Posted tagged ‘Kreml’

Sverige satsar på försvaret – men långt kvar till 1940- och 1950-talens nivåer

6 oktober, 2021
SC240446.jpg | Svensk militär 1940-tal | Sjöberg Bildbyrå - Ett av Sveriges  största bildarkiv

1943 hade Sverige 300 000 man under vapen samtidigt.

Säkerhetsläget i norra Europa har försämrats och den tydligaste orsaken till detta är Ryssland. Det konstaterar överbefälhavaren (ÖB) Micael Bydén i en lördagsintervju i Ekot i juni 2021. En satsning på Sveriges försvar är därför både välkommen och nödvändig, menar Bydén. https://www.aftonbladet.se/nyheter/a/BlorOl/ob-i-ekots-lordagsintervju-om-ryssland-gar-inte-utesluta-vapnat-angr?fbclid=IwAR1VB23RRuieNsLVoH8988CBFb-W7_yQkEu-4s0_zFt20jXfzr3Ok4UIeUw
  
”Vi kan inte säga att ett väpnat angrepp går att utesluta”, citerades general Bydén vidare. Uttalandet är förhållandevis anmärkningsvärt då det länge inom försvarsmakten hetat att ett ryskt anfall mot Sverige får anses vara mindre troligt. Ryska provokationer i form av kränkningar till lands, sjöss och i luften riktade mot Sverige och dess grannländer har emellertid varit så frekventa under senare år att ÖB nu uppenbarligen valt att tala klarspråk.
  
Enligt det försvarsbeslut som riksdagen klubbade igenom hösten 2020 kommer försvarsmakten också fram till 2030 enligt uppgift att bli föremål för den ekonomiskt mest omfattande satsningen sedan 1950-talet. Något som dock inte innebär att vi kommer ens i avlägsen närhet av 1950-talets svenska försvarsförmåga, är bäst att tillägga. https://sempermiles.se/forsvarsnyheter-om-mtrl/den-storsta-satsningen-sedan-50-talet/
  
Satsningen under tioårsperioden 2020-2030 skrivs till närmare 28 miljarder kronor så att försvaret sistnämnda år får 89 miljarder om allt går enligt planerna. ”Ryssland skakar om den europeiska säkerhetsstrukturen”, som ÖB uttrycker det. Så har varit fallet åtminstone sedan den ryska invasionen i Georgien 2008 och därefter över det illegala maktövertagandet av Krim 2014 och efterföljande uppbackning av proryska gerillastyrkor kring Donbass-området i östra Ukraina.

Hela landet skulle försvaras. Ett massivt sovjetryskt anfall ansågs efter det Andra världskrigets slut 1945 vara det mest sannolika militära hotet mot Sverige. ”Den ryska hotbilden blev nu styrande för den operativa planeringen”, konstateras i boken Så skulle det ryska hotet mötas. Kalla kriget 1956 av professor Kent Zetterberg (SMB 2021, 96 sidor). ”Dock krävde en stor rysk kustinvasion av Sverige att de ryska sjöstridskrafterna byggdes ut och fick många invasionsfarkoster. Det sovjetiska lufthotet var dock redan nu överväldigande även om det fanns begränsningar i räckvidden.” (Sidan 43).
  
Den slutsats dåvarande ÖB Helge Jung drog var att en strategisk offensiv från Sveriges sida kunde uteslutas. Det realistiska planeringsalternativ som skisserades var en strategisk defensiv i form av ett segt djupförsvar avsett att fördröja fienden och därmed vinna tid. ”Det yttersta syftet”, skriver Zetterberg (sidan 43) ”var att säkerställa hjälp utifrån, alternativt att genom militära kraftinsatser bidra till att det ´det allmänna läget svängde´.”

Vid den här tiden var det en självklarhet att hela landet skulle försvaras från Smygehuk i söder till Treriksröset i norr och från Gotland i öster till Göteborg i väster. Det var en landyta omfattande 449 000 kvadratkilometer. Sverige var sedan 1942 territoriellt indelat i sex militärområden som i sin tur var uppspaltade i försvarsområden. Systemet var konstruerat så att striden skulle fortgå även om rikets ledning och det militära högkvarteret tappat kontrollen. Alla meddelanden om att striden skulle uppges skulle betraktas som falska.
  
Inställningen på den tiden skiljer sig kraftigt från vad Sveriges försvar kunde klara av cirka 70 år senare, då euforin efter Kalla krigets slut i början på 1990-talet resulterat i en militär nedrustning utan historisk motsvarighet. ÖB 2009-15, Sverker Göranson, citerades i Aftonbladet den 3 januari 2013: ”Vi kan försvara oss mot ett angrepp med ett begränsat mål. Vi talar om ungefär en vecka på egen hand.” https://www.aftonbladet.se/nyheter/a/G1w5lq/ob-sverige-kan-forsvara-sig-en-vecka

Kalla kriget. 1925 beslutade riksdagen, tydligt påverkad av de pacifistiska stämningar som rådde efter det Första världskrigets slut, om en omfattande nedrustning av Sveriges försvar. Försvarsminister vid denna tid var Per Albin Hansson, vilken några dagar före krigsutbrottet 1939 i ett tal på Skansen, nu i egenskap av statsminister, lögnaktigt hävdade att ”Sveriges beredskap är god”. https://sv.wikipedia.org/wiki/F%C3%B6rsvarsbeslutet_1925
  
Tysklands överfall på Polen den 1 september 1939 medförde att vårt militära försvar måste kraftigt förstärkas på kort tid. Så skedde, och under krigsåren 1939-45 var drygt en miljon svenska män inkallade för krigstjänst (detta var innan krigsmakten bytt namn till försvarsmakten 1974/75). Som mest, i augusti 1943, fanns 300 000 man under vapen samtidigt. Krigsberedskapen upphörde officiellt den 30 juni 1945.
  

Pragkuppen februari 1948


Sovjetisk propagandabild från Pragkuppen 1948: Josef Stalin med sin tjeckiske skyddsling Klement Gottwald.

Någon ny nedrustning var emellertid inte aktuell, ty några få år efter krigsslutet bröt ett nytt krig ut – det så kallade Kalla kriget. Detta kan sägas ha inletts med det kommunistiska maktövertagandet i Tjeckoslovakien i februari 1948, känt som Pragkuppen. De tidigare allierade, västmakterna med USA i spetsen, och Sovjetunionen befann sig nu på kollisionskurs. https://www.aef.se/Omvarlden/Notiser/Pragkuppen_1.htm
  
I syfte att hindra Sovjetunionen från att expandera i västlig riktning tog USA initiativet till bildandet av grunden till vad som inom något år skulle bli Atlantpakten – NATO (North Atlantic Treaty Organization) – den 4 april 1949. De ursprungliga medlemsstaterna var USA, Kanada, Storbritannien, Danmark, Norge, Island, Frankrike, Belgien, Nederländerna, Luxemburg, Italien och Portugal. Enligt avtalet skulle övriga länder gripa in och försvara ett medlemsland som angreps av fientlig makt. https://www.sakerhetspolitik.se/Sakerhetspolitik/Internationella-organisationer/nato/
  
Mot NATO stod det av Sovjetunionen och dess diktator Josef Stalin bildade så kallade Östblocket, vilket 1955, sedan Västtyskland formellt gått med i NATO, i form av Warszawapakten (WP) fick ett eget försvarsförbund bestående av Sovjetunionen, Polen, Östtyskland (till 1990), Tjeckoslovakien, Ungern, Rumänien, Bulgarien samt Albanien (till 1968). WPs mest ökända insats skedde när den medverkade till att upproret i Prag slogs ner 1968. https://sv.wikipedia.org/wiki/Warszawapakten
  
WP upplöstes efter det Kalla krigets slut 1990 medan NATO fortlever i högönsklig välmåga med 28 medlemsstater, varav flera utgörs av gamla östblocksländer. Ytterligare ett stort antal länder bedriver ett organiserat samarbete med NATO, däribland Sverige.

Totalförsvaret. Sverige valde att stå utanför NATO, vilket medförde en nödvändig satsning på ett så starkt militärt försvar som möjligt. Kent Zetterberg framhåller (sidan 49): ”I detta läge stod den alliansfria och från kriget skyddade demokratin Sverige mellan blocken med en stor militär styrka, inte minst den stora armén. I praktiken var Sverige nu en regional militär stormakt med en stark ekonomi, begynnande välfärd och en växande krigsmakt, där inte minst flygvapnet och marinen kom att nå internationell nivå under 1950- och 1960-talen.”  
  
I Sverige myntades begreppet totalförsvaret, vilket förutom rent militära institutioner också omfattade centrala statliga verk, länsstyrelser, landsting och kommunstyrelser. Konceptet innebar att hela det svenska samhället mobiliserades i syfte att försvara landet och inbegrep närmare tre miljoner svenska medborgare. Det var sannolikt endast Schweiz som förfogade över ett liknande totalförsvar. I likhet med Sverige föredrog Schweiz att hålla sig utanför alla internationella försvarsallianser, och likaledes i likhet med Sverige diskuterades i alplandet frågan om lämpligheten i att införskaffa kärnvapen; båda länderna avstod slutligen därifrån. Schweiz avhöll sig därtill från att söka medlemskap i FN.
  
Kent Zetterberg skriver (sidan52): ”Det var mycket som måste kunna samverka och fungera i den svenska arméns förmågor för att man effektivt skulle kunna bekämpa en invaderande stormakt. Men det var ändå mycket svårt för en fiende att komma åt den svenska armén på djupet. De defensiva försvarsförmågorna hos armén var väl övade och beprövade och kunde orsaka fienden stora förluster och förtret. Notera vikten av pansarvärn, den tunga elden, luftskyddet och pansarskyddet. Det var viktiga områden att utveckla för den svenska armén.”
  

Nyckelroll i norr. Sveriges armé hade enligt Zetterberg under den ungefärliga perioden 1945-75 en viktig strategisk nyckelroll på Europas norra flank, där Sovjetunionen och Warszawapakten hade slagkraftiga konventionella styrkor samtidigt som NATO framstod som förhållandevis svagt. Västmakterna prioriterade istället den europeiska centralfronten som gick genom Tyskland på kontinenten. Sveriges betydelse för det västliga försvaret som en motvikt till Sovjet och Östblocket var något som man från försvarshåll gärna tonade ned i försvarsdebatten, då man ville framstå som så alliansfritt och fredsälskande som möjligt.
  
Försvarsbeslutet 1958 underströk ytterligare Sveriges satsning på ett starkt militärt försvar. Suez- och Ungern-kriserna 1956 gjorde riksdagen – i realiteten de fyra demokratiska partierna Socialdemokraterna, Folkpartiet, Högerpartiet och Bondeförbundet – benägen att öka på försvarsanslagen; de Moskva-styrda och nationellt opålitliga kommunisterna uteslöts av naturliga skäl från alla försvarsbeslut.
  
Förutsättningen var alltjämt att hela Sverige skulle försvaras och att den allmänna värnplikten skulle bestå. Beslut om kärnvapen sköts på framtiden. ”För armén väntade nu goda tider”, understryker Kent Zetterberg (sidan 93) ”då de prioriterade armébrigaderna skulle moderniseras och nå en ny slagstyrka. Skördetiden skulle ge en god utdelning i form av svenska anfallsbrigader, som kunde ta upp kampen med en stormaktsarmé. Ett nytt flygplanssystem Viggen projekterades nu och moderna stridsvagnar och tungt artilleri skulle anskaffas. Fyra norrlandsbrigader, Pansarbrigad 63 och Infanteribrigad 66 väntade bakom horisonten och skulle bli den svenska arméns höjdpunkt under det kalla kriget.”

Dagens svenska försvar arbetar med ÖBs välsignelse aktivt för att rekrytera homosexuella.

Pride och försvaret. Försvaret skall enligt det senaste försvarsbeslutet som nämnts ovan bli föremål för den största ekonomiska satsningen sedan det gyllene 1950-talet. Detta innebär ett välkommet trendbrott efter alla år med ned- och i praktiken avrustning av våra militära resurser. Det innebär dock inte att Sverige återigen kommer att bli en regional stormakt och knappast heller att hela Sverige kommer att kunna försvaras i händelse av ett fientligt angrepp. 
  
I ett avseende är situationen emellertid oförändrad: som påpekats av ÖB Micael Bydén är det Ryssland som under ledning av den före detta KGB-officeren Vladimir Putin står för det reella hotet mot Sveriges och dess närområdes fred och frihet. I ett annat avseende är läget radikalt annorlunda jämfört med 1950- och 1960-talet. Jag syftar på den politiska korrekthetens inmarsch också på försvarsområdet.
  
Sedan några år tillbaka propageras det således från försvarshåll aktivt för att homosexuella skall enrolleras i det militära försvaret. Försvarsmakten köpte nyligen förstasidesreklam i Svenska Dagbladet för 100 000-tals kronor till förmån för Pride-festivalen, som försvaret sedan något år tillbaka deltar i. ÖB Bydén har själv gått i spetsen för försvarets deltagare och bland annat sjungit Elvis-låtar.
  
I ett meddelande från försvarsmakten skriver Bydén bland annat följande under rubriceringen ”En flagga värd att försvara”: ”Vårt deltagande i Pride är ett aktivt ställningstagande för människors lika värde och en naturlig del av ansvaret för våra medarbetare och frivilliga. Försvarsmakten står helt enkelt trygg i sin värdegrund och alla som har vilja och förmåga att bidra till försvaret ska känna sig välkomna.” https://www.forsvarsmakten.se/sv/aktuellt/uppvisningar-och-evenemang/pride/
  
Så har alltså även vårt militära försvar blivit en experimentverkstad för alternativa livsstilar. Det är en i mitt tycke olycklig och tragisk utveckling. Det svenska försvaret har uteslutande en funktion: att försvara vårt land mot fientliga angrepp och att helst vara tillräckligt avskräckande i fiendens ögon för att förhindra att ett angrepp sker. Aktiva rekryteringskampanjer gentemot personer med alternativa livsstilar gynnar näppeligen dessa syftemål.
  
Tvärtom riskerar åtgärder som dessa att sprida ett löjets skimmer över svensk försvarsförmåga, och jag misstänker starkt att Putin och hans närmaste medarbetare i Kreml inte direkt skakar av rädsla när det svenska försvaret kommer på tal.

När diktaturens kreatur agerar: Belarus och Ryssland

2 juni, 2021

Belarus självständighet på spel när Putin träffar Lukasjenko - DN.SE

Europas sista diktatorer: Vladimir Putin och Aleksandr Lukasjenka.

Olof Palme kallade i ett av sina mer uppmärksammade tal den tjeckiske diktatorn Gustav Husak och hans regim för ”diktaturens kreatur”. https://www.youtube.com/watch?v=ypDRfGmvLm8

Tyvärr finns i dag en uppsjö av ledare världen över som motsvarar denna välfunna formulering. I vår del av världen går tankarna osökt till Belarus mångårige diktatur Aleksandr Lukasjenka och dennes ryske kollega Vladimir Putin. Det är känt att den senare ser ner på sin vitryska motsvarighet som en ganska primitiv figur. Icke desto mindre är Putin och Lukasjenka bundna vid varandra i en för båda parterna nödvändig intressegemenskap. https://www.svt.se/nyheter/utrikes/svt-s-korrespondent-lukasjenko-och-putin-ar-beroende-av-varandra

Lukasjenka är född 1954 och har innehaft makten i Belarus sedan 1994, då han störtade en demokratisk men  bräcklig regering över ända. Regimen inklusive säkerhetstjänsten KGB har hållit oppositionella krafter i strama tyglar men kunde ändå inte förhindra, att omfattande demonstrationer med krav på dess avgång utbröt i fjol. https://www.svt.se/nyheter/utrikes/flera-gripna-i-nya-protester-i-belarus

Att Lukasjenka och hans anhang är beredda att gå nära nog hur långt som helst i syfte att vingklippa den demokratiska oppositionen demonstrerades med önskvärd tydlighet den 23 maj, då ett passagerarplan från Ryanair på väg från Aten till Vilnius med 100-talet personer ombord av belarusiska jaktplan tvingades landa i den belarusiska huvudstaden Minsk.

Den officiella orsaken till nedtvingandet var att planet skulle ha utsatts för ett bombhot. Få eller inga trodde på den förklaringen. Den verkliga orsaken var att myndigheterna i Minsk upptäckt att ombord på planet fanns Raman Pratasevitj, en 26-årig oppositionell i exil vilken under ett flertal år utgjort ett horn i sidan på Lukasjenka-juntan. https://www.aftonbladet.se/nyheter/a/pA39d1/darfor-gjorde-lukasjenko-allt-for-att-gripa-protasevitj-vill-hamnas

Journalisten och aktivisten Raman Pratasevitj har varit efterlyst som ”terrorist” av den belarusiska regimen sedan protesterna 2020-21, då en arresteringsorder mot hans person utfärdades. Exilen har inte hindrat Pratasevitj från att inom ramen för appen Telegram grunda kanalen Nexta samtidigt som han spridit sin regimkritik via andra kanaler.

Pratasevitj har varit politiskt aktiv sedan tonåren men tvingades 2019 gå i exil i Polen och Litauen. Hans föräldrar, Dmitri och Natalia, delade först inte sonens åsikter men står numera helhjärtat vid hans sida. Också föräldrarna lever nu i exil och har lovat att göra allt för att sonen skall bli fri.

Raman Pratasevitj och hans flickvän Sofia Sapega greps på flygplatsen i Minsk så fort planet tagit mark. Den internationella reaktionen blev hård – bland annat har utrikesministrarna i G7-länderna Frankrike, Japan, Storbritannien, Italien,Tyskland, Kanada och USA fördömt kidnappningen av Pratasevitj och krävt att han skall friges. En rad sanktioner har redan vidtagits.

En annan belarusisk regimkritiker som råkat illa ut är den 41-årige Stsiapan Latypov, som nyligen fördes till sjukhus sedan han huggit sig i halsen med en panna i en rättssal i Minsk. Myndigheterna hade hotat hans familj med vedergällning ifall han inte erkände att han organiserat regimfientliga protester. https://www.bbc.com/news/world-europe-57320591

Pratasevitj har av regimen i Minsk bland annat pressats erkänna att han planerat upplopp, erkännanden som av allt att döma är resultatet av tortyr i fängelset. Han uppges nu riskera att dömas till 15 års fängelse. Många observatörer förutspår att den belarusiska oppositionen kommer att sporras av gripandet och utöka sina aktiviteter. Parallellt härmed blir Aleksandr Lukasjenka alltmer desperat och isolerad och har bara Ryssland att ty sig till.

Vladimir Putin, född 1952, har omväxlande som president och premiärminister innehaft den yttersta makten i Moskva sedan 2000, då han efterträdde Boris Jeltsin som landets president. Putin har ett förflutet som officer inom underrättelsetjänsten KGB, numera FSB, och har tjänstgjort bland annat i Dresden i den sovjetiska lydstaten Östtyskland.

Att Putin gör allt för att behålla makten visas av att han, trots ett utbrett folkligt stöd, tillsammans med sitt parti Enade Ryssland sorgfälligt riggar varje val så att den hårt hållna oppositionen inte skall få alltför mycket att säga till om. I den ryska statsduman finns visserligen några partier – Kommunisterna är det största oppositionspartiet – vilka nominellt är oppositionella, men dess företrädare vet vad de har att rätta och packa sig efter. https://sv.wikipedia.org/wiki/Statsduman

Genom åren har ett antal personer framträtt och utmanat den putinska överhögheten på olika sätt. De som av Putins regim uppfattats som särskilt svåra hot har undanröjts på olika sätt. Således mördades journalisten Anna Politkovskaja och den avhoppade säkerhetsagenten Aleksandr Litvinenko båda 2006; båda var kritiker av Rysslands krig i Tjetjenien. 2009 avled Sergej Magnitskij i ryskt fängelse sedan han anklagat regimen för omfattande korruption. 2015 sköts oppositionspolitikern Boris Nemtsov ihjäl på en gata nära Kreml i Moskva. https://tommyhansson.wordpress.com/2015/03/04/mordet-pa-nemtsov-ryssland-laglost-land/

Den under senare år mest uppmärksammade regimkritikern i Ryssland har varit Alexej Navalnyj. Politikern, bloggaren och aktivisten Navalnyj, född 1976, har gått hårt åt Putins parti Enade Ryssland och kallat det ”tjuvarnas och mördarnas parti.” Navalnyj har såväl juridisk som ekonomisk examen, den senare från amerikanska Yale-universitetet, och hamnade i det liberala partiet Jabloko som han dock uteslöts från till följd av kontakter med nationalistiska grupperingar. https://sv.wikipedia.org/wiki/Aleksej_Navalnyj

Myndigheterna har genom åren på olika sätt sökt stoppa eller förhindra Navalnyjs regimkritiska verksamhet. 2013 dömdes han till 15 års fängelse för förskingring, ett straff som emellertid omvandlades till villkorlig dom. 2017 ställde Navalnyj upp i borgmästarvalet i Moskva och kom på andra plats med 27 procent av rösterna.

Den 20 augusti fördes Alexej Navalnyj till ett sjukhus i Omsk sedan han insjuknat under en flygresa mellan Tomsk och Moskva. Han överflyttades sedan till ett sjukhus i Berlin i Tyskland, där det kunde konstateras att han förgíftats med det i Sovjetunionen utvecklade nervgiftet novitjok – samma typ av gift som användes mot Sergej och Julia Skripal i Salisbury 2018 och som tog livet av en ortsbo. https://tommyhansson.wordpress.com/2020/12/15/navalnyj-jag-vet-vem-som-forsokte-morda-mig/

Navalnyj överlevde förgiftningen och återvände till Ryssland för att återuppta sin politiska verksamhet – ett beslut vars vishet kan diskuteras. Den 2 februari 2021 dömdes Alexej Navalnyj till 3,5 års fängelse av en domstol i Moskva. I april hämtades han från sitt fängsliga förvar till en domstol för att ställas inför rätta för förtal av ryska krigsveteraner. Vid förhandlingarna kallade Navalnyj Putin för ”kejsaren utan kläder” samt påpekade att ”landet förfaller för varje år av Putin-styre”.

Vladimir Putin skulle kunna slå sig till ro i vetskapen om att han har ett utbrett stöd av väljarna i Ryssland. Han och hans regim skulle inte behöva ägna sig åt valfusk eller jaga kritiker med blåslampa. Ändå sker detta och man kan fråga sig varför. Nyligen godkände såväl under- som överhuset i det ryska parlamentet en ny lag som skulle göra det brottsligt för medlemmar i grupperingar vilka stämplats som ”extremistiska ”att verka politiskt.

Det antas på goda grunder att den nya lagen, som måste godkännas av Putin för att träda i kraft, har utformats i syfte att sätta stopp för Navalnyjs och hans anhängares verksamhet. Nyligen har vidare de oppositionella Andrej Pivivarov och Dmitrij Gudkov gripits och fänsgslats. https://www.aftonbladet.se/nyheter/a/weaBO1/gripen-kremlkritiker-blir-kvar-i-hakte

Belarus och Ryssland är de sista diktaturerna i Europa. Medan de internationella fördömandena och sanktionerna haglat över Belarus har kritikerna, icke helt oväntat, varit betydligt försiktigare när det gäller det mycket större och mäktigare Ryssland.

Navalnyj: ”Jag vet vem som försökte mörda mig”

15 december, 2020

”Saken är klar. Jag vet vem som försökte mörda mig.”

Den skriver den ryske oppositionspolitikern Aleksej Navalnyj på Twitter den 14 december. Det var i augusti som Navalnyj insjuknade under en flygresa från Tomsk i Sibirien till Moskva. Planet nödlandade i Omsk, där Navalnyj  togs in akut på ett lokalt sjukhus.

Aleksej Navalnyj, född 1976, berättar i en video på YouTube i detalj om den nyligen avslutade undersökningen av förgiftningsförsöket. Bakom denna står den undersökande webbjournalistsajten Bellingcat, grundad 2014 av den engelske journalisten och bloggaren Eliot Higgins. Även tyska Der Spiegel, amerikanska CNN och spanska El Pais har varit med på ett hörn. https://svenska.yle.fi/artikel/2020/12/14/bellingcat-avslojar-ryska-agenter-bakom-mordforsoket-pa-aleksej-navalnyj-saken-ar

Navalnyj beskriver undersökningen som en ”Hollywood-thriller fast i verkligheten.” Detta är verkligen inga överord. De undersökande journalisterna har baserat den nu genomförda studien bland annat på telefonkommunikationer och reseuppgifter. Ett antal ryska agenter från underrättelsetjänsten FSB, specialiserade på gifter, har följt den ryske aktivisten sedan 2017 och då besökt ett 30-tal städer som Navalnyj besökt. Ofta tog de också samma flyg.

Operationen mot Aleksej Navalnyj inleddes troligen då denne deklarerat att han ämnade utmana Vladimir Putin om presidentposten i Ryssland. Tre FSB-agenter skuggade Navalnyj under dennes rundresa i Sibirien i augusti i år. En av agenternas telefoner lokaliserades till Tomsk kvällen den 19 augusti, ett par kvarter från det hotell där Navalnyj förgiftades med nervgiftet novitjok av vattnet i en flaska som senare analyserades.

Ytterligare minst fem FSB-medarbetare deltog i operationen i Sibirien, varav några följde med till sjukhuset i Omsk där oppositionspolitikern låg i koma i en ventilator. Läkaren Anatolij Kalinitjenko försäkrade att inga spår av novitjok upptäckts. Ryska myndigheter sökte i det längsta förhindra att Navalnyj flögs med ambulansflyg till Charité-sjukhuset i Berlin men lyckades inte.

Julia och Sergej Skripal vill börja om i Australien.

I Berlin slog läkare fast att det var novitjok som använts av dem som förgiftat Navalnyj. Detta gift har sitt ursprung i det kommunistiska Sovjetunionen, där det utvecklade på 1970- och 1980-talen. Det är verksamt även i mycket små doser. Novitjok användes även i mordförsöket på den ryske dubbelagenten Sergej Skripal och hans dotter Julia i staden Salisbury i England i mars 2018.

BBC har belyst händelserna i Salisbury genom dramaserien The Salisbury Poisonings, som även visats i svensk television. Giftet kostade ortsbon Dawn Sturgess livet, men paret Skripal överlevde efter två månader på sjukhus. https://inews.co.uk/news/world/sergei-skripal-now-novichok-attack-the-salisbury-poisoning-daughter-what-happened-444584

Det faktum att just novitjok kom till användning mot paret Skripal och Aleksej Navalnyj tyder på att förgiftningarna sanktionerats från högsta ort i Kreml, det vill säga president Vladmir Putin och hans närmaste krets. Europeiska unionen (EU) instämmer i anklagelserna mot Moskva och har riktat sanktioner mot sex högt uppsatta tjänstemän i den ryska staten.

Förgiftningen i Salisbury ter sig desto märkligare som Sergej Skripal suttit av sitt fängelsestraff för spioneri mot Ryssland och givits tillåtelse att bosätta sig i England. Han och dottern har sedan händelserna för två år sedan skyddat boende genom den brittiska underrättelsetjänsten MI6s försorg. De uppges dock helst av allt vilja börja på ny kula i Australien. https://www.dailymail.co.uk/news/article-8060769/Sergei-Yulia-Skripal-desperate-start-new-life-Australia.html

Aleksandr Litvinenko före och efter förgiftningen med polonium-210.

Den tidigare FSB- och KGB-medarbetaren Aleksandr Litvinenko, en frispråkig kritiker av den ryska krigföringen i Tjetjenien, avled på ett sjukhus i London den 23 november 2006 sedan han förgiftats med det radioaktiva ämnet polonium-210. En brittisk rättslig utredning slog 2016 fast att det var två namngivna ryska agenter som var skyldiga till Litvinenkos död. Han var vid tiden för sin död brittisk medborgare. https://sv.wikipedia.org/wiki/Aleksandr_Litvinenko

Det är ännu oklart om och när Aleksej Navalnyj kan återvända till Ryssland.

Navalnyj senaste offret för Kremls förgiftningspolitik

9 september, 2020

Det senaste offret för nervgiftet novitjok – den ryske oppositionspolitikern Aleksej Navalnyj.

Den ledande ryske oppositionspolitikern Aleksej Navalnyj, född 1976, har av läkare på det tyska Charité-sjukhuset i Berlin väckts ur sin konstgjorda koma. Det var den 20 augusti Navalnyj insjuknade med förgiftningssymptom efter att ha intagit en kopp te på flygplatsen inför en flygning från Tomsk i Sibirien till Moskva. https://www.bbc.com/news/world-europe-54061370

Planet omdirigerades till Omsk, där Navalnyj togs in för behandling på ett ryskt sjukhus. Myndigheter nekade först att låta Navalnyj färdas utomlands för vård, men efter tre dagar tilläts han flyga med ett tyskt ambulansflygplan till Berlin. Då hans tillstånd förbättrats har han nyligen väckts ur sin koma.

”He is responding to verbal stimuli”, har en talesperson för Charité-sjukhuset förklarat. ”It remains too early to gauge the potential long-term effects of his severe poisoning.” Enligt det toxikologitest som utfördes vid det tyska sjukhuset föreligger ”ovedersägliga bevis” för att den ryske oppositionspolitikern förgiftats med nervgiftet novitjk, som framställdes och utvecklades vid laboratorier i Sovjetunionen under 1970- och 1980-talen.

Fördömanden av mordförsöket på Navalnyj har kommit från ett flertal håll, däribland Tysklands förbundskansler Angela Merkel och Sveriges statsminister Stefan Löfven. Ryssland har ombetts ge en förklaring till det inträffade. Också den västliga försvarsalliansen NATO har skarpt fördömt ”det fruktansvärda likvidationsförsöket mot Aleksej Navalnyj”.

NATOs generalsekreterare Jens Stoltenberg: ”Den som använder kemiska vapen visar en fullständig brist på respekt för människolivet.” https://www.svt.se/nyheter/utrikes/nato-fordomer-misstankt-rysk-forgiftning-mot-aleksej-navalnyj

Polisen söker spår av gift i den park i Salisbury där Sergej och Julia Skripal uppehöll sig innan de insjuknade.

Det kommer inte som någon sensation att officiella ryska företrädare har tillbakavisat anklagelserna om att den ryska Putin-administrationen ligger bakom det aktuella mordförsöket. Kremls talesman Dmitrij Peskov har bland annat citerats: ”All attempts to somehow implicate Russia with what happened are unacceptable to us, they are absurd.”

Varför sådana försök skulle vara ”absurda” bryr sig Peskov inte om att förklara. Ryssarna har även sökt göra gällande att Navalnyj skulle lida av någon sorts sjukdom relaterad till ämnesomsättningen. Det är ur ryskt perspektiv förståeligt att man inte vill kännas vid att Navalnyj har förgiftats med ett toxiskt ämne ur den sovjetiskt framställda novitjok-gruppen.

Om så skulle vara fallet – och jag ser ingen anledning att betvivla de tyska forskarrönen – kan förgiftandet endast ha utförts av någon som arbetar för eller har kopplingar till den ryska säkerhetstjänsten, vilket har framhållits av exempelvis SVT-korrespondenten Bert Sundström: https://www.svt.se/nyheter/utrikes/svt-s-korrespondent-de-enda-som-kan-anvanda-giftet-ar-personer-som-arbetar-for-ryska-sakerhetstjansten

Förnekandet av rysk inblandning i fallet Navalnyj faller väl inom ramen för vad som har kallats plausible deniability och som har präglat Rysslands internationella agerande när det gäller exempelvis inblandningen i proryska grupperingars krigföring i östra Ukraina och inbördeskrigen i Libyen och Syrien.

Genom att använda sig av styrkor som inte direkt kan kopplas till den ryska krigsmakten så är det möjligt för Kreml – även om alla bedömare som inte är tvångsmässiga Putin-anhängare inser att det är Kreml som ligger bakom – att förneka sin inblandning. https://www.theobserver-qiaa.org/plausible-deniability-russias-modern-international-strategy

Novitjok användes som bekant även vid förgiftandet av den tidigare ryske dubbelspionen Sergej Skripal och dennes dotter Julia Skripal i engelska Salisbury 2018. Paret Skripal svävade länge mellan liv och död men överlevde till slut. En brittisk undersökning pekade ut aktörer vid den militära ryska underrättelsetjänsten GRU som skyldiga. https://en.wikipedia.org/wiki/Poisoning_of_Sergei_and_Yulia_Skripal

Det ser i nuläget ut som om även Aleksej Navalnyj skulle överleva, men vilka framtida men han eventuellt kan komma att drabbas av är oklart.

Aleksandr Litvinenko före och efter förgiftningen.

Det mest kända fallet avseende förgiftning av ryska oppositionella är eljest den landsflyktige Aleksandr Litvinenko, som i november 2006 avled på ett sjukhus i London sedan det konstaterats att han bibringats polonium-210, en isotop av det sällsynta radioaktiva grundämnet polonium, vilket upptäcktes av den polska forskaren Marie Curie 1898. https://sv.wikipedia.org/wiki/Aleksandr_Litvinenko

Litvinenko var en tidigare öppet Putin-kritisk KGB- och FSB-officer som bland annat ägnade stor energi åt att undersöka mordet på journalisten Anna Politkovskaja. En brittisk undersökning kom fram till slutsatsen att mordet utförts av de båda ryska agenterna Dmitrij Kovtun och Andrej Lugovoj. https://tommyhansson.wordpress.com/2018/03/13/fallet-skripal-ryska-mord-och-mordforsok/

Genom mordförsöket på Aleksej Navalnyj, som är Rysslands internationellt mest kände oppositionsledare, signalerar Kreml att regimkritik medför allvarliga hälsorisker. Man signalerar också att man ger fullkomligt tusan i vad det internationella samfundet anser om det. De enda ”oliktänkande” Putin tolererar är de mycket Putin-lojala oppositionspartier som finns i den ryska statsduman, där Rysslands federala kommunistiska parti under ledning av Gennadij Ziuganov och Liberaldemokraterna med Vladimir Zjirinovskij som anförare är de största.

 

NATOs Stoltenberg varnar för axeln Kina-Ryssland

10 juni, 2020

Soldater ur Kinas väpnade styrkor på marsch på Himmelska fridens torg i Peking vid Folkrepubliken Kinas 70-årsjubileum den 1 oktober 2019.

USA kan komma att reducera sina styrkor i Tyskland med 9500 soldater – från 34 500 till 25 000. Det är uppgifter som läckts från försvarskretsar i Förenta staterna men som så här långt varken har bekräftats eller dementerats av president Donald Trump eller försvarshögkvarteret Pentagon. https://www.bloomberg.com/news/articles/2020-06-06/trump-to-pull-9-500-troops-from-germany-amid-continuing-tensions

NATOs generalsekreterare Jens Stoltenberg inledde en översynsprocess av den egna organisationen sedan såväl Trump som Frankrikes president Emmanuel Macron riktat kritik mot den 1949 bildade västliga försvarsalliansen såsom varande obsolet och i avsaknad av strategisk koordination, något som tydligt framgick av medlemslandet Turkiets invasion i norra Syrien 2019. Trump menade också att de europeiska medlemsländerna bidrar med för litet pengar till organisationen.

Stoltenberg uppmanar nu NATOs medlemsländer att stå upp mot det kommunistiska Kinas aggressiva hållning gentemot omvärlden. Stoltenberg citerades på följande sätt i Euobserver den 9 juni 2020:

The rise of China is fundamentally shifting the global balance of power, heating up the race for economic and technological supremacy, multiplying the threats to open societies and individual freedoms and increasing the competition over our values  and our way of life. https://euobserver.com/foreign/148597

Socialdemokraten Jens Stoltenberg föddes i Oslo 1959 och var Norges statsminister 2000-01 samt 2005-13. Han tog över som NATOs (North Atlantic Treaty Organization) generalsekreterare efter dansken Anders Fogh Rasmussen den 1 oktober 2014. https://sv.wikipedia.org/wiki/Jens_Stoltenberg

NATOs generalsekreterare Jens Stoltenberg varnar för ökat samgående Kina-Ryssland.

Stoltenberg ger i sina kommentarer, som avgavs via video från NATO-högkvarteret i Bryssel, covid-19-viruset en betydande del av skulden till hotet från Folkrepubliken Kina. Den kinesiska pandemin har enligt NATO-chefen ”magnified existing tensions and trends when it comes to our security.” Kinas ökade status till att bli det land som efter USA spenderar näst mest pengar på det militära kräver i Stoltenbergs ögon ” a more global approach” från NATOs 30 medlemsländer.

Det var inte första gången den norske NATO-chefen tog upp Kinas växande betydelse på världsscenen. Samma argument som han nu använde i Bryssel använde han enligt CNBCs rapportering i december 2019. Han hävdade då, liksom nu, att NATO inte betraktade Peking som ”a new adversary” men att det ändå var väsentligt att uppmärksamma den kinesiska uppmarschen på olika plan och i olika delar av världen. https://www.cnbc.com/2019/12/02/jens-stoltenberg-rising-power-china-must-be-addressed-by-nato.html

”They´re coming closer to us in cyber space, we see them in the Arctic, in Africa, we see them investing in our critical infrastructure”, framhöll Jens Stoltenberg. ”And they´re working more together with Russia. All of this has a security consequence for Nato allies.” Av detta framgår att NATO inte har släppt vaksamheten gentemot den traditionella motståndaren Ryssland; som bekant bildades NATO en gång som en västlig försvarsallians i syfte att bemöta hotet från Sovjetunionen.

Stoltenberg påpekade att Vladimir Putins ryska rike har använt militärt våld mot grannländerna Ukraina (2014) och Georgien (2008) och att man nu utplacerat nya markbaserade SSC-8-robotar med kapacitet att nå europeiska städer, något som tros ha sänkt tröskeln för potentiellt användande av kärnvapen. https://www.svd.se/trump-spelar-hogt-mot-putins-nya-missiler

Kina och Ryssland är vidare en effektiv axel för spridande av desinformation i väst, vilket framgått icke minst av covid-19-narrativet: båda länderna har exempelvis anklagat USA för att ligga bakom den pandemiska smittspridningen. Syftet är att splittra, försvaga och förvirra väst.Tidskriften Ny Teknik tillhör de medier som fäst uppmärksamheten på den ryska desinformationsverksamheten: https://www.nyteknik.se/samhalle/usa-rysk-fejk-kampanj-pastar-att-cia-ligger-bakom-coronaviruset-6988521

Två presidenter, två goda vänner: Kinas Xi Jinping och Rysslands Vladimir Putin i Kreml i juni 2019.

Den kinesiska storsatsningen på att tillskansa sig en ledande global roll, och detta inte bara militärt, märks icke minst i vårt eget land. Den numera nedlagda tidningen Veckans Affärer (VA) publicerade den 10 juli 2019 en exposé över det röda Kinas investeringar i det svenska näringslivet. ”Kinesiskt kapital flödar in i svenska bolag just nu”, konstaterade VA och hänvisade till årliga analyser i regi av konsultfirman Rhodium Group och den affärsjuridiska byrån Baker McKenzie.

Kinas ägande av kapitalet i tio svenska företag såg enligt VAs lista ut så här (en lista som kan ha utökats sedan dess):

Filmstaden SF Bio: 100% Dalian Wanda Group via ATC och Odeon Cinemas.
Nordic Paper: 100% Shanying International.
Nevs: 100% Evergrenade/Hongkong-baserade NMEH.
Volvo PV: 99% Geely.
North Pole: 75% CGN.
Tre: 60% Hongkong-baserade Hutchison Whampoa.
Arlanda Express: 37,5% SAFE/Ginko Tree.
Oatly: 30% China Resources.
Spotify: 9% Tencent.
AB Volvo: 8% Geely.https://www.va.se/nyheter/2019/07/10/svenska-bolagen-som-ags-av-kina/

 

 

 

Putins historierevisionism får kritik från Polen, övriga Europa och USA

5 januari, 2020

På kollissionskurs: Polens premiärminister Mateusz Morawiecki och Rysslands president Vladimir Putin.

En dispyt har utbrutit mellan Rysslands president Vladimir Putin och Polens regering angående de skeenden som ledde fram till det Andra världskrigets utbrott. https://www.dw.com/en/poland-versus-putin-dispute-over-history/a-51847283

Putin relativiserade i ett uttalande den avgörande betydelse den så kallade Molotov-Ribbentrop-pakten mellan Nazityskland och Sovjetunionen den 23 augusti 1939 hade för krigsutbrottet. Enligt Putin bar även Polen ansvar för kriget, vilket inleddes med Tysklands angrepp på landet i fråga den 1 september 1939. Den tyske ledaren anklagade den polska regeringen för att vara antisemitisk och Polens ambassadör i Tyskland, Jozef Lipski, för att vara en ”antisemitisk skitstövel”. https://sv.wikipedia.org/wiki/Molotov%E2%80%93Ribbentrop-pakten

Polens premiärminister Mateusz Morawieci blev inte svaret skyldig utan framhöll enligt nyhetsbyrån AP:

President Putin has lied about Poland on numerous occasions, and he has always done it deliberately. It usually happens in a situation when the authorities in Moscow feel international pressure caused by its actions. And this pressure is not on the historical scene but on the modern geopolitical scene.

Morawiecki hänvisar till nyligen inträffade och för Ryssland negativa händelser som USAs sanktioner riktade mot gasledningen Nord Stream 2 mellan Ryssland och Tyskland; det internationella antidopingorganet WADAs (World Anti-Doping Agency) bannlysning av stora delar av rysk idrott; konflikten mellan Ryssland och Vitryssland om tillförseln av 24 miljoner ton olja.

Det är med avsikten att rikta uppmärksamheten från sådana skeenden, menar Morawiecki, som Putin tillgriper historierevisionism. Den enväldige ryske presidenten har varit på krigsstigen sedan Europaparlamentet i ett uttalande fördömde Molotov-Ribbentrop-pakten som en direkt orsak till Andra världskrigets utbrott. https://www.dw.com/en/vladimir-putin-condemns-eu-stance-on-nazi-soviet-wwii-pact/a-51636197

Tysklands utrikesminister Joachim von Ribbentrop, Sovjetunionens diktator Josef Stalin och den sovjetiske utrikesministern Vjatjeslav Molotov i samband med undertecknandet av Molotov Ribbentrop-pakten 1939.

Pakten delade upp Polen mellan Tyskland och Sovjetunionen, och två veckor efter den tyska invasionen i Polens västra delar gick sovjetryssarna in i de östra. Den officiella ryska hållningen är att överenskommelsen mellan de båda totalitära stormakterna var nödvändig i syfte att fördröja ett väntat tyskt anfall mot sovjetiskt territorium.

Polen har framfört protester mot Putins uttalanden om Polens skuld till kriget till Moskvas ambassadör i Warszawa, Sergej Andrejev. Därefter kom premiärminister Morawieckis uttalande som samordnats med Polens president, Andrzej Duda. Enligt den förstnämnde är det ryska folket det främsta offret för Putins historiska piruetter: det förtjänar enligt Morawiecki ”the truth” i stället för ”exchanging perpetrators and victims”.

Även Manuel Sarrazin, det Gröna partiets talesman i frågor som rör Östeuropa i det tyska parlamentet Bundestag, ilsknade till över Putins uttalande. Han menade att Putin syftade till att dölja det sovjetiska medansvaret för den nazistyska invasionen av Polen och har ytterligare citerats:  ”This is an active history policy that obviously serves the purpose of legitimizing the current Russian neo-imperial policy in Central Europe.”

Tysklands Polen-ambassadör, Rolf Nikel, har för sin del konstaterat: ”The Soviet Union participated jointly with Germany in the brutal division of Poland.” Liknande tongångar har också hörts från USAs ambassadör i Polen, Georgette Mosbacher: ”Poland was a victim in this horrible conflict.” Även Tjeckiens normalt proryske president, Milos Zeman, har kritiserat Putins historiska förlöpningar.

David Harris, VD för the American Jewish Committee, har reagerat på följande sätt över Putins horrörer: ”Unbelievable. Historic revisionism on steroids.” Putin har mötts också av intern rysk kritik. Enligt affärstidningen Kommersant bestäms Kremls reaktioner av det förestående 75-årsjubiléet av det Andra världskrigets slut. https://en.wikipedia.org/wiki/Kommersant

USAs Polen-ambassadör Georgette Mosbacher har konstaterat att Polen var ett offer i Andra världskriget.

Relationerna mellan Polen och Ryssland har varit ansträngda sedan 2000, då ett polskt regeringsplan störtade nära ryska Smolensk med 96 passagerare ombord. Bland dödsoffren fanns den dåvarande polske presidenten Lech Kaczynski.

Detta skedde tre dagar efter det att Putin träffat den polske premiärministern, som på den tiden hette Donald Tusk, och med denne bland annat diskuterat det av Josef Stalin beordrade massmordet på sammanlagt 21 857 polska medborgare 1940 i form av den så kallade Katyn-massakern. https://sv.wikipedia.org/wiki/Katynmassakern

Att Vladimir Putin ger sig på Polen är ingen tillfällighet. Landet spelade genom den katolska fackföreningsrörelsen Solidarnosc (Solidaritet) uppror mot det kommunistiska styret en betydande roll när det gällde att undergräva den sovjetryska hegemonin över Östeuropa och bidrog därmed starkt till Sovjetunionens upplösning den 31 december 1991. https://sv.wikipedia.org/wiki/Solidaritet_(fackf%C3%B6rening)

Den före detta KGB-officeren Vladimir Putin är inte kommunist men däremot en flammande rysk nationalist. Det är i detta perspektiv han valt att beteckna Sovjetunionens sammanbrott som ”1900-talets största geopolitiska katastrof”. https://fof.se/blogg/putin-sovjethistorien-och-tacksamhetsskulden

Kreml brännmärker Navalnyjs rörelse som ”utländsk agent”

11 oktober, 2019

Aleksej Navalnyj förs bort av rysk polis vid en demonstration mot Putin 2018.

Aleksej Navalnyj fortsätter att vara en nagel i ögat på den ryska regimen och dess statsbärande parti Enade Ryssland. Hans organisation Rospil, grundad 2010, brännmärks nu av myndigheterna som ”utländsk agent” och anklagas för att vara beroende av utländskt stöd; Navalnyj förnekar att så skulle vara fallet. https://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=83&artikel=7317942

Det råder ingen tvekan om att antikorruptionsfonden Rospil har skrämt upp Kreml riktigt ordentligt. En viktig del av verksamheten har bestått i att lägga ut mot den ryska regimen kritiska videoklipp som ger en uppfattning om maktmissbruk och misslyckanden som exempelvis havererade raketer, icke fungerande cancervård, höjdarnas lyxliv etcetera.

Navalnyjs gräsrotsrörelse har lyckats attrahera huvudsakligen unga anhängare över hela Ryssland. Efter lokalvalen i september genomfördes omfattande räder mot Navalnyjs olika högkvarter och rörelsens anhängare i syfte att om möjligt lägga beslag på komprometterande material. Nu satsar alltså Kreml på att framställa Rospil som ett redskap för utländska krafter, en beprövad taktik av diktaturstater.

Juristen, aktivisten och bloggaren Aleksej Navalnyj, som är född 1976, har relativt nyligen frigivits efter att ha dömts till 30 dagars fängelse för att ha uppmanat till icke tillståndsgivna demonstrationer, som i samband med lokalvalen anordnades inte bara i Moskva utan på orter över hela landet. Navalnyj fördömde omedelbar försöken att sätta stopp för demonstrerandet som ”terrorhandlingar”. https://www.svt.se/nyheter/utrikes/rysk-oppositionsledare-slappt-fran-fangelse

Navalnyj fick i fängelset vård för något som de behandlande läkarna kallade ”en allvarlig allergisk reaktion” men som Navalnyj menade var symptom på förgiftning.

Efter mordet på oppositionsmannen Boris Nemtsov 2015 står den verkliga ryska oppositionens hopp till Aleksej Navalnyj. Bland statsdumans sex partier finns visserligen oppositionspartier såsom Gennadij Ziuganovs Ryska federationens kommunistiska parti och Vladimir Zjirinovskijs Rysslands liberaldemokratiska parti, men dessa spelar mest av allt rollen som president Vladimir Putins demokratiska alibi och är i grunden hans lydiga nickedockor. https://sv.wikipedia.org/wiki/Lista_%C3%B6ver_politiska_partier_i_Ryssland

Navalnyj har tidigare ställt upp i Moskvas borgmästarval men hindrats från att kandidera i presidentvalet. De verkligt oppositionella kandidaterna och partierna förbjöds ställa upp i valen i september vilket var orsaken till de omfattande protesterna.

 

 

 

 

Polen till EU-länder: Sluta dansa med Ryssland!

11 augusti, 2019


Karin Kneissl och Vladimir Putin i dansens virvlar.

I fjol bjöd Rysslands president Vladimir Putin upp Österrikes utrikesminister Karin Kneissl till dans på hennes bröllopsfest, som Putin av någon anledning var bjuden till. Dansen väckte skarp kritik i den västvärld som stöder ekonomiska sanktioner mot det alltmer auktoritära Ryssland. https://www.theguardian.com/commentisfree/2018/aug/21/dance-vladimir-putin-austria-foreign-minister

Putins och Kneissls dans var med all sannolikhet inte bara en dans – den kunde på goda grunder uppfattas som ett geopolitiskt utspel från den ryske diktatorn, som var mycket väl medveten om vad han gjorde. Karin Kneissl tackade till råga på allt för dansen genom att niga ödmjukt inför den celebre gästen.

Framförallt länderna i det forna Östeuropa, vilka har bittra erfarenheter av mer än 40 års sovjetrysk överhöghet, oroas över att vissa EU-länder är på väg att mjuka upp sina relationer till Ryssland. Dit hör Polen, som bröt sig loss från Sovjetunionens förtryck efter en utdragen frihetskamp orkestrerad av den katolska fackföreningsrörelsen Solidarnosc (Solidaritet) ledd av Lech Walesa.

Polens vice utrikesminister Marcin Przydacs citerade således på följande sätt i en intervju med nyhetsbyrån Reuters den 8 augusti 2019:

It seems that some European leaders are unaware that their activities are read as an attempt to warm up relations, and if they are, their policies are misguided. https://www.reuters.com/article/us-poland-russia-ukraine-idUSKCN1UY1JP

Parallellt med dessa varningsord av Przydacs slog ryska polisstyrkor med stor brutalitet under en veckohelg ner omfattande protester mot att Ryssland förbjudit all opposition i de kommande lokalvalen; över 1000 personer greps. Nya protester har följt i Moskva och andra städer varvid oppositionsledaren Aleksej Navalnyj har fängslats. Den ryska polisens brutalitet har fördömts från såväl Polen som annat EU-håll.

Enligt den polske vice utrikesministern kan ett uppvärmande av relationerna gentemot Ryssland i Kreml uppfattas som en signal om ett accepterande av den omilda behandlingen av oppositionella krafter samt även annekteringen av Krim 2014. Karin Kneissls muntra svängom med Putin ifjol får ses i just detta perspektiv.

Österrikes vicekansler Heinz-Christian Strache tvingades avgå efter rysk skandal.

Ytterligare ett exempel från Österrike är då vice förbundskanslern Heinz-Christian Strache tvingades avgå från sin post och även som ledare för det ultrakonservativa partiet FPÖ (Frihetspartiet). Detta skedde sedan tyska media publicerat en filmsekvens där Strache under en middag lovat en kvinna, som poserade som en släkting till en rysk oligark, statliga kontrakt i utbyte mot ekonomiskt understöd. https://www.svt.se/nyheter/utrikes/fler-moten-mellan-osterrikes-toppolitiker-och-ryska-oligarker

Przydacs uppmanade enträget EUs västländer att ta del av de central- och östeuropeiska samt baltiska staternas historiska erfarenheter av Sovjetrysslands forna förtryck. Särskilt uppmanade den polske befattningshavaren européerna att inte godta ryska snabbpass utfärdade till boende i Donbass-området i östra Ukraina. Dessa specialpass uppfattas av Polen och andra Rysslands-kritiska länder som uttryck för en upptrappad rysk aggression.

Det är ingen hemlighet att Putins Ryssland är tämligen populärt i vissa högernationalistiska kretsar. Jag är mycket glad över att så icke är fallet inom Sverigedemokraterna, som i sin plattform inför valet till Europaparlamentet i maj manade till ”krafttag mot Ryssland”: ”Sverigedemokraterna ser mycket oroväckande på den auktoritära, icke-demokratiska och aggressiva regimen i Ryssland…Givet detta bör befintliga ekonomiska sanktioner, liksom riktade sanktioner mot delar av statsledningen, kvarstå och möjligen skärpas.”

SD varnar i Rysslands-avsnittet i EU-valsplattformen även EUs medlemsstater från att bli alltför beroende av rysk energi.

Ryssland och Kina: så agerar diktaturens kreatur

6 augusti, 2019

Ryssland och det av Kommunistkina kontrollerade Hongkong har under senare tid skakats av regimfientliga demonstrationer. Folk har helt enkelt tröttnat på att styras av diktatoriska dekret som begränsar yttrandefrihet, demokrati och självbestämmande.

I Moskva har utkommenderad polis med hård hand slagit ner demonstrationer inför höstens lokalval. Sammanlagt har sannolikt tusentals personer gripits. Demonstranterna protesterar mot att Putin-regimen underkänt oppositionskandidater på skakiga grunder. Detta innebär en upptrappning av Kremls krigföring mot oliktänkande – oppositionskandidater har tidigare i alla fall tillåtits ställa upp i val, även om man ombesörjt att de alltid förlorat.

Den ryske oppositionsledaren Aleksej Navalnyj är ständigt påpassad av Putins hejdukar.

Aftonbladets krönikör Susanna Kierkegaard spekulerar i ett inlägg den 5 augusti i att regimens nya, hårdare attityd kan ha att göra att den åldrande Vladimir Putin känner sig stressad. Han är född 1952 och närmar sig alltså de 70 och har suttit vid makten, antingen som president eller premiärminister, sedan 2000 och har fått finna sig i att hans popularitet dalat sedan Krim-krisen 2014.

Den ryska ekonomin mår allt annat än bra på grund av västliga sanktioner efter mordförsöken genom förgiftning på Sergej och Julia Skripal i engelska Salisbury i fjol. Putin är inne på sin andra presidentperiod i följd och måste enligt grundlagen överlämna makten till någon annan efter presidentvalet 2024. https://www.aftonbladet.se/ledare/a/Vbowb1/putins-alderskris-kan-bli-varldens-problem

Frågan blir då hur Putin tänkt sig fortsätta styra och ställa i Ryssland. Tidigare har han låtit sig utses till premiärminister under det att hans stand-in Dmitrij Medvedev, 13 år yngre än Putin, fått överta presidentposten som Putins buktalardocka. Ett alternativt scenario inbegriper Vitryssland, vars diktator Aleksandr Lukasjenka inget hellre vill än att integrera Vitryssland med Ryssland.

Susanna Kierkegaard skriver: ”Analytiker spekulerar redan i huruvida Putin faktiskt planerar att bli president i Vitryssland och i praktiken slå ihop de båda länderna, för att behålla greppet om hela Ryssland.” Ett litet väl vildvuxet scenario, om ni frågar mig – å andra sidan kan nog Putin förväntas göra nära nog vad som helst för att behålla makten.

I samband med det brutala nedslåendet av de regimkritiska demonstrationerna i Moskva greps den ledande oppositionsmannen Aleksej Navalnyj, född 1976, och dömdes till 30 dagars fängelse för att ha arrangerat olagliga demonstrationer. Navalnyj har varit Rysslands ledande oppositionspolitiker sedan Boris Nemtsov mördades i direkt anslutning till Kreml den 27 februari 2015. https://tommyhansson.wordpress.com/2015/03/04/mordet-pa-nemtsov-ryssland-laglost-land/

Aleksej Navalnyj har studerat vid såväl Yale-universitetet i USA som Moskvas finansakademi och skulle, om Ryssland vore en fullskalig demokrati, utgöra ett allvarligt hot mot Putins makthegemoni. Alltså måste han till varje pris hindras från att bli ett sådant hot. Navalnys antikorruptionsstiftelse anklagas följaktligen nu av den ryska regeringen för att ha bedrivit penningtvätt till ett värde av 1 miljard rubel (148 miljoner kronor). https://www.svt.se/nyheter/utrikes/navalnyjs-stiftelse-anklagas-for-pengatvatt

I den tidigare brittiska kronkolonin Hongkong har under de senaste två månaderna förekommit stundom våldsamma demonstrationer mot områdets styre, vilket ytterst garanteras av Kommunistkina. Demonstrationerna började som protester mot ett lagförslag som gick ut på, att brottslingar i Hongkong skulle kunna utlämnas till det kinesiska fastlandet. Efterhand har de protesterande alltmer börjat vända sig mot att de via styret i Hongkong kontrolleras av det kommunistiska röda Kina. https://svenska.yle.fi/artikel/2019/08/06/fastlandskina-till-demonstranter-i-hongkong-lek-inte-med-elden

En demonstrant i Hongkong låter den brittiska flaggan Union Jack vaja fritt som en protest mot det kinesiska styret.

Hongkong kontrollerades från 1842 till 1997 av Storbritannien, som sistnämnda år återlämnade området till Fastlandskina. Japan ockuperade Hongkong under några år under Andra världskriget men tvingades efter krigsslutet återlämna det till britterna. I dag utgör Hongkong jämte Macao en särskild administrativ region i södra Kina under parollen ”Ett land, två system”. Hongkong är således alltjämt kapitalistiskt och utgör ett av världens viktigaste ekonomiska centra men tillåts av kommunistkineserna inte vara en demokrati också i politiskt avseende. https://sv.wikipedia.org/wiki/Hongkong

Styret i Peking under ledning av presidenten Xi Jinping, född 1953, har på sistone intagit en hårdare attityd gentemot Hongkong-borna och kallat protestledarna ”våldsamma brottslingar”. ”Leker ni med elden blir ni brända”, har varit det kärva budskapet från Peking. Det är inte på något sätt uteslutet att fastlandskineserna sätter in militär i syfte att komma till rätta med demonstranterna. Hittills har polisen nöjt sig med att avlossa tårgas och gummikulor.

I måndags utlyste protestledarna en generalstrejk som rönte ett betydande stöd från allt från banker till internationella redovisningsfirmor. Stora delar av områdets samhällsliv inklusive flygtrafik lamslogs i den största strejkaktionen i mannaminne. Unga demonstranter kräver nu att Hongkongs regering överlämnar ”makten till folket”. https://www.di.se/nyheter/generalstrejk-i-hongkong-borsen-rasar/

Händelserna i Moskva och Hongkong visar hur diktaturens kreatur (för att citera Olof Palme) – det vill säga ledarna i Ryssland och Kina – agerar. Politisk opposition tolereras inte utan möts med våld, fängslanden och hot om ännu mera våld.

 

 

Väst måste förstå Putin-Rysslands ideologiska utmaning

24 juni, 2019

Enligt Vladimir Putin är Ryssland moraliskt överlägset det ”dekadenta” väst.

Putins Ryssland är ett fenomen som inte så lätt låter sig inpassas i traditionella referensramar. Regimen i Moskva kan snarast betecknas som en hybrid med drag från såväl Tsarryssland som Sovjetunionen. Putinismen innebär inte bara en politisk och militär utan också en ideologisk utmaning för västvärlden. Det är av avgörande betydelse att väst sätter sig in i och förstår denna utmaning om man skall gå segrande ur den pågående kraftmätningen med putinismen.

Professor John R. Schindler, en ledande amerikansk expert på militärhistoria och säkerhetsfrågor med tidigare erfarenhet från bland annat National Security Agency (NSA), gör i en rapport till det amerikanska försvarsdepartementet följande analys av Ryssland under Vladimir Putin (min översättning från engelska):

Putins Ryssland är varken fritt i en västerländsk betydelse eller ofritt i sovjetisk mening, det är en hybridregim, en ’styrd´ demokrati’ av en egendomlig rysk sort där Ryssland hyllar aspekter av det tsaristiska arvet och även det kommunistiska; samtidigt kritiseras båda. Även om makten är centraliserad ’på toppen’ i Kreml, och regionala maktcentra bragtes under Moskvas klack under putinismens tidiga år, skulle det vara inkorrekt att säga att Putins regim äger sovjetsystemets långa armar under exempelvis Stalin. https://20committee.com/2019/05/07/russian-activities-across-europe-a-contrarian-assessment/

Väst och putinismen. Det nutida Ryssland står i Schindlers perspektiv icke blott för en politisk och militär utan också för en ideologisk utmaning visavi den demokratiska och frihetliga västvärlden. Och trots att den västliga försvarsalliansen NATO fortsätter att dominera på många områden, så har ryska framsteg inom områden såsom spionage, propaganda, artilleri, elektronisk krigföring och terrorism resulterat i att det västliga försprånget tenderar att bli allt mindre och den militära sårbarheten allt större.

Den ryska militären är åter en kraft att räkna med.

Dessutom”, konstaterar John R. Schindler i sin rapport, ”betyder västliga experters och regeringars ovilja att konfrontera de ideologiska – såväl som politiska och militära – aspekterna av vår rivalitet med putinismen att hotet för signifikanta väpnade konflikter ökar.”

Under tidsperioden som ledde fram till den ryska annekteringen av Krim i Ukraina 2014 tenderade Moskva att alltmer på en ideologisk och andlig basis ta avstånd från den postmodernistiska västvärlden. Det blev allt tydligare att Putins Moskva ansåg sig vara överlägset det som ”dekadent” betraktade väst. Vid det årliga mötet med den Moskva-baserade tankesmedjan Valdai Club 2013 gick Putin till frontalangrepp mot väst, som han menade hade övergivit sina kristna ideal och höll på att uppslukas av satanistisk gudlöshet och politisk korrekthet. https://www.bbc.com/news/world-europe-24170137

Utgångspunkten för Rysslands känsla av moralisk överlägsenhet gentemot väst är ett slags religiös mysticism, vilken kan härledas tillbaka till konflikten mellan den ortodoxa kyrkan och ”kättarna” i den romersk-katolska kyrkan som går omkring 500 år bakåt i tiden. Vladimir Putin söker framtona som en varmt troende ortodox kristen och låter sig gärna fotograferas tillsammans med den rysk-ortodoxa kyrkans ledande gestalter. Kyrkan har svarat med att bli en av Kremls mest framträdande uppbackare liksom den tidigare troget stödde kommunistregimen under sovjettiden. I dag är den ryska ortodoxin i praktiken statsreligion i Ryssland.

Religiös nationalism. Om vi får tro professor John R. Schindler har västvärlden otillräcklig kunskap om det ideologiska fundament som den ryska ortodoxin utgör i Putins Ryssland: ”Väst slår dövörat till inför denna berusande brygd av religiös nationalism som man finner underlig och atavistisk, men den övertygar vanliga ryssar på ett sätt som aldrig bolsjevismen gjorde.”

Huruvida Putin själv är en äkta kristet troende eller ej är enligt John R. Schindler ovidkommande i sammanhanget – ortodoxin används i vilket fall som helst som en sköld för regimen i Kreml. Ett slags symbios föreligger mellan sekulärt och andligt av ett slag som inte är acceptabelt enligt västvärldens koncept om strikt åtskillnad mellan de båda sfärerna. Moskva har under senare år klargjort att man, vare sig västvärlden inser detta eller ej, betraktar den pågående konflikten med väst ur ett djupt ideologiskt perspektiv med rötter i religion och nationalism. https://www.aftonbladet.se/kultur/bokrecensioner/a/KEbL7/den-heliga-alliansen

Enligt Schindler är det av avgörande betydelse att västvärlden i grunden skapar sig en förståelse för Putins ideologi, vad som motiverar den och varför den riskerar leda till ökad konfrontation med väst.

Statyn avbildande Tjekans blodbesudlade chef Felix Dzerzjinskij monteras ned strax efter Sovjetunionens fall 1991. Den återfinns numera i en park i Moskva.

Tjekan och tjekisterna. De ideologiska aspekterna av vad som kan kallas det nya Kalla kriget mellan Moskva och väst medför inte att det politiska, militära och säkerhetsrelaterade spelet har blivit mindre viktigt. De speciella säkerhetstjänsterna spelar i Putins Ryssland, liksom tidigare i de tsaristiska och kommunistiska samhällena, en mycket stor roll såväl inrikes- som utrikespolitiskt. Putin är själv en gammal KGB-officer och var 1998-99 chef för KGBs arvtagare FSB.

Faktum är att det är få ryska makthavare som inte på ett eller annat sätt formats av den sovjetiska säkerhetsapparaten. Säkerhetstjänstemännen brukar kallas tjekister efter den så kallade Tjekan – Allryska extraordinära kommissionen mot kontrarevolution och sabotage – vilken grundades av V. I. Lenin (1870-1924) den 20 december 1917 i syfte att vara bolsjevikrevolutionens ”svärd och sköld”. ”Tjekans dag” firas alltjämt i Ryssland den 20 december. https://sv.wikipedia.org/wiki/Tjeka

Tjekans förste chef var den polske ädlingen och kommunisten Felix Dzerzjinski j (1877-1926), vars staty fortfarande kan ses i en park i Moskva efter att fram till Sovjetunionens upplösning 1991 ha stått på Lubjankatorget utanför KGBs högkvarter med dess beryktade fängelse i Moskva. I såväl Ryssland som Vitryssland finns ett antal platser och orter uppkallade efter denna tidigare sovjetkommunistiska chefsbödel. Att Putin hyser höga tankar om Dzerzjinskij framgår av att han 2014 lät uppkalla en elitavdelning inom polisen efter honom. https://blogs.abo.fi/historia/2014/09/27/dzerzjinskij-bodeln-kommer-igen/

Tjekan har under årens lopp ändrat namn till GPU, NKVD, KGB och KGB för att numera gå under beteckningen FSB, vilket är en förkortning för Ryska federationens federala säkerhetstjänst.

Militären – åter en kraft att räkna med. Den putinistiska regimen kan genom sitt betonande av säkerhetstjänsternas betydelse – förutom FSB existerar den militära motsvarigheten GRU (Huvudstyrelsen för underrättelsetjänsten) – enligt professor John R. Schindler sägas uppfylla den tidigare partichefen Jurij Andropovs (1914-84) strävan att tjekisterna skall vara ledande överallt i det ryska samhället; Andropov var 1967-82 chef för KGB och 1982-84 sovjetisk partichef. Han efterträddes som sådan av Michail Gorbatjov.

Putin tillsammans med patriarken Kirill av Moskva och hela Ryssland.

Den avgörande rollen i ”tjekiserandet” av Ryssland kreeras av FSB, vars nuvarande chef heter Aleksandr Bortnikov, som har en vida större betydelse än någon västlig motsvarighet. FSB är direkt underställt den federala regeringen och därmed i praktiken Vladimir Putin. FSB är Putin-regimens sköld och ryggrad, något som alla ryssar är sorgfälligt medvetna om. FSB kan anses vara ännu viktigare i dagens Ryssland än KGB var i Sovjetunionen, då den militära maktapparaten hade väl så stor betydelse.

Militären var den stora förloraren i Ryssland efter Sovjetunionens och kommunismens sammanbrott 1991. 2008 var den emellertid tillräckligt stark för att invadera Georgien och 2014 gick den in i Ukraina och annekterade Krimhalvön. Dessa offensiva operationer visade att den ryska militären åter är en kraft att räkna med. I dag, konstaterar Schindler i sin rapport, ligger den ryska krigsmakten före NATO när det gäller artillerikapacitet och elektronisk krigföring: ”Rysslands militär har fortfarande många problem med beredskap, korruption och moral jämfört med de flesta NATO-styrkor men den är åter en kraft att räkna med.”

Vid en utdragen konflikt, menar Schindler, skulle NATO vara väl så konkurrenskraftigt som den ryska krigsmakten, men i korta alternativt medellånga konflikter har Ryssland övertaget.

Putin – en hårdhudad realist. Professor Schindler anser yttermera att den segdragna konflikten i Ukraina har en andligt betonad betydelse för Putin-regimen, som ingalunda drar sig för att av ideologiska skäl utmana västvärldens intressen – en västvärld som i Moskva betraktas som hopplöst dekadent och mer eller mindre lierad med Satan själv.

Propaganda av detta slag kan förefalla löjeväckande i det sekulära väst men går i hög grad hem i det av den ortodoxa tron präglade Ryssland. Vladimir Putin själv är, oavsett tro, en hårdhudad realist vilken trots offensiva operationer likt dem i Georgien och Ryssland också förstår vikten av att vid behov iaktta politisk och militär försiktighet. Detta förklarar varför han 2014-15 motsatte sig generalstabens önskemål att utvidga kriget i Ukraina trots att en strategisk seger över Kiev låg inom räckhåll.

Schindler framhåller: ”Vi bör inte förledas tro att Putin en dag kommer att vakna upp och besluta sig för att utlösa ett allomfattande krig med NATO, men riskerna för att detta kan inträffa på ett slumpartat sätt ökar efterhand som båda sidor blir allt tröttare och benägna att låta sig provoceras.”

Putin har ingen önskan att återupprätta vare sig till Sovjetunionen eller det gamla tsardömet , menar Schindler, men däremot accepterar han inte gränsdragningarna efter 1991 som slutgiltiga. Han kommer aldrig att överge Krim men kan förmodligen tänka sig någon form av förhandlad uppgörelse med Ukraina om en sådan sker helt på Moskvas villkor. Putin ser tvivelsutan såväl Ukraina som Vitryssland som Rysslands intressesfärer.

Den mördade oppositionspolitikern Boris Nemtsov: ett av putinismens offer.

”I grunden vill Putin att Ryssland skall respekteras som en stormakt, den historiska och geografiska härskaren över östra Europa…Putin och hans regim betraktar den Europeiska Unionen med öppet förakt under det att Kremls bedömning av de baltiska staterna är att de inte är länder i den betydelse Ryssland är det.”

Öka förståelsen. John R. Schindler gör bedömningen att Rysslands nuvarande betydande ekonomiska problem, i allt väsentligt orsakade av utländska sanktioner efter annekteringen av Krim, kommer att göra Kreml mer – inte mindre – benäget för politisk och militär äventyrslusta. Putin vill inte ha ett fullskaligt krig i Europa, men rysk aggressivitet i Baltikum i allmänhet och Estland i synnerhet ökar i en nära framtid riskerna för ett sådant.

Inget tyder heller på att Putins regim kommer att upphöra med sin ”speciella” krigföring i form av spionage, desinformation, cyberattacker, propaganda samt terrorism inklusive politiskt betingade mord utomlands.

I ett långsiktigt perspektiv vill Moskva göra slut på NATOs, EUs och USAs inflytande och närvaro i sitt närområde. Inte bara de baltiska staterna Estland, Lettland och Litauen ligger därvidlag i farozonen utan även Vitryssland. NATO och USA måste vara förberedda på detta, och det viktigaste steget för att åstadkomma detta är i det perspektiv som skisserats ovan att kraftigt öka förståelsen för den nationalistiska ideologi med religiösa förtecken som präglar Putins och putinismens Ryssland.