På hästryggen spelade Napoleons ringa längd mindre roll.
Vår nya statsminister Magdalena Andersson har som bekant behagat utse Morgan Johansson, född 1970, till justitie- och inrikesminister. Jag kan inte rå för att jag drabbas av smärre frossbrytningar när jag ser dennes egen arbetsbeskrivning avseende sin regeringspost:
Min reaktion bottnar inte enbart i att Morgan Johansson är en maktfullkomlig – det vill säga helt normal – sosse utan också i att han som en ovanligt kortväxt person kan tänkas lida av det så kallade Napoleonkomplexet. https://en.wikipedia.org/wiki/Napoleon_complex
Enligt detta finns en tendens hos korta personer (främst män) att kompensera för sin (bristande) längd genom ett aggressivt och auktoritärt beteende. För de flesta politiska ledare går det att få fram hur långa/korta vederbörande är, men för Morgan Johansson har detta inte lyckats: frågan är tydligen känslig.
Efter att ha studerat bilder på Johansson tillsammans med andra politiker gissar jag på att han kan vara runt 155 cm lång. Jag vill understryka att min avsikt absolut inte är att mobba Morgan Johansson – han kan ju inte rå för hur han är skapt – utan endast belysa vad kortväxthet kan innebära i ett politiskt perspektiv.
Morgan Johansson och statsrådskollegan Anders Ygeman.
I det här inlägget avser jag redogöra för vad påtagligt korta män, politiker och militärer, ställt till med genom historien. Låt oss börja med Napoleon Bonaparte (1769-1821), efter vilken ovan nämnda komplex är uppkallat. Napoleon föddes på ön Korsika och kallades ibland föraktfullt ”korsikanen”. https://sv.wikipedia.org/wiki/Napoleon_I
Han utvecklades till att bli en fältherre tillika militärstrateg av rang och gav Frankrike en rad segrar i de krig (Napoleonkrigen) han framprovocerade på den europeiska kontinenten, ja även före dessa; jag tvekar inte att kalla Napoleon för sin tids Hitler (minus judeutrotningen). Han misslyckades dock med att besegra Ryssland i fälttåget 1812, även om hans styrkor lyckades erövra Moskva (som invånarna då satte i brand) vilket innebar början till slutet för hans maktutveckling.
Napoleon Bonaparte (Boney som han kallades av engelsmännen) lät utropa sig själv till kejsare 1804, vilket om något tyder på (över)kompensation. Det har spekulerats i hur lång han egentligen var, men den som jag bedömer mest trovärdiga uppgiften – vilken bygger på mätningar av hans skelett – gör gällande att han mätte dryga 157 cm över havet.
Om vi tar ett ordentligt hopp tillbaka i tiden hittar vi alla tiders sannolikt störste härförare, Alexander den store (356-323 före Kristi födelse). Han var konung över det antika kungadömet Makedonien, vilket utsträckte sig från Adriatiska havet i väster till Indien i öster. Staden Alexandria i Egypten är uppkallad efter honom. https://sv.wikipedia.org/wiki/Alexander_den_store
Alexander förlorade aldrig ett slag och erövrade under sin korta bana bland annat Persien och Egypten. Genom hans erövringskrig spred sig den så kallade hellenismen, under vilken grekisk kultur och grekiskt språk upplevde en glansperiod. Alexander dog i Babylon 323 efter tolv dagars hejdlöst festande och feldosering av medicin.
Någon särskilt imponerande gestalt lär inte Alexander ha varit. Han var strax under 170 cm, vilket inte var extremt kort enligt den tidens mått men heller inte jättelångt. Alexander skall vidare ha haft en sned hals, haft en hes och obehaglig röst samt mer eller mindre ständigt ha varit på fyllan. Han har givit upphov till termen ”alexanderhugg”, en metod med vilken han med ett svärdshugg löste den som oupplöslig betraktade så kallade gordiska knuten. https://sv.wikipedia.org/wiki/Gordiska_knuten
Engelbert Dollfuss. 150 cm i strumplästen.
Flera av ledarna kring Andra världskriget var anmärkningsvärt korta. Låt oss börja med den i dag inte så kände Engebert Dollfuss (1892-1934), förbundskansler i Österrike 1932-34. Dollfuss var 150 centimeter kort och således en av de fåtaliga personer bredvid vilken Morgan Johansson skulle ha tett sig tämligen högrest. https://sv.wikipedia.org/wiki/Engelbert_Dollfuss
Dollfuss lät upplösa parlamentet 1932 och skaffade sig diktatoriska maktbefogenheter. Han sårades dödligt i den nazistiska så kallade Julikuppen 1934 och efterträddes av Kurt von Schuschnigg, vilken i sin tur avsattes av nazisterna vid annekteringen av Österrike 1938. Dollfuss var ideologiskt austrofascist och katolik med auktoritär utsyn. Det skämtades en hel del om den tvärhandshöge Dolfuss – en liten kopp svart kaffe kallades exempelvis Dollfuss Kaffee.
Adolf Hitler platsar med sina 175 cm inte bland de kortaste ledarna, men det gör däremot Sovjetunionens diktator Josef Stalin (1878-1953) som var 170 cm lång. Alltså bara en cm längre än den inte direkt reslige M-ledaren Ulf Kristersson. Stalin lät i fotografisk form gärna avbilda sig sittande, men på de kolorerade propagandaaffischerna framstår han som något av en jätte. Han lät också retuschera sina porträttbilder så att det inte skulle framgå att han hade koppärrig hy. Stalin var född i Georgien och hette egentligen Iosif Visarionovitj Dzjugasjvili. https://sv.wikipedia.org/wiki/Josef_Stalin
Stalin, som var generalsekreterare i Sovjetunionens kommunistiska parti 1922-53, förde en hänsynslös politik och lät inrätta ett system av slavarbetsläger som Nobelpristagaren Aleksandr Solzjenitsyn kallade Gulagarkipelagen. Till Stalins mer beryktade bedrifter kan nämnas svältkatastrofen i sovjetrepubliken Ukraina 1932-33 (Holodomor), vilken skördade minst tre miljoner dödsoffer. Den framkallades artificiellt av Sovjetunionens agerande som var riktat direkt mot den ukrainska befolkningen. https://www.levandehistoria.se/sovjet-ett-samhalle-byggt-pa-terror-och-kategorisering/holodomor-terror-hungersnoden-i-ukraina-aren
Olika forskare har kommit fram till olika siffror rörande hur många dödsoffer Stalins kommunistiska regim skördade: några stannar vid 20 miljoner, andra säger 70 miljoner. I ett historiskt perspektiv är det endast det röda Kinas sinnesrubbade diktator Mao Tse-tung som kan mäta sig med Stalin som massmördare.
Inte heller Stalins företrädare Vladimir Iljitj Lenin (Uljanov) var någon kroppslig jätte – han mätte 165 cm. Lenin, som våren 1917 färdades genom Sverige och Finland på väg från sin landsflykt i Schweiz till det revolutionära Ryssland, blev efter bolsjevikernas statskupp mot den demokratiskt valda mensjevikregeringen i oktober samma år ordförande i folkkommissariernas råd. https://sv.wikipedia.org/wiki/Vladimir_Lenin
Genom tillskapandet av underrättelseorganet Tjekan, som leddes av den polskfödde ädlingen Feliks Dzerzjinskij, införde Lenin terrorn som en naturlig del i bekämpandet av de antirevolutionära krafterna. Denna terror blev mera systematisk sedan socialrevolutionären Fanny Kaplan skjutit Lenin med tre skott den 20 augusti 1918, dock inte dödligt. Lenin avled av syfilis i hjärnan 1924.
Nikolaj Jezjov bredvid Josef Stalin och Vjatjeslav Molotov. När Jezjov utrensats retuscherades han bort från bilden.
Chef för Tjekans efterföljare NKVD åren 1936-38 var den endast 151 cm korte Nikolaj Jezjov (1895-40). Han kallades, i sin befattning som Stalins chefsbödel och på grund av sin sadistiska läggning, ”den blodige dvärgen”. Han blev själv utrensad under Stalins utrensningar, då en stor del av den sovjetiska officerskåren mördades eller fängslades. https://sv.wikipedia.org/wiki/Nikolaj_Jezjov
Mer eller mindre kortväxta ledare återfanns även på den nationalsocialistiska/fascistiska sidan i anslutning till Andra världskriget. Det har ovan konstaterats att Hitler inte kan räknas dit, men det kan däremot hans propagandaminister Joseph Goebbels (1897-1945)som mätte 165 cm och vägde blott 45 kg. Han haltade svårt på grund av att ena benet var åtta cm kortare än det andra. https://sv.wikipedia.org/wiki/Joseph_Goebbels
Goebbels var gift och hade fem döttrar med hustrun Magda men hade, troligen för att kompensera för sitt föga tilltalande och definitivt icke-ariska utseende, en mängd utomäktenskapliga kärleksaffärer. Joseph och Magda Goebbels lät, innan de begick självmord, förgifta samtliga fem döttrar i Hitlers bunker i Berlin den 1 maj 1945.
I det fascistiskt styrda Italien hette förgrundsgestalten åren 1922-43 Benito Mussolini (1883-1945), vars längd har uppskattats till 168 cm. Mussolini var usprungligen socialist och redaktör för tidningen Avanti! (Framåt). Han skapade fascismen med spöknippet (fasces) som symbol i syfte att låta socialismen befruktas av nationalistiska idéer. https://sv.wikipedia.org/wiki/Benito_Mussolini
Mussolini kom till makten efter Marschen mot Rom 27-29 oktober 1922, då han tvingade konung Viktor Emanuel III att utse honom till premiärminister. Han blev snart känd som Il Duce (Ledaren) med diktatoriska befogenheter. Det skulle efter några år vid makten visa sig att Mussolini led av svårartad megalomani (storhetsvansinne) – bland annat trodde han sig om att av sitt rike kunna åstadkomma ett nytt romerskt imperium.
Efter ett drygt årtionde med fascistiskt styre kände sig Mussolini manad att, med Nazitysklands erövringar som förebild, ockupera Abessinien (Etiopien) 1936 samt Albanien 1939. 1936 undertecknades ett vänskapsfördrag mellan Tyskland och Italien och 1940 anslöt sig Japan till denna konstellation varmed de så kallade axelmakterna hade bildats. https://sv.wikipedia.org/wiki/Axelmakterna
Konung Viktor Emanuel III utnämner Benito Mussolini (till höger) till premiärminister i Italien 1922.
Mussolini blev med tiden alltmer impopulär och avsattes officiellt av kung Viktor Emanuel 1943 i ett försök att blidka de allierade. Sedan han befriats från sin fångenskap av Hitlers favoritofficer Otto Skorzeny samma år ställdes han i spetsen för Salòrepubliken i norra delen av landet. Han greps slutligen av partisanerna 1945 och sköts till döds jämte älskarinnan Clara Petacci. Deras kroppar hängdes upp och ner till allmän beskådan.
Kung Viktor Emanuel III (1869-1947), kung av Italien 1940-46 och även kallad kejsare av Abessinien och kung av Albanien, var extremt kortväxt med sina 153 cm ovanför markytan. Han var son till konung Umberto I, som mördats av en anarkistisk attentatsman 1900. https://sv.wikipedia.org/wiki/Viktor_Emanuel_III
Viktor Emanuel såg sig nödsakad att efter krigsslutet utlysa en folkomröstning om monarkins framtid i Italien. 54,3 procent röstade för att införa republik medan de som röstade för att behålla monarkin utgjorde 45,7 procent. Kungafamiljen förbjöds att beträda italiensk mark, något som inte upphävdes förrän 2005.
Spaniens diktator Francisco Francoy Bahamonde (1892-1975) var inte heller någon jätte med sina 163 cm. Franco var på sin tid Europas yngste general och till övertygelsen konservativ katolik snarare än ideologiskt medveten fascist. Han ledde sina styrkor till seger i det blodiga inbördeskriget mot sovjetstödda vänsterkrafter 1936-39 och var med titeln generalissimo Spaniens starke man till sin död 1975. Han benämndes allmänt El Caudillo. https://en.wikipedia.org/wiki/Francisco_Franco
Tyskland gav genom stridsflyg Franco eldunderstöd i inbördeskriget kriget och Hitler försökte länge få med Spanien i Andra världskriget på sin sida, men Franco vägrade. Därmed kunde Spanien förbli neutralt och bland annat en tillflykt för förföljda judar (Franco hade själv judiskt påbrå på mödernet). Efter Francos död 1975 blev Spanien en fullfjädrad demokrati med monarkiskt statsskick.
Den mest uppmärksammade av vår egen tids kortväxta ledare torde vara Rysslands 168 cm långe president Vladimir Vladimirovitj Putin (född 1952), som handplockats av Boris Jeltsin som Rysslands starke man 1999-2000. Han har därefter sett till att säkra sin makt genom att omväxlande bekläda president- respektive premiärministerposten. https://en.wikipedia.org/wiki/Vladimir_Putin
De kortväxta ryska ledarna Vladimir Putin och Dmitrij Medvedev låter sig gärna avfotograferas sittandes..
Putins Napoleonkomplex är ovanligt tydligt redan från barndomen, då den unge Vladimir ofta såg sig tvungen att hävda sig genom att slåss med andra barn på bakgårdarna i Moskva. När det sedan blev dags att välja yrke valde Putin att bli spion (tjekist med en rysk term) och lät enrollera sig i KGB där han avancerade till överste.
Som president styr och ställer Putin som han vill utan att behöva bekymra sig om någon form av demokrati. Om det är någon medborgare som dristar sig kräva för mycket av den varan kan det gå illa för vederbörande, där godtyckliga fängelsedomar är den mildaste formen av bestraffning som i fallet Alexej Navalnyj. Andra oppositionella, såsom Boris Nemtsov, har drabbats av ond, bråd död.
Det kan nämnas att Vladimir Putins tidigare side-kick, Dmitrij Medvedev (född 1965), är ännu kortare, blott 163 cm. Genom att använda skor med höga sulor såg han dock ut att vara ungefär lika lång som bossen själv när de syntes tillsammans. https://sv.wikipedia.org/wiki/Dmitrij_Medvedev
Världens för närvarande värste diktator alla kategorier, Nordkoreas Kim Jong-un (född 1984), mäter 162 cm. Han tog över ledningen av det extremt slutna och utfattiga landet sedan fadern, Kim Jong-il, avlidit 2011. Fadern har uppskattats ha varit någonstans mellan 155 och 165 cm. Nu skall det sägas att koreanska män som regel är tämligen kortväxta. https://sv.wikipedia.org/wiki/Kim_Jong-un
Den stalinistiska diktaturen i Nordkorea erbjuder skrämmande möjligheter för personer med Napoleonkomplex att hävda sig. Offentliga avrättningar är legio för obetydliga förseelser som att ha smugglat in ”olämpliga” skrifter eller ha Bibeln i sin ägo. Och 2017 lät Kim till och med mörda sin egen äldre halvbror, Kim Jong-nam, på Kuala Lumpurs internationella flygplats; två asiatiska kvinnor lurades att förgifta Kim.
Far och son Kim Jong-il och Kim Jong-un.
Morgan Johansson kan naturligtvis på intet sätt jämföras med de här uppräknande diktatorerna respektive massmördarna vad beträffar politik och metoder. Han har inom ramen för vårt demokratiska statsskick inte makt eller möjlighet att göra precis som han vill. Han kan dock anställa åtskillig skada inom de ramar vårt samhälle har. Det är därför den gedigna arbetsbeskrivning han själv angivit (se ovan) är ägnad inge viss oro.
Sist ett litet udda fenomen. Flera av världshistoriens värsta tyranner oavsett längd led av något som med en fackterm kallas ailurofobi, kattskräck: några av dessa var Alexander den store, Djingis khan, Napoleon, Adolf Hitler, Benito Mussolini och Saddam Hussein. https://sv.wiktionary.org/wiki/ailurofobi
Det har spekulerats i att människor som är auktoritärt disponerade kan drabbas av stort obehag vid åsynen av katter, därför att det rör sig om djur med notorisk ovilja att lyda och underordna sig.
Europas sista diktatorer: Vladimir Putin och Aleksandr Lukasjenka.
Olof Palme kallade i ett av sina mer uppmärksammade tal den tjeckiske diktatorn Gustav Husak och hans regim för ”diktaturens kreatur”. https://www.youtube.com/watch?v=ypDRfGmvLm8
Tyvärr finns i dag en uppsjö av ledare världen över som motsvarar denna välfunna formulering. I vår del av världen går tankarna osökt till Belarus mångårige diktatur Aleksandr Lukasjenka och dennes ryske kollega Vladimir Putin. Det är känt att den senare ser ner på sin vitryska motsvarighet som en ganska primitiv figur. Icke desto mindre är Putin och Lukasjenka bundna vid varandra i en för båda parterna nödvändig intressegemenskap. https://www.svt.se/nyheter/utrikes/svt-s-korrespondent-lukasjenko-och-putin-ar-beroende-av-varandra
Lukasjenka är född 1954 och har innehaft makten i Belarus sedan 1994, då han störtade en demokratisk men bräcklig regering över ända. Regimen inklusive säkerhetstjänsten KGB har hållit oppositionella krafter i strama tyglar men kunde ändå inte förhindra, att omfattande demonstrationer med krav på dess avgång utbröt i fjol. https://www.svt.se/nyheter/utrikes/flera-gripna-i-nya-protester-i-belarus
Att Lukasjenka och hans anhang är beredda att gå nära nog hur långt som helst i syfte att vingklippa den demokratiska oppositionen demonstrerades med önskvärd tydlighet den 23 maj, då ett passagerarplan från Ryanair på väg från Aten till Vilnius med 100-talet personer ombord av belarusiska jaktplan tvingades landa i den belarusiska huvudstaden Minsk.
Den officiella orsaken till nedtvingandet var att planet skulle ha utsatts för ett bombhot. Få eller inga trodde på den förklaringen. Den verkliga orsaken var att myndigheterna i Minsk upptäckt att ombord på planet fanns Raman Pratasevitj, en 26-årig oppositionell i exil vilken under ett flertal år utgjort ett horn i sidan på Lukasjenka-juntan. https://www.aftonbladet.se/nyheter/a/pA39d1/darfor-gjorde-lukasjenko-allt-for-att-gripa-protasevitj-vill-hamnas
Journalisten och aktivisten Raman Pratasevitj har varit efterlyst som ”terrorist” av den belarusiska regimen sedan protesterna 2020-21, då en arresteringsorder mot hans person utfärdades. Exilen har inte hindrat Pratasevitj från att inom ramen för appen Telegram grunda kanalen Nexta samtidigt som han spridit sin regimkritik via andra kanaler.
Pratasevitj har varit politiskt aktiv sedan tonåren men tvingades 2019 gå i exil i Polen och Litauen. Hans föräldrar, Dmitri och Natalia, delade först inte sonens åsikter men står numera helhjärtat vid hans sida. Också föräldrarna lever nu i exil och har lovat att göra allt för att sonen skall bli fri.
Raman Pratasevitj och hans flickvän Sofia Sapega greps på flygplatsen i Minsk så fort planet tagit mark. Den internationella reaktionen blev hård – bland annat har utrikesministrarna i G7-länderna Frankrike, Japan, Storbritannien, Italien,Tyskland, Kanada och USA fördömt kidnappningen av Pratasevitj och krävt att han skall friges. En rad sanktioner har redan vidtagits.
En annan belarusisk regimkritiker som råkat illa ut är den 41-årige Stsiapan Latypov, som nyligen fördes till sjukhus sedan han huggit sig i halsen med en panna i en rättssal i Minsk. Myndigheterna hade hotat hans familj med vedergällning ifall han inte erkände att han organiserat regimfientliga protester. https://www.bbc.com/news/world-europe-57320591
Pratasevitj har av regimen i Minsk bland annat pressats erkänna att han planerat upplopp, erkännanden som av allt att döma är resultatet av tortyr i fängelset. Han uppges nu riskera att dömas till 15 års fängelse. Många observatörer förutspår att den belarusiska oppositionen kommer att sporras av gripandet och utöka sina aktiviteter. Parallellt härmed blir Aleksandr Lukasjenka alltmer desperat och isolerad och har bara Ryssland att ty sig till.
Vladimir Putin, född 1952, har omväxlande som president och premiärminister innehaft den yttersta makten i Moskva sedan 2000, då han efterträdde Boris Jeltsin som landets president. Putin har ett förflutet som officer inom underrättelsetjänsten KGB, numera FSB, och har tjänstgjort bland annat i Dresden i den sovjetiska lydstaten Östtyskland.
Att Putin gör allt för att behålla makten visas av att han, trots ett utbrett folkligt stöd, tillsammans med sitt parti Enade Ryssland sorgfälligt riggar varje val så att den hårt hållna oppositionen inte skall få alltför mycket att säga till om. I den ryska statsduman finns visserligen några partier – Kommunisterna är det största oppositionspartiet – vilka nominellt är oppositionella, men dess företrädare vet vad de har att rätta och packa sig efter. https://sv.wikipedia.org/wiki/Statsduman
Genom åren har ett antal personer framträtt och utmanat den putinska överhögheten på olika sätt. De som av Putins regim uppfattats som särskilt svåra hot har undanröjts på olika sätt. Således mördades journalisten Anna Politkovskaja och den avhoppade säkerhetsagenten Aleksandr Litvinenko båda 2006; båda var kritiker av Rysslands krig i Tjetjenien. 2009 avled Sergej Magnitskij i ryskt fängelse sedan han anklagat regimen för omfattande korruption. 2015 sköts oppositionspolitikern Boris Nemtsov ihjäl på en gata nära Kreml i Moskva. https://tommyhansson.wordpress.com/2015/03/04/mordet-pa-nemtsov-ryssland-laglost-land/
Den under senare år mest uppmärksammade regimkritikern i Ryssland har varit Alexej Navalnyj. Politikern, bloggaren och aktivisten Navalnyj, född 1976, har gått hårt åt Putins parti Enade Ryssland och kallat det ”tjuvarnas och mördarnas parti.” Navalnyj har såväl juridisk som ekonomisk examen, den senare från amerikanska Yale-universitetet, och hamnade i det liberala partiet Jabloko som han dock uteslöts från till följd av kontakter med nationalistiska grupperingar. https://sv.wikipedia.org/wiki/Aleksej_Navalnyj
Myndigheterna har genom åren på olika sätt sökt stoppa eller förhindra Navalnyjs regimkritiska verksamhet. 2013 dömdes han till 15 års fängelse för förskingring, ett straff som emellertid omvandlades till villkorlig dom. 2017 ställde Navalnyj upp i borgmästarvalet i Moskva och kom på andra plats med 27 procent av rösterna.
Den 20 augusti fördes Alexej Navalnyj till ett sjukhus i Omsk sedan han insjuknat under en flygresa mellan Tomsk och Moskva. Han överflyttades sedan till ett sjukhus i Berlin i Tyskland, där det kunde konstateras att han förgíftats med det i Sovjetunionen utvecklade nervgiftet novitjok – samma typ av gift som användes mot Sergej och Julia Skripal i Salisbury 2018 och som tog livet av en ortsbo. https://tommyhansson.wordpress.com/2020/12/15/navalnyj-jag-vet-vem-som-forsokte-morda-mig/
Navalnyj överlevde förgiftningen och återvände till Ryssland för att återuppta sin politiska verksamhet – ett beslut vars vishet kan diskuteras. Den 2 februari 2021 dömdes Alexej Navalnyj till 3,5 års fängelse av en domstol i Moskva. I april hämtades han från sitt fängsliga förvar till en domstol för att ställas inför rätta för förtal av ryska krigsveteraner. Vid förhandlingarna kallade Navalnyj Putin för ”kejsaren utan kläder” samt påpekade att ”landet förfaller för varje år av Putin-styre”.
Vladimir Putin skulle kunna slå sig till ro i vetskapen om att han har ett utbrett stöd av väljarna i Ryssland. Han och hans regim skulle inte behöva ägna sig åt valfusk eller jaga kritiker med blåslampa. Ändå sker detta och man kan fråga sig varför. Nyligen godkände såväl under- som överhuset i det ryska parlamentet en ny lag som skulle göra det brottsligt för medlemmar i grupperingar vilka stämplats som ”extremistiska ”att verka politiskt.
Det antas på goda grunder att den nya lagen, som måste godkännas av Putin för att träda i kraft, har utformats i syfte att sätta stopp för Navalnyjs och hans anhängares verksamhet. Nyligen har vidare de oppositionella Andrej Pivivarov och Dmitrij Gudkov gripits och fänsgslats. https://www.aftonbladet.se/nyheter/a/weaBO1/gripen-kremlkritiker-blir-kvar-i-hakte
Belarus och Ryssland är de sista diktaturerna i Europa. Medan de internationella fördömandena och sanktionerna haglat över Belarus har kritikerna, icke helt oväntat, varit betydligt försiktigare när det gäller det mycket större och mäktigare Ryssland.
”Saken är klar. Jag vet vem som försökte mörda mig.”
Den skriver den ryske oppositionspolitikern Aleksej Navalnyj på Twitter den 14 december. Det var i augusti som Navalnyj insjuknade under en flygresa från Tomsk i Sibirien till Moskva. Planet nödlandade i Omsk, där Navalnyj togs in akut på ett lokalt sjukhus.
Case closed. I know who tried to kill me. The case concerning my murder attempt is solved. We know the names, we know the job ranks, and we have the photos. Watch the investigation with English subtitles. https://t.co/uCdicyh6uY
Navalnyj beskriver undersökningen som en ”Hollywood-thriller fast i verkligheten.” Detta är verkligen inga överord. De undersökande journalisterna har baserat den nu genomförda studien bland annat på telefonkommunikationer och reseuppgifter. Ett antal ryska agenter från underrättelsetjänsten FSB, specialiserade på gifter, har följt den ryske aktivisten sedan 2017 och då besökt ett 30-tal städer som Navalnyj besökt. Ofta tog de också samma flyg.
Operationen mot Aleksej Navalnyj inleddes troligen då denne deklarerat att han ämnade utmana Vladimir Putin om presidentposten i Ryssland. Tre FSB-agenter skuggade Navalnyj under dennes rundresa i Sibirien i augusti i år. En av agenternas telefoner lokaliserades till Tomsk kvällen den 19 augusti, ett par kvarter från det hotell där Navalnyj förgiftades med nervgiftet novitjok av vattnet i en flaska som senare analyserades.
Ytterligare minst fem FSB-medarbetare deltog i operationen i Sibirien, varav några följde med till sjukhuset i Omsk där oppositionspolitikern låg i koma i en ventilator. Läkaren Anatolij Kalinitjenko försäkrade att inga spår av novitjok upptäckts. Ryska myndigheter sökte i det längsta förhindra att Navalnyj flögs med ambulansflyg till Charité-sjukhuset i Berlin men lyckades inte.
Julia och Sergej Skripal vill börja om i Australien.
I Berlin slog läkare fast att det var novitjok som använts av dem som förgiftat Navalnyj. Detta gift har sitt ursprung i det kommunistiska Sovjetunionen, där det utvecklade på 1970- och 1980-talen. Det är verksamt även i mycket små doser. Novitjok användes även i mordförsöket på den ryske dubbelagenten Sergej Skripal och hans dotter Julia i staden Salisbury i England i mars 2018.
Det faktum att just novitjok kom till användning mot paret Skripal och Aleksej Navalnyj tyder på att förgiftningarna sanktionerats från högsta ort i Kreml, det vill säga president Vladmir Putin och hans närmaste krets. Europeiska unionen (EU) instämmer i anklagelserna mot Moskva och har riktat sanktioner mot sex högt uppsatta tjänstemän i den ryska staten.
Förgiftningen i Salisbury ter sig desto märkligare som Sergej Skripal suttit av sitt fängelsestraff för spioneri mot Ryssland och givits tillåtelse att bosätta sig i England. Han och dottern har sedan händelserna för två år sedan skyddat boende genom den brittiska underrättelsetjänsten MI6s försorg. De uppges dock helst av allt vilja börja på ny kula i Australien. https://www.dailymail.co.uk/news/article-8060769/Sergei-Yulia-Skripal-desperate-start-new-life-Australia.html
Aleksandr Litvinenko före och efter förgiftningen med polonium-210.
Den tidigare FSB- och KGB-medarbetaren Aleksandr Litvinenko, en frispråkig kritiker av den ryska krigföringen i Tjetjenien, avled på ett sjukhus i London den 23 november 2006 sedan han förgiftats med det radioaktiva ämnet polonium-210. En brittisk rättslig utredning slog 2016 fast att det var två namngivna ryska agenter som var skyldiga till Litvinenkos död. Han var vid tiden för sin död brittisk medborgare. https://sv.wikipedia.org/wiki/Aleksandr_Litvinenko
Det är ännu oklart om och när Aleksej Navalnyj kan återvända till Ryssland.
Nils Lindberg: ”Spejarna med druvklasen”. Kurbitsmotiv på textil från 1700-talet.
Spioneri förknippas ofta med 1900- och det begynnande 2000-talet. Faktum är dock att verksamheten i fråga sannolikt är lika gammal som människan själv: det har alltid funnits ett behov att inhämta underrättelser om väsentliga ting som andra söker hemlighålla. Så var förmodligen fallet redan i det gamla jägar- och samlarsamhället, då de grupper som konkurrerade om de befintliga växterna och djuren ville ta reda på vad rivalerna höll på med.
Den första kända beskrivningen av ett underrättelseuppdrag och dess resultat ges i Fjärde Moseboken, där det berättas om hur Mose sänder ut tolv israelitiska spejare i syfte att ta reda på förhållandena i det av Gud utlovade Kanaans land, som sades ”flöda av mjölk och honung”.
Därefter bröt folket upp från Haserot och lägrade sig i öknen Paran. Och HERREN talade till Mose och sade: ”Sänd åstad några män för att bespeja Kanaans land, som jag vill giva till Israels barn. En man ur var fädernestam skolen I sända, men allenast sådana som äro hövdingar bland dem.” https://www.biblegateway.com/passage/?search=4%20Mosebok%2013&version=SV1917
När de tolv utvalda spejarna återkom till israeliternas läger kunde de förtälja för Mose och allt folket om ett rikt land, och som ett bevis på detta medförde de en jättelik druvklase som var så stor att två män fick bära den på en stång emellan sig. Problemet var att spejarna också hade stött på starka och skräckinjagande folk som amalekiter, jebuséer, amoréer och kananéer. Endast två av spejarna, Kaleb från Juda och Josua från Efraims stam, tyckte det var självklart att israeliterna ändå skulle tåga in i landet.
Folkets flertal var dock mer benäget att ta åt sig av de övriga spejarnas avskräckande berättelser och vägrade tåga in i landet. Straffet blev en 40 år lång ökenvandring innan intåget i det förlovade landet kunde ske. Endast Kaleb och Josua tilläts leva bland spejarna – de övriga dödades. Det blev den sistnämnde som kom att leda intåget i Kanaan sedan patriarken Mose avlidit.
Längre fram i den gammaltestamentliga berättelsen kan vi läsa om hur israeliterna behövde ännu fler och mer detaljerade underrättelser om förhållandena i Kanaans land. Därför sänder Josua ut två spejare i syfte att undersöka staden Jerikos försvar innan denna kunde erövras. De lyckas ta sig in i staden och blir härbärgerade av den välvilligt inställda skökan Rahab.
”Kungens ögon och öron”. I sin bok Det dunkla pusslet. Spionagets historia från Faraos ögon och öron till global nätspaning (Natur & Kultur 2018, 390 sidor) kommenterar Wilhelm Agrell, Sveriges förste och ende professor i underrättelseanalys, de israelitiska spejarnas insatser runt 1400 före Kristi födelse på följande sätt (sidan 8):
Berättelserna om de utsända spejarna tyder på att Gamla testamentets anonyma författare inte bara hade klart för sig informationsinsamlandets betydelse i största allmänhet, utan också förstod underrättelsearbetets politiska och psykologiska sidor, från Moses insikt att han måste kunna visa upp konkreta ovedersägliga bevis på det förlovade landets bördighet, till Josuas två spejares mellanhavanden med vad som några årtusenden senare skulle gå under beteckningen en understödjande agent.
Professor Wilhelm Agrell kartlägger i sin bok Det dunkla pusslet spioneriets historia.
Arkeologiska fynd visar att det av faraonerna styrda Egypten förfogade över en underrättelsetjänst som var minst lika gammal som den israelitiska motsvarigheten. Behovet av korrekt information om omvärlden blev särskilt tydligt när det egyptiska riket under den 18e dynastin ( 1550-1295 f. Kr) begynte expandera i olika geografiska riktningar.
Agrell (sidan 15): ”För att hålla ihop detta vidsträckta rike behövde centralmakten, på samma sätt som andra efterföljande imperier, bygga upp ett system för rapportering och ordergivning.” Av sammanhanget i det gamla egyptiska källmaterialet klargörs att det existerade ett kurirsystem vilket följde fasta rutter. Det övergripande ansvaret för det antika Egyptens inre säkerhet åvilade en hög hovfunktionär som betitlades ”Kungens ögon och öron”.
Om de antika israeliterna och egyptierna haft ett fungerande underrättelsesystem kan detsamma enligt Agrell inte sägas om de gamla romarna. Trots en stundom förkrossande stark militärmakt och välutvecklad förvaltning tycks Romarriket aldrig ha lyckats bygga upp någon motsvarighet till de ändamålsenliga system som fanns i Mellanöstern. Bristerna framgår bland annat av vältalaren, författaren och politikern Marcus Tullius Ciceros (106-43 f. Kr.) brev från sin tvååriga befattning som ståthållare i provinsen Cilicien i nuvarande sydöstra Turkiet: ingen hade orienterat honom om förhållandena i området och inte heller fanns någon expertis på plats som han kunde rådfråga. https://biblioteket.stockholm.se/titel/18883
Englands hemliga polis under Walsingham. Förflyttar vi oss halvtannat årtusende framåt i tiden från Ciceros dagar hamnar vi i 1500-talet. Då uppträdde i den elisabetanska erans England en av tidernas mest meriterade spioneriexperter – Francis Walsingham (cirka 1532-90), som efterträdde William Cecil som drottning Elizabeth Ias underrättelsechef. Walsingham grundade Englands hemliga polis och var pionjär i Europa när det gällde att bygga upp ett statligt system för spionage och underrättelseinsamling. https://sv.wikipedia.org/wiki/Francis_Walsingham
Walsinghams spioner infiltrerade ärkefienden Spaniens statsapparat ända upp i dess högsta ledning och samlade därtill in information från hela Europa och lyckades på så sätt avvärja en rad potentiellt dödliga komplotter riktade mot den engelska drottningen. Den strikt protestantiske Francis Walsingham hade inte endast hand om den engelska underrättelsetjänsten – han var desslikes en nära rådgivare till drottningen och som sådan delaktig i övervakningen av utlänningar samt utformandet av såväl inrikes- som utrikespolitik inklusive ockupationen av det katolska Irland. Walsingham var även en förespråkare för att England skulle skaffa sig kolonier i Nordamerika.
Den engelske spionmästaren Francis Walsingham och hans chef, drottning Eilzabeth I.
Spionchefens tentakler gjorde det möjligt för honom – och därmed den engelska statsledningen – att vara underrättad om den spanska armadans planerade anfall mot England flera år innan denna inträffade med katastrofalt resultat för Spanien 1588. Walsingham var även instrumental när det gällde att få Elizabeths utmanare om tronen, den katolska skotska drottningen Maria Stuart (1542-87), dömd till döden och avrättad. Agrell beskriver Walsinghams underrättelsesystem som ”ett nätverk av ett antal kompletterande grupper av agenter” (sidan 54).
Gustaf Vasas och Gustaf IIIs spioner. Det svenska underrättelseväsendet har i ett historiskt perspektiv aldrig tillnärmelsevis varit lika välorganiserat som det engelska, vilket icke hindrar att det även hos svenska makthavare funnits ett behov av att känna till vad fienden har för sig.
Gustaf Vasa (1496-1560) hade inte kunnat slå ned alla uppror som riktades mot honom utan vänligt inställda personer som höll honom underrättad om vad som tilldrog sig i riket. En av dessa benägna uppgiftslämnare kallas Hans Våghals, som förekommer i den kunglige krönikören Peder Swarts krönika och dessutom figurerar som romanfigur i en bok av den på sin tid populäre och mycket produktive författaren Carl August Cederborg (1849-1933). http://torehartung.se/artikel/hans-vaghals-gustav-vasas-hemlige-agent/
Hans Våghals skall i Hova i Västergötland ha snappat upp viktiga brev, vilka bidrog till att organisatörerna bakom Västgötaherrarnas uppror 1529 kunde infångas, dömas till döden och avrättas. I Stenkullen i Lerums kommun finns för övrigt en väg uppkallad efter Hans Våghals.
En särskild roll i den svenska underrättelsehistorien spelar vidare de spioner som 1791 utsändes av Gustaf III till Frankrike. Syftet var att kartlägga området mellan Paris och Le Havre som förberedelse för den svenske konungens planerade invasion med sikte på att störta de franska revolutionärerna – enligt Gustaf III ”Europas orangutanger” – och återinföra monarkin. Dessa modiga män var kaptenen, Finlands-vännen och kartografen Otto Carl von Fieandt (1758-1823) och Carl Fredrik König (1767-1858).
Om dessa kungliga spioner har min gamle klasskamrat från Salems kyrkskola, Thorsten Sandberg, skrivit boken Gustav III:s spioner (Historiska Media 2006, 160 sidor). König och von Fieandt utförde sitt uppdrag och kunde återvända hem med väl förrättat värv. De underrättelser inklusive en noggrant utförd karta de medförde kom dock aldrig att användas för avsett ändamål – Gustaf IIIs tilltänkta contrarevolution i Frankrike blev som bekant aldrig av.
Otto Carl von Fieandt – en av Gustaf IIIs spioner.
De ryska sågfilarna. Inför det Första världskrigets utbrott 1914 skedde en successiv uppladdning på spionagets område bland huvudaktörerna England, Tyskland, Ryssland och Frankrike. Wilhelm Agrell konstaterar att de krigförande parterna i stort hade ”med några få undantag mycket begränsade möjligheter att bedriva underrättelseverksamhet djupt in i motståndarens område” (sidan 143). Istället fick signalspaningen en allt större betydelse i takt med att de militära staberna och förbanden alltmer började använda sig av radiokommunikation.
Trots att underrättelseverksamheten var tämligen outvecklad i samband med det stora krigets utbrott rådde på sina håll en utbredd spionskräck, till stor del förmedlad och förstärkt av pressen, som inte stod i proportion till den verksamhet som faktiskt förekom. I vårt land var det arvfienden Ryssland som hamnade i fokus. Agrell skriver (sidan 146):
Sverige var ett av de länder som tidigast drabbades av denna massmedialt genererade spionrädsla i form av de så kallade sågfilarna, kringresande ryska hantverkare som dök upp i olika landsdelar från sekelskiftet och framåt. Trots omfattande insatser från den 1908 inrättade underrättelsebyrån vid generalstaben lyckades man aldrig lagföra någon sågfilare eller riktigt komma underfund med vari den antagna illegala verksamheten skulle ha bestått. https://sv.wikipedia.org/wiki/S%C3%A5gfilare
De ryska sågfilarna var verksamma i Sverige 1899-1914 och bestod till övervägande delen av bönder från trakterna kring Novgorod, vilka sökte dryga ut sina magra inkomster. Dock skall under perioden 1909-12 några av de kringvandrande hantverkarna ha varit ryska militärer.
Den 22 september 1901 anlände fyra ryska sågfilare till Skeppsbron i Stockholm med fartyget Bore II och togs av polisen genast in till förhör. De lystrade enligt samtida uppgifter och stavning till namnen Stephan Federof Merkuschew, Michail Spiridonoff Oparkin, Ivan Dimitrief Ostimof samt Ivan Masseliwitch Makarof. Varken dessa eller någon av deras kolleger kunde överbevisas om brottslig verksamhet, men de fyllde en viktig funktion – som argument för upprustning av det eftersatta svenska försvaret. https://stockholmskallan.stockholm.se/post/30723
Mata Hari var vacker att titta på men värdelös som spion.
Den inkompetenta Mata Hari. Paradoxalt nog är det en fullkomligt inkompetent spion som gått till hävderna som Första världskrigets mest berömda underrättelseagent. Jag syftar på Mata Hari, eller Margaretha Geertruida Zelle (1876-1917) som hon egentligen hette. Hon föddes i nederländska Leeuwarden som dotter till en hattmakare. 1895 gifte hon sig med den 20 år äldre kaptenen Rudolph McLeod, en nederländare med skotskt påbrå, med vilken hon fick två barn. Paret flyttade 1897 till Java i Indonesien, som då var en nederländsk koloni. https://www.faktoider.nu/matahari.html
Paret skilde sig 1906 och Margaretha Zelle flyttade tillbaka till Europa och Paris, där hon antog artistnamnet Mata Hari, som är indonesiska för ”sol” (ordagrant ”dagens öga”). Hon gjorde sig en karriär som exotisk dansare och lättklädd posör på ekivoka vykort. Sedan denna karriär avslutats tycks Zelle mestadels ha försörjt sig på att vara älskarinna åt olika välbeställda män.
I maj 1916 kontaktades Zelle av den tyska underrättelsetjänsten och mottog förskottsbetalning för att bedriva spionage för dess räkning; hon utförde dock aldrig några tjänster för tyskarna emedan hon enbart var intresserad av pengarna. I augusti kontaktades hon av fransmännen och blev därmed dubbelagent. Mata Hari torde ha varit en av tidernas mest värdelösa spioner och kommunicerade helt öppet med sina uppdragsgivare via klartext i telefon eller brev. Det höll naturligtvis inte i längden.
Även om Mata Hari aldrig utförde några faktiska uppdrag för tyskarnas räkning var det ett faktum att hon fått betalt av dem. Det räckte för att hon skulle dömas till döden av en fransk domstol och arkebuseras i Vincennes i norra Frankrike den 15 oktober 1917. Flera filmer har gjorts om Mata Haris sorgliga öde, bland annat Mata Hari med Greta Garbo i titelrollen 1931.
Inte alla svenska KGB-agenter åkte dit. Efter bolsjevikernas statskupp i Ryssland 1917 hamnade de ryska kommunisterna och Sovjetunionen i fokus för västvärldens underrättelsetjänster. Det Kalla kriget, i realiteten det Tredje världskriget, är inte minst en historia om de respektive spionorganisationernas verksamhet. Sverige har som neutralt land varit en viktig arena i denna kamp mellan västliga och östliga underrättelseintressen. Ett antal svenskar har dömts till fängelsestraff för Sovjetunionens och/eller dess satellitstaters räkning: Hilding Andersson, Enbomligan med Fritiof Enbom i spetsen, Stig Wennerström, Stig Bergling och Bertil Ströberg.
Fritiof Enbom från Boden dömdes till livstids fängelse för spioneri för Sovjetunionens räkning.
Ännu mer intressanta än de svenska östspioner som överbevisats om sin skuld och dömts är enligt min mening de som inte åkte fast. Den mest spektakulära av dessa var en sovjetagent som gick under kodnamnet ”Getingen”, vilken skall ha haft en hög befattning inom den svenska utrikesförvaltningen.
När Otto Danielsson, kommissarie på SÄPO och chef för den så kallade ryssroteln samt ansvarig för svenskt contraspionage, besökte de avhoppade sovjetspionerna Vladimir och Jevdokia Petrov i Australien – makarna Petrov tjänstgjorde vid Sovjetunionens ambassad i Stockholm på 1940-talet – kunde dessa berätta att ”Getingen” var identisk med en svensk diplomat och utrikestjänsteman som hette Åström i efternamn.
Det kunde följaktligen knappast röra sig om någon annan än den homosexuelle Sverker Åström (1915-2012), som efter en inledande diplomatisk karriär i Stalins Sovjet sedan bland annat blev kabinettssekreterare och FN-ambassadör. Han undgick åtal tack vare att han hölls om ryggen av regering och utrikesförvaltning. https://tommyhansson.wordpress.com/2015/12/08/en-tappad-sko-makarna-petrov-och-svenska-ryssagenter/
En annan högt uppsatt ryssagent som avslöjades av makarna Petrov var agenten ”Senator”. Denne var identisk med den socialdemokratiske riksdagsmannen Georg Branting (1887-1965), son till statsminister Hjalmar Branting och en öppen beundrare av Stalins Sovjetunionen.
Ytterligare en sovjetisk agent som hittills undgått att ställas till svars för sin landsförrädiska verksamhet är Pierre Schori, född 1938. Den avhoppade sovjetiske spionchefen Oleg Gordievskij avslöjade i en intervju med tidskriften Contra #2 1999 att Schori under en följd av år var Sovjetunionens främsta informationskälla i Sverige och som sådan tveklöst viktigare än journalisten och författaren Jan Guillou, som erkänt att han 1967-72 samarbetade med KGB.
Pierre Schori var i likhet med Sverker Åström bland annat kabinettssekreterare vid UD och FN-ambassadör samt under en period även riksdagsledamot. Schori ingick tillsammans med Sten Andersson och Anders Thunborg i den grupp socialdemokrater som under 1960- och 1970-talet enligt Olof Frånstedt i första delen av boken Spionjägaren (2013) hade regelbundna kontakter med KGBs högste befattningshavare på sovjetambassaden i Stockholm.
Det är symptomatiskt för Schoris utrikespolitiska inställning att han vid ett möte med Socialistinternationalen den 13 december 1980 uttalade sitt stöd för de sovjetiske diktatorn Leonid Brezjnevs planer – som aldrig blev av – att, med stöd av Brezjnevdoktrinen, intervenera militärt i Polen för att slå ner fackföreningsrörelsen Solidaritets uppror mot den sovjetiska övermakten. https://tommyhansson.wordpress.com/2018/09/07/sovjetlakejen-schori-stodde-sovjetisk-intervention-i-polen/
Sverker Åström alias ”Getingen”. Han skyddades av regering och utrikesförvaltning och undgick därmed åtal.
Kina, Iran och Ryssland. Den internationella spionageverksamheten förändras fortlöpande i takt med världshändelserna, och i dag är det ställt utom allt tvivel att det är från det kommunistiska Kina, den islamistiska terrorstaten Iran och det putinska Ryssland med dess auktoritära styre som de främsta hoten mot friheten och demokratin i väst kommer. Wilhelm Agrell sammanfattar i sin bok Det dunkla pusslet spioneriets metamorfosering på följande sätt (sidan 369):
Underrättelseverksamhetens utveckling kan liknas vid en person som springer uppför en nedåtgående rulltrappa och springer allt snabbare bara för att märka att också rulltrappan ökar farten. Genom historien har underrättelsetjänster uppfunnit och utnyttjat alla upptänkliga metoder för att komma åt eftertraktad information eller manipulera personer, institutioner och stater. Men varje framgång har visat sig vara av tillfällig art, en begränsad tid och åtkomst, inblick eller kontroll.
Den något undersätsige före detta spionen Jan Guillou har stått på den röda scenen i åtskillig tid nu.
Det väckte visst uppseende när Jan Guillou, född 1944, i sin krönika i Aftonbladet den 13 september om Kristdemokraternas partiledare skrev: ”Ebba Busch framstår i allt tydligare dager som en sällsynt elak liten fan.” Som till på köpet ville ”gosa med extremhögern” (läs: Sverigedemokraterna).
Det förtjänar i sammanhanget påpekas, att den undersätsige Jan Guillou mäter 1,70 meter över havet – att jämföra med Ebba Buschs 1,72…
Frågan är förstås varför någon skulle bry sig om ett dyft vad Jan Oskar Sverre Henri Guillou tycker, tänker och skriver. Han är och förblir en obalanserad vänsterextremist, vilket han också utan försök till omskrivningar tillstår i en intervju med den statligt sponsrade vänsterblaskan ETC. Här passar han även på att, och håll i er nu, varna för ”en rent fascistisk utveckling i Sverige”. https://www.etc.se/kultur-noje/jan-guillou-jag-var-och-ar-vansterextremist
Guillou är inte direkt någon muntergök vad gäller utvecklingen under 1900-talet: ”Allt gick åt helvete. Det vi klarade oss från var det slutgiltiga kärnvapenkriget. Det kan man sätta på plusskontot. Vi förintade inte världen.” Det har Guillou förstås helt rätt i. Däremot förintades en stor del av den kommunistiska delen av världen med den demokratiska västsidans seger i det Kalla kriget, något som i hög grad förklarar Guillous svårmod.
IB-chefen Birger Elmér.
Jan Guillou och denna bloggare har en sak gemensamt: vi föddes båda i Södertälje. Guillou fick en priviligierad uppväxt men har i efterhand påstått att han misshandlades regelbundet av en sadistisk styvfar. Detta har förnekats av Guillous mamma, Marianne Hansén, som avled 91 år gammal 2013. https://www.expressen.se/nyheter/min-son-ljuger-om-ondskan/
Kontroverserna med sonen ledde till att Hansén gjorde den senare arvlös och testamenterade all sin kvarlåtenskap till Jan Guillous halvsyster. Såväl familjen som före detta studiekamrater har dessutom förnekat att Guillou utsattes för svår pennalism på internatskolan Solbacka i Södermanland, något som Guillou i sin filmatiserade bok Ondskan påstår skall ha ägt rum.
Jan Guillou blev megakändis med sina reportage i FiB Kulturfront 1973 om den av Socialdemokraterna i hemlighet ledda underrättelseorganisationen IB (egentligen Försvarsstabens särskilda byrå), styrd av Olof Palmes tennispartner Birger Elmér (IB är en förkortning av ”Inhämtning Birger”). https://sv.wikipedia.org/wiki/Birger_Elm%C3%A9r
Guillou och hans kumpaner Peter Bratt och Håkan Isacson dömdes till fängelse för spioneri, då deras verksamhet ansågs hota rikets säkerhet. https://sv.wikipedia.org/wiki/Jan_Guillou
Den från Jönköping bördige yrkesmilitären Elmér skall enligt uppgift långt efter IB-affären ha stött ihop med Jan Guillou på en bank, varvid de båda tidigare antagonisterna skall ha kommit överens om att samarbeta i samband med att Guillou började producera sina kioskdeckare om den övermänsklige svenske underrättelseagenten Carl Hamilton; Elmérs uppgift var att förse författaren med militärt bakgrundmaterial.
Innan Guillou blev rikskändis var han på 1960-talet reporter på den delvis pornografiska tidningen FiB Aktuellt. Därefter hamnade han på FiB Kulturfront med Greta Hofsten som chefredaktör. Samtidigt var han ansluten till den marxistiska grupperingen Clarté, som sympatiserade med det maoistiska röda Kina.
Jan Guillou och Arne Lemberg på FIB Aktuellts redaktion.
Det var i slutet av 1960-talet som Jan Guillou etablerade kontakt med Jevgenij Gergel, verksam inom spionorganet KGB vid Sovjetunionens ambassad i Stockholm. Guillou träffade Gergel regelbundet under fem års tid och utförde uppdrag mot betalning för den sovjetiska underrättelsetjänsten. Historien uppdagades av Expressen, som tagit del av en SÄPO-akt omfattande 700 sidor om Gergel varav ett 20-tal inbegrep Jan Guillou. 2009. Gergel. https://www.expressen.se/nyheter/expressen-avslojar/jan-guillou-hemlig-agent-at-sovjet/
Jan Guillou vore inte den han är utan att ljuga som en häst travar. Hans föga trovärdiga förklaring till samröret med KGB var att han ville ”avslöja” spionorganisationen genom att skriva om den i FIB Aktuellt. En som inte trodde på detta var Guillous dåvarande chefredaktör Arne Lemberg (1941-79), som tipsade SÄPO om Guillous suspekta kontakter med ryssarna. Lemberg mördades 1979 på reportageresa i Idi Amins Uganda. https://sv.wikipedia.org/wiki/Arne_Lemberg
Jan Guillou hann under 1960- och 1970-talen också med att engagera sig till förmån för palestinaarabernas sak i Mellanöstern. I egenskap av Israel-hatare uti fingerspetsarna var det naturligt för Guillou att engagera sig för de värsta mördarbanden av typ DFLP och det av läkaren George Habash ledda PFLP (Folkfronten för Palestinas befrielse, en del av paraplyorganisationen PLO). https://sv.wikipedia.org/wiki/Folkfronten_f%C3%B6r_Palestinas_befrielse
Han tillbringade bland annat en månad tillsammans med dessa terrorister, beväpnad med en svensk kpist. I släptåg i sin terrorvänliga verksamhet hade Guillou Göran Rosenberg, för övrigt också han född i Södertälje, vilken trots judiskt påbrå av någon för mig okänd anledning alltid hatat Israel. https://tommyhansson.wordpress.com/2013/06/18/forre-forradaren-guillou-kan-inte-halla-sig/
Jag har något som kan kallas ett personligt minne av Jan Guillou. Det härrör från hösten 1978,då jag bevistade en presskonferens som ägde rum i festlokalen överst i Wenner-Gren Center i Stockholm. På presskonferensen presenterades Dragan Jovius då nyutkomna bok Sovjetspionage i Sverige. Plötsligt stod Jan Guillou utanför hissen, iförd sportig klädsel efter att ha cyklat längs Sveavägen, och ville komma in. Han blev dessbättre avvisad av arrangörerna.
En spion som verkligen släpptes in på presskonferensen var för övrigt Stig Bergling (1937-2015). Det var förstås innan Bergling avslöjats som spion för Sovjetunionen, vilket skedde 1979 då Bergling greps av den israeliska underrättelsetjänsten Mossad. https://sv.wikipedia.org/wiki/Stig_Bergling
Två terroranhängare på en bild: Jan Guillou och Göran Rosenberg.
Jan Guillou tillåts alltjämt, trots att han dömts till fängelse för spioneri och bevisats ha varit KGB-agent, breda ut sig i det mediala Sverige. Nyligen visade SVT två hyllningsprogram till hans ära. Om Sverige hade varit ett normalt land hade Guillou och den vämjeliga ideologi han står för sedan länge varit förpassade till historiens bekanta soptipp.
Det senaste offret för nervgiftet novitjok – den ryske oppositionspolitikern Aleksej Navalnyj.
Den ledande ryske oppositionspolitikern Aleksej Navalnyj, född 1976, har av läkare på det tyska Charité-sjukhuset i Berlin väckts ur sin konstgjorda koma. Det var den 20 augusti Navalnyj insjuknade med förgiftningssymptom efter att ha intagit en kopp te på flygplatsen inför en flygning från Tomsk i Sibirien till Moskva. https://www.bbc.com/news/world-europe-54061370
Planet omdirigerades till Omsk, där Navalnyj togs in för behandling på ett ryskt sjukhus. Myndigheter nekade först att låta Navalnyj färdas utomlands för vård, men efter tre dagar tilläts han flyga med ett tyskt ambulansflygplan till Berlin. Då hans tillstånd förbättrats har han nyligen väckts ur sin koma.
”He is responding to verbal stimuli”, har en talesperson för Charité-sjukhuset förklarat. ”It remains too early to gauge the potential long-term effects of his severe poisoning.” Enligt det toxikologitest som utfördes vid det tyska sjukhuset föreligger ”ovedersägliga bevis” för att den ryske oppositionspolitikern förgiftats med nervgiftet novitjk, som framställdes och utvecklades vid laboratorier i Sovjetunionen under 1970- och 1980-talen.
Fördömanden av mordförsöket på Navalnyj har kommit från ett flertal håll, däribland Tysklands förbundskansler Angela Merkel och Sveriges statsminister Stefan Löfven. Ryssland har ombetts ge en förklaring till det inträffade. Också den västliga försvarsalliansen NATO har skarpt fördömt ”det fruktansvärda likvidationsförsöket mot Aleksej Navalnyj”.
Polisen söker spår av gift i den park i Salisbury där Sergej och Julia Skripal uppehöll sig innan de insjuknade.
Det kommer inte som någon sensation att officiella ryska företrädare har tillbakavisat anklagelserna om att den ryska Putin-administrationen ligger bakom det aktuella mordförsöket. Kremls talesman Dmitrij Peskov har bland annat citerats: ”All attempts to somehow implicate Russia with what happened are unacceptable to us, they are absurd.”
Varför sådana försök skulle vara ”absurda” bryr sig Peskov inte om att förklara. Ryssarna har även sökt göra gällande att Navalnyj skulle lida av någon sorts sjukdom relaterad till ämnesomsättningen. Det är ur ryskt perspektiv förståeligt att man inte vill kännas vid att Navalnyj har förgiftats med ett toxiskt ämne ur den sovjetiskt framställda novitjok-gruppen.
Förnekandet av rysk inblandning i fallet Navalnyj faller väl inom ramen för vad som har kallats plausible deniability och som har präglat Rysslands internationella agerande när det gäller exempelvis inblandningen i proryska grupperingars krigföring i östra Ukraina och inbördeskrigen i Libyen och Syrien.
Novitjok användes som bekant även vid förgiftandet av den tidigare ryske dubbelspionen Sergej Skripal och dennes dotter Julia Skripal i engelska Salisbury 2018. Paret Skripal svävade länge mellan liv och död men överlevde till slut. En brittisk undersökning pekade ut aktörer vid den militära ryska underrättelsetjänsten GRU som skyldiga. https://en.wikipedia.org/wiki/Poisoning_of_Sergei_and_Yulia_Skripal
Det ser i nuläget ut som om även Aleksej Navalnyj skulle överleva, men vilka framtida men han eventuellt kan komma att drabbas av är oklart.
Aleksandr Litvinenko före och efter förgiftningen.
Det mest kända fallet avseende förgiftning av ryska oppositionella är eljest den landsflyktige Aleksandr Litvinenko, som i november 2006 avled på ett sjukhus i London sedan det konstaterats att han bibringats polonium-210, en isotop av det sällsynta radioaktiva grundämnet polonium, vilket upptäcktes av den polska forskaren Marie Curie 1898. https://sv.wikipedia.org/wiki/Aleksandr_Litvinenko
Litvinenko var en tidigare öppet Putin-kritisk KGB- och FSB-officer som bland annat ägnade stor energi åt att undersöka mordet på journalisten Anna Politkovskaja. En brittisk undersökning kom fram till slutsatsen att mordet utförts av de båda ryska agenterna Dmitrij Kovtun och Andrej Lugovoj. https://tommyhansson.wordpress.com/2018/03/13/fallet-skripal-ryska-mord-och-mordforsok/
Genom mordförsöket på Aleksej Navalnyj, som är Rysslands internationellt mest kände oppositionsledare, signalerar Kreml att regimkritik medför allvarliga hälsorisker. Man signalerar också att man ger fullkomligt tusan i vad det internationella samfundet anser om det. De enda ”oliktänkande” Putin tolererar är de mycket Putin-lojala oppositionspartier som finns i den ryska statsduman, där Rysslands federala kommunistiska parti under ledning av Gennadij Ziuganov och Liberaldemokraterna med Vladimir Zjirinovskij som anförare är de största.
Skepsis råder om de ryska planerna på att snart ha ett covid-19-vaccin klart att användas.
Rysslands hälsominister Michail Murasjko har tillkännagivit, att ett ryskt vaccin mot covid-19 kan vara godkänt och redo för användning redan i augusti månad. Planerna är att vårdpersonal och lärare skall vaccineras först – därefter vankas massvaccinering. https://www.svt.se/nyheter/utrikes/ryssland-planerar-massvaccinering-i-host
För bra för att vara sant? Troligen. Utspelet är sannolikt mest av allt att se som ett stycke propaganda syftande till att framställa Ryssland – där pandemin haft en skenande utveckling trots obligatoriska ansiktsskydd och hårda restriktioner – som världsledande på området. De siffror över döda och smittade som ryssarna presenterat är därtill med största säkerhet ordentligt friserade.
Internationellt råder stor skepsis visavi de ryska planerna. Matti Sällberg, professor i biomedicinsk analys vid Karolinska institutet, sällar sig till skeptikerna och citeras av SVT Nyheter: ”De /det ryska laboratoriet/ är inte i fas 3 så de har ingen aning om det här vaccinet funkat.” Enligt Sällberg måste ett vaccin inte bara fungera som det skall utan därtill bevisas vara icke skadligt.
Sällberg hyser dock gott hopp om att det i världen skall finnas ett användbart vaccin till årsskiftet, vilket i så fall vore extremt snabbt.
I
Hackergruppen APT29 (Cozy Bear) uppges ligga bakom det ryska covid-19-spionaget.
Intressant i sammanhanget är att regeringsadministrationerna i USA, Storbritannien och Kanada hävdar att ryska hackare öppnat en ny spionfront genom att försöka stjäla information om covid-19-vaccin från västerländska universitet, företag och andra hälsorelaterade organisationer. Är det möjligen spionage av detta slag som ligger bakom uppgifterna om det ryska vaccinet?
Det är den ryska hackergruppen APT29, även kallad Cozy Bear, och som har nära samröre med det ryska underrättelseväsendet som enligt The New York Times den 16 juli 2010 pekas ut som skyldig. Syftet uppges vara att stjäla underrättelser från väst så att Ryssland skall kunna få fram ett vaccin på snabbast möjliga sätt. Däremot skall syftet i det här fallet inte vara att sabotera för andra länder. https://www.rferl.org/a/russia-cozy-bear-hackers-return-western-intelligence/30734514.html
”The Russian espionage nevertheless signals”, skriver New York Times Julian E. Barnes, ”a new kind of competition between Moscow and Washington akin to Cold War spies stealing technological secrets during the space race generations ago.”
Cyberkrigföring uppar eljest en betydande plats inom den ryska underrättelsetjänsten och har koordinerats av rysk signalspaning, som är en del av den verksamhet som bedrivs av KGBs efterträdare FSB där Vladimir Putin var chef innan han efterträdde Boris Jeltsin som Rysslands president. https://en.wikipedia.org/wiki/Cyberwarfare_by_Russia
Statyn av Lenin avtäcks av kommunister i Gelsenkirchen.
Medan statyer rivs ned på olika håll i världen sker också det motsatta: statyer reses. Detta har nyligen skett i den nordtyska staden Gelsenkirchen, där medlemmar i det lilla kommunistiska partiet MLPD – som skall utläsas Marxistisches-Leninistisches Partei Deutschlands – avtäckte en staty av Sovjetunionens grundare Vladimir Lenin utanför det egna partihögkvarteret. https://www.bbc.com/news/world-europe-53123947
Statyn, som skall ha tillverkats i dåvarande Tjeckoslovakien 1957, står på bilden ovan intill en affisch med texten Gib Antikommunismus keine Chance!” (Ge inte antikommunismen någon chans!).
Det aktuella statyresandet var inte populärt bland övriga lokala partier, men rättväsendet i området gav ändå klartecken. Borgmästaren i Gelsenkirchen, socialdemokraten Frank Baranowski, uttryckte sig på följande sätt på YouTube: ”Det är svårt att förlika sig med det faktum att en diktator från det 21a /sic!/ århundradet placeras på en piedestal och att ett minnesmärke görs av det. Olyckligtvis har domstolarna beslutat på annat sätt, vi måste acceptera det men inte utan kommentarer.”
Gelsenkirchen är en gammal gruvstad i delstaten Nordrhein-Westfalen i norra Ruhr-området i Tyskland som 2011 hade 257 994 invånare. Staden är kanske mest känd för fotbollslaget FC Schalke 04 som spelar i den högsta tyska ligan. https://sv.wikipedia.org/wiki/Gelsenkirchen
Vladimir Iljitj Lenin (1870-1924) hette ursprungligen Uljanov i efternamn. Han föddes i staden Simbirsk i Ryssland, vilken 1924 döptes om till Uljanovsk efter Lenins ursprungliga efternamn. Lenin tog sig det revolutionära namnet Lenin efter floden Lena. Han växte liksom de flesta revolutionärer upp i högreståndsmiljö – fadern var en folkhögskoleinspektör med adlig rang. På mödernet hade Lenin såväl judiskt som svenskt påbrå. https://sv.wikipedia.org/wiki/Vladimir_Lenin
Stalin och Lenin – två av historiens värsta massmördare.
Vladimir Iljitj radikaliserades då hans äldre broder Alexander Uljanov (1866-87), en nihilistisk samhällsomstörtare, avrättades genom hängning efter ett misslyckat attentatsförsök riktat mot den hårdföre tsaren Alexander III (1845-94) som också titulerades konung av Polen och storfurste av Finland. Han blev dock inte nihilist som brodern utan studerade Marx och Engels och utformade en egen ideologi utgående från dessas skrifter.
V. I. Lenin var jämte den judiske revolutionären Lev (Leo) Davidovitj Trotskij, ursprungligen Leiba Davidovitj Bronstein, ledande bland de kommunister som 1917 genomförde den bolsjevikiska statskupp som kastade tsarväldet över ända. Lenin blev efter bolsjevikernas seger i det ryska inbördeskriget 1922 ledare för den nya staten Sovjetunionen. Efter sin död i hjärnsyfilis vid 53 års ålder 1924 efterträddes han av den avhoppade prästseminaristen och bankrånaren Josef Vissarionovitj Stalin (1878-1953) med det ursprungliga (georgiska) efternamnet Dzjugasjvili.
Det var dock inte Stalin, under vars välde ”den stora terrorn” skördade uppskattningsvis 60 miljoner människoliv, som initierade terrorn som politiskt vapen i Sovjetryssland. Det var Lenin, som den 20 december 1917 bildade den hemliga underrättelsetjänsten Tjeckan vilken genom årens lopp gått under namn såsom OGPU, NKVD och KGB. Dess förste chef var den polske adelsmannen och fanatiske kommunisten Felix Dzerzjinskij.
Politiskt motiverade mord, tortyr och spioneri har städse ingått i dessa organisationers arbetsbeskrivningar. Den aktuella akronymen under Vladimir Putins styre är FSB. Tjekans dag firas fortfarande en 20 december med tillbörlig pompa och ståt. https://sv.wikipedia.org/wiki/Tjeka
Det troligen bästa och mest rättvisande som skrivits om Lenin på svenska är Kjell Albin Abrahamsons (1945-2016) bok Stor var Lenin…en massmördare och hans statskupp (Hjalmarson & Högberg 2017, 326 sidor). Abrahamson avslöjar obarmhärtigt alla förskönande amsagor om Lenin och porträtterar honom som den han var – en massmördande galning och despot. Som dessutom åke runt i Sovjetrysslands enda Rolls Royce. https://www.bokus.com/bok/9789198313437/stor-var-lenin-en-massmordare-och-hans-statskupp/
MLPDs partifana.
MLPD är ett obotfärdigt kommunistiskt parti som grundades 1982 av bland andra Willi Dickhut (1904-92), vilken 1966 blev utesluten ur det västtyska kommunistpartiet på grund av kritik mot de reformer som genomfördes i Sovjetunionen under Nikita Chrusjtjovs ledning. Att partiet nu reser en staty av den sovjetiska terrorns grundare är förvisso anmärkningsvärt men knappast någon jättesensation. https://en.wikipedia.org/wiki/Willi_Dickhut
Författaren Per Olov (P. O.) Enquist har som bekant avlidit 85 år gammal. Han drabbades av en stroke för fyra år sedan vilket satte stopp för hans författarskap. Vid sitt frånfälle fick han översvallande omdömen av honoratiores som kungen och statsministern ner till de värsta pretentiösa dyngspridarna på systemmedias kultursidor.
Jag ifrågasätter inte att P. O. Enquist var en framstående författare, regissör och dramatiker. Därom vittnar en lång rad priser och utmärkelser såväl inhemskt som internationellt. Vad jag ifrågasätter är den ensidiga skönmålning som Enquist vederfarits i anledning av sin bortgång. Nog borde åtminstone en liten del av det han gjort sig skyldig till ha nämnts i sammanhanget?
Per Olov Enquist föddes i västerbottniska Sjön i byn Hjoggböle i Bureå församling 1934. Han sällar sig därmed till andra bemärkta författare i Västerbotten såsom akademiledamoten Torgny Lindgren, Sara Lidman, Stieg Larsson och Stig Larsson. Enquist var enda barnet och växte upp tillsammans med sin mamma Maja, som var aktiv i Evangeliska fosterlandsstiftelsen (EFS); fadern dog tidigt. https://sv.wikipedia.org/wiki/P.O._Enquist
Per Olov var i sin ungdom medlem i nykterhetsrörelsen och även en lovande höjdhoppare med 1,97 som bästa resultat (han var själv lika lång). 1961 publicerades hans debutroman Kristallögat och 1964 Magnetisörens femte vinter, som blev något av ett genombrott. Riktigt känd blev han dock först med Legionärerna 1968, som handlar om en av de största svenska regeringsskandalerna i modern tid, den så kallade baltulämningen. Boken blev 1970 film med titeln Baltutlämningen med Enquist själv som manusförfattare och Johan Bergenstråhle som regissör. https://sv.wikipedia.org/wiki/Legion%C3%A4rerna
Det kommuniststyrda Sovjetunionen hade den 2 juni 1945 av den svenska samlingsregeringen ledd av Per Albin Hansson begärt, att Sverige skulle utlämna krigsflyktingar som stridit i tysk uniform mot de sovjetiska styrkorna. Den efterföljande socialdemokratiska regeringen, nu ledd av Tage Erlander och med Östen Undén som en mycket prosovjetisk utrikesminister, beslutade sig för att efterkomma denna begäran trots att Sverige officiellt förde en neutralitetspolitik. https://sv.wikipedia.org/wiki/Baltutl%C3%A4mningen
Trots att händelsen mestadels rubriceras som baltutlämningen var endast 147 av de i läger placerade flyktingarna av baltisk börd, varav merparten letter – det överväldigande flertalet var tyskar. Den sista överskeppningen av baltiska och tyska krigsflyktingar skedde från Trelleborgs hamn den 25 januari 1946. Sammanlagt överlämnade Sverige till Stalins Sovjet 2518 personer. Minst sju av de internerade begick självmord efter beskedet om överlämnande. Under den riksdagsdebatt som föregick utlämnandet krävde det Stalin-trogna förrädarpartiet Sveriges kommunistiska parti (SKP), att även de 30 000 civila baltiska flyktingar som fanns i Sverige skulle utvisas.
Letten Valentins Silamikelis släpas av utkommenderad polis ombord på det fartyg som skulle ta honom till Sovjetunionen. Ett halvt sekel senare skrev han en självbiografisk bok om de tragiska händelserna.
Per Olov Enquists bok blev mycket uppmärksammad och belönades 1969 med Nordiska rådets litteraturpris. Samtidigt väcktes kritik som gick ut på att författaren sprungit den sovjetiska spionorganisationen KGBs ärenden. Författaren Bertil Häggman sammanfattade 1991 kritiken i sin bok Medlöparna (1991):
Författaren P O Enquist, som nu lever i Köpenhamn, uppträdde 1968 medvetet eller omedvetet som ombud för KGB. Han gav då ut en bok, Legionärerna, om baltutlämningen…Syftet med den var inte att ge någon historiebeskrivning av vad som hände utan rättfärdiga utlämningen med hjälp av sovjetiskt källmaterial och intervjuer i Sovjetlettland…Författaren har stora svårigheter då det gäller att förstå människor som lämnat en kommunistisk regim. Det är naturligt för honom att misstänka att de gjorde sig skyldiga till något brott för att undkomma den socialistiska rättvisan.(Sidan 92) https://www.contra.nu/produkter/bertil-haggman-medloparna/
Anders Jallai lyfter å sin sida på sin blogg den 15 september 2012 fram Enquists nära kontakter med KGB-agenten Nikolaj Nejland, vilken hade goda relationer till den socialdemokratiska partitoppen. Bland annat var han tennispartner till Olof Palme. Enligt Jallai blev Enquist redan i början av 1960-talet en måltavla för KGB. Han citerar härvidlag den förre lettiske KGB-medarbetaren Imants Lesinskis, som 1978 hoppade av till USA: ”Tyvärr är mottagaren av Nordiska rådets litteraturpris Per-Olof /sic!/ Enquist en beklagansvärd desinformatör.”
Enligt Lesinskis var Nikolaj Nejland en av de KGB-agenter som tilldelats uppdraget att hjärntvätta Enquist och säkerställa, att denne spred en version av baltutlämningen som nära överensstämde med den sovjetiska versionen.
De som vill ha en rättvisande bild av vad som egentligen tilldrog sig i samband med balt- och tyskutlämningen har tyvärr inte mycket att hämta hos P. O. Enquist. De bör istället läsa Curt Ekholm: Balt- och tyskutlämningen 1945-46 (doktorsavhandling, 1995) eller Valentins Silamikelis: Baltutlämningen (Contra förlag, 1997).
Jallai påtalar ävenledes att P. O. Enquist emfatiskt försvarar regeringen Erlanders mörkande av turerna kring den svenske diplomaten Sverker Åström, vilken av spionmakarna Jevdokia Kartseva-Petrova och Vladimir Petrov – som på 1940-talet var stationerade vid Sovjetunionens Stockholms-ambassad men senare hoppade av till väst i Australien – i samtal med SÄPO-kommissarien Otto Danielsson avslöjas vara identisk med KGB-medarbetaren ”Getingen”. https://tommyhansson.wordpress.com/2015/12/08/en-tappad-sko-makarna-petrov-och-svenska-ryssagenter/
Anders Jaillai framhåller: ”Han /Enquist/ inte bara mörkar och tonar ned anklagelserna – nej, han förvanskar dem helt enkelt.”
P. O. Enquists version av Pol Pots massmord på den egna befolkningen 1975-79: ”Horhuset utrymt, städning pågår.”
Det finns ett citat som förföljt P. O. Enquist under alla år sedan han satte det på pränt i en kulturartikel i Expressen den 15 maj 1975. Han valde då att kommentera de Röda Khmerernas brutala utrymning av Kambodjas huvudstad Phnom Penh med följande ord:
I åratal våldtog västerländsk imperialism ett asiatiskt land, dödade nästan en miljon människor, förvandlade en vacker kambodjansk stad till ett ghetto, till ett horhus. Men folket reste sig, gjorde sig fritt, kastade ut inkräktarna, fann att denna fina stad måste återställas. Då utrymde man huset och började städa upp. Man började skura golv och väggar, eftersom inte människor skulle leva i förnedring här, utan i fred och med värdighet. I väst flödar då krokodiltårar. Horhuset utrymt, städning pågår. Över detta kan bara hallickar känna sorg. Dock lär oss detta att kampen inte är ett historiskt monument, ett livlöst minnesmärke, den pågår. https://sv.wikiquote.org/wiki/P.O._Enquist
I sin memoarbok Ett annat liv (2008) många år senare uttrycker P. O. Enquist någon form av ånger över sina ord den gången men vidhåller, att han hade ”fullständigt rätt” i det han skrev när han skrev det. Och i en intervju med David Suhonen i Aftonbladet den 23 september 2014 i anledning av sin 80-årsdag citeras författaren så: ”Jag hade rätt om Phnom Penh utifrån vad jag visste.” Så uttrycker sig väl endast den borne rättshaveristen. Att avstå från uppseendeväckande kommentarer i ett läge då han inte hade säker information om händelserna – vilket borde ha varit den normala reaktionen – tycks inte ha föresvävat Enquist. http://blog.svd.se/ledarbloggen/2009/02/19/kambodja-po-enquists-bittra-tarar/
Det beräknas att Pol Pots regim i det så kallade Kampuchea mördade omkring en femtedel av sitt eget lands befolkning mellan 1975 och 1979, då Vietnam invaderade landet och tog över regeringsmakten. Det räckte med att en person bar glasögon för att han skulle stämplas som västerländsk agent och mördas – ofta genom att hackas ihjäl eller kvävas med en plastpåse. Men då hade P. O. Enquist tappat intresset för vad som hände i det avlägsna landet.
Slutligen kan nämnas att Enquist då och då utgjöt sig om Palme-mordet, bland annat i sin essäsamling Kartritarna (1992). Det enquistska huvudbudskapet synes vara att det förelåg något slags konspiration som gick ut på att till varje pris skylla mordet på det stackars utslagna socialfallet Christer Pettersson. Kort sagt: P. O. Enquist har absolut ingenting att tillföra diskussionen om vem som mördade Palme, vilket med önskvärd tydlighet torde framgå av denna video där Enquist svamlar på av hjärtans lust.
Med Per Olov Enquist har Sverige förlorat en av sina mest framstående författare under efterkrigstiden. Politiskt stod han, liksom så många andra kulturpersonligheter, till vänster och bekände sig enligt egen utsago till socialdemokratin. Som så många andra naiva sossar lät sig Enquist, som framgått här ovan, i skilda frågor påverkas av den kommunistiska propagandan. Till skillnad från den obotfärdige Pol Pot-anhängaren Jan Myrdal kan han alltså inte urskulda sig med att han var kommunist.
Det gamla Stasi-högkvarteret i Lichtenberg i östra Berlin är numera omvandlat till museum.
Den östtyska säkerhets- och spionorganisationen Stasi (Ministerium für Staatssicherheit,
förkortat MfS) är beryktad för sin minutiösa övervakning av Östtysklands medborgare.
1988 hade organisationen 91 000 anställda och över 600 000 informella medarbetare (IM).
En särskild avdelning inom Stasi, kallad XX/4, var specialiserad på övervakning av och
infiltration i kyrkliga kretsar.
Om denna verksamhet har den svenska säkerhetsexperten och skribenten Elisabeth Braw,
född 1973, skrivit en bok med titeln God´s Spies. The Stasi´s Cold War Espionage Campaign inside the Church, Michigan 2019).
Elisabeth Braw är eller har varit medarbetare i en lång rad internationella publikationer och
leder för närvarande projektet Modern Deterrent vid RUSI, en försvars- och säkerhetsinriktad
tankesmedja baserad i London.
Den östtyska Kyrkobyrån. Braw fastslår i bokens inledning att det kommunistiska Östtyskland – officiellt Deutsche
Demokratische Republik, DDR – ännu drygt 30 år efter Berlinmurens fall fortsätter att
fascinera och intressera vilket har lett till en lång rad böcker av olika slag, akademiska avhandlingar och
såväl dokumentär- som spelfilmer.
Säkerhetstjänsten Stasi, som ägde bestånd under åren 1950-90, har tilldragit sig en mängd uppmärksamhet genom sitt minst sagt ambitiösa övervakningssystem vilket omfattade i princip alla östtyska medborgare. En del av Stasi, som hade beteckningen XX/4 – i dagligt tal benämnd Kyrkobyrån – och hade sitt säte i Frankfurt an der Oder, ägnade sig på heltid åt att övervaka och infiltrera kristna inrättningar inklusive kyrkor, församlingar, seminarier och bibelsmugglingsoperationer.
Det är den delen Elisabeth Braw ägnat sig åt att kartlägga genom en rad intervjuer med
såväl Stasi-operatörer som deras offer samt omfattande arkivstudier. Resultatet är tämligen
imponerande och samtidigt lättillgängligt genom författarinnans lediga stil.
God´s Spies blottlägger det östtyska kyrkospioneriet.
Det som gjorde att Stasi lade ner så mycket energi på de nästan uteslutande protestantiska
kyrkorna var, att kristendomen uppfattades som en heltäckande ideologi som konkurrerade
med den statsbärande kommunismens hegemonistiska anspråk på själarna.
”Allt var förgäves”. Braw beskriver kyrkospioneriet som en av Stasis mer framgångsrika verksamheter. Detta så
när som på en liten detalj: avdelning XX/4 misslyckades i slutändan med sitt syfte. Författarinnan framhåller (min översättning från engelskan):
Oavsett hur framgångsrik den än var, misslyckades Avdelning XX/4 med sin slutgiltiga uppgift – att hjälpa till att säkra den Tyska demokratiska republikens överlevnad. Trots sina massiva snokande ansträngningar, misslyckades både spionerna och deras hanterare att blottlägga några större mönster i de händelser de så mödosamt rapporterade och analyserade.
Det var till betydande del just de protestantiska kyrkorna som genom sin oppositionella
verksamhet förorsakade murens fall den 9 november 1989 och Östtysklands upplösning den 3 oktober 1990: efter 40 års existens uppgick ”DDR” i Förbundsrepubliken Tyskland. Den siste chefen för XX/4, överste Joachim Wiegand, suckade i ett samtal med Braw: ”Allt var förgäves.”
Den morddömde Stasi-chefen Mielke. Stasi (MfS) grundades den 8 februari 1950 som efterträdare till Hauptverwaltung zum Schutz
der Volkwirtschaft, som hade existerat 1946-50. Dess syfte skulle vara att, efter modell av
den sovjetiska motsvarigheten KGB, utgöra det statsbärande partiet SEDs (Sozialistische
Einheitspartei Deutschlands) Schild und Schwert (sköld och svärd). Högkvarteret etablerades
i stadsdelen Lichtenberg i Östberlin. https://sv.wikipedia.org/wiki/Ministeriet_f%C3%B6r_statss%C3%A4kerhet
Stasis förste chef hette Wilhelm Zaisser, vilken tvingades avgå i samband med den östtyska
folkresningen den 17 juni 1953, då över en miljon människor från 700 städer och byar i den
sovjetstyrda republiken genomförde våldsamma protester mot den östtyska
arbetsmarknadspolitiken.
Mångårige Stasi-chefen Erich Mielke dömdes till sex års fängelse för ett mord han begick 1931.
Ny spionchef blev den gamle sabotören Ernst Wollweber, som dock kom ihop sig med SED-
ledarna Walter Ulbricht och Erich Honecker och tvingades bort 1957. Stasi-ledningen togs
därefter över av Erich Mielke, som förblev spionchef ända fram till murens fall 1989. Den
tvivelaktiga äran att kunna titulera sig Östtysklands siste spionchef tillfaller Wolfgang
Schwarz, som innehade titeln då Öst- och Västtyskland slogs ihop till Förbundsrepubliken
Tyskland 1990 med Helmut Kohl som förbundskansler.
Erich Mielke dömdes 1993 till sex års fängelse för att ha mördat två tyska poliser på
Bülowplatz i Berlin 1931 genom att skjuta dem i ryggen. Mordattentatet hade planerats av
tre kommunistiska riksdagsmän varav en var den senare östtyske diktatorn Erich Honecker. Det bör observeras att dubbelmordet begicks under den demokratiska Weimarrepublikens tid. På grund av sjukdom och allmän skröplighet slapp Mielke att frihetsberövas och avled på ett
ålderdomshem i Berlin 2000. Han hävdade ända fram till sitt frånfälle att Berlinmurens fall
och sovjetblockets upplösning endast var ett tillfälligt bakslag för kommunismen. https://sv.wikipedia.org/wiki/Erich_Mielke
Stasi ägnade sig även åt utlandsspioneri. Detta riktades i första hand mot grannländerna Västtyskland och Danmark men även mot den övriga västvärlden inklusive Sverige. Den mest kände utlandsspionen torde ha varit Günter Guillaume (1927-95), som var en nära medarbetare till Willy Brandt, västtysk utrikesminister 1966-69 och förbundskansler 1969-74; dessförinnan hade Brandt varit borgmästare i Västberlin.
Guillaume greps i Köln den 24 april 1974 och dömdes till 13 års fängelse för landsförräderi. Brandt tvingades avgå efter skandalen. Hustrun Christel dömdes till åtta år. I samband med en fångutväxling 1981 kunde Günter och Christel Guillaume återvända till Östtyskland, där de blev befordrade och rikligt belönade med fina titlar. Efter att mannen varit otrogen skildes paret. https://sv.wikipedia.org/wiki/G%C3%BCnter_Guillaume
Alexander Radler/IM Thomas. Elisabeth Braw återkommer då och då i God´s Spies till IM-agenten Alexander Radler von Weil, vilken är extra intressant för oss genom sin svenska anknytning. Radler, med Stasi-
beteckningen IM Thomas, föddes i antingen Posen (i dag Poznan i Polen) alternativt Wien
1944. Eftersom han var österrikisk medborgare kunde han röra sig fritt över gränserna,
något som var till oskattbar nytta för östtyskarna. https://sv.wikipedia.org/wiki/Aleksander_Radler
Radler kontaktades av Stasis avdelning XX/4 i september 1965 och gick med på att ställa sig
i dess sold med motiveringen, att han som kristen var förpliktigad att arbeta ”för freden”.
Braw beskriver den unge Radlers inställning på följande sätt:
Ingenting var för obetydligt för IM Thomas, som i snabb takt blev en hårt arbetande snokare. Han ritade diagram av restauranger där han träffat bekantskaper och beskrev misstänkta människosmugglares hem. Han rapporterade att grannen till en vän i Västberlin sades arbeta för amerikansk underrättelsetjänst och att amerikanska militärfordon ofta parkerades i närheten. Medan det Kalla kriget härjade i båda delar av Berlin var detta användbar information.
Stasi-agenten Günter Guillaume (till höger) spionerade under många år på Västtysklands förbundskansler Willy Brandt.
Radlers specialitet var att, genom sin vinnande personlighet, knyta kontakter med
människor i omgivningen vilka kunde misstänkas smuggla människor från öst till väst och i
den verksamheten använda förfalskade pass. Hur många människoliv Radler därmed
ödelade är okänt, men det bör röra sig om åtskilliga.
Demaskerades som Stasi-agent. Det var 1968 som Alexander Radler av sin hanterare vid Stasi fick uppdraget att resa till och
etablera sig i Sverige vilket han inte var helt nöjd med – han hade helst velat göra karriär i
hemlandet. Som den plikttrogne Stasi-medarbetare han var rättade han sig emellertid
efter direktiven och hamnade i lärdomsstaden Lund.
Han lärde sig snabbt behärska det svenska språket och hade snart etablerat sig i den
akademiska världen. 1977 disputerade han på en avhandling med anknytning till den tyske
protestantiske filosofen och teologen Friedrich Schleiermacher (1768-1834) och utnämndes
till teologie doktor. Han fortfor att vara verksam vid Lunds universitet innan han 1982-83 fick
uppdraget att sköta professuren i systematisk teologi vid Åbo akademi i Finland.
1995 erhöll Radler tjänsten som kyrkoherde i Burträsks församling i Västerbotten och var
2009-11 gästprofessor vid Umeå universitet. Han hade redan 1994 demaskerats som Stasi-
agent av den tyske teologen Dietmar Linke men nekade in i det längsta. 2011 tog emellertid
professor Birgitta Almgren upp fallet Radler i sin bok Inte bara spioner med bidrag av den
meriterade tyske Stasi-forskaren Helmut Müller-Engbergs. https://www.expressen.se/kultur/birgitta-almgren-inte-bara-spioner/
Stasi-agenten Alexander Radler/IM Thomas blev kyrkoherde i Burträsk innan han utestängdes från prästämbetet.
När sedan den sistnämnde i ett expertutlåtande beställt av Luleå stift 2012 bekräftat, att Alexander Radler/IM Thomas sedan många år varit enrollerad som agent hos Stasi var loppet kört. Han avsade sig prästämbetet och förklarades av domkapitlet i Piteå vara obehörig att utöva prästyrket.
Kyrkodagen i Leipzig – början till slutet. Elisabeth Braw beskriver i sin bok de händelser som ledde fram till Berlinmurens fall den 9
november 1989. Några månader tidigare var de östtyska lutheranerna aktiva med att
förbereda sin årligen återkommande Kirchentag (Kyrkodagen), vilken var planerad att
hållas i Leipzig den 6 juli. Staden var känd som den mest upproriska i Östtyskland, varför
såväl Kyrkobyrån som andra avdelningar inom Stasi förberedde sig noggrant inför eventet.
Byråchefen Joachim Wiegand var själv aktiv på plats då det kommit in information om att
200 kyrkoanknutna aktivister planerade en regimfientlig protestmarsch i anledning av att
politbyråmedlemmen Egon Krenz stött den kommunistkinesiska massakern på
demonstranter i Peking samma sommar: ”De agerade för att återställa ordning”, hade politruken Krenz
citerats.
Pastorer i Stasis tjänst lyckades visserligen avvärja en planerad protestmarsch men kunde
inte hålla stånd i längden. Efter fredsböner i Sankt Nikolai-kyrkan började gatorna
översvämmas av fler än 70 000 Leipzig-bor under den samlande parollen ”Wir sind das Volk!” (Vi är folket!), en situation som Stasi inte hade några möjligheter att kontrollera. Efter
vädjanden från såväl SED-ledning som ledande dissidenter och kulturpersonligheter kunde
det hotfulla läget slutligen neutraliseras utan att en enda kula avlossats.
Det stod nu klart för XX/4-chefen, Joachim Wiegand, att vidare spioneri riktat mot
Östtysklands kristna var meningslöst. Det enda han kunde göra var att förstöra så många
komprometterande Stasi-dokument han lyckades hinna med.
”Men i oktober 1989, trots demonstranternas seger i Leipzig”, skriver Elisabeth Braw, ”vägrade det östtyska ledarskapet att inse situationens allvar. Huvudnyheten i (partitidningen) Neues Deutschland den 10 oktober var att Erich Honecker hade tagit emot en kinesisk delegation. Inte heller nästa dag hade tidningen något om massdemonstrationen i Leipzig.”
Egon Krenz blev ”DDRs” siste partichef.
Honeckers dagar var dock räknade, och sedan demonstrationerna fortsatt med 100 000-
tals deltagare över hela landet fann han för gott att avgå som Östtysklands högste ledare.
Han ersattes den 18 oktober 1989 av Egon Krenz, som var landets statschef endast till den 3
december samma år. https://sv.wikipedia.org/wiki/M%C3%A5ndagsdemonstrationerna_i_%C3%96sttyskland
Krenz ställdes 1997 inför rätta som en av de ansvariga för dödsskjutningarna vid Berlinmuren
och dömdes till 6,5 års fängelse. Av dessa behövde han endast avtjäna ett par år i början av
2000-talet. Också Erich Honecker ställdes inför rätta, men förhandlingarna avbröts 1993 då
det bedömdes att den åtalade hade för dålig hälsa för att kunna fortsätta. Han fick därpå
tillsammans med sin hustru en fristad i Chile där han avled i cancer 1994.
”DDR”-bygget kollapsade. Vi vet hur det gick sedan. Berlinmuren – även kallad Skammens mur – föll på kvällen den 9
november 1989 sedan den stormats av tusentals Östberlin-bor ivriga att ta sig över till den
fria västsidan. Den utlösande gnistan var att en stressad partifunktionären vid namn Günter
Schabowski på en TV-sänd presskonferens felaktigt råkat säga att det var fritt fram för alla
att bege sig till väst med omedelbar verkan.
Därefter var det mest en tidsfråga hur lång tid det skulle ta innan hela ”DDR”-bygget skulle kollapsa. Slutet kom mindre än ett år efter murens fall och det kunde alltså ske efter en avgörande insats av Östtysklands protestantiska kristna.
Man kan möjligen säga att Stasi misslyckats i sin uppgift att neutralisera de kristna som en
verksam kraft, men det är likafullt troligt att spionorganisations Kyrkobyrå genom sin
verksamhet faktiskt lyckades fördröja Östtysklands sammanbrott. Slutet blev ändå
detsamma: Jesus Kristus hade segrat över Karl Marx!
Elisabeth Braw har skrivit en förstklassig och fascinerande bok om Stasis Kyrkobyrå som förtjänar en stor
läsekrets. Det enda jag inte är nöjd med är titeln: Stasi-spionerna var nämligen inte på något
sätt ”Guds spioner” utan arbetade snarare åt Guds fiende, Satan!
Tommy Hansson
Tommy Hanssons Blogg 