efter det Första arab-israeliska kriget från 1949 till 1967 Judéen och Samarien – alltså ”Västbanken” – och östra delen av den urgamla judiska huvudstaden Jerusalem. 1967 lyckade Israel i Sexdagarskriget erövra dessa områden jämte Golanhöjderna i norr och Sinaihalvön i söder (Sinai överlämnades 1978 till Egypten efter Camp David-avtalet).

Det judiska och arabiska Palestina under brittiskt mandatärstyre 1922.

Således skulle man med fog kunna säga att det är Jordanien som är Palestina. Tvåstatslösningen är på så sätt redan ett faktum. Ju förr världen inser detta desto bättre! https://mellanosternidag.wordpress.com/israel-i-nordisk-media/jordanien-ar-en-palestinsk-stat/

Slutligen ett litet men slagkraftigt memento till alla som tycker att Israel skall bojkottas. Detta är lättare sagt än gjort, vilken mer än väl framgår av denna intelligenta presentation: https://www.youtube.com/watch?v=45Rkjp0rU-o

 

 

UNESCO: Sverige stöder arabstaternas historieförfalskning om Jerusalem

 

Sverige röstade för FN-resolutionen som nekar judarna tillträde till sin absolut heligaste plats – Västra tempelmuren i Jerusalem. Foto: Tommy Hansson

Sverige har gjort det igen. Det vill säga visat upp sitt fula antijudiska tryne för hela världen. Det skedde i en omröstning i FN-organet UNESCO nyligen, då FN-organet – som handhar planetens så kallade världsarv – röstade om en resolution som initierats av ett antal arabstater. Resolutionen antogs med bred marginal sedan bland andra länder Sverige röstat för.

Resolutionen innebär att den judiska staten Israel inte anses ha rätt till judendomens heliga platser i Jerusalem. Detta trots att det i Jerusalem finns ett stort antal platser som är centrala för såväl judendomen som kristendomen.

Endast islams rätt till platser såsom al-Aqsa-moskén och Omar-moskén på Tempelberget omnämns i resolutionen, och detta trots att Jerusalem (på arabiska al-Quds) omnämns exakt noll (0) gånger i islams heliga skrift Koranen. I sura 17:1, som utgör grunden för islams anspråk på Jerusalem, talas om profeten Muhammeds andliga färd till Tempelberget, men stadens namn skrivs inte ut.

Jämför gärna med antalet gånger Jerusalem nämns i Gamla och Nya testamentet!

Om Mohammeds möjligen hallucinatoriska färder till Jerusalem och därifrån upp till Gud i himlen kan man läsa mer här: https://kultursmakarna.se/2014/05/24/profeten-muhammeds-himmelsfard/

Muhammeds himmelsfärd enligt en konstnärlig tolkning.

I syfte att, som de muslimska/arabiska staterna gör, kunna påstå att judarna inte har någon rätt till sina historiskt heliga platser i sin egen huvudstad, måste man ägna sig åt kvalificerad historierevisionism av det mer halsbrytande slaget. Al-Aqsa-moskén, som är islams tredje viktigaste helgedom efter moskéerna i Mekka respektive Medina, uppfördes av kalifen Omar år 638 då Jerusalem intogs av den muslimska armén. Detta skedde mer än 1500 år efter det att konung Salomo byggt det första judiska templet i Jerusalem cirka 957 före Kristi födelse!

Salomos fader, konung David, hade omkring 30 år tidigare erövrat Jerusalem från folkslaget jebuséerna men fick enligt den judiska Bibeln inte tillåtelse av Gud att bygga något tempel då han hade ”utgjutit mycket blod” (1 Krönikeboken 22:8). Salomos tempel förstördes av babylonierna i samband med den invasion år 587 före Kristi födelse som sände merparten av det judiska folket i exil i Babylonien. Det andra templet, det så kallade Serubbabels tempel, byggdes efter judarnas hemkomst från Babylon kring år 515. Det byggdes ut på order av konung Herodes den store 500 år senare, och det är detta tempel vi kan läsa om i den kristna Bibeln (Nya testamentet).

Under det romerska fälttåget mot det judiska folket år 66-70 efter Kristi födelse lades det andra judiska templet tillika med Jerusalem i stort i grus och aska sånär som på Västra tempelmuren, som i dag utgör judarnas allra heligaste plats. Den kallas ibland Klagomuren eftersom det är här judar samlas på fastedagen Tisha ´b´Av och minns sina tragedier.  https://tommyhansson.wordpress.com/2011/12/15/vastra-tempelmuren-judarnas-heligaste-plats/

I trapporna som leder till platsen framför Västra tempelmuren. Foto: Tommy Hansson

Att de muslimska araberna, desperat men väldigt genomskinligt, söker förneka och revidera historien är möjligen förståeligt utifrån deras religiösa traditioner inklusive ett till synes outplånligt judehat. Att ett antal andra nationer, bland dem Sverige under den skakiga och inkompetenta S-MP-regeringen, gör dem sällskap under det notoriskt Israel-fientliga FNs flagg är desto mer anmärkningsvärt.

Det är fullt tänkbart att det sedan Olof Palmes och Sten Anderssons dagar ”Palestina”-vänliga och anti-israeliska Sverige hade stött den arabisk-muslimska resolutionen oavsett omständigheterna, men det är svårt att frigöra sig från misstanken att så skedde till följd av Sveriges propagandadrive med syftet att smöra sig till en plats i FNs säkerhetsråd.

Mera om Sveriges dubiösa kampanj för att komma med i säkerhetsrådet på min blogg här: https://tommyhansson.wordpress.com/2016/02/17/infor-fn-omrostningen-sverige-smorar-for-diktaturerna/

Det är i så fall dubbelt skamligt gjort av svenska UD och dess chef Margot Wallström. Dels går Sverige, för vilken gång i ordningen obekant, återigen emot Mellanösterns enda demokrati och solidariserar sig med ett antal barbariska och odugliga arabregimer. Dels gör man så genom att ansluta sig till en häpnadsväckande historieförfalskning.

Dessbättre köper inte alla svenska politiker och andra bedömare den islamistiskt färgade svenska utrikespolitiken, som när det gäller frågor som rör Israel och Jerusalem på flera sätt bär den nu avgångne bostadsministern Mehmet Kaplans (MP) signum.

Sofia Damm (KD) interpellerar utrikesminister Wallström om Sveriges skandalösa UNESCO–röstning.

Ett av Kaplans mer uppseendeväckande klavertramp skedde, då han i en intervju i en turkisk tidning lade ut texten om Sveriges Mellanöstern-politik – S-MP-regeringen hade då nyligen erkänt ”Palestina”, alltså ett icke-existerande land utan säkra gränser och utan enhetlig regering – och bland annat talat om att ”befria Jerusalem” och göra dess östra del till ”palestinsk” huvudstad.

Så här skrev Tomas Gür om Kaplans äventyrligheter i Dagens Samhälle: http://www.dagenssamhalle.se/debatt/kaplans-uttalanden-om-palestina-vaecker-fragor-11413

Riksdagsledamot Sofia Damm från KD har den 25 april ställt en interpellation till utrikesminister Margot Wallström där hon uttrycker stark kritik mot Sveriges ja till den arabisk-muslimska resolutionen i UNESCO. Interpellationens text återges här: http://www.riksdagen.se/sv/dokument-lagar/dokument/interpellation/unesco-resolution-om-tempelberget-och-klagomuren_H310593

Även Expressen har på ledarplats uppmärksammat Sveriges skandalösa röstning i UNESCO, bland annat med följande ord: ”Men vad Sverige inte bör ägna sig åt är att kritisera Israel för att landet försvarar sin befolkning mot terrorism eller, som nu, ifrågasätter judars band till Jerusalems heligaste platser.” http://www.expressen.se/ledare/margot-wallstroms-nya-israeltabbe/

UNESCOS resolution initierades av stater såsom Egypten, Marocko, Algeriet, Libanon, Oman, Qatar och Sudan. Förutom av Sverige fick den stöd även av länder av typ Ryssland, Kina, Vietnam och Nigeria. Däremot visade Estland, Tyskland, Litauen, Storbritannien och USA kurage nog att rösta nej, säkerligen icke minst beroende på att dessa länder kan historien.

Visserligen kommer resolutionen med all sannolikhet inte att betyda något rent konkret, men det är illavarslande nog att Israel kommer att sättas under psykologisk press samt att så många länder som borde veta bättre är beredda att godta historieförfalskning för politiska syften.

En översiktlig vy över Tempelberget.

Först genom Israels seger i Sexdagarskriget 1967 fick judarna åter tillgång till sin heligaste plats alla kategorier, Västra tempelmuren. Den nu i UNESCO klubbade antijudiska och antiisraeliska resolutionen visar, enligt mitt förmenande, hur viktigt det är att Israel inte lämnar tillbaka en tum av östra Jerusalem till Jordanien eller palestinaaraberna.

Man bör slutligen observera, att två av de länder som står bakom resolutionen – Egypten och Jordanien – ändå tillhör de arabstater med vilka Israel har hyggligt goda relationer.

 

 

Påven Franciskus: ”Inuti varje kristen finns en jude”

 Påven Franciskus togs emot på Ben Gurion-flygplatsen av Israels president Shimon Peres (till vänster) och premiärminister Binyamin Netanyahu.

Den 24-26 maj besökte påven Franciskus Israel (Det heliga landet) och hade ett ganska späckat program. Följande rapport kommer från The Washington Post:

http://www.washingtonpost.com/world/pope-francis-balances-time-with-israelis-and-palestinians-during-visit-to-holy-land/2014/05/26/c39b126c-e4d5-11e3-afc6-a1dd9407abcf_story.html

Efter att ha förargat sina israeliska värdar genom att bedja vid den nedklottrade säkerhetsbarriären i Betlehem på Västbanken, avlade påven på inrådan av Israels premiärminister Binyamin Netanyahu även ett besök vid ett monument över terrorns offer på Herzlberget i Jerusalem.  Här förklarade Netanyahu  för påven att barriären byggts för att skydda Israels medborgare från självmordsmördarbombare. Ett möte med den Palestinska myndighetens ”president”, Mahmoud Abbas, stod också på påvens program.

Vid Yad Vashem, Israels officiella centrum till minne av Förintelsen, sammanträffade han med en grupp förintelseöverlevare.

 Påven ber vid monumentet över terrorns offer på Herzlberget under överinseende av Peres och Netanyahu.

I Jerusalem träffade den 77-årige påven, som tidigare var ärkebiskop i Buenos Aires, bland andra Jerusalems stormufti vid Klippmoskén på Tempelberget. Han begav sig därefter till Västra tempelmuren för att bedja. Muren, även benämnd Klagomuren, är judendomens heligaste plats och det enda som återstår av det så kallade Serubbabels tempel som Nya testamentet berättar om att Jesus besökte.

Att den nuvarande innehavaren av Petri stol är väl medveten om kristendomens judiska rötter framgår av en intervju han gav den spanska dagstidningen La Vanguardia den 13 juni. Här menade den romersk-katolska kyrkans överhuvud bland annat att ”Inuti varje kristen finns en jude”. Han fastslog även att förintelseförnekelse är ”galenskap”.

Mer om intervjun via denna länk:

Pope Francis: ‘Inside every Christian is a Jew’

Jag anser att en interreligiös dialog måste utforska kristendomens judiska rötter och judendomens kristna blomning. Jag inser att det är en utmaning, en het potatis, men det är möjligt att leva som bröder.

 Påven vid den israeliska säkerhetsbarriären i Betlehem.

Franciskus anmärkningar om förhållandet mellan kristna och judar har uppfattats som mer långtgående än det ställningstagande som den helgonförklarade påven Sankt Johannes Paulus II svarade för 1986, då han som förste påve besökte huvudsynagogan i Rom och klargjorde att judarna är den kristna trons ”äldre bröder”.

Franciskus passade också på att försvara den under Andra världskriget verksamme påven Pius XII, vilken kritiserats för att ha varit alltför undfallande gentemot nationalsocialismen. Det är ett väl utforskat faktum att katolska kyrkan hjälpte ett stort antal ledande nazister att fly till Latinamerika, men sant är också att påven bidrog till att gömma judar i kloster i Rom och andra italienska städer samt i sitt sommarresidens Castel Gandolfo.

På frågan hur han skulle vilja bli ihågkommen av historien svarade påven Franciskus I så här:

Jag har inte tänkt på det, men jag gillar när någon minns någon och säger: ”Han var en bra kille, han gjorde vad han kunde. Han var inte så illa.” Det räcker för mig.

Den som vill ta del av hela påveintervjun på engelska kan göra det här:

Pope Francis: ‘Inside every Christian is a Jew’

 Den kristna religionens grundare, Jesus från Nasaret, var troende jude och kom enligt egen utsago inte för att upphäva utan för att fullborda ”lagen och skrifterna”..

 

 

En Israelresa (IV): Jerusalem

 Bloggaren på Olivberget med Jerusalems gamla stad i bakgrunden. Foto: Lotta Jansson

Så var det dags för den fjärde och avslutande delen av min bloggserie om Israel-resan i Samfundet Sverige-Israels regi 26 mars – 2 april. Det var den 30 mars vår resgrupp gjorde en dagstur till vad jag vill kalla ”städernas stad”, nämligen Jerusalem, som även är Israels huvudstad och landets största stad med 804 400 invånare (31 december 2011). På hebreiska heter staden Yerushaláyim.

Förra gången jag var i Jerusalem, det var i november 2005 då jag deltog i en fredskonferens arrangerad av Middle East Peace Initiative (MEPI), blev jag bestulen. Jag skulle i den gamla stadsdelen köpa en broschyr om ”smärtornas väg”, Via Dolorosa, av en ung arabisk man och tog därför fram mitt gula plastfodral från Forex som innehöll cirka 400 dollar, om jag minns rätt. Jag märkte att jag blivit bestulen först någon minut därefter, vilket tyder på att förövaren var en mycket skicklig yrkesman i sitt tvivelaktiga slag.

Den här gången hade jag vidtagit försiktighetsåtgärden att förvara mina pengar under skjortan  i en tygficka att anbringa runt halsen medelst härför avsett band, som min hustru alltid brukade göra. Det fungerade utmärkt.

 Jerusalem-vy med en judisk begravningsplats närmast kameran och den guldglänsande kupolen till Omarmoskén långt bort. Foto: Tommy Hansson

Första anhalten var Olivberget (Oljeberget enligt 1917 års bibelöversättning) med vidsträckt vy över Jerusalems gamla stad. Det var när han red på en åsna nerför Olivbergets sluttning som Jesus hyllades som konung vid sin ankomst till staden vid den judiska påskens begynnelse. En vecka senare greps han inför sin korsfästelse i Getsemane örtagård vid foten av samma berg, eller rättare sagt ås.

40 dagar efter sin uppståndelse skall Jesus enligt kristen tradition även ha tagits upp till himlen från Olivberget. Berget inrymmer också en judisk begravningsplats där omkring 150 000 gravar skall finnas.

 På promenad i gamla staden. Foto: Tommy Hansson

Till Jerusalems avgjorda sevärdheter hör Den heliga gravens kyrka (även kallad Uppståndelsekyrkan), som uppfördes år 335 efter Kristi födelse över den plats där Kristus antogs ha begravts och även i anslutning till Golgata, platsen för korsfästelsen.

Kyrkan förstördes i två omgångar av muslimska potentater, 614 respektive 1009, innan den återuppbyggdes 1027-48.

 Det var lindrigt sagt trångt i Den heliga gravens kyrka…Foto: Tommy Hansson

När jag besökte kyrkan vid min förra visit i Jerusalem vad den packad med folk, och så var fallet även denna gång. Till attraktionerna hör, förutom platsen för vad som antas vara Kristi grav, även reliker i form av träflisor från Kristi ”sanna kors”.

I kyrkan residerar flera kristna kyrkor, bland andra grekisk-ortodoxa kyrkan, romersk-katolska kyrkan, armenisk-apostoliska kyrkan samt koptisk-ortodoxa kyrkan. Emedan de kristna inriktningarna har notoriskt svårt att hålla sams öppnas och låses kyrkan av två muslimska väktare.

 I ett av gravkyrkans mindre, grottliknande rum. Foto: Tommy Hansson

Precis som vi skulle lämna kyrkan påbörjade ett av de i helgedomen residerande samfunden en gudstjänst som inleddes med en omständlig processionsgång ett antal varv runt kyrkan. Trängseln blev närmast olidlig, och det var efter många om och men vi slutligen lyckades praktisera oss ut ur kyrkolokalen för att äta lunch på en arabisk restaurang i närheten.

Jag passade även på att i ett av de otaliga salustånden köpa två T-shirts till ett ganska hutlöst pris och, skulle det visa sig, av usel kvalitet.

 På väg nerför trapporna till Västra tempelmuren (Klagomuren). Foto: Tommy Hansson

Besöker man Jerusalem skall man givetvis också besöka judarnas utan konkurrens heligaste plats, Västra tempelmuren (Klagomuren), det enda som återstår av det heliga tempel det står talat om i Nya testamentet. Jerusalems historia sträcker sig nästan 4000 år tillbaka i tiden och grundades av det kanaanitiska folkslaget jebuséerna, då staden logiskt nog benämndes Jebus. År 990 före Kristi födelse intogs staden av konung David, vilken regerade sju år i Hebron och därpå 33 år i Jerusalem beläget på berget Sion (därav smeknamnet ”dotter Sion”).

Eftersom David enligt den judiska bibeln hade ”för mycket blod på sina händer” tilläts han inte av Gud att bygga något tempel. Detta värv föll i stället på sonen Salomo, som lät bygga ett synnerligen praktfullt tempel på Moria berg omkring år 960 före Kristi födelse. Denna helgedom förstördes i grund  nästan 400 år senare (586), då konung Nebudkadnessars babyloniska trupper erövrade Jerusalem och förde bort det judiska folkets elit till sitt rike.

 Västra tempelmuren i ögnasikte. Foto: Tommy Hansson

När de bortförda judarnas ättlingar återvände från fångenskapen i Babylonien till Jerusalem år 500 på direkt order av den persiske härskaren Kyros II låg templet i grus och aska. Man började då, under ledning av bland andra profeten Esra (kallad ”den andre Moses”), bygga det så kallade Serubbabels tempel som nästan ett halvt årtusende senare renoverades och utvidgades av konung Herodes den store (cirka 73-4 före Kristi födelse).

Det var detta tempel som Jesus förutspådde skulle förstöras om det utvalda folket inte accepterade Jesus som Messias, och så skedde också år 70 då romarna invaderade Judéen under ledning av general (senare kejsare) Titus för att krossa det av seloterna ledda judiska upproret. Av detta tempel återstår alltså i dag endast den västra muren, som ligger nedanför Tempelberget vilket huserar den guldglänsande Omarmoskén och al-Aqsa-moskén vilka är två av muslimernas heligaste platser.

I trapporna på vägen ner till tempelmuren erbjöd sig en talför rabbin att knyta ett rött snöre kring min ena handled – tror det skulle stå för något slags välsignelse – mot att jag lämnade en slant till välgörande ändamål. Jag kände mig på gott humör, lät honom knyta snöret samtidigt som han läste en kort välsignelse och lade en hand på min panna, varför jag bidrog med 20 shekel (cirka 40 kronor).

 I De rättfärdigas trädgård i Yad Vashem. Foto: Tommy Hansson

Ett obligatoriskt inslag i varje Jerusalem-resenärs agenda är ett besök i Yad Vashem, den israeliska statens myndighet, monument, arkiv och forskningsinstitut ”för hågkomst av Förintelsen och dess hjältar”. Det tillkom efter beslut i det israeliska parlamentet Knesset 1953 och är beläget på Har Hazikanon (Åminnelseberget). Här finns också De rättfärdigas trädgård till minne av de icke-judar som anses ha gjort betydande insatser för judarna under Förintelsens period, bland dem den svenske diplomaten Raoul Wallenberg.

I Yad Vashem finns 62 miljoner dokument och tiotusentals fotografier samt vittnesmål rörande det nazityska folkmordet på sex miljoner judar. Yad Vashem delar också ut utmärkelsen Rättfärdig bland folken till förtjänta icke-judar. Särskilt gripande var ett besök i den byggnad, belägen utanför huvudkomplexet, som är ägnad åt de barn som föll offer för de nationalsocialistiska grymheterna. Det hebreiska namnet Yad Vashem betyder ordagrant ”äreminne” och är hämtat ur profeten Jesajas bok i Gamla testamentet.

 Utanför DVIs klinik. Foto: Tommy Hansson

Ett besök i Jerusalem av väldigt speciell karaktär gjorde gruppen slutligen på Dental Volunteers for Israels (DVI) Trudi Birgers tandklinik. Israel har inget välfungerande system för tandvård till behövande barn, varför DVI som en icke vinstdrivande organisation behandlar mellan 100 och 150 barn och ungdomar per dag oberoende av etniskt ursprung och religion i åldrarna fyra till 26 år helt gratis. Jerusalems stads stadsförvaltning skickar dessa barn och ungdomar till DVI.

Kliniken startades av filantropen Trudi Birger, en överlevande från Förintelsen, 1980 och hyser tandläkare från hela världen, däribland Sverige. I vårt ressällskap fanns flera resenärer med en yrkesbakgrund som tandläkare vilka tjänstgjort vid denna klinik, bland dessa reseledaren Lars-Åke Hallin.

 En interiör från Trudi Birger-kliniken i Jerusalem. Foto: Tommy Hansson

Med detta avslutar jag min serie om fyra avsnitt från årets resa till Israel med Samfundet Sverige-Israel. Jag vill passa på att rikta ett hjärtligt tack till reseledarna Lars-Åke Hallin och Lotta Jansson samt den mycket sakkunnige och hårt arbetande guiden Marie Ben Rei för deras berömvärda insatser.

 

 

 

 

 

Så utnyttjas kungafamiljen i politiska PR-kupper

Kungaparet utnyttjas i PR-kupp för al-Aqsa-moskén.

Dags för senaste så kallade kungaskandalen.

Deras majestäter, konung Carl XIV Gustaf och drottning Silvia, utsattes för en fräck PR-kupp vid ett besök på Länsmuseet Marberget i Härnösand. Palestinska invandrare överräckte två sjalar till kungaparet med den arabiska texten ”Vår Aqsa och inte deras tempel”.

Det var en hänsyftning på al-Aqsa-moskén på Tempelberget i Jerusalem, islams tredje viktigaste helgedom. Samtidigt är Tempelberget, där det heliga judiska templet fordomdags var beläget, en vördad judisk plats i vars anslutning Västra tempelmuren – ”Klagomuren” – finns. Att mot den bakgrunden bära en sjal med nämnda text måste uppfattas som ett klart politiskt ställningstagande.

Vilket naturligtvis de ”snälla invandrare” som överräckte sjalarna var väl medvetna om. De utnyttjade, utan att skämmas får man förmoda, den svenske statschefen och rikets första dam som brickor i den palestinaarabiska propagandan. Ett mycket fult knep, om jag får säga min mening (vilket jag givetvis får).

Kungen och drottningen hann tydligen inte reagera innan de fick palestinasjalarna hängda kring sina halsar. De blev helt enkelt överrumplade. Den kritik jag framför i det här fallet riktas således uteslutande mot hovfolket, som snabbt borde sett till att sjalarna packats ihop innan pressfotografernas kameror hunnit börja klicka. Hovlakejerna gjorde helt enkelt inte sitt jobb.

Kungen utnyttjas i PR-kupp för Fittja-moskén.

Hovets informationschef, Bertil Ternert, har i förklarligt men knappast försvarligt egenintresse sökt tona ned händelsen, som han anser ”överdrivits”. Ternert har fel. Det är tvärtom mycket allvarligt när Sveriges statschef utnyttjas i politiskt propagandasyfte på detta sätt.

Lisa Abramowicz, generalsekreterare i Föreningen Svensk Israelinformation, har rätt när hon citeras: ”Kungaparets roll är inte att ta ställning i olika känsliga utrikespolitiska frågor.” Just därför måste hovets medarbetare vara ordentligt på alerten när det gäller att sovra bland skilda intressen som önskar förstärka sina argument genom kungaparet.

Överräckandet av gåvor och presenter bör därför i fortsättningen struktureras på så sätt att de måste anmälas i förväg, på det att kungaparet och hovfolket ges tillfälle att ta ställning till vilka gåvor som kan accepteras och vilka som inte kan det. Palestinasjalarna faller helt klart inom den sistnämnda kategorin.

Detta var nu inte första gången de kungliga utnyttjades av politiska och religiösa särintressen. I våras förständigades exempelvis konungen att besöka den omskrivna Fittja-moskén, som nyligen fått tillstånd att ordna böneutrop. Dessförinnan dök kronprinsessan Victoria upp vid en HBTQ-gala, där hon log vackert tillsammans med riksbögen Jonas Gardell.

Kronprinsessan utnyttjas i PR-kupp för HBTQ-lobbyn.

Det ser definitivt inte bra ut när kungafamiljen exploateras på detta sätt. Svenska folket har rätt att kräva att de kungliga omges av kompetent folk och inte en samling handfallna mesar.

Judiska kvinnor vid muren

Judisk kvinnlig aktivist eskorteras av polis/militär vid Västra tempelmuren.

http://blogs.forward.com/forward-thinking/179480/family-of-the-wall/?utm_source=t.co&utm_content=general-general&utm_campaign=&utm_medium=jd.fo-other

Under senare tid har en grupp israeliska kvinnor väckt uppmärksamhet genom att kräva sin rätt att utöva sin judiska tro som de vill. Gruppen, kallad Women of the Wall (Murens kvinnor), har de senaste 25 åren gått till judarnas heligaste plats, Västra tempelmuren i Jerusalem (”Klagomuren”), för att sjunga och läsa högt ur den heliga skriften Torah. Ultraortodoxa judiska trosbekännare menar att detta är förbehållet männen.

Under senare år har det ortodoxa missnöjet eskalerat med tumultartade scener som följd. Kvinnor har visserligen en egen avdelning vid muren, men detta med att sjunga och recitera högt ur Torahn har alltså inte betraktats som acceptabelt enligt ortodox inställning. De ortodoxa drog slutligen kvinnogruppen inför domstol, men resultatet blev inte riktigt som förväntat: domaren gav kvinnorna rätt att utöva sin gudstjänst som de behagade. Överklaganden lär vänta.

Här en text på svenska om företeelsen:

http://www.svt.se/nyheter/varlden/israeliska-kvinnor-hoppas-pa-religionsfrihet-efter-domslut

Sarah Silverman.

Silverman heter en familj som uppmärksammats för sitt engagemang i den här frågan. Länken överst går till en video om detta. Familjens mest kända medlem är den amerikansk-judiska komikern och skådespelerskan Sarah Silverman, världens vackraste kvinna om ni frågar mig. Den övriga familjen, bestående av Sarahs syster, rabbi Susan Silverman, hennes man Yosef Abramowitz och deras dotter Hallel Abramowitz Silverman, emigrerade från USA till Israel 2006.

Yosef Abramowitz är en känd entreprenör för solcellstillverkning i Israel.

Västra tempelmuren – judarnas heligaste plats

 Västra tempelmuren med Omars moské.

På frågan vilken som är judarnas heligaste plats finns det egentligen bara ett svar: Västra tempelmuren i Jerusalem. Det är den enda del av det i de bibliska berättelserna om Jesus omnämnda så kallade Herodes tempel som blivit bevarad in i vår tid.

Förutom det heliga templet lät Herodes den store (cirka 73  – cirka 4 före Kristi födelse) bland annat uppföra staden Caesarea samt Antonia-borgen i Jerusalem. Noga taget är det emellertid inte helt korrekt att säga att det var Herodes som lät bygga templet.

Vad han gjorde var att på ett omfattande sätt låta renovera samt tillbygga Serubbabels tempel, vilket började uppföras år 516 efter det judiska folkets babyloniska fångenskap. Templet, som alltså Jesus ofta besökte, stod sedan till år 70 efter Kristus då det förstördes av den romerska ockupationsmakten. Så när då som på den Västra tempelmuren.

Herodes ”den store” var av blandat judiskt-idumeiskt ursprung och fungerade som tetrark (fjärdingsfurste) över Galiléen, Samarien, Judéen samt ytterligare några mindre områden. Han utnämndes av den romerska senaten till konung över provinsen Iudaea år 40 före Kristus.

Herodes den store skall inte förväxlas med sin son, Herodes Antipas, som var tetrark över Galiléen och Peréen men avsattes av romarna 39 efter Kristus. Det var denne Herodes som lät avrätta förkunnaren Johannes döparen, och som på ett ställe i Nya testamentet av Jesus benämns ”den räven”.

En modern modell över Serubbabels/Herodes tempel (516 f. Kr. – 70 e. Kr.).

Om Jerusalems tempel i allmänhet och Västra tempelmuren i synnerhet berättade Tor Carlid i ett intressant anförande i Betlehemskyrkans Israelgrupp i Stockholm för en tid sedan; Carlid är initiativtagare till och förgrundsgestalt i gruppen, som existerat sedan mitten av 1990-talet.

Var tredje fredag  – med undantag för jul- och sommaruppehåll – erbjuder Israelgruppen alla som intresserar sig för Israel, Jerusalem och andra judiska ämnen en stimulerande mötesplats.

Carlid, som själv kallar sig  journalist, föredragshållare och pilgrim, inledde med att säga:

– Jag fick ett raseriutbrott efter att  i april 2010 ha läst att  en reklamgranskande instans  hävdat, att Israel inte har rätt att använda bilder på Västra tempelmuren eftersom denna ”inte tillhör Israel”…frågan är då vilket land muren annars tillhör. Någon palestinsk stat finns ju inte.

Tor Carlid bjöd på ett engagerande föredrag. Foto: Tommy Hansson

Tor Carlid läste sedan i december 2010 i tidningen Dagen om en ”befängd” palestinsk rapport vilken gjorde gällande, att tempelmuren inte har någonting med Israel att göra utan tillhör al-Aqsa-moskén och  ”Palestina”:

Läs artikeln här:

http://www.dagen.se/dagen/article.aspx?id=238051

– Men hur skall man i så fall förklara denna mur? frågade sig Carlid. Bara för att al-Aqsa-moskén byggdes år 638 innebär ju inte det, att muren blev en del av den. Detta är bara ett försök att delegitimisera staten Israel.

Åhörarna fick sedan höra Tor berätta om det första Jerusalems tempel, ”Salomos tenpel”, som uppfördes på initiativ av Israels tredje konung – Salomo –  omkring år 960 före Kristi födelse. Ända sedan detta tempels dagar vänder sig judar över hela världen mot templet i Jerusalem och uttrycker förhoppningen ”Nästa år i Jerusalem”.

Så här har en sentida tecknare tänkt sig att Salomos tempel kan ha tett sig.

Salomos tempel förstördes i grund under den av kung Nebukadnessar ledda invasionen av Juda rike 586 före Kristus, då de flesta judar fördes bort i den så kallade babyloniska fångenskapen vilken kom att vara i 70 år. Det tempel som därefter uppfördes kom, som redan konstaterats, att kallas Serubbabels tempel efter en ledargestalt från Davids släkt som av en del rentav troddes vara Messias.

Herodes den store lät sedan i grunden restaurera och tillbygga det ett halvt årtusende gamla templet samt även jämna ut Tempelberget.

– För judarna blev själva templet nu den heligaste platsen på jorden, konstaterade Tor Carlid som interfolierade sin engagerande berättelse med ett stort antal ljusbilder. Serubbabels/Herodes tempel beskrivs inte i Bibeln men väl av den judiske historikern Flavius Josefus.

Under det judiska upproret åren 66 – 70 efter Kristus förstördes Jerusalems heliga tempel av romerska soldater. Josefus blev åsyna vittne till hur rasande, hämndlystna romare lade Jerusalem inklusive templet i grus och aska. Enligt Josefus (cirka 37 – 100 efter Kristus) brände de romerska soldaterna ner templet utan att först ha inhämtat kejsarens tillåtelse.

 En byst som anses avbilda den judiske historieskrivaren  Josefus.

– Det finns vissa uppgifter om att nästan en miljon skall ha dödats under det judiska upproret, men troligen rör det sig ”bara” om cirka 200 000, berättade Tor Carlid. Bara Västra muren – även kallad Klagomuren – blev kvar. Det var den muren som låg närmast templets ”allra heligaste”.

Romarna förde med sig krigsbyte från templet hem till Rom, vilket bland annat reliefer i Titusbågen vittnar om; här finns bland annat den stora, sjuarmade ljusstaken – Menorah – avbildad.

Carlid igen:

– Det har tidigare alltid funnits begränsningar för judarna att besöka Västra muren, men det har aldrig varit totalstopp. Fullt tillträde har det varit först efter slutet av Sexdagarskriget 1967. Kejsar Hadrianus tillät judar att besöka muren en gång om året. Detta visar att muren verkligen tillhört det judiska templet.

Den muslimske härskaren Suleyman I (1494-1566), sultan över det turkiska Ottomanska riket, lät röja upp den öppna platsen vid den 18 meter höga muren. Fromma judar har genom historien här samlats för att minnas och känna sorg över förstörelsen av det heliga templet, därav namnet ”Klagomuren”.

– Under 1800- och 1900-talet var judar av de arabiska härskarna förbjudna att hålla gemensam bön vid muren, omtalar Tor Carlid. Detta fortsatte under den brittiska tiden efter Första världskriget. Inga Torah-rullar fick heller finnas vid muren.

När staten Israel utropades 1948 ockuperade Jordanien östra Jerusalem inklusive Tempelberget. Man intog då med militärmakt samma platser man tackat nej till när FNs delningsplan offentliggjordes 1947. Mellan 1948 och 1967 förbjöd araberna i området alla judiska tillbedjare att besöka murplatsen. Ändring blev det först då israeliska styrkor på ett dramatiskt sätt intagit östra Jerusalem.

De israeliska krigshjältarna Yitzhak Rabin, Moshe Dayan och Uzi Narkiss med fasta steg på väg mot tempelmuren sedan östra Jerusalem intagits.

Judar har kunnat vittna om den fruktansvärda jordanska överhögheten över Jerusalems östra (gamla) del. Synagogor förstördes, judiska gravstenar användes som gatubeläggning och så vidare.

– Är det vad araberna vill ha tillbaka? frågade sig Tor Carlid med allt fog.

I dag är det stundom folkfest vid Västra muren, exempelvis i samband med bar respektive bat mitzva – konfirmation för pojkar respektive flickor – då Torah-rullar brukar bäras omkring dagen till ära. Vid större högtider, såsom Lövhyddohögtiden i oktober,  kan uppemot 100 000 personer samlas på murplatsen.

Cirka 70 procent av denna är reserverad för manliga, cirka 30 procent för kvinnliga besökare. Alla pojkar och män måste bära den judiska huvudbonaden kippa.

En lång rad notabiliteter har genom åren besökt Västra tempelmuren i Jerusalem. Till dessa hör påvar, amerikanska presidenter och kända artister. Bland de senare kan nämnas den amerikansk-judiske sångaren Bob Dylan (egentligen Robert Zimmerman). Många har stoppat bönelappar i murverket.

 Bob Dylan, iförd judiska, religiösa attribut, vid Klagomuren.

Tor uppgav att den som skickar en bönelapp med adressen ”Gud, Jerusalem” får denna instoppad i muren!