Nordkoreas regim fördömer Sveriges NATO-intresse

Regimen i Nordkorea, världens mest slutna samhälle och hårdaste diktatur, har riktat kritik mot att Sverige jämte Finland överväger att gå med i North Atlantic Treaty Organization (NATO).

Nordkorea pekar ut Sverige – Extremdiktaturen riktar skarp kritik

George W. Bush inrangerade under sin tid som USAs president Nordkorea bland sådana länder han kallade ”ondskans axelmakter”. Uttrycket skapades av den kanadensisk-amerikanske politiske kommentatorn David Frum och är en motsvarighet till vad president Ronald Reagan tidigare benämnt ”ondskans imperier”. https://sv.wikipedia.org/wiki/Ondskans_axelmakter

Nordkoreas regim i Pyongyang känner sig uppenbarligen manad att bryta en lans för Ryssland, som tillsammans med Kina och Iran torde vara landets enda internationella vänner. Den engelskspråkiga sydkoreanska tidningen Korea Herald konstaterar: ”I en text på dess hemsida uppger /det nordkoreanska/ utrikesdepartementet att Natomedlemskap för de nordiska länderna endast kommer att öka på den militära konfrontationen med Ryssland och skaka om den militära balansen i Östersjöområdet.”

Enligt det nordkoreanska synsättet betraktar USA och västvärlden Ukrainas situation som ett gyllene tillfälle att begränsa Rysslands strategiska utrymme, något som Putins Ryssland uppfattar som en provokation.

Även om man kanske kan tycka att ovanstående försök till analys har en viss logik över sig tyder fortsättningen på att Pyongyang ordentligt missuppfattat läget. Ty enligt Nordkorea fungerar inte de omfattande internationella sanktionerna mot Ryssland, utan dessa uppges vara tecken på att de europeiska länderna ”är rädda för framtiden”, att ett strypande av ryska energileveranser kan leda till en allvarlig ekonomisk kris.

Om så hade varit fallet hade emellertid Europaparlamentet knappast röstat för att EU-länderna skulle bojkotta olja, naturgas, kol och kärnbränsle från Ryssland vilket skedde i början på april. https://www.di.se/live/eu-rostade-ja-till-rysk-energibojkott/

Korea Herald citerar det nordkoreanska utrikedepartementets bombasmer: ”Verkligheten visar att käppen av sanktioner som skickats från USA och Väst mot Ryssland snarast visat sig vara en bumerang som flyger tillbaka mot dess halsmuskler.”

Nordkorea är en kommunistisk diktatur som kretsar kring personkulten av landets ledare, den 38-årige Kim Jong-un. Denne kallas officiellt ”den store efterträdaren” under det att hans far Kim Jong-il kallades ”den käre ledaren”. Farfadern, Kim Il-sung, är känd som ”republikens evige president”. Kim Jong-un har beräknats vara 1,62 m lång men använder skoinlägg för att verka längre. https://sv.wikipedia.org/wiki/Kim_Jong-un

Kim Jong-un har haft makten sedan fadern avlidit den 17 december 2011. Han har gjort sig känd för att ha minst sagt hårda nypor – han har bland annat låtit mörda sin halvbror Kim Jong-nam och avrätta den ingifte farbrodern Jang Song-thaek. Enligt vissa uppgifter skall Jang och fem av hans medarbetare ha kastats in i en bur med utsvultna hundar och blivit sönderslitna av djuren. https://tommyhansson.wordpress.com/2014/01/03/nordkorea-kim-jong-uns-morbror-blev-sondersliten-av-hundar/

Nordkorea har cirka 26 miljoner invånare, precis häften av Sydkoreas invånarantal. De båda koreanska staterna bildades 1948 då den tidigare av Japan ockuperade Koreahalvön delades i en nordlig och en sydlig del, varvid Sovjetunionen sattes att ansvara över den norra delen och USA över den södra. På 1970-talet köpte Nordkorea 1000 Volvo-bilar av Sverige men betalade aldrig för dessa – skulden uppgick 2019 till 2,8 miljarder kronor.

Tredje världskriget? – Nej, femte!

General (senare president) Dwight D. Eisenhower (till vänster) och president Harry S Truman var två av USAs främsta profiler under det Kalla kriget.

Man kan ofta höra varnande röster i samband med det förhandenvarande ryska angreppskriget mot Ukraina att konflikten skulle kunna leda till vad som kallas ”det tredje världskriget”. Detta är enligt min mening en felaktig terminologi.

Jag instämmer i att Vladimir Putins/Rysslands krig i Ukraina i värsta fall riskerar leda till en världsomspännande konflikt. En sådan borde emellertid som jag ser det kallas Femte världskriget. Jag skall här förklara varför.

Första världskriget (1914-18) inleddes med den serbiske terroristen Gavrilo Princips mord på Österrike-Ungerns storhertig Franz Ferdinand och dennes hustru Sophie von Chotek i Sarajevo den 28 juni 1914. Det slutade med att Tyskland kapitulerade den 11 november 1918.

Med krigets utgång krossades den gamla auktoritära och till stor del militaristiska världsordningen och lades grunden till den moderna världen med dess demokratiska och frihetliga värden. Den största världskonflikten sedan Trettioåriga kriget (1618-48) beräknas ha skördat mellan 8,5 och 16 miljoner människoliv. Gavrilo Princip är för övrigt än i dag nationalhjälte i Serbien.

Andra världskriget (1939-45) inleddes med det nationalsocialistiska Tysklands anfall på Polen den 1 september 1939, vilket möjliggjorts av non-aggressionspakten mellan Sovjetunionen och Tyskland en dryg vecka tidigare. 14 dagar efter Tysklands invasion lade Sovjet beslag på den andra delen av Polen.

Efter betydande inledande framgångar för Nazityskland vände krigslyckan vid Stalingrad 1943. Tyskarna kapitulerade den 7 maj 1945 under det att japanerna skrev under kapitulationsavtalet avseende striderna i Stilla havet den 2 september 1945. Tysklands nederlag möjliggjorde Sovjets överhöghet över Östeuropa minus Finland. Krigets förluster uppgick till omkring 50 miljoner människor.

Kalla kriget (1945-91). Det jag vill kalla Tredje världskriget är synonymt med det Kalla kriget, som utbröt när det Andra världskriget slutade med Josef Stalins Sovjet som ledande makt. 1949 fick det onda sidan förstärkning genom kommunistledaren Mao Tse-tungs seger över nationalisterna i det kinesiska inbördeskriget. Det var också den blodigaste av här beskrivna världskonflikter.

I västvärlden fanns en tendens att överskatta den sovjetiska styrkan, men när det kom till kritan säckade sovjetväldet ihop som en punkterad luftmadrass den 31 december 1991. Om vi räknar ihop dödsoffren för den globala kommunismen i länder som Sovjet, Kina, Kuba, Angola, Nordkorea, Kambodja, Vietnam, Albanien och Östblocket inklusive Rumänien kommer vi upp i kanske 100 miljoner.

Kriget mot islamistisk terrorism (2001-21), Fjärde världskriget enligt mitt sätt att se inleddes med att två passagerarplan, framförda av medlemmar i terrorrörelsen al-Qaida, rammade tvillingtornen i World Trade Center i New York och att ett plöjde in i det amerikanska försvarshögkvarteret Pentagon den 11 september 2001. Ett fjärde plan, troligen ämnat för Vita huset, störtade sedan hjältemodiga passagerare övermannat kaparna.

USAs president George W. Bush svarade med att först invadera Afghanistan och därefter Irak i syfte att slå ut de terroristiska krafterna och oskadliggöra al-Qaida-ledaren Usama bin-Laden. Detta lyckades inte, men bin-Laden kunde spåras upp och elimineras av en amerikansk elitstyrka nära Abbottabad i Pakistan den 2 maj 2011.

Dessförinnan hade Iraks blodige diktator Saddam Hussein infångats och avrättats i Irak den 31 december 2006. Kriget kan sägas ha avslutats med att de sista amerikanska trupperna lämnade Afghanistan den 31 augusti 2021. Dödssiffrorna är osäkra, men de kan sannolikt uppskattas till cirka en miljon. Förutom al-Qaida har Islamiska staten (IS) spelat en betydande roll i denna konflikt – dess ledare al-Qurayshi dödades av amerikanska elitsoldater i Syrien den 3 februari 2022.

Samtliga ovan beskrivna världskonflikter slutade med vad som, något förenklat, kan beskrivas som det godas seger över det onda. Dock med förbehållet att såväl kommunism som islamistisk terrorism alltjämt existerar, även om dessa fenomen vingklippts så pass att de inte längre ställer till lika stora problem som tidigare. Det allra viktigaste är att minnas att demokratin aldrig kan tas för given – kampen fortsätter.

Låt oss dock innerligt hoppas att det inte måste till ett femte världskrig för att säkra dess fortbestånd!

Al Gore och de orealistiska klimatmålen

Al Gore och den besvärliga vetenskapen.

Al Gore, Bill Clintons vicepresident 1993-2001 men därefter mest känd som klimatalarmist, anser att så kallad greenwashing är ett växande hot. https://www.dagensps.se/teknikdygnet/hallbarhet/al-gore-greenwashing-ett-vaxande-hot/?utm_campaign=dagliga&utm_medium=email&utm_source=nyhetsbrev-one&link_id=WchHPo8uUsC

I ett uttalande nyligen yttrande Gore följande: ”Det finns fortfarande en gapande klyfta mellan långsiktiga klimatmål och kortfristiga handlingsplaner.” Gore är ordförande i miljölobbyistgruppen Generation Investment Management, som han var med och grundade 2004.

Bortsett från att Gores och andra mijöaktivisters så kallade klimatmål tenderar att vara så orealistiska att de rimligen aldrig kommer att förverkligas, ligger det enligt min mening ändå något i hans yttrande ovan. Pressen från de alarmistiska lobbiysterna att vara så ”hållbara” som möjligt har fått många företag att gå i spinn i miljövänlighet.

Det räcker med att titta på reklamsjoken i de olika TV-kanalerna en vanlig dag. Mest konsekventa härvidlag är sannolikt mejeriföretaget Arla, vilket skryter med att vara så miljövänligt som tänkas kan. 2015 gick Arla ut i en reklamfilm med OS-guldvinnaren Anja Pärson i en ledande roll.

Här rörde det sig emellertid långt ifrån endast om miljö- och klimatengagemang: svenska folket skulle hjärntännas att bli så politiskt korrekt som möjligt i alla möjliga avseenden. https://tommyhansson.wordpress.com/2015/08/11/arlas-nya-giv-politiskt-korrekt-hjarntvatt/

Att vara klimatologiskt ”hållbara” har till och med blivit viktigare än den egna produktens kvalitet: även om Lindemans eller Chill Outs viner skulle smaka rävpiss så är de i alla fall banne mig ”hållbara” så att det förslår!

Sedan Al Gore förlorat det episkt jämna presidentvalet till George W. Bush i november 2000 gick han alltså över till att bli miljöpredikant i hästväg. Han skrev en bok och producerade en film med titeln Earth In the Balance som renderade honom den norska nobelkommitténs fredspris 2007.

Priset fick Gore dela med FNs så kallade klimatpanel IPCC. I sin motivering till valet av pristagare hävdade den ålderstigna norska priskommittén att båda gjort enastående insatser för att fästa människosläktets uppmärksamhet på klimat- och miljöfrågorna. Exakt hur detta skulle leda till en fredligare värld framstod dock som tämligen oklart. https://www.nobelprize.org/prizes/peace/2007/9367-nobels-fredspris-2007/

Isbjörnarna blir allt fler: de obekväma felen i Gores film

Den som tittar litet närmare på de fakta som presenteras i Gores propagandafilm kommer att finna en rad mer eller mindre uppseendeväckande faktafel och/eller felslagna profetior. Så hävdades i filmen att världens isbjörnar riskerade att dö ut på grund av accelererad issmältning vid Nordpolen. Den besvärliga verkligheten visade dock att isbjörnsbeståndet tvärtom ökade, varför djuren ifråga helt utelämnades i 2017 års upplaga av filmen.

Faktagranskare har kommit fram till att av Gores 15 katastrofscenarier – som att isen på Nordpolen respektive Grönland skulle ha ha smält till 2015 – har inte ett enda blivit verklighet. https://www.aftonbladet.se/nyheter/a/Kv8ELE/nordpolens-is-borta-om-sju-ar

Al Gores rykte som miljö- och klimatpredikant kan med andra ord i hög grad ifrågasättas. Det hindrar inte att något av det han säger faktiskt kan vara tänkvärt – som det ovan anförda exemplet gällande greenwashing visar. Företagen tar helt enkelt i för mycket i syfte att tjäna pengar på att vara maximalt miljömedvetna.

Så hjärntvättar BBC britterna: vänstervridning och dubbeltänk

British Broadcasting Corporation (BBC) grundades den 18 oktober 1922. Företaget stod bakom den första nationella TV-kanalen i världen med reguljära sändningar utanför USA och förfogar i dag över ett otal TV- och radiokanaler i och utanför Storbritannien. Länge respekterades BBC allmänt som en garant för en saklig och opartisk nyhetsrapportering, men det ryktet har blivit avsevärt skamfilat – alltfler tenderar istället att se BBC som en vänsterinriktad propagandamegafon.

Enligt den brittiske författaren, journalisten och universitetslektorn David Sedgwick är det illa ställt på British Broadcasting Corporation, ibland av kritiker skämtsamt benämnt bland annat British Bullshitting Corporation, Bolshevik Broadcasting Corporation eller Brussels Broadcasting Corporation.

I boken BBC: Brainwashing Britain? (Sandgrounder Publishing 2018, 387 sidor) levererar Sedgwick en veritabel och samtidigt av fakta och exempel väl underbyggd bredsida mot den statliga brittiska företagsjätten, stundom kallad Auntie, som en gång i tiden uppfann beteckningen public service avseende medier ägnade att betjäna allmänheten.

David Sedgwick menar att det är illa ställt på BBC.

”The modern BBC”, konstaterar Sedgwick (sidan 5), ”is an entirely different animal than it was back in the 1950s when Auntie seemed to capture its essence so deftly. The modern organisation is in fact barely recognisable to its 1970s or even 1980s incarnations. Something has changed – is changing /…/ With its enthusiasm for all things liberal and ´progressive´, to the ordinary man and woman in the street the ´national´ broadcaster arguably feels ever more remote, ever more detached from their own reality than at any time in the corporation´s near 100-year history. https://sv.wikipedia.org/wiki/BBC

Frankfurtskolan och kulturmarxismen. Enligt David Sedwick ligger alla som tillhör en eller flera av grupperna konservativa, kristna, vita, män, arbetarklassen, patrioter, abortkritiker och Brexit-supportrar illa till hos den närmast patologiskt politiskt korrekta institutionen BBC. En term som ofta nämns i samband med BBC och etablissemangsmedia  över huvud taget är kulturmarxism, som mycket kortfattat kan definieras som en utveckling av marxismen syftande till att påverka kultur- och samhällslivet i marxistisk/socialistisk riktning.

Ursprunget till kulturmarxismen står att finna i den så kallade Frankfurtskolan, som var en neomarxistisk skolbildning med ursprung i Institutet för socialforskning i tyska Frankfurt am Main i början av 1930-talet. En av målsättningarna var att förena Karl Marx politiskt-ekonomiska idéer med Sigmund Freuds psykoanalytiska teorier.  Efter nationalsocialisternas maktövertagande 1933 flydde många av företrädarna, exempelvis Max Horkheimer, Theodor Adorno och Herbert Marcuse, till USA. Särskilt Marcuse fick ett avsevärt inflytande över 68-vänstern i USA och västvärlden i sin helhet. ”Den långa marschen genom institutionerna”, ett uttryck som tillskrivits den italienske marxistiske teoretikern Antonio Gramsci, däribland det mediala flaggskeppet BBC, hade inletts.  https://sv.wikipedia.org/wiki/Frankfurtskolan

David Sedgwick definierar kulturmarxismens agenda på följande sätt (sidan 15): ”The gradual process of destroying all traditions, languages, religions, individuality, government, family, law and order in order to re-assemble society in the future as a communist utopia. This utopia will have no notion of gender, traditions, morality, god or even family or the state.”

Hatet mot Trump. Ett särskilt hatobjekt för BBC är USAs president Donald J. Trump. Etablissemangsmedia och den politiska korrektheten i stort kommer aldrig någonsin att förlåta Trump för att denne i presidentvalet 2016 besegrade den egna favoriten Hillary Clinton, vilken så sent som kvällen före valet av såväl politiska bedömare som spelbolag antogs gå mot en given seger. Istället vann Trump med 304-227 räknat i elektorsröster; att Clinton fick något fler väljarröster än Trump hade ingen betydelse såsom det amerikanska valsystemet är utformat. https://www.oddsonline.se/nyheter/valet-i-usa-clinton-storfavorit-infor-den-sista-debatten/

Sedgwick presenterar i sin bok en rik provkarta på BBCs Trump-fientliga verksamhet. Trump är till att börja med nära nog allt som det brittiska medieföretaget avskyr: man, kristen, heterosexuell, frispråkig anti-socialist och med en bakgrund som extremt framgångsrik företagare i miljardklassen. Sedgwick (sidan 112): ”The maverick businessman represents a real threat to the elites  whose interests the BBC so faithfully and unreservedly represent. His opposition to open borders, mass migration and subsequent disenfranchisement of America´s blue collar workers puts him very much on the wrong side of BBC and its ´progressive´allies.”

Donald Trump är enligt BBCs värdegrund, som David Sedgwick uppfattar den, ”very, very bad”. Alla nyheter om och analyser av Trumps göranden och låtanden presenteras i BBCs programutbud i negativast möjliga dager. Jag skall av utrymmesskäl nöja mig med att återge ett exempel ur Sedgwicks bok.

Det gäller försöken att sammanbinda Trump med den vita rasistgruppen Ku Klux Klan (KKK) och särskilt David Duke, USAs troligen mest beryktade antisemit och förespråkare för vit överhöghet samt med ett förflutet som stormästare (grand wizard) för en falang av KKK. Duke har representerat det Republikanska partiet i delstatsparlamentet Louisiana men har även varit medlem i Demokratiska partiet. Populistiska partiet och Reformpartiet. Han uttalade 2019 sitt stöd för den vänsterextremistiska samt jude- och Israel-hatande demokratiska kongresskvinnan Ilhan Omar. https://tommyhansson.wordpress.com/2019/03/14/vite-arkerasisten-david-duke-backar-upp-ilhan-omar/

Sedgwick beskriver hur BBC, oavsett vad Donald Trump sysslade med under sin framgångsrika valkampanj 2016, sökte koppla detta till David Duke: Trump vill sänka skatterna. Vad tycker David Duke om det? Trump vill bygga en mur mot Mexiko. Vad är David Dukes åsikt om det? Trump gillar glass med mintchoklad. Gillar David Duke glass med mintchocklad? Så där höll det på.

BBC piskade upp hatstämning mot Vita husets pressekreterare Sarah  Huckabee Sanders.

”Anser administrationen att slaveri är fel?” Det kan noteras att Donald Trump enligt tillgänglig statistik som presenteras av Sedgwick (sidan 231) tagit avstånd från David Duke/KKK 55 gånger sedan 1991. Ändå har BBC med en dåres envishet gjort sitt bästa för att antyda, att de båda herrarna är av samma skrot och korn. Så till exempel hävdade det brittiska bolaget under valkampanjen 2016 att ”Trump vägrat ta avstånd från Duke” sedan den senare uttalat halvhjärtat stöd för Trump. Sedgwick visar emellertid att Trump i en intervju med journalisten och nyhetsankaret John Heilemann redan 2015 sade om Duke: ”I don´t need his endorsement. I certainly wouldn´t want his endorsment.”

Hatet och illviljan mot president Trump omfattar även hans nära medarbetare. David Sedgwick tar upp fallet med Sarah Huckabee Sanders, Vita husets pressekreterare 2017-19. Vid en presskonferens ställde en närvarande reporter den egendomliga frågan: ”Anser administrationen att slaveri är fel?” Det väckte rabalder då Huckabee Sanders enligt BBCs framställning inte svarade på frågan. BBCs mailkorg fylldes snabbt med inlägg av typen ”Sarah Sanders är en fruktansvärt monster” och ”Hela administrationen är fullproppad med förespråkare för vit överhöghet!”

Sanningen var att journalisten och Trump-hataren April Ryan, troligen helt medvetet, slängde ur sig frågan – som inte hade någonting alls att göra med vad som diskuterats under pressträffen – då Sarah Huckabee Sanders hade avslutat pressträffen och var på väg från podiet. Detta rapporterades inte av BBC, som på detta sätt kunde skapa en egenhändigt ihopsnickrad skandal med Trump-anknytning. Sarah Huckabee Sanders ställning hos den vänsterliberala presskåren och hos BBC främjas knappast av att hon är dotter till den konservative före detta guvernören i Arkansas och presidentkandidaten Mike Huckabee. https://sv.wikipedia.org/wiki/Sarah_Huckabee_Sanders

McGovern-syndromet och journaliskåren. BBC förefaller vara drabbat av samma åkomma som sedan lång tid tillbaka vidlådit etablerade svenska medier: det jag har kallat McGovern-syndromet. Det är uppkallat efter George McGovern (1922-2012), en vänsterliberal senator från delstaten South Dakota vilken nominerades som Demokratiska partiets kandidat i presidentvalet 1972 men som förlorade till den sittande presidenten Richard M. Nixon med en av de största marginalerna i USAs historia – Nixon vann med elektorsrösterna 520-17.

McGovern-syndromet innebär att det aktuella mediet undantagslöst i sin rapportering och sina analyser med alla medel backar upp den demokratiske kandidaten. I Sverige har vi kunnat notera detta fenomen åtminstone sedan Kennedy-Nixon-valet 1960 och framåt. Svenska etablissemangsmedia, enkannerligen etermedia som SVT och TV4 (där USA-korrespondenten Rolf Porseryd är ett skräckexempel), har med den drucknes envishet favoriserat alla demokratiska presidentkandidater.

Detta gäller vare sig dessa varit vinnare såsom John F. Kennedy, Lyndon B. Johnson, Jimmy Carter, Bill Clinton och Barack Obama eller förlorare såsom Hubert Humphfrey, Walter Mondale, Michael Dukakis, Al Gore, John Kerry och Hillary Clinton. De republikanska kandidaterna och presidenterna av typ Ronald Reagan och George W. Bush har analogt härmed svartmålats och demoniserats och Donald Trumps ondska känner i SVT/TV4s perspektiv som vi alla vet inga gränser. https://tommyhansson.wordpress.com/2016/07/23/mcgovern-syndromet-rolf-porseryd-till-er-tjanst/

Detta är på intet sätt någon tillfällighet. Statistik visar att den svenska journalistkåren står långt till vänster. Enligt en norsk undersökning från 2019 röstar 70,7 av de 150 journalister som svarat på enkätfrågorna om partisympatier på något av partierna Vänsterpartiet (32,0 procent), Socialdemokraterna (24,0 procent) och Miljöpartiet (14,7 procent). Inget av de övriga partierna kommer upp i tvåsiffriga procenttal – Centerpartiet får 9,3, Liberalerna 5,3, Moderaterna 4,0, Kristdemokraterna 3,3 och Sverigedemokraterna 2,7 procent. https://nyheteridag.se/undersokning-70-procent-av-svenska-journalister-har-vanstersympatier/

Nej, George McGovern valdes inte till president 1972. Till den svenska journalistkårens stora sorg.

Tidigare undersökningar som gjorts under ledning av professor Kent Asp vid Institutionen för journalistik och masskommunikation vid Göteborgs universitet har också visat att den svenska journalistkåren står påtagligt till vänster om de vanliga väljarna beträffande partisympatier. I Asps forskning tenderar dock Miljöpartiet att vara det parti som framför andra favoriseras av journalisterna. https://jmg.gu.se/digitalAssets/1284/1284227_nr38.pdf

BBC och Orwells dubbeltänk. Inte bara Donald Trump är i BBCs ögon ”very, very bad”. Detsamma gäller Storbritanniens utträde ur Europeiska unionen (EU), populärt kallat Brexit. Företagets motstånd mot Brexit poppar enligt Sedgwick upp överallt i såväl TV- som radiokanaler. När det visade sig att den brittiska ekonomin på det hela taget tycks ha gynnats av EU-utträdet har termen ”trots Brexit…” varit ymnigt förekommande.

BBC har ett särskilt gott öga till det konservativa partiet Tories´ underhusmedlem Jacob Rees-Mogg, representerande valkretsen North East Somerset, vilken inte bara är aktiv Brexit-förespråkare utan även katolik, abortkritiker och motståndare till samkönade ”äktenskap”. Följaktligen har Rees-Mogg åtskilliga gånger varit utsatt för två av de metoder som David Sedgwick i sin bok tillskriver BBC: smutskastning och felaktiga påståenden, sådant som drabbar alla som inte oförbehållsamt bekänner sig till det brittiska mediaföretagets världssyn. Dessa förklaras omväxlande vara rasister, nazister eller extremister samt lidande av ”fobier” av skilda slag – islamofobi, homofobi och allt vad det kan vara.

Samtidigt berömmer sig ”Auntie” av att vara opartisk och rättvis. Hur går detta ihop? Enligt David Sedgwick i BBC: Brainwashing Britain? ägnar sig BBC åt ett dubbeltänk (doublethink) av samma slag som det Sanningsministeriet ägnar sig åt såsom det skildras av George Orwell (Eric Blair) i dennes klassiska framtidsdystopi 1984 (1949). Sedgwick sammanfattar (sidan 151):

I am an impartial, objective journalist who nevertheless: – Missrepresents the views  which contradict the BBC worldview. – Smears entities that disagree with the BBC worldview. – Selects and edits  material specifiacally to support the BBC worldswiew. – Amplifies whatever supports BBC narratives. – Suppresses whatever contradicts BBC narratives. – Applies different standards depending on whether individuals or organisations share the BBC worldview.

Det dubbeltänkande som beskrivs av Orwell – till exempel ”krig är fred” – möjliggör för BBCs journalister att samtidigt hysa två motstridiga uppfattningar i en fråga och tro att båda är lika sanna. https://study.com/academy/lesson/doublethink-in-1984-definition-examples.html

”Quiet and safe in Malmö”… Sedgwicks bok avrundas med fyra fallstudier av vilka en har stort intresse för oss svenskar då den gäller Malmö. Under rubriken ”Quiet and safe in Malmö” tar författaren upp situationen i vår tredje största stad Malmö utifrån en kommentar som gjordes av Donald Trump i februari 2017: ”We´ve got to keep our country safe. You look at what´s happening in Germany, you look at what´s happening last night in Sweden. Sweden, who would believe this? Sweden. They took in large numbers. They´re having problems like they never thought possible.”

Uttalandet väckte bestörtning runtom i världen bland människor som inte är insatta i de problem vi svenskar upplever på daglig basis i vårt arma fosterland. Mord, dödsskjutningar, våldtäkter, kvinnomisshandel, bilbränder, bilar som kör in i folkmassor. Icke minst BBC uttryckte bestörtning: hur vågar den okunnige Trump ifrågasätta mångkulturens välsignelser? Bland de som citerades av BBC fanns förre stats- och utrikesministern Carl Bildt, som på sitt sedvanligt arroganta och snorkiga sätt frågade sig vad Trump hade ”rökt”.

BBC trodde sig veta att det varit ”tyst och säkert” i Malmö och att det inte inträffat något större terrordåd. Det var dock inte det Trump hade åsyftat – han hade, helt korrekt, hänvisat till de avsevärda problem relaterade till massinvandring och mångkulturalism som är daglig verklighet för den svenska befolkningen. I syfte att understryka att Trump var en usel lögnare sände det brittiska mediebolaget ett reportageteam till Sveriges tredje största stad, Malmö. Teamet kom, vilket måste anses vara föga sensationellt, fram till att: ”Trump´s wrong, it´s quiet and safe in Malmö.”

Donald Trump hade rätt om tillståndet i Sverige.

Påståendet stämmer dåligt eller inte alls med föreliggande statistik publicerad av bland annat Brottsförebyggande rådet (BRÅ), SVT och Sydsvenskan. Enligt denna är Malmö med sina runt 330 000 invånare den farligaste staden i den nordeuropeiska regionen. Malmö toppar listan för 2016 med ett mordindex på 3,4 per 100 000 invånare. Malmö jämförs i statistiken med Paris ((1,8), London (1,3), Köpenhamn (1,1) samt Berlin (1,0). https://www.svt.se/nyheter/lokalt/skane/malmo-har-flest-skjutningar-per-invanare

Det förefaller som om Donald Trump inte hade haft så fel ändå. Och, som så ofta tidigare, hade BBC påkommits med byxorna nere.

BBC har nyligen varslat om betydande nedskärningar. Av företagets totalt 6000 tjänster har det aviserats att 520 skall bort. Därtill kommer ytterligare hundratals nedskärningar regionalt och vad avser Skottland, Wales och Nordirland. Huruvida detta kommer att dämpa BBCs vänstervridning må dock vara osagt.

Slutligen vill jag inte undanhålla för mina läsare att jag i egenskap av gruppledare för SD Södertälje intervjuades av BBC World´s stringer Malcom Brabant, stationerad i Köpenhamn, som ett kort inslag i ett program om den syriska flyktinginvasionen i Södertälje 2014. Om flera av BBCs medarbetare vore lika proffsiga och sakliga som Malcolm skulle företaget ha betydligt färre problem. https://www.bbc.com/news/av/world-europe-25805342/syria-crisis-influx-of-refugees-into-swedish-town

Mitt Romney – en republikansk Judas?

Senator Mitt Romney röstade för en fällande dom mot president Trump på en av åtalspunkterna.

Av det republikanska partiets (Grand Old Party, GOP) 53 representanter i Förenta staternas senat var Mitt Romney ensam om att i den nyligen avslutade riksrättsprocessen mot president Donald Trump rösta för en fällande dom. Romney ville fälla sin partikollega  på en av de två åtalspunkterna, den om maktmissbruk. Däremot ville han se ett frikännande på den andra punkten om obstruerande av kongressen. https://www.deseret.com/indepth/2020/2/5/21123629/mitt-romney-impeachment-vote-convict-president-donald-trump-utah-senator-abuse-of-power

I sin förklaring till varför han agerade som han gjorde hävdade Romney att det var hans livs svåraste beslut. Han hänvisade vidare upprepade gånger till sin religiösa tro som en motiverande faktor. Mitt Romney kommer från en släkt som tillhört Jesu Kristi kyrka av sista dagars heliga (mormonerna) sedan flera generationer. Donald Trump har ifrågasatt Romneys religiositet och menat att han använder den som en ”krycka”. https://www.deseret.com/utah/2020/2/6/21126601/trump-mitt-romney-mormon-impeachment-acquit-convict-religion-mike-lee

Juristen, affärsmannen och numera politikern Willard Mitt Romney föddes den 12 mars 1947 i Detroit i Michigan, där hans far George Romney var guvernör 1963-69. Under åren 1969-73 var denne bostadsminister i Richard Nixons administration. Romney den äldre, som var född i en mormonkoloni i Chihuahua i Mexiko 1907, deltog i primvärvalen till den republikanska presidentnomineringen 1968. https://sv.wikipedia.org/wiki/Mitt_Romney

I likhet med fadern gjorde Mitt Romney efter akademiska examina inom juridik och ekonomi först en karriär som framgångsrik affärsman innan han gav sig politiken i våld. Han uppmärksammades internationellt sedan han fått uppdraget att rädda Salt Lakes Citys förberedelser inför de vinterolympiska spelen 2002 – med Romney vid rodret i organisationskommittén kunde spelen gå med vinst.

2003-07 var Romney guvernör i Massachusetts och försökte året därpå bli nominerad som republikansk kandidat till presidentposten i USA; budet gick istället till senator John McCain, som dock förlorade valet till demokraten Barack Obama. 2012 lyckades Romney verkligen bli republikansk presidentkandidat men var chanslös mot Obama, som blev återvald. Den sistnämnde erhöll 51 procent och rösterna, men räknad i elektorsröster var Obamas seger desto större: 332 mot 206.

Mitt Romney är senator för delstaten Utah sedan januari 2018 efter att ha klart besegrat demokraten Jenny Wilson i valet. Såväl president Donald Trump som den förre presidenten George W. Bush stödde Romney i dennes valkampanj.

Mitt Romney tillsammans med Donald Trump och Reince Priebus på restaurang Jean Georges den 29 november 2016.

Mitt Romney tackade alltså för Trumps stöd med att vilja fälla presidenten i riksrättsprocessen. Annat ljud i skällan hade det varit något år tidigare, då Romney var påtagligt angelägen om att hålla sig väl med den till president utsedde Trump med det bakomliggande syftet att bli dennes utrikesminister. Romney deklarerade då att Trump företrädde ”ett budskap av inkluderande och att föra folk samman”.

Sedan Romney, Donald Trump och GOPs dåvarande ordförande Reince Priebus – som utsågs till Trumps förste stabschef – ätit en angenäm middag på restaurang Jean Georges i ett Trump-ägt hotell på Manhattan i New York visste Romney inte till sig av förtjusning: ”Jag hade en härlig kväll med den presidentvalde Trump. Vi hade ännu en diskussion om världens affärer och dessa diskussioner som jag haft med honom har varit upplysande, intressanta och engagerande. Jag har uppskattat detta väldigt, väldigt mycket.” https://www.reuters.com/article/us-usa-trump-romney/romney-potential-u-s-secretary-of-state-hails-trump-after-dinner-idUSKBN13P0A7

Romneys lismande gav dock inte avsett resultat, ty Trump utsåg sedan han flyttat in i Vita huset affärsmannen Rex Tillerson till sin utrikesminister. Denne avskedades efter bara drygt ett år på sin post och efterträddes av Mike Pompeo, som blev utrikesminister efter att ha varit chef för säkerhetsorganet Central Intelligence Agency (CIA).

Det var helt väntat att Trump-administrationen skulle attackera Mitt Romney efter det som uppevdes som ett svek av stora mått. I en kort video brännmärks Utah-senatorn av den kvinnliga speakerrösten som ”slick, slippery, stealthy” (smart, hal, lömsk). Romney framställs som en republikan endast till namnet som på ett försåtligt sätt sökt bli medlem av Trump-administrationen.

https://conservativedailypost.com/trump-video-destroys-slick-slippery-stealthy-romney/?utm_source=Email&utm_medium=PostUp&utm_campaign=CDP%20Newsletter%20RSS%20-%20Engaged&fbclid=IwAR0CyYlLFFPSfTlwAeRuspv7L93-f3V2o8y_wEH075_eyUhciW1Kb-jIXBM

Trumps och det republikanska partiets upprördhet över Mitt Romneys agerande är förståelig, särskilt i beaktande av Romneys tidigare lovord över Trump och dennes politik och närmast krampaktiga strävan att bli utsedd till utrikesminister. En mer distanserad iakttagare skulle kanske nå slutsatsen att Romney i stället visat prov på mod och civilkurage – han måste trots allt räkna med att nu vara persona non grata i de flesta republikanska sammanhang.

Det sanningsenliga svaret på frågan om Mitt Romney är Judas eller en berömvärd sanningssägare ligger förmodligen någonstans mitt emellan dessa båda alternativ.

Vänsterpastorn Al Sharpton varnar demokraterna för Trump-hatet – praktfiasko väntar

Donald Trump och Al Sharpton på samma bild innan Trump blev president.

Det Demokratiska partiets besatthet i att försöka få den republikanske presidenten Donald Trump avsatt genom ett riksrättsförfarande kan visa sig vara en katastrofal strategi. Det inser nu också somliga demokratiska aktörer. En av dessa är baptistpastorn Al (Alfred) Sharpton.

Sharpton har under en följd av år tillhört demokraternas mer uppmärksammade politiker. Född i Brooklyn i New York 1954 har han gjort sig känd som en radikal röst vilken framförallt excellerat i en ettrigt rasrelaterad demagogi. 2004 kandiderade han i demokraternas primärval för att försöka bli nominerad som partiets presidentkandidat, men budet gick i stället till senator John Kerry som förlorade stort i valet till den sittande presidenten George W. Bush. Sharpton fick en förfrågan från sitt parti om att ställa upp även 2008 men tackade då nej.

I ett framträdande i TV-kanalen MSNBCs morgonprogram Morning Joe nyligen varnade Sharpton det Demokratiska partiet för att bli helt absorberade i sin strävan efter att få bort Trump, eller åtminstone hindra att han blir återvald i presidentvalet i november 2020. ”Right now we cannot say with any comfort that Donald Trump will not be reelected”, konstaterade Al Sharpton. https://americantruthtoday.com/left-news/2019/12/28/al-sharpton-warns-dems-about-dangerous-obsession-with-impeachment/?utm_source=sprklst&utm_campaign=allamerican-sharpton-12_28-pm

Sharpton har naturligtvis helt rätt. I en situation där demokraterna tycks vara beredda att tillgripa vilka metoder som helst i syfte att fälla Trump – representanthusets demokratiska talman Nancy Pelosi fortsätter exempelvis strula med att vägra överlämna riksrättsartiklarna till den av demokraterna dominerade senaten – är det mycket som tyder på de är på väg mot ett praktfullt fiasko.

Al Sharpton manade istället sina partikamrater att ägna sig åt ”köksbordsfrågor”: ”The election is about me, my house, food on my table, my kid´s tuition. If they can´t address that, they´re going to miss everybody.”

Särskilt som Trumps popularitetssiffror, trots maximal mediaexponering för den förestående riksrätten, inte visar några tecken på att sjunka. Och varför skulle de göra det? Trump fick nyligen med bred marginal igenom sitt nya frihandelsavtal som skall ersätta det hårt kritiserade NAFTA. Och hans arbetsmarknadspolitik har gjort att fler amerikaner än på mycket länge har jobb.

Wheeler dealers: Joe Biden och hans son Hunter.

Allt fler börjar i själva verket luta åt att Trump kommer att vinna presidentvalet om knappt ett år. Ty mitt i all cirkus kring riksrättsförfarandet strömmar bidragen in till Grand Old Party (republikanerna) i en aldrig tidigare skådad omfattning. Vänstern i allmänhet och demokraterna i synnerhet vägrar inse att riksrätten faktiskt gynnar Trump och republikanerna. https://samtiden.nu/2019/12/allt-fler-raknar-med-att-trump-vinner-omval-2020/?fbclid=IwAR3ZwAexFU9gMJqEwLLrnfOQN1cCN9w1r_aZvxronsbRLSne0Fp8m9Cx7s4

Återstår att se om det Demokratiska partiet är berett att lyssna till vad erfarna partikamrater som Al Sharpton, vilken sannerligen inte kan anklagas för högeravvikelser, har att säga eller om de fortsätter att bita sig fast i sitt omedgörliga Trump-hat. Jag tillåter mig tvivla.

Något som är minst sagt ironiskt är att när USAs president ställs inför riksrätt för korruption och massmissbruk så sker det på grund av att Trump, i form av sina omdiskuterade kontakter med Ukraina och dess president Volodymyr Zelenskij, gjorde en ansträngning att få utrett om förre vicepresidenten Joe Biden och dennes son, den 49-årige Hunter Biden, gjort sig skyldiga till precis detta.

Hunter Biden hade 2014-19 en välavlönad post som styrelseledamot i Ukrainas största företag för gasproduktion, Burisma Holdings, utan att ha några som helst kvalifikationer för uppdraget. Fadern skall enligt uppgift genom sitt inflytande ha fått en ukrainsk åklagare sparkad när denne ville undersöka turerna kring den yngre Bidens tillsättning. https://www.businessinsider.com/hunter-biden-life-scandals-ukraine-involvement-with-trump-giuliani-2019-9?r=US&IR=T

”Jag har agerat omdömeslöst, men har inte gjort något fel alls”, lyder Hunters något paradoxala bortförklaring. Hunter Bidens leverne är kantat av skandaler. Nyligen har det så kommit i dagen att han, samtidigt som han dejtat sin framlidne broder Beaus änka, fått barn med en annan kvinna.

Hunter Biden har dock fått konkurrens när det gäller skumraskerier av Paul Pelosi, Jr., 50, son till det amerikanska representanthusets Trump-hatande talman Nancy Pelosi. Kort tid efter det att Nancy Pelosi utsetts till representanthusets talman 2007 erhöll sonen Paul en lukrativ tjänst som vicepresident för strategisk planering vid företaget InfoUSA med en lön på 180 000 US dollar per år.

Paul Pelosi, Jr. fick 180 000 US dollar per år för en tjänst han saknade kvalifikationer för.

Samtidigt som Paul Pelosi, Jr. axlade sin sannolikt inte alltför betungande tjänst hos InfoUSA fortsatte han sitt heltidsjobb vid ett företag i Kalifornien. 2017 genomförde han för övrigt en resa till Ukraina. https://americantruthtoday.com/left-news/2019/12/30/revealed-nancy-pelosi-s-son-paul-pelosi-jr-was-given-lucrative-180-000-a-year-position-with-infousa-weeks-after-his-mother-became-speaker-despite-having-no-experience/

Senaten har en betryggande republikansk majoritet varför en fällande riksrättsdom mot Donald Trump ter sig högst osannolik. Det har spekulerats i hur många av Trumps partikamrater som skulle vara beredda att fälla Trump. Frågan är dock om det inte är betydligt mer relevant att fråga sig hur många demokrater som kan tänkas fria honom. 

Om Trump klarar sig utan att avsättas ter sig det troliga motståndet vid presidentvalet i höst inte alltför imponerande. Trump kommer då visserligen att vara 74 år och alltså långt ifrån någon ungdom. Ibland klantar han till det med impulsiva och illa genomtänkta tweets. De båda kandidater som i nuläget anses lägga bäst till för att utmana honom är dock ännu äldre och som jag ser det betydligt mer tveksamma som kandidater än Donald Trump..

Senator Bernie Sanders fyller under 2020 79 år, har haft hjärtproblem och står långt ut på vänsterkanten i det Demokratiska partiet samt är utpräglat Israel-fientlig. Senator Joe Biden, Barack Obamas vicepresident under två perioder, är 78 och handikappas av anklagelser om korruption och upprepade felsägningar och andra klavertramp. Båda borde av allt att döma ha gjort sitt inom amerikansk politik.

 

Riksrättsåtalet: demokraterna skjuter sig själva i foten med sitt Trump-hat

Donald Trump: ”En sorglig dag för USA.”

Det har väl inte undgått någon att en majoritet av det amerikanska representanthuset röstat för att ställa den republikanske presidenten Donald J. Trump inför riksrätt. Röstningen följde i stort partilinjerna, där dock två demokrater röstade mot riksrätt. Rättegången kommer att inledas i senaten i januari. https://www.telegraph.co.uk/news/2019/12/19/next-impeachment-senate-decide-removing-donald-trump-january/

Riksrättsförhandlingarna kommer att ledas av Högsta domstolens chefsdomare, John Roberts, som utsågs till sitt ämbete av president George W. Bush. Medan det blott krävs enkel majoritet i representanthuset för att ställa någon inför riksrätt, fordras det två tredjedels majoritet i senaten för att döma och avsätta den åtalade.

Det innebär att 67 av senatens 100 ledamöter måste rösta för att president Trump skall avsättas. Emedan endast 47 av senatorerna är demokrater behöver 20 republikaner rösta för att avsätta presidenten. Var och en med någorlunda normal fattningsförmåga inser att detta inte kommer att ske. Det inser naturligtvis även företrädarna för det Demokratiska partiet, men det spelar ingen roll – det enda dessa är intresserade av är att djävlas så mycket som möjligt med Trump, som de hatar bortom all besinning, inför presidentvalet i november 2020.

Bland de senatorer vilka det i egenskap av jury åligger att fria eller fälla Trump märks fem vilka alla jagar det Demokratiska partiets nominering inför valet om knappt ett år: Bernie Sanders, Elizabeth Warren, Amy Klobuchar, Cory Booker och Michael Bennet.

Trump ställs officiellt inför riksrätt för vad som påstås vara ”maktmissbruk” för att i ett telefonsamtal med Ukrainas president Volodymyr Zelenskij ha bett denne se till, att en utredning skulle startas angående korruption som USAs förre vicepresident Joe Biden och dennes son Hunter Biden eventuellt kan ha gjort sig skyldiga till under affärsverksamhet i Ukraina. Trump skulle även, om en sådan utredning inte skedde, ha hotat hålla inne med förmåner Ukraina eljest skulle komma i åtnjutande av.

Det hela är dock väldigt luddigt. Zelenskij tycks inte ha visat något större intresse för att tillmötesgå sin amerikanske kollega, och inga verkliga försök har gjorts från Vita husets sida för att klämma åt Ukraina. Det hela rann helt enkelt ut i sanden, och det vet demokraterna. Trumps verkliga brott i deras ögon är att ha dragit ner brallorna på vänstern och dess politiska korrekthet och dessutom fått snurr på USAs ekonomi och minskat arbetslösheten efter den misslyckade Obama-administrationen.

Bill Riley-Smith, USA-korrespondent för brittiska Telegraph, framhåller den 19 december: ”But Mr Trump has one advantage – it is the Republicans who hold the majority in the Senate and so call the shots providing their senators go along with the party leadership.”

Så här långt har mig veterligen ingen republikansk senator sagt sig vilja avsätta Trump. Rättegången startar i januari och kan pågå allt från två veckor till ett par månader. Republikanernas majoritetsledare i senaten, Mitch McConnell, sägs vilja ha en kort rättegång på två veckor utan att några vittnen kallas. Den amerikanska opinionen kan sägas vara delad: ungefär lika många är för respektive emot riksrätt för Trump. Bland de republikanska väljarna är dock en stor majoritet upprörda över beslutet.

Bill Clinton: ”I did not have sexual relations with that woman, Ms. Lewinsky.”

Donald Trump blir den tredje amerikanske president att genomgå ett riksrättsförförande. https://www.svt.se/nyheter/utrikes/har-ar-presidenterna-som-stallts-infor-riksratt

Först ut var Andrew Johnson (president 1865-69), vilken i sin egenskap av vicepresident hade efterträtt den mördade Abraham Lincoln. Johnson var demokrat men hade ändå utsetts till vicepresident av republikanen Lincoln. Johnson åtalades av den övervägande republikanska kongressen för att ha brutit mot en nystiftad lag, då han avskedade krigsministern Edwin Stanton. Efter tio veckors förhandlingar i senaten undgick Johnson att avsättas med en enda rösts marginal. Han blev emellertid inte nominerad som demokratisk presidentkandidat i valet 1870.

Det dröjde sedan över ett sekel innan demokraten Bill Clinton ställdes inför riksrätt 1998 sedan han avslöjats ha ljugit under ed. Tillfrågad om sin relation med den unga Vita hus-praktikanten Monica Lewinsky svarade Clinton med ett yttrande som blivit episkt: ”I did not have sexual relations with that woman, Ms. Lewinsky.” Vilket alltså var en blatant lögn. https://www.youtube.com/watch?v=PrpYaaWyWhs

Varken Johnson eller Clinton medverkade personligen vid rättegångarna och det väntas inte heller Trump göra.

Demokraterna var snabbt ute med att, redan före presidentvalet 2016, leda i bevis att Donald Trumps valkampanj olagligen tagit emot understöd från Ryssland.Till den ändan anlitades den Obama-kontrollerade federala polisen FBI under ledning av James Comey att genomföra avlyssningar riktade mot Trump-medarbetare.

Trump hudflängdes av den vänsterliberala pressen och demokratiska politiker när han 2017 avskedade Comey, men det står nu klart att Trump gjorde rätt: det har visats att FBI med Comey som högst ansvarig bröt mot lagen 17 gånger när man avlyssnade Trumps kampanjmedarbetare utan att hitta några bevis för otillbörlig rysk hjälp..

Trump hade rätt: FBI-chefen bröt mot lagen

President Trump har kommenterat representanthusets beslut att inleda riksrättsförhandlingar mot honom med att bland annat hävda att demokraterna ”förklarat krig mot den amerikanska demokratin” och att det är ”en sorglig dag för USA”: ”Om man inte har gjort något fel och sedan ställs inför riksrätt, då är det något för historieböckerna.” https://www.vt.se/nyheter/trump-hojer-blicken-efter-riksrattsbeslut-om6434395.aspx

Donald Trump och Benjamin Netanyahu står varandra nära.

Den kände amerikanske juristen Alan M. Dershowitz – som Trump-administrationen överväger att anlita för riksrättsförfarandet – menar att såväl Trump som Israels premiärminister Benjamin Netanyahu utreds för handlingar som enligt lagstiftningen inte är uttalat kriminella. Trump, som måste anses vara USAs mest pro-israeliske president någonsin efter att ha beslutat flytta USAs ambassad från Tel Aviv till Jerusalem,  och Netanyahu står för övrigt varandra nära på ett personligt plan. https://sv.gatestoneinstitute.org/15275/trump-netanyahu-pahittade-brott

Demokraternas förhoppningar är att, även om presidenten inte blir fälld, vingklippa honom inför valet 2020. Det är dock betydligt mer sannolikt att man skjuter sig själva i foten med sitt hat. Ett troligt scenario är att Trumps popularitet – som legat stadigt på något över 40 procent genom all uppståndelse kring riksrätten – kommer att öka och att han därmed kan ro hem en jordskredsseger över den demokratiska kandidaten, vilken denna än blir.

Om Donald Trump mot all förmodan skulle fällas och tvingas avgå som ett resultat av riksrättsförhandlingarna tar vicepresidenten Mike Pence över hans ämbete.

 

 

 

Michelle Obama och George W. Bush – en oväntad vänskap

George W. Bush och Michelle Obama har setts tillsammans vid flerfaldiga tillfällen.

Under en intervju i NBCs The Today Show, USAs äldsta och i särklass mest sedda morgonprogram i TV, sade den före detta första damen Michelle Obama till intervjuaren Jenna Bush Hager att Obama och den förre presidenten George W. Bush har mycket gemensamt.

”Our values are the same”, framhöll Michelle Obama. ”We disagree on policy but we don´t disagree on humanity. We don´t disagree on love and compassion. I think that´s true for all of us.” https://eu.usatoday.com/story/entertainment/celebrities/2019/12/11/michelle-obama-defends-friendship-george-w-bush/4402339002/

Den tidigare presidenthustrun har ungefär samma inställning till USAs 43e president som den lesbiska TV-personligheten och skådespelerskan Ellen DeGeners som, efter att ha setts sitta jämte Bush den yngre på ett sportevenemang i oktober, menade: ”I´m friends with George Bush. I´m friends with a lot of people who don´t share the same beliefs that I have.”

DeGeneres fick utstå en hel del kritik från politiskt korrekta Hollywood-typer efter att ha fotograferats tillsammans med George W. Bush på läktaren till en match i amerikansk fotboll mellan Dallas Cowboys och Green Bay Packers i Dallas men försvarades av Michelle Obama och för övrigt också av pop- och gayikonen Elton John. https://edition.cnn.com/2019/10/14/entertainment/elton-john-ellen-degeneres-bush/index.html

George Walker Bush föddes 1946 och var Förenta staternas 43e president 2001-09. Hann vann det rekordjämna presidentvalet mot Al Gore i november 2000 efter beslut i Högsta domstolen och förhindrade därmed att USA fick en verklighetsfrämmande klimatalarmist som president. Desto klarare var Bushs seger mot John Kerry 2004. https://sv.wikipedia.org/wiki/Presidentvalet_i_USA_2004

George W. Bush och Ellen DeGeneres på fotbollsläktaren.

De av al-Qaida-ledaren Usama bin Ladin orkestrerade terrorattackerna mot USA den 11 september 2001 kom att definiera George W. Bushs presidentskap. Bush startade krig mot Afghanistan och Irak i syfte att komma till rätta med den islamistiska terrorismen men kan inte sägas ha lyckats över hövan med sin föresats. När han lämnade Vita huset för att ge plats åt Barack Obama var han en av USAs mest impopulära presidenter någonsin.

Som expresident har Bush den yngres popularitet emellertid ökat väsentligt. Han har bland annat gjort sig känd som en icke oäven porträttmålare. https://editions.lib.umn.edu/panorama/article/amateurism-introduction/george-w-bush/

Michelle Obama, född 1964, är advokat och sedan 1992 gift med mannen som blev USAs 44e president. I intervjun med Jenna Bush Hager, en av George W. Bushs tvillingdöttrar, framhöll hon bland annat om sin något oväntade vänskap med Bush: ”I had the opportunity to sit next to your father at funerals – the highs and lows. We shared stories about our kids and about our parents.”

I ett uttalande 2018 citerades Michelle Obama på följande sätt om sin vänskap med makens företrädare som president:

He is my partner in crime att every major thing where all the former gather. So we´re together all the time, and I love him to death. He´s a wonderful man, he´s a funny man.

Det har spekulerats i att Michelle Obama skulle ha goda chanser att vinna det Demokratiska partiets nominering för presidentvalet om knappt ett år. Hon har själv förnekat att hon hyser sådana planer, men det finns bedömare – som exempelvis den ansedde Tucker Carlson – som inte utesluter en sådan möjlighet. https://www.newsweek.com/tucker-carlson-predicts-michelle-obama-could-2020-dem-nominee-says-thats-likely-why-barack-1474039

Kommer Michelle Obama att kunna bli demokraternas presidentkandidat 2020?

Carlson menar att det faktum att Barack Obama vägrat ge sitt stöd till sin vicepresident Joe Bidens kandidatur – och faktiskt uppmanade honom att inte kandidera – kan tyda på att han vill underlätta för hustrun att kandidera.

Om hon mot förmodan gör det och ställs mot den sittande presidenten Donald J. Trump 2020 kan vi nog känna oss tämligen säkra på att vännen George W. Bush, som inte är någon Trump-anhängare, skulle stödja hennes kandidatur.

Fotnot: George H. W. Bush (1989-93) och George W. Bush (2001-09) är den andra av två konstellationer far-son i Vita huset. Den första var John Adams (1797-1801) och John Quincy Adams (1825-29).

 

 

Ett misstag av Trump att dumpa NSC-chefen John Bolton – men Iran applåderar

John Bolton hyllades vid sin avgång som en hjälte av Republican Jewish Coalition.

Den 10 september deklarerade USAs president Donald J. Trump på Twitter att han hade avskedat sin nationelle säkerhetsrådgivare, John Bolton, på grund av allvarliga meningsskiljaktigheter om den amerikanska utrikespolitiken, främst i Iran-frågan. 20 minuter senare twittrade Bolton att han inte alls fått sparken utan avgått självmant. Oavsett hur det nu var försvinner med Bolton en regeringsmedlem som hade kunnat dämpa Trumps isolationistiska tendenser. https://www.aljazeera.com/news/2019/09/bolton-fired-disagreeing-trump-iran-report-190912080326471.html

Den 70-årige John Bolton var bland mycket annat en varm Israel-vän. Det är därför inte konstigt att Moshe Ya´ alon, som var Israels försvarsminister 2013-16, uttryckt som sin mening att Boltons avgång som chef för USAs National Security Council (NSC), är ”dåliga nyheter för Israel”. I likhet med Bolton förordar Ya´alon en tuff attityd mot Mellanöstern-regionens skurkstat nummer 1, mullornas Iran. Det är betecknande att Trump kort tid efter Boltons avgång förklarade sig villig att villkorslöst träffa den iranske presidenten Hassan Rouhani. https://www.timesofisrael.com/what-does-john-boltons-departure-mean-for-israel/

John Bolton var huvudarkitekt bakom handelsmötet i Bahrain i juni i år syftande till att belysa den ekonomiska delen av möjligheterna att få ett slut på konflikten mellan Israel och de palestinaarabiska enheterna. Bolton var starkt kritisk till att de senare bojkottade mötet på grund av USAs roll; dock deltog på privat basis en grupp palestinaarabiska affärsmän i mötet.

Innan John Bolton i april 2018 utsågs till NSC-chef uttryckte han sitt helhjärtade stöd för Trump-administrationens beslut att erkänna Israels huvudstad Jerusalem som just huvudstad och flyttningen av den amerikanska ambassaden från Tel Aviv till Jerusalem. Vid sin hastiga avgång hyllades Bolton av Republican Jewish Coalition (RJC) och andra judiska organisationer i USA för sina insatser.

Matt Brooks, executive director för RJC, twittrade följande: ”Ambassador Bolton, thank you for your longstanding friendship, moral clarity and passionate defense of America and our allies, especially Israel.”

John Robert Bolton föddes i Baltimore i den amerikanska delstaten Maryland den 20 november 1948. Hans far var brandman och ett föredöme för sonen John med sin pliktkänsla. Boltons förakt för den etablerade eliten växte under hans tid som juridikstudent vid Yale-universiteten. Han var vid denna studentvänsterns förlovade tid något så exotiskt som en konservativ försvarare av USAs engagemang i Vietnam och Indokina. Bolton kom dock aldrig att tjänstgöra i Vietnam utan nöjde sig med att, i likhet med den senare presidenten George W. Bush, ansluta sig till Nationalgardet. https://en.wikipedia.org/wiki/John_R._Bolton

Under sin tid som Yale-student hann John Bolton med att under sommaren 1972 vara praktikant hos vicepresident Spiro Agnew. Efter sin examen 1974 anslöt sig Bolton till advokatfirman Covington & Burling i Washington, D. C. där han hade sin arbetsplats 1974-81 samt 1983-85. 1993-99 var han partner hos Lerner, Reed, Bolton & McManus. Han hade vidare en rad befattningar inom såväl Reagan- som Bush-administrationerna och var skyddsling till den konservative senatorn Jesse Helms (1921-2008) från North Carolina. https://en.wikipedia.org/wiki/Jesse_Helms

Sommaren 1972 praktiserade John Bolton hos vicepresident Spiro Agnew.

2001-05 var Bolton Under Secretary of State for Arms Control and International Security innan han av president George W. Bush utsågs till USAs FN-ambassadör som efterträdare till Anne Patterson. Att den utrikespolitiske ”höken” John Bolton var ett kontroversiellt val framgår av att Bush utnämnde honom under en period då kongressen hade uppehåll och det inte var möjligt för senaten att underkänna hans kandidatur. När sedan demokraterna segrade i mellanårsvalet till kongressen 2006 avsattes Bolton och avgick formellt den 31 december 2006.

Efter sin tid som FN-ambassadör kom Bolton bland annat att fungera som kommentator i den konservativt betonade Fox News Channel. Han var också utrikespolitisk rådgivare åt senator Mitt Romney då denne 2012 var republikanernas kandidat i ett val som vanns av demokraternas Barack Obama. Innan Bolton av Donald Trump utnämndes till nationell säkerhetsrådgivare var han bland annat 2013-18 ordförande i den konservativa och islamkritiska tankesmedjan Gatestone Institute. https://en.wikipedia.org/wiki/Gatestone_Institute

John Bolton har med rätta kallats såväl konservativ som en utrikespolitisk hök som menar att Förenta staterna bör ha en aktiv roll på den globala arenan och gripa in militärt där så kan anses befogat. Däremot förnekar han att han skulle vara neokonservativ, vilket ofta påstås. Såvitt jag kan se har han alldeles rätt i det.

Den neokonservativa ideologiska inriktningen har sitt ursprung i 1960-talets USA, då en rad tidigare vänsterinriktade ”hökar” bröt med det demokratiska partiet på grund av vad de uppfattade som dettas växande pacifism och i stället blev konservativa republikaner. Då John Bolton aldrig varit vare sig demokrat eller vänsterinriktad stämmer han inte in på definitionen av vad en neoconservative är. https://en.wikipedia.org/wiki/Neoconservatism

Orsaken till att Trump 2018 utsåg John Bolton att efterträda NSC-chefen H. R. McMaster var enligt uppgift att han sett och hört Bolton som kommentator på Fox News och låtit sig vederbörligen imponeras, låt vara att Trump skall ha irriterat sig på Boltons karaktäristiskt buskiga mustasch. Följaktligen togs Bolton med på Trump-skutan trots att det fanns klara ideologiska och filosofiska skiljelinjer mellan de båda männen.

Trump kan knappast ha varit omedveten om att Bolton under flera decennier upprepade gånger pläderat för att USA skulle ingripa militärt på olika håll i världen såsom i Irak 2003. Bolton har städse förordat en mer offensiv amerikansk hållning i exempelvis Iran, Nordkorea, Libyen och Syrien under det att Trump velat trappa ner USAs internationella åtaganden också i områden och länder där amerikanerna har en lång tradition av engagemang av typ Europa och Korea.

När det gäller Korea har Bolton citerats på följande sätt: ”It´s important to stand behind our South Korean allies, but if we pay heed to the lesson of history, talking to North Korea would be fruitless.” Det kan råda liten tvekan om att Bolton här har alldeles rätt – Nordkorea har alltid varvat en försonlig attityd med krigiska tongångar och upprepade gånger lurat skjortan av naiva amerikanska och sydkoreanska statsmän som Jimmy Carter och Kim Dae-jung. Det finns en viss risk att Donald Trump utan Bolton som rådgivare kommer att sälla sig till denna skara.

John Bolton sammanträffade  med Mongoliets president Khaltmaagiin Battulga i Ulaanbaatar den 1 juli 2019.

I början av sin ämbetstid använde Trump ofta hårda ord mot ”raketmannen” Kim Jong-un i Nordkorea och underströk att han hade en mycket större kärnvapenknapp än denne. Efter hand har han blivit mer försonlig och skrev historia då han tog en promenad tillsammans med den nordkoreanske diktatorn i den demilitariserade zonen mellan Nord- och Sydkorea den 30 juni i år. Samtidigt var Bolton på diplomatiskt uppdrag i Mongoliet  – en inte fullt lika uppmärksammad internationell händelse. https://www.straitstimes.com/asia/east-asia/trump-proposed-dmz-meeting-in-letter-to-north-koreas-kim-jong-un-before-visit-asahi

Ytterligare en central utrikespolitisk fråga där Bolton och Trump har haft divergerande synsätt är Ryssland. Bolton, som är skarpt kritisk till Rysslands president  Vladimir Putin, menade att de ryska försöken att påverka den amerikanska inrikespolitiken i samband med det senaste presidentvalet varit liktydiga med ”an act of war”. Han var också en betydelsefull aktör bakom den amerikanska administrationens beslut att säga upp 1987 års avtal med det dåvarande Sovjetunionen om begränsning av nukleära medeldistansrobotar.

Andra särskiljande frågor har varit Afghanistan, där Bolton varit emot förhandlingar med talibanerna; Venezuela, där Bolton till skillnad från Trump velat störta den socialistiske diktatorn Nicolas Maduro; Iran där Trump tycks ha mjuknat avsevärt vilket som framgått ovan märkbart oroar Israel. Bolton har vidare aldrig varit någon större vän av FN: i ett uttalande 1994, långt innan han blev FN-ambassadör, menade Bolton att om FN-skrapan i New York skulle mista tio våningar skulle det inte göra ”a bit of difference”.

Donald Trump var redan när han välkomnade John Bolton i sin administration väl medveten om att det fanns tydliga skillnader mellan Boltons och presidentens och Trump-gängets synsätt i olika frågor. I maj i år pekade Trump i ett uttalande på dessa skillnader men sade samtidigt att detta var OK och att de balanserade varandra. Till slut blev dock olikheterna uppenbarligen för många och stora, enkannerligen när det gäller Iran, och Bolton utestängdes från viktiga möten inom administrationen innan han slutligen tvingades bort. Det återstår att se vem som blir Boltons efterträdare. https://www.malaymail.com/news/world/2019/09/11/john-bolton-warrior-in-white-house-goes-out-swinging/1789283

Till slut skar det sig mellan Trump och Bolton.

Jag har alltid uppskattat John Boltons offensivt utrikespolitiska hållning och tror att det var ett misstag av Trump, som jag likaledes uppskattar, att dumpa honom. Risken är nu att Trump kommer att omge sig med idel ja-sägande nickedockor som inte har kraft eller vilja att informera honom om när han är på väg att fatta mindre lyckade eller rentav katastrofala beslut. Verkligt illavarslande är att Iran applåderat Boltons avgång. https://www.youtube.com/watch?v=3JVggumOoFk

 

 

 

 

De vänsterextrema våldsverkarna hotar vårt samhälle!

Vänsterextremisten Hannes Westberg: från gatsten till explosivt material.

Under de så kallade Göteborgs-kravallerna i samband med EU-toppmötet i Göteborg i juni 2001 – som även USAs president George W. Bush deltog i – sköts den vänsterextremistiske våldsverkaren Hannes Westberg i magen av utkommenderad polis. Han överlevde och dömdes senare till fängelse för våldsamt upplopp för sin delaktighet i kravallerna.

I en intervju med SVT Nyheter tio år efter händelserna i Göteborg säger Westberg att han endast ångrar att han blev skjuten. Däremot säger han sig till ”hundra procent” stå för vad han gjorde. På frågan om han ångrar att han kastade gatsten mot polisen blir svaret: ”Nej, absolut inte.” https://www.svt.se/nyheter/granskning/ug/hannes-westberg-jag-angrar-bara-att-jag-blev-skjuten

Hannes Westberg har under årens lopp vid flera tillfällen dömts för narkotikabrott. För tillfället är han enligt uppgift föremål för utredning rörande misstanke om nya narkotikabrott i form av innehav av 600 gram cannabis samt 170 gram amfetamin. Värdet på gatan för dessa kvantiteter illegala droger beräknas sammantaget vara cirka 100 000 kronor.

I måndags greps den numera 37-årige Hannes Westberg misstänkt för förberedelse till allmänfarlig ödeläggelse. Bakgrunden är att polisen efter en längre tids spaning vid tillslag mot två adresser i Göteborg – i Landala respektive på Smålandsgatan – hittade föremål som misstänkts vara av explosiv art. Det förefaller med andra ord som om den autonome ”hjälten” Hannes Westberg har övergått från att kasta gatsten till att (vilja) kasta bomber.

http://projektsanning.com/2019/09/11/vansterextremism-sprangmedel-hittade-i-landala-och-goteborg-med-kopplingar-till-det-fina-valdet/

Vänsterextremisten Jonas Linde: dömd för grovt vapenbrott.

Erik Nord, polischef för området Storgöteborg, säger i ett uttalande att han i nuläget inte vill spekulera alltför mycket om bakgrunden till fyndet. Dock tillägger han: ”Men min spontana teori är inte att det handlar om politiskt motiv i det här fallet.” Frågan är vad det istället skulle handla om när en beryktad vänsterextremist med brottsligt förflutet påkoms med att inneha explosivt material.

SÄPO-chefen Klas Friberg varnade relativt nyligen för det hot han menade att ”högerextremismen” utgjorde mot vårt demokratiska samhälle. Det kan enligt min mening antas att Fribergs analys var ett beställningsarbete från den rödgröna regeringen i dess strävan att förbjuda vad man kallar ”rasistiska” organisationer. Sanningen är ju att den vänsterextrema sfären, icke minst i form av de ”autonoma”, torde vara minst lika farlig som den ”högerextrema”.

I juli dömdes exempelvis den förre deltidssoldaten, den 32-årige vänsterextremisten Jonas Linde, till fem års fängelse för grovt vapenbrott. Linde hade i en container i Taberg utanför Jönköping förvarat sex kraftfulla automatvapen sönderplockade i delar. Hovrätten i Jönköping mildrade sedan straffet till fyra år. https://tommyhansson.wordpress.com/2019/08/23/sapo-chefens-varning-for-hogerextrem-terror-ett-bestallningsjobb-fran-regeringen/