Posted tagged ‘Västtyskland’

Svenska fotbollshjältar (19): HP – bohem och bollartist som få

11 maj, 2020

Se så´n stil han har…Hasse Persson i flygande fläng i Landskrona-tröjan.

Jag vågar påstå att Hasse Persson, ofta HP kallad, var en av de största begåvningarna svensk fotboll frambringat. Han spelade visserligen några A- och B-landskamper och blev stor publikfavorit i Landskrona BoIS med sin bländande teknik och sina många mål, men en svår skada – och kanske ett något bohemiskt leverne – hindrade honom från att nå de riktigt stora höjderna. https://sv.wikipedia.org/wiki/Hasse_Persson_(fotbollsspelare)

På fyra A-landskamper 1952-53 gjorde Hasse sex mål – minst ett mål i varje match. Han avverkade även ett par B-landskamper. I klubbfotbollen spelade han in 257 mål på 327 matcher i Landskrona BoIS i division II samt 27 mål på 54 allsvenska matcher i Hälsingborgs IF. Efter avslutad karriär i Landskrona 1965 växlade han ner i moderklubben Klippans BIF.

Hasse Persson föddes i Skåne-samhället Klippan den 20 januari 1929 och fick sin fotbollsfostran i ortsföreningen Klippans BIF. 1949 värvades han över till Hälsingborgs IF. Landslagsdebuten kunde knappast ha utfallit bättre: Sverige slog Finland med 8-1 på Olympiastadion i Helsingfors den 21 september 1952 efter tre fullträffar av Hasse Persson, som spelade centerforward (hans normala position var vänsterinner). I nästa landskamp samma höst svarade Hasse för det avgörande målet i 2-1-segern mot Norge på Ullevål i Oslo.

Den 26 oktober samma år ställdes Sverige mot Italien i en vänskapslandskamp på Råsunda. Gli azzurri hade revansch att fordra – Sverige hade sensationellt besegrat Italien med 3-2 i VM i Brasilien 1950, där Sverige tog brons, och i en vänskapsmatch i Florens påföljande år blev det 1-1. Samma siffror blev det också på Råsunda.

HP på omslaget till tidningen Rekord.

Att Hasse Persson gjorde Sveriges mål var dock en klen tröst för den gänglige skånepågen. Efter en duell med den italienske målvakten i andra halvlek fick Persson tre man över sig vilket resulterade i en kotförskjutning i ryggen. Han fördes till sjukhus där han låg helt förlamad i två dygn. Efter att ha opererats blev han gipsad i sju månader.

Trots den allvarliga skadan var storklubben AC Milan intresserad av att enrollera HP i laget. Kontrakt tecknades trots skadan, men 14 dagar senare beslutade den italienska regeringen om importstopp för utländska spelare samtidigt som Milans läkare uttryckte tvivel på grund av svenskens ryggskada. ”Visst kändes det hårt men samtidigt resonerade jag som så att jag har ju aldrig haft pengarna i handen”, kommenterade Persson det missade Milan-kontraktet i en intervju i sporttidskriften Start 4/1964.

Hasse Perssons inledande säsonger i Hälsingborg 1949-52 blev inte särskilt lyckade, och HP fann sig föranlåten att återvända till moderklubben Klippan och en mer anspråkslös tillvaro i division III. Efter att ha gjort fem mål på VM-målvakten Kalle Svensson i en jippomatch fick han på nytt chansen i HIF och debuterade en andra gång i allsvenskan hösten 1952 följt av tre matcher i blågult.

Hasse Perssons sätt att leka boll framgår av nedanstående matchbilder ingående i en TV-intervju om Landskrona BoIS och HP som Ingvar Oldsberg gjorde med journalisten Jesper Aspegren den 6 juni 1997:

Under denna andra sejour i HIF tilldrog sig Hasse åter ett betydande intresse från utlandet. Efter skadan inbjöds han av franska Roubaix att komma och visa upp sig under 14 dagar men tackade nej till spel därför att anbudet i hans ögon var för dåligt. Även den italienska klubben Udinese Calcio visade intresse för den bolltrollande svensken.

Den 5 augusti 1953 fick han chansen i VM-kvalet mot Finland på bortaplan och spelade också in 2-0-målet. Matchen slöt 3-3. VM-kvalet blev i sin helhet fiaskobetonat för de blågula, som aldrig var i närheten av att ta sig vidare till VM i Schweiz 1954 som sensationellt vanns av Västtyskland efter finalseger mot stjärnspäckade Ungern. https://sv.wikipedia.org/wiki/V%C3%A4rldsm%C3%A4sterskapet_i_fotboll_1954

Därmed var Hasse Perssons landslagskarriär så gott som över så när som på en B-landskamp mot Finland i Vasa den 8 september 1961, som Sverige vann med 1-0. Han ratades på grund av två omständigheter: dels på grund av att det påstods att det inte gick att ordna en försäkring i anledning av den spökande skadan, dels till följd av Hasses oförmåga att, som det heter, rätta in sig i ledet. Han tvekade aldrig att framföra sitt hjärtas mening på bred skånska. Därtill missade han sällan ett tillfälle att ”festa till” och var inblandad i flera fylleskandaler. Dessutom lär han ha varit mycket populär bland damerna.

1955 hade HP tröttnat på toppfotbollen och gick över till det svart-vit-randiga Landskrona BoIS, där Hasse under sina tio år i klubben gjorde en dundrande succé. Trots att laget deltog i tre allsvenska kval 1958, 1959 och 1962 lyckades skåningarna aldrig ta sig upp i högsta serien under Hasses tid. I en kvalmatch mot Degerfors IF 1959 slogs det ännu gällande publikrekordet på Landskrona IP med 18 535 åskådare.

Landskrona BoIS 1964 som samlarbild i Rekord. Hasse Persson längst till höger i bakre raden.

Det har om Hasse Persson sagts att han var en legend redan under sin livstid. Det är ingen överdrift att påstå att han i sina bästa stunder höll ren världsklass. Han har bland annat kallats ”Skånes Nacka”, ”Fotbollens bonden Paavo” samt ”En storvuxen Platini”. Med sin fulländade teknik och tunga vänsterskott injagade han skräck i motståndarförsvaren. https://www.hd.se/2007-02-02/en-legend-redan-nar-han-levde

I den ovan nämnda artikeln i Start 1964 citerades HP på följande sätt om sin spelstil: ”Många tycker kanske att jag är lat därför att jag inte springer upp och ner hela tiden men jag har insett nödvändigheten av att koncentrera mig på en uppgift, nämligen att vara med och avsluta anfallen och detta är tillräckligt.”

Hasse Persson var gift och hade två barn, sönerna Ulf och Mattias. Han arbetade under alla år som elektriker på Fosfat. Han avled i Klippan den 29 juli 2001 vid 72 års ålder.

 

 

Glömda svenska fotbollshjältar (18): Den spektakuläre Roger Magnusson

12 april, 2020

Roger Magnusson (i vit dräkt) var under fem år Olympique Marseilles kanske största stjärna.

Roger Magnusson var under en tioårsperiod på 1960- och 1970-talen en av Sveriges absolut mest framstående fotbollsspelare. Hans bländande  teknik drog massor med publik till arenorna och hans målgivande passningar från högerytterpositionen är legendariska. Ändå gjorde han endast 14 A-landskamper och spelade aldrig i allsvenskan. https://sv.wikipedia.org/wiki/Roger_Magnusson

Roger föddes i småländska Mönsterås den 20 mars 1945. Han framstod tidigt som ett fotbollens ”underbarn” och debuterade redan som 14-åring i Blomstermåla IKs seniorlag. Sin bollkänsla övade han upp genom att jonglera med en tennisboll hemma i köket, vilket han hade läst att den legendariske engelske högeryttern sir Stanley Matthews hade gjort.

1961 värvades han över till Åtvidabergs FF i Östergötland och fick anställning vid det på sin tid oerhört framgångsrika företaget Facit, som bland annat tillverkade skriv- och räknemaskiner. Facit klarade emellertid inte övergången till elektronisk apparatur, gick i konkurs och köptes upp av Electrolux 1972. Emedan Facit hade goda kontakter med Brasilien hade Roger förmånen att 1963-64 få träna och spela med den brasilianska storklubben CR Flamengo i Rio de Janeiro. https://sv.wikipedia.org/wiki/Facit_(f%C3%B6retag)

Roger fick dra på sig landslagströjan 14 gånger.

Roger Magnusson representerade Åtvidabergs FF i division II, dåtidens motsvarighet till superettan, 1961-65 och gjorde stor succé. På sammanlagt 97 matcher blev det 40 mål – det var dock som genial framspelare, ej som målspruta, Magnusson kom att bli mest känd. Roger har framhållit att ÅFFs dåvarande tränare, spanjoren Antonio Durán, betydde mycket för hans utveckling som spelare.

Sin landslagsdebut gjorde Roger Magnusson som 19-åring i en landskamp mot Danmark ingående i Nordiska mästerskapen på Malmö stadion den 26 juni 1964. Jag såg matchen på TV och kunde konstatera, att denne debutant längst till höger i forwardskedjan med sin spektakulära spelstil verkligen var något utöver det vanliga. Man skulle nästan kunna säga att han var sin tids Zlatan, fast utan dennes divalater. https://www.fotbollskanalen.se/andra-ligor/sveriges-garrincha-om-zlatan-nackas-teknik-var-battre/

Matchen slöt med svensk 4-1-seger sedan Roger gjort det avslutande svenska målet i 62a minuten. Övriga målskyttar var Prawitz Öberg, Harry Bild och Örjan Martinsson. I en annan minnesvärd match senare samma år ingick Roger Magnusson i den svenska elva som spelade 3-3 mot Polen på hemmaplan. Även här blev Magnusson målskytt; han kom dock på 14 landskamper endast upp i tre mål.

Blågult hade i Polen-matchen ett minst sagt högklassigt ytterpar. Vänsterytter var nämligen ingen mindre än Lennart ”Nacka” Skoglund, vilken gjort succé i Hammarby IF i division II efter att ha kommit tillbaka efter en lång proffsperiod i Italien.

Landslagskedjan mot Polen 1964. Från vänster Roger Magnusson, Örjan Martinsson, Bengt Lindskog, Bo Larsson och Lennart Skoglund.

Det stod nog mycket klart för envar fotbollsintresserad att det inte skulle dröja länge innan också Roger Magnusson skulle försvinna som yrkesspelare till utlandet. Han värvades således 1966 till Juventus FC i Italien men blev utlånad till tyska FC Köln, som han representerade 1966-67. Det blev 20 matcher och fyra mål. 1967 användes Roger av Juventus för spel i de europeiska cuperna – svenskens mål avgjorde två matcher (han avverkade sammanlagt sex) för ”la vecchia signora” (den gamla damen), som Turin-klubben stundom brukar kallas.

Efter Italien blev det Frankrike. Det var i Olympique de Marseille som Roger Magnusson blommade upp som fotbollsspelare. Hans spelstil drog massor med publik till arenorna. Han spelade 157 matcher i den helvita Olympique-dressen och svarade för 23 fullträffar. Tillsammans med kroaten Josip Skoblar utgjorde Roger Magnusson ett formidabelt radarpar: Magnusson spelade fram och Skoblar öste in målen – 151 mål på 174 matcher. https://sv.wikipedia.org/wiki/Josip_Skoblar

Med Olympique var Roger Magnusson med om att bli fransk ligamästare två gånger och lika många gånger cupmästare. Han utsågs fyra gånger till Frankrikes bäste högerytter och en gång till ligans bäste utländske spelare. Han gick under smeknamnet ”Le magicien” (trollkarlen). Den enorma framgången i Frankrike hade dock en baksida – den förhindrade svenskt landslagsspel. Klubbpresidenten Henri Leclerc ansåg nämligen att Roger var så värdefull för klubben – såväl sportsligt som ekonomiskt – att han vägrade släppa svensken för spel i Sveriges landslag.

Det fick för Magnusson en mycket negativ konsekvens inför VM i Mexiko 1970, dit Sverige hade kvalificerat sig genom att besegra bland annat Frankrike. Han berättar själv i en intervju hur det låg till: ”Jag blev uttagen till VM 1970 men klubben begärde en summa för att släppa mig för att jag drog så mycket publik till arenan. Det gick inte igenom så jag kunde inte spela i VM tack vare det.” https://www.eurosport.se/fotboll/europa-league/2017-2018/marseille-dribblaren-fran-70-talet-det-fanns-bra-spelare-aven-innan-zlatan_sto6727549/story.shtml

Vem vet – hade Roger Magnusson fått spela i VM hade Sverige kanske klarat sig vidare från gruppspelet, vilket nu inte blev fallet. Vi spöade visserligen Uruguay med 1-0 i sista matchen, men efter tidigare förlust mot Italien (0-1) och oavgjort mot Israel (1-1) var det kört för blågult och dåvarande förbundskaptenen Orvar Bergmark. http://www.fotbollsweden.se/Sve%20VM-1970.htm

Efter sex säsonger i Olympique de Marseille avrundade Roger Magnusson sin proffssejour i Frankrike med spel i Red Star FC från Saint Quen utanför Paris; det resulterade i 26 matcher och två mål 1974-76 efter åtskilliga skadeproblem.

Benno Magnusson hann också med 14 landskamper.

1976 var Roger Magnusson vid 31 års ålder tillbaka i Sverige med spel i Hälsingborgs IF i division II. Skadorna fortsatte dock att förfölja honom och det blev bara sex matcher och ett mål. Magnusson avslutade sin karriär med spel i Kristianstads-klubben Vilans BoIF i division III 1976-79 – 41 matcher och tre mål. Efter karriären utbildade sig Roger till fritidspedagog.

2012 invaldes Roger Magnusson i Svensk fotbolls Hall of Fame med följande motivering: 

Ett dribblingsspel som gick i ”Garrinchas” och ”Nackas” fotspår. Tillsammans med parhästen Josip Skoblar placerade han Olympique Marseille på den franska och europeiska fotbollskartan. https://www2.svenskfotboll.se/landslag/hall-of-fame/sfs-hall-of-fame/?profile=30227

Nåja. Olympique de Marseille får nog sägas ha varit i hög grad en etablerad del av fotbollskartorna redan före tandemet Magnusson-Skoblars tid. Och redan före Rogers tid hade klubben en stor svensk stjärna vid namn Gunnar ”Säffle” Andersson, som jag tidigare skrivit om: https://tommyhansson.wordpress.com/2019/08/03/glomda-svenska-fotbollshjaltar-12-saffle-gunnar-sprutade-in-mal-i-frankrike/

Roger har en yngre bror som heter Benno Magnusson, född 1953, som även han spelade 14 landskamper som offensiv mittfältare. Benno fick till skillnad från den äldre brodern vara med och representera Sverige i fotbolls-VM i Västtyskland 1974 och även bli svensk mästare med Åtvidaberg. Han blev proffs i tyska FC Kaiserslautern och därifrån utlånad till Hertha Berlin. https://sv.wikipedia.org/wiki/Benno_Magnusson

Jag har slutligen själv haft förmånen att få se Roger Magnusson spela. Det skedde då Roger var inlånad till BK Star i Södertälje – som jag spelade pojklagsfotboll för i mitten på 1960-talet – för en jippomatch mot lokalkonkurrenten Södertälje SK i juli 1965. Matchen spelades på Södertälje IP och SSK vann, den prominenta förstärkningen till trots, med 6-4. Roger hade dock stor show och snurrade upp sin bevakare Curt Larsson (mer känd som ishockeymålvakt) så det stod härliga till. https://blogg.mittmedia.se/nostalgibloggen/tag/aterblickar-1965/

Glömda svenska fotbollshjältar (17): Ove Grahn – centertank som kunde slå crossbollar

19 februari, 2020

Ove Grahn avkonterfejad i tidningen Rekord. i början av 1960-talet.

Ove Grahn debuterade för IF Elfsborg i allsvenskan i en minnesvärd match mot IFK Göteborg på bortaplan 1961. Matchen slutade 5-5 och Grahn var inblandad i åtminstone ett av målen. När säsongen var över stod Borås-laget som svenska mästare – det var första gången en nykomling vunnit SM-guld. https://sv.wikipedia.org/wiki/Fotbollsallsvenskan_1961

IFK Norrköping knep stora silvret, IFK Göteborg lilla silvret och den andra nykomlingen, Örebro SK, bronset.

Jan-Olof ”Ove” Grahn föddes i det lilla samhället Norra Fågelås i Västergötland, som sedan 1974 är en del i Hjo kommun, den 9 maj 1943. Han enrollerade sig tidigt i Norra Fågelås IF, där han var en målspruta av rang – säsongen 1960 nätade 17-åringen icke färre än 40 gånger på 14 matcher i division IV och hjälpte fram föreningen till en sjätteplats i tabellen. http://www.norrafagelasif.se/Ovrigt/OveGrah

Intet under då att IF Elfsborg i Borås plockade upp honom. På 91 allsvenska matcher spelade centertanken Ove Grahn in 62 mål. Landslagsdebuten skedde mot Finland i Helsingfors den 19 juni 1962 och slutade med blågul seger med 3-0 sedan Ove gjort första målet. För övriga mål svarade kedjekompisarna Yngve Brodd och Owe Ohlsson.

Det blev sammanlagt 45 matcher i landslagströjan och tio mål. Under senare delen av sin karriär kom Ove huvudsakligen att spela på mittfältet. I B-landslaget blev det fem matcher och sju mål, i U21-landslaget sex matcher och ett mål samt i U19-landslaget tre matcher och sju mål.

Den mest rättvisande beskrivning av Ove Grahns spelstil hittar vi sannolikt på Norra Fågelås IFs hemsida:

Ove var ingen elegant avslutare eller tekniker av guds nåde. Här handlade det om en vilja utöver det vanliga. Inställningen att ge allt gjorde också att det blev en hel del mål.

Regerande mästarlaget IF Elfsborg årgång 1962. Ove Grahn fyra från vänster i bakre raden.

Efter fem år i IF Elfsborgs gul-svarta dress bar det av till proffslivet i Schweiz och den anrika klubben Grasshopper Club i Zürich. Det råder ingen tvekan om att de dryga tio åren i alplandet var de bästa i Ove Grahns fotbollsliv. 1965-71 öste han på 133 matcher in 70 mål och blev 1971 schweiziska ligans skyttekung. Han räknas än i dag som klubbens kanske främste spelare någonsin.

1971-73 representerade Grahn FC Lausanne-Sport och gjorde då 31 mål på 52 matcher. Han avrundade proffssejouren i Grasshoppers med 20 mål på 59 matcher. Efter Schweiz blev det Göteborg och Örgryte IS några år – tre mål på 37 matcher. Den aktiva fotbollsbanan avslutades med spel i de lägre divisionerna i Holmalunds IF i Alingsås 1979-81 och Stora Mellby SK 1982-83. Försörjde sig gjorde han som karamellkokare (!) och vaktmästare på Mjörnvallen i Alingsås.

SVT-sporten ägnade drygt fem minuter åt Ove Grahn i ett finstämt inslag i Stopptid här: https://www.youtube.com/watch?v=n_7WbviM0Us

Ove Grahn var given i landslaget under många år. Förbundskapten Georg ”Åby” Ericson har berättat att han litade så mycket på Grahn att han tyckte det var överflödigt att åka ner till Schweiz och bilda sig en uppfattning om dennes form – istället ringde han och frågade hur det gick, och när han ficks svaret ”Jo tack, bara bra” var det bara för ”Åby” att ta med honom i spelartruppen.

Främst på Ove Grahns meritlista står två VM-turneringar: Mexiko 1970 och Västtyskland 1974. 1970 placerades Sverige i samma grupp som Italien, Israel och Uruguay. Efter förlust mot Italien (0-1) och oavgjort mot Israel (1-1) ställdes blågult med Orvar Bergmark som förbundskapten mot Uruguay. Här blev det vinst med 1-0 efter ett klassiskt segermål på övertid av Ove Grahn. Det hjälpte nu inte – Sverige blev trea i gruppen och var borta från vidare spel. Brasilien vann VM efter klara 4-1 i finalen mot Italien. Västtyskland knep bronset. https://www.fotbollen.com/vm/vm1970.html

I VM i Västtyskland 1974 ställdes Georg ”Åby” Ericsons landslag i gruppspelet mot Bulgarien, Nederländerna och Uruguay. Här gick det bättre än fyra år tidigare. Efter två inledande 0-0-matcher mot Bulgarien respektive Nederländerna blev det klara 3-0 mot Uruguay. Därmed var blågult tvåa i gruppen och klart för andra spelomgången enligt hur VM-spelet var upplagt.

Det började med 0-1 mot Polen efter en famös straffmiss av Staffan Tapper och fortsatte med 2-4 mot Västtyskland. Sverige föll sedan med flaggan i topp efter 2-1-seger mot Jugoslavien. Västtyskland blev världsmästare efter finalvinst mot Nederländerna under det att Polen överraskande tog bronset efter seger mot Brasilien i match om tredje pris. https://www.fotbollen.com/vm/vm1974.html

Ove Grahn slår sin berömda crossboll i VM-kvalet mot Ungern 1973 som nickades in av Ralf Edström.

Det framgår av TV-inslaget som länkas till ovan att Ove Grahn siktade på att få spela en tredje VM-turnering 1978. Det blev inte så.  Istället blev det för den forne stjärnspelaren en mer undanskymd tillvaro långt från elitfotbollens fyllda arenor. En och annan match i det så kallade TV-laget blev det också.

2007 kom beskedet att Ove avlidit i sitt hem i Alingsås, bara 64 år gammal. Gamla medspelare mindes honom med glädje och värme; målvaktslegendaren Ronnie Hellström citerades så i Aftonbladet: ”Han tillförde mycket energi på planen. Han var en ledare. Jag glömmer aldrig hans skott, han sköt som en häst och hade enorma frisparkar.” https://www.aftonbladet.se/sportbladet/fotboll/a/XwMAnm/hellstrom-jag-sag-upp-till-honom

Det skall slutligen framhållas att Ove Grahn inte bara kunde konsten att göra mål. Han var också en framspelare av rang. Berömd är hans crossboll från högerflanken in mot målet i VM-kvalmatchen mot Ungern på Nepstadion i Budapest den 13 juni 1973. Där dök  Ralf Edström upp med sin magiska skalle och nickade in 3-3. Resultatet blev en avgörande match mot Österrike på neutral plan i tyska Gelsenkirchen, där Sverige segrade med 2-1 i ymnigt snöfall. https://fogis.se/information/?scr=result&fmid=1568483

Så spionerade Stasi på kyrkor och kristna

3 februari, 2020

Det gamla Stasi-högkvarteret i Lichtenberg i östra Berlin är numera omvandlat till museum.

Den östtyska säkerhets- och spionorganisationen Stasi (Ministerium für Staatssicherheit,
förkortat MfS) är beryktad för sin minutiösa övervakning av Östtysklands medborgare.
1988 hade organisationen 91 000 anställda och över 600 000 informella medarbetare (IM).
En särskild avdelning inom Stasi, kallad XX/4, var specialiserad på övervakning av och
infiltration i kyrkliga kretsar.

Om denna verksamhet har den svenska säkerhetsexperten och skribenten Elisabeth Braw,
född 1973, skrivit en bok med titeln God´s Spies. The Stasi´s Cold War Espionage Campaign
inside the Church, Michigan 2019).

Elisabeth Braw är eller har varit medarbetare i en lång rad internationella publikationer och
leder för närvarande projektet Modern Deterrent vid RUSI, en försvars- och säkerhetsinriktad
tankesmedja baserad i London.

Den östtyska Kyrkobyrån. Braw fastslår i bokens inledning att det kommunistiska Östtyskland – officiellt Deutsche
Demokratische Republik, DDR – ännu drygt 30 år efter Berlinmurens fall fortsätter att
fascinera och intressera  vilket har lett till en lång rad böcker av olika slag, akademiska avhandlingar och
såväl dokumentär- som spelfilmer.

Säkerhetstjänsten Stasi, som ägde bestånd under åren 1950-90, har tilldragit sig en mängd
uppmärksamhet genom sitt minst sagt ambitiösa övervakningssystem vilket omfattade i
princip alla östtyska medborgare. En del av Stasi, som hade beteckningen XX/4 – i dagligt tal
benämnd Kyrkobyrån – och hade sitt säte i Frankfurt an der Oder, ägnade sig på heltid åt att
övervaka och infiltrera kristna inrättningar inklusive kyrkor, församlingar, seminarier och bibelsmugglingsoperationer.

Det är den delen Elisabeth Braw ägnat sig åt att kartlägga genom en rad intervjuer med
såväl Stasi-operatörer som deras offer samt omfattande arkivstudier. Resultatet är tämligen
imponerande och samtidigt lättillgängligt genom författarinnans lediga stil.

God´s Spies blottlägger det östtyska kyrkospioneriet.

Det som gjorde att Stasi lade ner så mycket energi på de nästan uteslutande protestantiska
kyrkorna var, att kristendomen uppfattades som en heltäckande ideologi som konkurrerade
med den statsbärande kommunismens hegemonistiska anspråk på själarna.

”Allt var förgäves”. Braw beskriver kyrkospioneriet som en av Stasis mer framgångsrika verksamheter. Detta så
när som på en liten detalj: avdelning XX/4 misslyckades i slutändan med sitt syfte. Författarinnan framhåller (min översättning från engelskan):

Oavsett hur framgångsrik den än var, misslyckades Avdelning XX/4 med sin slutgiltiga
uppgift – att hjälpa till att säkra den Tyska demokratiska republikens överlevnad. Trots sina
massiva snokande ansträngningar, misslyckades både spionerna och deras hanterare att
blottlägga några större mönster i de händelser de så mödosamt rapporterade och
analyserade.

Det var till betydande del just de protestantiska kyrkorna som genom sin oppositionella
verksamhet förorsakade murens fall den 9 november 1989 och Östtysklands upplösning den 3 oktober 1990: efter 40 års existens uppgick ”DDR” i Förbundsrepubliken Tyskland. Den siste chefen för XX/4, överste Joachim Wiegand, suckade i ett samtal med Braw: ”Allt var
förgäves.”

Den morddömde Stasi-chefen Mielke. Stasi (MfS) grundades den 8 februari 1950 som efterträdare till Hauptverwaltung zum Schutz
der Volkwirtschaft, som hade existerat 1946-50. Dess syfte skulle vara att, efter modell av
den sovjetiska motsvarigheten KGB, utgöra det statsbärande partiet SEDs (Sozialistische
Einheitspartei Deutschlands) Schild und Schwert (sköld och svärd). Högkvarteret etablerades
i stadsdelen Lichtenberg i Östberlin.
https://sv.wikipedia.org/wiki/Ministeriet_f%C3%B6r_statss%C3%A4kerhet

Stasis förste chef hette Wilhelm Zaisser, vilken tvingades avgå i samband med den östtyska
folkresningen den 17 juni 1953, då över en miljon människor från 700 städer och byar i den
sovjetstyrda republiken genomförde våldsamma protester mot den östtyska
arbetsmarknadspolitiken.

Mångårige Stasi-chefen Erich Mielke dömdes till sex års fängelse för ett mord han begick 1931.

Ny spionchef blev den gamle sabotören Ernst Wollweber, som dock kom ihop sig med SED-
ledarna Walter Ulbricht och Erich Honecker och tvingades bort 1957. Stasi-ledningen togs
därefter över av Erich Mielke, som förblev spionchef ända fram till murens fall 1989. Den
tvivelaktiga äran att kunna titulera sig Östtysklands siste spionchef tillfaller Wolfgang
Schwarz, som innehade titeln då Öst- och Västtyskland slogs ihop till Förbundsrepubliken
Tyskland 1990 med Helmut Kohl som förbundskansler.

Erich Mielke dömdes 1993 till sex års fängelse för att ha mördat två tyska poliser på
Bülowplatz i Berlin 1931 genom att skjuta dem i ryggen. Mordattentatet hade planerats av
tre kommunistiska riksdagsmän varav en var den senare östtyske diktatorn Erich Honecker. Det bör observeras att dubbelmordet begicks under den demokratiska Weimarrepublikens tid. På grund av sjukdom och allmän skröplighet slapp Mielke att frihetsberövas och avled på ett
ålderdomshem i Berlin 2000. Han hävdade ända fram till sitt frånfälle att Berlinmurens fall
och sovjetblockets upplösning endast var ett tillfälligt bakslag för kommunismen.
https://sv.wikipedia.org/wiki/Erich_Mielke

Stasi ägnade sig även åt utlandsspioneri. Detta riktades i första hand mot grannländerna Västtyskland och Danmark men även mot den övriga västvärlden inklusive Sverige. Den mest kände utlandsspionen torde ha varit Günter Guillaume (1927-95), som var en nära medarbetare till Willy Brandt, västtysk utrikesminister 1966-69 och förbundskansler 1969-74; dessförinnan hade Brandt varit borgmästare i Västberlin.

Guillaume greps i Köln den 24 april 1974 och dömdes till 13 års fängelse för landsförräderi. Brandt tvingades avgå efter skandalen. Hustrun Christel dömdes till åtta år. I samband med en fångutväxling 1981 kunde Günter och Christel Guillaume återvända till Östtyskland, där de blev befordrade och rikligt belönade med fina titlar. Efter att mannen varit otrogen skildes paret. https://sv.wikipedia.org/wiki/G%C3%BCnter_Guillaume

Alexander Radler/IM Thomas. Elisabeth Braw återkommer då och då i God´s Spies till IM-agenten Alexander Radler von Weil, vilken är extra intressant för oss genom sin svenska anknytning. Radler, med Stasi-
beteckningen IM Thomas, föddes i antingen Posen (i dag Poznan i Polen) alternativt Wien
1944. Eftersom han var österrikisk medborgare kunde han röra sig fritt över gränserna,
något som var till oskattbar nytta för östtyskarna. https://sv.wikipedia.org/wiki/Aleksander_Radler

Radler kontaktades av Stasis avdelning XX/4 i september 1965 och gick med på att ställa sig
i dess sold med motiveringen, att han som kristen var förpliktigad att arbeta ”för freden”.
Braw beskriver den unge Radlers inställning på följande sätt:

Ingenting var för obetydligt för IM Thomas, som i snabb takt blev en hårt arbetande
snokare. Han ritade diagram av restauranger där han träffat bekantskaper och beskrev
misstänkta människosmugglares hem. Han rapporterade att grannen till en vän i Västberlin
sades arbeta för amerikansk underrättelsetjänst och att amerikanska militärfordon ofta parkerades i närheten. Medan det Kalla kriget härjade i båda delar av Berlin var detta användbar information.

Stasi-agenten Günter Guillaume (till höger) spionerade under många år på Västtysklands förbundskansler Willy Brandt.

Radlers specialitet var att, genom sin vinnande personlighet, knyta kontakter med
människor i omgivningen vilka kunde misstänkas smuggla människor från öst till väst och i
den verksamheten använda förfalskade pass. Hur många människoliv Radler därmed
ödelade är okänt, men det bör röra sig om åtskilliga.

Demaskerades som Stasi-agent. Det var 1968 som Alexander Radler av sin hanterare vid Stasi fick uppdraget att resa till och
etablera sig i Sverige vilket han inte var helt nöjd med – han hade helst velat göra karriär i
hemlandet. Som den plikttrogne Stasi-medarbetare han var rättade han sig emellertid
efter direktiven och hamnade i lärdomsstaden Lund.

Han lärde sig snabbt behärska det svenska språket och hade snart etablerat sig i den
akademiska världen. 1977 disputerade han på en avhandling med anknytning till den tyske
protestantiske filosofen och teologen Friedrich Schleiermacher (1768-1834) och utnämndes
till teologie doktor. Han fortfor att vara verksam vid Lunds universitet innan han 1982-83 fick
uppdraget att sköta professuren i systematisk teologi vid Åbo akademi i Finland.

1995 erhöll Radler tjänsten som kyrkoherde i Burträsks församling i Västerbotten och var
2009-11 gästprofessor vid Umeå universitet. Han hade redan 1994 demaskerats som Stasi-
agent av den tyske teologen Dietmar Linke men nekade in i det längsta. 2011 tog emellertid
professor Birgitta Almgren upp fallet Radler i sin bok Inte bara spioner med bidrag av den
meriterade tyske Stasi-forskaren Helmut Müller-Engbergs. https://www.expressen.se/kultur/birgitta-almgren-inte-bara-spioner/

Stasi-agenten Alexander Radler/IM Thomas blev kyrkoherde i Burträsk innan han utestängdes från prästämbetet.

När sedan den sistnämnde i ett expertutlåtande beställt av Luleå stift 2012 bekräftat, att
Alexander Radler/IM Thomas sedan många år varit enrollerad som agent hos Stasi var loppet
kört. Han avsade sig prästämbetet och förklarades av domkapitlet i Piteå vara obehörig att
utöva prästyrket.

Kyrkodagen i Leipzig – början till slutet. Elisabeth Braw beskriver i sin bok de händelser som ledde fram till Berlinmurens fall den 9
november 1989. Några månader tidigare var de östtyska lutheranerna aktiva med att
förbereda sin årligen återkommande Kirchentag (Kyrkodagen), vilken var planerad att
hållas i Leipzig den 6 juli. Staden var känd som den mest upproriska i Östtyskland, varför
såväl Kyrkobyrån som andra avdelningar inom Stasi förberedde sig noggrant inför eventet.

Byråchefen Joachim Wiegand var själv aktiv på plats då det kommit in information om att
200 kyrkoanknutna aktivister planerade en regimfientlig protestmarsch i anledning av att
politbyråmedlemmen Egon Krenz stött den kommunistkinesiska massakern på
demonstranter i Peking samma sommar: ”De agerade för att återställa ordning”, hade politruken Krenz
citerats.

Pastorer i Stasis tjänst lyckades visserligen avvärja en planerad protestmarsch men kunde
inte hålla stånd i längden. Efter fredsböner i Sankt Nikolai-kyrkan började gatorna
översvämmas av fler än 70 000 Leipzig-bor under den samlande parollen ”Wir sind das
Volk!” (Vi är folket!), en situation som Stasi inte hade några möjligheter att kontrollera. Efter
vädjanden från såväl SED-ledning som ledande dissidenter och kulturpersonligheter kunde
det hotfulla läget slutligen neutraliseras utan att en enda kula avlossats.

Det stod nu klart för XX/4-chefen, Joachim Wiegand, att vidare spioneri riktat mot
Östtysklands kristna var meningslöst. Det enda han kunde göra var att förstöra så många
komprometterande Stasi-dokument han lyckades hinna med.

”Men i oktober 1989, trots demonstranternas seger i Leipzig”, skriver Elisabeth Braw,
”vägrade det östtyska ledarskapet att inse situationens allvar. Huvudnyheten i
(partitidningen) Neues Deutschland den 10 oktober var att Erich Honecker hade tagit emot
en kinesisk delegation. Inte heller nästa dag hade tidningen något om massdemonstrationen
i Leipzig.”

Egon Krenz blev ”DDRs” siste partichef.

Honeckers dagar var dock räknade, och sedan demonstrationerna fortsatt med 100 000-
tals deltagare över hela landet fann han för gott att avgå som Östtysklands högste ledare.
Han ersattes den 18 oktober 1989 av Egon Krenz, som var landets statschef endast till den 3
december samma år. https://sv.wikipedia.org/wiki/M%C3%A5ndagsdemonstrationerna_i_%C3%96sttyskland

Krenz ställdes 1997 inför rätta som en av de ansvariga för dödsskjutningarna vid Berlinmuren
och dömdes till 6,5 års fängelse. Av dessa behövde han endast avtjäna ett par år i början av
2000-talet. Också Erich Honecker ställdes inför rätta, men förhandlingarna avbröts 1993 då
det bedömdes att den åtalade hade för dålig hälsa för att kunna fortsätta. Han fick därpå
tillsammans med sin hustru en fristad i Chile där han avled i cancer 1994.

”DDR”-bygget kollapsade. Vi vet hur det gick sedan. Berlinmuren – även kallad Skammens mur – föll på kvällen den 9
november 1989 sedan den stormats av tusentals Östberlin-bor ivriga att ta sig över till den
fria västsidan. Den utlösande gnistan var att en stressad partifunktionären vid namn Günter
Schabowski på en TV-sänd presskonferens felaktigt råkat säga att det var fritt fram för alla
att bege sig till väst med omedelbar verkan.

Därefter var det mest en tidsfråga hur lång tid det skulle ta innan hela ”DDR”-bygget skulle
kollapsa. Slutet kom mindre än ett år efter murens fall och det kunde alltså ske efter en
avgörande insats av Östtysklands protestantiska kristna.

Man kan möjligen säga att Stasi misslyckats i sin uppgift att neutralisera de kristna som en
verksam kraft, men det är likafullt troligt att spionorganisations Kyrkobyrå genom sin
verksamhet faktiskt lyckades fördröja Östtysklands sammanbrott. Slutet blev ändå
detsamma: Jesus Kristus hade segrat över Karl Marx!

Elisabeth Braw har skrivit en förstklassig och fascinerande bok om Stasis Kyrkobyrå som förtjänar en stor
läsekrets. Det enda jag inte är nöjd med är titeln: Stasi-spionerna var nämligen inte på något
sätt ”Guds spioner” utan arbetade snarare åt Guds fiende, Satan!

NATOs 70-åriga historia av förändringar och framgångar

8 oktober, 2019

NATOs högkvarter är beläget i Bryssel.

NATO (North Atlantic Treaty Organization), även kallat Atlantpakten, grundades i Washington, D. C. den 4 april 1949. Organisationens förste generalsekreterare, den brittiske generalen Hastings Lionel Ismay (Lord Ismay), uttryckte dess målsättning på följande kärnfulla sätt: ”Hålla ryssarna ute, amerikanerna inne och tyskarna nere.”

Det kan, nu när NATO nyligen firat 70-årsjubileum, konstateras att denna målsättning förändrats i åtskilliga avseenden. Detta framgår med önskvärd tydlighet av Ann-Sofie Dahls faktaspäckade bok NATO – historien om en försvarsallians i förändring (Historiska media 2019, 229 sidor). https://historiskamedia.se/bok/nato/

Jag konstaterar vidare att Ann-Sofie Dahl är precis rätt person att skriva en historisk genomgång av NATOs göranden och låtanden från grundandet 1949 till dags dato. Bland hennes meriter märks att hon är docent i politisk historia samt Nonresident Senior Fellow vid Atlantic Council i Washington, D. C. Hon är eller har varit krönikör i ett antal publikationer och är dessutom bosatt i NATO-landet Danmark.

Kollektivt försvarssystem. NATO bildades av USA, Storbritannien, Frankrike, Italien, Kanada, Norge, Belgien, Nederländerna, Portugal, Danmark, Luxemburg och Island. De sjösatte ett kollektivt försvarssystem där medlemmarna förbinder sig att försvara varandra i fall av yttre angrepp. De enda nordiska/skandinaviska länderna som valde att stå utanför den västliga försvarsalliansen var således Sverige och Finland. https://sv.wikipedia.org/wiki/Nato

NATO har genom åren haft 13 generalsekreterare. Först ut var som nämnts ovan Lord Ismay. Sedan 2014 innehas posten av Norges tidigare statsminister Jens Stoltenberg, som 2014 efterträdde dansken Anders Fogh Rasmussen. Det operativa befälet utövas emellertid av en Supreme Allied Commander Europe (SACEUR), för närvarande den amerikanske flyggeneralen Todd D. Wolters.

När NATO bildades var den europeiska kontinenten svårt förhärjad av Andra världskriget med dess omkring 50 miljoner dödsoffer och ymniga flyktingströmmar. I Europa rådde en rörande enighet om att framtida europeiska krig till nära nog varje pris måste undvikas. Det var uppenbart för alla och envar att USA var det enda demokratiska land som hade förutsättningar att sätta kraft bakom denna målsättning och samtidigt hindra kontinenten från att uppslukas av en totalitär diktatur liknande den nazityska.

Lösningen på det militära planet stavades NATO, som hade föregåtts av den så kallade Brysselpakten från 1948 med Belgien, Frankrike, Luxemburg, Nederländerna och Storbritannien som medlemmar. Dessa insåg att det skulle bli nödvändigt att till den västeuropeiska försvarsgemenskapen knyta USA, som sedan dess dominerat NATO.

Den direkta orsaken till NATOs eller Atlantpaktens bildande var den aggression som utövades av det kommunistiska Sovjetunionen, som beundrades av många aningslösa västerlänningar som den jämte USA mäktigaste segrarmakten i det senaste kriget. Sovjet hade enligt Winston Churchill i ett tal i Fulton i Missoouri i USA 1946 fällt ner en ”järnridå” tvärs över den europeiska kontinenten och förslavat halva dess befolkning. https://www.aef.se/Omvarlden/Notiser/Ironcurtain.htm
  
Särskilt akut blev behovet av ett samlat västerländskt försvar efter det sovjetstödda, kommunistiska maktövertagandet i Tjeckoslovakien 1948, vilket enligt många bedömare sparkade igång det långdragna Kalla kriget på allvar. https://sv.wikipedia.org/wiki/Pragkuppen

NATOs förste överbefälhavare i Europa (SACEUR), general Dwight D. Eisenhower (till vänster), syns här med president Harry S Truman vid sitt tillträde på posten.

Koreakriget ledde till storsatsning på NATO. Enligt det första strategiska konceptet var det meningen att USA skulle stå för det strategiska luftförsvaret under det att Storbritannien skulle ta hand om det taktiska. Övriga medlemsländer skulle förse NATO med marktrupper. Det var ett upplägg som ledde till slitningar inom alliansen – de kontinentaleuropeiska medlemmarna upplevde det som att det var deras uppgift att förse NATO med ”kanonmat”.

”Det skulle, lite otippat, till ett krig i Korea för att harmonin helt skulle infinna sig i det nya transatlantiska samarbetet”, framhåller Ann-Sofie Dahl (sidan 32), ”och för att NATO skulle ta steget vidare från en institution som fortfarande mest befann sig på pappret till en regelrätt organisation med en politisk och militär infrastruktur.”

När Koreakriget inleddes med det av Sovjetunionen och röda Kina uppbackade kommunistiska Nordkoreas angrepp på det USA-stödda Sydkorea den 25 juni 1950 utbröt viss oro bland de västeuropeiska allierade. De länder som hade undertecknat Washingtonfördraget befarade nu att USAs insatser i Koreakriget skulle ske på bekostnad av försvaret av västdemokratierna i Europa. https://www.so-rummet.se/fakta-artiklar/koreakriget-ett-oavslutat-krig

”Det visade sig emellertid bli precis tvärtom”, konstaterar Dahl (sidan 33). ”Den amerikanska tolkningen av Nordkoreas invasion av Sydkorea var att detta inte var någon isolerad attack utan ett första steg i en global kommunistisk offensiv mot väst.”

USA vände med andra ord alls icke Europa ryggen utan storsatsade tvärtom på NATO i syfte att stå väl rustat för en tänkbar sovjetisk aggression i Västeuropa, och kort tid efter Koreakrigets utbrott beviljade kongressen den amerikanska regeringen under president Harry S Trumans ledning fyra miljarder dollar för att förstärka försvaret av Västeuropa.

Dahl (sidan 34): ”Under de följande åren skulle NATO genomgå en formidabel uppbyggnad och omorganisation med en ny integrerad militär struktur under ledning av en amerikansk högsta befälhavare…” Den förste NATO-befälhavaren (SACEUR) i Europa var ingen mindre än general Dwight D. Eisenhower, som hade fört befälet över de allierades invasion av Normandie på Dagen D den 6 juni 1944 och två år efter Koreakrigets utbrott valdes till ny amerikansk president.

Warszawapakten bildas. NATO och Västvärlden insåg snart att, om det skulle vara möjligt att på effektivast möjliga sätt försvara de västliga demokratierna mot sovjetrysk aggression, det var nödvändigt att införliva Västtyskland med Atlantpakten. Således blev Västtyskland (Förbundsrepubliken Tyskland) NATO-medlem den 5 maj 1955 villkorat med att landet inte skaffade sig egna kärnvapen.

Warszawapakten slog med hård hand ner den folkliga resningen i Ungern 1956.

Som en reaktion på det västtyska inträdet bildades på Moskvas initiativ den 14 maj den så kallade Warszawapakten (WP, officiellt Fördraget om vänskap, samarbete och ömsesidigt bistånd). Medlemsländer var Sovjetunionen, Tjeckoslovakien, Östtyskland, Polen, Ungern, Bulgarien och Rumänien. Till skillnad från NATO var WP till sin karaktär offensivt och hade till uppgift att gripa in när socialismens ”landvinningar” ansågs hotade i något medlemsland. Så skedde i samband med Ungernrevolten 1956 och resningen i Tjeckoslovakien 1968. https://sv.wikipedia.org/wiki/Warszawapakten

Återstoden av det Kalla kriget skulle till betydande del komma att präglas av tvekampen mellan NATO och Warszawapakten. Den sistnämnda organisationen upplöstes formellt den 1 juli 1991, mindre än ett halvår innan Sovjetunionen imploderade på nyårsafton samma år. NATO fortsatte dock att existera i högönsklig välmåga vilket överraskade en del bedömare, som gjorde den felaktiga analysen att NATO inte längre behövdes när kommunismen i Europa brutit samman.

NATO har dock genom åren ingalunda varit förskonat från inre slitningar. 1966 valde således Frankrike på den yvigt nationalistiske president Charles de Gaulles initiativ att dra sig ur NATOs gemensamma militärkommando. Ann-Sofie Dahl (sidan 42): ”I mars 1966 mottog den amerikanske presidenten Lyndon B. Johnson ett brev från sin franske kollega med krav på att alla NATO-kommandon på fransk mark skulle dras tillbaka inom ett år, samtidigt som all fransk personal skulle lämna SHAPE.” (SHAPE = Supreme Headquarters Allied Powers Europe).

För att ytterligare markera den franska självständigheten började Frankrike även utveckla egna kärnvapen, på franska benämnda Force de frappe. Dessa är enbart avsedda för försvaret av det egna landet och alltså inte underställda NATO. De franska kärnvapnen utgör världens tredje största kärnvapenstyrka efter Rysslands och USAs motsvarigheter. 1993 återinträdde Frankrike som fullvärdig medlem av NATO. https://sv.wikipedia.org/wiki/Frankrikes_k%C3%A4rnvapen

Ett nytt kapitel i NATOs historia. Efter Sovjetunionens upplösning har NATOs uppgifter av naturliga skäl omdefinierats. Enligt det nya konceptet kunde NATO ingripa utan att något medlemsland utsatts för yttre hot. Det tillät NATO att 1995 ingripa i Bosnienkriget efter FN-beslut, och 1999 gick man ut i krig mot det dåvarande Jugoslavien inom ramen för Kosovokriget, nu utan FN-beslut, och genomförde en 14 veckors bomboffensiv. Denna ledde till att kriget upphörde den 11 juni 1999 och att den jugoslaviske diktatorn Slobodan Milosevic fann sig nödgad acceptera FNs resolution 1244 och att dra tillbaka de serbiska styrkorna från Kosovo. https://sv.wikipedia.org/wiki/Kosovokriget

När den islamistiska terrorgrupperingen al -Qaida den 11 september 2001, på order av dess ledare Usama bin Ladin, angrep World Trade Center i New York och det amerikanska försvarshögkvarteret Pentagon i Arlington i Virginia innebar det startskottet för en ännu pågående islamistisk offensiv mot inte bara USA, utan mot den demokratiska Västvärlden och dess frihetliga traditioner i stort.

Ann-Sofie Dahl beskriver på följande sätt vad attackerna den 11 september 2001 medförde för NATOs del (sidorna 136-137):

Även för NATO innebar 11 september-attackerna inledningen på ännu ett nytt kapitel i försvarsalliansens historia. Det första årtiondet efter Berlinmurens fall hade präglats av ljusa förhoppningar om evig fred och frihet, trots krig och etnisk rensning i Europas sydöstra hörn. Det nya decenniet, århundradet och rentav årtusendet inleddes till en mörk bakgrund, med oro över nya attentat och dystra spekulationer om vart (väst)världen var på väg.

Det så kallade Nine Eleven resulterade i att för första och hittills enda gången i NATOs historia artikel 5 om ömsesidiga försvarsgarantier enligt Washingtontraktaten – att en attack mot ett medlemsland, i detta fall USA, är en attack på NATOs samtliga medlemsländer – aktiverades. I Afghanistankriget 2001 var NATOs roll tydligt underordnad USAs, men i det efterföljande Irakkriget fick alliansen en mer aktiv roll.

Sverige ingår för närvarande i det NATO-anknutna Partnerskap för fred.

29 medlemsstater. När NATO bildades 1949 bestod organisationen av tolv medlemmar. Detta antal har i olika omgångar utökats till att i dag omfatta 29 medlemsstater. Det är i hög grad illustrativt för NATOs exempellösa framgångar att den aktuella försvarsalliansen numera omfattar alla de sovjetiska satellitstater som ingick i Warszawapakten och även ytterligare ett antal öststater.

Följande länder har anslutit sig till NATO efter Berlinmurens fall 1989: Östtyskland (som del i det återförenade Tyskland) 1990, Tjeckien (1999), Polen (1999), Ungern (1999), Bulgarien (2004), Estland (2004), Lettland (2004), Litauen (2004), Rumänien (2004), Slovakien (2004), Slovenien (2004), Albanien (2009), Kroatien (2009) samt Montenegro (2017). Bosnien-Hercegovina, Georgien och Nordmakedonien befinner sig samtliga sedan 2012 i en process att ansluta sig till NATO.

Sverige och NATO. Förutom de fullvärdiga medlemmarna omfattar NATO-gemenskapen formaliserade partnerskap med 41 länder i Europa, Nordafrika, Mellanöstern och Asien. Sverige samarbetar sedan 1994 med alliansen inom ramen för Partnerskap för fred (PFF), vilket innebär att svenska trupper regelbundet samövar med NATOs styrkor. Under senare år har frågan om en regelrätt svensk NATO-anslutning i ökande utsträckning varit föremål för en seriös diskussion. https://www.swedenabroad.se/es/embajada/brussels-nato/faq-to-the-embassy/sveriges-samarbete-med-nato/

Orsaken till att det emellertid stannat vid till intet förpliktande diskussioner och inte en svensk ansökan om NATO-medlemskap är en kvardröjande övertro på alliansfrihet av traditionellt slag. Sådan förutsätter emellertid ett starkt inhemskt försvar av ett slag som Sverige inte haft på många år. Sanningen är att Sverige inte skulle klara ett fientligt angrepp många dagar med de rudimentära försvarsstyrkor vi i dag förfogar över: Sverige är helt enkelt beroende av hjälp utifrån för den händelse det värsta skulle inträffa.

Den enkla sanningen är att enda sättet att vara garanterade sådan hjälp är fullvärdigt medlemskap i NATO.  

Häxornas Harz: kejsartraditioner, världsarv och naziminnen

21 september, 2017

Utanför mitt logi i våningen ovanför klosterkrogen i Wöltingerode. Foto: Tommy Hansson

Det är hög tid att jag för mina läsare redovisar mina intryck i ord och bild från min resa i början av maj till det sagoomspunna bergsområdet  Harz i delstaterna Niedersachsen, Sachsen-Anhalt och Thüringen i norra Tyskland. https://sv.wikipedia.org/wiki/Harz

Boendet på min fem dagar långa resa – jag tycker det kan vara en lämpligt lång tid att vara bortrest – i regi av det Malmö-baserade reseföretaget Scandorama ägde rum på det till hotell omvandlade benediktinerklostret Wöltingerode med anor från 1100-talet. Här fanns både hotellutrymmen, krog, klosterkyrka och bränneri för likördrycker – mycket trevligt alltsammans!

Stadskärnan i Goslar med dess särpräglade trähusbebyggelse. Foto: Tommy Hansson

Goslar. Från Wöltingerode är det lagom avstånd till de övriga stopp som stod på utflyktsprogrammet. Huvudort i Harz är den anrika kejsarstaden Goslar, som i dag har drygt 40 000 invånare. Den pittoreska och av äldre trähusbyggnation präglade stadskärnan är, liksom silvergruvan Rammelsberg, ett av FN-organet UNESCOs världsarv. Goslar anlades år 922 av kejsaren Henrik (Heinrich) I av Sachsen (876-936), kallad ”Fågelfängaren”.http://web.comhem.se/birgerbergenholtz/htmljohan/000/0258/459.htm

På 1300-talet förärades Goslar titulaturen ”fri riksstad” parallellt med anslutning till handelsförbundet Hansan, en ärebevisning orten dock gick förlustig 1802. Under nationalsocialisternas tid vid makten utsågs Goslar till Reichsbauernstadt (riksbondestad) och besöktes ofta av de nazityska koryféerna.

Kaiserpfalz i Goslar vaktas av ryttarstayerna av kejsarna Fredrik Barbarossa (till vänster) och Wilhelm I. Foto: Tommy Hansson

Goslars mest anslående sevärdhet är tvivelsutan den pampiga Kaiserpfalz, kejsarborgen, som markeras av ryttarstatyer föreställande kejsarna Fredrik (Friedrich) I Barbarossa av Hohenstaufen (cirka 1122-1140) och Wilhelm I (1797-1888), även kallad ”den store” i syfte att särskilja honom från sin katastrofale sonson Wilhelm II. Jag tyckte mig riktigt känna historiens vingslag när jag besåg borgens stora sal med dess många historiska målningar.

En husfasad i centrala Goslar med utsökta skulpturer. Foto: Tommy Hansson

Som den historiskt bevandrade vet så uppkallades Tysklands olycksaliga krigståg (Operation Barbarossa) mot Sovjetunionen 1941 efter kejsar Friedrich I, vars italienska tillnamn alltså betyder ”rödskägg”. Han drunknade vid en flodövergång i Anatolien i nuvarande Turkiet på väg mot Jerusalem 1190 under det tredje korståget. https://sv.wikipedia.org/wiki/Fredrik_I_Barbarossa

Det här ångdrivna tåget tog oss till Wernigerode. Foto: Tommy Hansson

Wernigerode. Till Wernigerode, som fick stadsprivilegier 1229 men har äldre anor än så – platsen omnämns i skriftligt material första gången 1121 – tar vi oss med ett ångloksdrivet tåg tillhörigt Harzburger Schmalspurbahn som sträcker sig genom området. Resan går i maklig takt genom till synes ganska vilda och kuperade skogstrakter.

En vy från Wernigerodes stadskärna. Foto: Tommy Hansson

I Wernigerode, en av Tysklands mest välbevarade medeltidsstäder som i dag har runt 35 000 invånare, tog jag mig en promenad innan jag slog mig ned vid en enkel uteservering och inmundigade currykorv med bröd nedsköljt med lokalt öl och en snaps. Majluften var visserligen relativt kylig, men det var ändå trevligt och avkopplande att sitta och titta på folklivet en stund.

Det här smakade inte alls dumt! Foto: Tommy Hansson

På väg tillbaka till bussen bar det sig nu inte bättre än att jag med mitt skrala lokalsinne råkade gå vilse. Så småningom lyckades jag dock nå kontakt med gruppens reseledare och kunde lätt skamsen äntra bussen för resan tillbaka till klosterhotellet.

Rådhuset (Rathaus) i Quedlinburg. Foto: Tommy Hansson

Quedlinburg. Denna stad med knappt 30 000 invånare kan med visst fog kallas Tysklands första huvudstad. Det var nämligen här som Henrik I Fågelfängaren 919 kröntes till den förste konungen över ett enat tyskt område.

Henriks gemål Mathilde anlade här ett nunnekloster vars abbedissa därefter i 800 år styrde staden. Dess sista kvinnliga regent var faktiskt den svenska prinsessan Sofia Albertina (1753-1829), syster till Gustaf III; 1803 upplöstes de tyska så kallade klosterstaterna. Halvtannat sekel senare kom staden att ingå i det så kallade DDR (Östtyskland).

Heinrich Himmler besöker Quedlinburg 1936 tillsammans med underlydande nazikoryféer.

Quedlingburg hade en central ställning under nazitiden. 1936 anlände till staden Reichsführer Heinrich Himmler hit tillsammans med partihöjdarna Martin Bormann och Robert Ley för att i stiftskyrkan St. Servatius utföra ritualer till minne av den av nationalsocialisterna mycket uppskattade Henrik Fågelfängaren.

Kyrkan kom 1938 fram till det tyska sammanbrottet 1945 att tjäna som ett centrum för den mysticism som florerade inom det av Himmler ledda SS (Schutzstaffeln). http://www.huffingtonpost.com/2013/06/12/himmler-rituals_n_3428856.html

Världsarvshus i Quedlinburgs stadskärna. Foto: Tommy Hansson

Det är inte utan att man ryser en smula när man vid ett modernt besök i Quedlinburg drar sig till minnes detta mörka förflutna. Hela staden är i dag ett av UNESCOs världsarv med sina 1300 korsvirkeshus, slott och stiftskyrka. Den ingår i Landkreis Harz i förbundsstaten Sachsen-Anhalt.

Den nordiskt präglade stavkyrkan i Hahnenklee, invigd 1908. Foto: Tommy Hansson

Hahnenklee. Den lilla orten Hahnenklee med 1200 bofasta invånare har ett förflutet inom bergshanteringen men är numera främst en uppskattad vintersportort. 1908 invigdes den i sitt slag enastående stavkyrkan Gustav Adolf Stabkirche, som är uppförd helt i trä. Dess byggnadsstil anses påminna om det sätt varpå vikingarna en gång byggde sina berömda skepp.


Den anslående interiören i kyrkan i Clausthal, Europas näst största träkyrka. Foto: Tommy Hansson

Clausthal-Zellerfeld. Inte långt från Hahnenklee ligger den större staden Clausthal-Zellerfeld, en universitets- och tjänstemannastad som också är en betydande vintersportort. En sevärdhet i Clausthal är den imponerande träkyrkan – Tysklands största i sitt slag och den näst största träkyrkan i Europa med ett anslående yttre såväl som inre.

Der Brocken. Ingen resa till Harz-området vore komplett utan ett besök på berget Der Brocken 1141 meter över havet, vilket gör det till den högsta punkten i Harz. Der Brocken är en av de höjder som i tysk folktradition benämndes Blocksberg, där häxorna skall ha samlats varje valborgsmässoafton (Walpurgisnacht) i syfte att ”bola med Djävulen”, det vill säga idka sexuellt umgänge med hin håle.


Det ganska hiskeliga häxhuset på Hexentanzplatz. Foto: Tommy Hansson

Det som givit Brocken en viss särställning i detta lugubra sammanhang är dess förekomst i den tyske nationalskalden Johann Wolfgang von Goethes verk Fausthttps://sv.wikipedia.org/wiki/Johann_Wolfgang_von_Goethe I anslutning till höjden finns den så kallade Hexentanzplatz (Häxdansplatsen), en turistfälla med allsköns, häxrelaterat tingel-tangel. Jag passade här på att inhandla en praktisk shoppingväska försedd med blixtlås.

Något burlesk häxfigur blir förevigad… Foto: Tommy Hansson

1935 uppfördes på Der Brocken under nazitiden världens första TV-torn, och under den kommunistiska ”DDR”-tiden ett par årtionden senare fanns här ett centrum för signalspaning från vilket östtyskarna hade koll på större delen av Västtysklands teletrafik. Vid Brocken rinner floderna Bode, Ecker, Ilse och Oder upp.

Jag är tämligen anglosaxiskt/gaeliskt inriktad och räknar knappast Tyskland till mina favoritländer. Ändå har jag tidigare besökt Västtyskland, Östtyskland och nu det enade Tyskland kanske tiotalet gånger genom åren. Alldeles oavsett vad man må tycka om Tyskland och tyskarna kommer man inte ifrån att landet och folket bär på en rasande intressant och för Europa och världen central historia. Harz är, som torde ha framgått ovan, en alldeles speciell del av Tyskland, ett land som också delar av min hustrus släkt härstammar ifrån.

Klosterhotellet i Wöltigerode: huvudbyggnaden. Foto: Tommy Hansson

 

 

 

 

68-kyrkan: Jesus som revolutionär och korset som belastning

31 maj, 2017


Johan Sundeen har skrivit ett magistralt verk om 68-rörelsens härjningar inom Svenska kyrkan. Foto: Tommy Hansson

”Jesus är i stort sett borta. Kyrkan vill tala om allt möjligt annat, men inte om honom längre.”

Så uttryckte sig professor emeritus Eva Hamberg, präst och ledamot i kyrkans läronämnd, när hon för något år sedan motiverade sitt utträde ur Svenska kyrkan som hon menade var svårt anfrätt av ”inre sekularisering”. https://tommyhansson.wordpress.com/2014/01/08/prast-lamnar-svenska-kyrkan-pa-grund-av-inre-sekularisering/

Eva Hamberg är mycket långt ifrån ensam om att ha lämnat Svenska kyrkan med anor från reformationen på 1500-talet. Enligt statistik som offentliggjordes i våras gick under 2016 omkring 90 000 personer ur kyrkan, vilket var det största antalet någonsin som lämnat Svenska kyrkan under ett och samma år. http://www.dn.se/nyheter/sverige/rekordmanga-lamnar-svenska-kyrkan/

40 procent av de utträdande personerna motiverade sitt steg med att de inte trodde på Gud. I fallet Eva Hamberg var förhållandet snarast det motsatta: hon tror på Gud och Jesus och valde därför att utträda.

Hopplös sekularisering och politisering. Eva Hamberg, som under en lång följd av år innehaft en rad högre tjänster och befattningar inom Svenska kyrkan, anser att den forna statskyrkan i dag är hopplöst sekulariserad och politiserad.

Ärkebiskop K.G. Hammar släppte in den skabrösa fotoutställningen Ecce Homo i Uppsala domkyrka.

Droppen som kom bägaren att rinna över för Hambergs del var en utfrågning inför valet av ärkebiskop 2013, då ärkebiskopskandidaterna fick frågan om Jesus ger en sannare bild av Gud än islams profet Muhammed. Endast Ragnar Persenius, biskop i Uppsala stift, svarade klart ja på den frågan – alla övriga, inklusive den blivande ärkebiskopen Antje Jackelén, svävade på målet. http://blogg.tidskriftenevangelium.se/vem-sager-arkebiskopskandidaterna-att-jag-ar/

Kritiker av Svenska kyrkan brukar ibland uppmanas att inte gå ur kyrkan utan hellre stanna och påverka den inifrån. Professor Eva Hamberg, som även är filosofie doktor i ekonomisk historia, ansåg dock inte att detta var ett möjligt alternativ utan hänvisade till att hon under 25 års aktiva försök inte lyckats påverka kyrkan i någon som helst riktning.

Om ursprunget till sekulariseringen och politiseringen av Svenska kyrkan har idé- och lärdomshistorikern Johan Sundeen skrivit den omfångsrika boken 68-kyrkan. Svensk kristen vänsters möten med marxismen 1965-1989 (Bladh by Bladh förlag 2017, 492 sidor), som visar hur en krets vänsterteologer under det så kallade röda decenniet lyfte in marxismen i kyrkorummet.

Från predikstolar och pulpeter samt i lärosalar, debattartiklar och böcker påstods att Jesus Kristus varit en socialistisk revolutionär. Kristendomen framställdes som en inomvärldslig rättfärdighetslära och en förelöpare till kommunismen.


Kristendom och kommunism flätades samman i den kristna vänsterns idévärld.

Låg andlig nivå. En av förgrundsgestalterna inom den så kallade kristna vänstern var enligt Sundeen Per Frostin (1943-92), som blev professor i systematisk teologi vid Lunds universitet och var ledande inom såväl den Kristna studentrörelsen i Sverige (KRISS) som socialdemokratiska Broderskapsrörelsen.

Frostin skriver följande i sin pamflett Kampen för rättfärdighet (1975):

När man tänker på Guds handlande har man en tendens att begränsa sig till det kristna. Att Dag Hammarskjöld eller Julius Nyerere är Guds redskap kan man kanske förstå. Men Mao Tse-tung, Ho Chi Minh eller Fidel Castro? Att Gud kan handla genom människor som ej hör till Guds folk är lika anstötligt idag som för 2000 år sedan. https://sv.wikipedia.org/wiki/Per_Frostin

De tankar Frostin och hans meningsfränder inom den kristna vänstern torgförde har åldrats helt utan behag. Man kan tycka att det, åtminstone utanför den hårda vänstern med dess talrika kommunistiska bokstavssekter, borde ha framstått som groteskt att hylla kommunistiska folkförstörare och krigshetsare som något slags Guds medarbetare.

Att så uppenbarligen inte var fallet inom kristen vänster i och utanför Sverige vittnar om en uppseendeväckande låg andlig nivå. Detta avspeglar sig även i Svenska kyrkans val av ärkebiskopar. Den senaste (siste?) ärkebiskopen med en huvudsakligen konservativ teologisk/moralisk syn var Yngve Brilioth, som beklädde kyrkans högsta ämbete under perioden 1950-58. Brilioth var bland annat motståndare till kvinnliga präster.

Wejryd besökte Hamas. Efter Yngve Brilioths tid som ärkebiskop har vänster- och liberalteologerna i en aldrig sinande ström avlöst varandra i ärkestiftet: Gunnar Hultgren (1958-67), Ruben Josefson (1967-72), Olof Sundby (1972-83), Bertil Werkström (1983-93), Gunnar Weman (1993-97), Karl-Gustav Hammar (1997-2006), Anders Wejryd (2006-14) och Antje Jackelén (från och med 2014). Förutom att inneha en både teologisk och politisk vänstersyn har Svenska kyrkan även gått i spetsen för ett alltmer antiisraeliskt och islamvänligt synsätt.

Det kyrkliga motståndet mot den judiska staten Israel, som bekant Mellanösterns enda demokrati, har icke minst tagit sig uttryck i en rad bojkottaktioner riktade mot israeliska varor som producerats på den så kallade Västbanken, det vill säga de traditionella judiska områdena Judéen och Samarien med anor från biblisk tid. Tankarna går osökt till de tyska nationalsocialisternas uppmaning ”Kauft nicht bei Juden” (Köp inte av judar) från 1930-talet. https://tommyhansson.wordpress.com/2013/12/29/svenska-kyrkan-kauft-nicht-bei-juden/

Det kan nämnas att Anders Wejryd efter sin tid som ärkebiskop i slutet av oktober 2014 avlade en good-will-visit i Gaza, där han sammanträffade med höga representanter för den islamistiska terrorrörelsen Hamas, som styr Gaza-remsan med järnhand sedan sin valseger 2005. För att inte förarga sina muslimska värdar hade Wejryd stoppat ned det kors han bar i en kedja runt halsen i bröstfickan!


Förre ärkebiskopen på plats hos Hamas i Gaza – med korset i bröstfickan.

Att Wejryds besök var väl koordinerat med Sveriges officiella Mellanöstern-politik framgår av att den svenska delegationen, där även Jakob von Uexkull, ordförande i organisationen Right Livelihood Award, ingick, samma dag som regeringen Löfven officiellt erkände det så kallade Palestina diplomatiskt (den 30 oktober 2014) utfärdade ett pressmedelande där en palestinaarabisk ”humanitär” organisation prisades.

K.G. Hammar fostrades i 68-rörelsen. Svenska kyrkans Israel-kritiska och propalestinska hållning bör ses som ett logiskt utflöde av den utveckling som så vältaligt beskrivs i Johan Sundeens magistrala uppgörelse med den kyrkliga 68-vänstern.

”Inom Svenska kyrkans episkopat har 68-engagemanget sträckt sig in i vår egen tid”, framhåller Sundeen (sidan 15). ”Den som på 2000-talet mer än andra har gett ansikte åt en opinionsbildning och kristendomstolkning med rötter i det röda decenniet (1965-1975) är K.G. Hammar.”  https://sv.wikipedia.org/wiki/K.G._Hammar

Sundeen hänvisar i sin bok (sidorna 15-16) till en intervju med Hammar som gjordes av Viggo Cavling i Dagens Nyheter den 16 februari 2003, där Cavling menar: ”Om K.G. Hammar sägs vara tvivlets mästare när det gäller teologiska frågor så är han det inte när det gäller politik.” Cavling framhåller att Hammar, liksom många av sina biskopskolleger, fått sin politiska fostran i 68-rörelsen radikalism med dess beundran för exempelvis Maos Kina, Ho Chi Minhs Nordvietnam, Fidél Castros Kuba, Kim Il-sungs Nordkorea och Enwer Hoxhas Albanien. Där fanns inte utrymme för några tvivel.


Idol för 68-kyrkan: diktatorn och massmördaren Mao Tse-tung.

Föga märkligt då att Hammar efter sin tid som ärkebiskop i tidningen Proletären, organ för Kommunistiska partiet (KP), vid jultid 2008 framställs som ”prästen med hjärtat till vänster” och en svensk motsvarighet till de marxistiska så kallade befrielseteologerna i Latinamerika. Hammar hänvisar i Proletären-intervjun till Paulus ord i 1 Timotehosbrevet 6:10 om att penningbegäret är roten till allt ont och för fram en antikapitalistisk uppfattning om samhället.

Karl-Gustav Hammars ställningstaganden genom åren är en veritabel provkarta på vänsterpolitiska och politiskt korrekta åsikter och synsätt: stöd för amnesti för asylsökande, avskrivning av de fattigaste ländernas skulder, en så kallad human kriminalvård, tolerans gentemot representanter för andra religioner samt stöd för homosexlobbyn.

När det gäller det sistnämnda tog Hammar entydigt ställning för Elisabeth Olssons omdiskuterade fotoutställning Ecce Homo, som med den dåvarande ärkebiskopens välsignelse visades i Uppsala domkyrka den 19 september 1998. Utställningens fotografier framställer Jesus och lärjungarna som bögar och transvestiter.


K.G. Hammar tvivlar om tron men inte om politiken.

Jesus blev en politisk revolutionär. Även om Johan Sundeen har alldeles rätt i att 68-vänstern är central för kyrkans vänsterpolitisering går denna faktiskt något längre tillbaka än till ”det röda decenniet” 1965-75 och dess omvälvande tidsepok.

Till och med tiden för Andra världskriget (1939-45) bestod den dåvarande statskyrkans prästerskap till helt övervägande del av konservativa män, vilka var präglade av lutheranismens syn på människan och tillvaron bland annat innebärande att överheten skulle respekteras och att grundläggande kristna normer skulle inskärpas i menigheten genom obligatorisk närvaro vid gudstjänsterna, katekes- och psalmpluggande och husförhör.

Under efterkrigstiden började emellertid mer radikala stämningar göra sig gällande inom kyrkor och samfund, icke minst mot bakgrund av att det kommunistiska Sovjetunionen under Stalin verksamt bidragit till Nazitysklands besegrande och av många naiva människor därför sågs som en god kraft i världen.

För Svenska kyrkans vidkommande innebar det en gradvis utveckling från att utgöra ett andligt samfund i riktning mot att bli ett slags inomvärldsligt rättfärdighetsinstitut: frälsningen skulle nu komma mer genom politisk handling än via en andlig process med den korsfäste och uppståndne Jesus Kristus i centrum. Jesus förvandlades i stället till en politisk revolutionär, en bild som saknar grund i Nya testamentets evangelier vilket vem som helst som är läskunnig kan förvissa sig om. http://stefanolsson.nu/2013/09/19/den-politiske-jesus/

Rhodesiamatch och världskyrkomöte. När Gunnar Hultgren blev ärkebiskop 1958 började ett socialetiskt perspektiv breda ut sig också i ledande kyrkliga kretsar, där Hultgrens synsätt kraftigt backades upp av den blivande Stockholms-biskopen Ingmar Ström. Försök gjordes att till kyrkan knyta industriarbetarna, ett projekt vilket dock rann ut i sanden.

Den politiska medvetenheten utnyttjades dock av 68-folket. En ny generation präster, ofta med skägg och med en intellektuell jargong, började orera om en ny världsordning och om det önskvärda i en väpnad befrielsekamp i Tredje världen.

Pöbelfasoner vid tennismatchen Sverige-Rhodesia i Båstad. Kyrkoherde Ingemar Simonsson gick i bräschen för protesterna.

1968 gick kyrkoherde Ingemar Simonsson i bräschen för militanta protester mot en Davis Cup-match i Båstad mellan Sverige och Rhodesia. Vänsterpöbeln lyckades stoppa matchen som emellertid senare spelades inför tomma läktare på annan plats. 1968 var också året då den protestantiska och starkt vänstervridna organisationen Kyrkornas världsråd (KVR) arrangerade det så kallade Världskyrkomötet i Uppsala. Det skedde den 4 juli med ”Guds kärlek till de fattiga” som övergripande ekumeniskt motiv.

Mötet fick starka vänsterpolitiska förtecken, och i domkyrkan höll den kommunistiske trubaduren Pete Seeger från USA konsert. Ärkebiskop Olof Sundby var för övrigt president i det starkt vänsterinriktade och prosovjetiska KVR 1975-83. https://sv.wikipedia.org/wiki/Kyrkornas_v%C3%A4rldsr%C3%A5d

Jesus som FNL-demonstrant. 1969 publicerades så den bisarra men inflytelserika antologin Kristen vänster på Gidlunds förlag med texter av Per Frostin, Carl-Henric Grenholm, Martin Lind och Ingemar Näslund. Redaktör för denna skrift var Magnus Brohult, vilken i likhet med många andra röda tyckare omsider hamnade som journalist på Svenska Dagbladet.

I bokens förord tas upp behovet av ett starkare kristet engagemang i samhällsfrågor. Självfallet skulle detta engagemang komma från vänster och det talas i propagandistiska ordalag om nykolonialism, rasistiskt förtryck i Afrika, FNL-rörelsen samt behovet av dialog mellan kristendom och marxism.

”’Kristen vänster’ är ett mångtydigt begrepp”, heter det i Kristen vänster. ”Det är angeläget att betona att den socialism vi eftersträvar inte är mer ’kristen’ än övrig socialism…Vi tror helt enkelt att kristna, existentialister, humanister, buddhister och folk av annan livsåskådning kan ha vissa värderingar gemensamma som gör det möjligt att tillsammans, oberoende av att man har skilda livsåskådningar, eftersträva ett visst samhälle, som skulle kunna karaktäriseras som baserat på en internationell socialism.”


Jesus framställs som FNL-sympatisör i boken Kristen vänster (1969). Foto: Tommy Hansson

Ingemar Näslund för i antologin fram tanken att Jesus, om han kom till jorden och Sverige vid den tid boken skrevs, sannolikt inte skulle liera sig med företrädarna för traditionell kristenhet utan snarare med dem ”som bär runda märken på sin kappa”. Märken på vilka det står ”med FNL för Vietnams folk”.

Alltså Jesus som FNL-demonstrant. Mer utflipprad än så kan väl bilden av frälsaren från Nasaret näppeligen bli.

Valet av Jackelén. Johan Sundeen tar i sin bok 68-kyrkan metodiskt upp vänsterideologiska strömningar som gjort Svenska kyrkan till vad den är i dag. Det är en ganska skakande men framförallt mycket nyttig läsning om sekularisering, politisering och diktaturvurmande som fann vägen in i en kyrka som stelnat i föga fruktbar formalism och rigid konservatism.

Vänsterinfluenserna var inte den enda form av influenser som drabbade kyrkan – det förekom så även högkyrkliga försök till påverkan – men det var dessa som rönte det största inflytandet. Detta möjliggjorde i tidernas fullbordan valet av Antje Jackelén ärkebiskop, vilket naturligtvis är illa nog, även om hon ännu inte kan mäta sig med K.G. Hammar när det gäller destruktivt vänsterinflytande över Svenska kyrkan.

Jackelén, född Zöllner i dåvarande Västtyskland 1955, förmådde som nämnts här ovan vid utfrågningen inför ärkebiskopsvalet 2013 inte ange som sin åsikt att Jesus gav en sannare bild av Gud än Muhammed. Hon antog yttermera som ärkebiskopligt valspråk ”Gud är större”, vilket är en direktöversättning av islams arabiska slagord  Allahu akbar. Det kan för övrigt nämnas att Jackelén prästvigdes 1980 av den mycket vänsterinriktade Stockholms-biskopen Lars Carlzon, som var Förbundet Sverige-DDRs siste ordförande. https://sv.wikipedia.org/wiki/Antje_Jackel%C3%A9n

Muslimska krafter. I ett vidare perspektiv har den socialistiska ideologi som de facto präglar Svenska kyrkan i dag inom den kyrkliga sfären blivit en motsvarighet till det socialdemokratiska och kommunistiska inflytandet i det sekulära samhället inklusive fackföreningsrörelsen. Partipolitiken, kyrkan och facket – det är en formidabel maktkonstellation som icke-socialistiska partier och krafter har emot sig.


Korset – en belastning enligt vissa kristna.

Om den nuvarande utvecklingen, där ledande kristna företrädare ogärna talar om Gud och Kristus och tenderar att se det kristna korset som en belastning eftersom det kan förarga muslimer, fortsätter är det som jag ser det fullt möjligt att Svenska kyrkan en dag helt upphör att kalla sig kristen. Om ledande kyrkliga företrädares problem med korset har jag skrivit följande på min blogg: https://tommyhansson.wordpress.com/2016/08/04/hog-chef-inom-svenska-kyrkan-bara-kors-uppviglande-och-okristligt/

En sådan utveckling är redan genomförd i Socialdemokraternas förutvarande kristna organisation Broderskapsrörelsen, numera benämnd Socialdemokrater för tro och solidaritet där muslimska krafter har en mycket stark ställning. https://www.svd.se/broderskap-inte-langre-kristna