Posted tagged ‘Västtyskland’

NATOs 70-åriga historia av förändringar och framgångar

8 oktober, 2019

NATOs högkvarter är beläget i Bryssel.

NATO (North Atlantic Treaty Organization), även kallat Atlantpakten, grundades i Washington, D. C. den 4 april 1949. Organisationens förste generalsekreterare, den brittiske generalen Hastings Lionel Ismay (Lord Ismay), uttryckte dess målsättning på följande kärnfulla sätt: ”Hålla ryssarna ute, amerikanerna inne och tyskarna nere.”

Det kan, nu när NATO nyligen firat 70-årsjubileum, konstateras att denna målsättning förändrats i åtskilliga avseenden. Detta framgår med önskvärd tydlighet av Ann-Sofie Dahls faktaspäckade bok NATO – historien om en försvarsallians i förändring (Historiska media 2019, 229 sidor). https://historiskamedia.se/bok/nato/

Jag konstaterar vidare att Ann-Sofie Dahl är precis rätt person att skriva en historisk genomgång av NATOs göranden och låtanden från grundandet 1949 till dags dato. Bland hennes meriter märks att hon är docent i politisk historia samt Nonresident Senior Fellow vid Atlantic Council i Washington, D. C. Hon är eller har varit krönikör i ett antal publikationer och är dessutom bosatt i NATO-landet Danmark.

Kollektivt försvarssystem. NATO bildades av USA, Storbritannien, Frankrike, Italien, Kanada, Norge, Belgien, Nederländerna, Portugal, Danmark, Luxemburg och Island. De sjösatte ett kollektivt försvarssystem där medlemmarna förbinder sig att försvara varandra i fall av yttre angrepp. De enda nordiska/skandinaviska länderna som valde att stå utanför den västliga försvarsalliansen var således Sverige och Finland. https://sv.wikipedia.org/wiki/Nato

NATO har genom åren haft 13 generalsekreterare. Först ut var som nämnts ovan Lord Ismay. Sedan 2014 innehas posten av Norges tidigare statsminister Jens Stoltenberg, som 2014 efterträdde dansken Anders Fogh Rasmussen. Det operativa befälet utövas emellertid av en Supreme Allied Commander Europe (SACEUR), för närvarande den amerikanske flyggeneralen Todd D. Wolters.

När NATO bildades var den europeiska kontinenten svårt förhärjad av Andra världskriget med dess omkring 50 miljoner dödsoffer och ymniga flyktingströmmar. I Europa rådde en rörande enighet om att framtida europeiska krig till nära nog varje pris måste undvikas. Det var uppenbart för alla och envar att USA var det enda demokratiska land som hade förutsättningar att sätta kraft bakom denna målsättning och samtidigt hindra kontinenten från att uppslukas av en totalitär diktatur liknande den nazityska.

Lösningen på det militära planet stavades NATO, som hade föregåtts av den så kallade Brysselpakten från 1948 med Belgien, Frankrike, Luxemburg, Nederländerna och Storbritannien som medlemmar. Dessa insåg att det skulle bli nödvändigt att till den västeuropeiska försvarsgemenskapen knyta USA, som sedan dess dominerat NATO.

Den direkta orsaken till NATOs eller Atlantpaktens bildande var den aggression som utövades av det kommunistiska Sovjetunionen, som beundrades av många aningslösa västerlänningar som den jämte USA mäktigaste segrarmakten i det senaste kriget. Sovjet hade enligt Winston Churchill i ett tal i Fulton i Missoouri i USA 1946 fällt ner en ”järnridå” tvärs över den europeiska kontinenten och förslavat halva dess befolkning. https://www.aef.se/Omvarlden/Notiser/Ironcurtain.htm
  
Särskilt akut blev behovet av ett samlat västerländskt försvar efter det sovjetstödda, kommunistiska maktövertagandet i Tjeckoslovakien 1948, vilket enligt många bedömare sparkade igång det långdragna Kalla kriget på allvar. https://sv.wikipedia.org/wiki/Pragkuppen

NATOs förste överbefälhavare i Europa (SACEUR), general Dwight D. Eisenhower (till vänster), syns här med president Harry S Truman vid sitt tillträde på posten.

Koreakriget ledde till storsatsning på NATO. Enligt det första strategiska konceptet var det meningen att USA skulle stå för det strategiska luftförsvaret under det att Storbritannien skulle ta hand om det taktiska. Övriga medlemsländer skulle förse NATO med marktrupper. Det var ett upplägg som ledde till slitningar inom alliansen – de kontinentaleuropeiska medlemmarna upplevde det som att det var deras uppgift att förse NATO med ”kanonmat”.

”Det skulle, lite otippat, till ett krig i Korea för att harmonin helt skulle infinna sig i det nya transatlantiska samarbetet”, framhåller Ann-Sofie Dahl (sidan 32), ”och för att NATO skulle ta steget vidare från en institution som fortfarande mest befann sig på pappret till en regelrätt organisation med en politisk och militär infrastruktur.”

När Koreakriget inleddes med det av Sovjetunionen och röda Kina uppbackade kommunistiska Nordkoreas angrepp på det USA-stödda Sydkorea den 25 juni 1950 utbröt viss oro bland de västeuropeiska allierade. De länder som hade undertecknat Washingtonfördraget befarade nu att USAs insatser i Koreakriget skulle ske på bekostnad av försvaret av västdemokratierna i Europa. https://www.so-rummet.se/fakta-artiklar/koreakriget-ett-oavslutat-krig

”Det visade sig emellertid bli precis tvärtom”, konstaterar Dahl (sidan 33). ”Den amerikanska tolkningen av Nordkoreas invasion av Sydkorea var att detta inte var någon isolerad attack utan ett första steg i en global kommunistisk offensiv mot väst.”

USA vände med andra ord alls icke Europa ryggen utan storsatsade tvärtom på NATO i syfte att stå väl rustat för en tänkbar sovjetisk aggression i Västeuropa, och kort tid efter Koreakrigets utbrott beviljade kongressen den amerikanska regeringen under president Harry S Trumans ledning fyra miljarder dollar för att förstärka försvaret av Västeuropa.

Dahl (sidan 34): ”Under de följande åren skulle NATO genomgå en formidabel uppbyggnad och omorganisation med en ny integrerad militär struktur under ledning av en amerikansk högsta befälhavare…” Den förste NATO-befälhavaren (SACEUR) i Europa var ingen mindre än general Dwight D. Eisenhower, som hade fört befälet över de allierades invasion av Normandie på Dagen D den 6 juni 1944 och två år efter Koreakrigets utbrott valdes till ny amerikansk president.

Warszawapakten bildas. NATO och Västvärlden insåg snart att, om det skulle vara möjligt att på effektivast möjliga sätt försvara de västliga demokratierna mot sovjetrysk aggression, det var nödvändigt att införliva Västtyskland med Atlantpakten. Således blev Västtyskland (Förbundsrepubliken Tyskland) NATO-medlem den 5 maj 1955 villkorat med att landet inte skaffade sig egna kärnvapen.

Warszawapakten slog med hård hand ner den folkliga resningen i Ungern 1956.

Som en reaktion på det västtyska inträdet bildades på Moskvas initiativ den 14 maj den så kallade Warszawapakten (WP, officiellt Fördraget om vänskap, samarbete och ömsesidigt bistånd). Medlemsländer var Sovjetunionen, Tjeckoslovakien, Östtyskland, Polen, Ungern, Bulgarien och Rumänien. Till skillnad från NATO var WP till sin karaktär offensivt och hade till uppgift att gripa in när socialismens ”landvinningar” ansågs hotade i något medlemsland. Så skedde i samband med Ungernrevolten 1956 och resningen i Tjeckoslovakien 1968. https://sv.wikipedia.org/wiki/Warszawapakten

Återstoden av det Kalla kriget skulle till betydande del komma att präglas av tvekampen mellan NATO och Warszawapakten. Den sistnämnda organisationen upplöstes formellt den 1 juli 1991, mindre än ett halvår innan Sovjetunionen imploderade på nyårsafton samma år. NATO fortsatte dock att existera i högönsklig välmåga vilket överraskade en del bedömare, som gjorde den felaktiga analysen att NATO inte längre behövdes när kommunismen i Europa brutit samman.

NATO har dock genom åren ingalunda varit förskonat från inre slitningar. 1966 valde således Frankrike på den yvigt nationalistiske president Charles de Gaulles initiativ att dra sig ur NATOs gemensamma militärkommando. Ann-Sofie Dahl (sidan 42): ”I mars 1966 mottog den amerikanske presidenten Lyndon B. Johnson ett brev från sin franske kollega med krav på att alla NATO-kommandon på fransk mark skulle dras tillbaka inom ett år, samtidigt som all fransk personal skulle lämna SHAPE.” (SHAPE = Supreme Headquarters Allied Powers Europe).

För att ytterligare markera den franska självständigheten började Frankrike även utveckla egna kärnvapen, på franska benämnda Force de frappe. Dessa är enbart avsedda för försvaret av det egna landet och alltså inte underställda NATO. De franska kärnvapnen utgör världens tredje största kärnvapenstyrka efter Rysslands och USAs motsvarigheter. 1993 återinträdde Frankrike som fullvärdig medlem av NATO. https://sv.wikipedia.org/wiki/Frankrikes_k%C3%A4rnvapen

Ett nytt kapitel i NATOs historia. Efter Sovjetunionens upplösning har NATOs uppgifter av naturliga skäl omdefinierats. Enligt det nya konceptet kunde NATO ingripa utan att något medlemsland utsatts för yttre hot. Det tillät NATO att 1995 ingripa i Bosnienkriget efter FN-beslut, och 1999 gick man ut i krig mot det dåvarande Jugoslavien inom ramen för Kosovokriget, nu utan FN-beslut, och genomförde en 14 veckors bomboffensiv. Denna ledde till att kriget upphörde den 11 juni 1999 och att den jugoslaviske diktatorn Slobodan Milosevic fann sig nödgad acceptera FNs resolution 1244 och att dra tillbaka de serbiska styrkorna från Kosovo. https://sv.wikipedia.org/wiki/Kosovokriget

När den islamistiska terrorgrupperingen al -Qaida den 11 september 2001, på order av dess ledare Usama bin Ladin, angrep World Trade Center i New York och det amerikanska försvarshögkvarteret Pentagon i Arlington i Virginia innebar det startskottet för en ännu pågående islamistisk offensiv mot inte bara USA, utan mot den demokratiska Västvärlden och dess frihetliga traditioner i stort.

Ann-Sofie Dahl beskriver på följande sätt vad attackerna den 11 september 2001 medförde för NATOs del (sidorna 136-137):

Även för NATO innebar 11 september-attackerna inledningen på ännu ett nytt kapitel i försvarsalliansens historia. Det första årtiondet efter Berlinmurens fall hade präglats av ljusa förhoppningar om evig fred och frihet, trots krig och etnisk rensning i Europas sydöstra hörn. Det nya decenniet, århundradet och rentav årtusendet inleddes till en mörk bakgrund, med oro över nya attentat och dystra spekulationer om vart (väst)världen var på väg.

Det så kallade Nine Eleven resulterade i att för första och hittills enda gången i NATOs historia artikel 5 om ömsesidiga försvarsgarantier enligt Washingtontraktaten – att en attack mot ett medlemsland, i detta fall USA, är en attack på NATOs samtliga medlemsländer – aktiverades. I Afghanistankriget 2001 var NATOs roll tydligt underordnad USAs, men i det efterföljande Irakkriget fick alliansen en mer aktiv roll.

Sverige ingår för närvarande i det NATO-anknutna Partnerskap för fred.

29 medlemsstater. När NATO bildades 1949 bestod organisationen av tolv medlemmar. Detta antal har i olika omgångar utökats till att i dag omfatta 29 medlemsstater. Det är i hög grad illustrativt för NATOs exempellösa framgångar att den aktuella försvarsalliansen numera omfattar alla de sovjetiska satellitstater som ingick i Warszawapakten och även ytterligare ett antal öststater.

Följande länder har anslutit sig till NATO efter Berlinmurens fall 1989: Östtyskland (som del i det återförenade Tyskland) 1990, Tjeckien (1999), Polen (1999), Ungern (1999), Bulgarien (2004), Estland (2004), Lettland (2004), Litauen (2004), Rumänien (2004), Slovakien (2004), Slovenien (2004), Albanien (2009), Kroatien (2009) samt Montenegro (2017). Bosnien-Hercegovina, Georgien och Nordmakedonien befinner sig samtliga sedan 2012 i en process att ansluta sig till NATO.

Sverige och NATO. Förutom de fullvärdiga medlemmarna omfattar NATO-gemenskapen formaliserade partnerskap med 41 länder i Europa, Nordafrika, Mellanöstern och Asien. Sverige samarbetar sedan 1994 med alliansen inom ramen för Partnerskap för fred (PFF), vilket innebär att svenska trupper regelbundet samövar med NATOs styrkor. Under senare år har frågan om en regelrätt svensk NATO-anslutning i ökande utsträckning varit föremål för en seriös diskussion. https://www.swedenabroad.se/es/embajada/brussels-nato/faq-to-the-embassy/sveriges-samarbete-med-nato/

Orsaken till att det emellertid stannat vid till intet förpliktande diskussioner och inte en svensk ansökan om NATO-medlemskap är en kvardröjande övertro på alliansfrihet av traditionellt slag. Sådan förutsätter emellertid ett starkt inhemskt försvar av ett slag som Sverige inte haft på många år. Sanningen är att Sverige inte skulle klara ett fientligt angrepp många dagar med de rudimentära försvarsstyrkor vi i dag förfogar över: Sverige är helt enkelt beroende av hjälp utifrån för den händelse det värsta skulle inträffa.

Den enkla sanningen är att enda sättet att vara garanterade sådan hjälp är fullvärdigt medlemskap i NATO.  

Häxornas Harz: kejsartraditioner, världsarv och naziminnen

21 september, 2017

Utanför mitt logi i våningen ovanför klosterkrogen i Wöltingerode. Foto: Tommy Hansson

Det är hög tid att jag för mina läsare redovisar mina intryck i ord och bild från min resa i början av maj till det sagoomspunna bergsområdet  Harz i delstaterna Niedersachsen, Sachsen-Anhalt och Thüringen i norra Tyskland. https://sv.wikipedia.org/wiki/Harz

Boendet på min fem dagar långa resa – jag tycker det kan vara en lämpligt lång tid att vara bortrest – i regi av det Malmö-baserade reseföretaget Scandorama ägde rum på det till hotell omvandlade benediktinerklostret Wöltingerode med anor från 1100-talet. Här fanns både hotellutrymmen, krog, klosterkyrka och bränneri för likördrycker – mycket trevligt alltsammans!

Stadskärnan i Goslar med dess särpräglade trähusbebyggelse. Foto: Tommy Hansson

Goslar. Från Wöltingerode är det lagom avstånd till de övriga stopp som stod på utflyktsprogrammet. Huvudort i Harz är den anrika kejsarstaden Goslar, som i dag har drygt 40 000 invånare. Den pittoreska och av äldre trähusbyggnation präglade stadskärnan är, liksom silvergruvan Rammelsberg, ett av FN-organet UNESCOs världsarv. Goslar anlades år 922 av kejsaren Henrik (Heinrich) I av Sachsen (876-936), kallad ”Fågelfängaren”.http://web.comhem.se/birgerbergenholtz/htmljohan/000/0258/459.htm

På 1300-talet förärades Goslar titulaturen ”fri riksstad” parallellt med anslutning till handelsförbundet Hansan, en ärebevisning orten dock gick förlustig 1802. Under nationalsocialisternas tid vid makten utsågs Goslar till Reichsbauernstadt (riksbondestad) och besöktes ofta av de nazityska koryféerna.

Kaiserpfalz i Goslar vaktas av ryttarstayerna av kejsarna Fredrik Barbarossa (till vänster) och Wilhelm I. Foto: Tommy Hansson

Goslars mest anslående sevärdhet är tvivelsutan den pampiga Kaiserpfalz, kejsarborgen, som markeras av ryttarstatyer föreställande kejsarna Fredrik (Friedrich) I Barbarossa av Hohenstaufen (cirka 1122-1140) och Wilhelm I (1797-1888), även kallad ”den store” i syfte att särskilja honom från sin katastrofale sonson Wilhelm II. Jag tyckte mig riktigt känna historiens vingslag när jag besåg borgens stora sal med dess många historiska målningar.

En husfasad i centrala Goslar med utsökta skulpturer. Foto: Tommy Hansson

Som den historiskt bevandrade vet så uppkallades Tysklands olycksaliga krigståg (Operation Barbarossa) mot Sovjetunionen 1941 efter kejsar Friedrich I, vars italienska tillnamn alltså betyder ”rödskägg”. Han drunknade vid en flodövergång i Anatolien i nuvarande Turkiet på väg mot Jerusalem 1190 under det tredje korståget. https://sv.wikipedia.org/wiki/Fredrik_I_Barbarossa

Det här ångdrivna tåget tog oss till Wernigerode. Foto: Tommy Hansson

Wernigerode. Till Wernigerode, som fick stadsprivilegier 1229 men har äldre anor än så – platsen omnämns i skriftligt material första gången 1121 – tar vi oss med ett ångloksdrivet tåg tillhörigt Harzburger Schmalspurbahn som sträcker sig genom området. Resan går i maklig takt genom till synes ganska vilda och kuperade skogstrakter.

En vy från Wernigerodes stadskärna. Foto: Tommy Hansson

I Wernigerode, en av Tysklands mest välbevarade medeltidsstäder som i dag har runt 35 000 invånare, tog jag mig en promenad innan jag slog mig ned vid en enkel uteservering och inmundigade currykorv med bröd nedsköljt med lokalt öl och en snaps. Majluften var visserligen relativt kylig, men det var ändå trevligt och avkopplande att sitta och titta på folklivet en stund.

Det här smakade inte alls dumt! Foto: Tommy Hansson

På väg tillbaka till bussen bar det sig nu inte bättre än att jag med mitt skrala lokalsinne råkade gå vilse. Så småningom lyckades jag dock nå kontakt med gruppens reseledare och kunde lätt skamsen äntra bussen för resan tillbaka till klosterhotellet.

Rådhuset (Rathaus) i Quedlinburg. Foto: Tommy Hansson

Quedlinburg. Denna stad med knappt 30 000 invånare kan med visst fog kallas Tysklands första huvudstad. Det var nämligen här som Henrik I Fågelfängaren 919 kröntes till den förste konungen över ett enat tyskt område.

Henriks gemål Mathilde anlade här ett nunnekloster vars abbedissa därefter i 800 år styrde staden. Dess sista kvinnliga regent var faktiskt den svenska prinsessan Sofia Albertina (1753-1829), syster till Gustaf III; 1803 upplöstes de tyska så kallade klosterstaterna. Halvtannat sekel senare kom staden att ingå i det så kallade DDR (Östtyskland).

Heinrich Himmler besöker Quedlinburg 1936 tillsammans med underlydande nazikoryféer.

Quedlingburg hade en central ställning under nazitiden. 1936 anlände till staden Reichsführer Heinrich Himmler hit tillsammans med partihöjdarna Martin Bormann och Robert Ley för att i stiftskyrkan St. Servatius utföra ritualer till minne av den av nationalsocialisterna mycket uppskattade Henrik Fågelfängaren.

Kyrkan kom 1938 fram till det tyska sammanbrottet 1945 att tjäna som ett centrum för den mysticism som florerade inom det av Himmler ledda SS (Schutzstaffeln). http://www.huffingtonpost.com/2013/06/12/himmler-rituals_n_3428856.html

Världsarvshus i Quedlinburgs stadskärna. Foto: Tommy Hansson

Det är inte utan att man ryser en smula när man vid ett modernt besök i Quedlinburg drar sig till minnes detta mörka förflutna. Hela staden är i dag ett av UNESCOs världsarv med sina 1300 korsvirkeshus, slott och stiftskyrka. Den ingår i Landkreis Harz i förbundsstaten Sachsen-Anhalt.

Den nordiskt präglade stavkyrkan i Hahnenklee, invigd 1908. Foto: Tommy Hansson

Hahnenklee. Den lilla orten Hahnenklee med 1200 bofasta invånare har ett förflutet inom bergshanteringen men är numera främst en uppskattad vintersportort. 1908 invigdes den i sitt slag enastående stavkyrkan Gustav Adolf Stabkirche, som är uppförd helt i trä. Dess byggnadsstil anses påminna om det sätt varpå vikingarna en gång byggde sina berömda skepp.


Den anslående interiören i kyrkan i Clausthal, Europas näst största träkyrka. Foto: Tommy Hansson

Clausthal-Zellerfeld. Inte långt från Hahnenklee ligger den större staden Clausthal-Zellerfeld, en universitets- och tjänstemannastad som också är en betydande vintersportort. En sevärdhet i Clausthal är den imponerande träkyrkan – Tysklands största i sitt slag och den näst största träkyrkan i Europa med ett anslående yttre såväl som inre.

Der Brocken. Ingen resa till Harz-området vore komplett utan ett besök på berget Der Brocken 1141 meter över havet, vilket gör det till den högsta punkten i Harz. Der Brocken är en av de höjder som i tysk folktradition benämndes Blocksberg, där häxorna skall ha samlats varje valborgsmässoafton (Walpurgisnacht) i syfte att ”bola med Djävulen”, det vill säga idka sexuellt umgänge med hin håle.


Det ganska hiskeliga häxhuset på Hexentanzplatz. Foto: Tommy Hansson

Det som givit Brocken en viss särställning i detta lugubra sammanhang är dess förekomst i den tyske nationalskalden Johann Wolfgang von Goethes verk Fausthttps://sv.wikipedia.org/wiki/Johann_Wolfgang_von_Goethe I anslutning till höjden finns den så kallade Hexentanzplatz (Häxdansplatsen), en turistfälla med allsköns, häxrelaterat tingel-tangel. Jag passade här på att inhandla en praktisk shoppingväska försedd med blixtlås.

Något burlesk häxfigur blir förevigad… Foto: Tommy Hansson

1935 uppfördes på Der Brocken under nazitiden världens första TV-torn, och under den kommunistiska ”DDR”-tiden ett par årtionden senare fanns här ett centrum för signalspaning från vilket östtyskarna hade koll på större delen av Västtysklands teletrafik. Vid Brocken rinner floderna Bode, Ecker, Ilse och Oder upp.

Jag är tämligen anglosaxiskt/gaeliskt inriktad och räknar knappast Tyskland till mina favoritländer. Ändå har jag tidigare besökt Västtyskland, Östtyskland och nu det enade Tyskland kanske tiotalet gånger genom åren. Alldeles oavsett vad man må tycka om Tyskland och tyskarna kommer man inte ifrån att landet och folket bär på en rasande intressant och för Europa och världen central historia. Harz är, som torde ha framgått ovan, en alldeles speciell del av Tyskland, ett land som också delar av min hustrus släkt härstammar ifrån.

Klosterhotellet i Wöltigerode: huvudbyggnaden. Foto: Tommy Hansson

 

 

 

 

68-kyrkan: Jesus som revolutionär och korset som belastning

31 maj, 2017


Johan Sundeen har skrivit ett magistralt verk om 68-rörelsens härjningar inom Svenska kyrkan. Foto: Tommy Hansson

”Jesus är i stort sett borta. Kyrkan vill tala om allt möjligt annat, men inte om honom längre.”

Så uttryckte sig professor emeritus Eva Hamberg, präst och ledamot i kyrkans läronämnd, när hon för något år sedan motiverade sitt utträde ur Svenska kyrkan som hon menade var svårt anfrätt av ”inre sekularisering”. https://tommyhansson.wordpress.com/2014/01/08/prast-lamnar-svenska-kyrkan-pa-grund-av-inre-sekularisering/

Eva Hamberg är mycket långt ifrån ensam om att ha lämnat Svenska kyrkan med anor från reformationen på 1500-talet. Enligt statistik som offentliggjordes i våras gick under 2016 omkring 90 000 personer ur kyrkan, vilket var det största antalet någonsin som lämnat Svenska kyrkan under ett och samma år. http://www.dn.se/nyheter/sverige/rekordmanga-lamnar-svenska-kyrkan/

40 procent av de utträdande personerna motiverade sitt steg med att de inte trodde på Gud. I fallet Eva Hamberg var förhållandet snarast det motsatta: hon tror på Gud och Jesus och valde därför att utträda.

Hopplös sekularisering och politisering. Eva Hamberg, som under en lång följd av år innehaft en rad högre tjänster och befattningar inom Svenska kyrkan, anser att den forna statskyrkan i dag är hopplöst sekulariserad och politiserad.

Ärkebiskop K.G. Hammar släppte in den skabrösa fotoutställningen Ecce Homo i Uppsala domkyrka.

Droppen som kom bägaren att rinna över för Hambergs del var en utfrågning inför valet av ärkebiskop 2013, då ärkebiskopskandidaterna fick frågan om Jesus ger en sannare bild av Gud än islams profet Muhammed. Endast Ragnar Persenius, biskop i Uppsala stift, svarade klart ja på den frågan – alla övriga, inklusive den blivande ärkebiskopen Antje Jackelén, svävade på målet. http://blogg.tidskriftenevangelium.se/vem-sager-arkebiskopskandidaterna-att-jag-ar/

Kritiker av Svenska kyrkan brukar ibland uppmanas att inte gå ur kyrkan utan hellre stanna och påverka den inifrån. Professor Eva Hamberg, som även är filosofie doktor i ekonomisk historia, ansåg dock inte att detta var ett möjligt alternativ utan hänvisade till att hon under 25 års aktiva försök inte lyckats påverka kyrkan i någon som helst riktning.

Om ursprunget till sekulariseringen och politiseringen av Svenska kyrkan har idé- och lärdomshistorikern Johan Sundeen skrivit den omfångsrika boken 68-kyrkan. Svensk kristen vänsters möten med marxismen 1965-1989 (Bladh by Bladh förlag 2017, 492 sidor), som visar hur en krets vänsterteologer under det så kallade röda decenniet lyfte in marxismen i kyrkorummet.

Från predikstolar och pulpeter samt i lärosalar, debattartiklar och böcker påstods att Jesus Kristus varit en socialistisk revolutionär. Kristendomen framställdes som en inomvärldslig rättfärdighetslära och en förelöpare till kommunismen.


Kristendom och kommunism flätades samman i den kristna vänsterns idévärld.

Låg andlig nivå. En av förgrundsgestalterna inom den så kallade kristna vänstern var enligt Sundeen Per Frostin (1943-92), som blev professor i systematisk teologi vid Lunds universitet och var ledande inom såväl den Kristna studentrörelsen i Sverige (KRISS) som socialdemokratiska Broderskapsrörelsen.

Frostin skriver följande i sin pamflett Kampen för rättfärdighet (1975):

När man tänker på Guds handlande har man en tendens att begränsa sig till det kristna. Att Dag Hammarskjöld eller Julius Nyerere är Guds redskap kan man kanske förstå. Men Mao Tse-tung, Ho Chi Minh eller Fidel Castro? Att Gud kan handla genom människor som ej hör till Guds folk är lika anstötligt idag som för 2000 år sedan. https://sv.wikipedia.org/wiki/Per_Frostin

De tankar Frostin och hans meningsfränder inom den kristna vänstern torgförde har åldrats helt utan behag. Man kan tycka att det, åtminstone utanför den hårda vänstern med dess talrika kommunistiska bokstavssekter, borde ha framstått som groteskt att hylla kommunistiska folkförstörare och krigshetsare som något slags Guds medarbetare.

Att så uppenbarligen inte var fallet inom kristen vänster i och utanför Sverige vittnar om en uppseendeväckande låg andlig nivå. Detta avspeglar sig även i Svenska kyrkans val av ärkebiskopar. Den senaste (siste?) ärkebiskopen med en huvudsakligen konservativ teologisk/moralisk syn var Yngve Brilioth, som beklädde kyrkans högsta ämbete under perioden 1950-58. Brilioth var bland annat motståndare till kvinnliga präster.

Wejryd besökte Hamas. Efter Yngve Brilioths tid som ärkebiskop har vänster- och liberalteologerna i en aldrig sinande ström avlöst varandra i ärkestiftet: Gunnar Hultgren (1958-67), Ruben Josefson (1967-72), Olof Sundby (1972-83), Bertil Werkström (1983-93), Gunnar Weman (1993-97), Karl-Gustav Hammar (1997-2006), Anders Wejryd (2006-14) och Antje Jackelén (från och med 2014). Förutom att inneha en både teologisk och politisk vänstersyn har Svenska kyrkan även gått i spetsen för ett alltmer antiisraeliskt och islamvänligt synsätt.

Det kyrkliga motståndet mot den judiska staten Israel, som bekant Mellanösterns enda demokrati, har icke minst tagit sig uttryck i en rad bojkottaktioner riktade mot israeliska varor som producerats på den så kallade Västbanken, det vill säga de traditionella judiska områdena Judéen och Samarien med anor från biblisk tid. Tankarna går osökt till de tyska nationalsocialisternas uppmaning ”Kauft nicht bei Juden” (Köp inte av judar) från 1930-talet. https://tommyhansson.wordpress.com/2013/12/29/svenska-kyrkan-kauft-nicht-bei-juden/

Det kan nämnas att Anders Wejryd efter sin tid som ärkebiskop i slutet av oktober 2014 avlade en good-will-visit i Gaza, där han sammanträffade med höga representanter för den islamistiska terrorrörelsen Hamas, som styr Gaza-remsan med järnhand sedan sin valseger 2005. För att inte förarga sina muslimska värdar hade Wejryd stoppat ned det kors han bar i en kedja runt halsen i bröstfickan!


Förre ärkebiskopen på plats hos Hamas i Gaza – med korset i bröstfickan.

Att Wejryds besök var väl koordinerat med Sveriges officiella Mellanöstern-politik framgår av att den svenska delegationen, där även Jakob von Uexkull, ordförande i organisationen Right Livelihood Award, ingick, samma dag som regeringen Löfven officiellt erkände det så kallade Palestina diplomatiskt (den 30 oktober 2014) utfärdade ett pressmedelande där en palestinaarabisk ”humanitär” organisation prisades.

K.G. Hammar fostrades i 68-rörelsen. Svenska kyrkans Israel-kritiska och propalestinska hållning bör ses som ett logiskt utflöde av den utveckling som så vältaligt beskrivs i Johan Sundeens magistrala uppgörelse med den kyrkliga 68-vänstern.

”Inom Svenska kyrkans episkopat har 68-engagemanget sträckt sig in i vår egen tid”, framhåller Sundeen (sidan 15). ”Den som på 2000-talet mer än andra har gett ansikte åt en opinionsbildning och kristendomstolkning med rötter i det röda decenniet (1965-1975) är K.G. Hammar.”  https://sv.wikipedia.org/wiki/K.G._Hammar

Sundeen hänvisar i sin bok (sidorna 15-16) till en intervju med Hammar som gjordes av Viggo Cavling i Dagens Nyheter den 16 februari 2003, där Cavling menar: ”Om K.G. Hammar sägs vara tvivlets mästare när det gäller teologiska frågor så är han det inte när det gäller politik.” Cavling framhåller att Hammar, liksom många av sina biskopskolleger, fått sin politiska fostran i 68-rörelsen radikalism med dess beundran för exempelvis Maos Kina, Ho Chi Minhs Nordvietnam, Fidél Castros Kuba, Kim Il-sungs Nordkorea och Enwer Hoxhas Albanien. Där fanns inte utrymme för några tvivel.


Idol för 68-kyrkan: diktatorn och massmördaren Mao Tse-tung.

Föga märkligt då att Hammar efter sin tid som ärkebiskop i tidningen Proletären, organ för Kommunistiska partiet (KP), vid jultid 2008 framställs som ”prästen med hjärtat till vänster” och en svensk motsvarighet till de marxistiska så kallade befrielseteologerna i Latinamerika. Hammar hänvisar i Proletären-intervjun till Paulus ord i 1 Timotehosbrevet 6:10 om att penningbegäret är roten till allt ont och för fram en antikapitalistisk uppfattning om samhället.

Karl-Gustav Hammars ställningstaganden genom åren är en veritabel provkarta på vänsterpolitiska och politiskt korrekta åsikter och synsätt: stöd för amnesti för asylsökande, avskrivning av de fattigaste ländernas skulder, en så kallad human kriminalvård, tolerans gentemot representanter för andra religioner samt stöd för homosexlobbyn.

När det gäller det sistnämnda tog Hammar entydigt ställning för Elisabeth Olssons omdiskuterade fotoutställning Ecce Homo, som med den dåvarande ärkebiskopens välsignelse visades i Uppsala domkyrka den 19 september 1998. Utställningens fotografier framställer Jesus och lärjungarna som bögar och transvestiter.


K.G. Hammar tvivlar om tron men inte om politiken.

Jesus blev en politisk revolutionär. Även om Johan Sundeen har alldeles rätt i att 68-vänstern är central för kyrkans vänsterpolitisering går denna faktiskt något längre tillbaka än till ”det röda decenniet” 1965-75 och dess omvälvande tidsepok.

Till och med tiden för Andra världskriget (1939-45) bestod den dåvarande statskyrkans prästerskap till helt övervägande del av konservativa män, vilka var präglade av lutheranismens syn på människan och tillvaron bland annat innebärande att överheten skulle respekteras och att grundläggande kristna normer skulle inskärpas i menigheten genom obligatorisk närvaro vid gudstjänsterna, katekes- och psalmpluggande och husförhör.

Under efterkrigstiden började emellertid mer radikala stämningar göra sig gällande inom kyrkor och samfund, icke minst mot bakgrund av att det kommunistiska Sovjetunionen under Stalin verksamt bidragit till Nazitysklands besegrande och av många naiva människor därför sågs som en god kraft i världen.

För Svenska kyrkans vidkommande innebar det en gradvis utveckling från att utgöra ett andligt samfund i riktning mot att bli ett slags inomvärldsligt rättfärdighetsinstitut: frälsningen skulle nu komma mer genom politisk handling än via en andlig process med den korsfäste och uppståndne Jesus Kristus i centrum. Jesus förvandlades i stället till en politisk revolutionär, en bild som saknar grund i Nya testamentets evangelier vilket vem som helst som är läskunnig kan förvissa sig om. http://stefanolsson.nu/2013/09/19/den-politiske-jesus/

Rhodesiamatch och världskyrkomöte. När Gunnar Hultgren blev ärkebiskop 1958 började ett socialetiskt perspektiv breda ut sig också i ledande kyrkliga kretsar, där Hultgrens synsätt kraftigt backades upp av den blivande Stockholms-biskopen Ingmar Ström. Försök gjordes att till kyrkan knyta industriarbetarna, ett projekt vilket dock rann ut i sanden.

Den politiska medvetenheten utnyttjades dock av 68-folket. En ny generation präster, ofta med skägg och med en intellektuell jargong, började orera om en ny världsordning och om det önskvärda i en väpnad befrielsekamp i Tredje världen.

Pöbelfasoner vid tennismatchen Sverige-Rhodesia i Båstad. Kyrkoherde Ingemar Simonsson gick i bräschen för protesterna.

1968 gick kyrkoherde Ingemar Simonsson i bräschen för militanta protester mot en Davis Cup-match i Båstad mellan Sverige och Rhodesia. Vänsterpöbeln lyckades stoppa matchen som emellertid senare spelades inför tomma läktare på annan plats. 1968 var också året då den protestantiska och starkt vänstervridna organisationen Kyrkornas världsråd (KVR) arrangerade det så kallade Världskyrkomötet i Uppsala. Det skedde den 4 juli med ”Guds kärlek till de fattiga” som övergripande ekumeniskt motiv.

Mötet fick starka vänsterpolitiska förtecken, och i domkyrkan höll den kommunistiske trubaduren Pete Seeger från USA konsert. Ärkebiskop Olof Sundby var för övrigt president i det starkt vänsterinriktade och prosovjetiska KVR 1975-83. https://sv.wikipedia.org/wiki/Kyrkornas_v%C3%A4rldsr%C3%A5d

Jesus som FNL-demonstrant. 1969 publicerades så den bisarra men inflytelserika antologin Kristen vänster på Gidlunds förlag med texter av Per Frostin, Carl-Henric Grenholm, Martin Lind och Ingemar Näslund. Redaktör för denna skrift var Magnus Brohult, vilken i likhet med många andra röda tyckare omsider hamnade som journalist på Svenska Dagbladet.

I bokens förord tas upp behovet av ett starkare kristet engagemang i samhällsfrågor. Självfallet skulle detta engagemang komma från vänster och det talas i propagandistiska ordalag om nykolonialism, rasistiskt förtryck i Afrika, FNL-rörelsen samt behovet av dialog mellan kristendom och marxism.

”’Kristen vänster’ är ett mångtydigt begrepp”, heter det i Kristen vänster. ”Det är angeläget att betona att den socialism vi eftersträvar inte är mer ’kristen’ än övrig socialism…Vi tror helt enkelt att kristna, existentialister, humanister, buddhister och folk av annan livsåskådning kan ha vissa värderingar gemensamma som gör det möjligt att tillsammans, oberoende av att man har skilda livsåskådningar, eftersträva ett visst samhälle, som skulle kunna karaktäriseras som baserat på en internationell socialism.”


Jesus framställs som FNL-sympatisör i boken Kristen vänster (1969). Foto: Tommy Hansson

Ingemar Näslund för i antologin fram tanken att Jesus, om han kom till jorden och Sverige vid den tid boken skrevs, sannolikt inte skulle liera sig med företrädarna för traditionell kristenhet utan snarare med dem ”som bär runda märken på sin kappa”. Märken på vilka det står ”med FNL för Vietnams folk”.

Alltså Jesus som FNL-demonstrant. Mer utflipprad än så kan väl bilden av frälsaren från Nasaret näppeligen bli.

Valet av Jackelén. Johan Sundeen tar i sin bok 68-kyrkan metodiskt upp vänsterideologiska strömningar som gjort Svenska kyrkan till vad den är i dag. Det är en ganska skakande men framförallt mycket nyttig läsning om sekularisering, politisering och diktaturvurmande som fann vägen in i en kyrka som stelnat i föga fruktbar formalism och rigid konservatism.

Vänsterinfluenserna var inte den enda form av influenser som drabbade kyrkan – det förekom så även högkyrkliga försök till påverkan – men det var dessa som rönte det största inflytandet. Detta möjliggjorde i tidernas fullbordan valet av Antje Jackelén ärkebiskop, vilket naturligtvis är illa nog, även om hon ännu inte kan mäta sig med K.G. Hammar när det gäller destruktivt vänsterinflytande över Svenska kyrkan.

Jackelén, född Zöllner i dåvarande Västtyskland 1955, förmådde som nämnts här ovan vid utfrågningen inför ärkebiskopsvalet 2013 inte ange som sin åsikt att Jesus gav en sannare bild av Gud än Muhammed. Hon antog yttermera som ärkebiskopligt valspråk ”Gud är större”, vilket är en direktöversättning av islams arabiska slagord  Allahu akbar. Det kan för övrigt nämnas att Jackelén prästvigdes 1980 av den mycket vänsterinriktade Stockholms-biskopen Lars Carlzon, som var Förbundet Sverige-DDRs siste ordförande. https://sv.wikipedia.org/wiki/Antje_Jackel%C3%A9n

Muslimska krafter. I ett vidare perspektiv har den socialistiska ideologi som de facto präglar Svenska kyrkan i dag inom den kyrkliga sfären blivit en motsvarighet till det socialdemokratiska och kommunistiska inflytandet i det sekulära samhället inklusive fackföreningsrörelsen. Partipolitiken, kyrkan och facket – det är en formidabel maktkonstellation som icke-socialistiska partier och krafter har emot sig.


Korset – en belastning enligt vissa kristna.

Om den nuvarande utvecklingen, där ledande kristna företrädare ogärna talar om Gud och Kristus och tenderar att se det kristna korset som en belastning eftersom det kan förarga muslimer, fortsätter är det som jag ser det fullt möjligt att Svenska kyrkan en dag helt upphör att kalla sig kristen. Om ledande kyrkliga företrädares problem med korset har jag skrivit följande på min blogg: https://tommyhansson.wordpress.com/2016/08/04/hog-chef-inom-svenska-kyrkan-bara-kors-uppviglande-och-okristligt/

En sådan utveckling är redan genomförd i Socialdemokraternas förutvarande kristna organisation Broderskapsrörelsen, numera benämnd Socialdemokrater för tro och solidaritet där muslimska krafter har en mycket stark ställning. https://www.svd.se/broderskap-inte-langre-kristna

 

Den ryska dokusåpan: komik, nihilism och ondska

23 mars, 2017


Peter Pomerantsevs bok Ingenting är sant och allting är möjligt är en färgstark mosaik av den ryska dokusåpan.

Den London-baserade TV-producenten och författaren Peter Pomerantsev fick under sina år i den ryska TV-industrin rikliga möjligheter att blicka in i minsta skrymsle av Ryssland under Putin. Det är en onekligen fascinerande men långt ifrån uppbygglig bild Pomerantsev presenterar i sin bok Ingenting är sant och allting är möjligt (Ordfront förlag 2015, 260 sidor).

Peter Pomerantsev föddes 1977 i den sovjetiska republiken Ukrainas huvudstad Kiev. 1978 flyttade Peter, vars far Igor är en före detta sovjetisk dissident, poet och journalist, med familjen till Västtyskland och därefter till London för att därefter återkomma till Västtyskland (München). Efter universitetsstudier valde Peter Pomerantsev att 2001 flytta till Ryssland, där han under nio år var verksam som producent för TV-kanalen TNT. 2010 återvände han till London. https://sv.wikipedia.org/wiki/Peter_Pomerantsev

Pomerantsev medverkar flitigt i debatter och presentationer om utvecklingen i Ryssland och framträder via följande länk i ett filmat inslag, där han berättar hur Ryssland använder information som ett vapen: https://www.youtube.com/watch?v=0YOwOd9m9_o

Gangstern som sadlar om I Ingenting är sant och allting är möjligt. Det nya Rysslands surrealistiska själ ger Pomerantsev en mångfasetterad och samtidigt bisarr bild av det ryska samhället. Han berättar på ett ledigt sätt om allt från självmordsbenägna supermodeller, skumma sekter och en florerande gangsterkultur till den hänsynslösa behandlingen av dissidenter och visselblåsare.


Moskva-baserade Solntsevskaja bratva är en av världens mest fruktade maffiagrupperingar.

En särskilt typ av ”hjälte” i Putins Ryssland är gangstern som sadlar om till en mer vällovlig verksamhet. En av representanterna för denna av Pomerantsev skildrade kategori  heter Vitalij Djomotjka. Pomerantsev skriver (sidan 29):

På 1990-talet blev orden ’ryss’ och ’gangster’ nästan synonyma, men när presidenten trädde in i Kreml upphörde gangsterepoken. Säkerhetstjänsterna tog över den organiserade brottsligheten själva; buset hade inte en chans att konkurrera. Vissa blev ledamöter i duman för att trygga sina pengar, medan andra drog sig tillbaka och blev vanliga affärsmän. Men i Sibirien hade Vitalij Djomotjka andra planer: han ville regissera.

Djomotjkas bakgrund var perfekt med tanke på den sorts filmer han ville åstadkomma, nämligen brutala gangsterfilmer. Han och hans medhjälpare spelade helt enkelt sig själva. Manus, stuntmän eller smink behövdes inte – filmmakarna hoppade själva ned från höga byggnader och krockade sina egna bilar. Blodet i filmerna var äkta liksom kulorna i de skottväxlingar som ofta förekom.

Resultatet blev ”en episk miniserie” omfattande sex timmar med titeln Spets som rönte stor framgång. Så använde sig filmmakarna också av en ganska oslagbar försäljningsteknik: de stövlade helt enkelt in på de lokala TV-stationernas kontor med en kopia av serien och sa åt cheferna att visa den…annars. Ingen vågade säga emot.


Säkerhetsstyrkor bär ut offer efter gasattacken mot Dubrovkateatern utanför Moskva.

”Vi har kommit för att dö för Allah” Peter Pomerantsevs genombrott som rysk TV-medarbetare kom sedan han fått uppdraget att som medhjälpare till en kvällstidningsjournalist bevaka den pågående terroraktionen i slutet av oktober 2002 i Kulturpalats nummer 10 (Dubrovkateatern). Detta var en betongteater i utkanten av Moskva i brutalistisk byggnadsstil där Rysslands första musikal med titeln Nord Ost med motiv från Stalin-tiden visades.

En grupp om 40-50 beväpnade terrorister av båda könen, maskerade med rånarluvor eller sjalar och med dynamitbälten fastspända runt kroppen, stegade in genom entrén och inledde ett över hela världen uppmärksammat gisslandrama som varade i fyra dygn. Kvinnorna i gruppen kom att kallas ”de svarta änkorna” eftersom deras män och/eller andra manliga anförvanter dödats av de ryska styrkorna i Tjetjenien.

Terroristernas krav var att Ryssland skulle dra tillbaka alla styrkor från  Nordkaukasien, men Putin-regimen var fast besluten att inte förhandla. Mycket prestige stod på spel för Putin – han hade fått genomslag som ledare i och med det andra Tjetjenien-kriget i slutet av 1990-talet, då han var premiärminister, och hade inte råd att visa sig svag.

”Vi har kommit hit för att dö för Allah”, förklarade terroristerna. ”Vi kommer att ta hundratals otrogna med oss.” Den makabra upplösningen på dramat kom sedan ryska säkerhetsstyrkor sprutat in vad Pomerantsev beskriver som ”ett mystiskt narkosmedel”, troligen fentanyl,  blandat med drivgas i anläggningens ventilationssystem och därefter stormat in med gasmasker påtagna. Aktionen blev i ett avseende extremt lyckad – alla terrorister slogs ut direkt. I ett annat avseende blev räddningsaktionen en ren katastrof: uppemot 130 av 850 personer i den oskyldiga gisslan dog.


Presidenten och hans skapare: Vladimir Putin och Vladislav Surkov.

Surkov – mannen bakom Putin Pomerantsev ägnar ett flertal sidor i sin bok åt mannen som kallats ”demiurgen från Kreml”, Vladislav Surkov, född i Tjetjenien 1964 med efternamnet Dudajev. Demiurg är grekiska för ”skapargud”, och Surkov anses vara den aktör som skapat dagens ryska politiska system och därmed lagt grunden för Vladimir Putins ställning som ett slags modern rysk tsar. https://en.wikipedia.org/wiki/Vladislav_Surkov

Peter Pomerantsev, som beskriver Surkovs politiska system som ”demokratisk retorik och odemokratiska avsikter”, ger följande målande beskrivning av Surkovs verksamhet (sidan 77):

Som före detta biträdande chef på presidentkansliet, senare vice premiärminister och därefter presidentens rådgivare i utrikesfrågor har Surkov regisserat det ryska samhället som en enda stor dokusåpa. Han klappar i händerna en gång och vips dyker ett nytt politiskt parti upp. Han klappar igen och skapar Nasji, den ryska motsvarigheten till Hitlerjugend, som är tränade för gatustrider mot eventuella demokratiförkämpar och som bränner böcker av opatriotiska författare på Röda torget.

När Surkov var biträdande kanslichef hos presidenten, uppger Pomerantsev vidare, tog han en gång i veckan emot de olika TV-kanalernas chefer på sitt kontor och meddelade dem vilka de skulle ge sig på och vilka som skulle backas upp, vilka som fick vara med i TV och vilka som skulle bannlysas och på vad sätt presidenten skulle framställas.

”Det geniala med den här sortens nya totalitära styre”, framhåller Pomerantsev (sidan 79), ”är att man inte bara försöker kväsa all sorts opposition, vilket var fallet under 1900-talets förtryck, utan i stället att man nästlar sig in i alla ideologier och rörelser och exploaterar dem och gör dem helt surrealistiska.”

Sålunda blir även föregivet oppositionella partier, såsom Ryska federationens kommunistiska parti, Rysslands liberaldemokratiska parti och Rättvisa Ryssland, i grunden lojala delar av Kremls maktutövning. https://sv.wikipedia.org/wiki/Lista_%C3%B6ver_politiska_partier_i_Ryssland

Verkliga oppositionspartier, som det socialliberala Jabloko vilket öppet kritiserar Putin, har ungefär lika stora chanser att göra sig gällande som en snöboll i Sahara. https://sv.wikipedia.org/wiki/Jabloko


Denis Voronenkov: senaste offret för den ryska ”statsterrorismen”.

”Rysk statsterrorism” Den som av olika anledningar stöter sig med ledningen i Kreml kan det gå illa för –  riktigt illa rentav. Mord på politiker, journalister och advokater som utmanar systemet är regel snarare än undantag.

Samma dag som jag knackar ner dessa rader, den 23 mars 2017, läser jag händelsevis på nätet att den tidigare kommunistiske duma-ledamoten Denis Voronenkov skjutits till döds utanför ett hotell i Kiev. Han flydde från Ryssland i fjol för att bistå de ukrainska myndigheterna med att förbereda åtal mot den före detta ryskvänlige presidenten Viktor Janukovytj. https://www.theguardian.com/world/2017/mar/23/former-russian-mp-denis-voronenkov-shot-dead-in-kiev

Voronenkov hade dessutom tillerkänts ukrainskt medborgarskap. Nuvarande presidenten, Petro Porosjenko, anklagade direkt efter mordet Ryssland för ”statsterrorism”.

Andra kända politiska mordoffer, som alla har det gemensamt att de riktat kritik mot makthavarna i Kreml och deras politik har varit (dödsdatum inom parentes): Sergej Jusjenkov (17 april 2003); Jurij Sjtjekotjichin (3 juli 2003); Anna Politkovskaja (7 oktober 2006, för övrigt Putins födelsedag); Alexander Litvinenko (22 november 2006); Natalja Estemirova (14 juli 2009); samt Boris Nemtsov (27 februari 2015). http://www.dn.se/nyheter/varlden/fem-politiska-bestallningsmord-i-ryssland/

Mordet på Magnitskij En av de individer som råkat värst ut i Putin-regimens Ryssland var revisorn och skattejuristen Sergej Magnitskij, född i Odessa i det då sovjetiska Ukraina 1972. Denne hade anlitats av den amerikanske affärsmannen William Browder, som tidigare var en av Putins röststarkaste anhängare i väst men sedan retade upp ”fel” personer och blev portförbjuden i Ryssland och trakasserad av myndigheterna. Magnitskij uppdagade en härva av omfattande, av ryska staten sanktionerad korruption och systematiska stölder från privata företag.


Sergej Magnitskij: mördad i Butyrka-fängelset 2009.

Tolv dagar efter det att Magnitskij blivit intervjuad av amerikanska Bloomberg Business Week greps han och sattes i fängelse. Han blev torterad, misshandlad och nekad vård för en magåkomma och dog i Butyrka-fängelset i Moskva ett år senare den 16 november 2009, endast 39 år gammal. Obama-administrationen i USA svarade med att 2012 anta den så kallade Magnitsky Act, som förbjöd personer som antogs ha medverkat till Magnitskijs död att besöka USA och använda sig av det amerikanska banksystemet. https://sv.wikipedia.org/wiki/Sergej_Magnitskij

Den ryska dokusåpan Peter Pomerantsevs bok kan kanske  beskrivas som en färgstark mosaik av institutioner, förhållanden och händelser som utgör det osannolika samhälle som utgör dagens Ryssland. Författaren skriver journalistiskt flyhänt och ofta med en god portion humor. Pomerantsev beskriver sammanfattningsvis dagens postkommunistiska Ryssland som en dokusåpa, en ständigt pågående show med komiska men också – och framförallt – nihilistiska och rent ondskefulla inslag (sidan 14):

Och i centrum för den fantastiska showen står presidenten själv, skapad ur ingenting, ur något obestämt grått, med hjälp av televisionens makt, en man som därför kan växla lika snabbt som en skådespelare mellan sina roller som soldat, älskare, barbröstad jägare, affärsman, spion, tsar, stålman.

 

Titos bödlar: mordanklagad bosatt i Södertälje

12 juli, 2016

josip-broz-tito-101_421051548

Josip Broz Tito styrde Jugoslavien med hård hand i 35 år.

Jugoslavien var namnet på sex olika statsbildningar som fanns på Balkanhalvöns karta 1918-2003. https://sv.wikipedia.org/wiki/Jugoslavien

Dess mäktigaste härskare var den kommunistiske politikern Josip Broz Tito (1892-1980), som var av kroatisk härkomst. Tito blev regeringschef 1945 sedan hans kommunistpartisaner besegrat den rivaliserande nationalistiska motståndsrörelsen och utsågs till landets president 1953. Från 1974 var han därtill president på livstid. https://sv.wikipedia.org/wiki/Josip_Broz_Tito

Det hävdades ibland under det Kalla kriget att den form av kommunism som Titos Jugoslavien erbjöd – dess inofficiella namn var ”titoism” – var friare än den som praktiserades i exempelvis Sovjetunionen och det övriga Östeuropa. https://sv.wikipedia.org/wiki/Titoism

Detta stämmer så tillvida som Tito bröt sig loss från beroendet av Sovjetunionen och därför betraktades som renegat och ”trotskist” i Moskva. På jugoslavisk mark styrde dock Tito med järnhand, och det huvudsakliga redskap med vars hjälp han höll alla disparata röster och olika former av missnöjesyttringar i schack var underrättelsetjänsten/hemliga polisen UDBA. https://en.wikipedia.org/wiki/State_Security_Administration

      dju01Mordet på Stjepan Durekovic ägde rum den 28 juli 1983.

Organisationen anses ha utfört dussintals mord (man talade hellre om att ”eliminera” oönskade personer) på jugoslaviska dissidenter – de flesta kroater – i såväl Jugoslavien som i utlandet. Det sammanlagda antal mord och kidnappningar som tillskrivs UDBA uppgår till omkring 200. Det är därför inte fel att kalla den hemliga polisens avdelning för ”svarta” eller ”våta” jobb för Titos mördarband. http://www.dw.com/en/program/titos-murder-squads/s-101202-9798

Underrättelsesajten Intelnews medarbetare Josef Fitsanakis skriver den 6 juli om en rättegång i München i den tyska delstaten Bayern mot ett par av UDBAs högsta tjänstemän, vilka åtalats för att ha medverkat vid utförandet av mordet på den jugoslaviske exildissidenten Stjepan Durekovic i bayerska Wolfratshausen den 28 juli 1983 i den så kallade operation DUNAV.

Durekovic, som var politiskt utnämnd verkställande direktör för det statliga jugoslaviska oljebolaget INA, hade fått politisk asyl i Västtyskland 1982 och börjat röra sig i exilkroatiska grupperingar. https://intelnews.org/2016/07/06/01-1933/

perković-nobilo312-640x330
Josip Perkovic (till vänster) och Zdravko Mustac (i mitten) vid rättsliga förhandlingar om mordet på Stjepan Durekovic.

2009 utfärdade förbundsåklagarens kontor i Tyskland en europeisk arresteringsorder gällande Josip Perkovic, en tidigare högre tjänsteman inom UDBA. Detta skedde med stöd av vittnesmål från förutvarande UDBA-agenter vilka gripits i samband med mordet på Durecovic.

2014 gick Kroatien, där Perkovic varit bosatt sedan nationen Jugoslavien upphört att existera, efter starka påtryckningar från Europeiska kommissionen med på att utlämna Perkovic till Tyskland. En medåtalad före detta UDBA-man, Vinko Sindicic, har pekat ut Josip Perkovic och Zdravko Mustac som medansvariga för planläggningen av mordet på Durekovic.

Enligt Sindicics uppgifter skall Perkovic ha fått ordern att undanröja Durekovic från den närmast högre UDBA-tjänstemannen Zdravko Mustacs kontor. Perkovic satte därefter igång med uppgiften att arrangera logistiken kring mordet på Stjrepan Durekovic. Sindicic informerade även rätten om att en kvinnlig UDBA-medarbetare var inblandad i operationen. Mordvapnen hade i hemlighet transporterats från Jugoslavien till Västtyskland via det jugoslaviska fraktföretaget Jadroagent.

vinkosindicic_05-595x340

Vinko Sindicic pekar ut Branko Bijelic och Luka Pakula för mordet på Durekovic 1983.

Vinko Sindicics uppgifter pekar ut två personer som de vilka höll i vapnen när Durekovic bragtes om livet: Branko Bijelic samt Luka Sekula. Den förstnämnde avled 2004 men den senare är alltjämt i livet.

Det som gör saken särskilt intressant för svenskt vidkommande är att den nu 72-årige Luka Sekula är bosatt i Sverige, närmare bestämt i Södertälje där han bor i stadsdelen Grusåsen. Han har ännu inte levererats till Tyskland för att stå till svars för sin gärning. Den som vill ta reda på Sekulas adress behöver bara gå in på eniro.se.

Det kan vara värt att notera att åklagarens nyckelvittne Vinko Sindicic själv satt fängslad i ett decennium, sedan han ställts inför rätta för medverkan i ett misslyckat mordförsök i Storbritannien 1988 mot den landsflyktige Nikola Stendul. År 2000 avskrevs alla anklagelser mot Sindicic sedan han i en rättegång förklarats oskyldig till inblandning i mordet på den landsflyktige kroatiske skribenten och regimkritikern Bruno Busic i Paris (1939-78); Busic var ett av de mer kända offren för UDBAs bödlar.

busic_267211s1
Bruno Busic mördades av Titos bödlar i Paris 1978.

Josip Perkovic och Zdravko Mustac har båda förklarat sig oskyldiga till mordet på Stjepan Durekovic.

Även om den jugoslaviska hemliga polisen UDBA inte tillhörde de allra värsta av det forna Östblockets brutala underrättelseorgan måste det anses uppmuntrande, att rättvisan ändå tillåts ha sin gång i fall som rör den totalitära kommunismens och socialismens brott mot mänskligheten. Räfst och rättarting är blott alltför sällan förekommande när det gäller sistnämnda förbrytelser.

 

 

 

 

Stasi-övervakat skolprojekt skulle göra Sverige mer ”DDR”-vänligt

11 juli, 2016

gdr-stasi-hq-berlin-2010-1

En av världens mest hatade byggnader: Stasi-högkvarteret i Östberlin.

När Sverige diplomatiskt erkände den kommunistiska diktaturstaten Östtyskland (”DDR”) 1972 innebar det startskottet för ett omfattande östtyskt-svenskt samarbete över Östersjön. Ett särskilt propagandaprojekt med Sverige som mål gällde skolan. Detta projekt leddes och övervakades av det beryktade östtyska säkerhets- och spionorganet Stasi.

I Sverige fanns starka sympatier för den så kallade Tyska demokratiska republiken (Deutsche Demokratische Republik, ”DDR”) inom främst Socialdemokratiska arbetarepartiet (SAP) och Vänsterpartiet kommunisterna (VPK) men också på sina håll inom de borgerliga partierna.

Carl Bildt, som i tidernas fullbordan skulle bli borgerlig stats- och utrikesminister, pläderade i tidskriften Svensk Linje i början på 1970-talet för ett svenskt erkännande av Östtyskland och medverkade under sin tid som styrelseledamot i Stockholms studentkårs internationella utskott till goda kontakter med Östtyskland men också med andra öststater som Polen, Tjeckoslovakien och Ungern. (Se Lars Lundberg: Bilder av Bildt. Legus förlag 1994, sidan 39).

CARL+BILDT+OCH+GÖSTA+BOHMAN
Studentpolitikern Carl Bildt (på bilden med M-ledaren och ett tag svärfadern Gösta Bohman) stödde Sveriges erkännande av den så kallade Tyska demokratiska republiken.

I en skrift utgiven av Frivärld (Stockholm Free World Forum) med titeln Svensklärarna i DDR – en studie av ett Stasiprojekt (2015) analyserar professor emeritus Anders Törnvall, Mälardalens universitet i Västerås, det östtyska av Stasi ledda skolprojektet vilket administrerades av Herder-institutet /Fotnot/  vilket var en del av Marx-Engels Universität i Leipzig.

”Den röda linjen” ”Herder-lärarna var beroende av ministerierna och Stasi”, konstaterar Törnvall inledningsvis (sidan 2). ”Att inte följa den så kallade ’röda linjen’, alltså partiets ideologi och politik, kunde straffa sig. Man måste alltid ta hänsyn till detta i ämbetsutövningen.”

Det sammanlagda antalet svenska lärare som efter 1972 deltog i utbildningen vid Herder-institutet uppges av direktorn Erhard Hexelschneider ha varit 600. Samma år som Sverige erkände Östtyskland, alltså 1972, tog utbildningen – eller snarare indoktrineringen i östtysk socialistisk ideologi – fart. I Sverige var högsta skolmyndigheten, Skolöverstyrelsen (SÖ), i högsta grad med på noterna, och dess generaldirektör Jonas Orring bjöd gärna in delegationer från det tyska socialistriket som han menade hade väsentligt mer att erbjuda Sverige än det ”bakåtsträvande och konservativa Västtyskland”. (Törnvall, sidan 2).

alex-radler
Aleksander Radler – kyrkoherde i Burträsk och mångårig Stasi-spion.

Anders Törnvall har tidigare svarat för ett uppmärksammat TV-reportage om Stasi-spionen Aleksander Radler, som arbetade åt Stasi i 25 år. När han avslöjades för några år sedan hade han skapat sig en plattform som kyrkoherde i Burträsk i Västerbotten, där han bodde med sin hustru Bettina. Radler hade systematiskt rapporterat om sina vänner och kontakter till Stasi vilket i en del fall resulterat i att de fängslades som statsfiender och fick sina liv förstörda. http://www.expressen.se/nyheter/dokument/spionprasten-som-vagrar-gora-avbon/

Den svenska grundskolans dödgrävare Det Stasi-ledda skolprojektet var mycket ambitiöst upplagt, vilket var naturligt – via de svenska skolorna skulle ju en fördelaktig bild av det socialistiska experimentlandet ”DDR” kolporteras ut i Sverige.  Törnvall beskriver hur rekryteringsprocessen gick till (sidan 2):

Rekrytering till kurserna skedde främst genom information från fortbildningsavdelningarna vid universiteten och lärarhögskolorna och genom skolpressen, t ex Skolvärlden. Vänskapsförbundet Sverige-DDR (1956-1991) var mycket engagerat i rekryteringsprocessen främst genom rektorn, riksdagsmannen (S) och mångårige ordföranden Stellan Arvidsson /sic!/  och hans hustru, skoldirektören Britta Stenholm, sekreterare i den statliga lärarutbildningskommittén och ordförande i en lärobokskommitté, som i mitten av 1970-talet granskade allsidigheten i svenska läroböcker.

3438229_2048_1152
Den svenska grundskolans dödgrävare. ”DDR”-vännen, socialisten och ateisten Stellan Arvidson.

Stellan Arvidson (1902-97) var en socialdemokrat på vänsterkanten och verksam som litteraturhistoriker, skolman och författare. Övertygad marxist och ateist var han sekreterare i Skolkommissionen 1946-53, vilken upprättade fundamentet till den svenska grundskolereformen. Arvidson har därför kallats ”den svenska grundskolans fader”, eller kanske mer korrekt ”dödgrävare”. Stellan Arvidson är en av de personer jag beskriver som en samhällsdestruktör i boken Destruktörerna. Hur 13 män, tre kvinnor och kulturvänstern förstörde Sverige  (Contra förlag, 2008). http://www.contra.nu/c012prov.html

Alla svenska högskolor inbjöds att medverka i seminarier och konferenser i Sverige kring utbildningen i Östtyskland tidsperioden 1980-90. Det sista evenemanget som hölls ingående i denna verksamhet hade som tema utvecklingen i ”DDR” – trots att detta land var under avveckling!

”DDR var en bra stat” Professor Anders Törnvall har gjort en djupintervju med Erhard Hexelschneider, direktor och lärare vid Herder-institutet, inför arbetet med den nu föreliggande skriften om svensklärarprojektet. Hexelschneider var en ideologiskt medveten socialist, vilken än i dag tycker det var riktigt att uppföra Berlinmuren som ett bålverk mot den anstormande kapitalismen från väst och alltjämt kallar sig ”övertygad kommunist”.

Han anser att den undervisning de svenska lärarna fick var förstklassig och citeras på följande sätt av Törnvall (sidan 3): ”Vi gav en mycket bra undervisning för svenskarna, den bästa vi kunde leverera, därför att DDR var en bra stat. Jag led inte av att jag inte fick ta del av viss litteratur och forskning som var förbjuden i vår stat. Jag led inte heller av att jag inte kunde resa till kapitalistiska länder eller att jag inte hade villa och bil.”

phpU9RCan20081210140128Herder-institutet i Leipzig.

Törnvall låter i sin skrift flera av lärarna vid Herder-institutet komma till tals, och de uttrycker ungefär samma ståndpunkter som direktor Hexelschneider: att det var viktigt att i undervisningen följa ”den röda tråden”; att Berlinmuren var nödvändig; att socialismen ideologiskt är överlägsen kapitalismen.

Jochen Schröder, som var lärare och ställföreträdande ledare för institutets internationella kurser, deklarerar utan omsvep (sidan 4):  ”Jag uppfattade mig som en övertygad kommunist och en engagerad medarbetare i det propagandistiska, ideologiska systemet som arrangerade svenskkurserna. Viktigt för oss var att för svenskarna upprepa på ett sofistikerat sätt motsättningarna mellan ett socialistiskt samhällssystem och ett kapitalistiskt system som representerades av Västtyskland.”

Svenskkurserna framgångsrika Irene Zoch, som var lektor vid Herder-institutet, menar att utbytet mellan det östtyska propagandainstitutet och det svenska skolväsendet fungerade bra. ”Svenskarna var verkligen intresserade av DDR”, understryker hon i en intervju med Anders Törnvall. ”Det fanns vissa som var skeptiska, men de var inte många.”

Zoch minns dock att det kunde vara jobbigt för östtyskarna när de genom svenskarna konfronterades med ett samhällsskick med större frihet och bättre levnadsförhållanden än vad som var rådande i deras eget socialistiska lyckorike (sidan 4): ”Det var svårt för oss när vi betraktade svenskarnas frihet att resa vart de ville i världen. Stasis kontroll av oss och svenskarna försökte vi förtränga. Och inte heller svenskarna förstod och såg. De greps också av propagandan och kritiken av väst, framförallt Västtyskland, vår huvudfiende.”

En vanlig fråga svenskarna ofta ville veta mer om gällde kyrkans ställning i Östtyskland. Jochen Schröder hävdar att den socialistiska staten var ”mycket generös” gentemot (den protestantiska) kyrkan beroende på dess diakoni och engagemang för freden. ”Vi tvingades dock spela med i Sovjets kampanj att kyrkan skulle krossas”, förklarar Schröder för Törnvall och fortsätter:
760

Olof Palme på besök i Östtyskland med partichefen Erich Honecker (närmast kameran).

”Vi ville liksom statsminister Palme skapa en atomvapenfri zon. Men vi var en del av det kalla krigets politik. Man måste betänka att det fanns 500 000 sovjetiska soldater i DDR, vilket gjorde oss beroende av Sovjet.” (Sidan 4) Om Olof Palmes väl dokumenterade beundran för ”DDR”-staten och hans stöd för sovjetisk ”fredspolitik” kan mer läsas på Dick Erixons blogg här: http://erixon.com/blogg/2009/11/olof-palme-lovordade-ddr/

Enligt Schröder var svenskkurserna framgångsrika, eftersom de gav ”mänskliga möten där västs propaganda kunde bemötas”.

Olika svensktyper kartlades
Kursarrangörerna vid Herder-institutet delade in de svenska deltagarna i olika kategorier (sidan 4):

    – De som var starkt positiva till ”DDR”-staten och dess socialistiska politik.
   – De mer pragmatiska som hade uppfattningen, att det östtyska samhällsskicket representerade en bra variant av socialismen.
   – De som på ett personligt plan var intresserade av det östtyska systemet.
   – De som var kritiska mot Östtyskland och det totalitärt socialistiska samhället.
   – De som var stolta över att vara svenskar och såg svagheter i den östtyska staten.
  

När de östtyska lärarna besökte Sverige kunde de konstatera, att ordningen inte alltid var så bra i de svenska klassrummen. Den östtyska staten hade här en mer konservativ hållning som krävde ordning och disciplin. Det hörde också till att när östtysk skolpersonal besökte Sverige fick de en eller flera övervakare, vilka noga kontrollerade att inga ideologiska avvikelser gjordes eller att någon hoppade av och sökte politisk asyl.

Att förlöjliga Stasi kunde leda till svåra konsekvenser. Diktaturer har aldrig haft mycket till övers för humor. Törnvall ger i sin skrift exempel på lärare som föll i onåd och skickades hem från Sverige därför att de ansågs ha tagit alltför djupa intryck av den frihetliga demokrati de mötte.

ConradSchuhmann

En av det Kalla krigets mest berömda bilder. Den östtyske soldaten Conrad Schumann flyr över gränsen till Västberlin den 15 augusti 1961 då muren höll på att byggas. Schumanns öde blev tragiskt: han begick självmord 1998.

För doktor Bernd Landmann, lärare och kursledare för svenskarna, utgjorde undervisningen av de svenska kursdeltagarna höjdpunkten i hans lärarkarriär. Anders Törnvall sammanfattar så (sidan 5):

”Svenskarna fann han mycket olika; de flesta var praktiskt intresserade, färre av språkteorier. De var glada och förväntansfulla, men hade ingen aning om hur DDR-diktaturen och dess långa arm verkligen fungerade. De förstod inte att de alla var övervakade hela tiden även när de bodde hos värdfamiljer, som ju var speciellt utvalda och intrimmade i rollen de skulle spela gentemot svenskarna.”

Stasi övervakade allt De lärare professor Törnvall intervjuat bekräftar att Stasi vakade noggrant över att de östtyska målen med svenskundervisningen uppfylldes. Varje kurs förbereddes sorgfälligt. Målen och riktlinjerna var som följer (sidan 7):

* Svenskarna skall få större förståelse för och accepterande av det socialistiska kollektivet, bort från svenskarnas individualism. * Det socialistiska samhället är alltid överlägset det kapitalistiska västsamhället. * Undervisningens påverkan på svenska ungdomar ansågs särskilt viktig. * DDRs utrikespolitik är alltid fredlig och modellen för denna fredspolitik är Sovjetunionen. * Helsingfors-deklarationen från 1975 är ett stöd för den östtyska utrikespolitiken. * Warszawapakten är en garanti för ”DDRs” utrikespolitiska framgångar. *Berlinmuren är en ”freds- och frihetsmur” för att skydda västs försök att förstöra ”DDR”.

Det övergripande viktigaste målet var att få den svenska Skolöverstyrelsen (SÖ) och ytterst den svenska regeringen att inta en stödjande roll i skolsamarbetet Sverige-Östtyskland, något som också skedde. Svenska skolbyråkraters genomgående uppfattning – med SÖ-chefen Jonas Orring i spetsen – var att Östtyskland hade mer att lära svenskarna än Västtyskland.

Johann_Gottfried_Herder_2
Johann Gottfried Herder (1744-1803). https://sv.wikipedia.org/wiki/Johann_Gottfried_Herder

Östtyskarna lämnade intet åt slumpen, utan lärarna vid Herder-institutet förbereddes för sina propagandistiska insatser vid Nordiska institutet i Greifswald, en stad belägen i Pommern  med anor från den tid då stormakten Sverige hade besittningar på tyskt område. Här hade även Stellan Arvidson haft en lektorstjänst på 1930-talet. Universitetet i Greifswald, grundat 1456, har kallats ”Sveriges äldsta universitet”. http://popularhistoria.se/artiklar/det-gamla-sverige-i-det-nya-tyskland/

””Ett djävulskt system” Det östtysk-svenska samarbetet på skolans område medförde omfattande researrangemang, som Johanna Tegelström var ansvarig för på svensk sida. Hon var född i Tyskland och hade som barn tvingats uppleva den nationalsocialistiska diktaturen under Hitler. Tegelström hade erfarenhet av invandrarundervisning i Göteborg.

Tegelström utsattes yttermera för ett värvningsförsök av Stasi. Hon var dock väl förberedd på något sådant och föll inte till föga. Tegelström såg klara likheter mellan ”DDR”-diktaturen och den nazidiktatur hon upplevt som barn.  ”Ju mer hon reste med grupper i DDR”, skriver Anders Törnvall, ”desto mer tyckte hon att det var hemskt att leva i en diktatur. Det var samma system som i hennes barndoms Nazityskland. Värst var slagordet att ’Freden skulle försvaras med vapen’, som motiverade den starka offensiva Nationella folkarmén, (NVA).” Johanna Tegelströms sammanfattande intryck av Östtyskland är, skriver Törnvall (sidan 9), att det representerar ”ett djävulskt system”.

Östtysklands popularitet i Sverige, framhåller Törnvall, berodde till en del på den vänstervåg som hade rullat igång på allvar studentrevoltåret 1968. Allt fler lärare och skolboksförfattare kom att intressera sig för ”DDR”, varifrån ett stort antal föreläsare bjöds in. Även inbjudna västtyska lärare hade ofta en positiv inställning till det Tyskland som fanns på andra sidan järnridån.

DDRs kulturcentrum i Stockholm, beläget på Upplandsgatan nära Tegnérlunden, hade som målsättning att utkonkurrera det västtyska Goethe-institutet. Det kan nog sägas att östtyskarna här hade ett försprång tack vare den geografiska anknytningen till tidigare svenska stödjepunkter på nuvarande östtyskt territorium. Icke minst odlade man arvet efter den store reformatorn Martin Luther.

2006-07-24-se060721appeal_sthlm1
Kina är enligt SÄPO en av de diktaturstater som är aktivast i Sverige. På bilden en fridsam protest mot kommunistregimens brutala förföljelse mot meditationsrörelsen Falun Gong.

Kina, Ryssland och Iran aktivast i dag Anders Törnvall lyckas på ett begränsat utrymme få med en mängd intressant information om det östtysk-svenska skolprojekt varmed ”DDR”-staten ville indoktrinera det svenska samhället i socialist- och kommunistvänlig riktning. Det genomgående intryck jag får när jag läser professor Törnvalls avhandling är att Stasi och Herder-institutet i Leipzig skötte detta värv på ett proffsigt, skickligt och icke minst noggrant sätt. Även om en del uppmärksamma svenska deltagare som Johanna Tegelström utan svårighet genomskådade propagandan.
  
En annan av de svenska deltagare Törnvall genomfört intervjuer med, adjunkt Anita Ottenbrant i Mjölby, omtalar att hon blev illa behandlad av kursledarna när hon en gång påpekade att den information som gavs om Östtyskland inte stämde med verkligheten. Ottenbrants uppfattning var att ”DDR”-medborgarna inte levde i frihet utan jämförde dem med ”djur i ett zoo” (sidan 17). I samhället härskade ”ett slags förföljelsemani” som gjorde att Stasi tilldelades uppgiften att övervaka allt och alla.
  
Den lärdom som kan dras av det Stasi-ledda skolprojekt som här beskrivits är enligt Anders Törnvall (sidan 19) följande: ”Alla diktaturer infiltrerar olika länder i stort sett på samma sätt. De använder sig av en blandning av ekonomisk samverkan, kultursamverkan, utbildningssamverkan och politisk samverkan.” De diktaturer som enligt SÄPO i dag är mest aktiva i Sverige är Kina, Ryssland och Iran.
  
Professor Törnvall avrundar med följande tänkvärda ord (sidan 20): ”Vi kan alltså lära oss av DDR:s verksamhet vid svenska skolor och lärosäten att undvika samverkan med diktaturer. DDR gick under, men inte alla gör det efter bara 50 år.”

Fotnot: Herder-institutet är uppkallat efter den tyske filosofen, historikern, författaren och pedagogen Johann Gottfried Herder (1744-1803).

Tillnyktring i Tyskland: åtal mot shariapolisen

22 juni, 2016

skc3a4rmklipp7Shariapolisen i Wuppertal i aktion 2014.

På julafton i fjol skrev jag en bloggtext som blev min mest lästa någonsin med tiotusentals besök.

Jag skrev om hur en domstol i staden Wuppertal nordost om Köln i Tyskland fastslagit, att det var tillåtet för ett gäng islamister att uppträda offentligt i orangea västar med texten ”sharia police” på ryggarna: https://tommyhansson.wordpress.com/2015/12/24/shariapoliser-nu-lagliga-i-tyskland/

Domstolen avvisade alltså åtalet mot den grupp muslimska salafister som under den tyske konvertiten Sven Laus ledning 2014 givit sig ut på Wuppertals gator i syfte att mana människor man träffade på åtlyda profeten Muhammeds bud om rätt sorts mat, dryck, klädsel och leverne i allmänhet; sång, dans och musik liksom alkohol och ”lättsinning” kvinnoklädsel var exempelvis absolut förbjudet.

Enligt vittnesmål uppträdde de åtta orangeskruadade salfisterna mycket aggressivt.https://sv.wikipedia.org/wiki/Sven_Lau

Jag tolkade, på goda grunder menar jag, domstolens utslag som att det nu var fritt fram för shariapolisen att utnyttja den västerländska dumheten för att sprida islams våldsläror. Tidningen Metros så kallade viralgranskare höll inte med utan menade att påståendet var falskt.http://www.metro.se/nyheter/nej-den-har-tyska-staden-har-inte-tillatit-sharia-poliser/EVHpad!cIHzYnawfUA/

image

Wuppertal markeras av ett rött kryss på kartan.

Nu verkar det dock som om en tillnyktring skett. Så tolkar jag Högsta domstolens i Düsseldorfs beslut i maj om att undanröja Wuppertals-rättens juridiska debacle och åtala Sven Lau och hans muntra muslimer. Den så kallade shariapolisen stäms nu därför inför rätta för brott mot förbudet att bära uniform vid offentliga möten, en lag som infördes efter krigsslutet för att hindra nynazister att skruda sig i uniform. http://sv.gatestoneinstitute.org/8311/tyskland-shariapoliser-massvaldtakter

Ledaren för shariapolisen, salafistpredikanten Sven Lau, är född i Mönchengladbach i dåvarande Västtyskland 1980. Han konverterade år 2000 från katolicismen till islam och har vid flera tillfällen varit föremål för den tyska säkerhetspolisens intresse. Bland annat har han anklagats för att ha värvat folk till islamistisk jihadkrigföring, något han själv nekat till.

indexSven Lau (Abu Adam) i aktion.

Sven Lau, eller Abu Adam som han också kallar sig, har kallats ”Tysklands statsfiende nummer 1”. http://www.svt.se/nyheter/utrikes/tysk-konvertit-tysklands-statsfiende-nr-1

Återstår att se vad domstolen i Düsseldorf kommer fram till, varför det finns anledning att återkomma i ärendet. Shariapoliserna riskerar upp till två års fängelse om de fälls.