Trudeau underminerar det fria ordet

Leder Justin Trudeau Kanada mot diktatur?

Justin Trudeau, född 1971, har varit kanadensisk premiärminister sedan 2015. Han är son till Pierre Trudeau, som var premiärminister 1968-71 och 1980-84. Han är sedan länge hjärtligt avskydd bland de konservativa och på sistone i allt bredare folklager.

Orsaken till den till synes allt mer utbredda impopulariteten är hans brutala politik gentemot de lastbilsförare som genomför protestaktioner riktade mot tvånget att inneha covid-pass. I tider när många andra länder avvecklar sina restriktioner steppar alltså Kanada upp sina.

Den insiktsfulle krönikören David Suissa menar i tidskriften Jewish Journal den 19 februari att Trudeaus omdöme om lastbilsförarna – att de har ”unacceptable views” (oacceptabla åsikter) – underminerar Kanada som ett fritt och demokratiskt samhälle. Han kunde lika gärna ha påstått att deras tänkande är oacceptabelt.

The Decline of Free Societies is Rooted in These Two Words from Justin Trudeau

Suissa citerar en före detta domare i Indiens högsta domstol, Deepak Gupta, vilken i en föreläsning yttrade att ”the right to dissent is the most important right granted by the Constitution”.

Att ifrågasätta, att utmana, att kontrollera, att utkräva ansvarighet från regeringen är enligt Gupta varje medborgares grundlagsenliga rättighet. Om denna tas bort kommer samhället att stagnera och dö sotdöden.

David Suissa anser med all rätt att Justin Trudeau borde ha studerat vad domare Gupta uttryckte i sin föreläsning. Om han hade läst och förstått skulle han aldrig med sitt omdöme ”oacceptabla åsikter” undergrävt den grundläggande rättigheten att inte hålla med.

Trudeau hade utan problem kunnat hävda att lastbilsförarnas metoder var oacceptabla, om han nu kommit fram till den slutsatsen. Nu gjorde han inte det utan fattade till slut det drakoniska beslutet att införa undantagstillstånd och sätta in ridande polis mot fredliga demonstranter. En handikappad kvinna uppges ha dött till följd av ingripandet. https://edition.cnn.com/2022/02/18/americas/canada-trucker-protest-covid-friday/index.html

Något som bland annat möjligen kan ha inneburit att premiärministern, enligt nyligen inkomna uppgifter, importerat främmande trupp från FN att sätta in mot demonstranterna. Precis som vilken annan diktator som helst skulle ha gjort. Enda gångerna Kanada tidigare infört undantagstillstånd har skett under de båda världskrigen samt då Quebecs biträdande premiärminister Pierre Laporte bortfördes och dödades av terrorister på 1970-talet. https://en.wikipedia.org/wiki/Pierre_Laporte

Justin Trudeau tycks på något underligt sätt ha missat att politik inte bara består av konfrontationer utan i kanske ännu högre grad av kompromisser och förmågan att lyssna till motpartens argument. Trudeau kallas ibland ”Castro Jr.” på grund av sin yttre likhet med Kubas mångårige kommunistiske diktator Fidél Castro, som hans föräldrar besökte 1976.

När Castro avled 2016 begåvades han med följande epitet av Justin Trudeau: han var en ”legendarisk revolutionär” som ”tjänade sitt land nära ett halvsekel”.

Trudeau må närma sig Castro ifråga om politik, men en son till denne är han sannolikt trots allt inte, vilket jag klargör i detta blogginlägg. https://tommyhansson.wordpress.com/2020/01/15/iran-trudeau-trump-och-castro/

Penkovskij – en av Kalla krigets viktigaste spioner

Oleg Penkovskij inför rätta i Moskva.

Strax före midnatt den 12 augusti 1960 approcherades två amerikanska gäststudenter, som befann sig på en bro i centrala Moskva, av en proper man i 40-årsåldern. Han bad först om eld till sin cigarrett. Han bad de två unga männen överlämna ett brev med viktiga upplysningar till den amerikanska ambassaden, något som också skedde efter viss tvekan hos amerikanerna.
  
Så inleddes Oleg Penkovskijs (1919-63) korta men innehållsrika karriär som spion för de amerikanska respektive brittiska underrättelsetjänsterna CIA och MI6. Penkovskij var överste i den sovjetiska Röda armén och hade bestämt sig för att övergå till den demokratiska och frihetliga sidan i det Kalla kriget.
  
Någon egentlig avhoppare var han inte: han stannade kvar i Moskva i syfte att komma över så mycket värdefull information som möjligt. Innan han avslöjades av ryssarna lyckades han till amerikanerna och britterna lämna över kopior på runt 10 000 hemliga dokument. https://sv.wikipedia.org/wiki/Oleg_Penkovskij
  
Om Oleg Penkovskij har Wilhelm Agrell, Sveriges ende professor i underrättelseanalys (vid Lunds universitet) och en minst sagt produktiv författare och skribent, skrivit boken Oleg Penkovskij: Spion på avgrundens rand (Appell förlag 2021, 160 sidor) som i behändigt format ger en översikt och bakgrundshistorik till Penkovskijs gärning. Det rådde i väst initialt viss osäkerhet kring Penkovskijs status: var han ”äkta vara” eller var han en desinformatör som sänts ut av KGB för att lura skjortan av väst?
  
”För Penkovskijs äkthet talade framförallt två förhållanden”, skriver Agrell (sidan10). Det ena var att Penkovskij i det material han först överlämnade till väst kom med tämligen sensationella uppgifter. Bland annat hävdade han att ett amerikanskt U-2-plan, som skjutits ner av ryssarna några månader tidigare, befunnit sig i internationellt luftrum när det besköts. En agent som gick Sovjetunionens ärenden skulle, fastslår Agrell, aldrig meddela väst uppgifter som var så pass belastande för Moskva utan snarare komma med relativt beskedlig information – så kallad chicken feed.
   
Det andra förhållandet som talade för Penkovskijs autenticitet var en bilaga till det material som fanns i det av honom överlämnade kuvertet. Agrell (sidan 11): ”Det var en minutiös och synbarligen genomtänkt plan för hur amerikanerna skulle kunna kontakta honom via ett gömställe, en dead drop.” Denna var belägen i en angiven fastighet på Pusjkingatan i Moskva.
  
Oleg Vladimirovitj Penkovskij föddes i Vladikavkaz i södra Ryssland den 23 april 1919. Trots att hans far hade varit officer i den antikommunistiska vita armén och stupat i inbördesstriderna när sonen var fyra månader gammal lyckades Oleg göra militär karriär i Sovjetunionen och blev omsider överste i Röda armén. Som agent för väst gick han under kodnamnet ”Agent Hero”.
  
Efter att till en början ha mötts av viss skepsis lyckades Penkovskij övertala den brittiske spionen tillika affärsmannen Greville Wynne att ordna ett möte med två amerikanska och två brittiska underrättelsetjänstemän i London i december 1961. Det skulle visa sig att Penkovskij hade en mycket generös uppfattning av sig själv och sin egen förmåga. Till en början framställde han krav om att få träffa exempelvis Englands drottning och premiärminister och USAs president, något som hans kontaktmän lyckades avstyra. Han krävde vidare att, förutom arvodet som spion, förses med dyra cognacssorter och lyxiga accessoarer till hustrun.
  
Hans västliga uppdragsgivare bedömde att han var värd extravaganser av detta slag. Wilhelm Agrell framhåller (sidan 40): ”Penkovskij hade visserligen en relativt underordnad befattning, men detta kompenserades av hans sociala nätverk och uppenbara förmåga att navigera i det sovjetiska militära toppskiktet och snappa upp ´det senaste´…Men Penkovskij var av allt att döma en äkta insider, en man som gått de rätta utbildningarna och som kände det system han rörde sig i.”
  
En grundläggande orsak till att Oleg Penkovskij valde att ta ställning mot sitt eget hemland var hans övertygelse om att Sovjets dåvarande starke man, Nikita Chrusjtjov, förde en farlig och ansvarslös utrikespolitik som hotade världsfreden.
  
Penkovskij drog för sina uppdragsgivare i väst upp en storstilad plan som syftade till att genom en serie militära operationer förstöra hela den centrala och regionala sovjetiska ledningsstrukturen. Han markerade på en karta över Moskva vilka mål som borde slås ut av sabotörer försedda med kärnladdningar i väskor: han skulle till och med själv kunna tänka sig utföra ett sådant uppdrag.
  
Amerikanerna och britterna lät Penkovskij hållas tills vidare och antecknade de mål deras han hade markerat. När ledningen för CIA informerades om Penkovskijs planer drog den slutsatsen, att Penkovskij sannolikt inte var någon provokatör eller desinformatör utsänd av KGB eller den militära underrättelsetjänsten GRU. ”Frågan var istället om inte Penkovskij var något värre och möjligen farligare”, skriver Agrell (sidan 55), ”en anarkist eller galning som med vett och vilja försökte få USA i krig med Sovjetunionen.”
  
Bland de viktigaste underrättelser Oleg Penkovskij försåg väst med fanns detaljerade uppgifter om Sovjetunionens produktion av missiler med kärnvapenkapacitet. Tack vare Penkovskijs verksamhet kunde USA få upp ögonen för Moskvas försök att etablera kärnvapen på Kuba, som 1959 genomgått en kommunistisk revolution under ledarskap av Fidél Castro: en regering under ledning av den visserligen korrupte men USA-vänlige Fulgencio Baptista hade ersatts av en starkt USA-fíentlig kommunistregim som gick Moskvas ärenden.
  
Amerikanska flygfoton bekräftade Penkovskijs uppgifter om att det på Kuba byggdes  baser för nukleära SS-4-medeldistansrobotar, vilket den amerikanske presidenten John F. Kennedy informerades om. Den 22 oktober 1962 höll Kennedy ett över hela världen uppmärksammat TV-tal där han redogjorde för Kuba-krisen och uppmanade Sovjet att dra bort nämnda robotar.
  
Om ryssarna angrep USA med kärnvapen, förklarade Kennedy, skulle USA svara med massiv nukleär vedergällning mot Sovjetunionen. Samtidigt inledde USA en blockad mot Kuba i syfte att sätta press på Chrusjtjov. Slutligen föll Moskva till föga och gick med på att dra tillbaka robotarna. I hemlighet förband sig USA som en motprestation att dra bort sina egna robotar från Turkiet och Italien. https://sv.wikipedia.org/wiki/Kubakrisen
  
Samma dag som Kennedy höll sitt beramade TV-tal greps Penkovskij i Moskva. Han ställdes tillsammans med Greville Wynne inför rätta 1963, anklagad för högförräderi och spionage. Han dömdes till döden och avrättades kort därefter. Enligt den officiella versionen blev han arkebuserad med nackskott, men det finns också skrämmande uppgifter om att han bands fast med pianotråd vid en träplanka och kremerades levande. Agrell berör inte alls de senare uppgifterna. Wynne utväxlades mot en sovjetisk spion i USA.
  
Oleg Penkovskij måste betecknas som en av det Kalla krigets verkliga hjältar och hans verksamhet är väl känd, främst genom sammanställningen The Penkovsky Papers. Agrells bok tillför väl inte så mycket nytt men kan ändå läsas med behållning som en lättillgänglig sammanfattning av fallet Penkovskij.

Iran, Trudeau, Trump – och Castro

Fidél Castro och Justin Trudeau – lika som bär?

Efter några dagars blånekande till att ligga bakom nedskjutningen av ett ukrainskt passagerarplan fann Irans regering för gott att vidgå sin skuld. President Hassan Rouhani har försäkrat omvärlden att landet skall ta sitt ansvar för det ”oförlåtliga misstag” som sände 176 människor i döden. Flera personer uppges redan ha gripits som misstänkta för dådet. https://corren.se/nyheter/flera-gripna-efter-flygkraschen-i-iran-om6461217.aspx

En dryga minuten lång video, som först offentliggjordes av New York Times, uppges visa hur två robotar avfyrades mot planet Boeing 737 från Ukraina. https://www.expressen.se/nyheter/ukrainska-planet-traffades-av-tva-iranska-raketer/

Notabelt är att Rouhani inte med ett ord beskyllde USA för någon del av det inträffade. Den veterligt ende världsledaren som gjort det är Kanadas omdebatterade liberale premiärminister Justin Trudeau. I en intervju med den kanadensiska TV-kanalen Global Television bara några timmar före det iranska erkännandet menade Trudeau att USA bar en del av ansvaret för nedskjutningen.

”Om det inte fanns några spänningar”, sade den kanadensiske ledaren, ”om de inte nyligen trappats upp i regionen, så skulle dessa kanadensare /som omkom vid nedskjtuningen/ vara hemma med sina familjer nu.”

Justin Trudeau, född på juldagen 1971, blev partiledare för Kanadas Liberala parti 2013 och premiärminister 2015. Han är son till Pierre Trudeau (1919-2000), som var premiärminister 1968-79 samt 1980-84. Mamman är Margaret Trudeau, född Sinclair, född 1948 och således 29 år yngre än maken. https://sv.wikipedia.org/wiki/Pierre_Trudeau

Margaret och Pierre Trudeau.

För drygt tre år sedan kom rykten i svang om att Justin Trudeaus verklige fader var Kubas diktator Fidél Castro (1926-2016). Ryktena startades av motståndare till Trudeau sedan denne i samband med Castros frånfälle höjt den senare till skyarna som en ”legendarisk revolutionär och talare” vilken ”tjänade sitt land under nära ett halvsekel”. Trudeau nämnde också att hans far hade haft en nära relation till den kubanske despoten. https://omni.se/trudeau-beromde-castro-han-borde-skammas/a/kVpnj

Påståendena om att Fidél Castro skulle vara far till Justin baseras delvis på att den senares moder haft rykte om sig att vara promiskuös. Hon var en del av den flummiga flower-power-rörelsen och väckte skandal då hon vid ett besök i Vita huset i Washington, D. C. bar kort-kort.  Därtill kommer att det finns vissa yttre likheter mellan Justin och Fidél Castro. Makarna Trudeau skilde sig 1984. https://www.oregonlive.com/trending/2018/02/rumor_that_justin_trudeau_is_f.html

Ryktena är dock med nästan hundraprocentig säkerhet falska: Justin Trudeau är född 1971 och makarna Pierre och Margaret Trudeau besökte Kuba och Castro först 1976. Det borde ha varit omöjligt för en person som Margaret Trudeau att obemärkt resa till Kuba och träffa Kubas diktator, som förvisso är beryktad för sina kvinnoaffärer. https://en.wikipedia.org/wiki/Margaret_Trudeau

Det faktum att ryktena om Justin Trudeaus verklige pappa fortfarande håller i sig är väl snarast ett tecken på hur avskydd den yngre Trudeau är i konservativa kretsar. Kanadas regering är märkbart besvärad av dessa rykten och har officiellt gått ut och dementerat dem.

Donald Trump har bland annat kallat Justin Trudeau ”oärlig och svag”.

Det må vara osagt om det är Trumps återkommande kritik mot Trudeau som ligger bakom den kanadensiske premiärministerns utspel mot USA som delansvarigt för den iranska nedskjutningen. Trump har under alla omständigheter kallat Trudeau ”oärlig och svag” och menat att ”Justin spelar sårad när han blir påkommen.” https://www.expressen.se/nyheter/trumps-angrepp-mot-trudeau-spelar-sarad/

Avslutningsvis kan det noteras att de europeiska nyckelnationerna Tyskland, Frankrike och Storbritannien betydligt skärpt tonen mot Iran efter elimineringen av terrorgeneralen Qassem Soleimani på Bagdads flygplats. https://www.dailywire.com/news/breaking-the-trump-effect-britain-france-germany-suddenly-harden-toward-iran-after-killing-of-soleimani?utm_source=americantruth&utm_medium=email&utm_campaign=spark718

Fotnot: Kanada är som medlem i det Brittiska samväldet formellt en konstitutionell monarki med drottning Elizabeth II som statschef. https://sv.wikipedia.org/wiki/Kanadas_monarki

Kyrkan och dess falska profeter

Greta Thunberg – en Guds profet enligt kyrkliga debattörer.

På 1960-talet genomgick Svenska kyrkan en långtgående radikalisering. Vänstervridna präster och andra kyrkans tjänare började i allt högre utsträckning se kyrkan som ett sekulärt politiskt instrument. Med andligheten var det inte så noga – kommunistiska massmördare som Mao Tse-tung, Fidél Castro och Kim Il-sung ansågs vara Guds medarbetare i syfte att upprätta rättvisa och jämlikhet på jorden. https://tommyhansson.wordpress.com/2017/05/31/68-kyrkan-jesus-som-revolutionar-och-korset-som-belastning/

Så småningom ebbade väl den värsta revolutionsromantiken ut, men kvar fanns synen på kyrkan som ett redskap för olika typer av politiserande. Genomgående har varit den negativa synen på den judiska staten Israel, som brännmärkts och kritiserats i alla möjliga tonarter. Kyrkan har genom åren manat till en rad bojkotter mot Israel och ensidigt tagit parti för de så kallade palestinierna. https://www.paulwiden.se/?p=4198#.XNgY7uSP7IU

Under senare år har klimatfrågan tagit över alltmer av Svenska kyrkans engagemang. Det framgår icke minst av förgudandet av den psykiskt funktionsstörda klimataktivisten Greta Thunberg. Det väckte uppseende då Svenska kyrkan i Limhamn i Malmö i en tweet i december 2018 jämförde unga Greta med Jesus: ”Kungörelse! Jesus från Nasaret har nu utsett en av sina efterträdare, nämligen Greta Thunberg.” https://www.svt.se/nyheter/inrikes/kyrkans-jul-tweet-kritiseras

Den som tror att detta var en engångsföreteelse tar miste. Nyligen gjorde Anna Ardin, diakon i den frikyrkligheten tillhörande Equmeniakyrkan, och Joakim Kroksson, miljödiplomerare (!) i Svenska kyrkan ett något mer genomarbetat försök att förguda klimat-Greta genom att upphöja henne till Guds profet. I en debattartikel i Kyrkans Tidning den 24 april 2019 hävdade debattörerna Ardin och Kroksson att ”Greta Thunberg är en profet i vår tid.” https://www.kyrkanstidning.se/debatt/greta-thunberg-ar-en-profet-i-var-tid

Vi vill hävda att Sverige har en profet som är verksam – just nu. Hon heter Greta Thunberg och är fullt jämförbar med bibelns profeter.

Kinas blodige diktator Mao Tse-tung – en av kyrkans falska profeter.

Nämnda debattörer hävdar, att Greta Thunberg har ”en liknande profetisk strategi” som de bibliska profeterna i den judiska Bibeln (Gamla testamentet). Ändå påstår sig debattörerna inte hylla Greta Thunberg som person utan hennes budskap – ”för budskapet kommer från Gud.”

Ursäkta, men detta är ingenting annat än trams av flummigast tänkbara slag. Med hänvisning till den kyrkliga historiken sedan revolutionsromantikerna härjade som värst på 1960- och 1970-talen står det fullständigt klart för mig att man inom Svenska kyrkan – och stora delar av den övriga, sekulariserade svenska kyrkligheten – inte skulle känna igen en Guds profet om han/hon så bet dem i den kroppsdel man vanligen sitter på.

Däremot har kyrkans män och kvinnor mångfaldiga gånger visat att de gärna lyssnar på falska profeter. Jag kan inte se annat än att klimat-Greta med sin uppbackning av skrupelfria reklambyråer och samvetslösa föräldrar är just en sådan. Utmärkande för de bibliska profeterna och i än högre grad Jesus Kristus är nämligen att de, trots ofta domedagsliknande budskap, ändå manar till hopp.

Greta Thunberg gör tvärtom: ”Jag vill inte ha ert hopp. Jag vill att ni ska känna panik.” Skulle en kärleksfull Gud låta en av sina profeter låta torgföra ett sådant hopplöshetens budskap? Naturligtvis inte. Om Gud hade förmågan att kommunicera med Greta skulle han även ha kunnat upplysa henne om att jorden ända sedan sin skapelse för vid pass 14 miljarder år sedan städse varit föremål för de mest skiftande klimattyper utan att människorna, vilka gjorde sin entré på allra senaste tiden i ett historiskt perspektiv, haft ett dyft med saken att göra.

Julian Assange och Anna Ardin.

Om debattören Anna Ardin kan slutligen sägas att hon lyssnat på falska profeter tidigare. En sådan var den bisarre skojaren Julian Assange, som Ardin lät bo hemma hos sig vid ett besök i Sverige 2010. Det gick som man hade kunnat förvänta – Ardin och Assange hamnade i säng med varandra. I eftertankens kranka blekhet hävdade hon sedan att hon blivit våldtagen, vilket fick Assange att i blotta förskräckelsen 2012 söka sin tillflykt till Ecuadors ambassad i London där han förblev i sju år.

https://samnytt.se/julian-assange-en-svensk-rattsskandal/

Tänk så det kan gå när inte haspen är på.

Krisens Venezuela: Alltmer stöd till Juan Guaidó

Den civiliserade världen ställer sig nu bakom Joan Guaidó som Venezuelas legitime president.

Den hårt ansatte Nicolás Maduro i Venezuela försöker överföra motsvarande 11 miljarder kronor (1,2 miljarder US dollar) från statskassan till en bank i Uruguay. Det hävdar landets interimistiske president Juan Guaidó, som kräver att den aktuella banken skall stoppa dessa försök då han betraktar Maduros planerade transaktion som ”stöld av offentliga medel”. https://www.reuters.com/article/us-venezuela-politics-uruguay/venezuelas-guaido-says-maduro-government-trying-to-move-public-funds-to-uruguay-idUSKCN1PT1VV

Enligt Reuters har Guaidó inte presenterat några konkreta bevis för Maduros planerade miljardtransaktion, men för en diktator som flyger till en lyxkrog i Istanbul i Turkiet och kalasar på prima biff tillsammans med hustrun medan folket svälter och dör på grund av den krisande sjukvården i landet förefaller en sådan ekonomisk åtgärd fullt logisk. https://www.aftonbladet.se/nyheter/a/ngxOon/folket-hungrar–maduro-ater-fin-biff

Det var den 23 januari i år som Juan Gerardo Guaidó Marques, född 1983, svor en ed som Venezuelas tillförordnade president i syfte att ge landet en fungerande politisk ledning. Juan Guaidó, som valdes till president i nationalförsamlingen i slutet av 2018, representerar det socialdemokratiskt orienterade partiet Voluntad Popular (Folkets vilja) vilket betraktas som ”centristiskt”. https://en.wikipedia.org/wiki/Juan_Guaid%C3%B3

En karta över hur världens länder ställer sig i förhållande till Juan Guaidó respektive Nicolás Maduro.

Guaidó är till yrket ingenjör och har studier i det privata universitetet George Washington University i den amerikanska huvudstaden Washington, D. C. bakom sig. Han har erkänts som interimspresident i Venezuela av den interamerikanska organisationen Organization of American States (OAS) samt av USA, Israel, Brasilien, Australien, Storbritannien, Tyskland, Frankrike, Spanien, Österrike, Nederländerna, Portugal, Danmark och Sverige.

Medan således viktiga länder i den civiliserade delen av världen backar upp Guaidó har stater såsom Ryssland, Kina, Kuba, Bolivia, Turkiet, Irak och Syrien valt att ställa sig på Maduros sida. Den Europeiska unionen (EU) har på Italiens initiativ krävt fria val i Venezuela men har inställningen, att det är varje medlemsstats sak att välja sida. https://www.bbc.com/news/world-latin-america-47053701

Nicolás Maduro, född 1962, har varit utrikesminister och var vicepresident i Venezuela 2012-13 representerande Venezuelas förenade socialistiska parti. Han efterträdde den bisarre Hugo Chávez när denne avled 2013. Maduro vann sedan det efterföljande  presidentvalet den 14 april. Segermarginalen till Henrique Capriles var endast 1,49 procentenheter, vilket fick den senare att överklaga valresultatet till Venezuelas högsta domstol som dock inte gick på Capriles linje utan bekräftade Maduros seger. https://en.wikipedia.org/wiki/2013_Venezuelan_presidential_election

Maduro smörjer kråset medan folket svälter…

Det mesta i Venezuela står för tillfället och väger. Nicolás Maduro har förklarat att han kan tänka sig att tidigarelägga valet till parlamentet men vägrar gå med på nytt presidentval. Likt så många andra socialistiska härskare tycks han vägra inse att spelet är förlorat utan försöker med näbbar och klor hanka sig kvar vid makten trots att landet står vid avgrundens rand.

I detta avseende finns det tydliga likheter mellan Maduro och Chiles tidigare president Salvador Allende Gossens (1908-73), vilken trots ett mycket knappt parlamentariskt underlag med stöd av allehanda revolutionära krafter förde en socialistisk överbudspolitik som ledde till 1000-procentig inflation och en katastrofal situation i de flesta avseenden. Till slut blev en militärkupp oundviklig.

Likheterna mellan Maduro och Allende är således påfallande. Båda körde sina respektive länder eftertryckligt i botten. Skillnaden mellan dessa båda socialistledare är väl, att medan Maduro ser ut ungefär som Saddam Hussein framtonade Allende som en snäll farfar varför han också fick mångas sympatier på sin sida.

Att det är riktigt illa i Venezuela framgår med viss emfas av det faktum att Sveriges rödgröna regering ställt sig bakom utmanaren Guaidó. Utrikesminister Margot Wallström har citerats: ”Vi godtog aldrig valresultatet när Maduro valdes till president. Vi stödjer och betraktar Juan Guaidó och nationalförsamlingen som de enda legitima representanterna för det venezuelanska folket.”  Wallström utesluter heller inte nya sanktioner mot Maduro-regimen. https://www.svt.se/nyheter/utrikes/sverige-staller-sig-bakom-guaido

Salvador Allende med sin främste internationelle supporter, Kubas diktator Fidél Castro.

Med Vänsterpartiet, som efter viss tvekan släppte fram den nuvarande regeringen Löfven, är det en annan sak. Det gamla kommunistpartiet har länge haft det socialistiska Venezuela som något av ett idealland, och när Maduro med hårfin marginal besegrade Caprile i presidentvalet 2013 skickade V-ledaren Jonas Sjöstedt ett gratulationstelegram till Maduro.

Att Maduro kastade oppositionella i fängelse och besatte nyckelposter i sin administration med släktingar och vänner innebar sannolikt endat pluspoäng för våra avdankade kommunister. Det är ju så det brukar gå till när kommunister erövrar makten.http://www.bt.se/ledare/historien-upprepar-sig-i-venezuela-och-i-vansterpartiet/

Sjöstedt har så här långt föredragit att hålla tyst om utvecklingen i Venezuela. Det är nog ett ganska smart drag.

Den som lever får se vad som närmast kommer att hända i den djupnande krisens Venezuela. Militären har tidigare betraktats som en garant för Nicolás Maduros fortlevnad som landets högste ledare, men det är inte alls givet att så fortfarande skulle vara fallet. Sålunda har flygvapengeneralen Francisco Yanez uttalat sitt oförblommerade stöd för utmanaren Guaidó och även uppmanat militärt anställda att desertera. Också Venezuelas militärattaché i Washington, överste José Luis Silva Silva, stödjer Juan Guaidó. https://www.dn.se/nyheter/varlden/venezuelas-flygvapenchef-stodjer-guaido/

Venezuelas militärattaché i Washington, D. C., överste José Luis Silva Silva, stödjer Guaidó.

Det sades under Allendes tid även om Chiles militärmakt att den hade en tradition att stödja den sittande presidenten och respektera den civila maktutövningen. När drastiska åtgärder ansågs nödvändiga lät sig dock generalen Augusto Pinochet Ugarte (1915-2006) övertalas att leda den militärkupp som den 11 september 1973 störtade Allende-regimen över ända.

Ett militärt ingripande kan knappast uteslutas i det nuvarande kaotiska Venezuela, även om ett sådant vore ytterst olyckligt. Frågan är bara vilken sida militären i så fall kommer att ställa sig på.

 

 

Sovjetlakejen Schori stödde sovjetisk intervention i Polen

Pierre Schori ville se ett sovjetiskt ingripande i Polen.

Den högt uppsatte sovjetiske avhopparen Oleg Gordievsky berättade i en intervju med en medarbetare i den konservativa svenska tidskriften Contra 1999 att den uppburne svenske politikern och diplomaten Pierre Schori var spionorganet KGBs främsta uppgiftslämnare i Sverige. Det kommer därför inte som någon överraskning för denna bloggare att det nu avslöjats att Schori 1980 ställde sig positiv till en militär sovjetisk intervention i Polen. https://tommyhansson.wordpress.com/2009/01/27/kulturskydda-pierre-schori/

Det nya avslöjandet, som görs av Ledarsidorna, visar att Pierre Schori, liksom Gordievsky född 1938, vid ett möte med Socialistinternationalens exekutivkommitté  den 13 december 1980 ställde sig bakom Sovjetunionens diktator Leonid Brezjnevs planer på att intervenera militärt i Polen med stöd av den så kallade Brezjnevdoktrinen. https://ledarsidorna.se/2018/09/socialdemokraterna-stallde-sig-bakom-sovjetunionens-planer-pa-militar-intervention-i-polen-1980/

Enligt Brezjnevdoktrinen hade Sovjetunionen rätt att ingripa militärt i kommunistiskt styrda länder som ansågs hotade av undergrävande – det vill säga demokratiska och frihetliga – krafter. Så hade tidigare under Brezjnevs styre skett i Tjeckoslovakien 1968 och Afghanistan 1979. Innan dess hade Sovjet ingripit militärt i Östtyskland 1953 och Ungern 1956 i liknande syfte. https://sv.wikipedia.org/wiki/Brezjnevdoktrinen

I december 1980 hade den polska fackföreningsrörelsen Solidaritet (på polska Solidarnocs) på allvar utmanat det kommunistiska styret i Polen med Lech Walesa, som var elektriker på Leninvarvet i Gdánsk, som karismatisk ledargestalt. Solidaritet var en antikommunistisk rörelse baserad på den i Polen  inflytelserika romersk-katolska kyrkan och uppfattades därför i såväl Warszawa som i Moskva som ett allvarligt ideologiskt hot mot den hegemonistiska kommunismen.

Oleg Gordievsky avslöjade i en intervju 1999 att Pierre Schori varit KGBs främste uppgiftslämnare i Sverige.

I slutet av 1980 övervägde Moskva på allvar att sätta Brezjnevdoktrinen i verket i syfte att krossa det folkliga upproret. De av Ledarsidorna redovisade handlingarna härrörande från de så kallade Bukovskyarkiven och dokument från CIA vilka avhemligats 2007 uppges visa att Pierre Schori, som vid denna tidpunkt var internationell sekreterare i Socialdemokraterna, positionerade sig själv och sitt parti i riktning mot att ställa sig bakom en sovjetisk intervention omfattande bland annat undantagslagar i Polen.

Schori uttryckte sig även nedsättande om Solidaritets-ledaren Lech Walesa. Problemet för Schori var att han inte representerade Sverige som nation i någon kapacitet. Landet styrdes vid denna tid av en borgerlig regering – Fälldin II – med centerledaren Thorbjörn Fälldin som statsminister. Att denna regering bestående av centerpartister, moderater och folkpartister skulle ställa sig bakom en sovjetisk invasion i Polen måste betraktas som ytterst osannolikt.

2015 hade utrikesminister Margot Wallström (S) det minst sagt dåliga omdömet att, tillsammans med Göran Persson och Carl Bildt, utse den bedagade före detta KGB-medarbetaren Pierre Schori till så kallad hedersambassadör med uppgift att resa kors och tvärs i världen för att stödja Sveriges kandidatur som tillfällig medlem i FNs säkerhetsråd. Sverige blev mycket riktigt medlem, men jag gissar att det snarare var väl tilltagna mutor än de tre ”hedersdiplomaternas” insatser som ordnade den saken. https://www.aftonbladet.se/nyheter/a/0EgjOg/tung-trio-ska-hjalpa-lofven-att-sakra-plats-i-fns-sakerhetsrad

Pierre Schori ingick i den sovjetvänliga socialdemokratiska grupp som den gamle underrättelsemannen Olof Frånstedt skriver om i boken Spionjägarna, som utkom för några år sedan. Författaren skildrar insiktsfullt hur tre personer i Socialdemokraternas ledande skikt – Anders Thunborg, Sten Andersson och Pierre Schori – hade regelbundna kontakter med KGBs representation på den sovjetiska ambassaden.

Tyrannen Fidél Castro hade enligt Pierre Schori ”närmast en renässansfurstes drag”.

Det uppenbara syftet med dessa kontakter, som gränsade till det landsförrädiska, var att stämma av den socialdemokratiska och svenska utrikespolitiken så att den rimmade med – eller åtminstone inte avvek alltför mycket från – Sovjetunionens önskemål. Konfronterad med Frånstedts uppgifter försökte Schori få det till att han och de två andra sossehöjdarna syftade till att ”underminera” kommunismen. Bara en fullskalig idiot kan tro på detta. https://tommyhansson.wordpress.com/2013/08/28/sossarnas-sovjetgang-sa-underminerades-kommunismen/

Schori formligen krälade i stoftet inför den store Fidél Castro. Beryktad är hans utsaga om Castro i en intervju i Skånska Dagbladet den 20 juli 1986, elva år efter hans besök på Kuba tillsammans med Olof Palme 1975: ”Han är en av de största i samtidshistorien. Någon har sagt att han är för stor för sin ö. Castro ser allt i ett mycket långt perspektiv. Han är en encyklopedist och har närmast en renässansfurstes drag.” https://www.svd.se/svenskarna-som-blandades-av-castro

Mycket mera skulle kunna sägas om Pierre Schori, men jag stoppar där för ögonblicket. Tilläggas bör dock kanske att han var både en personlig vän till och ideologisk meningsfrände med den norske storspionen Arne Treholt. Det som skiljer dessa båda vänsteraktivister åt är att Schori var smart nog att inte åka dit för sin landsförrädiska verksamhet. Treholt hade inte samma tur.

Wojciech Jaruzelski införde undantagslagar i Polen 1981.

1985 greps den socialdemokratiske journalisten, politikern och ämbetsmannen Arne Treholt på Fornebu flygplats i Oslo och dömdes till 20 års fängelse för att till Sovjetunionen ha överlämnat hemlig information. Han blev dock benådad och frigavs redan efter sju år. https://sv.wikipedia.org/wiki/Arne_Treholt

Pierre Schori är född den 14 oktober 1938 och fyller alltså 80 år om en dryg månad. Han håller igång bland annat genom att träna kampsporter. Han var 1982-91 kabinettssekreterare vid Utrikesdepartementet (UD), 1991-99 riksdagsledamot, 1994-99 biträdande utrikesminister med titeln biståndsminister, 1999-2000 ledamot i EU-parlamentet samt 2000-04 svensk FN-ambassadör. 2005 hade han FN-uppdrag på Elfenbenskusten.

Schori hävdade i september 1989, bara något år före den baltiska frigörelsen från det sovjetiska oket, att Baltikum ”ofrånkomligen är en del av Sovjetunionen”. Utrikesminister Sten Andersson, vännen från den socialdemokratiska sovjetgruppen, förnekade ett par månader senare att de tre baltiska staterna var ockuperade. Uttalanden som deras gemensamme läromästare Olof Palme nästan säkert skulle ha applåderat. http://www.kristianstadsbladet.se/david-andersson/sanningen-om-baltikum/

För att återgå till Schoris stöd för en sovjetisk invasion i Polen så inträffade den aldrig. Däremot införde premiärminister Wojciech Jaruzelski (1923-2014), en polsk general med adlig bakgrund, i december 1981 undantagstillstånd i landet i det påstådda syftet att förhindra en sådan invasion. https://sv.wikipedia.org/wiki/Wojciech_Jaruzelski

Solidaritets-ledaren Lech Walesa var Polens president 1990-95.

Det folkliga motståndet mot det kommunistiska styret var dock omöjligt att hålla tillbaka i längden, och 1989 kunde Solidaritets-mannen Tadeusz Mazowiecki (1927-2013) utses till det forna sovjetblockets förste demokratiskt valde premiärminister. 1990 efterträdde Lech Walesa, som fått Nobels fredspris 1983, Jaruzelski som polsk president och fungerade som sådan till 1995. https://sv.wikipedia.org/wiki/Lech_Wa%C5%82%C4%99sa

Jag känner mig rätt säker på att det inte smällde några champagnekorkar i sovjetlakejen Pierre Schoris hem på Lidingö när Walesa svors in som president.

 

 

Sexuella övergrepp och skattefiffel från vänster

Två fallna partiledare på en bild: Mona Sahlin (S) och Lars Ohly (V).

 

Huru har du icke fallit ifrån himmelen, du strålande morgonstjärna! (Jesaja 14:12)

Jag kommer tämligen osökt att tänka på profetens ord om den fallne ärkeängeln Lucifer, när i dessa yttersta av dagar den ena efter den andra av tidigare uppburna gestalter störtas eller avgår från framskjutna positioner i samhället eller helt enkelt ertappas med brallorna nere.

Mona Sahlin fälldes den 24 november 2017 för skattebrott sedan det visat sig att hon undandragit staten 217 000 kronor. Efter att ha erkänt brott och godtagit strafföreläggande dömdes hon till 50 dagsböter samt att betala 800 kronor till Brottsofferfonden.Tidigare i år tilldelades Sahlin för övrigt Johnny Bode-priset som delas ut till skandalomsusade personer. https://sv.wikipedia.org/wiki/Mona_Sahlin

Det kan knappast sägas att avslöjandet om dessa oegentligheter kom som någon fullskalig överraskning, då Sahlins hela karriär från Toblerone-affären via drivor av obetalda parkeringsböter till de senaste skattehistorierna varit bevis nog för att hon inte haft minsta begrepp om penningar eller penningars värde. https://sv.wikipedia.org/wiki/Tobleroneaff%C3%A4ren

Det var kanske inte så häftigt att betala skatt, trots allt…

Sahlins ekonomiska piruetter har naturligtvis varit välkända inom den socialdemokrati hon varit en central del av ända sedan hon som 25-åring invaldes i Sveriges riksdag 1982 och blev en av de så kallade ”Palmes flickor”. Hon föddes bokstavligt talat in i sosseriet, då hennes far Hans Andersson var politiskt sakkunnig hos Ingvar Carlsson och hennes mor Siv Andersson var föreståndare för Folkets hus i Stockholm. Sahlin, sedan 1982 gift med Bo Sahlin, är född i Sollefteå men familjen flyttade tidigt till Stockholms-trakten.

Att hon ändå har hon kunnat avancera till statsrådsposter inklusive vice statsminister, partiledare 2007-11 samt på sluttampen av karriären utsetts till Nationell samordnare för att värna demokratin mot våldsbejakande extremism är avslöjande för socialdemokratins amoraliska hållning och visar samtidigt vad släkten kan betyda i socialdemokratiska sammanhang.

I vilket annat parti som helst skulle en person med Mona Sahlins meritlista inte ens tillåtas kandidera till kommunfullmäktige. Hos Socialdemokraterna fick hon emellertid hållas och kunde göra karriär som den sannolikt mest motbjudande bluffpolitikern i Sveriges historia med sin utstuderat sentimentalt-populistiska debatteknik. Hon har bland annat fastslagit: ”Jag hatar allt genuint typiskt svenskt” (Expressen 2002) samt i en radiointervju med ett turkiskt ungdomsprogram menat, att utländsk kultur är högstående: ”Och vad har vi? Vi har midsommarafton och sådana töntiga saker.” https://www.emocore.se/sida/t/Mona-Sahlin-citat_21861

Så är också S förmodligen Sveriges mest kriminellt belastade riksdagsparti: http://dissidenter.com/2017/11/socialdemokraternas-kriminella-forflutna/

Lars Ohly i feministmössa – eller är det kanske den nattmössa han så ofta pratar i?

Lars Ohly, ledare för Vänsterpartiet 2004-2012, är i likhet med Mona Sahlin född 1957 (i Spånga utanför Stockholm) samt son till prästen Harald Ohly. Han var tidigare tågmästare och kom tidigt med i partisammanhang för V, låt vara att han inledde sin politiska karriär i Folkpartiets ungdomsförbund (FPU). 1994-2000 var han partisekreterare under Gudrun Schyman och 2004 efterträdde han Ulla Hoffman, som efterträtt Schyman som tillförordnad partiordförande året innan.

Till skillnad från Schyman, som är partiets mest framgångsrika ledare någonsin om vi tittar på opinionssiffrorna, förklarade sig Ohly vid tillträdet vara kommunist. Sedan turbulens uppstått kring Ohlys ideologiska varudeklaration deklarerade han att han inte längre kallade sig kommunist. Parallellt därmed avsade han sig även sitt medlemskap i den Castro-vänliga Svensk-kubanska föreningen. http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=83&artikel=699103

Lars Ohly anmäldes för sexuella trakasserier av partikamraten Frida Holmgren.

Inför ett TV-framträdande efter riksdagsvalet 2010 svarade Ohly för en uppmärksammad markering, när han vägrade dela sminkloge med Sverigedemokraternas partiledare Jimmie Åkesson. Inför partivännerna på valvakan utropade Ohly på sedvanligt kommunistiskt-retoriskt vis sedan det stått klart att SD kommit in i riksdagen: ”Kamrater! Nu hårdnar kampen!” Vänsterpartiet fick 5,6 procent av rösterna och SD 5,7 procent i samma val.

Och nu står Ohly alltså där med skägget i brevlådan sedan han blivit ett av kampanjen #metoos mer omtalade offer sedan han anmälts för sexuella trakasserier i samband med en fest av Frida Holmgren, vice ordförande i Vänsterpartiet distriktsstyrelse i Dalarna. http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=161&artikel=6825633 I dag är Lars Ohly inte längre välkommen att närvara vid partiets evenemang. https://www.expressen.se/nyheter/lars-ohly-portas/

Kamrat Ohlys öde är inte så litet ironiskt, då han tidigare  med tydligt moralpatos raljerat över ”misogyna /kvinnohatande/ rasisters” resor med ett känt kryssningsföretag: ”Om de misogyna rasisterna slutar åka med Viking Line kommer sannolikt sexövergreppen minska betydligt.”

En sak står fullständigt klar, och det är att Lars Ohlys offentliga engagemang hädanefter kommer att minska betydligt. ej endast V har dragit öronen åt sig, utan nu önskar även en enig styrelse i Funktionsrätt Sverige, en paraplyorganisation som samlar 41 organisationer verksamma för funktionshindrades rättigheter, att Ohly avgår som dess ordförande (han valdes till posten tidigare i år). https://www.svt.se/nyheter/inrikes/efter-metoo-lars-ohly-kan-tvingas-bort-fran-sin-post

Det må vara osagt hur mycket Lars Ohlys politiska övertygelse betytt för hans ovälkomna tafsande, men faktum är att de marxistiskt-kommunistiska ikonerna Karl Marx (1818-83) och Vladimir Lenin (1870-1924) båda föregick med gott (läs: dåligt) exempel. Familjefadern Marx hade barn med familjens husa; Marx hade sammanlagt minst sju barn, varav fyra svalt ihjäl, två begick självmord och ett alltså var utomäktenskapligt. http://tidningenkulturen.se/index.php/mer/debatt/132-kultur/21154-marx-som-manniska

När det gäller V. I. Lenin, död i hjärnsyfilis vid 54 års ålder, är det väl känt att han hade Inessa Armand som älskarinna samtidigt som han var gift med Nadezjda Krupskaja. http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=438&artikel=6813978 En annan av Ohlys idoler, Kubas mångårige diktator Fidél Castro (1926-2016), är känd för sina många älskarinnor varav en födde honom en dotter. http://www.allehanda.se/kultur/bocker/fakta-om-fidel

Lars Ohly är (ännu så länge är det kanske säkrast att tillägga) gift med Åsa Hagelstedt.

Det tidigare sosseparet Veronica Palm och Roger Mogert.

Ytterligare en så kallad toppolitiker som tvingats tacka för sig till följd av uppståndelsen kring #metoo är Roger Mogert (S), född i Hagsätra 1969 och i flera omgångar borgarråd respektive oppositionsråd i Stockholms stad efter en tidig karriär som SSU-broiler. Hans senaste tjänst var den som stadsbyggnads- och kulturborgarråd. Nu är karriären över sedan han sexanklagats av flera kvinnor. https://www.expressen.se/dinapengar/roger-mogert-far-miljonfallskarm/

Lottlös kommer Mogert dock inte att bli. Hans totala ”fallskärm” beräknas uppgå till 4,8 miljoner kronor. Således kommer han att få 76 000 kronor i månaden de närmaste tolv månaderna och därefter 65 000 de kommande fyra åren. Inte heller lär han behöva sluta med att åka taxi på skattebetalarnas bekostnad: två dagar innan #metoo-avslöjandet kom framkom att Mogert åkt taxi för 81 187 kronor sedan valet 2014. https://nyheteridag.se/roger-mogert-s-behover-inte-sluta-aka-taxi-skattebetalarna-finansierar-fallskarm-pa-48-miljoner/

I likhet med Lars Ohly har Roger Mogert i efterhand bett om ursäkt för sitt beteende, vilket han dock ursäktat med att det varit en del i en ”struktur i samhället som måste avskaffas”. Vad man lugnt kan säga är att Mogert själv inte på något sätt bidragit till en sådan utveckling. Han var tidigare gift med den Israel-hatande sossetoppen Veronica Palm.

Mogert och andra medlemmar av det socialdemokratiska frälset excellerar ofta i en yvig rättfärdighetsretorik när det gäller andra. Själva har de inga problem med att använda skattebetalarnas pengar till egna extravaganser.

 

 

 

 

 

 

Nej, Roger Mogert blir inte utfattig efter sin avgång som borgarråd i Stockholm.

Om morden på Kennedy och Oswald – och om en mördare som hyllas som hjälte

Ögonblick före skotten i Dallas: John och Jackie Kennedy i öppet fordon jämte Texas-guvernören John Connally.

Den amerikanska regeringsadministrationen har i dagarna, efter beslut av president Donald Trump, via Internet offentliggjort drygt 2800 dokument om mordet på president John F. Kennedy (1917-1963) vilka tidigare varit sekretessbelagda. En liten del av materialet om Kennedy-mordet den 22 november 1963 är dock alltjämt hemligstämplad. http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=83&artikel=6808190

Det är givetvis bra om hädanefter största möjliga öppenhet kan råda beträffande vår moderna historias mest spektakulära mordfall. De enda politiska attentat med dödlig utgång som genom alla tider torde kunna tävla tävla med det på Kennedy är mordet på Julius Caesar  år 44 före Kristi födelse samt mordet på ärkehertig Franz Ferdinand av Österrike-Ungern 1914.

Julius Caesar (100-44 före Kristi födelse) föll offer för en konspiration i Roms senat och bragtes om livet i denna den 15 mars (Idus Martii) år 44 f. Kr. Konspirationens förgrundsgestalter, de romerska ädlingarna Brutus och Cassius, fanns med bland de uppskattningsvis fem-tio förövare som ändade diktatorn Caesars liv och därmed gjorde slut på den romerska republiken. Enligt obduktionsläkaren Antistius protokoll mottog Caesar sammanlagt 23 knivhugg, varav redan det andra var dödande. http://varldenshistoria.se/civilisationer/romarriket/hur-manga-knivhugg-fick-caesar

Ärkehertig Franz Ferdinand (1863-1914) och hans hustru Sophie von Chotek (1868-1914) mördades under ett besök i Bosniens huvudstad Sarajevo den 28 juni 1914, då de – i likhet med Kennedy och hans hustru Jacqueline (1929-94) i Dallas 49 år senare – oförsiktigt nog färdades i öppen bil genom staden. Mördaren  var en 20-årig, lungsiktig bosnienserb vid namn Gavrilo Princip (1894-1918), som backades upp av terrororganisationen Svarta handen.

Statyn över den serbiske ”hjälten” Gavrilo Princip invigs i Belgrad den 28 juni 2015.

Mordet på ärkehertigparet ledde fram till utbrottet av Första världskriget senare samma år. Princip hyllas än i dag som en hjälte av serbiska nationalister, och 101 år efter mordet – således den 28 juni 2015 – restes en staty av honom i Serbiens huvudstad Belgrad. https://www.so-rummet.se/fakta-artiklar/skotten-i-sarajevo-attentatet-som-startade-forsta-varldskriget

Morden på Caesar och Franz Ferdinand fick djupgående konsekvenser för den världshistoriska utvecklingen. Detsamma kan enligt min uppfattning inte sägas om Kennedy-mordet. Detta skakade visserligen USA och västvärlden i sina grundvalar men ändrade knappast världshistorien på något mer avgörande sätt. Möjligen hade konflikten i Indokina – som vid den tid då Kennedy bragtes om livet ännu ej utvecklats till ett fullskaligt krig – fått en något annorlunda karaktär. USA hade vid tiden för Kennedy-mordet omkring 10 000 man stationerade i Vietnam. https://sv.wikipedia.org/wiki/Vietnamkriget

I likhet med ovan berörda mordfall vet vi vem som mördade president John F. Kennedy. Det var Lee Harvey Oswald (1938-63), som var född i New Orleans året före utbrottet av Andra världskriget men anställd vid ett skolbokslager i Dallas, Texas.

Den så kallade Warren-kommissionen (som lade fram The Warren Report den 27 september 1964), tillsatt av president Lyndon B. Johnson i syfte att utreda omständigheterna kring mordet, fastslog då den offentliggjordes  att Oswald var ensam gärningsman och att han med tre skott dödat Kennedy och allvarligt sårat guvernör John Connally som också tillsammans med hustrun Nellie färdades i bilen. Connally bytte sedan parti och tjänstgjorde som finansminister i Richard M. Nixons republikanska dministration 1971-72. /Fotnot/

Kommissionens juridiske rådgivare Arlen Specter myntade teorin om att samma kula som dödat Kennedy även sårat Connally. Någon övertygande bevisning för att andra skyttar skulle ha varit inblandade i presidentmordfallet har aldrig framlagts, även om konspirationsteorierna förvisso stått som spön i backen. https://sv.wikipedia.org/wiki/Warrenkommissionen

Lee Harvey Oswald sköt Kenndy från sjätte våningen i Texas School Book Depository.

Det var den 22 november 1963 som Lee Harvey Oswald från sin position i Texas skolbokslager (Texas School Book Depository), det vill säga sin egen arbetsplats, gjorde sig herostratiskt ryktbar genom att mörda USAs 35e president. Oswald hade tidigare varit anställd som flygplansmekaniker och då bland annat genomgått prickskytteutbildning. John F. Kennedy hade haft en skakig inledning på sin presidenttid efter att ytterst knappt ha besegrat sin republikanske motståndare Richard M. Nixon i presidentvalet i november 1960, där det amerikanska megafiaskot i Grisbukten på Kuba den 17 april 1961 framstår i viss särklass.

Omkring 1500 antikommunistiska exilkubaner skickades av Kennedy-administrationen till Kuba i akt och mening att störta den nyligen upprättade kommunistregimen i Havanna under Fidél Castros ledning. Dessa nedkämpades efter tre dagars strider av kommuniststyrkorna varvid 100 dödades och resten fängslades. De senare återbördades till USA sedan den amerikanska regeringen gått med på att skänka omfattande bistånd till Kuba. Invasionsförsöket var taffligt planerat och genomfört och hade aldrig några reella förutsättningar att lyckas. https://sv.wikipedia.org/wiki/Grisbuktsinvasionen

Kennedys aktier steg efter hand med presidentens statsmannamässiga hanterande av Kubakrisen i oktober 1962 som oförliknelig höjdpunkt. USA hade upptäckt att Sovjetunionen, som då leddes av den färgstarke Nikita Chrusjtjov (1894-1971) med ett förflutet som Stalins hantlangare  i sovjetrepubliken Ukraina, var i färd med att installera nukleära robotbaser på Kuba. http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=1602&artikel=5289118

Kennedy ställde Chrusjtjov mot väggen: han lät införa en blockad mot Kuba och krävde att baserna skulle avvecklas samt att alla vapen under FNs överinseende skulle fraktas tillbaka till Sovjetunionen. USA kunde inte tillåta kärnvapenbestyckade missiler knappt 15 mil från Floridas kust. Chrusjtjov gav efter mot USAs löfte om att inte invadera Kuba. I hemlighet tvingades USA dock även gå med på att montera ned sina robotbaser i NATO-landet Turkiet; om detta kommit fram vid denna tid är det tveksamt, om lovorden över Kennedys ”resoluta” agerande blivit lika ampla som de faktiskt blev.

Fidél Castro träffade dåvarande vicepresidenten Richard M. Nixon på besök i USA 1959.

När de ödesdigra skotten i Dallas föll var det bara ett år kvar till det amerikanska presidentvalet, då alla förväntade sig att John F. Kennedy skulle återväljas för ännu en ämbetsperiod i Vita huset. Resan i öppet fordon i centrala Dallas kan ses som ett avstamp för valkampanjen. Lee Harvey Oswald ändrade dock på den saken men säkrade valsegern 1964 för den demokratiske kandidaten, president Lyndon Johnson. Det är väl känt att Oswald var socialist med starka sympatier för både Sovjetunionen och Kuba. I början av 1960-talet vistades han i Sovjetunionen, där han träffade sin hustru Marina Oswald Porter född Prusakova 1941. https://sv.wikipedia.org/wiki/Lee_Harvey_Oswald

Det framgår av de nyligen offentliggjorda handlingarna att Oswald bara ett par månader före mordet på Kennedy  vid Sovjetunionens ambassad i Mexico City hade träffat KGB-mannen Valerij Vladimirovitj Kostikov, som var stationerad vid KGBs avdelning 13 som sysslade med politiska mord och attentat. Den amerikanska federala polisen FBI fick kännedom om detta möte den 1 oktober 1963 men vidtog inga åtgärder.

Möjligen berodde detta på att Oswald, även av ryssarna, betraktades som en något förvirrad men troligen ofarlig tokstolle. Oswald hade även haft kontakter med Kubas konsulat i Mexiko. https://www.aftonbladet.se/nyheter/a/R3E1d/kennedys-mordare-traffade-kgb-agent–kort-fore-skotten

Det krävs emellertid inga övernaturliga mått av fantasi att föreställa sig, att såväl ryssar som kubaner hade intressen av att bli av med USAs besvärlige president. Moskva kan ha varit ute efter hämnd för förödmjukelsen i samband med Kubakrisen ett år före mordet, medan Kuba hade ännu tydligare intressen i sammanhanget: genom bland annat vittnesmål i den amerikanska kongressen har det framkommit, att den amerikanska säkerhets- och spionorganisationen CIA genom projektet Operation Mungo (Operation Mongoose) utförde ett flertal försök att mörda diktatorn Fidél Castro (1926-2016) och störta kommunisterna från makten under perioden 1960-62. https://en.wikipedia.org/wiki/Cuban_Project

Fulgencio Battista: Kubas president 1940-44 samt 1955-59. Här på tidskriften Times omslag.

Försöken att mörda Castro, som tagit makten på nyåret 1959 efter en framgångsrik gerillakamp och tvingat den tidigare korrupte diktatorn Fulgencio Battista (1901-73) att fly till Miami i Florida jämte över en halv miljon landsmän, omfattade exempelvis mordförsök via förgiftade cigarrer och en förgiftad dykardräkt. Det ter sig därför inte som helt orimligt att kubanerna ville hämnas för attackerna mot Castro och svara med samma mynt.

Enligt den amerikanske författaren William F. Buckley, Jr. (1925-2008), grundare av den inflytelserika konservativa tidskriften National Review, i tomanen ”Mongoose R.I.P.” (London 1987) handlade Lee Harvey Oswald på direkt eller indirekt uppdrag av Fidél Castro i Havanna. Boken tar upp CIAs mordförsök på Castro och robotkrisen på Kuba, och även om boken i mycket bygger på fiktiva händelser så talar fakta i målet för att teorin om Castro-regimens inblandning kan vara riktig.

Om mordet på John F. Kennedy – trots Warren-rapporten och trots de nu frisläppta dokumenten – åtminstone delvis ter sig gåtfullt så kan detsamma förvisso sägas om mordet på Lee Harvey Oswald den 24 november 1963. Oswald sköts till döds från 30 centimeters håll av den kriminellt belastade nattklubbsägaren Jack Ruby (1911-67), egentligen Jacob Leon Rubenstein, under förflyttning från polishäktet i Dallas till delstatsfängelset mitt under televiserad direktsändning från TV-bolaget NBC: https://www.youtube.com/watch?v=r6PcVCqg3tg

Lee Harvey Oswalds baneman Jack Ruby avled i fängelse 1967.

Det har spekulerats vida om motivet till Rubys mordhandling och personligen kan jag tänka mig tre motiv: 1. Jack Ruby var personligen chockad över mordet på Kennedy och ville hämnas detta genom döda Oswald. 2. Ruby hade maffiaförbindelser och sköt Oswald för maffians räkning för att dölja dess inblandning i mordet. 3. Ruby handlade på uppdrag av den kubanska regimen i syfte att mörka dess inblandning.

Enligt Warren-rapporten fanns inget som tydde på att Ruby hade maffiarelationer, och tanken att en upprörd privatperson skulle vilja vedergälla mordet på en omtyckt president genom att avliva mördaren framstår i alla fall för denna bloggare som tämligen osannolik. Om teorin om Castro-regimens inblandning i Kennedy-mordet är riktig – vilket jag hävdar att den kan vara – blir tanken att Ruby agerade för kubanernas räkning desto mer plausibel. Ruby besökte för övrigt själv Kuba 1959. https://sv.wikipedia.org/wiki/Jack_Ruby

Lee Harvey Oswald: lejd av kubanerna?

Jack Ruby dömdes den 14 mars 1964 till döden för mordet på Lee Harvey Oswald men avled i fängelse i en cancerrelaterad sjukdom den 3 januari 1967 innan domen hunnit verkställas.

Det har formulerats tonvis med konspirationsteorier avseende mordet på president John F. Kennedy. Det mest kända exemplet härvidlag är väl Oliver Stones Oscar-belönade film JFK från 1991, enligt vilken bland andra Kennedys vicepresident Lyndon Johnson var inblandad i försöken att mörklägga mordhandlingen. Detta är inte något som jag tänker ta upp här, mycket beroende på att jag är mer eller mindre allergisk mot konspirationsteorier. https://tommyhansson.wordpress.com/2009/07/16/behovet-av-konspirationer/

Mycket av glorian kring John F. Kennedys ”1000 dagar” som USAs president härrör från mordet den 22 november 1963. Hade Kennedy fått fortsätta är risken stor att han, precis som sin efterträdare, svårt vingklippts Vietnamkriget och kanske också de skandaler som omgärdade hans privatliv men som pressen teg om. I verkligheten var Kennedy en ganska ordinär politiker som levde högt på familjens pengar och sin personliga karisma.

Chefsdomare Earl Warren (1891-1974), ordförande i Warren-kommissionen.

Fotnot: Warren-kommissionen leddes av presidenten i USAs Högsta domstol, Earl Warren. Övriga medlemmar var förre CIA-chefen Allen Dulles, kongressmannen och senare presidenten Gerald Ford, kongressman Hale Boggs, förre chefen för världsbanken John J. McCloy, Georgia-guvernören Richard Russell, senator John Sherman Cooper och senator Arlen Specter (juridisk rådgivare)

68-kyrkan: Jesus som revolutionär och korset som belastning

Johan Sundeen har skrivit ett magistralt verk om 68-rörelsens härjningar inom Svenska kyrkan. Foto: Tommy Hansson

”Jesus är i stort sett borta. Kyrkan vill tala om allt möjligt annat, men inte om honom längre.”

Så uttryckte sig professor emeritus Eva Hamberg, präst och ledamot i kyrkans läronämnd, när hon för något år sedan motiverade sitt utträde ur Svenska kyrkan som hon menade var svårt anfrätt av ”inre sekularisering”. https://tommyhansson.wordpress.com/2014/01/08/prast-lamnar-svenska-kyrkan-pa-grund-av-inre-sekularisering/

Eva Hamberg är mycket långt ifrån ensam om att ha lämnat Svenska kyrkan med anor från reformationen på 1500-talet. Enligt statistik som offentliggjordes i våras gick under 2016 omkring 90 000 personer ur kyrkan, vilket var det största antalet någonsin som lämnat Svenska kyrkan under ett och samma år. http://www.dn.se/nyheter/sverige/rekordmanga-lamnar-svenska-kyrkan/

40 procent av de utträdande personerna motiverade sitt steg med att de inte trodde på Gud. I fallet Eva Hamberg var förhållandet snarast det motsatta: hon tror på Gud och Jesus och valde därför att utträda.

Hopplös sekularisering och politisering. Eva Hamberg, som under en lång följd av år innehaft en rad högre tjänster och befattningar inom Svenska kyrkan, anser att den forna statskyrkan i dag är hopplöst sekulariserad och politiserad.

Ärkebiskop K.G. Hammar släppte in den skabrösa fotoutställningen Ecce Homo i Uppsala domkyrka.

Droppen som kom bägaren att rinna över för Hambergs del var en utfrågning inför valet av ärkebiskop 2013, då ärkebiskopskandidaterna fick frågan om Jesus ger en sannare bild av Gud än islams profet Muhammed. Endast Ragnar Persenius, biskop i Uppsala stift, svarade klart ja på den frågan – alla övriga, inklusive den blivande ärkebiskopen Antje Jackelén, svävade på målet. http://blogg.tidskriftenevangelium.se/vem-sager-arkebiskopskandidaterna-att-jag-ar/

Kritiker av Svenska kyrkan brukar ibland uppmanas att inte gå ur kyrkan utan hellre stanna och påverka den inifrån. Professor Eva Hamberg, som även är filosofie doktor i ekonomisk historia, ansåg dock inte att detta var ett möjligt alternativ utan hänvisade till att hon under 25 års aktiva försök inte lyckats påverka kyrkan i någon som helst riktning.

Om ursprunget till sekulariseringen och politiseringen av Svenska kyrkan har idé- och lärdomshistorikern Johan Sundeen skrivit den omfångsrika boken 68-kyrkan. Svensk kristen vänsters möten med marxismen 1965-1989 (Bladh by Bladh förlag 2017, 492 sidor), som visar hur en krets vänsterteologer under det så kallade röda decenniet lyfte in marxismen i kyrkorummet.

Från predikstolar och pulpeter samt i lärosalar, debattartiklar och böcker påstods att Jesus Kristus varit en socialistisk revolutionär. Kristendomen framställdes som en inomvärldslig rättfärdighetslära och en förelöpare till kommunismen.

Kristendom och kommunism flätades samman i den kristna vänsterns idévärld.

Låg andlig nivå. En av förgrundsgestalterna inom den så kallade kristna vänstern var enligt Sundeen Per Frostin (1943-92), som blev professor i systematisk teologi vid Lunds universitet och var ledande inom såväl den Kristna studentrörelsen i Sverige (KRISS) som socialdemokratiska Broderskapsrörelsen.

Frostin skriver följande i sin pamflett Kampen för rättfärdighet (1975):

När man tänker på Guds handlande har man en tendens att begränsa sig till det kristna. Att Dag Hammarskjöld eller Julius Nyerere är Guds redskap kan man kanske förstå. Men Mao Tse-tung, Ho Chi Minh eller Fidel Castro? Att Gud kan handla genom människor som ej hör till Guds folk är lika anstötligt idag som för 2000 år sedan. https://sv.wikipedia.org/wiki/Per_Frostin

De tankar Frostin och hans meningsfränder inom den kristna vänstern torgförde har åldrats helt utan behag. Man kan tycka att det, åtminstone utanför den hårda vänstern med dess talrika kommunistiska bokstavssekter, borde ha framstått som groteskt att hylla kommunistiska folkförstörare och krigshetsare som något slags Guds medarbetare.

Att så uppenbarligen inte var fallet inom kristen vänster i och utanför Sverige vittnar om en uppseendeväckande låg andlig nivå. Detta avspeglar sig även i Svenska kyrkans val av ärkebiskopar. Den senaste (siste?) ärkebiskopen med en huvudsakligen konservativ teologisk/moralisk syn var Yngve Brilioth, som beklädde kyrkans högsta ämbete under perioden 1950-58. Brilioth var bland annat motståndare till kvinnliga präster.

Wejryd besökte Hamas. Efter Yngve Brilioths tid som ärkebiskop har vänster- och liberalteologerna i en aldrig sinande ström avlöst varandra i ärkestiftet: Gunnar Hultgren (1958-67), Ruben Josefson (1967-72), Olof Sundby (1972-83), Bertil Werkström (1983-93), Gunnar Weman (1993-97), Karl-Gustav Hammar (1997-2006), Anders Wejryd (2006-14) och Antje Jackelén (från och med 2014). Förutom att inneha en både teologisk och politisk vänstersyn har Svenska kyrkan även gått i spetsen för ett alltmer antiisraeliskt och islamvänligt synsätt.

Det kyrkliga motståndet mot den judiska staten Israel, som bekant Mellanösterns enda demokrati, har icke minst tagit sig uttryck i en rad bojkottaktioner riktade mot israeliska varor som producerats på den så kallade Västbanken, det vill säga de traditionella judiska områdena Judéen och Samarien med anor från biblisk tid. Tankarna går osökt till de tyska nationalsocialisternas uppmaning ”Kauft nicht bei Juden” (Köp inte av judar) från 1930-talet. https://tommyhansson.wordpress.com/2013/12/29/svenska-kyrkan-kauft-nicht-bei-juden/

Det kan nämnas att Anders Wejryd efter sin tid som ärkebiskop i slutet av oktober 2014 avlade en good-will-visit i Gaza, där han sammanträffade med höga representanter för den islamistiska terrorrörelsen Hamas, som styr Gaza-remsan med järnhand sedan sin valseger 2005. För att inte förarga sina muslimska värdar hade Wejryd stoppat ned det kors han bar i en kedja runt halsen i bröstfickan!

Förre ärkebiskopen på plats hos Hamas i Gaza – med korset i bröstfickan.

Att Wejryds besök var väl koordinerat med Sveriges officiella Mellanöstern-politik framgår av att den svenska delegationen, där även Jakob von Uexkull, ordförande i organisationen Right Livelihood Award, ingick, samma dag som regeringen Löfven officiellt erkände det så kallade Palestina diplomatiskt (den 30 oktober 2014) utfärdade ett pressmedelande där en palestinaarabisk ”humanitär” organisation prisades.

K.G. Hammar fostrades i 68-rörelsen. Svenska kyrkans Israel-kritiska och propalestinska hållning bör ses som ett logiskt utflöde av den utveckling som så vältaligt beskrivs i Johan Sundeens magistrala uppgörelse med den kyrkliga 68-vänstern.

”Inom Svenska kyrkans episkopat har 68-engagemanget sträckt sig in i vår egen tid”, framhåller Sundeen (sidan 15). ”Den som på 2000-talet mer än andra har gett ansikte åt en opinionsbildning och kristendomstolkning med rötter i det röda decenniet (1965-1975) är K.G. Hammar.”  https://sv.wikipedia.org/wiki/K.G._Hammar

Sundeen hänvisar i sin bok (sidorna 15-16) till en intervju med Hammar som gjordes av Viggo Cavling i Dagens Nyheter den 16 februari 2003, där Cavling menar: ”Om K.G. Hammar sägs vara tvivlets mästare när det gäller teologiska frågor så är han det inte när det gäller politik.” Cavling framhåller att Hammar, liksom många av sina biskopskolleger, fått sin politiska fostran i 68-rörelsen radikalism med dess beundran för exempelvis Maos Kina, Ho Chi Minhs Nordvietnam, Fidél Castros Kuba, Kim Il-sungs Nordkorea och Enwer Hoxhas Albanien. Där fanns inte utrymme för några tvivel.

Idol för 68-kyrkan: diktatorn och massmördaren Mao Tse-tung.

Föga märkligt då att Hammar efter sin tid som ärkebiskop i tidningen Proletären, organ för Kommunistiska partiet (KP), vid jultid 2008 framställs som ”prästen med hjärtat till vänster” och en svensk motsvarighet till de marxistiska så kallade befrielseteologerna i Latinamerika. Hammar hänvisar i Proletären-intervjun till Paulus ord i 1 Timotehosbrevet 6:10 om att penningbegäret är roten till allt ont och för fram en antikapitalistisk uppfattning om samhället.

Karl-Gustav Hammars ställningstaganden genom åren är en veritabel provkarta på vänsterpolitiska och politiskt korrekta åsikter och synsätt: stöd för amnesti för asylsökande, avskrivning av de fattigaste ländernas skulder, en så kallad human kriminalvård, tolerans gentemot representanter för andra religioner samt stöd för homosexlobbyn.

När det gäller det sistnämnda tog Hammar entydigt ställning för Elisabeth Olssons omdiskuterade fotoutställning Ecce Homo, som med den dåvarande ärkebiskopens välsignelse visades i Uppsala domkyrka den 19 september 1998. Utställningens fotografier framställer Jesus och lärjungarna som bögar och transvestiter.

K.G. Hammar tvivlar om tron men inte om politiken.

Jesus blev en politisk revolutionär. Även om Johan Sundeen har alldeles rätt i att 68-vänstern är central för kyrkans vänsterpolitisering går denna faktiskt något längre tillbaka än till ”det röda decenniet” 1965-75 och dess omvälvande tidsepok.

Till och med tiden för Andra världskriget (1939-45) bestod den dåvarande statskyrkans prästerskap till helt övervägande del av konservativa män, vilka var präglade av lutheranismens syn på människan och tillvaron bland annat innebärande att överheten skulle respekteras och att grundläggande kristna normer skulle inskärpas i menigheten genom obligatorisk närvaro vid gudstjänsterna, katekes- och psalmpluggande och husförhör.

Under efterkrigstiden började emellertid mer radikala stämningar göra sig gällande inom kyrkor och samfund, icke minst mot bakgrund av att det kommunistiska Sovjetunionen under Stalin verksamt bidragit till Nazitysklands besegrande och av många naiva människor därför sågs som en god kraft i världen.

För Svenska kyrkans vidkommande innebar det en gradvis utveckling från att utgöra ett andligt samfund i riktning mot att bli ett slags inomvärldsligt rättfärdighetsinstitut: frälsningen skulle nu komma mer genom politisk handling än via en andlig process med den korsfäste och uppståndne Jesus Kristus i centrum. Jesus förvandlades i stället till en politisk revolutionär, en bild som saknar grund i Nya testamentets evangelier vilket vem som helst som är läskunnig kan förvissa sig om. http://stefanolsson.nu/2013/09/19/den-politiske-jesus/

Rhodesiamatch och världskyrkomöte. När Gunnar Hultgren blev ärkebiskop 1958 började ett socialetiskt perspektiv breda ut sig också i ledande kyrkliga kretsar, där Hultgrens synsätt kraftigt backades upp av den blivande Stockholms-biskopen Ingmar Ström. Försök gjordes att till kyrkan knyta industriarbetarna, ett projekt vilket dock rann ut i sanden.

Den politiska medvetenheten utnyttjades dock av 68-folket. En ny generation präster, ofta med skägg och med en intellektuell jargong, började orera om en ny världsordning och om det önskvärda i en väpnad befrielsekamp i Tredje världen.

Pöbelfasoner vid tennismatchen Sverige-Rhodesia i Båstad. Kyrkoherde Ingemar Simonsson gick i bräschen för protesterna.

1968 gick kyrkoherde Ingemar Simonsson i bräschen för militanta protester mot en Davis Cup-match i Båstad mellan Sverige och Rhodesia. Vänsterpöbeln lyckades stoppa matchen som emellertid senare spelades inför tomma läktare på annan plats. 1968 var också året då den protestantiska och starkt vänstervridna organisationen Kyrkornas världsråd (KVR) arrangerade det så kallade Världskyrkomötet i Uppsala. Det skedde den 4 juli med ”Guds kärlek till de fattiga” som övergripande ekumeniskt motiv.

Mötet fick starka vänsterpolitiska förtecken, och i domkyrkan höll den kommunistiske trubaduren Pete Seeger från USA konsert. Ärkebiskop Olof Sundby var för övrigt president i det starkt vänsterinriktade och prosovjetiska KVR 1975-83. https://sv.wikipedia.org/wiki/Kyrkornas_v%C3%A4rldsr%C3%A5d

Jesus som FNL-demonstrant. 1969 publicerades så den bisarra men inflytelserika antologin Kristen vänster på Gidlunds förlag med texter av Per Frostin, Carl-Henric Grenholm, Martin Lind och Ingemar Näslund. Redaktör för denna skrift var Magnus Brohult, vilken i likhet med många andra röda tyckare omsider hamnade som journalist på Svenska Dagbladet.

I bokens förord tas upp behovet av ett starkare kristet engagemang i samhällsfrågor. Självfallet skulle detta engagemang komma från vänster och det talas i propagandistiska ordalag om nykolonialism, rasistiskt förtryck i Afrika, FNL-rörelsen samt behovet av dialog mellan kristendom och marxism.

”’Kristen vänster’ är ett mångtydigt begrepp”, heter det i Kristen vänster. ”Det är angeläget att betona att den socialism vi eftersträvar inte är mer ’kristen’ än övrig socialism…Vi tror helt enkelt att kristna, existentialister, humanister, buddhister och folk av annan livsåskådning kan ha vissa värderingar gemensamma som gör det möjligt att tillsammans, oberoende av att man har skilda livsåskådningar, eftersträva ett visst samhälle, som skulle kunna karaktäriseras som baserat på en internationell socialism.”

Jesus framställs som FNL-sympatisör i boken Kristen vänster (1969). Foto: Tommy Hansson

Ingemar Näslund för i antologin fram tanken att Jesus, om han kom till jorden och Sverige vid den tid boken skrevs, sannolikt inte skulle liera sig med företrädarna för traditionell kristenhet utan snarare med dem ”som bär runda märken på sin kappa”. Märken på vilka det står ”med FNL för Vietnams folk”.

Alltså Jesus som FNL-demonstrant. Mer utflipprad än så kan väl bilden av frälsaren från Nasaret näppeligen bli.

Valet av Jackelén. Johan Sundeen tar i sin bok 68-kyrkan metodiskt upp vänsterideologiska strömningar som gjort Svenska kyrkan till vad den är i dag. Det är en ganska skakande men framförallt mycket nyttig läsning om sekularisering, politisering och diktaturvurmande som fann vägen in i en kyrka som stelnat i föga fruktbar formalism och rigid konservatism.

Vänsterinfluenserna var inte den enda form av influenser som drabbade kyrkan – det förekom så även högkyrkliga försök till påverkan – men det var dessa som rönte det största inflytandet. Detta möjliggjorde i tidernas fullbordan valet av Antje Jackelén ärkebiskop, vilket naturligtvis är illa nog, även om hon ännu inte kan mäta sig med K.G. Hammar när det gäller destruktivt vänsterinflytande över Svenska kyrkan.

Jackelén, född Zöllner i dåvarande Västtyskland 1955, förmådde som nämnts här ovan vid utfrågningen inför ärkebiskopsvalet 2013 inte ange som sin åsikt att Jesus gav en sannare bild av Gud än Muhammed. Hon antog yttermera som ärkebiskopligt valspråk ”Gud är större”, vilket är en direktöversättning av islams arabiska slagord  Allahu akbar. Det kan för övrigt nämnas att Jackelén prästvigdes 1980 av den mycket vänsterinriktade Stockholms-biskopen Lars Carlzon, som var Förbundet Sverige-DDRs siste ordförande. https://sv.wikipedia.org/wiki/Antje_Jackel%C3%A9n

Muslimska krafter. I ett vidare perspektiv har den socialistiska ideologi som de facto präglar Svenska kyrkan i dag inom den kyrkliga sfären blivit en motsvarighet till det socialdemokratiska och kommunistiska inflytandet i det sekulära samhället inklusive fackföreningsrörelsen. Partipolitiken, kyrkan och facket – det är en formidabel maktkonstellation som icke-socialistiska partier och krafter har emot sig.

Korset – en belastning enligt vissa kristna.

Om den nuvarande utvecklingen, där ledande kristna företrädare ogärna talar om Gud och Kristus och tenderar att se det kristna korset som en belastning eftersom det kan förarga muslimer, fortsätter är det som jag ser det fullt möjligt att Svenska kyrkan en dag helt upphör att kalla sig kristen. Om ledande kyrkliga företrädares problem med korset har jag skrivit följande på min blogg: https://tommyhansson.wordpress.com/2016/08/04/hog-chef-inom-svenska-kyrkan-bara-kors-uppviglande-och-okristligt/

En sådan utveckling är redan genomförd i Socialdemokraternas förutvarande kristna organisation Broderskapsrörelsen, numera benämnd Socialdemokrater för tro och solidaritet där muslimska krafter har en mycket stark ställning. https://www.svd.se/broderskap-inte-langre-kristna

 

Angola: rikt land som låter barnen svälta ihjäl

I Angola bekämpar regimen de fattiga snarare än fattigdomen. Här en vy från huvudstaden Luanda.

Angola borde vara ett av Afrikas mest välmående länder i kraft av rikliga naturtillgångar såsom olja, diamanter och naturgas.

Verkligheten ser dock helt annorlunda ut. Angola med en befolkning på 21,5 miljoner och en medellivslängd om 51,5 år har exempelvis världens högsta barnadödlighet: 167 barn av 1000 beräknas dö före fem års ålder. Detta sker trots att barnadödligheten i världen sjunker snabbt. En skriande brist på läkare,  mediciner och vårdplatser har över huvud taget förödande effekter på landets hälso- och sjukvård. https://www.vardfokus.se/webbnyheter/2014/september/barnadodligheten-sjunker-snabbare-an-nagonsin/

50 procent av befolkningen har inte ens tillgång till rudimentär sjukvård, och en stor del av de mediciner som finns i landet når aldrig ut på den öppna marknaden utan blir en handelsvara på svarta börsen. På landsbygden råder utbredd fattigdom och brist på rent vatten, elektricitet och grundläggande sanitet. Situationen blir inte bättre av att MPLA-regimen kapat sjukvårdsbudgeten med 30 procent.

Den som intresserar sig för detta sydvästafrikanska land, som varit självständigt sedan 1975 efter att tidigare i omkring 500 år varit en del av det portugisiska kolonialväldet, bör se denna cirka tio minuter långa videoexposé över sjukvårdssituationen i Angola signerad New York Times (NYT): http://www.diglemag.com/interessante/new-york-times-expoe-corrupcao-em-angola-num-video-chocante/

UNITA åtnjuter ett betydande folkligt stöd.

Angola genomled ett uppslitande brutalt inbördeskrig 1975-2002 mellan det kommunistiska MPLA och det oppositionella UNITA – som i dag är landets största oppositionsparti – men 15 år efter krigsslutet kan regimen inte längre skylla den katastrofala situationen på kriget. Det allt överskuggande problemet är i stället den allestädes närvarande korruptionen.

Medan stora delar av befolkningen, framförallt den del som är bosatt på landsbygden, svälter och far illa på annat sätt vältrar sig den styrande MPLA-eliten i ett uppseendeväckande överflöd. Någon i reportaget säger att medlemmar i regeringsadministrationen lägger ner 50 miljoner US dollar per år enbart på lyxbilar. President José Eduardo dos Santos, som haft makten sedan 1979, räknas som Afrikas rikaste ledare med tillgångar värda ofattbara 20 miljarder dollar.

Den 74-årige dos Santos har också sett till att familj och släkt inte precis behöver gå omkring med tiggarstaven. Dottern Isabel dos Santos, född 1973, är i likhet med fadern god för miljardbelopp och rankas som Afrikas rikaste kvinna. Den ansedda ekonomiska tidskriften Forbes har beräknat att släkten dos Santos förmögenhet motsvarar en tiondedel av Angolas bruttonationalprodukt (BNP).

Här en bloggtext med fokus på familjen dos Santos som jag skrev för ett par år sedan men som fortfarande i hög grad är aktuell i sammanhanget: https://tommyhansson.wordpress.com/2014/10/07/snuskigt-rike-dos-santos-en-studie-i-vald-fusk-och-korruption/

José Eduardo dos Santos har varit Angolas diktator sedan 1979. Sjuk-och häslovård står inte överst på hans agenda.

MPLA-regimens ekonomiska tillgångar är sådana att det inte skulle vara några problem att rusta upp sjukvården och se till att stora segment i befolkningen inte skall behöva svälta. Den väldiga korruptionen är emellertid en garant för att detta inte kommer att ske så länge MPLA förblir vid maktens köttgrytor. Som en angolansk journalist i NYT-reportaget säger: ”De stjäl allt.”

Det kan på goda grunder hävdas att regimen inte ägnar sig åt att bekämpa fattigdomen utan i stället bekämpar de fattiga. Ett uttryck för detta är att regeringen för ett par år sedan förbjöd gatuförsäljning i huvudstaden Luanda, av tradition en viktig inkomstkälla för människor utan andra försörjningsmöjligheter. https://sv.globalvoices.org/2014/02/4612

USAs regeringen stödde under det Kalla kriget den antikommunistiska UNITA-gerillan under ledning av den karismatiske Jonas Savimbi (1934-2002) men har därefter samverkat med MPLA-regimen, vilken enligt den angolanska oppositionen vunnit alla val som förekommit sedan början av 1990-talet med tillhjälp av omfattande valfusk. Angola är ett av tre afrikanska länder som är föremål för särskilt amerikanskt bistånd, vilket för närvarande uppgår till 68,5 miljoner US dollar. http://us-foreign-aid.insidegov.com/l/3/Angola

Under det Kalla kriget stod Sverige obrottsligt på MPLAs sida. För statsminister Olof Palme och hans nära utrikespolitiske medarbetare Pierre Schori var Angola ett av Afrikas viktigaste länder såväl rent politiskt som biståndsmässigt, mycket beroende på att apartheidregeringen i Sydafrika stödde UNITA. Att MPLAs största politiska, militära och ekonomiska bidragsgivare var Fidél Castros Kuba talade enligt den socialdemokratiska utrikessynen snarast för MPLA. Det svenska Angola-stödet bör ses som ett uppseendeväckande avsteg från den officiella svenska neutralitetspolitiken.

Moderate riksdagsmannen Birger Hagård (1932-2013) verkade för minskat svenskt MPLA-bistånd. https://sv.wikipedia.org/wiki/Birger_Hag%C3%A5rd

Den moderate riksdagsmannen Birger Hagård kämpade under en följd av år, dock utan framgång, för att Sverige skulle upphöra med sitt ensidiga stöd till MPLA-regimen i Angola. Jag hade förmånen att få samarbeta med honom genom att utforma motioner såsom exempelvis denna 1985/86: http://www.riksdagen.se/sv/dokument-lagar/dokument/motion/minskat-bistand-till-angola_G902U213

Sverige strävar enligt uppgift fortfarande efter goda relationer med Angola, men något bilateralt svenskt bistånd till landet har inte utgått sedan 2006/07. Officiellt upphörde det på grund av ”den mycket snabba ekonomiska utvecklingen” i landet, men troligare är att den iögonenfallande korruptionen gjorde det meningslöst att fortsätta pumpa in pengar i MPLAs kassakistor. http://www.swedenabroad.com/sv-SE/Ambassader/Luanda/Utvecklingssamarbete/Sveriges-utvecklings-samarbete-med-Angola/

Att den svenska socialdemokratin inte glömt bort Angola demonstrerades med önskvärd tydlighet förra året, den riksdagsledamoten Veronica Palm (S) besökte MPLA-kongressen som inbjuden gäst. Här syns hon på sitt Instagram-konto iförd full MPLA-mundering: