Posted tagged ‘Trettioåriga kriget’

Tredje världskriget? – Nej, femte!

6 april, 2022
General (senare president) Dwight D. Eisenhower (till vänster) och president Harry S Truman var två av USAs främsta profiler under det Kalla kriget.

Man kan ofta höra varnande röster i samband med det förhandenvarande ryska angreppskriget mot Ukraina att konflikten skulle kunna leda till vad som kallas ”det tredje världskriget”. Detta är enligt min mening en felaktig terminologi.

Jag instämmer i att Vladimir Putins/Rysslands krig i Ukraina i värsta fall riskerar leda till en världsomspännande konflikt. En sådan borde emellertid som jag ser det kallas Femte världskriget. Jag skall här förklara varför.

Första världskriget (1914-18) inleddes med den serbiske terroristen Gavrilo Princips mord på Österrike-Ungerns storhertig Franz Ferdinand och dennes hustru Sophie von Chotek i Sarajevo den 28 juni 1914. Det slutade med att Tyskland kapitulerade den 11 november 1918.

Med krigets utgång krossades den gamla auktoritära och till stor del militaristiska världsordningen och lades grunden till den moderna världen med dess demokratiska och frihetliga värden. Den största världskonflikten sedan Trettioåriga kriget (1618-48) beräknas ha skördat mellan 8,5 och 16 miljoner människoliv. Gavrilo Princip är för övrigt än i dag nationalhjälte i Serbien.

Andra världskriget (1939-45) inleddes med det nationalsocialistiska Tysklands anfall på Polen den 1 september 1939, vilket möjliggjorts av non-aggressionspakten mellan Sovjetunionen och Tyskland en dryg vecka tidigare. 14 dagar efter Tysklands invasion lade Sovjet beslag på den andra delen av Polen.

Efter betydande inledande framgångar för Nazityskland vände krigslyckan vid Stalingrad 1943. Tyskarna kapitulerade den 7 maj 1945 under det att japanerna skrev under kapitulationsavtalet avseende striderna i Stilla havet den 2 september 1945. Tysklands nederlag möjliggjorde Sovjets överhöghet över Östeuropa minus Finland. Krigets förluster uppgick till omkring 50 miljoner människor.

Kalla kriget (1945-91). Det jag vill kalla Tredje världskriget är synonymt med det Kalla kriget, som utbröt när det Andra världskriget slutade med Josef Stalins Sovjet som ledande makt. 1949 fick det onda sidan förstärkning genom kommunistledaren Mao Tse-tungs seger över nationalisterna i det kinesiska inbördeskriget. Det var också den blodigaste av här beskrivna världskonflikter.

I västvärlden fanns en tendens att överskatta den sovjetiska styrkan, men när det kom till kritan säckade sovjetväldet ihop som en punkterad luftmadrass den 31 december 1991. Om vi räknar ihop dödsoffren för den globala kommunismen i länder som Sovjet, Kina, Kuba, Angola, Nordkorea, Kambodja, Vietnam, Albanien och Östblocket inklusive Rumänien kommer vi upp i kanske 100 miljoner.

Kriget mot islamistisk terrorism (2001-21), Fjärde världskriget enligt mitt sätt att se inleddes med att två passagerarplan, framförda av medlemmar i terrorrörelsen al-Qaida, rammade tvillingtornen i World Trade Center i New York och att ett plöjde in i det amerikanska försvarshögkvarteret Pentagon den 11 september 2001. Ett fjärde plan, troligen ämnat för Vita huset, störtade sedan hjältemodiga passagerare övermannat kaparna.

USAs president George W. Bush svarade med att först invadera Afghanistan och därefter Irak i syfte att slå ut de terroristiska krafterna och oskadliggöra al-Qaida-ledaren Usama bin-Laden. Detta lyckades inte, men bin-Laden kunde spåras upp och elimineras av en amerikansk elitstyrka nära Abbottabad i Pakistan den 2 maj 2011.

Dessförinnan hade Iraks blodige diktator Saddam Hussein infångats och avrättats i Irak den 31 december 2006. Kriget kan sägas ha avslutats med att de sista amerikanska trupperna lämnade Afghanistan den 31 augusti 2021. Dödssiffrorna är osäkra, men de kan sannolikt uppskattas till cirka en miljon. Förutom al-Qaida har Islamiska staten (IS) spelat en betydande roll i denna konflikt – dess ledare al-Qurayshi dödades av amerikanska elitsoldater i Syrien den 3 februari 2022.

Samtliga ovan beskrivna världskonflikter slutade med vad som, något förenklat, kan beskrivas som det godas seger över det onda. Dock med förbehållet att såväl kommunism som islamistisk terrorism alltjämt existerar, även om dessa fenomen vingklippts så pass att de inte längre ställer till lika stora problem som tidigare. Det allra viktigaste är att minnas att demokratin aldrig kan tas för given – kampen fortsätter.

Låt oss dock innerligt hoppas att det inte måste till ett femte världskrig för att säkra dess fortbestånd!

Bayerskt (II): München – och en beryktad överenskommelse

5 augusti, 2019

Maristatyn på Marienplatz i centrala München. Foto: Tommy Hansson

I det andra avsnittet av mina reseanteckningar från Bayern har turen kommit till München, som är Bayerns huvudstad och största stad. München är Tysklands tredje största stad med sina 1,5 miljoner (5,8 miljoner om man räknar metropolregionen) invånare samt den tolfte största staden inom Europeiska unionen (EU). Den nutida staden är sannolikt mest känd för ölfesten Oktoberfest, som pågår i två veckor i september-oktober varje år. https://sv.wikipedia.org/wiki/M%C3%BCnchen

Stadens namn syftar på att i anslutning till platsen fanns på 800-900-talet  (benediktiner)munkar. München kallas för övrigt på italienska Monaco, det italienska ordet för munk. Münchens traditionella stadsvapen har därtill  som motiv ett barn i munkkåpa. Byn, som beboddes av munkar och bönder, brändes ner av hertig Heinrich der Löwe (Henrik Lejonet) av Sachsen och Bayern på 1100-talet och fick ge plats åt en ny stad med marknadsplats vid floden Isar.

Den romerske kejsaren Friedrich Barbarossa (Fredrik Rödskägg) intog staden 1180 och överlämnade den till ätten Wittelsbach, vilken styrde och ställde i Bayern ända  till 1918. Liksom många andra tyska städer kom München att genomleva krig, pestilens, revolter och judeförföljelser lika väl som uppgångsperioder. 1632 intogs staden under Trettioåriga kriget av svenska trupper anförda av konung Gustaf II Adolf. Denne skall ha blivit så imponerad av residenset att han ville frakta hem det till Stockholm på hjul!

Invånarna lät 1638 på det stora torget Marienplatz resa en staty (Mariensäule) av skyddshelgonet Maria, Jesu moder, i tacksamhet över att deras stad inte brändes ner av svenskarna. Till följd av kriget och de sjukdomar som följde i dess spår minskade Münchens befolkning från 24 000 till 9000. Staden drabbades även av Spanska tronföljdskriget 1701-14.

Naturligtvis kunde den bayerska metropolen ej heller undgå Napoleonkrigen. År 1800 ockuperades den av den franske generalen Jean Victor Moreau och fem år senare besöktes den av ingen mindre än kejsar Napoleon själv, sin tids Hitler med avseende på krigisk aggression. I slutet av 1800-talet upplevde så München något av en kulturell blomstringstid under konung Ludwig II, mest känd för att ha låtit bygga ”sagoslottet” Neuschwanstein som i dag är Bayerns främsta turistattraktion. https://tommyhansson.wordpress.com/2019/07/19/bayerskt-i-neuschwanstein-mankungens-sagoslott-i-alperna/

Duo framför klezmermusik i centrala München. Foto: Tommy Hansson

Efter det tyska nederlaget i Första världskriget rådde i Tyskland inklusive Bayern delvis osäkerhet och kaos såväl före som under den så kallade Weimarrepubliken, vilken föregick nationalsocialisternas maktövertagande 1933. Kommunisterna försökte på flera platser göra revolution enligt doktrinär marxistisk ideologi – i Bayern skedde det i november 1918. Revolutionsförsöken hejdades dock, och flera av ledarna – bland dessa Karl Liebknecht och Rosa Luxemburg, – tillfångatogs och mördades.

München blev även skådeplatsen för nationalsocialisternas kuppförsök den 8-9 november 1923 – Ölkällarkuppen – som slutade med att flera av de nazistiska förgrundsgestalterna sköts till döds eller sårades i samband med en marsch. Vid Hitlers sida fanns bland andra krigsgeneralen Erich Ludendorff och flygaresset Hermann Göring. Adolf Hitler togs till fånga och dömdes till det i sammanhanget mycket milda straffet fem års fängelse för högförräderi. Han frigavs emellertid redan efter nio månader 1924 efter att i Landsbergsfängelset med hjälp av nära medarbetaren Rudolf Hess ha skrivit sina politiska memoarer i form av Mein Kampf.

Efter Hitlers makttillträde 1933 inrättades i Dachau, på en före detta krutfabrik, i en förstad till München det Tredje rikets första koncentrationsläger. Här spärrades huvudsakligen politiskt oliktänkande men även kriminella, ”arbetsskygga” samt zigenare in. Sammanlagt spärrades runt 200 000 personer in i Dachau, varav 41 500 avled till följd av sjukdomar, undernäring och misshandel. Ytterligare ett par tusen sköts ihjäl. Dachau befriades av amerikanska styrkor den 29 april 1945. https://sv.wikipedia.org/wiki/Dachau_(koncentrationsl%C3%A4ger)

Den 29-30 september 1938 träffades i München, Bayerns största stad, fyra av världens då ledande statsmän med målsättningen att förhandla fram en hållbar fred för Europa. Bakgrunden var Nazitysklands krav på att annektera det tyskspråkiga Sudetenland i Tjeckoslovakien.

Drivande kraft bakom München-överenskommelsen var Storbritanniens konservative premiärminister Neville Chamberlain, vilken kort tid före mötet i München träffade den tyske diktatorn Adolf Hitler vid två tillfällen. Övriga närvarande statsmän vid det aktuella mötet var Italiens diktator Benito Mussolini och Frankrikes konseljpresident Edouard Daladier. https://sv.wikipedia.org/wiki/M%C3%BCnchen%C3%B6verenskommelsen

En glad Chamberlain skakar hand med Hitler i Führerbau i München 1938.

Efter två dagars överläggningar hade de närvarande statsmännen tvingat Tjeckoslovakien – som inte hade bjudits in till överläggningarna – att avträda Sudetenland. Chamberlain blev så till sig att vid hemkomsten att han viftade med avtalet och deklarerade, att nu var freden i Europa säkrad i vår tid.

Nu blev det som alla vet inte riktigt så. I mars 1939 ockuperade Tyskland, i strid med München-överenskommelsen, hela Tjeckien samtidigt som Slovakien gjordes till en formellt autonom vasallstat. Storbritannien och Frankrike valde i det läget att garantera Polen att man skulle ingripa på landets sida om det blev angripet av Tyskland. Detta skedde den 1 september 1939, varför Storbritannien och Frankrike inte hade något annat val än att förklara Tyskland krig: Andra världskriget var igång.

Den brittiske författaren Robert Harris, som tidigare bland andra minnesvärda böcker författat Faderland, Enigma, J´Accuse och Spökskrivaren har nu kommit ut med München (2017, svensk upplaga 2019 Bookmark förlag, 339 sidor) som handlar om München-överenskommelsen. Handlingen kretsar kring Hugh Legat, som är en av Chamberlains privatsekreterare, och dennes tyske vän Paul Hartmann, en tysk diplomat och samtidigt i hemlighet med i motståndsrörelsen mot Hitler.

De båda yngre männen, som lärt känna varandra i Tyskland sex år tidigare, sammanstrålar i Führerbau vid Königsplatz i München, den byggnad där överenskommelsen undertecknades. Byggnaden användes efter 1945 som förvaringsplats för av nazisterna stulen konst innan denna överlämnades till de rättmätiga ägarna. Den rymmer i dag Hochschule für Musik und Theater München. https://sv.wikipedia.org/wiki/F%C3%BChrerbau

Det är bara att konstatera Robert Harris återigen skrivit en synnerligen läsvärd, informativ och spännande historisk roman som varmt kan rekommenderas. Själv läste jag den på min resa till München och Bayern, vilket onekligen förhöjde läsupplevelsen.

Bokens spänning ligger inte så mycket i själva det politiska skeendet – vi vet ju alla hur det gick med München-avtalet – utan desto mer i hur det kommer att gå för huvudpersonerna Hugh Legat och Paul Hartmann. Vilket inte skall avslöjas här. Därtill kommer att Harris skildring är sprängfylld med intressanta historiska detaljer. Icke minst ger den en trovärdig psykologisk förklaring till Neville Chamberlains agerande – den brittiske premiärministern brann verkligen för att skapa fred på den europeiska kontinenten, även om han kan och bör kritiseras för ett otillåtligt mått av naivitet.

Kyrkointeriör från centrala München. Foto: Tommy Hansson

Enligt Robert Harris München var det Chamberlain som mer eller mindre tvingade den motvillige och under förhandlingarna sure Hitler – som redan hade bestämt sig för att starta krig – till förhandlingsbordet.

Under Andra världskriget utsattes München för allierade bombräder 71 gånger. Staden ockuperades av amerikanerna 1945. Det världsberömda bilföretaget BMW (Bayerische Motoren Werke), grundat 1916, har sitt huvudkontor i München. Politiskt domineras Bayern av CSU (Christlich-Soziale Union), som haft makten oavbrutet i delstaten från 1957. Partiet anses stå till höger om systerpartiet CDU. Dess genom tiderna mest kände företrädare är Franz Josef Strauss (1915-88), bayersk ministerpresident 1978-88 och tidigare både försvars- och finansminister i Tyskland. https://sv.wikipedia.org/wiki/CSU

Man hinner givetvis inte få någon helhetsbild av München under ett par dagar, men jag tror att ovanstående text ger en ganska god bild av stadens karaktär och historia. Första gången jag var i München var 1975 som medlem i missionsteamet International One World Crusade. Bland de trevligaste upplevelserna under mitt besök var att avnjuta en duo som framförde traditionell judisk klezmermusik på Marienplatz. En värmande erfarenhet under dessa tider av tilltagande antisemitism!

 

 

På resa till Tyrolen (II): Mozart, folkdans, vattenfall och Trettioåriga kriget

24 juli, 2018

Utsikt från balkongen på hotell Metzgerwirt i Kirchberg. Foto: Tommy Hansson

Efter min inledande bloggtext om genomresandet av gamla Östtyskland på min väg till Tyrolen följer här fortsättningen. Mycket nöje!

Bas för resan var det rustika hotellet Metzgerwirt i den lilla byn Kirchberg i delstaten Kärnten, ej att förväxla med den fiktiva alpbyn med samma namn i filmen ”Sällskapsresan II: Snowroller” från 1985. Filmen är nämligen inspelad i schweiziska Verbier. https://sv.wikipedia.org/wiki/S%C3%A4llskapsresan_II_%E2%80%93_Snowroller

”Svenskkapellet” i utkanten av Kirchberg. Foto: Tommy Hansson

Själv är jag inte på minsta sätt road av vintersport annat än på sin höjd som åskådare men uppskattar däremot naturen, kulturen och människorna i Tyrolen. Det var därför logiskt att jag gjorde denna resa under första hälften av juni då snön befann sig på behörigt avstånd som blickfång på högt belägna alptoppar.

I utkanten av Kirchberg finns ett litet välskött vägkapell som enligt uppgift minner om de svenska trupper som vistades i området i slutskedet av Trettioåriga kriget. Texten på kapellet lyder: ”Bis hieher und nicht weiter kamen die Schwedischen Reiter. ANNO MDCXLVIII.” (Hit och inte längre kom de svenska ryttarna. År 1648.”

Kitzbühel med utsikt upp mot Hahnenkamm (som betyder tuppkam på svenska). Foto: Tommy Hansson

Först på utflyktsprogrammet stod den välkända tyrolska vintersportorten Kitzbühel med dryga 8000 inbyggare. Kitzbühel torde vara mest känt för den spektakulära tävling i alpin skidåkning som går under namnet Hahnenkammrennen efter ortens mest kända bergstopp. De välkända utförsåkarna Toni Sailer, Ernst Hinterseer (båda OS-guldmedaljörer) och den senares son Hansi föddes alla i Kitzbühel. https://sv.wikipedia.org/wiki/Hahnenkammrennen

Enkel måltid bestående av bratwurst, bröd och öl. Foto: Tommy Hansson

Eftersom jag inte kände någon lust att ta kabinbanan upp till toppen av Hahnenkamm fördrev jag tiden i Kitzbühel med att flanera, äta bratwurst på en uteservering samt besöka en katolsk klosterkyrka. I anslutning till serveringen underhöll en utmärkt gatumusikant och sångare, troligen av amerikansk proveniens. Hettan var för övrigt tryckande, detta till skillnad från den regniga väderlek som rådde då jag besökte orten första gången för några år sedan.

 

Katolsk klosterkyrka samt tyrolskt visningsysteri med kossor på taket. Foto: Tommy Hansson

På väg till Kitzbühel hade vi stannat till vid ett ysteri, det vill säga en inrättning för ostframställning, som kallas Tiroler Schaukäserei. Här bjöds på smakprov av olika typer av ostar, öl samt möjligheter att inhandla ostar och en del andra tingestar (jag köpte en stinkande ost och en väldoftande tvål). Dessutom gavs en inblick i ostproduktionen av det äkta ägarparet.

Wolfgang Amadeus Mozart står staty mitt i Salzburg. Foto: Tommy Hansson

Givetvis ingick en tripp till Salzburg, Tyrolens huvudort med närmare 150 000 invånare, i resans program. Staden är utan tvivel mest känd som kompositören Wolfgang Amadeus Mozarts (1756-91) födelseplats; Mozart föddes i Salzburg men avled i Wien vid blott 35 års ålder. På Mozartplatz i stadens centrum finns en imposant staty, avtäckt 1842, av tonsättaren skulpterad av Ludwig Schwanhaler. https://sv.wikipedia.org/wiki/Wolfgang_Amadeus_Mozart

Andra berömda Salzburg-bor är författaren Stefan Zweig (1881-1942) och dirigenten Herbert von Karajan (1908-89).

Inspelningsplatsen för ”Sound of Music”. Foto: Tommy Hansson

En annan sevärdhet när det gäller Salzburg är inspelningsplatsen för filmen ”Sound of Music” (1965) med den brittiska aktrisen Julie Andrews i tollen som Maria von Trapp, vilken tillsammans med maken Georg von Trapp – spelad av britten Christopher Plummer – tillsammans med barnen flyr det av nazisterna ockuperade Österrike och omsider tar sig till USA.

Filmen och musikalen som filmen utgår från är löst baserade på böcker som Maria von Trapp skrev om sig och sin sjungande familj. Hon var för övrigt verksam som missionär i Nya Guinea i 30 år. https://sv.wikipedia.org/wiki/Maria_von_Trapp

De spektakulära Krimmlerfallen. Foto: Tommy Hansson

Ytterligare ett utflyktsmål var Krimmlerfallen, som lär vara Europas högsta vattenfall. Dessa är tre till antalet och belägna mellan 1070 och 1470 meter över havet i Zell am See-området. De tre fallen mäter i höjd 140 meter, 100 meter och 140 meter. Regnet öste ner, men det kunde man stå ut med efter tropikvärmen tidigare under resan.

Vill man se vackra alpvyer får man stå ut med litet regn…Foto: Tommy Hansson

Här passade jag även på att köpa mig en röd tyrolerhatt, med Östen Warnerbrings ord ”bara därför att locka fram ett skratt”: https://www.youtube.com/watch?v=K-3od5nS4Vw

 

Tyrolsk folkdans. Foto: Tommy Hansson

Min skildring av resan till Tyrolen blir inte komplett om jag inte skriver några ord om den så kallade Heimatabend (Hembygdsafton) med genuin folkdans, sång och musik utförda av unga män och kvinnor från bygden. Mycket trevligt och något av resans clou!

På hemresan stannade vi slutligen till i Rothenburg ob der Tauber, en liten sevärd stad i Bayern grundad 1274 med gott om historiska minnen. Staden är mest känd för sitt klockspel i en byggnad på stadens sluttande torg som flera gånger varje dag illustrerar ett skeende, som skall ha ägt rum under Trettioåriga kriget 1631.

I den här byggnaden i Rothenburg ob der Tauber återges dramat från 1631, då borgmästaren räddar staden från Tillys ödeläggelse genom att svepa över tre liter vin. Foto: Tommy Hansson

Den protestantiska staden intogs av katolska trupper ledda av fältherren Johann Tserclaes Tilly (1559-1632) som hotade skövla och bränna ner staden till grunden. Han gav dock folket i staden en sportslig chans att undgå detta hemska öde och lovade därför skona Rothenburg om en borgare i staden kunde svepa en glasbägare innehållande 3 1/4 liter vin. Den gamle borgmästaren Nusch klarade bedriften och räddade därmed sin stad från ödeläggelse.

På resa till Tyrolen (I): Nedslag i gamla Östtyskland

26 juni, 2018

Minneskyrka och monument över Gustaf II Adolf. Foto: Tommy Hansson

Som brukligt är har jag återigen gjort en resa i det Malmö-baserade reseföretaget Scandoramas regi. Denna gång till Tyrolen via gamla Östtyskland (”DDR”), som också kallades Sovjetzonen. Som vanligt tänkte jag låta mina tappra läsare få ta del av några av mina reserfarenheter. Jag börjar med att berätta litet om resan från Rostock i norra delen av östra Tyskland.

Ett för ett svenskt hjärta mycket intressant stopp på resan var den lilla staden Lützen cirka 20 kilometer sydväst om Leipzig med närmare 8000 själar, belägen i Bundeslandkreis i förbundslandet Sachsen-Anhalt. Lützen och datumet den 6 november 1632 är för alltid inristat i minnet för oss svenskar som en gång i tidernas gryning var lyckliga nog att i skolan få åtnjuta en historieundervisning värd namnet. https://sv.wikipedia.org/wiki/L%C3%BCtzen

Gustav Adolf Gedänkenstätte i Lützen. Foto: Tommy Hansson

Det var som bekant här den protestantiska (”evangeliska”) sidans förgrundsgestalt i kampen mot katolikerna i Trettioåriga kriget, den svenske konungen Gustaf II Adolf, hade det sannolikt tvivelaktiga nöjet att dö hjältedöden. Han och hans häst Streiff hade i stridens hetta och slagfältets dimma förirrat sig in i de fientliga leden och blev då ett lätt byte för den katolske härföraren Albrecht von Wallensteins knektar. Streiff överlevde dock slaget och avled först 1633. https://sv.wikipedia.org/wiki/Slaget_vid_L%C3%BCtzen

En bidragande orsak till Gustaf Adolfs desorientering var att han tappat sina glasögon, som den närsynte monarken var beroende av. Slaget slutade formellt med en seger för den protestantiska sidan men med kännbara förluster på 10 000 man som gjorde att den protestantiska sidans positioner i kriget försvagades. Värst av allt var dock förlusten av den svenske konungen, kallad ”Lejonet från Norden” i den evangeliska krigspropagandan.


Historisk mark. Foto: Tommy Hansson

Vad som kanske är mindre känt för många är att det stod ett slag vid Lützen även 1813, då Napoleon och hans tyska allierade ställdes mot motståndarhären. Napoleons armé gick trots svåra förluster segrande ur striden men mötte sitt öde vid Waterloo i nuvarande Belgien två år senare. https://sv.wikipedia.org/wiki/Slaget_vid_L%C3%BCtzen_(1813)

Detta var andra gången jag hade äran besöka den minnesplats för det första Lützen-slaget, omfattande Gustav Adolf Gedächtniskirche och ett minnesmonument, som finns på platsen. Här finns även en liten souvenirbutik i vilken jag vid mitt förra besök för runt 15 år sedan inhandlade några snapsglas med Lützen-motiv.

Jena tillhörde ”DDRs” större städer.

Nästa anhalt på resan genom gamla Östtyskland var staden Jena i Thüringen med omtrent 100 000 invånare, där jag för andra gången hade förmånen att få bo på det utmärkta hotellet Maxx.

Jena är nog mest känt som hemort för det optiska industriföretaget Carl Zeiss (kameror, kikare, projektorer med mera), som även lånat namn till stadens inte särskilt framgångsrika fotbollslag FC Carl Zeiss Jena med hemvist i den tyska tredjeligan. I Jena finns även tre forskningsinrättningar som drivs av Max Planck-institutet. https://sv.wikipedia.org/wiki/Jena

Passade på att inhandla dessa kanske litet kitschiga muggar på en bensinstation i forna ”DDR”. Foto: Tommy Hansson

Jag återkommer inom kort med några rader om min minnesvärda sejour i Tyrolen!

 

 

 

 

 

En djupdykning i historien: så blev vi en nation av mesar och idioter

22 september, 2015

5156149_26112015 Hårnätsprydda svenska soldater.

1970 infördes hårnät i den svenska krigsmakten, som då hade tröttnat på att försöka få alla värnpliktiga att klippa håret kort. Året innan hade Olof Palme efterträtt Tage Erlander som svensk statsminister. Jag undrar om det inte var ungefär där som Sverige definitivt anträdde utvecklingen mot att bli en nation som med expressfart närmar sig rangen av en Tredje världen-nation, där inbördeskrigslika förhållanden tillhör det möjligas gräns om man får tro somliga bedömare.

Jag måste väl i sanningens namn erkänna, att argumentet att de svenska värnpliktigas hårnät m/70 skulle ha varit avgörande för den svenska nationens dekadens kanske inte är helt seriöst menat. Ändå tror jag det ger litet av den tvivelaktiga utvecklingen i ett nötskal.

Det militära hårnätet är i mina ögon en symbol för hur ett land som tidigare inte tvekat att med vapen i hand slå vakt om sina gränser, ett land bestående av militärer, hårt arbetande bönder, handelsmän och industriarbetare, snillrika uppfinnare och inte minst strävsamma och begåvade kvinnor, inom loppet av drygt en generation förvandlats till övervägande mesar, töntar och idioter som därmed öppnat portarna till en nationell katastrof i vardande.   

Etablerandet av den så kallade värnpliktsriksdagen eller värnpliktskongressen var en annan milstolpe när det gäller den ovan skisserade utvecklingen. Här kunde framtidens politiker, bland dem den blivande statsministern Fredrik Reinfeldt, lägga fram en mängd kostnadskrävande förslag om hur de värnpliktigas materiella standard skulle förbättras.

Ja, det motionerades till och med om att lägga ner det svenska försvaret: http://gg-kamratforening.se/artik_ka4/1970-1979/1978/1978-02-14%20o%2010%20Dags%20for%20varnpliktsriksdagen.pdf

Annat var det förr.

Hårnät och värnpliktsriksdagar var ett okänt fenomen under vår långa krigshistoria, även om vissa långhåriga svenska kungar och härförare kanske skulle ha varit betjänta i alla fall av det förstnämnda.

500821_0413012afp2fb8m0mgj411 Konung Erik Segersäll (cirka 940-995).

Om vi går tillbaka till den förste monarken vi egentligen vet något om, Erik Segersäll Björnsson, så är det känt att han föddes 940 och dog senast 995. Det hörs på själva det namn han begåvades med, Segersäll, att han var framgångsrik i vapnens bruk i syfte att värna om sitt rike. Erik var konung över vad som benämndes Svearike, varur namnet Sverige uppstod. Det var ett område som i stort bestod av Mälardalen. Troligen styrde han även över Västergötland samt mot slutet av sitt liv även Danmark.

För många av forna dagars regenter gällde också att freda tronen från inhemska rivaler. I Erik Segersälls fall var det sonen Styrbjörn som gjorde anspråk på Svearikets krona sedan Eriks broder och medregent, Olof, avlidit på 970-talet. En sammandrabbning mellan Eriks och Styrbjörns arméer inträffade vid Fyrisvallarna i ett legendomsusat slag som slöt med att Erik segrade och Styrbjörn stupade. Erik Segersäll dog sedan i en sjukdom omkring 993. Han hade då återvänt till asatron efter att under en kortare period ha bekänt sig till kristendomen.

Svearikets och Västergötlands krona övertogs av Eriks son Olof Skötkonung, född cirka 980, som regerade till 1022. Under Olofs kungatid präglades de första svenska mynten i Sigtuna samtidigt som kristendomen bröt igenom på allvar. Den tyske aposteln Ansgar hade i slutet på 820-talet visserligen anlänt till Birka på Björkö i Mälaren för att, på inbjudan av sveakungen Björn, presentera kristendomen för dem som ville låta omvända sig till denna religion men den fick aldrig riktigt fäste då: http://www.alltombibeln.se/kristendomenshistoria/801.htm

olofOlof Skötkonung lät prägla de första svenska mynten i Sigtuna.

Olof Skötkonung skall i början av sin regeringstid ha deltagit i ett vikingatåg mot England tillsammans med den danske kungen Sven Tveskägg och var en av kontrahenterna vid det så berömda sjöslaget vid Svolder år 1000. Olof döptes till kristendomen först i England och därpå enligt traditionen vid Husaby källa vid Kinnekulle i Västergötland år 1008. Dopförrättare skall ha varit aposteln Sigfrid från England och med vid dopet var även Olofs dotter, prinsessan Ingegerd, som senare blev gemål till konung Jaroslav I i Kiev och är begravd i Sofiakatedralen därstädes tillsammans med maken.

Olof är den förste svenske kung som döps in i den kristna tron och sedan också håller fast vid den. Att han nu accepterat fridsfursten Jesus Kristus som sin herre var inget som hindrade honom från att ”älska och slå ihjäl med samma varma själ”, för att låna ett citat ur Johan Ludvig Runebergs Fänriks Ståls sägner. Detsamma kan sägas om alla efterföljande svenska monarker till början på 1800-talet.

En av de mer bemärkta monarkerna från tidig medeltid är Erik (IX) den helige Jedvardsson, som alltjämt är Stockholms skyddshelgon trots att han sannolikt var född i Västergötland kring 1120 och mördades på anstiftan av medtävlaren om makten Magnus Henriksson i Uppsala 1160. Han dyrkades tidigt som svenskt helgon men erkändes aldrig som sådant av Rom trots ivrig lobbyverksamhet av sonen Knut Eriksson som var kung 1167-96. Erik skall enligt traditionen ha deltagit i det första korståget mot de hedniska finnarna i mitten på 1150-talet.

Erik den heliges relikskrin öppnades för övrigt 2014 av forskare: http://www.svt.se/nyheter/inrikes/nu-ska-sanningen-om-legenen-avslojas

kraniumokrona Erik den heliges kranium och kungakrona.

Under 1200- och 1300-talen inträder ett något större mått av stabilitet i Sveariket, men stridigheterna fortsätter. Episk är konflikten mellan Magnus Ladulås son Birger Magnusson, kung 1290-1318, och dennes yngre bröder, hertigarna Erik och Valdemar. Kungen och hans drottning tillfångatas i samband med den så kallade Håtunaleken 1306 varefter Birger hämnas genom Nyköpings gästabud 1317-18, då hertigarna spärras in och kungen slänger nyckeln i Nyköpingsån.

Därpå följer Magnus Erikssons – han var son till hertig Erik – långa men alls icke bekymmerslösa regenttid 1319-60. Han var även kung i Norge till 1343 och över Skåne. Sverige härjades då av digerdöden, pestsjukdomar av olika slag som reducerade befolkningen med upp till hälften, samt inre stridigheter. Magnus genomförde även två korståg mot Novgorod 1348 respektive 1350 med syftet att omvända invånarna från ortodoxin till den katolska formen av kristendomen. Det lyckades inget vidare, och efter sin avsättning som konung finns uppgifter om att han själv skall ha konverterat till den ortodoxa tron. Han dog drunkningsdöden i början av 1370-talet. Hans främsta bedrift var att avskaffa slaveriet i Sverige.

Mellan 1521, då Gustaf Vasa valdes till svensk konung, och 1814 deltog Sverige i 29 krig från och med Befrielsekriget mot Danmark 1521-23 till och med Norska kriget 1814. Ungefär lika många av krigen utkämpades mot ”arvfienden” Danmark respektive Ryssland. I det sista kriget mot Ryssland 1808-09 förlorade vi ”östra rikshalvan” Finland.

Under perioden 1554-1660 rådde praktiskt taget oavbrutet krigstillstånd inklusive Trettioåriga kriget 1618-48, då Sverige utgjorde ryggraden på den protestantiska sidan och Gustaf II Adolf av krigspropagandan framställdes som det frälsande ”Lejonet från Norden”. Det var under denna tid Sveriges ställning som europeisk stormakt grundlades. Den gick dock förlorad med Stora nordiska kriget 1700-21 och Carl XII:s död i Norge 1718.

640px-Strasbourg_walter_gustave_adolphe Gustaf II Adolf, ”Lejonet från Norden”, efter segern vid Breitenfeld i Trettioåriga kriget 1631.

Här en lista över hela krigshistoriken 1521-1814: http://www.historiesajten.se/krig.asp?sortering=fran

Flera gånger genom Sveriges ofta mycket blodiga historia har det rått inbördeskrigslika tillstånd. Så var fallet under den segdragna konflikten mellan Gustaf Vasas söner Erik XIV, Johan III och Carl IX. Slutpunkten för denna period kom med konflikten mellan den katolske konung Sigismund, som även var kung i Polen, och dennes farbror hertig Carl 1598-99. Hertigen segrade och lade beslag på tronen under namnet Carl IX. År 1600 lät den brutale Carl halshugga fem av de rådsherrar som ställt sig på den laglige konungens (Sigismund) sida i det så kallade Linköpings blodbad.

Den lärdom vi alla kan dra av Sveriges omfattande krigshistoria är, att alla regenter och betydande statsmän utan undantag ansett att de gränser de styrt över varit i högsta grad värda att slå vakt om med alla till buds stående medel. Sverige har varit en nationalstat sedan åtminstone Gustaf Vasas regeringstid, vilken inleddes för nästan precis 500 år sedan och kunde bli det tack vare de insatser som gjorts av furstar och folk under minst lika lång tid dessförinnan.

Sverige gick efter 1814 in i en ny och fredligare tid och det militära försvaret tilläts tidvis förfalla. Varje gång så skett fanns det emellertid krafter som såg vad som var på väg att hända och tog verkningsfulla initiativ som skulle leda till förbättring. 1860 bildades således Skarpskytterörelsen på initiativ av skriftställarna Viktor Rydberg, Karl Adolf Hedlund, August Blanche och Lars Johan Hierta. Dessa var alla liberala och nytänkande kulturpersonligheter vilka insåg att det svenska försvaret måste väckas ur sin törnrosasömn: https://sv.wikipedia.org/wiki/Skarpskytter%C3%B6relsen

Viktor_Rydberg_1876 Viktor Rydberg: en av Skarpskytterörelsens skapare.

Genom Skarpskytterörelsen ville man dels skapa en starkare försvarsvilja, dels ge upphov till en folkbeväpning som skulle kunna ge oss ett försvar av schweizisk modell. Dessa tankar bar några årtionden senare frukt genom tillkomsten av den allmänna värnplikten, som infördes 1901.

Ett annat exempel med försvarsanknytning är det privata initiativ som resulterade i Pansarbåtsföreningen 1912, som drog igång en oerhört framgångsrik penninginsamling för att den svenska flottan skulle få ett nytt, slagkraftigt krigsfartyg – den så kallade F-båten – till sitt förfogande. Bland initiativtagarna märktes den kyrklige förnyaren och blivande biskopen Manfred Björkquist. Detta gjorde att fartyget HMS Sverige kunde byggas och överlämnas till flottan för en totalkostnad om 13 459 000 kronor i dåtidens penningvärde.

Något år senare, den 6 februari 1914, invaderades Kungliga slottet i Stockholm av ungefär 30 000 försvarsvänliga bönder – Bondetåget – som hos konung Gustaf V, kronprins Gustaf (VI) Adolf och andra medlemmar av den kungliga familjen protesterade mot den liberala regeringen Karl Staafs nedrustningspolitik mitt under en kritisk internationell tid. Konungen själv och upptäcktsresanden Sven Hedin höll uppmärksammade brandtal.

HMS_Sverige_after_1931 Pansarbåten HMS Sverige efter 1931.

Efter Första världskriget troddes det allmänt att den stora freden hade inträtt, och 1925 års försvarsbeslut signerat den socialdemokratiske försvarsministern Per Albin Hansson blev ett svårt slag mot vårt militära försvar. Också nu uppkom en proteströrelse, låt vara inte med lika dramatiska resultat som i form av pansarfartyget HMS Sverige. 1936 kom i alla fall ett nytt försvarsbeslut vilket gjorde att samme Hansson som tidigare gått i bräschen för den dittills största nedrustningen i svensk historia som statsminister i ett radiotal vid utbrottet av Andra världskriget ansåg sig kunna deklarera ”Vår beredskap är god”.

Alla vet i dag att Per Albin ljög när han yttrade dessa ord, men med åren lyckades den socialdemokratiska regeringen med skattebetalarnas hjälp verkligen bygga upp ett funktionellt försvar. Inte bara det – Sverige hade under 1950-talet ett av världens starkaste krigsmaskinerier i förhållande till landets befolkning om sex miljoner människor med tonvikten lagd på flygvapnet. Och det behövdes verkligen mot bakgrund av det högst reella hotet från det kommunistiska Sovjetunionen bara cirka 25 svenska mil på andra sidan Östersjön.

Det var då det.

Under det senaste halvseklet har pågått en fortlöpande utveckling som har resulterat i den sämsta regering Sverige haft i mannaminne. Under andra hälften av 1960-talet infiltrerade den så kallade 68-vänstern alla vitala samhällsinstitutioner och kunde framförallt i massmedia ostört bedriva sitt underminerande mullvadsarbete.

hqdefault Christopher Jolin kartlade vänstervridningen i Sverige.

Redaktören och författaren Christopher Jolin varnade för detta i en bok med titeln Vänstervridningen: hot mot demokratin i Sverige 1973, men sedan boken inledningsvis bemötts relativt välvilligt utsattes Jolin för ett karaktärsmord med få motsvarigheter och bokens välmotiverade varningsord fick i det stora hela förklinga ohörda: https://tommyhansson.wordpress.com/2010/07/11/christopher-jolin/

Trist nog blev Jolin med tiden extremnationalist, men då han skrev Vänstervridningen och uppföljaren Sverige nästa? var han ännu liberalt betonad västvän.

Vänstervridningen och revolutionsromantiken resulterade visserligen inte i någon kommunistisk revolution och upprättandet av proletariatets diktatur, men ledde likväl till förödande konsekvenser när det gällde att bryta ner och förstöra traditionell sexualmoral, familjeideal, historiemedvetande, nationalstolthet och icke minst försvarsvilja. Den förvandlade oss till mesar och idioter. Olof Palme, varmed så mycket destruktivt i det svenska samhället hänger samman, surfade på denna våg och lyckades leda in en del revolutionärer i sossepartiet och samtidigt fjärma Sverige från den demokratiska västvärlden genom sin rabiata USA-kritik och stöd till revolutionsrörelser i Tredje världen.

Det var också under Palmes statsministerår som riksdagen 1975, litet i skymundan och utan egentlig debatt, tog beslut om att Sverige officiellt skulle bli ett mångkuturellt samhälle. Invandrarna skulle hädanefter inte påverkas att assimilera sig i det svenska samhället utan fick i stället välja om de ville assimileras eller fortsätta odla egna kulturer och egna språk i sina egna enklaver. Resultatet ser vi idag i alla otaliga problemområden av vilka många blivit no go-zoner där kriminalitet och kaos är ordningen för dagen och polis och räddningstjänst bombarderas med stenar och någon gång handgranater.

En tillfällig tillnyktring skedde med det så kallade Lucia-beslutet i december 1989, då den socialdemokratiska Carlsson-regeringen i ett akut anfall av klarsyn insåg att den dittills förda, rundhänta immigrationspolitiken inte längre höll. I stället skulle endast asylsökande med reella flyktingskäl accepteras. Men så kom den borgerliga regeringen Bildt 1991 samtidigt som Balkan-krisen accelererade och en flodvåg av nya flyktingströmmar drabbade Sverige, vilket ledde till att FP-ledaren Bengt Westerberg med sin ”generösa flyktingpolitik” hotade lämna regeringen om inte Lucia-beslutet revs upp. Bildt föll till föga.

untitled Förre elitsoldaten Reinfeldt struntade som statsminister i försvaret.

När den borgerliga så kallade Alliansen med Fredrik Reinfeldt som statsministerkandidat vann valet över en socialdemokrati handikappad av en allt tröttare Göran Persson 2006, väntade nog många väljare inklusive artikelförfattaren på en förbättring. Själv hoppades jag i främsta rummet på ett starkare försvar men också på en uppryckning på skolans område och en något mer realistisk immigrationspolitik.

Jag och många med mig blev grymt besvikna. Reinfeldt visade sig vara en fanatisk invandringsförespråkare och uppmanade folk att öppna både hjärtan och plånböcker för alla som valde Sverige. Överraskande nog struntade därtill den tidigare elitsoldaten Reinfeldt, som en gång inlett sin karriär som toppolitiker med att bli invald i värnpliktsriksdagen, i försvaret och valde i stället att beteckna detta som ett ”särintresse”.

I följande film inslag förklarar Reinfeldt att Sverige tillhör alla invandrare som kommer hit ”mitt i livet” och inte de infödda svenskarna som tror på några ”påhittade gränser”: https://www.youtube.com/watch?v=d5pPmcYUHVU

Det är enligt min mening omöjligt att se på detta som något annat än en spark rätt i skrevet på alla svenskar, finnar och andra nationaliteter som offrat allt för att försvara svenska gränser och områden genom århundradena, och som dessutom givit sina liv på utländsk botten till kristendomens och den nationella ärans försvar. Allt för att Fredrik Reinfeldt och alla andra efterkommande skulle få en så dräglig tillvaro som möjligt.

Ledargestalter som Erik Segersäll, Erik den helige, Gustaf II Adolf och till och med Per Albin Hansson kan inte gärna annat än gråta i sina himlar över hur det har blivit!

Utvecklingen bekräftas av internationella bedömningar. FNs Human Development Index (HDI) förutspår i en rapport från 2012 att Sverige i höjd med år 2030 har halkat ner till 45e plats i den internationella välståndsligan och då fått finna sig i att ha passerats av länder som Kuba, Mexiko och Bulgarien efter att ha varit uppe på 15:e plats 2010: http://www.etableringutomlands.se/sverige/sverige/item/svenskt-vaelstand-rasar-till-2030

724074_1200_800 En allt vanligare syn i Sverige.

Och i Danmark begår en ledarskribent i Jyllands-Posten närmast lustmord på sin nordiska granne genom att varna för kommande inbördeskrig och anarki i ett Sverige som för en nationell självmordspolitik genom hämningslöst inflöde av asylanter, varav det stora flertalet av muslimsk härkomst. http://jyllands-posten.dk/debat/leder/ECE7942276/Gode-og-onde/

Vi har visserligen haft flera inbördeskrig tidigare, men det senaste utkämpades mellan Gustaf Vasas söner för nästan 500 år sedan så man kan inte säga att vi mesiga svenskar har vanan inte. I förlängningen kan den med fjärrskådarblick försedde betraktaren urskilja ett muslimskt Sverige som en integrerad del i det internationella kalifatet. Inga hårnät kommer då att finnas tillgängliga, men däremot förväntas alla med skäggväxt begåvade män bära kraftiga helskägg och behandla sina kvinnor som lägre stående varelser.

Som kristen vet jag dock att om Gud tillåter något dåligt att hända så sänder han också ett botemedel mot det dåliga. Som jag ser det finns bara ett botemedel som kan rädda det här landet från den slutliga katastrofen bortom vilken återvändo finns: Sverigedemokraterna. Men det kommer att sitta hårt åt och det är en kamp som kommer att kräva uppoffringar av alla som vill värna om Sverige som ett civiliserat land.

Mitt privilegium – att ha fått lära mig kristendomens grunder i småskolan

14 april, 2015

untitled Jesus helar sjuka.

Jag kommer  från ett agnostiskt snarare än ett kristet hem på landsbygden cirka en mil utanför Södertälje, några kilometer från Mälaren.

Ingen av mina föräldrar var aktivt troende utan hade närmast en skeptisk inställning till organiserad religion. Det innebar inte att de var övertygade ateister, utan höll – och då framförallt min mor – dörren öppen för en andlig verklighet. Böner eller bibelläsning förekom inte i mitt föräldrahem.

Det var när jag började i första klass i småskolan hösten 1958 som jag introducerades i kristendomens grunder. ”Fröken”, som var en äldre, liten låghalt kvinna från Gotland vid namn Gertrud Jacobsson, inledde skoldagen med morgonbön, unison psalmsång till orgelackompanjemang och eventuellt också bibelläsning alternativt kristet inspirerad betraktelse (jag har inget distinkt minne där, kanske var det både och). Detta skapade en enorm trygghet.

Som hemläxor fick vi psalmer att plugga in utantill. Det var inga problem för mig, som redan kunde läsa när jag började skolan (hade lärt mig genom att min mamma läste högt ur serietidningen Kalle Anka för mig).

Som pedagogisk hjälp använde fröken Jacobsson stora planscher som i tecknad form framställde scener dels ur Gamla, dels Nya testamentet: det kunde röra sig om Noas ark, Josefs dröm, flykten från Sodom, Jesus helar sjuka eller något annat. En helt ny, spännande värld öppnades för mig och säkerligen de flesta av mina skolkamrater i den lilla skola på landet, Högantorps folkskola, jag hade förmånen att gå i i årskurserna 1-2 samt 5-6.

untitled Salems kyrkskola.

I årskurserna 3 -4 hade vi flyttats över till Salems kyrkskola, vackert belägen vid Bornsjön, dit vi transporterades cirka en mil med skolskjuts. Där hade vi en kantor/folkskollärare som hette Bertil Ohlsson som hade rykte om sig att vara ”sträng men rättvis”. Liksom fröken Jacobsson hade han en kristen övertygelse. Kantor Ohlsson hade bakåtstruket, rött hår, glasögon med tjocka linser och var från Dalarna.

”Strängheten” bottnade i ett koleriskt temperament som gjorde, att han emellanåt delade ut såväl örfilar som slag med linjal och pekpinne så att dessa stundom gick sönder. Han hade dock en genuin omtanke om och intresse för sina elever. Jag kommer aldrig att glömma berömmet jag fick för en uppsats jag skrev om hur människan upptäckte elden i trean. Jag inledde uppsatsen med de expressiva orden ”Vinden blåste upp skägget i ansiktet på Ben Knota”, vilket magister Ohlsson tyckte var helt genialt och därför berömde mig inför båda klasserna (trean och fyran satt i samma skolsal).

Det var i trean och fyran jag första gången fick stifta bekantskap med svensk historia, vilken vid denna tid främst ansågs vara dess konungars. Dessa var ju från och med Gustaf Vasa och framåt protestantiska kristna som gick i bräschen för kampen mot katolicismen, icke minst i Trettioåriga kriget, vilken i undervisningen framställdes som något klart ont. Det är dock ett synsätt jag sedan länge vuxit ifrån.

Jag kan tillägga att undervisningen i kristendom, samhällsundervisning och historia interfolierades med skolresor till i sammanhanget intressanta platser såsom Nyköpings hus, Oxelösunds järnverk, Storkyrkan, Tyska kyrkan, Skansen och Gripsholms slott.

Jag vill inte påstå att de första skolåren var en alltigenom idyllisk tid. När jag började i första klass var jag en blyg och försagd pojke utan syskon, som ofta blev vad man sade ”retad” – i verkligheten rörde det sig om stundtals tämligen grov mobbning –  av både jämnnåriga och (framförallt) äldre elever i femman och sexan.

Jag tvingades exempelvis springa runt skolan, min klädsel förlöjligades och vid ett tillfälle bands jag fast vid ett träd etcetera. Något stöd från lärarhåll fick jag aldrig vad jag minns. I andra klass blev det bättre, jag hade vuxit till mig och var dessutom duktig på att spela fotboll, vilket stärkte mitt självförtroende. De tråkiga erfarenheterna har gjort, att jag också i vuxen ålder varit känslig för dum och orättvis behandling. Dryga översittartyper av båda könen känner jag fortfarande eftertrycklig avsmak för.

Så allt var minsann inte en dans på rosor under de första skolåren. De värsta plågoandarna har jag fortfarande ett tydligt minne av. En av dessa talade med göteborgsdialekt, varför jag än i dag har svårt för detta mål.

Förlåt denna lilla utvikning, det var ju i första hand min introduktion i kristendomen jag skulle beröra här. Det hela mynnar ut i att jag känner mig djupt priviligierad av att ha fått denna introduktion i viktiga judeo-kristna beståndsdelar såsom Tio Guds bud och Jesu undervisning i form av exempelvis Det dubbla kärleksbudet /Fotnot 1/ och Den gyllene regeln /Fotnot 2/. Jag känner mig rätt säker på att mina jämnåriga skolkamrater har/hade samma inställning.

Om alla eller åtminstone de flesta människor skulle omsätta dessa bud, som har motsvarigheter i alla större religioner i världen, i praktiken vågar jag nog påstå att vi skulle vi ha ett himmelrike på jorden.

Mer om Tio Guds bud och den etiska revolution dessa gav upphov till här:

https://tommyhansson.wordpress.com/2015/02/22/tio-guds-bud-en-etisk-revolution/

untitled

Skolavslutningarna under den här tiden skedde inte i någon kyrka utan i klassrummen. Psalmer av typ ”Den blomstertid nu kommer” och ”I denna ljuva sommartid” var standard, liksom musikframträdanden, diktläsning och kanske något skådespel, allt exekverat av elever. Eftersom jag hade lätt för att läsa och ett gott minne hade jag ofta bärande roller i skådespelen; jag spelade vid olika tillfällen således både kung, julgran, fågelskrämma och sjörövarkapten.

Mina ljusa erfarenheter av skolans dåtida kristna prägel, som gav oss skolbarn såväl en välbehövlig etisk grund att stå på som en orientering i biblisk historia, gör att jag har svårt att förstå moderna tiders negativa inställning till skolundervisning med religiösa inslag. Så länge denna sker på ett öppet och tolerant sätt och utan tvångsinslag kan jag bara se fördelar, faktiskt.

Det gör att jag här vill passa på tillfället att förbanna mannen som förstörde den svenska skolan, den socialdemokratiske marxisten och DDR-vännen Stellan Arvidson (1902-97), som var tongivande ideolog bakom den stora svenska skolreform som gav oss grundskolan och utrensningen av alla kristna inslag i densamma. Denne djupt intolerante och militante ateist bär enligt min mening en betydande del av ansvaret för urartningen och förflackningen av det svenska samhället. /Fotnot 3/

Sverige är sedan omkring 1000 år tillbaka ett land där kristendomen spelat en avgörande etisk och kulturell roll, och jag dristar mig till att tycka att detta till allra största delen varit av godo. För mig är och förblir religion i allmänhet en positiv kraft i samhället, förutan vilken vi människor är hopplöst vilsna. Jag anser det vara en katastrof att många barn och ungdomar i dag helt saknar kunskaper i och om religion, eftersom de varken hemma eller i skolan får veta något därom.

12%20Ranvald%20Jarl Olof Skötkonung döps till kristendomen vid Husaby källa i Västergötland år 1008 enligt en illustratör.

De växer sålunda upp utan några normer om rätt och fel, gott och ont, möjligen undantagandes att de fått sig itutade en eller annan ”värdegrund” och naturligtvis den politiska korrekthet varav media och institutioner formligen bågnar. Sedan undrar somliga varför förorten brinner, antalet våldtäkter ökar lavinartat och våra äldre visas noll respekt.

För övrigt anser jag att ateism är kvalificerad dårskap: vi behöver mer, inte mindre religion!

https://tommyhansson.wordpress.com/2011/12/25/nyateismens-sammanbrott/

Fotnot 1: Det dubbla kärleksbudet är Jesu sammanfattning av Tio Guds bud och lyder: ”Du skall älska Herren, din Gud, av allt ditt hjärta och av all din själ och av all din kraft och av allt ditt förstånd, och din nästa såsom dig själv.” (Lukasevangeliet 10:27; 1917 års bibelöversättning)

Fotnot 2: Den gyllene regeln: ”Allt vad I viljen att människorna skola göra eder, skolen I ock göra dem.” (Matteusevangeliet 7:12, 1917 års bibelöversättning)

Fotnot 3: Den som vill kan läsa mer om Stellan Arvidson och hans destruktiva samhällsinsatser i min bok Destruktörerna. Hur 13 män, tre kvinnor och kulturvänstern förstörde Sverige. 170 sidor. Contra förlag 2008, Box 8052, 104 20 Stockholm.

untitled Den svenska skolans ateistiske destruktör, Stellan Arvidson, med DDR-vimpel på skrivbordet.

Om krig och religion

21 januari, 2014

https://soundcloud.com/dan-fefferman/ps-35-rise-up-and-fight

Psaltarpsalmen 35, traditionellt tillskriven konung David, inleds på följande sätt:

Gå till rätta, HERRE, med dem som gå till rätta med mig;
strid mot dem som strida mot mig.
Fatta sköld och skärm, och stå upp till min hjälp:
drag fram spjutet, och spärra vägen
för mina förföljare.
Säg till min själ:
”Jag är din frälsning.”

Denna psalm har min ”nätvän” Dan Fefferman omvandlat till en bluesliknande sång med titeln Rise Up And Fight. Klicka på länken överst!

images David och Goliat enligt en målning på Dannemora kyrkas södra korvägg.

Jag är, i likhet med de flesta andra, en varm anhängare av fred på jorden och till människorna ett gott behag och allt det där som vi kan läsa om i Bibeln. Dock tror jag tiden ännu inte är inne att på bred front förvandla ”svärd till blogbillar”.

Så länge det finns ondska och illvilja i världen måste vi som menar oss stå på den goda sidan  kunna försvara oss med lämpliga medel. Därför är jag övertygad om att vi i hög grad, åtminstone ibland, är betjänta av den kampanda som besjälar kung Davis 35e psalm och ytterligare ett antal psalmer ur Psaltaren. Om den lede fienden är ute efter mig, eller mitt fosterland, skall han få veta att han lever – det duger inte att i alla lägen vända andra kinden till!

För konung David och hans judiska folk var det – och är fortfarande – nödvändigt att gå fienden till mötes med svärd i hand. Religionen handlade före Kristi födelse inte sällan om att försvara gjorda landvinningar på ett handfast sätt.

GustavIIAdolf ”Lejonet från Norden”, Gustaf II Adolf, tackar i spetsen för sina trupper Gud för segern efter ett fältslag i Trettioåriga kriget enligt en historiemålning.

Även senare finns det ett antal exempel på religionsrelaterade krig. Ett sådant var Trettioåriga kriget, som var en uppgörelse mellan katolicism och protestantism och som slutade oavgjort. Här spelade vår hjältekung Gustaf II Adolf en viktig roll på den protestantiska sidan. Tidigare har vi islams krigiska erövringar och de kristna korstågen som exempel på religionskrig.

Ser vi saken i ett vidare historiskt perspektiv är emellertid renodlade religionskrig – tväremot vad ateisterna ibland stundom hävdar – ytterst sällsynta.

Ett studium av det stora verket Encyclopedia of Wars, som tar upp 1793 krig i den mänskliga historien, visar således att blott 123, motsvarande 7 procent av alla krig, kan anses vara religiöst motiverade. Av dessa har drygt hälften – till antalet 66 – muslimer på minst ena sidan. Värt att fundera över i sammanhanget är att islam existerat i endast omkring 1400 år; sammanställningen omfattar krig som utkämpats flera tusen år tidigare.

imagesVRRSV074 Första världskriget var en uppgörelse mellan auktoritär, vilhemistisk ideologi och modernt demokratiskt tänkande.

Slutligen bör nämnas att inget av 1900-talets förödande krig kan betecknas som religiösa. De tre stora konflikterna – Första och Andra världskrigen liksom Kalla kriget – hade alla sin utgångspunkt i sekulära och/eller ateistiska ideologier.

Vad som (inte) hänt mig på Gustaf Adolf-dagen

6 november, 2013

gustav-683

Eftersom jag fått höra av ett antal personer att dessa gärna ser mer av bloggtexter från min sida om min vardag vill jag inte göra någon besviken. Här följer alltså i all enkelhet några tankar och funderingar kring hur den här dagen, Gustaf Adolf-dagen den 6 november 2013, förlöpt. Ni som tycker det är pest och pina att ta del av dylika funderingar kan med fördel läsa något annat.

I dag hade jag bestämt mig för att arbeta med SD Södertäljes årsplan för 2014, som skall presenteras vid kommunfullmäktiges budgetmangling den 25 november, och har jobbat på flitigt därmed om jag får säga det själv (och vem skall hindra mig?). Det är en ganska enkel men överskådlig årsplan med besparingar på 29 miljoner jämfört med majoritetsförslaget. Kommer väl att slaktas i Länstidningen och av övriga partier i vanlig ordning, vi förväntar oss inget annat.

Sedan var det dags för dagens ärenden nere på stan. Litet kyligt i luften och var väl lite för lätt klädd, men som ni märker frös jag inte ihjäl i alla fall. Blev varm i hjärtat av att se flaggning på alla bussar i anledning av den här speciella dagen. Hämtade sedan ut pengar på Nordea – ja, jag tillhör den krympande minoritet som vill ha pengarna direkt i handen – och handlade därefter ciggisar och mat för dagen.

I Konsum/Coop träffade jag på min son, Sebastian, som gjorde inköp efter sitt arbete och tillsammans fikade vi sedan på Tidermans på Kringlan. Inmundigade saftig räkmacka samt kaffe. I Expressen stod mycket om gårdagens tårtattack mot Jimmie Åkesson, vilken utfördes av ett tokigt fruntimmer som skall ha haft ett antal tidigare anteckningar i belastningsregistret på meritlistan för bland annat rattfylleri och olovlig körning. Hon driver en blogg som visar preferenser för Fidél Castro, anarkistisk terror av typ Baader-Meinhof och en i övrigt något förvirrad livssyn:

http://mampowermatkowitzc.blogspot.se/

Kärringen skall ha utfört sitt dåd på grund av avsky för ”rasism och fascism”. Märkligt då att tårta ledaren för ett antirasistiskt och antifascistiskt parti, kan man kanske tycka.  Den hjärndöda pöbeln på Nytorget ägnade sig i övrigt åt att störa evenemanget genom diverse oljud, gap och skrik och genom att kasta ägg och golfbollar. Det senare ett vapen som i värsta fall kan vara dödligt om det exempelvis träffar tinningen på någon. Mer härom i min närmast  föregående bloggtext!

KVARNE~1Kvarnen på Torekällberget.

På fiket köpte jag även fyra traditionella Gustaf Adolfs-bakelser till mig och sonen. Min personliga favoritkung är visserligen Gustaf III, men jag måste ju erkänna att hjältekonungen GIIA förmodligen är vår främste monark genom alla tider. Hans länsreform har i stora drag stått sig genom århundradena, och hade det inte varit för hans insatser i Trettioåriga kriget hade vi svenskar i dag sannolikt varit katoliker (något jag personligen i och för sig inte ser som någon större katastrof om så blivit fallet).

GIIA var för övrigt mycket elak mot våra svenska katoliker och drev hårt på för att Södertäljes förste litterate borgmästare, den ytterligt kompetente Zacharias Anthelius, skulle halshuggas i egenskap av katolik. Det har jag mycket svårt att förlåta GIIA. Se min bok Religionsfrihetens martyrer. Borgmästaren i Södertällije och hans katolska trosfränder. Contra förlag, Stockholm 2011.

Kvällen kommer att ägnas åt fortsatt budgetarbete, matlagning samt förtäring av något glas vin, vitt för en gångs skull: en magnumbutelj Riesling av Alsace-märket Gustave Lorentz med acceptabel alkoholstyrka som jag inhandlade på Systemet. I morgon läkarbesök, möte med Torekällbergets kontaktpolitiker samt på kvällen styrelsemöte med SD Södertälje/Nykvarn. I dag fick jag för övrigt bekräftelse från riksvalberedare Michael Rosenberg, Helsingborg att mina kandidaturer bokförts i laga ordning.

377092693Jimmie Åkesson och bloggaren i möte i Stadsparken i Södertälje i juni 2010.

Slutligen önskar jag mina läsare en fortsatt angenäm afton med en gammal goding: en liveinspelning med ”Lys og varme” exekverad av Åke Aleksandersen och Björn Afzelius:

http://www.youtube.com/watch?v=6loYxWmfzpM

Som ni säkert blivit varse har det egentligen inte hänt något alls av särskild vikt under min dag. Hoppas ändå ni till äventyrs kan finna visst nöje i att läsa mina rader!

Ett besök i Waterloo: Napoleon var sin tids Hitler

29 juli, 2013

Napoleon_WagramKejsar Napoleon I i det för honom segerrika slaget vid Wagram 1809.

I det sista avsnittet av den brittiska komediserien om prins Blackadder med Rowan Atkinson i titelrollen skapar Blackadder en tidsmaskin. Med hjälp av denna förflyttar han sig tillbaka i tiden till slagfältet i Waterloo 1815 just innan stridigheterna mellan Napoleon Ies franska armé och koalitionsarméerna under ledning av hertigen av Wellington skulle ta sin början. Tidsmaskinen råkar landa på Wellington då denne står i begrepp att lägga fram sin lysande plan för att besegra den franske kejsaren.

Se sketchen här:

http://www.youtube.com/watch?v=2vAvoaOaJNM

Resultatet blir att Napoleon vinner slaget, erövrar England och inför franska seder och bruk. Onekligen ett tankeväckande stycke contrafaktisk historieskrivning. Nu blev det ju förstås inte så. Med nederlaget i Waterloo några mil utanför Bryssel i dagens Belgien var Napoleon Bonaparte en slagen man. Han tvingades fly från slagfältet, abdikera från kejsartronen och gå i exil på ön S:t Helena i Atlanten där han avled i magcancer 1821.

Man kan på goda grunder se Napoleon som sin tids Hitler, undantagandes den fruktansvärda judeutrotningen. Dessutom var Napoleon i någon mening den förste fascisten med sin faiblesse för auktoritär ledning, militärparader, stiliga uniformer och en aggressiv utrikespolitik. Napoleonkrigen varade emellertid dubbelt så lång tid som Andra världskriget. De utkämpades 1803 – 1815 och blev därmed den blodigaste konflikt som drabbat Europa sedan Trettioåriga kriget 1618 – 1648. Napoleonkrigen ledde bland annat till att Sverige förlorade Finland till Ryssland (en klen tröst var att man som kompensation erhöll Norge).

Napolean-at-WaterlooNapoleon deppar efter förlusten vid Waterloo.

Napoleon var hatad såväl som älskad i sin samtid och har så förblivit efter sin död. En som hatade honom med särskild frenesi var för övrigt den svenske konungen Gustaf IV Adolf, som betraktade honom som Uppenbarelsebokens vilddjur. Liksom Adolf Hitler kom Napoleon Bonaparte (1769 – 1821) ur enkla förhållanden. Medan Hitler av det militära etablissemanget föraktfullt kallades ”korpralen”, gick Napoleon under den nedsättande benämningen ”korsikanen” efter sin födelseort Korsika.

Napoleon var en produkt av den Franska revolutionen 1789, vilken gjorde det möjligt för ”uppkomlingar” att avancera i graderna. Efter att ha tagit makten efter sin återkomst från ett fälttåg i Egypten i den så kallade Brumaire-kuppen 1799, lät Napoleon utropa sig till kejsare den 2 december 1804 efter att själv ha placerat kronan på sitt huvud. Så hade för övrigt även vår egen konung Carl XII gjort vid sin kröning 1697.

Efter Napoleons kröning översköljdes den europeiska kontinenten av olika krig mellan Napoleons franska trupper å ena sidan och ett antal koalitioner å den andra. Länge syntes de franska arméerna och dess hyllade fältherre oövervinneliga.

hitlerAdolf Hitler kallades föraktfullt ”korpralen” av det militära etablissemanget.

En vändpunkt inträdde med Napoleons katastrofala fälttåg i Ryssland 1812, och året därpå besegrades de franska styrkorna i slaget vid Leipzig som varade i tre dagar.  Dåvarande svenske kronprinsen Carl Johan, vilken som fältmarskalk Jean Baptiste Bernadotte tidigare slagits vid Napoleons sida, deltog nu på den antifranska alliansens sida. Slaget vid Leipzig blev det största fältslag som utkämpats i Europa före Första världskriget och involverade en halv miljon man. Den svenske författaren Claes Livijn, vilken tjänstgjorde som auditör vid ett svenskt regemente, skrev följande den 19 oktober 1813 till sin barndomsvän Lorenzo Hammarskjöld:
  

Du kan ej föreställa dig något så ohyggligt som Leipzig. Föreställ dig det man räknar der 25. 000 lik. Och redan stinker det kring hela staden, att alla luktorganer äro i högsta retelser.

Napoleon tvingades abdikera den 3 maj 1814 och som en reträttpost bli guvernör på ön Elba utanför Toscanas kust. Den 26 februari 1815 tog sig emellertid den avsatte kejsaren tillsammans med 1000 soldater på tre fartyg tillbaka till Frankrike, där han hälsades med entusiasm och återinsattes på tronen. Sedan Napoleon utan svårighet samlat ihop en krigsmakt omfattande över 100 000 man återupptogs krigandet, och den 18 juni 1815 stod slaget vid Waterloo mellan 73 000 man ur den franska armén och 67 000 från en koalition bestående av Storbritannien, Preussen, Hannover, Braunschweig och Nederländerna, vilken leddes av sir Arthur Wellesley, hertigen av Wellington (1769 – 1852).

Det nio timmar långa fältslaget såg till en början ut att gå Napoleons väg, men sedan fältmarskalk Gebhard Leberecht von Blücher anlänt till slagfältet och med sina preussiska trupper krossat Napoleons högra flank var det hela avgjort. Napoleon tvingades på flykt medan hans ledande marskalk, Michel Ney, arkebuserades av de franska rojalisterna efter Napoleons andra abdikation.

För hertigen av Wellington gick det betydligt bättre. Han hälsades på många håll som Europas frälsare. Han gick vidare i karriären genom att i tidernas fullbordan bli både premiärminister och utrikesminister.

IMG_1576[2]Monumentet i Waterloo uppfördes 1826 för att hedra de stupade.

Att besöka det gamla slagfältet vid Waterloo 198 år efter de historieavgörande händelserna är en sällsam upplevelse. Landskapet domineras av ett pyramidformat och 41 meter högt, gräsbevuxet jordmonument som uppfördes ett årtionde efter slaget för att hedra minnet av de stupade. Intill monumentet finns även ett museum samt ett vaxkabinett som avbildar slagets viktigaste personligheter.

Kontentan av Napoleonkrigen blev att det Tysk-romerska kejsarriket upplöstes, att en gryende nationalism inträdde i Tyskland och Italien, att det spanska imperiet började nystas upp samt att Storbritannien blev ledande världsmakt under det närmast följande seklet.

1814 – 1815 hölls den så kallade Wienkongressen som ett försök att skapa ordning i den oreda som Franska revolutionen och de följande Napoleonkrigen skapat. Centralgestalt i Wien var den ärkekonservative österrikiske statsmannen furst Klemens von Metternich. Den nya indelning av Europa som blev följden av Wienkongressen ledde dock till nya och, skulle det visa sig, oöverstigliga problem.

Napoleonkrigen ingrep på ett tragiskt sätt i otaliga människors liv. Här sången ”Bonny Light Horseman” med den irländska gruppen Planxty med motiv från dessa förödande krig:

http://www.youtube.com/watch?v=2OGfeu1JYbg

När Europas karta ritades om togs ingen hänsyn till etniska förhållanden, och som resultat därav uppstod exempelvis den serbiska nationalism som i förlängningen ledde fram till skotten i Sarajevo 1914 som triggade i gång Första världskriget. Detta krig medförde det andra tyska kejsarrikets fall och det ryska tsardömets undergång med påföljd att Hitler och nationalsocialismen fick makt över Tyskland samt att Lenin och kommunisterna tog över ledningen i Ryssland och bildade Sovjetunionen. 1939 startade Hitler Andra världskriget genom invadera Polen, och efter krigsslutet 1945 inträdde det Kalla krigets skede som fick ett slut först med Berlinmurens fall 1989.

imagesCAJ3T653Det österrikisk-ungerska ärkehertigparet inför den bilfärd i Sarajevo 1914 som skulle bli deras sista.

Därmed var cirkeln sluten för den jämnt 200-åriga utveckling som inletts med den brutala Franska revolutionen 1789.

Fotnot: Filmen Waterloo (1970), en internationell samproduktion, i regi av den sovjetiske regissören Sergej Bondartjuk kan rekommenderas för den som vill få en levande bild av vad som tilldrog sig på slagfältet 1815. I rollen som Napoleon Rod Steiger och som Wellington Christopher Plummer.

 

Den ateistiska dårskapen

25 december, 2011

Heliga tre konungars tillbedjan av det nyfödda Jesus-barnet.

”Nyateismens sammanbrott”. Så löd rubriceringen till Svenska Evangeliska Alliansens (SEA) nyhetsbrev den 9 december. Nyhetsbrevets text gjorde gällande att den så kallade nyateismen nått vägs ände. Det är ett ämne som väl kan vara lämpligt för en betraktelse så här på juldagen 2011.

Tankeströmningar som förhöll sig skeptiska gentemot religionen började göra sig gällande redan under 1600-talet. Uttryck härför hade också säkert dykt upp redan långt dessförinnan. Den franske tänkaren René Descartes (1596-1650), som avled i lunginflammation på Stockholms slott, satte tvivlet i system. En av de få saker han inte tvivlade på var människans tankeförmåga, därav uttrycket: Cogito, ergo sum (Jag tänker, alltså är jag till).

Descartes gick i bräschen för en vetenskaplig hållning och har därför kommit att spela en roll för senare tiders ateister, men det är fel att betrakta Descartes själv som gudsförnekare: tvärtom höll han det för filosofiskt självklart att det fanns en fullkomlig Gud.

Tvivlet tog fart under upplysningstiden, vars flammande politiska uttryck blev Franska revolutionen 1789 vilken var influerad av filosofer såsom Rousseau, Voltaire och Diderot. Inte ens de franska revolutionärerna förmådde dock helt och fullt bryta med religionen. Den uppgiften påtog sig däremot Karl Marx (1818-83) och dennes nära förbundne Friedrich Engels (1820-95) med desto större entusiasm.

Marx (till höger) och Engels lade grunden för den moderna ateismen.

För Marx, som var född i en judisk familj vilken konverterat till kristendomen, var all religion ett ”opium för folket” och en ”suck från en varelse i trångmål” som skulle bekämpas med alla medel. Bara genom beslutsam revolutionär handling kunde samhällets missförhållanden – vilka i Marx/Engels perspektiv den organiserade religionen endast förlängde – rättas till. Vid vägens slutmål låg det hägrande klasslösa, kommunistiska samhället.

Den moderna ateismen häftar främst i tacksamhetsskuld till Marx, Engels och den ryske revolutionären V. I. Lenin. Den senare kunde genom sin idé om en liten skolad elittrupp som revolutionens vägröjare genom den bolsjevikiska statskuppen i Ryssland 1917 för första gången grunda ett samhälle byggt på marxismens idéer.

Berlinmurens fall 1989 och Sovjetunionens sammanbrott 1991 bevisade att marxismen-leninismen var byggd på lösan sand och endast ledde till diktatur och förtryck. Samtidigt var det i de förkättrade ”kapitalistiska” staterna som den så kallade arbetarklassen nådde en levnadsnivå som aldrig tillförne, helt överlägsen de påvra förhållanden samma klass var hänvisad till i Sovjet och dess satellitstater.

Diktatur och förtryck blev följderna av ateismen satt i system. Bilden från ett sovjetiskt slavarbetsläger.

Vän av ordning tycker kanske att kommunismens undergång som hot mot den globala freden och friheten – efter dess fall har som känt andra hot dykt upp –  borde ha stämt ateisterna till eftertanke. Särskilt som inga av kommunismens försök att utrota religionen nått framgång.

I stället framträdde det som SEAs nyhetsbrev kallar nyateismen, vilken i Sverige haft/har synnerligen verbala företrädare som Christer Sturmark, Lena Andersson och Torbjörn Tännsjö.

Flera författare har påpekat att det nyateistiska fälttåget – i Sverige som utomlands – trots ibland bullrande uppmärksamhet rönt föga framgång. Boken God´s Century. Resurgent Religion and Global Politics av de amerikanska samhällsvetarna Monica Duffy Toft, Daniel Philpott och Timothy Samuel Shah påpekar, att religionen tvärtom fått ökad betydelse inom global politik.

Här hemma utkom docent Peder Thalén, universitetslektor vid Högskolan i Gävle, 2007 med boken Ateismens fall (Artos förlag). Författaren gör gällande att den ”nya ateismen” – som  med 68-vänstern som förmedlare snarast är en rätt kraftlös efterklang av Marx och Engels ateistiska teoretiserande – har förlorat kontakten med samtida kultur och dess mångfald:

De har inte märkt att tiderna förändrats utan har stelnat i ett förhållningssätt som majoriteten känner sig främmande inför.

Christer Sturmark, ett av nyateismens ansikten.

Nyateisterna ser, precis som lärofäderna Marx, Engels och Lenin, all religion som kvintessensen av vidskepelse, dårskap och stollighet. Bara religionen försvinner så kommer allt att bli bra – människan kan räta på ryggen som en fri varelse och, i stället för att anamma de religiösa villfarelserna, låta vetenskap och förnuft styra stegen in i en ny mänsklig guldålder.

Att organiserad religion av olika schatteringar ställt till med betydande elände i världen vore meningslöst att förneka. Muhammeds islamska erövringskrig, Korstågen, Trettioåriga kriget, inkvisitionen och nu det islamistiska terrorkriget mot västvärlden är några sådana exempel.

Lika litet går det emellertid att neka till att de icke-religiösa konflikterna, såsom Första och Andra världkriget, Koreakriget, Vietnamkriget med flera, skördat mångfaldigt fler offer. För att inte tala om offren för kommunismens terrorvälde i en lång rad länder.

Det är med mina ögon därför ganska korkat att rikta allt strålkastarljus på religionen och försöka göra denna värre än alla andra mänskliga aktiviteter. Ett sådant synsätt tyder på en fixering vid det religiösa som negativ kraft – en fixering som i sig kan anses vara uttryck för en (pseudo)religiös inställning.

På samma sätt som övertygade kommunister eller nationalsocialister ådagalägger ett trosnit som mycket väl kan kallas religiöst till sin funktion.

Jag har kommit fram till den uppfattningen, att ateismen – denna må sedan kallas ny, gammal eller tidlös – är en anomali. Det är onaturligt för människan att inte tro på en kraft eller krafter högre än henne själv. Det är  precis därför kommunismen och andra sekulära ideologier med totalitära anspråk, liksom givetvis ateismen, är dömda redan på förhand: de tar inte hänsyn till människans sanna natur.

Detaljstudie av Carl Larssons ”Midvinterblot”.

Själv har jag, utan några som helst anspråk på att vara renlärig, en i grunden kristen övertygelse. Jag anser dock att all religion, förutsatt att den är fredlig och tolererar andra religionsläror än den egna, är godartad. Detta eftersom den både ger den enskilda människan ett stöd i hennes besvärliga tillvaro och erbjuder de troende en meningsfull världsförklaring.

För mig som kristen är det således naturligt att fira julen till minne av vår frälsares, Jesus Kristus, födelse. Dock har jag inga problem med att andra må se samma högtid främst som ett fortsättande av forna tiders midvinterblot; dessa senare byggde ju faktiskt också på vissa religiösa föreställningar vilka säkert var/är sina anhängare till stor hjälp och vederkvickelse.