Landet med den fria världens sämsta journalistik

Janne Josefsson: mediaetablissemangets senaste hatobjekt.

SVTs Uppdrag granskning (UG) med Janne Josefsson och Magnus Wennerholm skrapade litet på mediaytan med programmet ”Den goda viljan” för ett par dagar sedan. Här framgick med önskvärd tydlighet att Sverige är landet med den fria världens troligen sämsta journalistik.

På en timmes tid hinns naturligtvis inte med att göra en uttömmande redovisning av hur illa det egentligen är ställt med mainstreammedias taffliga försök att bedriva seriös journalistik. Ändå är UG värt beröm för sin ansats att titta litet närmare på ett fåtal av de mediala skandaler som skämt ut vårt land under senare år.

Jag berördes mest av fallet Amun Abdullahi, radioreportern med somalisk bakgrund som 2010 tilldelades Publicistklubbens yttrande- och tryckfrihetspris till Anna Politkovskajas minne. Abdullahi, som arbetat på Sveriges Radio (SR) International, hade svarat för flera berömvärda avslöjanden vilka även sänts i Ekot.

När Abdullahi, som verkligen brann för sitt uppdrag som journalist i sitt nya hemland, fick fatt på ett världsscoop – en ungdomsledare i Rinkeby hade rekryterat somaliska unga män till terrorrörelsen al-Shabaabs så kallade heliga krig i Somalia – blev det dock för mycket för vissa andra inom SR. I programmet Konflikt ifrågasattes uppgifterna genom försåtliga antydningar byggda på otillräckligt förarbete och, låt oss vara ärliga, ren illvilja. Uppgifter från SÄPO har sedan bekräftat uppgifterna. Konflikt-representantens valhänta försök att urskulda sig i UG var bara patetiska i sin karaktäristiska svamlighet.

Amun Abdullahi – drabbad av SR-kollegernas illvilja.

Amun Abdullahi tog mycket illa vid sig och beslutade sig för att lämna journalistiken bakom sig och i stället arbeta med barnhemsbarn i födelselandet Somalia. Så kan det gå när det politiskt korrekta drevet går mot obekväma journalistkolleger. Det kan också nämnas att Amun å det starkaste avråddes från att intervjua SD-ledaren Jimmie Åkesson.

Ett okänt antal journalister verkar ha mementot ”Skriv eller prata inte så att det kan gynna SD” fastnålade på sina anslagstavlor. Att en av dessa är Aftonbladets kulturskribent Martin Aagård framgick med närmast skrattretande pregnans i Magnus Wennerholms reportage.

Aagård, som inte vill låta sig intervjuas öga mot öga utan endast via telefon, avslöjades ha trixat med siffror om somaliska analfabeter i syfte att ”sätta dit” förre kollegan Per Brinkemo som rasist, Avpixlare och SD-anhängare. Han påkoms helt enkelt med brallorna nere och gjorde pinsamt dåliga försök att få på sig dem igen i telefonintervjun.

PK-media har översvämmats av indignerade kommentarer som går till rätta med främst Janne Josefsson. Några har kallat honom ”fascist”(vad annat var att vänta?), andra undrar vad som ”hänt med honom”. Därom tror jag mig veta besked: vad som hänt är att Josefsson upptäckt att några eller rätt många av hans kolleger inte är förutsättningslöst undersökande journalister utan åsiktsmegafoner för vänstern och/eller den politiska korrektheten.

Inom denna snävt avgränsade parameter är det strängeligen förbjudet att problematisera allting som har med invandringsrelaterade frågor att göra, eftersom detta skulle kunna gynna Sverigedemokraterna och ge uppkäftiga sajter som Avpixlat vatten på sin kvarn. Att sedan precis denna sinnessvaga inställning faktiskt gynnar SD/Avpixlat lär de ljusskygga mediesnubbarna omsider bli varse.

Den enda etablerade skribent som vad jag vet skrivit några erkännsamma ord om Uppdrag  gransknings senaste bedrift är Expressen-kolumnisten Britta Svensson (16/5), som lyfter fram exemplet Amun Abdullahi. Frågan är hur länge den följsamma Expressen-redaktionen låter henne vara kvar.

Reklamblad för Jolins banbrytande bok.

Slutligen passar det i sammanhanget bra att påminna om att redaktören och författaren Christopher Jolin (1925-99) svarade för en hjältemodig insats – enligt SvD-kommentatorn Gunnar Unger (Sagittarius) var Jolin förtjänt av ”hela nationens tacksamhet” – när han redan 1972 gav ut boken Vänstervridningen: hot mot demokratin i Sverige på Mamö-förlaget VOX/Bernces.

Den följdes två år senare upp med Sverige nästa?, där Jolin varnar för Sovjetunionens planer för Sverige. Jolin förvillade sig senare ut i nationalextremismens träskmarker, men dit hade han ännu inte kommit då han skrev nämnda böcker. En bidragande orsak till Jolins trista utveckling var att han behandlades mycket illa av det politiska och mediala etablissemanget och framställdes som en farlig extremist.

I verkligheten var han vid denna tid västerländsk liberal, USA- och Israel-vän. Allt skit han fick blev till en självuppfyllande profetia. En av dem som beljög och smutskastade Jolin den gången var Carl Bildt, då handsekreterare åt M-ledaren Gösta Bohman. Jolin utsattes helt enkelt för ett regelrätt karaktärsmord.

För mig är Christopher Jolin – nota bene i sin liberala, mediagranskande skepnad – fortfarande förtjänt av hela nationens tacksamhet. Äras den som äras bör.

Explore posts in the same categories: Media

Etiketter: "Sverige nästa?", "Vänstervridningen:hot mot demokratin i Sverige", Aftonbladet, al-Shabaab, Amun Abdullahi, Anna Politkovskaja, Avpixlat, Carl Bildt, Christopher Jolin, Ekot, Expressen, Gösta Bohman, Gunnar Unger, Israel, Janne Josefsson, Jimmie Åkesson, Konflikt, Magnus Wennerholm, Malmö, Marin Aagård, Per Brinkemo, Publicistklubben, Rinkeby, Sagittarius, SÄPO, Somalia, Sovjetunionen, Svenska Dagbladet, Sverige, Sverigedemokraterna, Uppdrag granskning, USA, VOX/Bernces

You can comment below, or link to this permanent URL from your own site.