Sverige satsar på försvaret – men långt kvar till 1940- och 1950-talens nivåer

1943 hade Sverige 300 000 man under vapen samtidigt.

Säkerhetsläget i norra Europa har försämrats och den tydligaste orsaken till detta är Ryssland. Det konstaterar överbefälhavaren (ÖB) Micael Bydén i en lördagsintervju i Ekot i juni 2021. En satsning på Sveriges försvar är därför både välkommen och nödvändig, menar Bydén. https://www.aftonbladet.se/nyheter/a/BlorOl/ob-i-ekots-lordagsintervju-om-ryssland-gar-inte-utesluta-vapnat-angr?fbclid=IwAR1VB23RRuieNsLVoH8988CBFb-W7_yQkEu-4s0_zFt20jXfzr3Ok4UIeUw
  
”Vi kan inte säga att ett väpnat angrepp går att utesluta”, citerades general Bydén vidare. Uttalandet är förhållandevis anmärkningsvärt då det länge inom försvarsmakten hetat att ett ryskt anfall mot Sverige får anses vara mindre troligt. Ryska provokationer i form av kränkningar till lands, sjöss och i luften riktade mot Sverige och dess grannländer har emellertid varit så frekventa under senare år att ÖB nu uppenbarligen valt att tala klarspråk.
  
Enligt det försvarsbeslut som riksdagen klubbade igenom hösten 2020 kommer försvarsmakten också fram till 2030 enligt uppgift att bli föremål för den ekonomiskt mest omfattande satsningen sedan 1950-talet. Något som dock inte innebär att vi kommer ens i avlägsen närhet av 1950-talets svenska försvarsförmåga, är bäst att tillägga. https://sempermiles.se/forsvarsnyheter-om-mtrl/den-storsta-satsningen-sedan-50-talet/
  
Satsningen under tioårsperioden 2020-2030 skrivs till närmare 28 miljarder kronor så att försvaret sistnämnda år får 89 miljarder om allt går enligt planerna. ”Ryssland skakar om den europeiska säkerhetsstrukturen”, som ÖB uttrycker det. Så har varit fallet åtminstone sedan den ryska invasionen i Georgien 2008 och därefter över det illegala maktövertagandet av Krim 2014 och efterföljande uppbackning av proryska gerillastyrkor kring Donbass-området i östra Ukraina.

Hela landet skulle försvaras. Ett massivt sovjetryskt anfall ansågs efter det Andra världskrigets slut 1945 vara det mest sannolika militära hotet mot Sverige. ”Den ryska hotbilden blev nu styrande för den operativa planeringen”, konstateras i boken Så skulle det ryska hotet mötas. Kalla kriget 1956 av professor Kent Zetterberg (SMB 2021, 96 sidor). ”Dock krävde en stor rysk kustinvasion av Sverige att de ryska sjöstridskrafterna byggdes ut och fick många invasionsfarkoster. Det sovjetiska lufthotet var dock redan nu överväldigande även om det fanns begränsningar i räckvidden.” (Sidan 43).
  
Den slutsats dåvarande ÖB Helge Jung drog var att en strategisk offensiv från Sveriges sida kunde uteslutas. Det realistiska planeringsalternativ som skisserades var en strategisk defensiv i form av ett segt djupförsvar avsett att fördröja fienden och därmed vinna tid. ”Det yttersta syftet”, skriver Zetterberg (sidan 43) ”var att säkerställa hjälp utifrån, alternativt att genom militära kraftinsatser bidra till att det ´det allmänna läget svängde´.”

Vid den här tiden var det en självklarhet att hela landet skulle försvaras från Smygehuk i söder till Treriksröset i norr och från Gotland i öster till Göteborg i väster. Det var en landyta omfattande 449 000 kvadratkilometer. Sverige var sedan 1942 territoriellt indelat i sex militärområden som i sin tur var uppspaltade i försvarsområden. Systemet var konstruerat så att striden skulle fortgå även om rikets ledning och det militära högkvarteret tappat kontrollen. Alla meddelanden om att striden skulle uppges skulle betraktas som falska.
  
Inställningen på den tiden skiljer sig kraftigt från vad Sveriges försvar kunde klara av cirka 70 år senare, då euforin efter Kalla krigets slut i början på 1990-talet resulterat i en militär nedrustning utan historisk motsvarighet. ÖB 2009-15, Sverker Göranson, citerades i Aftonbladet den 3 januari 2013: ”Vi kan försvara oss mot ett angrepp med ett begränsat mål. Vi talar om ungefär en vecka på egen hand.” https://www.aftonbladet.se/nyheter/a/G1w5lq/ob-sverige-kan-forsvara-sig-en-vecka

Kalla kriget. 1925 beslutade riksdagen, tydligt påverkad av de pacifistiska stämningar som rådde efter det Första världskrigets slut, om en omfattande nedrustning av Sveriges försvar. Försvarsminister vid denna tid var Per Albin Hansson, vilken några dagar före krigsutbrottet 1939 i ett tal på Skansen, nu i egenskap av statsminister, lögnaktigt hävdade att ”Sveriges beredskap är god”. https://sv.wikipedia.org/wiki/F%C3%B6rsvarsbeslutet_1925
  
Tysklands överfall på Polen den 1 september 1939 medförde att vårt militära försvar måste kraftigt förstärkas på kort tid. Så skedde, och under krigsåren 1939-45 var drygt en miljon svenska män inkallade för krigstjänst (detta var innan krigsmakten bytt namn till försvarsmakten 1974/75). Som mest, i augusti 1943, fanns 300 000 man under vapen samtidigt. Krigsberedskapen upphörde officiellt den 30 juni 1945.
  

Sovjetisk propagandabild från Pragkuppen 1948: Josef Stalin med sin tjeckiske skyddsling Klement Gottwald.

Någon ny nedrustning var emellertid inte aktuell, ty några få år efter krigsslutet bröt ett nytt krig ut – det så kallade Kalla kriget. Detta kan sägas ha inletts med det kommunistiska maktövertagandet i Tjeckoslovakien i februari 1948, känt som Pragkuppen. De tidigare allierade, västmakterna med USA i spetsen, och Sovjetunionen befann sig nu på kollisionskurs. https://www.aef.se/Omvarlden/Notiser/Pragkuppen_1.htm
  
I syfte att hindra Sovjetunionen från att expandera i västlig riktning tog USA initiativet till bildandet av grunden till vad som inom något år skulle bli Atlantpakten – NATO (North Atlantic Treaty Organization) – den 4 april 1949. De ursprungliga medlemsstaterna var USA, Kanada, Storbritannien, Danmark, Norge, Island, Frankrike, Belgien, Nederländerna, Luxemburg, Italien och Portugal. Enligt avtalet skulle övriga länder gripa in och försvara ett medlemsland som angreps av fientlig makt. https://www.sakerhetspolitik.se/Sakerhetspolitik/Internationella-organisationer/nato/
  
Mot NATO stod det av Sovjetunionen och dess diktator Josef Stalin bildade så kallade Östblocket, vilket 1955, sedan Västtyskland formellt gått med i NATO, i form av Warszawapakten (WP) fick ett eget försvarsförbund bestående av Sovjetunionen, Polen, Östtyskland (till 1990), Tjeckoslovakien, Ungern, Rumänien, Bulgarien samt Albanien (till 1968). WPs mest ökända insats skedde när den medverkade till att upproret i Prag slogs ner 1968. https://sv.wikipedia.org/wiki/Warszawapakten
  
WP upplöstes efter det Kalla krigets slut 1990 medan NATO fortlever i högönsklig välmåga med 28 medlemsstater, varav flera utgörs av gamla östblocksländer. Ytterligare ett stort antal länder bedriver ett organiserat samarbete med NATO, däribland Sverige.

Totalförsvaret. Sverige valde att stå utanför NATO, vilket medförde en nödvändig satsning på ett så starkt militärt försvar som möjligt. Kent Zetterberg framhåller (sidan 49): ”I detta läge stod den alliansfria och från kriget skyddade demokratin Sverige mellan blocken med en stor militär styrka, inte minst den stora armén. I praktiken var Sverige nu en regional militär stormakt med en stark ekonomi, begynnande välfärd och en växande krigsmakt, där inte minst flygvapnet och marinen kom att nå internationell nivå under 1950- och 1960-talen.”  
  
I Sverige myntades begreppet totalförsvaret, vilket förutom rent militära institutioner också omfattade centrala statliga verk, länsstyrelser, landsting och kommunstyrelser. Konceptet innebar att hela det svenska samhället mobiliserades i syfte att försvara landet och inbegrep närmare tre miljoner svenska medborgare. Det var sannolikt endast Schweiz som förfogade över ett liknande totalförsvar. I likhet med Sverige föredrog Schweiz att hålla sig utanför alla internationella försvarsallianser, och likaledes i likhet med Sverige diskuterades i alplandet frågan om lämpligheten i att införskaffa kärnvapen; båda länderna avstod slutligen därifrån. Schweiz avhöll sig därtill från att söka medlemskap i FN.
  
Kent Zetterberg skriver (sidan52): ”Det var mycket som måste kunna samverka och fungera i den svenska arméns förmågor för att man effektivt skulle kunna bekämpa en invaderande stormakt. Men det var ändå mycket svårt för en fiende att komma åt den svenska armén på djupet. De defensiva försvarsförmågorna hos armén var väl övade och beprövade och kunde orsaka fienden stora förluster och förtret. Notera vikten av pansarvärn, den tunga elden, luftskyddet och pansarskyddet. Det var viktiga områden att utveckla för den svenska armén.”
  

Nyckelroll i norr. Sveriges armé hade enligt Zetterberg under den ungefärliga perioden 1945-75 en viktig strategisk nyckelroll på Europas norra flank, där Sovjetunionen och Warszawapakten hade slagkraftiga konventionella styrkor samtidigt som NATO framstod som förhållandevis svagt. Västmakterna prioriterade istället den europeiska centralfronten som gick genom Tyskland på kontinenten. Sveriges betydelse för det västliga försvaret som en motvikt till Sovjet och Östblocket var något som man från försvarshåll gärna tonade ned i försvarsdebatten, då man ville framstå som så alliansfritt och fredsälskande som möjligt.
  
Försvarsbeslutet 1958 underströk ytterligare Sveriges satsning på ett starkt militärt försvar. Suez- och Ungern-kriserna 1956 gjorde riksdagen – i realiteten de fyra demokratiska partierna Socialdemokraterna, Folkpartiet, Högerpartiet och Bondeförbundet – benägen att öka på försvarsanslagen; de Moskva-styrda och nationellt opålitliga kommunisterna uteslöts av naturliga skäl från alla försvarsbeslut.
  
Förutsättningen var alltjämt att hela Sverige skulle försvaras och att den allmänna värnplikten skulle bestå. Beslut om kärnvapen sköts på framtiden. ”För armén väntade nu goda tider”, understryker Kent Zetterberg (sidan 93) ”då de prioriterade armébrigaderna skulle moderniseras och nå en ny slagstyrka. Skördetiden skulle ge en god utdelning i form av svenska anfallsbrigader, som kunde ta upp kampen med en stormaktsarmé. Ett nytt flygplanssystem Viggen projekterades nu och moderna stridsvagnar och tungt artilleri skulle anskaffas. Fyra norrlandsbrigader, Pansarbrigad 63 och Infanteribrigad 66 väntade bakom horisonten och skulle bli den svenska arméns höjdpunkt under det kalla kriget.”

Dagens svenska försvar arbetar med ÖBs välsignelse aktivt för att rekrytera homosexuella.

Pride och försvaret. Försvaret skall enligt det senaste försvarsbeslutet som nämnts ovan bli föremål för den största ekonomiska satsningen sedan det gyllene 1950-talet. Detta innebär ett välkommet trendbrott efter alla år med ned- och i praktiken avrustning av våra militära resurser. Det innebär dock inte att Sverige återigen kommer att bli en regional stormakt och knappast heller att hela Sverige kommer att kunna försvaras i händelse av ett fientligt angrepp. 
  
I ett avseende är situationen emellertid oförändrad: som påpekats av ÖB Micael Bydén är det Ryssland som under ledning av den före detta KGB-officeren Vladimir Putin står för det reella hotet mot Sveriges och dess närområdes fred och frihet. I ett annat avseende är läget radikalt annorlunda jämfört med 1950- och 1960-talet. Jag syftar på den politiska korrekthetens inmarsch också på försvarsområdet.
  
Sedan några år tillbaka propageras det således från försvarshåll aktivt för att homosexuella skall enrolleras i det militära försvaret. Försvarsmakten köpte nyligen förstasidesreklam i Svenska Dagbladet för 100 000-tals kronor till förmån för Pride-festivalen, som försvaret sedan något år tillbaka deltar i. ÖB Bydén har själv gått i spetsen för försvarets deltagare och bland annat sjungit Elvis-låtar.
  
I ett meddelande från försvarsmakten skriver Bydén bland annat följande under rubriceringen ”En flagga värd att försvara”: ”Vårt deltagande i Pride är ett aktivt ställningstagande för människors lika värde och en naturlig del av ansvaret för våra medarbetare och frivilliga. Försvarsmakten står helt enkelt trygg i sin värdegrund och alla som har vilja och förmåga att bidra till försvaret ska känna sig välkomna.” https://www.forsvarsmakten.se/sv/aktuellt/uppvisningar-och-evenemang/pride/
  
Så har alltså även vårt militära försvar blivit en experimentverkstad för alternativa livsstilar. Det är en i mitt tycke olycklig och tragisk utveckling. Det svenska försvaret har uteslutande en funktion: att försvara vårt land mot fientliga angrepp och att helst vara tillräckligt avskräckande i fiendens ögon för att förhindra att ett angrepp sker. Aktiva rekryteringskampanjer gentemot personer med alternativa livsstilar gynnar näppeligen dessa syftemål.
  
Tvärtom riskerar åtgärder som dessa att sprida ett löjets skimmer över svensk försvarsförmåga, och jag misstänker starkt att Putin och hans närmaste medarbetare i Kreml inte direkt skakar av rädsla när det svenska försvaret kommer på tal.

Förbered er på en lång socialdemokratisk dominans i svensk politik!

 

 

Kantar SIFOs sammanställning maj 2020.

Aftonbladets ofta insiktsfulla krönikör Lena Mellin konstaterar den 4 maj att statsminister Stefan Löfven ”är inte ordens man”. Mellin: ”Det är i hans jobb ett handikapp av ganska stora mått.” 

Detta har enligt Lena Mellin lett till att hans närmaste medarbetare utvecklat en speciell taktik:

Drastiskt uttryckt har de stängt in Löfven i en garderob och släpper ut honom med jämna mellanrum. https://www.aftonbladet.se/nyheter/kolumnister/a/GGR076/stefan-lofven-sitter-i-garderoben

Den taktiken har uppenbarligen varit lyckosam. I Kantar SIFOs senaste sammanvägning av de viktigaste opinionsmätningarna för Ekot går nämligen Socialdemokraterna framåt med 4,9 procentenheter jämfört med föregående månads sammanvägning till 30,2 procent. Det är siffror S i stort sett inte haft sedan Mona Sahlins tid som partiledare och närmare 2 procentenheter bättre än i valet 2018.

Kantar SIFOs opinionschef Toivo Sjörén kommenterar: ”Det är ju coronaeffekter. Regeringar går upp i nationella krislägen i allmänhet och man tycker ju också att regeringen har skött coronasmittan bra.”

Det är en sanning med modifikation. Det rätt många väljare tycker är snarare att Socialdemokraterna hanterat den kinesiska smittan på ett tillfredsställande sätt, ty övriga i Januariöverenskommelsen ingående regeringsbärande partier noterar vikande opinionssiffror. För Miljöpartiet och Liberalerna är det så illa att de halkar under riksdagsspärren på 4 procent. https://www.expressen.se/nyheter/nya-succesiffror-for-socialdemokraterna/

Näst största partiet i mätningen, Sverigedemokraterna, kommer upp i 19,9 procent, vilket är 2,2 procentenheter sämre än en månad tidigare; dock dryga 2 procentenheter bättre än i valet. Trean Moderaterna får 18,3 procent, en ökning med 0,4 procentenheter. Vänsterpartiets tidigare uppgång bryts den här gången: 9,4 procent är 1,3 sämre än i föregående månads sammanvägning.

Centerpartiet rosar inte heller marknaden utan tvingas nu nöja sig med 7,3 procent, minus 0,7. Kristdemokraterna ökar däremot och noteras för 6,5 procent, i paritet med partiets senaste valresultat. I botten av sammanställningen återfinner vi undersökningens verkliga förlorare: Miljöpartiet på 3,7 och Liberalerna på 3,3 procent, båda således under riksdagsspärren.

”Övriga partier” får nöja sig med 1,4 procent – sorry, Feministiskt initiativ, Alternativ för Sverige, Medborgerlig samling med flera.

 

Löfvens nya stil: en nationalistisk framtoning som tidigare varit otänkbar.

Frågan är då om man skall betrakta den kraftiga socialdemokratiska uppgången som en tillfällighet i Kina-smittans tecken eller inledningen till en längre period av S-dominans i svensk politik. I mina flöden på Facebook och Twitter finns rätt gott om kommentarer av denna typ: ”Sossarna kanske har höga siffror just nu, men vänta bara tills det här är över och regeringens skuld till att så många på äldreboenden dött framgår klart.” En annan typisk reaktion är att avfärda glädjesiffror för S som ”fake news”. https://svenska.yle.fi/artikel/2020/04/15/1-200-doda-framst-pa-aldreboenden-men-sverige-haller-fast-vid-sin-linje-vi

Osvuret är som alltid bäst, men jag är rädd för att kommentatorer av ovan nämnt slag hugger i sten. För det första kan allt tal om ”fake news” kategoriskt avfärdas. Det är ett gammalt fenomen att allmänheten gärna håller sig till det trygga och invanda i kristider. I just det här fallet är det dessutom säkerligen helt korrekt som Toivo Sjörén säger: många är uppriktigt övertygade om att regeringen – och då främst Socialdemokraterna – samt Folkhälsomyndigheten gör ett bra jobb.

Och jag tror inte alls på att det här är ett övergående fenomen. För det första tyder de flesta tecken på att Kina-smittan i någon form kommer att vara med oss ett bra tag framöver, kanske flera år. Till detta kommer att inte något av oppositionspartierna inklusive SD lyckats presentera några hållbara alternativ till regeringskonceptet. Även om de skulle ha bättre förslag till hantering av viruset än vad Löfven et consortes har så har det visat sig ytterligt svårt för dem att få genomslag för detta i systemmedia.

Henrik Vinge, SDs gruppledare i riksdagen, är emellertid inte helt missnöjd med situationen trots partiets vikande siffror: ”Tidigare är det flera partier som inte har velat tala med oss. Nu har vi diskussioner med i stort sett alla.” Alltid något, förstås. https://www.svt.se/nyheter/inrikes/coronakrisen-kan-bli-vandpunkt-for-sd

SDs Henrik Vinge är inte helt missnöjd med situationen.

Som nämndes inledningsvis har också Stefan Löfven, eller kanske rättare sagt hans nära rådgivare, haft vett att låta den normalt sluddrande och stånkande statsministern slippa ut ur den bildliga garderoben bara när han har något särskilt att säga till menigheten och dessutom har allt nerskrivet på papper eller teleprompter. Löfven har därtill lagt sig till med en nationalistisk framtoning som tidigare varit helt otänkbar. Löfven har kanske inte talets gåva – men dum är han definitivt inte.

Med andra ord: förbered er på socialdemokratisk dominans i svensk partipolitik för ansenlig tid framöver (ingen vore förstås gladare än jag om jag hade fel!)!

 

 

Fichtelius yrar om grekisk mytologi och invandring

”Erik Fichtelius yrar om invandring och grekisk mytologi.”

Erik Fichtelius heter en journalist och notoriskt politiskt korrekt vänstergängare som bland annat varit verksam vid Sveriges radios Eko-redaktion, Utbildningsradion och Sveriges television. Nu har han begått en video där han utifrån ett mytologiskt grekiskt perspektiv håller ett brandtal för ökad invandring.

Fichtelius i brandtal för invandring: ”Det är ett krav från guden Zeus”

”Jag har tänkt på en sak”, säger Fichtelius. ”Vad har Homeros att lära oss om migrationspolitik?” Homeros, det är förstås enligt traditionen författaren till de antika diktverken Iliaden och Odysséen vilka anses ha skrivits omkring 800 före Kristi födelse. Om Homeros verkligen existerat är dock en öppen fråga.

Enligt Fichtelius ligger svaret i öppen dag. Han redogör för krigshjälten Odysseus hemfärd efter det Trojanska kriget och påpekar, att denne blev väl bemött av människor han träffade på. Fichtelius: ”Det är ett krav från den mäktigaste guden Zeus att man ska ta emot främlingar väl.”

Och för den som inte uppfyller nämnda krav går det illa. ”Gudarnas hämnd kan vara gruvlig” för den stackars sate som inte rättar sig efter Olympens härskare och tar hand om främlingar och flyktingar, menar Fichtelius

Erik Fichtelius föddes i Uppsala 1949. Han inledde sin bana som journalist som frilansmedarbetare i Upsala Nya tidning i slutet på 1960-talet och var, efter studier i USA och filosofie kandidat-examen vid Uppsala universitet, 1972-73 anställd vid dåvarande TV2 på SVT. Efter att ha varit Aftonbladets utsände i Paris 1974 hamnade Fichtelius vid Riksradions Eko-redaktion. https://sv.wikipedia.org/wiki/Erik_Fichtelius

Överguden Zeus var inte lätt att tas med…

1986 belönades Erik Fichtelius med Stora journalistpriset och var 1987-93 chef för Eko-redaktionen. 1993 hamnade han på SVTs nyhetsprogram Aktuellt och 1996-97 var han gästprofessor i journalistik vid Stockholms universitet. 2007 fick han ånyo Stora journalistpriset för att 2009 till sommaren 2015 vara VD för Utbildningsradion (UR). Därefter har han på Kungliga biblioteket lett arbetet för att ta fram en ny nationell biblioteksplan.

Under tiden 1996-2006 genomförde Erik Fichtelius regelbundet intervjuer med statsminister Göran Persson. Dessa visades i SVT efter Perssons avgång som Socialdemokraternas partiledare 2006 under rubriceringen Ordförande Persson. 2007 publicerades samtalen med Persson i bokform under titeln Aldrig ensam – alltid ensam.

Bland Fichtelius publicerade böcker kan, förutom den om Göran Persson, nämnas Västsaharas kamp för oberoende samt Nyhetsjournalistik – tio gyllene regler som utgivits i två upplagor.

Stor skandal gjorde Erik Fichtelius då han i en SVT-intervju med Kajsa Norman, som i den uppmärksammade boken En alldeles svensk historia (2019) skildrar sexövergreppen mot unga kvinnor som ägde rum i Kungsträdgården i Stockholm 2015, hävdar att övergreppen sannolikt aldrig ägt rum. Intervjuaren ger sig också på sajten Nyheter idag som en otillförlitlig källa eftersom den skulle vara ”högerextrem” och ”främlingsfientlig”.

Fichtelius övertramp ansågs av SVT vara så flagrant att man i efterhand kände sig tvingad att gå ut med ett tillrättaläggande, där Fichtelius fick krypa till korset. https://nyheteridag.se/sa-backar-svt-efter-skandalintervjun-om-normans-bok-och-nyheter-idag/

Där har ni alltså mannen som hänvisar till en möjligen fiktiv grekisk författare och en garanterat fiktiv hednagud i sina krav på en generös immigrationspolitik. I och för sig kan jag väl ge Fichtelius en liten eloge för att ha tagit upp den omfångsrika och färgstarka grekiska mytologin inom ramen för en svensk politisk debatt, även om det sker på ett svamligt och delvis oinitierat sätt. https://grekiskagudar.wordpress.com/

Denna modell av den trojanska hästen parkerar utanför Troja i västra Turkiet. Foto: Tommy Hansson

Fichtelius har förstås helt rätt i att Zeus var den högste guden på Olympen och den som de många övriga gudarna måste lyda.  Gudarna ansågs vara världens härskare efter att vunnit kriget mot titanerna. Homeros låter i sin skildring av Trojanska kriget Zeus och hans underhuggare i gudaskaran flitigt blanda sig i kriget. 

För övrigt råder det bland forskarna delade meningar om kriget mellan Grekland och Troja över huvud taget har ägt rum. De garanterat icke-existerande gudarnas deltagande på båda sidor ökar knappast trovärdigheten. Dock har arkeologiska fynd gjorts på den plats i nuvarande västra Turkiet, där kriget skall ha avgjorts, som skulle kunna bekräfta att kriget verkligen utkämpades. Jag besökte platsen, där utgrävningar alltfort pågår, 2015. https://tommyhansson.wordpress.com/2015/04/07/pa-resa-i-vastra-turkiet-ii-troja/

På det tionde året av det dittills oavgjorda kriget mellan Grekland och Troja lyckades grekerna enligt Iliadens skildring avgöra till sin fördel genom att, under ledning av Odysseus, erbjuda trojanerna en gåva i form av en jättelik trähäst. I denna gömde sig grekiska krigare som väl inne i staden Ilion strömmade ut och besegrade fienden.

Den konservative debattören (och USA-experten) Ronie Berggren har på sin blogg på sedvanligt sakkunnigt sätt belyst förhållandet mellan det antika Grekland (Hellas) och den västerländska civilisationen. Han passar ävenledes på att ge en känga åt Fichtelius.: ”Erik Fichtelius yrar om invandring och grekisk mytologi. Han har så klart fel. Grekerna var nationalister – deras grekiska epos den gemensamma kulturen.”

Exakt så. De ärevördiga gamla grekerna, som grundade den demokratiska styrelseskicket där slavar och kvinnor dock var undantagna, var verkligen inga mångkultursivrare som släppte in några bidragsturister som kunde tänkas vilja parasitera på deras kultur och deras vetenskapliga och filosofiska landvinningar. Fichtelius har fått allt om bakfoten. http://www.ronie.se/historia/2019/05/01/europa-antikens-grekland-och-den-vasterlandska-civilisationen/

Man brukar slutligen säga att den europeiska kulturen vilar på tre grundpelare: Jerusalem (religion), Rom (rättsväsende), Aten (filosofi). Jag söker belysa detta i följande bloggtext: https://tommyhansson.wordpress.com/2014/04/21/den-europeiska-civilisationens-grundpelare-jerusalem-rom-aten/

Fortsatt uppåt för KD och Ebba – men hur konservativt är KD?

Mandatfördelningen i riksdagen om Demoskop-mätningen för mars 2019 vore valresultat.

Kristdemokraterna står för den mest dramatiska ökningen i Expressen/Demoskops marsmätning. 10,6 procent är en ökning med hela 3,6 procentenheter jämfört med förra mätningen. Därmed är det av Ebba Busch Thor ledda partiet Sveriges fjärde största. Partiet närmar sig nu opinionsmässigt sitt bästa valresultat någonsin på 11,77 procent från 1998.

Det så kallade konservativa blocket – SD, M och KD – antecknas i Demoskop-mätningen för tillhopa 178 mandat i riksdagen, vilket skall jämföras med 171 mandat för de övriga fem partier, vilka utgör regeringsunderlag. https://samtiden.nu/2019/03/demoskop-konservativa-partierna-far-egen-majoritet/

Endast Sverigedemokraterna, Kristdemokraterna och Vänsterpartiet ligger i den nu föreliggande mätningen över respektive valresultat. Alla de övriga går bakåt. SD blir med 19,4 procent – samma som i föregående mätning – landets näst största parti efter Socialdemokraternas, som med 25,8 tappar 2,1 procentenheter jämfört med Demoskops februariundersökning. Tredje störst är Moderaterna på 18,4 procent (-1,1 procentenhet).

Centerpartiet får i Demoskop-mätningen 7,5 procent (-0,1), medan Liberalerna blir enda partiet av de åtta i riksdagen som halkar under 4-procentsspärren med blott 3,0 procents väljarstöd, en tillbakagång ,med 0,3 procentenheter sedan februarimätningen. Miljöpartiet, som spurtat upp sig med 0,9 procentenheter sedan februari, landar denna gång på 4,1 procent.

Parallellt med partisympatimätningen har Demoskop även presenterat sin undersökning om partiledarnas förtroendesiffror. Mest notabelt är att Ebba Busch Thors siffror ökar med 6 procentenheter upp till 44 procent jämfört med föregående skattning. Ebba är därmed populärast bland partiledarna, närmast följd av Jonas Sjöstedt (V) på 38 procent. https://samtiden.nu/2019/03/folkets-fortroende-lofven-rasar-medan-akesson-okar/

Uppåt för Ebba Busch Thor – neråt för Stefan Löfven.

Först på tredje plats i popularitetsligan hittar vi statsminister Stefan Löfven, vars rustika charm bara räcker till ett stöd omfattande 36 procent – en minskning med 4 procentenheter. Övriga ledare som däremot spottar upp sig är Ulf Kristersson (M) 35 procent (+3), Jan Björklund (L)  20 procent (+3) samt Jimmie Åkesson (SD) 29 procent (+0,1).

Verkliga förtroendeproblem har C-ledaren Annie Lööf, vilken nu åtnjuter blott 25 procents förtroende i väljarkåren om vi får tro Demoskop. En minskning med 2 procentenheter. I det absoluta bottenträsket hittar vi föga sensationellt  MP-språkrören Gustav Fridolin på 16 procent (-1) samt isabella Lövin med 15 procent (-6).

Det förefaller som om KD icke minst attraherar konservativa väljare som föredrar en mildare variation på SD-temat och i KD ser ett slags ”SD light”. Frågan är dock hur pass konservativa KD egentligen är. I partiet finns alltfort inflytelserika företrädare för Alf Svenssons gamla snällistiska inriktning såsom partiets ekonomisk-politiske talesman Jakob Forssmed, som i princip förespråkar obegränsad invandring.

Ebba Busch Thor står visserligen för sympatiska åsikter i frågor som rör exempelvis familjevärden, våld mot kvinnor och krav på lag och ordning men vill, lika litet som sin andreman Jakob Forssmed, se KD ingå i något konservativt block vilket hon klargjort flera gånger. Det gör att läget för den så kallade konservativa oppositionen trots sifferövertag i opinionen ändå ser något bekymmersamt ut.

Här klargör KD-ledaren i en intervju med Ekot hur hon ser på ett konservativt block i riksdagen:

Ebba Busch Thor (KD): ”Vi ingår inte i något konservativt block.” pic.twitter.com/p77rixQsWx

— SR Ekot (@sr_ekot) January 18, 2019

Fotnot: Partiundersökningen genomfördes under tiden 26 februari till 5 mars och omfattar 1611 intervjuer varav 1000 per telefon.

Gyllenhammars fantasivärld och den verkliga fascismen

Olof Palme hälsar Pehr G. Gyllenhammar välkommen till Harpsund 1983 – två personer som hade mycket gemensamt.

Jag brukar normalt inte hetsa upp mig särskilt mycket när folk kallar mig eller mitt parti ”fascister”. Det är en slentrianmässig anklagelse från vänster som i realiteten endast betyder ”jag tycker du är dum” och därmed är renons på varje försök till ideologisk analys. När nu gamle Volvo-bossen Pehr G. Gyllenhammar klämt ur sig att Sverigedemokraterna enligt hans mening är ”fascister”  kan det kanske dock kan vara värt några reflektioner.

Det var i ”Lördagsintervjun” i Sveriges Radios nyhetsprogram Ekot den 20 oktober som Gyllenhammar, i polemik med  borgerliga aktörer som Antonia Ax:son Johnson som menar att allianspartierna borde släppa beröringsskräcken gentemot SD, sade bland annat följande: ”Jag vill absolut förkasta ett sådant förslag (…) Jag tycker de är fascister. De är helt enkelt demokratiskt föraktfulla. Det enda de syftar till är att kunna få mycket makt.” https://www.expressen.se/gt/pg-gyllenhammar-om-sd-ar-fascister/

Om definitionen av ”fascism” är en vilja att tillskansa sig så mycket makt som möjligt skulle man dock kunna beteckna i praktiken samtliga riksdagspartier som ”fascistiska”. Författaren och samhällskritikern Vilhelm Moberg (1898-1973) lär en gång ha sagt: ”Socialdemokraterna är ett idéparti med två idéer – att ta makten och att behålla den.” Det är ju nämligen endast om man kommer i maktställning man inom politiken kan förverkliga vad man tror på.

P. G. Gyllenhammar borde enligt mitt förmenande, även fast han fyllt 83 och ser ut som ett ovanligt skrynkligt russin i ansiktet, kunna göra en nöjaktig analys av den fascistiska ideologin i stället för att förfalla till att klistra etiketter efter gottfinnande. Fascismen, som den ser ut i verkligheten och inte i Gyllenhammars fantasivärld, är en auktoritär politisk ideologi med rötter i det Italien som 1922-43 styrdes av diktatorn Benito Mussolini (1883-1945). https://sv.wikipedia.org/wiki/Fascism

DA-märket ”Nej kommunism, fascism, nazism”.

Själv har jag sedan jag började engagera mig politiskt 1972 i den tvärpolitiska organisationen Demokratisk Allians (DA) alltid tagit kraftfullt avstånd från kommunism, fascism och nazism och bär än i dag som en självklarhet DAs allra första rockslagsmärke – med texten ”NEJ kommunism, fascism, nazism” – på en jacka. Om Gyllenhammar ser det som ett tecken på att jag är ”fascist” får han gärna höra av sig och förklara varför.

Mussolini hade sin ideologiska grund i socialismen, vilken han i form av fascismen förenade med en militant nationalism. Fascismen, som hämtar sitt ursprung i den italienska nationalsyndikalismen, bygger på den så kallade korporativismen enligt vilken människan är en kollektiv varelse och samhället en organism i vilken den enskilda individen är en del i ett större sammanhang.

Fascismen är till sin natur revolutionär och avvisar borgerliga ideologier såsom konservatismen och liberalismen. Om Gyllenhammar har rätt och Sverigedemokraterna är ”fascister” skulle det alltså innebära att partiet måste ta avstånd från sin egen ideologi, det vill säga socialkonservatismen. Den enda svenska organisation som de facto är fascistisk är såvitt jag vet Nysvenska rörelsen. https://sv.wikipedia.org/wiki/Nysvenska_r%C3%B6relsen

Pehr Gustaf Gyllenhammar föddes i en knapadlig familj i Göteborg den 28 april 1935. Han är juristutbildad och var 1971-83 VD i AB Volvo samt 1983-93 styrelseordförande i samma företag. 2004-07 var han styrelseordförande i Investment AB Kinnevik. Vänsterliberalen Gyllenhammar var även under några år på 1980-talet ledamot i Folkpartiets styrelse och, ryktas det, ett tag påtänkt som efterträdare till Ola Ullsten (1931-2018) som partiledare. Ett jobb som i stället gick till Bengt Westerberg. https://sv.wikipedia.org/wiki/Pehr_G._Gyllenhammar

Oss skojare emellan…Gyllenhammar har det trevligt tillsammans med Fermentas Reefat El-Sayed på det glada 1980-talet.

Till P. G. Gyllenhammars försvar kan kanske anföras att han är internationellt orienterad – han är bosatt i London – och inte kan förväntas ha särskilt ingående eller aktuella kunskaper om svensk inrikespolitik. Gyllenhammar har i likhet med en rad andra medlemmar i den svenska makteliten anknytning till den så kallade Bilderberggruppen med dess globalistiska agenda. https://sv.wikipedia.org/wiki/Bilderberggruppen

Säga vad man vill om P. G. Gyllenhammar, men han har onekligen betydande talanger när det gäller att marknadsföra sin egen person. Omvärlden har till stor del köpt hans image av näringslivssnille med förmåga att, i likhet med kung Midas, förvandla allt han kommer i beröring med till guld. Detta är en bild som inte har mycket med verkligheten att göra. Således kantas Gyllenhammars väg av pinsamma magplask såsom misslyckade satsningar på Norge, Fermenta och Peugeot.

Vänstertidningen Internationalen gjorde i en längre text den 7 maj 2017 bedömningen, att det finns klara likheter mellan P. G. Gyllenhammar och Olof Palme:

Idealiseringen av den gyllene PG-eran påminner inte så lite om den socialdemokratiska nostalgin kring Olof Palme. Och i mycket liknade de båda männen varandra, söner till försäkringsdirektörer, färgstarka personer som redan i  unga år lyftes till toppen av mäktiga gynnare. http://www.internationalen.se/2017/05/idealiserad-bild-av-pg-gyllenhammar/

Den i särklass mest nedgörande kritiken av Gyllenhammar jag sett i anslutning till hans karaktäristik av SD som ”fascister” kommer från journalisten och krönikören Thomas Gür. Denne skriver på sin Facebook-sida den 20 oktober bland annat så: ”Min uppfattning om Pehr G. Gyllenhammar är att han är en av Sveriges mest uppburna och minst framgångsrika och mest misslyckade storföretagsledare i modern tid.” Dessutom kallar Gür Gyllenhammar ”lögnare”.

En nötväcka i aktion.

Gür menar rentav att Gyllenhammars ”analysförmåga har visat sig vara i klass med den som de nötväckor, vilka ibland dyker upp på min tomt, kan uppvisa.” Dock, anser Thomas Gür, klarar nötväckorna av något som P. G. inte förmår: de är ensamma om att kunna gå och hoppa upp och ned på trädstammen med huvudet före.

Thomas Gürs inte så smickrande omdömen om Pehr G. Gyllenhammar får stå för honom. Jag nöjer mig med att konstatera att den forne Volvo-chefen sannolikt är betydligt överskattad såväl som företagsledare som politiskt orakel.

SVT och SR har blivit propagandaredskap för ras- och mångfaldsvänstern

 Hanna Stjärne – strategen bakom SVTs urartning.

De så kallade public service-företagen Sveriges television (SVT) och Sveriges radio (SR) har under senare tid utsatts för stundtals häftig kritik för politisk korrekthet i allmänhet och vänstervridning i synnerhet.

Inte för att den kritiken är ny. Den klassiska debattskriften om samhällets vänstervridning, inklusive den på TV och radio, är Christopher Jolins Vänstervridningen – hot mot demokratin i Sverige (1972). Författaren menade här bland annat att vänstervridningen fick ett startskott med socialdemokratiska Stockholms-Tidningens nedläggning 1966, vilken ledde till att ett antal vänsterpolitiserande journalister spreds till en rad media.

Vänstervridningen fick en flygande start med USAs upptrappning av Indokina-konflikten, något som blev ett osökt tillfälle för 68-vänstern att ge sig på världens viktigaste demokrati. Det blev allmän rättning vänster i såväl TV och radio som press, en utveckling som vidmakthållits fram till våra dagar. Vänsterpolitiseringen och den rigida politiska korrektheten i SVT och SR under senare tid har kommit till belysning genom en rad tillsättningar och utportionerande av uppdrag sedan Hanna Stjärne tillträdde som VD för SVT för ganska precis ett år sedan.

Färskast i minnet är operasångerskan Malena Ernman, som städslats för att läsa Tennysons ”Nyårsklockan” i SVT1 i dess utsändning från Skansen i Stockholm på nyårsafton. Ernman har fått utstå mycket kritik på sociala media och i alternativa nyhetsfora för sitt oreserverade stöd för den så kallade generösa flyktingpolitik, som länge tillämpades av svenska regeringar. Att det skulle saknas pengar för att fortsätta en vidlyftig asylpolitik avfärdade Ernman – som veterligen inte förfogar över ekonomiska expertkunskaper – som ”bara skitsnack” i en intervju nyligen. http://www.folkbladet.nu/1548704/ernman-oberord-av-kritiken

 Malena Ernman tror inte att massinvandringen kostar något.

Malena Ernman, enligt egen utsago extremfeminist, har även lagt sig i partipolitiken genom att upprepade gånger brännmärka Sverigedemokraterna (SD). Inför partiledaren Jimmie Åkessons medverkan i SVT-programmet ”Skavlan” i februari 2015 varnade hon för att detta kunde leda till en ”normalisering” av SD i enlighet med detta partis sinistra ambitioner. Sedan programledaren Fredrik Skavlan gått hårt åt Åkesson och närmast korsförhört den då ännu sjukskrivne SD-ledaren lugnade hon ned sig något.

En antydan om SVTs kommande inriktning gavs i augusti 2014, då Hanna Stjärne utsågs till ny verkställande direktör för bolaget. Stjärne, som närmast kom från Upsala Nya Tidning, var ordförande i den jury för Grävande journalister som i februari 2014 utsåg den vänsterextrema och kriminellt belastade Researchgruppen till mottagare av utmärkelsen Guldspaden. En som var mycket kritisk till utnämningen av Hanna Stjärne till ny SVT-chef var SDs riksdagsledamot Kent Ekeroth: http://nyheteridag.se/ekeroths-attack-mot-ny-vd-pa-svt-gett-pris-till-afa-kopplad-valdsvanster/

Det är inte särskilt svårt att förstå Ekeroths kritik. Researchgruppen, tidigare med tillägget ”AFA-Dokumentation”, är en brottsbelastad hackergrupp som anlitats av såväl Expressen som Aftonbladet i syfte att komma åt och avslöja anonyma kommentatorer i alternativa media. Här förklarar Robert Aschberg hur gruppen ser på sig själv: https://researchgruppentips.wordpress.com/tag/researchgruppen-afa-dokumentation-expo-hackning/

Gruppens tongivande medlemmar, Antifascistisk aktion (AFA)-aktivisterna Mathias Wåg och Martin Fredriksson, är båda brottsdömda. Wåg dömdes 1995 för olaga intrång efter att ha deltagit i AFAs ockupation av Dagens Nyheter året innan, medan Fredriksson dömts för misshandel med bland annat expanderbatong. Den senare är känd för citatet ”Våld är så jävla roligt”. Något parodiskt var det följaktligen när dessa dömda brottslingar för något år sedan med stort patos avslöjade brottsligt förflutet hos medarbetare i alternativsajten Exponerat.

 Brottsdömda Martin Fredriksson och Mathias Wåg från Researchgruppen-AFA Dokumentation.

Researchgruppen-AFA Dokumentation, med sina rötter och sin ideologi fast förankrade i den våldsutövande extremvänstern, har således genom TV-personligheterna Robert Aschberg och Helena Stjärne samt Expressens och Aftonbladets chefredaktörer Thomas Mattsson respektive Jan Helin, blivit fast förankrad i mediaetablissemanget.

Researchgruppens rumsrenhet bekräftas av att en av dess medlemmar, radikalfeministen och rasvänster-representanten My Vingren, anställts som praktikant av SRs Ekot. Vingren har bland annat gjort sig skyldig till en rad närmast parodiska tweets, där ett lyder: ”Jag tycker alla vita är fula. Att vara vit är att ha permanent brist på pigment. Vi måste börja klassa det som en hudsjukdom.” Sveriges radios ledning ser som väntat inga som helst problem med Vingrens anställning: http://avpixlat.info/2015/03/22/sveriges-radio-rekryterar-vansterextremist/#more-143289

SVT har heller inte haft några problem med att anställa Aftonbladets chefredaktör Jan Helin, som i likhet med Expressens Thomas Mattsson varit besatt av att bekämpa SD, som programdirektör med en budget på 3 miljarder kronor till sitt förfogande. I likhet med Mattsson har Helin alltså anlitat den AFA-baserade Researchgruppen för grävande journalistjobb.

Vad skall man då säga om den muslimska palestinaarabiskan Gina Dirawis kraftigt favoriserade ställning på SVT och SR? Hon har nu så pass länge, trots att hon bara är 25 år gammal, haft så många och tunga uppdrag inom de mediainstitutioner som gör anspråk på att vara opartiska och sakliga att man börjar undra vad hon har för hållhake på ledningarna i nämnda företag.

”Alla älskar Gina”, påstår bögbladet QX. Nja, riktigt så är det nog inte.

Dirawi har palestinsk-libanesisk bakgrund bland annat omfattande en farfar som var imam i Sundsvall till sin död 2011. Hon har aldrig gjort någon hemlighet av var hennes sympatier ligger i konflikten mellan Israel och det så kallade Palestina.

På sin blogg har hon exempelvis givit följande inte precis opartiska bild av nämnda konflikt:   

Den israeliska regeringen gör samma sak som Hitler gjorde mot deras folk fast med andra medel. De är rasister, de förtrycker och de mördar folk som inte är som dem. ISRAEL HAR FETA VAPEN, VI HAR EN JÄVLA STEN.

Dirawi har vidare på bloggen rekommenderat sina läsare att som ”kvällslektyr” läsa den beryktade antisemiten och förintelseskeptikern Lasse Wilhelmsons 2009 utkomna bok Är världen upp och ner? Wilhelmson menar bland annat att Hitlertyskland förde ett försvarskrig.

Gina Dirawi har exempelvis anlitats som programledare för Melodifestivalen och nu senast som SVTs programvärd på julaftonen, något som givetvis väckte ett ramaskri bland människor som väl kände till hennes bakgrund. Att en bekännande muslim – muslimer firar som bekant inte jul – tillåts vara julprogramvärd på SVT måste betraktas som en spark i skrevet på alla som värdesätter julens kristna innehåll.

I det för SVT och SR gemensamma projektet ”Musikhjälpen”, där Dirawi länge spelat en ledande roll, uttryckte hon nyligen som sin åsikt: ”Våra politiker är ett gäng jävla idioter.”

Får en högprofilerad anställd vid SVT-SR verkligen uttrycka sig på det sättet? Uppenbarligen – om man som Dirawi i den politiska korrekthetens tidevarv fungerar som rasifierad mångfaldsikon. Jag skrev på min blogg följande om Gina Dirawi inför Eurovision Song Contest i Malmö 2013: https://tommyhansson.wordpress.com/2013/05/13/inget-flyt-for-israel-infor-esc/

 ”Tintinmannen” Behrang Miri har hittat vägen från Kulturhuset till SVT.

På tal om den sakrosankta mångfalden. Nyligen utsågs Behrang Miri, född i Iran 1984, till ansvarig för statstelevisionens så kallade mångfaldsarbete. http://www.medievarlden.se/nyheter/2015/08/behrang-miri-om-sitt-nya-uppdrag-for-svt

Miri, vilken presenteras på Wikipedia som ”underhållare, rappare, skribent och programledare för Bolibompa”, blev 2012 herostratiskt ryktbar då han som ansvarig för Kulturhusets ungdomsbibliotek i Stockholm beordrade att alla Tintin-album skulle avlägsnas från biblioteket. Motiveringen var att de skulle vara ”rasistiska”. Efter högljudda protester valde dock ledningen för Kulturhuset att låta albumen vara kvar.

Soran Ismail föddes 1987 i likhet med Behrang Miri i Iran men är av kurdisk härkomst. Till betydande del uppvuxen i Knivsta i norra Uppland har han gjort sig ett namn som ståupp-komiker (samt, inom parantes sagt, som en av de vänsterpersonligheter som lunchat med SDs Linus Bylund).

Han har, föga oväntat, rasism som ett stående tema i sina komiska nummer. På senaste tid har han av SVT-ledningen beretts tillfälle att framföra sitt budskap i programserien ”Absolut svensk”, vilket inte är en tillfällighet. http://www.svt.se/absolut-svensk/

Tesen att man kan vara kurdisk iranier och ändå hundraprocentigt svensk, som Ismails programserie torgför, är ett led i den uppskärpning av politiskt korrekt språkbruk som nya SVT-chefen Hanna Stjärne infört.

 Iranske kurden Soran Ismail tror han är svensk – då blir SVT en given arbetsplats.

I en språkmanual med Stjärnes signum fastslås att alla invandrare med svenska pass skall kallas ”svenskar”, även om de inte skulle kunna ett ord svenska. Ett annat riktmärke är att personer, som av mer eller mindre kränkta individer beskylls för att vara ”rasister”, inte skall beredas möjlighet att försvara sig. SVT skall i stället helt och hållet utgå från den kränktes subjektiva upplevelse.

Se gärna denna video som berättar mer om PK-strategen Stjärnes nya manual: https://www.youtube.com/watch?v=Ntcp62ex7tQ

Av ovanstående torde mer än väl framgå, att Sveriges television och i någon mån Sveriges radio är på väg att helt tas över av den nya ras- och mångfaldsvänstern. Gamla tiders krav på ”opartiskhet och saklighet”, som i och för sig ingen på nämnda bolag ändå brytt sig särskilt mycket om under låt oss säga de senaste 45 åren, har flugit all världens väg.

Och det är inte bara vi uttalade sverigevänner och andra kritiker av vänstervridningen som sörjer denna urartning. Den erfarne journalisten och kommunikatören Staffan Dopping riktar på sajten News55 en svidande bredsida mot SVT och enkannerligen dess förkärlek för att göra de agna medarbetarnas åsikter till nyheter. Dopping skriver:

 På senare år har vi kunnat se hur personer med framträdande roller i Svt (även i SR, men i något lägre utsträckning) ventilerar personliga åsikter i olika samhällsfrågor. Både i egna program och i andra kanaler.

Dopping syftar här i först hand på SVT-medarbetaren Helena Zachrisson, som i mellandagarna på SVT Nyheter utkolporterade en text som speglade hennes högst personliga synpunkter på fördelningen av föräldraledigheten. Zachrisson angrep bland annat den ”unkna skitstrukturen” som uppgavs leda till att pappor tar kortare ledighet än mammor. ”Men artikeln”, förklarar Staffan Dopping, är bara senaste exemplet i en tydlig trend. Personliga åsikter i samhällsfrågor slungas ut allt tätare.”

Doppings hela debattinlägg här: http://www.news55.se/kronikor/kalla-mig-gammeldags-men-jag-ogillar-nar-asikter-blir-nyheter-pa-svt/?utm_source=Facebook&utm_medium=delad&utm_campaign=kalla-mig-gammeldags-men-jag-ogillar-nar-asikter-blir-nyheter-pa-svt   

I en läsarundersökning gjord i anslutning till Doppings debattinlägg visade det sig att hela 97 procent höll med honom, medan bara 3 procent inte gjorde det!

Helena Groll: antisemitisk provokatör på SR.

Dopping fäste i början på 2015 vidare uppmärksamheten på SRs prononcerade Israel-fientlighet genom att uppmärksamma, hur en programledare på SRs Studio ett – Helena Groll – trampade ordentligt i klaveret i en intervju med Israels stockholmsambassadör Isaac Bachman, då hon ställde frågan: ”Har judarna själva något ansvar för den växande antisemitismen?” När Bachman av förklarliga skäl blev upprörd och kategoriskt avvisade frågan fortsatte Groll att envisas, hon kunde helt enkelt inte fatta att den skulle vara olämplig. http://www.expressen.se/kultur/josephi-judefragan-i-p1-var-inget-misstag/

SRs Anne Lagercrantz bad, hör och häpna, efter Helena Grolls antisemitiska förlöpning ambassadören förbehållslöst om ursäkt för klavertrampet i Studio ett-inslaget, som även fälldes av Granskningsnämnden för radio och TV.

Någonting har uppenbarligen hänt med SVT efter Helena Stjärnes utnämning till bolagets VD. Att statstelevisionen är vänstervriden är minst av allt någon nyhet, det har den varit sedan mitten på 1960-talet då det bara fanns en enda svart-vit TV-kanal i Sverige. Vänstervridningen kan fira 50-årsjubileum under 2016 om vi skall tro på tesen, att vänstervridningen inleddes med Stockholms-Tidningens nedläggning 1966.

Vad som är nytt är att SVT, som gör anspråk på att stå i allmänhetens tjänst och vara saklig och opartisk, nu genom en serie direktiv och utnämningar inlett en genomtänkt omvandling av den egna kanalen till ett propagandaredskap för den nya, politiskt korrekta rasvänstern där det är viktigare med hudfärg och etniskt ursprung än medial kompetens.

Detta kommer givetvis att innebära att missnöjet med SVT kommer att fortsätta öka och tillströmningen till alternativmedia intensifieras, vilket sannolikt inte är vad statstelevisionens propagandister med Helena Stjärne i spetsen tänkt sig.

 

.

Så blev vänsterns Utopia en svensk mardröm

SVERIGEDEBATTEN Sverige 2015: ett samhälle i fritt fall. Den så kallade regering som förväntas styra landet kan mest betecknas som ett dåligt skämt. Den grova brottsligheten och en veritabel invasion av tiggare präglar samhället, samtidigt som massmedierna är infiltrerade av våldsvänster, jihadsympatisörer och andra demokratifientliga element. I denna krissituation är det uppenbart att det behövs en debatt om Sverige, helt enkelt en Sverigedebatt. En debatt där Sveriges bekymmersamma läge kan diskuteras helt utan skyddsnät och utan politiskt korrekta sidoblickar eller referenser. Det är därför min förhoppning att det här inlägget kan bli det första steget till en sådan debatt.

 Statsministern med från vänster skolministern Gustav Fridolin som arresterats som säkerhetsrisk i Israel, miljöministern Åsa Romson som är miljömarodör samt partisekreteraren och grå eminensen Carin Jämtin, antisemit och jihadistanhängare.

Nämnda ”regering” innehåller bland annat:

En avdankad svetsare och fackpamp med talfel som statsminister, vilken som en av sina rådgivare har den beryktade vänsterextremistiske fejkhistorikern och mytomanen Henrik Arnstad.

En miljöminister som avslöjats som kvalificerad miljömarodör: http://www.expressen.se/nyheter/val2014/asa-romson-malar-med-forbjuden-farg/

En utrikesminister som genom sin inkompetens och okunskap gjort betydande delar av världen fientligt inställda till vårt land: http://ledarsidorna.se/2015/03/van-med-alla-blev-ovan-med-alla/.

En bostadsminister utan fackmässig erfarenhet, med utrikespolitiska ambitioner och som därtill enligt en bedömare som Nalin Pekgul (S) är islamist: http://www.dagenssamhalle.se/debatt/kaplans-islamism-allvarligt-problem-foer-regeringen-11340.

En skolminister som gripits i Israel som säkerhetsrisk: http://www.expressen.se/nyheter/gustav-fridolin-anhallen-i-israel/.

En framtidsminister som menar sig ha blivit mördad på 1300-talet: http://www.dn.se/nyheter/politik/framtidsministern-har-upplevt-tidigare-liv/.

Så där håller det på.

Lägg därtill att den nuvarande S-MP-ministären, med stöd av V, inte utgör några problem för de förment borgerliga oppositionspartier som ingick i två alliansregeringar 2006-2014. Tvärtom – i stället för att efter det jämna valresultatet i september 2014 konkurrera om regeringsmakten lade sig M, FP, C och KD platt på magen inför Stefan Löfvens sorgliga minoritetsregering i form av decemberöverenskommelsen (DÖ). Det innebar att man i praktiken avsade sig alla oppositionsanspråk.

”Oppositionsledaren” Anna Kinberg Batra (M) menar för sin del att återvändande jihadister bör ses som ”offer”: http://www.expressen.se/nyheter/uppdraget-ta-m-tillbaka-till-toppen/

 Satirisk framställning av decemberöverenskommelsen.

Sverige 2015 domineras till stor del av brottsligheten. Delar av våra storstadsområden är laglöst land där våldet härskar. Invandrargäng gör upp sinsemellan med tillhjälp av automatvapen som nu senast i en restaurang på Hisingen i Göteborg. I Malmö fortsätter dödsskjutningarna obehindrat. Regeringen reagerar med att vilja skärpa vapenlagarna – vilket väl är ungefär lika begåvat som att hävda att sprängmedel borde förbjudas för att stoppa islamistterrorn.

Invandrarrelaterad gängbrottslighet har vidare tillåtits dominera en stad som Södertälje med förgreningar in i näringsliv, politik och rättsväsende. Det faktum att ungdomar med invandrarbakgrund härjar i förorterna genom att sätta eld på bilar och angripa polis, ambulans och brandkår med stenar och annat är numera en del av vardagen och uppmärksammas på sin höjd i små tidningsnotiser.

I denna laglöshetens ekvation bör också den romska tiggarinvasionen från i främsta rummet Rumänien nämnas. I så gott som alla svenska samhällen livnär sig sedan några år tillbaka otaliga människor, vilka i många fall kommit hit via skrupulösa människosmugglare, på organiserat tiggeri. Jag vågar påstå att inget sunt samhälle tillåter sådan verksamhet eller de ohygieniska kåkstäder vari tiggarna bor och som utgör en uppenbar fara för folkhälsan.

I Malmö kan vi till den ordinära våldsbrottsligheten och det epidemiska tiggeriet  lägga en helt igenom, från arabiska områden i Mellanöstern, importerad antisemitism, vilken lett till att Sveriges tredje största stad är på väg att avfolkas på judar. Till råga på eländet visar den styrande S-V-MP-majoriteten inga som helst tecken på att genom en realistisk politik vilja åtgärda problemen, sannolikt därför att man är beroende av arab- och muslimrösterna för att hänga kvar vid makten. Tvärtom: till Malmö hälsas alla uttryckligen välkomna.

 Kåkstäder befolkade av romska tiggare växer upp som svampar ur jorden.

Brottsligheten har emellertid fler konnotationer än så här. De stora kvällstidningarna Expressen och Aftonbladet anlitar båda den brottsbelastade Researchgruppen, ett gäng vänsterextremister som inte gjort någon hemlighet av sina rötter i den våldsbenägna vänstern med AFA i spetsen. Researchgruppen bedriver en omfattande åsiktsregistrering i nära samverkan med bolaget Piscatus, som startades av Robert Aschberg, Expo och AFA 2010 och har vid flera tillfällen hängt ut medborgare som publicerat olämpliga kommentarer på nätet.

Frontfigurerna Mathias Wåg och Martin Fredriksson har bland annat gjort sig kända för att beteckna den egna gruppen som ”Sveriges Stasi”. Wåg skrev vidare på Twitter den 20 maj 2013: ”Ni som överklagar böneutropen till förvaltningsrätten. Tack för att ni skrev med personnummer.” Därmed bekräftades symbiosen mellan extremvänster och islam/islamism, en koppling som får en noggrann belysning  i Johan Lundbergs  bok Ljusets fiender (Timbro 2013).

En annan medlem i Researchgruppen är My Vingren, som nyligen anställts av Sveriges radios Ekot. I Sverige anno 2015 bör således ett förflutet i våldsbelastad vänster inte ses som en nackdel utan tvärtom som en extra merit i CVt.    Mer om Researchgruppen i Ola Sandstigs granskande reportage i Dagens Samhälle #11/2015: http://www.dagenssamhalle.se/nyhet/granskare-som-inte-tal-en-granskning-14461

Hur kunde det då bli så här?

För att få ett svar på den frågan bör vi gå tillbaka till den så kallade 68-vänster som den 24-27 maj 1968 ockuperade Kårhuset i Stockholm. Formellt var ockupationen en protestaktion mot regeringens proposition om en ny studieordning, UKAS, men den kom efter hand att urarta till en demonstration till förmån för kommunism och extremvänster med tongivande grupperingar av typ Clarté och KFML och där den senare Fryshus-chefen, Anders Carlberg, blev riksbekant som testuggande revolutionär av trotskistiskt slag.

 Olof Palme talar till kårhusockupanterna 1968.

Det hjälpte föga att utbildningsminister Olof Palme och dåvarande studentpolitikern Ulf Adelsohn sökte tala Mao- och Castro-dyrkarna i Kårhuset till rätta – de revolutionära ropen stod som spön i backen, och snart skulle vänsterockupanterna göra staden osäker genom att försöka ockupera nyckelinstitutioner som Stadsteatern, Operan och Centralstationen, dessbättre utan framgång.

Palme insåg säkerligen att hans maningar till reformism, demokrati och besinning klingat ohörda, men med karaktäristisk slughet kom han under de följande åren att, främst i sin utrikespolitiska retorik, närma sig kårhusvänsterns demagogi. Palme och den socialdemokratiska regeringskretsen kring honom, med namn som Anna-Greta Leijon, Ingvar Carlsson och icke minst Pierre Schori, såg chansen att absorbera i alla fall delar av extremvänstern i socialdemokratin. Leijon hade för övrigt själv ett förflutet inom KFML, en förkortning för Kommunistiska förbundet marxist-leninisterna.

Till sin hjälp hade Palme och hans meningsfränder här Vietnamkriget, vilket alltmer utvecklade sig till en katastrof för USA och som Palme gjorde upp räkningen med framförallt i sitt beryktade jultal i Storkyrkan 1972. Statsminister Palme liknade här de amerikanska bombningarna över Hanoi och Haiphong vid nazistiska krigsförbrytelser. Vänstern jublade, men de diplomatiska förbindelserna med USA skadades allvarligt.

Något som Palme säkerligen såg som en merit med tanke på sina ambitioner att framstå som Tredje världens champion och att i tidernas fullbordan få ett internationellt toppjobb. Förbindelserna med den fria världens viktigaste demokrati sökte Palme lappa ihop genom att skicka överbefälhavaren Stig Synnergren – en ursosse från Boden – som hemlig emissarie till Washington.

Här följer mer information, inklusive en ljudfil av talet, om Olof Palmes jultal: http://www.militarhistoria.se/nyhetsfronten/olof-palme/

 Vänstergurun Herbert Marcuse.

Vänstervridningen i Sverige och Västeuropa var ett fenomen som, liksom så mycket annat, hade hämtats från USA och de studentprotester som hade inletts här i slutet på 1950-talet. Från det stora landet i väster kom ett varierat utbud av revolutionär frasretorik av vänstergurus som Herbert Marcuse, Jerry Rubin, Eldridge Cleaver och allt vad de hette.

Journalisten Christopher Jolin, son till den kände konstnären Einar Jolin och verksam som konstrecensent samt som redaktör för en läkemedelstidning, levererade 1972 en imponerande kartläggning av vänstervridningen med bestsellern Vänstervridningen. Hot mot demokratin i Sverige (VOX/Bernces förlag). Den slog ned som en bomb i medievärlden och erhöll inledningsvis goda recensioner i borgerlig press. Bland skrev Gunnar Unger som signaturen Sagittarius i Svenska Dagbladet att Jolin ”var förtjänt av hela nationens tacksamhet”.

Flera år senare gled den ursprungligen liberale Jolin tyvärr över i det extremnationella lägret, något som gör att hans i mitt tycke banbrytande bok inte fått den uppskattning den förtjänar. Den som vill läsa mer om Christopher Jolin och hans bok Vänstervridningen kan göra det på min blogg via denna länk: https://tommyhansson.wordpress.com/2010/07/11/christopher-jolin/

Om Olof Palme kan mycket sägas, och till dem som förstått hans betydelse för vänsterradikaliseringen av Sverige hör avgjort Jan Sjunnesson, tills för kort tid sedan chefredaktör för den Sverigedemokraterna närstående nätpublikationen Samtiden. I sin bok Sverige 2020. Från extremt experiment till normal nation (Jan Sjunnesson 2013) skriver han så (sidan 95):

Palmes kombination av stor energi, hans högborgerliga bakgrund och hans radikala synsätt förändrade Sverige under 1970-talet på ett genomgripande sätt. Landet förvandlades till en veritabel experimentverkstad för radikala lärare, socialarbetare och offentliganställda som satte igång att realisera sina drömmar om kollektivt ansvar, mänsklig frigörelse och nya informella relationer mellan elever och lärare, patienter och läkare, intagna och fångvaktare. Den offentliga sektorn fördubblade antalet anställda under decenniet med Palme som röd baron och verkställande direktör i det socialistiska kungadömet Sverige. I inget annat demokratiskt västerländskt land förfogade staten över så stora resurser och så många anställda.

Det behöver knappast framhållas extra att ett mångkulturalistiskt synsätt passade som hand i handske i förhållande till en politik liknande den som skisseras av Jan Sjunnesson här ovan. Detta blir förfärande klart när vi studerar den socialdemokratiska regeringens proposition 1975:26 – Regeringens proposition om riktlinjer för invandrar- och minoritetspolitiken m m, undertecknad av Olof Palme och Anna-Greta Leijon: http://www.riksdagen.se/sv/Dokument-Lagar/Forslag/Propositioner-och-skrivelser/Regeringens-proposition-om-rik_FY0326/?html=true

Den hallstämplade mångkulturalismen naglas här fast med följande formulering: ”Invandrarna och minoriteterna bör ges möjlighet att välja i vilken mån de vill gå upp i en svensk kulturell identitet eller bibehålla och utveckla den ursprungliga identiteten.” Propositionen antogs enhälligt i Sveriges riksdag.

Den 13 december 1989 fattade emellertid den socialdemokratiska regeringen med Ingvar Carlsson som statsminister ett beslut som indikerade en tillnyktring i immigrationsfrågan. Då kom det så kallade Luciabeslutet, enligt vilket Sverige som politiska asylanter endast skulle acceptera personer vilka var att betrakta som flyktingar enligt FNs flyktingkonventioner eller hade vad som angavs vara ”särskilt stort skyddsbehov”.

 Bengt Westerberg stjälpte Luciabesutet om en begränsad invandring.

Detta skedde sedan så många som 20 000 flyktingar (jämför med dagens ungefär tiofaldigade siffror!) anlänt till Sverige under andra halvåret 1989, fler än under hela 1988. Alla riksdagspartier utom FP, MP och V godtog beslutet. 1991 tillträdde dock den borgerliga regeringen Bildt, och sedan FP-ledaren Bengt Westerberg ställt ultimatum genom att hota med avgång beslutade statsminister Carl Bildt att Luciabeslutet skulle rivas upp till förmån för Westerbergs ”generösa flyktingpolitik”. Två års tillfällig tillnyktring i svensk immigrationspolitik var därmed till ända.

1997 kom nästa ideologiskt viktiga proposition 1997/98:16 med rubriceringen Sverige, framtiden och mångfalden, signerad invandringsminister Leif Blomberg (S).  Enligt detta regeringsförslag, som också det antogs enhälligt i riksdagen, skulle hela det svenska samhällsbygget baseras på mångfald i etniskt hänseende: arbetsmarknadspolitik, socialpolitik, skolpolitik, kulturpolitik – allt skulle underordnas den sakrosankta mångfalden.

Mångfaldsevangeliet skulle spridas medelst ”massiva propagandainsatser” på arbetsplatser, i skolor, på universitet, bibliotek, museer etcetera. Tre delmål fanns: ett jämlikhetsmål (full jämlikhet för invandrare), ett valfrihetsmål (valfrihet att välja assimilation eller fortsatt utveckling av den egna kulturen, det vill säga i praktiken segregation) samt ett samverkansmål (alla infödda svenskar måste samarbeta om mångfalden). Därmed hade ett Sverige, genomsyrat av mångkultur och mångfald och med massinvandring som instrument, etablerats med fullständig enighet över den tidens partigränser.

Här en upplysande sammanfattning av ovannämnda utvecklingen i bloggen Aktualia den 10 juli 2011: https://aktualia.wordpress.com/2011/07/10/mangkulturens-historia-i-sverige/

Man bör vara både blind och döv för att inte inse, att resultatet av den förda mångkultur-, mångfalds- och massinvandringspolitiken ingalunda lett till något slags vänsterradikalt idealsamhälle, ett Utopia där godhet, tolerans, solidaritet och fred härskar. Snarast har den blivit det rakt motsatta, ett mardrömssamhälle med stundom rent krigslika förhållanden som illutreras av den ovan anförda massakern i Göteborg samt gängrelaterade uppgörelser inklusive ett otal skjutningar, gängvåldtäkter och misshandelsfall på olika platser.

 Dick Erixon gör upp räkningen med integrationen.

Den uppmärksammade bloggaren Dick Erixon tar upp den katastrofala utvecklingen den 19 mars 2015 på sin blogg I hjärtat rebell under rubriken ”Integrationen för krig till Sverige”: http://erixon.com/blogg/2015/03/integrationen-for-krig-till-sverige/

Den Centerpartiet närstående Erixon tar avstamp i dödsskjutningarna på Hisingen och ett uttalande från ett ögonvittne: ”Det är som att leva i ett krig.”  Dick Erixon skriver följande:  ”Den ’integration’ som svenska partier står för betyder att traditioner, kulturer och beteendemönster från Mellanöstern och övriga världen är lika viktiga som den kultur och sociala normer som funnits i Sverige fram till 1970-talet.”

Den svenska så kallade integrationen medför, menar Erixon, ”att krig är något som vi måste räkna med” på samma sätt som man måste räkna med det i andra delar av världen, särskilt från de delar varifrån de flesta nyanlända kommer ifrån. Dick Erixon skriver följande, vilket jag tycker kan vara en lämplig avrundning även av min egen artikel: ”Jag är så innerligt trött på de politiker som talar om integration som något positivt. Det enda rimliga är assimilering. Men det kan vara för sent för det.” 

Ovanstående är ett försök att som en inledning till en nödvändig debatt om Sverige sammanfatta läget i vårt land som det ter sig för denna bloggare våren 2015. Nu hoppas jag andra debattörer kan överta stafettpinnen!

Terrorhotet mot Europa: Sverige vet som vanligt bäst…

 

Under det att den norska säkerhetspolisen gått ut och varnat för en eventuell kommande terrorattack mot NATO-anslutna Norge, i så fall med all sannolikhet utförd av hemvändande jihadistiska Syrien-krigare, tycks det inte råda någon större oro hos motsvarande svenska myndigheter. Frågan är om det är en realistisk hållning.

Magnus Ranstorp, internationellt ansedd terrorexpert verksam vid Försvarshögskolan i Stockholm, sade följande i en intervju SRs Ekot nyligen:

De som åker ner skapar kontakter med riktigt tunga terrorister. De får en utökad operativ kapacitet, vapenkapacitet och vissa får  specialiserade färdigheter till att konstruera terrorbomber.

 Terror- och säkerhetsexperten Magnus Ranstorp.

Ranstorp hänvisar till det faktum, att ett antal personer med svensk bakgrund begivit sig till Syrien och andra krisområden i världen där jihadister och islamister är aktiva, samt att det i anledning av detta funnits en oförändrat förhöjd hotbild sedan 2010.

Det framgår av Eko-inslaget att personer som klarat livhanken – alla har inte gjort det utan dött i striderna – och återvänt till Skandinavien genomgått en radikal personlighetsförändring på grund sina upplevelser i form av strider och olika typer av så kallade avrättningar, i verkligheten ingenting annat än bestialiska terrormord rättfärdigade av en extrem tolkning av islam. De har inte längre någonting alls gemensamt med det omgivande, demokratiska samhället och framstår för omgivningen som helt kalla. De är tickande bomber som kan detonera när som helst.

Eko-inslaget här:

http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=83&artikel=5922251

 En IS-terrorist, kanske en med skandinavisk bakgrund, genomför ett bestialiskt terrormord i Irak.

Den 7 juli träffades i Milano i Italien representanter för regeringarna i Belgien, Danmark, Nederländerna, Frankrike, Tyskland, Italien, Spanien och Sverige i syfte att dra upp en gemensam plan för att bemöta terrorhotet. Enligt EU Observer deltar minst 2000 EU-medborgare i stridigheterna i länder som Syrien och Irak på jihadistiska IS och andra terrorgruppers sida.

http://euobserver.com/justice/124909

Det gäller att kunna identifiera dessa personer och det hot de kan utgöra mot säkerheten i EU-länderna och eventuellt kunna ta dem i förvar när det återvänder. I exempelvis Kanada är det möjligt att döma så kallade terrorturister till fängelse.

Samtliga länder som deltog i Milano-mötet-  med undantag för Sverige – beslöt sig för att ingå i det föreslagna terrorsamarbetet, som skall vidareutvecklas vid kommande EU-möten.

 En IS-kämpe i Irak med sina troféer. Inget att oroa sig för enligt den borgerliga massinvandringsregeringen.

Sveriges massinvandringsregering vet  som vanligt vad som är bäst. När den vill göra avtryck i omvärlden kan den i stället skicka fram en certifierad obetydlighet som kultur- och idrottsminister Lena Adelsohn Liljeroth (M) att brännmärka Ryssland som värd för fotbolls-VM 2018. ”Jag tycker inte det är lämpligt att Ryssland ska stå värd för ännu ett mästerskap”, citeras hon i Sport-Expressen dagens datum (25 juli 2014):

http://www.expressen.se/sport/fotbollsvm/inte-lampligt-att-de-star-vard-for-ett-vm/

Adelsohn Liljeroth hänvisar till sin oro för vad hon kallar ”mänskliga rättigheter” och hänvisar bland annat till Rysslands påstådda homofobi utifrån det faktum, att Ryssland tagit det ansvarfulla beslutet att förbjuda propaganda för den riskfyllda HBTQ-livsstilen bland barn och ungdom.

Statsrådet gjorde liknande uttalanden inför vinter-OS i Sotji tidigare i år och valde att ”bojkotta” OS-invigningen, trots att hon inte hade fått någon officiell  inbjudan att deltaga. Putin var säkert väldigt skakad…

   Adelsohn Liljeroth tvingades bita i det sura äpplet då vinter-OS genomfördes som planerat i ryska Sotji trots hennes motstånd.

Det kan tyckas märkligt att Adelsohn Liljeroth valde att slå dövörat till då fotbolls-VM hölls i Brasilen i år, ett land som inte precis gjort sig känt som ett de mänskliga rättigheternas förlovade land. Ministern fick hård kritik då hon för något år sedan lade sig i vilka publikationer som borde få statligt presstöd och inte.

Visst klarar vi oss utan kvotering och feminism

 Jens Spendrup: avvisar kvotering.

En knapp månad kvar till FNs Internationella Kvinnodag den 8 mars – som har kommunistiska rötter – har det blåst upp till storm kring Jens Spendrup, född 1944, ordförande i Svenskt Näringsliv. Detta därför att han avvisar statlig kvotering till privata bolagsstyrelser och nekar till att vara feminist.

Om Internationella Kvinnodagen och dess röda historia har jag tidigare skrivit följande på denna blogg:

https://tommyhansson.wordpress.com/2011/03/08/kvinnodagens-kommunistiska-historia/

Det var i en intervju i Ekot i lördags som Spendrup stack ut hakan. Efter det har han blivit kallad både ”praktfiasko”, ”pajas” och ”inkompetent”. I alliansregeringens Sverige anno 2014 är det nämligen inte tillåtet att tänka utanför den tokfeministiska och desperat politiskt korrekta boxen. Då höjs bildliga krav på lynchning och kastrering.

Jag tänker här inte gå in i detalj på innehållet i intervjun med Spendrup. Om kvinnokvotering tycker han dock inte, och detta därför att han anser att det finns få kvinnliga namn i toppositioner som kan bidraga med nödvändig komptetens i den hårda internationella konkurrensen. Spendrup förhåller sig därtill skeptisk till ”ismer” av skilda slag och vägrar därför även, logiskt nog, att kalla sig feminist.

Detta är bakgrunden till att ett antal tokiga fruntimmer och några i deras ledband gående män, vilka förmodligen borde låta könstesta sig, nu kräver Spendrups pungkulor på ett fat. Det är naturligtvis icke oväntat men likväl ledsamt att vi inte kommit längre när det gäller friheten att lufta våra åsikter.

I sak, om nu sakfrågan har någon som helst betydelse i sammanhanget, har Spendrup förstås rätt. Könskvotering är ett otyg, och jag är dessutom rätt säker på att Spendrup har rätt i att det saknas kvinnor med rätt typ av komptens i den maskulina bolagsvärlden. Det är inte alls osannolikt att de egenskaper som krävs inom den internationella affärsverksamheten huvudsakligen återfinns hos det manliga könet.

Å andra sidan finns det säkerligen ett antal områden som ligger bättre till för kvinnor: vård- och omsorgssektorn, modebranschen, kultur och massmedia etcetera. Varför vägra erkänna dessa skillnader?

När det gäller feminismen är det mycket klokt av Jens Spendrup att vägra bekänna sig därtill. Denna ideologi är nämligen vildvuxen så det räcker till. Från bisarra galningar och feminazister som amerikanskan Valerie Solanas (1936-88), hon som skrev SCUM-manifestet som pläderar för alla mäns utplåning och försökte mörda konstnären Andy Warhol, till SD-Kurirens både kompetenta och söta chefredaktör Paula Bieler, som bekänner sig till den så kallade särartsfeminismen vilken tar fasta på olikheterna mellan könen i stället för att kräva robotlik kongruens. SCUM är en förkortning för Society for Cutting Up Men.

Mellan dessa motpoler hittar vi exempelvis promillepartiet Feministiskt initiativs Gudrun Schyman, som anser att alla män är talibaner, Aftonbladets kulturleninist Åsa Linderborg som ännu inte hittat någon kommunistisk diktatur hon ogillar, samt så kallade batikhäxor som Katarina Mazetti vilka känner sig upprörda över att det kan finnas något som kan kallas svenskt.

Jag stör mig personligen inte ett dugg på framgångsrika och starka kvinnor och ser gärna fler sådana i de flesta sammanhang. Däremot anser jag för min del att vi kan vara utan såväl kvotering och annan särbehandling som feminism över huvud taget oavsett schattering. Och kvinnodagar med, för den delen – låt i stället alla 365 dagar om året (366 under skottår) vara  kvinno- och mansdagar.

Trots allt är vi alla människor om än med olika roller och egenskaper.

Landet med den fria världens sämsta journalistik

Janne Josefsson: mediaetablissemangets senaste hatobjekt.

SVTs Uppdrag granskning (UG) med Janne Josefsson och Magnus Wennerholm skrapade litet på mediaytan med programmet ”Den goda viljan” för ett par dagar sedan. Här framgick med önskvärd tydlighet att Sverige är landet med den fria världens troligen sämsta journalistik.

På en timmes tid hinns naturligtvis inte med att göra en uttömmande redovisning av hur illa det egentligen är ställt med mainstreammedias taffliga försök att bedriva seriös journalistik. Ändå är UG värt beröm för sin ansats att titta litet närmare på ett fåtal av de mediala skandaler som skämt ut vårt land under senare år.

Jag berördes mest av fallet Amun Abdullahi, radioreportern med somalisk bakgrund som 2010 tilldelades Publicistklubbens yttrande- och tryckfrihetspris till Anna Politkovskajas minne. Abdullahi, som arbetat på Sveriges Radio (SR) International, hade svarat för flera berömvärda avslöjanden vilka även sänts i Ekot.

När Abdullahi, som verkligen brann för sitt uppdrag som journalist i sitt nya hemland, fick fatt på ett världsscoop – en ungdomsledare i Rinkeby hade rekryterat somaliska unga män till terrorrörelsen al-Shabaabs så kallade heliga krig i Somalia – blev det dock för mycket för vissa andra inom SR. I programmet Konflikt ifrågasattes uppgifterna genom försåtliga antydningar byggda på otillräckligt förarbete och, låt oss vara ärliga, ren illvilja. Uppgifter från SÄPO har sedan bekräftat uppgifterna. Konflikt-representantens valhänta försök att urskulda sig i UG var bara patetiska i sin karaktäristiska svamlighet.

Amun Abdullahi – drabbad av SR-kollegernas illvilja.

Amun Abdullahi tog mycket illa vid sig och beslutade sig för att lämna journalistiken bakom sig och i stället arbeta med barnhemsbarn i födelselandet Somalia. Så kan det gå när det politiskt korrekta drevet går mot obekväma journalistkolleger. Det kan också nämnas att Amun å det starkaste avråddes från att intervjua SD-ledaren Jimmie Åkesson.

Ett okänt antal journalister verkar ha mementot ”Skriv eller prata inte så att det kan gynna SD” fastnålade på sina anslagstavlor. Att en av dessa är Aftonbladets kulturskribent Martin Aagård framgick med närmast skrattretande pregnans i Magnus Wennerholms reportage.

Aagård, som inte vill låta sig intervjuas öga mot öga utan endast via telefon, avslöjades ha trixat med siffror om somaliska analfabeter i syfte att ”sätta dit” förre kollegan Per Brinkemo som rasist, Avpixlare och SD-anhängare. Han påkoms helt enkelt med brallorna nere och gjorde pinsamt dåliga försök att få på sig dem igen i telefonintervjun.

PK-media har översvämmats av indignerade kommentarer som går till rätta med främst Janne Josefsson. Några har kallat honom ”fascist”(vad annat var att vänta?), andra undrar vad som ”hänt med honom”. Därom tror jag mig veta besked: vad som hänt är att Josefsson upptäckt att några eller rätt många av hans kolleger inte är förutsättningslöst undersökande journalister utan åsiktsmegafoner för vänstern och/eller den politiska korrektheten.

Inom denna snävt avgränsade parameter är det strängeligen förbjudet att problematisera allting som har med invandringsrelaterade frågor att göra, eftersom detta skulle kunna gynna Sverigedemokraterna och ge uppkäftiga sajter som Avpixlat vatten på sin kvarn. Att sedan precis denna sinnessvaga inställning faktiskt gynnar SD/Avpixlat lär de ljusskygga mediesnubbarna omsider bli varse.

Den enda etablerade skribent som vad jag vet skrivit några erkännsamma ord om Uppdrag  gransknings senaste bedrift är Expressen-kolumnisten Britta Svensson (16/5), som lyfter fram exemplet Amun Abdullahi. Frågan är hur länge den följsamma Expressen-redaktionen låter henne vara kvar.

Reklamblad för Jolins banbrytande bok.

Slutligen passar det i sammanhanget bra att påminna om att redaktören och författaren Christopher Jolin (1925-99) svarade för en hjältemodig insats – enligt SvD-kommentatorn Gunnar Unger (Sagittarius) var Jolin förtjänt av ”hela nationens tacksamhet” – när han redan 1972 gav ut boken Vänstervridningen: hot mot demokratin i Sverige på Mamö-förlaget VOX/Bernces.

Den följdes två år senare upp med Sverige nästa?, där Jolin varnar för Sovjetunionens planer för Sverige. Jolin förvillade sig senare ut i nationalextremismens träskmarker, men dit hade han ännu inte kommit då han skrev nämnda böcker. En bidragande orsak till Jolins trista utveckling var att han behandlades mycket illa av det politiska och mediala etablissemanget och framställdes som en farlig extremist.

I verkligheten var han vid denna tid västerländsk liberal, USA- och Israel-vän. Allt skit han fick blev till en självuppfyllande profetia. En av dem som beljög och smutskastade Jolin den gången var Carl Bildt, då handsekreterare åt M-ledaren Gösta Bohman. Jolin utsattes helt enkelt för ett regelrätt karaktärsmord.

För mig är Christopher Jolin – nota bene i sin liberala, mediagranskande skepnad – fortfarande förtjänt av hela nationens tacksamhet. Äras den som äras bör.