SVT och SR har blivit propagandaredskap för ras- och mångfaldsvänstern

 Hanna Stjärne – strategen bakom SVTs urartning.

De så kallade public service-företagen Sveriges television (SVT) och Sveriges radio (SR) har under senare tid utsatts för stundtals häftig kritik för politisk korrekthet i allmänhet och vänstervridning i synnerhet.

Inte för att den kritiken är ny. Den klassiska debattskriften om samhällets vänstervridning, inklusive den på TV och radio, är Christopher Jolins Vänstervridningen – hot mot demokratin i Sverige (1972). Författaren menade här bland annat att vänstervridningen fick ett startskott med socialdemokratiska Stockholms-Tidningens nedläggning 1966, vilken ledde till att ett antal vänsterpolitiserande journalister spreds till en rad media.

Vänstervridningen fick en flygande start med USAs upptrappning av Indokina-konflikten, något som blev ett osökt tillfälle för 68-vänstern att ge sig på världens viktigaste demokrati. Det blev allmän rättning vänster i såväl TV och radio som press, en utveckling som vidmakthållits fram till våra dagar. Vänsterpolitiseringen och den rigida politiska korrektheten i SVT och SR under senare tid har kommit till belysning genom en rad tillsättningar och utportionerande av uppdrag sedan Hanna Stjärne tillträdde som VD för SVT för ganska precis ett år sedan.

Färskast i minnet är operasångerskan Malena Ernman, som städslats för att läsa Tennysons ”Nyårsklockan” i SVT1 i dess utsändning från Skansen i Stockholm på nyårsafton. Ernman har fått utstå mycket kritik på sociala media och i alternativa nyhetsfora för sitt oreserverade stöd för den så kallade generösa flyktingpolitik, som länge tillämpades av svenska regeringar. Att det skulle saknas pengar för att fortsätta en vidlyftig asylpolitik avfärdade Ernman – som veterligen inte förfogar över ekonomiska expertkunskaper – som ”bara skitsnack” i en intervju nyligen. http://www.folkbladet.nu/1548704/ernman-oberord-av-kritiken

 Malena Ernman tror inte att massinvandringen kostar något.

Malena Ernman, enligt egen utsago extremfeminist, har även lagt sig i partipolitiken genom att upprepade gånger brännmärka Sverigedemokraterna (SD). Inför partiledaren Jimmie Åkessons medverkan i SVT-programmet ”Skavlan” i februari 2015 varnade hon för att detta kunde leda till en ”normalisering” av SD i enlighet med detta partis sinistra ambitioner. Sedan programledaren Fredrik Skavlan gått hårt åt Åkesson och närmast korsförhört den då ännu sjukskrivne SD-ledaren lugnade hon ned sig något.

En antydan om SVTs kommande inriktning gavs i augusti 2014, då Hanna Stjärne utsågs till ny verkställande direktör för bolaget. Stjärne, som närmast kom från Upsala Nya Tidning, var ordförande i den jury för Grävande journalister som i februari 2014 utsåg den vänsterextrema och kriminellt belastade Researchgruppen till mottagare av utmärkelsen Guldspaden. En som var mycket kritisk till utnämningen av Hanna Stjärne till ny SVT-chef var SDs riksdagsledamot Kent Ekeroth: http://nyheteridag.se/ekeroths-attack-mot-ny-vd-pa-svt-gett-pris-till-afa-kopplad-valdsvanster/

Det är inte särskilt svårt att förstå Ekeroths kritik. Researchgruppen, tidigare med tillägget ”AFA-Dokumentation”, är en brottsbelastad hackergrupp som anlitats av såväl Expressen som Aftonbladet i syfte att komma åt och avslöja anonyma kommentatorer i alternativa media. Här förklarar Robert Aschberg hur gruppen ser på sig själv: https://researchgruppentips.wordpress.com/tag/researchgruppen-afa-dokumentation-expo-hackning/

Gruppens tongivande medlemmar, Antifascistisk aktion (AFA)-aktivisterna Mathias Wåg och Martin Fredriksson, är båda brottsdömda. Wåg dömdes 1995 för olaga intrång efter att ha deltagit i AFAs ockupation av Dagens Nyheter året innan, medan Fredriksson dömts för misshandel med bland annat expanderbatong. Den senare är känd för citatet ”Våld är så jävla roligt”. Något parodiskt var det följaktligen när dessa dömda brottslingar för något år sedan med stort patos avslöjade brottsligt förflutet hos medarbetare i alternativsajten Exponerat.

 Brottsdömda Martin Fredriksson och Mathias Wåg från Researchgruppen-AFA Dokumentation.

Researchgruppen-AFA Dokumentation, med sina rötter och sin ideologi fast förankrade i den våldsutövande extremvänstern, har således genom TV-personligheterna Robert Aschberg och Helena Stjärne samt Expressens och Aftonbladets chefredaktörer Thomas Mattsson respektive Jan Helin, blivit fast förankrad i mediaetablissemanget.

Researchgruppens rumsrenhet bekräftas av att en av dess medlemmar, radikalfeministen och rasvänster-representanten My Vingren, anställts som praktikant av SRs Ekot. Vingren har bland annat gjort sig skyldig till en rad närmast parodiska tweets, där ett lyder: ”Jag tycker alla vita är fula. Att vara vit är att ha permanent brist på pigment. Vi måste börja klassa det som en hudsjukdom.” Sveriges radios ledning ser som väntat inga som helst problem med Vingrens anställning: http://avpixlat.info/2015/03/22/sveriges-radio-rekryterar-vansterextremist/#more-143289

SVT har heller inte haft några problem med att anställa Aftonbladets chefredaktör Jan Helin, som i likhet med Expressens Thomas Mattsson varit besatt av att bekämpa SD, som programdirektör med en budget på 3 miljarder kronor till sitt förfogande. I likhet med Mattsson har Helin alltså anlitat den AFA-baserade Researchgruppen för grävande journalistjobb.

Vad skall man då säga om den muslimska palestinaarabiskan Gina Dirawis kraftigt favoriserade ställning på SVT och SR? Hon har nu så pass länge, trots att hon bara är 25 år gammal, haft så många och tunga uppdrag inom de mediainstitutioner som gör anspråk på att vara opartiska och sakliga att man börjar undra vad hon har för hållhake på ledningarna i nämnda företag.

”Alla älskar Gina”, påstår bögbladet QX. Nja, riktigt så är det nog inte.

Dirawi har palestinsk-libanesisk bakgrund bland annat omfattande en farfar som var imam i Sundsvall till sin död 2011. Hon har aldrig gjort någon hemlighet av var hennes sympatier ligger i konflikten mellan Israel och det så kallade Palestina.

På sin blogg har hon exempelvis givit följande inte precis opartiska bild av nämnda konflikt:   

Den israeliska regeringen gör samma sak som Hitler gjorde mot deras folk fast med andra medel. De är rasister, de förtrycker och de mördar folk som inte är som dem. ISRAEL HAR FETA VAPEN, VI HAR EN JÄVLA STEN.

Dirawi har vidare på bloggen rekommenderat sina läsare att som ”kvällslektyr” läsa den beryktade antisemiten och förintelseskeptikern Lasse Wilhelmsons 2009 utkomna bok Är världen upp och ner? Wilhelmson menar bland annat att Hitlertyskland förde ett försvarskrig.

Gina Dirawi har exempelvis anlitats som programledare för Melodifestivalen och nu senast som SVTs programvärd på julaftonen, något som givetvis väckte ett ramaskri bland människor som väl kände till hennes bakgrund. Att en bekännande muslim – muslimer firar som bekant inte jul – tillåts vara julprogramvärd på SVT måste betraktas som en spark i skrevet på alla som värdesätter julens kristna innehåll.

I det för SVT och SR gemensamma projektet ”Musikhjälpen”, där Dirawi länge spelat en ledande roll, uttryckte hon nyligen som sin åsikt: ”Våra politiker är ett gäng jävla idioter.”

Får en högprofilerad anställd vid SVT-SR verkligen uttrycka sig på det sättet? Uppenbarligen – om man som Dirawi i den politiska korrekthetens tidevarv fungerar som rasifierad mångfaldsikon. Jag skrev på min blogg följande om Gina Dirawi inför Eurovision Song Contest i Malmö 2013: https://tommyhansson.wordpress.com/2013/05/13/inget-flyt-for-israel-infor-esc/

 ”Tintinmannen” Behrang Miri har hittat vägen från Kulturhuset till SVT.

På tal om den sakrosankta mångfalden. Nyligen utsågs Behrang Miri, född i Iran 1984, till ansvarig för statstelevisionens så kallade mångfaldsarbete. http://www.medievarlden.se/nyheter/2015/08/behrang-miri-om-sitt-nya-uppdrag-for-svt

Miri, vilken presenteras på Wikipedia som ”underhållare, rappare, skribent och programledare för Bolibompa”, blev 2012 herostratiskt ryktbar då han som ansvarig för Kulturhusets ungdomsbibliotek i Stockholm beordrade att alla Tintin-album skulle avlägsnas från biblioteket. Motiveringen var att de skulle vara ”rasistiska”. Efter högljudda protester valde dock ledningen för Kulturhuset att låta albumen vara kvar.

Soran Ismail föddes 1987 i likhet med Behrang Miri i Iran men är av kurdisk härkomst. Till betydande del uppvuxen i Knivsta i norra Uppland har han gjort sig ett namn som ståupp-komiker (samt, inom parantes sagt, som en av de vänsterpersonligheter som lunchat med SDs Linus Bylund).

Han har, föga oväntat, rasism som ett stående tema i sina komiska nummer. På senaste tid har han av SVT-ledningen beretts tillfälle att framföra sitt budskap i programserien ”Absolut svensk”, vilket inte är en tillfällighet. http://www.svt.se/absolut-svensk/

Tesen att man kan vara kurdisk iranier och ändå hundraprocentigt svensk, som Ismails programserie torgför, är ett led i den uppskärpning av politiskt korrekt språkbruk som nya SVT-chefen Hanna Stjärne infört.

 Iranske kurden Soran Ismail tror han är svensk – då blir SVT en given arbetsplats.

I en språkmanual med Stjärnes signum fastslås att alla invandrare med svenska pass skall kallas ”svenskar”, även om de inte skulle kunna ett ord svenska. Ett annat riktmärke är att personer, som av mer eller mindre kränkta individer beskylls för att vara ”rasister”, inte skall beredas möjlighet att försvara sig. SVT skall i stället helt och hållet utgå från den kränktes subjektiva upplevelse.

Se gärna denna video som berättar mer om PK-strategen Stjärnes nya manual: https://www.youtube.com/watch?v=Ntcp62ex7tQ

Av ovanstående torde mer än väl framgå, att Sveriges television och i någon mån Sveriges radio är på väg att helt tas över av den nya ras- och mångfaldsvänstern. Gamla tiders krav på ”opartiskhet och saklighet”, som i och för sig ingen på nämnda bolag ändå brytt sig särskilt mycket om under låt oss säga de senaste 45 åren, har flugit all världens väg.

Och det är inte bara vi uttalade sverigevänner och andra kritiker av vänstervridningen som sörjer denna urartning. Den erfarne journalisten och kommunikatören Staffan Dopping riktar på sajten News55 en svidande bredsida mot SVT och enkannerligen dess förkärlek för att göra de agna medarbetarnas åsikter till nyheter. Dopping skriver:

 På senare år har vi kunnat se hur personer med framträdande roller i Svt (även i SR, men i något lägre utsträckning) ventilerar personliga åsikter i olika samhällsfrågor. Både i egna program och i andra kanaler.

Dopping syftar här i först hand på SVT-medarbetaren Helena Zachrisson, som i mellandagarna på SVT Nyheter utkolporterade en text som speglade hennes högst personliga synpunkter på fördelningen av föräldraledigheten. Zachrisson angrep bland annat den ”unkna skitstrukturen” som uppgavs leda till att pappor tar kortare ledighet än mammor. ”Men artikeln”, förklarar Staffan Dopping, är bara senaste exemplet i en tydlig trend. Personliga åsikter i samhällsfrågor slungas ut allt tätare.”

Doppings hela debattinlägg här: http://www.news55.se/kronikor/kalla-mig-gammeldags-men-jag-ogillar-nar-asikter-blir-nyheter-pa-svt/?utm_source=Facebook&utm_medium=delad&utm_campaign=kalla-mig-gammeldags-men-jag-ogillar-nar-asikter-blir-nyheter-pa-svt   

I en läsarundersökning gjord i anslutning till Doppings debattinlägg visade det sig att hela 97 procent höll med honom, medan bara 3 procent inte gjorde det!

Helena Groll: antisemitisk provokatör på SR.

Dopping fäste i början på 2015 vidare uppmärksamheten på SRs prononcerade Israel-fientlighet genom att uppmärksamma, hur en programledare på SRs Studio ett – Helena Groll – trampade ordentligt i klaveret i en intervju med Israels stockholmsambassadör Isaac Bachman, då hon ställde frågan: ”Har judarna själva något ansvar för den växande antisemitismen?” När Bachman av förklarliga skäl blev upprörd och kategoriskt avvisade frågan fortsatte Groll att envisas, hon kunde helt enkelt inte fatta att den skulle vara olämplig. http://www.expressen.se/kultur/josephi-judefragan-i-p1-var-inget-misstag/

SRs Anne Lagercrantz bad, hör och häpna, efter Helena Grolls antisemitiska förlöpning ambassadören förbehållslöst om ursäkt för klavertrampet i Studio ett-inslaget, som även fälldes av Granskningsnämnden för radio och TV.

Någonting har uppenbarligen hänt med SVT efter Helena Stjärnes utnämning till bolagets VD. Att statstelevisionen är vänstervriden är minst av allt någon nyhet, det har den varit sedan mitten på 1960-talet då det bara fanns en enda svart-vit TV-kanal i Sverige. Vänstervridningen kan fira 50-årsjubileum under 2016 om vi skall tro på tesen, att vänstervridningen inleddes med Stockholms-Tidningens nedläggning 1966.

Vad som är nytt är att SVT, som gör anspråk på att stå i allmänhetens tjänst och vara saklig och opartisk, nu genom en serie direktiv och utnämningar inlett en genomtänkt omvandling av den egna kanalen till ett propagandaredskap för den nya, politiskt korrekta rasvänstern där det är viktigare med hudfärg och etniskt ursprung än medial kompetens.

Detta kommer givetvis att innebära att missnöjet med SVT kommer att fortsätta öka och tillströmningen till alternativmedia intensifieras, vilket sannolikt inte är vad statstelevisionens propagandister med Helena Stjärne i spetsen tänkt sig.

 

.

En djupdykning i historien: så blev vi en nation av mesar och idioter

 Hårnätsprydda svenska soldater.

1970 infördes hårnät i den svenska krigsmakten, som då hade tröttnat på att försöka få alla värnpliktiga att klippa håret kort. Året innan hade Olof Palme efterträtt Tage Erlander som svensk statsminister. Jag undrar om det inte var ungefär där som Sverige definitivt anträdde utvecklingen mot att bli en nation som med expressfart närmar sig rangen av en Tredje världen-nation, där inbördeskrigslika förhållanden tillhör det möjligas gräns om man får tro somliga bedömare.

Jag måste väl i sanningens namn erkänna, att argumentet att de svenska värnpliktigas hårnät m/70 skulle ha varit avgörande för den svenska nationens dekadens kanske inte är helt seriöst menat. Ändå tror jag det ger litet av den tvivelaktiga utvecklingen i ett nötskal.

Det militära hårnätet är i mina ögon en symbol för hur ett land som tidigare inte tvekat att med vapen i hand slå vakt om sina gränser, ett land bestående av militärer, hårt arbetande bönder, handelsmän och industriarbetare, snillrika uppfinnare och inte minst strävsamma och begåvade kvinnor, inom loppet av drygt en generation förvandlats till övervägande mesar, töntar och idioter som därmed öppnat portarna till en nationell katastrof i vardande.   

Etablerandet av den så kallade värnpliktsriksdagen eller värnpliktskongressen var en annan milstolpe när det gäller den ovan skisserade utvecklingen. Här kunde framtidens politiker, bland dem den blivande statsministern Fredrik Reinfeldt, lägga fram en mängd kostnadskrävande förslag om hur de värnpliktigas materiella standard skulle förbättras.

Ja, det motionerades till och med om att lägga ner det svenska försvaret: http://gg-kamratforening.se/artik_ka4/1970-1979/1978/1978-02-14%20o%2010%20Dags%20for%20varnpliktsriksdagen.pdf

Annat var det förr.

Hårnät och värnpliktsriksdagar var ett okänt fenomen under vår långa krigshistoria, även om vissa långhåriga svenska kungar och härförare kanske skulle ha varit betjänta i alla fall av det förstnämnda.

 Konung Erik Segersäll (cirka 940-995).

Om vi går tillbaka till den förste monarken vi egentligen vet något om, Erik Segersäll Björnsson, så är det känt att han föddes 940 och dog senast 995. Det hörs på själva det namn han begåvades med, Segersäll, att han var framgångsrik i vapnens bruk i syfte att värna om sitt rike. Erik var konung över vad som benämndes Svearike, varur namnet Sverige uppstod. Det var ett område som i stort bestod av Mälardalen. Troligen styrde han även över Västergötland samt mot slutet av sitt liv även Danmark.

För många av forna dagars regenter gällde också att freda tronen från inhemska rivaler. I Erik Segersälls fall var det sonen Styrbjörn som gjorde anspråk på Svearikets krona sedan Eriks broder och medregent, Olof, avlidit på 970-talet. En sammandrabbning mellan Eriks och Styrbjörns arméer inträffade vid Fyrisvallarna i ett legendomsusat slag som slöt med att Erik segrade och Styrbjörn stupade. Erik Segersäll dog sedan i en sjukdom omkring 993. Han hade då återvänt till asatron efter att under en kortare period ha bekänt sig till kristendomen.

Svearikets och Västergötlands krona övertogs av Eriks son Olof Skötkonung, född cirka 980, som regerade till 1022. Under Olofs kungatid präglades de första svenska mynten i Sigtuna samtidigt som kristendomen bröt igenom på allvar. Den tyske aposteln Ansgar hade i slutet på 820-talet visserligen anlänt till Birka på Björkö i Mälaren för att, på inbjudan av sveakungen Björn, presentera kristendomen för dem som ville låta omvända sig till denna religion men den fick aldrig riktigt fäste då: http://www.alltombibeln.se/kristendomenshistoria/801.htm

Olof Skötkonung lät prägla de första svenska mynten i Sigtuna.

Olof Skötkonung skall i början av sin regeringstid ha deltagit i ett vikingatåg mot England tillsammans med den danske kungen Sven Tveskägg och var en av kontrahenterna vid det så berömda sjöslaget vid Svolder år 1000. Olof döptes till kristendomen först i England och därpå enligt traditionen vid Husaby källa vid Kinnekulle i Västergötland år 1008. Dopförrättare skall ha varit aposteln Sigfrid från England och med vid dopet var även Olofs dotter, prinsessan Ingegerd, som senare blev gemål till konung Jaroslav I i Kiev och är begravd i Sofiakatedralen därstädes tillsammans med maken.

Olof är den förste svenske kung som döps in i den kristna tron och sedan också håller fast vid den. Att han nu accepterat fridsfursten Jesus Kristus som sin herre var inget som hindrade honom från att ”älska och slå ihjäl med samma varma själ”, för att låna ett citat ur Johan Ludvig Runebergs Fänriks Ståls sägner. Detsamma kan sägas om alla efterföljande svenska monarker till början på 1800-talet.

En av de mer bemärkta monarkerna från tidig medeltid är Erik (IX) den helige Jedvardsson, som alltjämt är Stockholms skyddshelgon trots att han sannolikt var född i Västergötland kring 1120 och mördades på anstiftan av medtävlaren om makten Magnus Henriksson i Uppsala 1160. Han dyrkades tidigt som svenskt helgon men erkändes aldrig som sådant av Rom trots ivrig lobbyverksamhet av sonen Knut Eriksson som var kung 1167-96. Erik skall enligt traditionen ha deltagit i det första korståget mot de hedniska finnarna i mitten på 1150-talet.

Erik den heliges relikskrin öppnades för övrigt 2014 av forskare: http://www.svt.se/nyheter/inrikes/nu-ska-sanningen-om-legenen-avslojas

 Erik den heliges kranium och kungakrona.

Under 1200- och 1300-talen inträder ett något större mått av stabilitet i Sveariket, men stridigheterna fortsätter. Episk är konflikten mellan Magnus Ladulås son Birger Magnusson, kung 1290-1318, och dennes yngre bröder, hertigarna Erik och Valdemar. Kungen och hans drottning tillfångatas i samband med den så kallade Håtunaleken 1306 varefter Birger hämnas genom Nyköpings gästabud 1317-18, då hertigarna spärras in och kungen slänger nyckeln i Nyköpingsån.

Därpå följer Magnus Erikssons – han var son till hertig Erik – långa men alls icke bekymmerslösa regenttid 1319-60. Han var även kung i Norge till 1343 och över Skåne. Sverige härjades då av digerdöden, pestsjukdomar av olika slag som reducerade befolkningen med upp till hälften, samt inre stridigheter. Magnus genomförde även två korståg mot Novgorod 1348 respektive 1350 med syftet att omvända invånarna från ortodoxin till den katolska formen av kristendomen. Det lyckades inget vidare, och efter sin avsättning som konung finns uppgifter om att han själv skall ha konverterat till den ortodoxa tron. Han dog drunkningsdöden i början av 1370-talet. Hans främsta bedrift var att avskaffa slaveriet i Sverige.

Mellan 1521, då Gustaf Vasa valdes till svensk konung, och 1814 deltog Sverige i 29 krig från och med Befrielsekriget mot Danmark 1521-23 till och med Norska kriget 1814. Ungefär lika många av krigen utkämpades mot ”arvfienden” Danmark respektive Ryssland. I det sista kriget mot Ryssland 1808-09 förlorade vi ”östra rikshalvan” Finland.

Under perioden 1554-1660 rådde praktiskt taget oavbrutet krigstillstånd inklusive Trettioåriga kriget 1618-48, då Sverige utgjorde ryggraden på den protestantiska sidan och Gustaf II Adolf av krigspropagandan framställdes som det frälsande ”Lejonet från Norden”. Det var under denna tid Sveriges ställning som europeisk stormakt grundlades. Den gick dock förlorad med Stora nordiska kriget 1700-21 och Carl XII:s död i Norge 1718.

 Gustaf II Adolf, ”Lejonet från Norden”, efter segern vid Breitenfeld i Trettioåriga kriget 1631.

Här en lista över hela krigshistoriken 1521-1814: http://www.historiesajten.se/krig.asp?sortering=fran

Flera gånger genom Sveriges ofta mycket blodiga historia har det rått inbördeskrigslika tillstånd. Så var fallet under den segdragna konflikten mellan Gustaf Vasas söner Erik XIV, Johan III och Carl IX. Slutpunkten för denna period kom med konflikten mellan den katolske konung Sigismund, som även var kung i Polen, och dennes farbror hertig Carl 1598-99. Hertigen segrade och lade beslag på tronen under namnet Carl IX. År 1600 lät den brutale Carl halshugga fem av de rådsherrar som ställt sig på den laglige konungens (Sigismund) sida i det så kallade Linköpings blodbad.

Den lärdom vi alla kan dra av Sveriges omfattande krigshistoria är, att alla regenter och betydande statsmän utan undantag ansett att de gränser de styrt över varit i högsta grad värda att slå vakt om med alla till buds stående medel. Sverige har varit en nationalstat sedan åtminstone Gustaf Vasas regeringstid, vilken inleddes för nästan precis 500 år sedan och kunde bli det tack vare de insatser som gjorts av furstar och folk under minst lika lång tid dessförinnan.

Sverige gick efter 1814 in i en ny och fredligare tid och det militära försvaret tilläts tidvis förfalla. Varje gång så skett fanns det emellertid krafter som såg vad som var på väg att hända och tog verkningsfulla initiativ som skulle leda till förbättring. 1860 bildades således Skarpskytterörelsen på initiativ av skriftställarna Viktor Rydberg, Karl Adolf Hedlund, August Blanche och Lars Johan Hierta. Dessa var alla liberala och nytänkande kulturpersonligheter vilka insåg att det svenska försvaret måste väckas ur sin törnrosasömn: https://sv.wikipedia.org/wiki/Skarpskytter%C3%B6relsen

 Viktor Rydberg: en av Skarpskytterörelsens skapare.

Genom Skarpskytterörelsen ville man dels skapa en starkare försvarsvilja, dels ge upphov till en folkbeväpning som skulle kunna ge oss ett försvar av schweizisk modell. Dessa tankar bar några årtionden senare frukt genom tillkomsten av den allmänna värnplikten, som infördes 1901.

Ett annat exempel med försvarsanknytning är det privata initiativ som resulterade i Pansarbåtsföreningen 1912, som drog igång en oerhört framgångsrik penninginsamling för att den svenska flottan skulle få ett nytt, slagkraftigt krigsfartyg – den så kallade F-båten – till sitt förfogande. Bland initiativtagarna märktes den kyrklige förnyaren och blivande biskopen Manfred Björkquist. Detta gjorde att fartyget HMS Sverige kunde byggas och överlämnas till flottan för en totalkostnad om 13 459 000 kronor i dåtidens penningvärde.

Något år senare, den 6 februari 1914, invaderades Kungliga slottet i Stockholm av ungefär 30 000 försvarsvänliga bönder – Bondetåget – som hos konung Gustaf V, kronprins Gustaf (VI) Adolf och andra medlemmar av den kungliga familjen protesterade mot den liberala regeringen Karl Staafs nedrustningspolitik mitt under en kritisk internationell tid. Konungen själv och upptäcktsresanden Sven Hedin höll uppmärksammade brandtal.

 Pansarbåten HMS Sverige efter 1931.

Efter Första världskriget troddes det allmänt att den stora freden hade inträtt, och 1925 års försvarsbeslut signerat den socialdemokratiske försvarsministern Per Albin Hansson blev ett svårt slag mot vårt militära försvar. Också nu uppkom en proteströrelse, låt vara inte med lika dramatiska resultat som i form av pansarfartyget HMS Sverige. 1936 kom i alla fall ett nytt försvarsbeslut vilket gjorde att samme Hansson som tidigare gått i bräschen för den dittills största nedrustningen i svensk historia som statsminister i ett radiotal vid utbrottet av Andra världskriget ansåg sig kunna deklarera ”Vår beredskap är god”.

Alla vet i dag att Per Albin ljög när han yttrade dessa ord, men med åren lyckades den socialdemokratiska regeringen med skattebetalarnas hjälp verkligen bygga upp ett funktionellt försvar. Inte bara det – Sverige hade under 1950-talet ett av världens starkaste krigsmaskinerier i förhållande till landets befolkning om sex miljoner människor med tonvikten lagd på flygvapnet. Och det behövdes verkligen mot bakgrund av det högst reella hotet från det kommunistiska Sovjetunionen bara cirka 25 svenska mil på andra sidan Östersjön.

Det var då det.

Under det senaste halvseklet har pågått en fortlöpande utveckling som har resulterat i den sämsta regering Sverige haft i mannaminne. Under andra hälften av 1960-talet infiltrerade den så kallade 68-vänstern alla vitala samhällsinstitutioner och kunde framförallt i massmedia ostört bedriva sitt underminerande mullvadsarbete.

 Christopher Jolin kartlade vänstervridningen i Sverige.

Redaktören och författaren Christopher Jolin varnade för detta i en bok med titeln Vänstervridningen: hot mot demokratin i Sverige 1973, men sedan boken inledningsvis bemötts relativt välvilligt utsattes Jolin för ett karaktärsmord med få motsvarigheter och bokens välmotiverade varningsord fick i det stora hela förklinga ohörda: https://tommyhansson.wordpress.com/2010/07/11/christopher-jolin/

Trist nog blev Jolin med tiden extremnationalist, men då han skrev Vänstervridningen och uppföljaren Sverige nästa? var han ännu liberalt betonad västvän.

Vänstervridningen och revolutionsromantiken resulterade visserligen inte i någon kommunistisk revolution och upprättandet av proletariatets diktatur, men ledde likväl till förödande konsekvenser när det gällde att bryta ner och förstöra traditionell sexualmoral, familjeideal, historiemedvetande, nationalstolthet och icke minst försvarsvilja. Den förvandlade oss till mesar och idioter. Olof Palme, varmed så mycket destruktivt i det svenska samhället hänger samman, surfade på denna våg och lyckades leda in en del revolutionärer i sossepartiet och samtidigt fjärma Sverige från den demokratiska västvärlden genom sin rabiata USA-kritik och stöd till revolutionsrörelser i Tredje världen.

Det var också under Palmes statsministerår som riksdagen 1975, litet i skymundan och utan egentlig debatt, tog beslut om att Sverige officiellt skulle bli ett mångkuturellt samhälle. Invandrarna skulle hädanefter inte påverkas att assimilera sig i det svenska samhället utan fick i stället välja om de ville assimileras eller fortsätta odla egna kulturer och egna språk i sina egna enklaver. Resultatet ser vi idag i alla otaliga problemområden av vilka många blivit no go-zoner där kriminalitet och kaos är ordningen för dagen och polis och räddningstjänst bombarderas med stenar och någon gång handgranater.

En tillfällig tillnyktring skedde med det så kallade Lucia-beslutet i december 1989, då den socialdemokratiska Carlsson-regeringen i ett akut anfall av klarsyn insåg att den dittills förda, rundhänta immigrationspolitiken inte längre höll. I stället skulle endast asylsökande med reella flyktingskäl accepteras. Men så kom den borgerliga regeringen Bildt 1991 samtidigt som Balkan-krisen accelererade och en flodvåg av nya flyktingströmmar drabbade Sverige, vilket ledde till att FP-ledaren Bengt Westerberg med sin ”generösa flyktingpolitik” hotade lämna regeringen om inte Lucia-beslutet revs upp. Bildt föll till föga.

 Förre elitsoldaten Reinfeldt struntade som statsminister i försvaret.

När den borgerliga så kallade Alliansen med Fredrik Reinfeldt som statsministerkandidat vann valet över en socialdemokrati handikappad av en allt tröttare Göran Persson 2006, väntade nog många väljare inklusive artikelförfattaren på en förbättring. Själv hoppades jag i främsta rummet på ett starkare försvar men också på en uppryckning på skolans område och en något mer realistisk immigrationspolitik.

Jag och många med mig blev grymt besvikna. Reinfeldt visade sig vara en fanatisk invandringsförespråkare och uppmanade folk att öppna både hjärtan och plånböcker för alla som valde Sverige. Överraskande nog struntade därtill den tidigare elitsoldaten Reinfeldt, som en gång inlett sin karriär som toppolitiker med att bli invald i värnpliktsriksdagen, i försvaret och valde i stället att beteckna detta som ett ”särintresse”.

I följande film inslag förklarar Reinfeldt att Sverige tillhör alla invandrare som kommer hit ”mitt i livet” och inte de infödda svenskarna som tror på några ”påhittade gränser”: https://www.youtube.com/watch?v=d5pPmcYUHVU

Det är enligt min mening omöjligt att se på detta som något annat än en spark rätt i skrevet på alla svenskar, finnar och andra nationaliteter som offrat allt för att försvara svenska gränser och områden genom århundradena, och som dessutom givit sina liv på utländsk botten till kristendomens och den nationella ärans försvar. Allt för att Fredrik Reinfeldt och alla andra efterkommande skulle få en så dräglig tillvaro som möjligt.

Ledargestalter som Erik Segersäll, Erik den helige, Gustaf II Adolf och till och med Per Albin Hansson kan inte gärna annat än gråta i sina himlar över hur det har blivit!

Utvecklingen bekräftas av internationella bedömningar. FNs Human Development Index (HDI) förutspår i en rapport från 2012 att Sverige i höjd med år 2030 har halkat ner till 45e plats i den internationella välståndsligan och då fått finna sig i att ha passerats av länder som Kuba, Mexiko och Bulgarien efter att ha varit uppe på 15:e plats 2010: http://www.etableringutomlands.se/sverige/sverige/item/svenskt-vaelstand-rasar-till-2030

 En allt vanligare syn i Sverige.

Och i Danmark begår en ledarskribent i Jyllands-Posten närmast lustmord på sin nordiska granne genom att varna för kommande inbördeskrig och anarki i ett Sverige som för en nationell självmordspolitik genom hämningslöst inflöde av asylanter, varav det stora flertalet av muslimsk härkomst. http://jyllands-posten.dk/debat/leder/ECE7942276/Gode-og-onde/

Vi har visserligen haft flera inbördeskrig tidigare, men det senaste utkämpades mellan Gustaf Vasas söner för nästan 500 år sedan så man kan inte säga att vi mesiga svenskar har vanan inte. I förlängningen kan den med fjärrskådarblick försedde betraktaren urskilja ett muslimskt Sverige som en integrerad del i det internationella kalifatet. Inga hårnät kommer då att finnas tillgängliga, men däremot förväntas alla med skäggväxt begåvade män bära kraftiga helskägg och behandla sina kvinnor som lägre stående varelser.

Som kristen vet jag dock att om Gud tillåter något dåligt att hända så sänder han också ett botemedel mot det dåliga. Som jag ser det finns bara ett botemedel som kan rädda det här landet från den slutliga katastrofen bortom vilken återvändo finns: Sverigedemokraterna. Men det kommer att sitta hårt åt och det är en kamp som kommer att kräva uppoffringar av alla som vill värna om Sverige som ett civiliserat land.

Så blev vänsterns Utopia en svensk mardröm

SVERIGEDEBATTEN Sverige 2015: ett samhälle i fritt fall. Den så kallade regering som förväntas styra landet kan mest betecknas som ett dåligt skämt. Den grova brottsligheten och en veritabel invasion av tiggare präglar samhället, samtidigt som massmedierna är infiltrerade av våldsvänster, jihadsympatisörer och andra demokratifientliga element. I denna krissituation är det uppenbart att det behövs en debatt om Sverige, helt enkelt en Sverigedebatt. En debatt där Sveriges bekymmersamma läge kan diskuteras helt utan skyddsnät och utan politiskt korrekta sidoblickar eller referenser. Det är därför min förhoppning att det här inlägget kan bli det första steget till en sådan debatt.

 Statsministern med från vänster skolministern Gustav Fridolin som arresterats som säkerhetsrisk i Israel, miljöministern Åsa Romson som är miljömarodör samt partisekreteraren och grå eminensen Carin Jämtin, antisemit och jihadistanhängare.

Nämnda ”regering” innehåller bland annat:

En avdankad svetsare och fackpamp med talfel som statsminister, vilken som en av sina rådgivare har den beryktade vänsterextremistiske fejkhistorikern och mytomanen Henrik Arnstad.

En miljöminister som avslöjats som kvalificerad miljömarodör: http://www.expressen.se/nyheter/val2014/asa-romson-malar-med-forbjuden-farg/

En utrikesminister som genom sin inkompetens och okunskap gjort betydande delar av världen fientligt inställda till vårt land: http://ledarsidorna.se/2015/03/van-med-alla-blev-ovan-med-alla/.

En bostadsminister utan fackmässig erfarenhet, med utrikespolitiska ambitioner och som därtill enligt en bedömare som Nalin Pekgul (S) är islamist: http://www.dagenssamhalle.se/debatt/kaplans-islamism-allvarligt-problem-foer-regeringen-11340.

En skolminister som gripits i Israel som säkerhetsrisk: http://www.expressen.se/nyheter/gustav-fridolin-anhallen-i-israel/.

En framtidsminister som menar sig ha blivit mördad på 1300-talet: http://www.dn.se/nyheter/politik/framtidsministern-har-upplevt-tidigare-liv/.

Så där håller det på.

Lägg därtill att den nuvarande S-MP-ministären, med stöd av V, inte utgör några problem för de förment borgerliga oppositionspartier som ingick i två alliansregeringar 2006-2014. Tvärtom – i stället för att efter det jämna valresultatet i september 2014 konkurrera om regeringsmakten lade sig M, FP, C och KD platt på magen inför Stefan Löfvens sorgliga minoritetsregering i form av decemberöverenskommelsen (DÖ). Det innebar att man i praktiken avsade sig alla oppositionsanspråk.

”Oppositionsledaren” Anna Kinberg Batra (M) menar för sin del att återvändande jihadister bör ses som ”offer”: http://www.expressen.se/nyheter/uppdraget-ta-m-tillbaka-till-toppen/

 Satirisk framställning av decemberöverenskommelsen.

Sverige 2015 domineras till stor del av brottsligheten. Delar av våra storstadsområden är laglöst land där våldet härskar. Invandrargäng gör upp sinsemellan med tillhjälp av automatvapen som nu senast i en restaurang på Hisingen i Göteborg. I Malmö fortsätter dödsskjutningarna obehindrat. Regeringen reagerar med att vilja skärpa vapenlagarna – vilket väl är ungefär lika begåvat som att hävda att sprängmedel borde förbjudas för att stoppa islamistterrorn.

Invandrarrelaterad gängbrottslighet har vidare tillåtits dominera en stad som Södertälje med förgreningar in i näringsliv, politik och rättsväsende. Det faktum att ungdomar med invandrarbakgrund härjar i förorterna genom att sätta eld på bilar och angripa polis, ambulans och brandkår med stenar och annat är numera en del av vardagen och uppmärksammas på sin höjd i små tidningsnotiser.

I denna laglöshetens ekvation bör också den romska tiggarinvasionen från i främsta rummet Rumänien nämnas. I så gott som alla svenska samhällen livnär sig sedan några år tillbaka otaliga människor, vilka i många fall kommit hit via skrupulösa människosmugglare, på organiserat tiggeri. Jag vågar påstå att inget sunt samhälle tillåter sådan verksamhet eller de ohygieniska kåkstäder vari tiggarna bor och som utgör en uppenbar fara för folkhälsan.

I Malmö kan vi till den ordinära våldsbrottsligheten och det epidemiska tiggeriet  lägga en helt igenom, från arabiska områden i Mellanöstern, importerad antisemitism, vilken lett till att Sveriges tredje största stad är på väg att avfolkas på judar. Till råga på eländet visar den styrande S-V-MP-majoriteten inga som helst tecken på att genom en realistisk politik vilja åtgärda problemen, sannolikt därför att man är beroende av arab- och muslimrösterna för att hänga kvar vid makten. Tvärtom: till Malmö hälsas alla uttryckligen välkomna.

 Kåkstäder befolkade av romska tiggare växer upp som svampar ur jorden.

Brottsligheten har emellertid fler konnotationer än så här. De stora kvällstidningarna Expressen och Aftonbladet anlitar båda den brottsbelastade Researchgruppen, ett gäng vänsterextremister som inte gjort någon hemlighet av sina rötter i den våldsbenägna vänstern med AFA i spetsen. Researchgruppen bedriver en omfattande åsiktsregistrering i nära samverkan med bolaget Piscatus, som startades av Robert Aschberg, Expo och AFA 2010 och har vid flera tillfällen hängt ut medborgare som publicerat olämpliga kommentarer på nätet.

Frontfigurerna Mathias Wåg och Martin Fredriksson har bland annat gjort sig kända för att beteckna den egna gruppen som ”Sveriges Stasi”. Wåg skrev vidare på Twitter den 20 maj 2013: ”Ni som överklagar böneutropen till förvaltningsrätten. Tack för att ni skrev med personnummer.” Därmed bekräftades symbiosen mellan extremvänster och islam/islamism, en koppling som får en noggrann belysning  i Johan Lundbergs  bok Ljusets fiender (Timbro 2013).

En annan medlem i Researchgruppen är My Vingren, som nyligen anställts av Sveriges radios Ekot. I Sverige anno 2015 bör således ett förflutet i våldsbelastad vänster inte ses som en nackdel utan tvärtom som en extra merit i CVt.    Mer om Researchgruppen i Ola Sandstigs granskande reportage i Dagens Samhälle #11/2015: http://www.dagenssamhalle.se/nyhet/granskare-som-inte-tal-en-granskning-14461

Hur kunde det då bli så här?

För att få ett svar på den frågan bör vi gå tillbaka till den så kallade 68-vänster som den 24-27 maj 1968 ockuperade Kårhuset i Stockholm. Formellt var ockupationen en protestaktion mot regeringens proposition om en ny studieordning, UKAS, men den kom efter hand att urarta till en demonstration till förmån för kommunism och extremvänster med tongivande grupperingar av typ Clarté och KFML och där den senare Fryshus-chefen, Anders Carlberg, blev riksbekant som testuggande revolutionär av trotskistiskt slag.

 Olof Palme talar till kårhusockupanterna 1968.

Det hjälpte föga att utbildningsminister Olof Palme och dåvarande studentpolitikern Ulf Adelsohn sökte tala Mao- och Castro-dyrkarna i Kårhuset till rätta – de revolutionära ropen stod som spön i backen, och snart skulle vänsterockupanterna göra staden osäker genom att försöka ockupera nyckelinstitutioner som Stadsteatern, Operan och Centralstationen, dessbättre utan framgång.

Palme insåg säkerligen att hans maningar till reformism, demokrati och besinning klingat ohörda, men med karaktäristisk slughet kom han under de följande åren att, främst i sin utrikespolitiska retorik, närma sig kårhusvänsterns demagogi. Palme och den socialdemokratiska regeringskretsen kring honom, med namn som Anna-Greta Leijon, Ingvar Carlsson och icke minst Pierre Schori, såg chansen att absorbera i alla fall delar av extremvänstern i socialdemokratin. Leijon hade för övrigt själv ett förflutet inom KFML, en förkortning för Kommunistiska förbundet marxist-leninisterna.

Till sin hjälp hade Palme och hans meningsfränder här Vietnamkriget, vilket alltmer utvecklade sig till en katastrof för USA och som Palme gjorde upp räkningen med framförallt i sitt beryktade jultal i Storkyrkan 1972. Statsminister Palme liknade här de amerikanska bombningarna över Hanoi och Haiphong vid nazistiska krigsförbrytelser. Vänstern jublade, men de diplomatiska förbindelserna med USA skadades allvarligt.

Något som Palme säkerligen såg som en merit med tanke på sina ambitioner att framstå som Tredje världens champion och att i tidernas fullbordan få ett internationellt toppjobb. Förbindelserna med den fria världens viktigaste demokrati sökte Palme lappa ihop genom att skicka överbefälhavaren Stig Synnergren – en ursosse från Boden – som hemlig emissarie till Washington.

Här följer mer information, inklusive en ljudfil av talet, om Olof Palmes jultal: http://www.militarhistoria.se/nyhetsfronten/olof-palme/

 Vänstergurun Herbert Marcuse.

Vänstervridningen i Sverige och Västeuropa var ett fenomen som, liksom så mycket annat, hade hämtats från USA och de studentprotester som hade inletts här i slutet på 1950-talet. Från det stora landet i väster kom ett varierat utbud av revolutionär frasretorik av vänstergurus som Herbert Marcuse, Jerry Rubin, Eldridge Cleaver och allt vad de hette.

Journalisten Christopher Jolin, son till den kände konstnären Einar Jolin och verksam som konstrecensent samt som redaktör för en läkemedelstidning, levererade 1972 en imponerande kartläggning av vänstervridningen med bestsellern Vänstervridningen. Hot mot demokratin i Sverige (VOX/Bernces förlag). Den slog ned som en bomb i medievärlden och erhöll inledningsvis goda recensioner i borgerlig press. Bland skrev Gunnar Unger som signaturen Sagittarius i Svenska Dagbladet att Jolin ”var förtjänt av hela nationens tacksamhet”.

Flera år senare gled den ursprungligen liberale Jolin tyvärr över i det extremnationella lägret, något som gör att hans i mitt tycke banbrytande bok inte fått den uppskattning den förtjänar. Den som vill läsa mer om Christopher Jolin och hans bok Vänstervridningen kan göra det på min blogg via denna länk: https://tommyhansson.wordpress.com/2010/07/11/christopher-jolin/

Om Olof Palme kan mycket sägas, och till dem som förstått hans betydelse för vänsterradikaliseringen av Sverige hör avgjort Jan Sjunnesson, tills för kort tid sedan chefredaktör för den Sverigedemokraterna närstående nätpublikationen Samtiden. I sin bok Sverige 2020. Från extremt experiment till normal nation (Jan Sjunnesson 2013) skriver han så (sidan 95):

Palmes kombination av stor energi, hans högborgerliga bakgrund och hans radikala synsätt förändrade Sverige under 1970-talet på ett genomgripande sätt. Landet förvandlades till en veritabel experimentverkstad för radikala lärare, socialarbetare och offentliganställda som satte igång att realisera sina drömmar om kollektivt ansvar, mänsklig frigörelse och nya informella relationer mellan elever och lärare, patienter och läkare, intagna och fångvaktare. Den offentliga sektorn fördubblade antalet anställda under decenniet med Palme som röd baron och verkställande direktör i det socialistiska kungadömet Sverige. I inget annat demokratiskt västerländskt land förfogade staten över så stora resurser och så många anställda.

Det behöver knappast framhållas extra att ett mångkulturalistiskt synsätt passade som hand i handske i förhållande till en politik liknande den som skisseras av Jan Sjunnesson här ovan. Detta blir förfärande klart när vi studerar den socialdemokratiska regeringens proposition 1975:26 – Regeringens proposition om riktlinjer för invandrar- och minoritetspolitiken m m, undertecknad av Olof Palme och Anna-Greta Leijon: http://www.riksdagen.se/sv/Dokument-Lagar/Forslag/Propositioner-och-skrivelser/Regeringens-proposition-om-rik_FY0326/?html=true

Den hallstämplade mångkulturalismen naglas här fast med följande formulering: ”Invandrarna och minoriteterna bör ges möjlighet att välja i vilken mån de vill gå upp i en svensk kulturell identitet eller bibehålla och utveckla den ursprungliga identiteten.” Propositionen antogs enhälligt i Sveriges riksdag.

Den 13 december 1989 fattade emellertid den socialdemokratiska regeringen med Ingvar Carlsson som statsminister ett beslut som indikerade en tillnyktring i immigrationsfrågan. Då kom det så kallade Luciabeslutet, enligt vilket Sverige som politiska asylanter endast skulle acceptera personer vilka var att betrakta som flyktingar enligt FNs flyktingkonventioner eller hade vad som angavs vara ”särskilt stort skyddsbehov”.

 Bengt Westerberg stjälpte Luciabesutet om en begränsad invandring.

Detta skedde sedan så många som 20 000 flyktingar (jämför med dagens ungefär tiofaldigade siffror!) anlänt till Sverige under andra halvåret 1989, fler än under hela 1988. Alla riksdagspartier utom FP, MP och V godtog beslutet. 1991 tillträdde dock den borgerliga regeringen Bildt, och sedan FP-ledaren Bengt Westerberg ställt ultimatum genom att hota med avgång beslutade statsminister Carl Bildt att Luciabeslutet skulle rivas upp till förmån för Westerbergs ”generösa flyktingpolitik”. Två års tillfällig tillnyktring i svensk immigrationspolitik var därmed till ända.

1997 kom nästa ideologiskt viktiga proposition 1997/98:16 med rubriceringen Sverige, framtiden och mångfalden, signerad invandringsminister Leif Blomberg (S).  Enligt detta regeringsförslag, som också det antogs enhälligt i riksdagen, skulle hela det svenska samhällsbygget baseras på mångfald i etniskt hänseende: arbetsmarknadspolitik, socialpolitik, skolpolitik, kulturpolitik – allt skulle underordnas den sakrosankta mångfalden.

Mångfaldsevangeliet skulle spridas medelst ”massiva propagandainsatser” på arbetsplatser, i skolor, på universitet, bibliotek, museer etcetera. Tre delmål fanns: ett jämlikhetsmål (full jämlikhet för invandrare), ett valfrihetsmål (valfrihet att välja assimilation eller fortsatt utveckling av den egna kulturen, det vill säga i praktiken segregation) samt ett samverkansmål (alla infödda svenskar måste samarbeta om mångfalden). Därmed hade ett Sverige, genomsyrat av mångkultur och mångfald och med massinvandring som instrument, etablerats med fullständig enighet över den tidens partigränser.

Här en upplysande sammanfattning av ovannämnda utvecklingen i bloggen Aktualia den 10 juli 2011: https://aktualia.wordpress.com/2011/07/10/mangkulturens-historia-i-sverige/

Man bör vara både blind och döv för att inte inse, att resultatet av den förda mångkultur-, mångfalds- och massinvandringspolitiken ingalunda lett till något slags vänsterradikalt idealsamhälle, ett Utopia där godhet, tolerans, solidaritet och fred härskar. Snarast har den blivit det rakt motsatta, ett mardrömssamhälle med stundom rent krigslika förhållanden som illutreras av den ovan anförda massakern i Göteborg samt gängrelaterade uppgörelser inklusive ett otal skjutningar, gängvåldtäkter och misshandelsfall på olika platser.

 Dick Erixon gör upp räkningen med integrationen.

Den uppmärksammade bloggaren Dick Erixon tar upp den katastrofala utvecklingen den 19 mars 2015 på sin blogg I hjärtat rebell under rubriken ”Integrationen för krig till Sverige”: http://erixon.com/blogg/2015/03/integrationen-for-krig-till-sverige/

Den Centerpartiet närstående Erixon tar avstamp i dödsskjutningarna på Hisingen och ett uttalande från ett ögonvittne: ”Det är som att leva i ett krig.”  Dick Erixon skriver följande:  ”Den ’integration’ som svenska partier står för betyder att traditioner, kulturer och beteendemönster från Mellanöstern och övriga världen är lika viktiga som den kultur och sociala normer som funnits i Sverige fram till 1970-talet.”

Den svenska så kallade integrationen medför, menar Erixon, ”att krig är något som vi måste räkna med” på samma sätt som man måste räkna med det i andra delar av världen, särskilt från de delar varifrån de flesta nyanlända kommer ifrån. Dick Erixon skriver följande, vilket jag tycker kan vara en lämplig avrundning även av min egen artikel: ”Jag är så innerligt trött på de politiker som talar om integration som något positivt. Det enda rimliga är assimilering. Men det kan vara för sent för det.” 

Ovanstående är ett försök att som en inledning till en nödvändig debatt om Sverige sammanfatta läget i vårt land som det ter sig för denna bloggare våren 2015. Nu hoppas jag andra debattörer kan överta stafettpinnen!

Landet med den fria världens sämsta journalistik

Janne Josefsson: mediaetablissemangets senaste hatobjekt.

SVTs Uppdrag granskning (UG) med Janne Josefsson och Magnus Wennerholm skrapade litet på mediaytan med programmet ”Den goda viljan” för ett par dagar sedan. Här framgick med önskvärd tydlighet att Sverige är landet med den fria världens troligen sämsta journalistik.

På en timmes tid hinns naturligtvis inte med att göra en uttömmande redovisning av hur illa det egentligen är ställt med mainstreammedias taffliga försök att bedriva seriös journalistik. Ändå är UG värt beröm för sin ansats att titta litet närmare på ett fåtal av de mediala skandaler som skämt ut vårt land under senare år.

Jag berördes mest av fallet Amun Abdullahi, radioreportern med somalisk bakgrund som 2010 tilldelades Publicistklubbens yttrande- och tryckfrihetspris till Anna Politkovskajas minne. Abdullahi, som arbetat på Sveriges Radio (SR) International, hade svarat för flera berömvärda avslöjanden vilka även sänts i Ekot.

När Abdullahi, som verkligen brann för sitt uppdrag som journalist i sitt nya hemland, fick fatt på ett världsscoop – en ungdomsledare i Rinkeby hade rekryterat somaliska unga män till terrorrörelsen al-Shabaabs så kallade heliga krig i Somalia – blev det dock för mycket för vissa andra inom SR. I programmet Konflikt ifrågasattes uppgifterna genom försåtliga antydningar byggda på otillräckligt förarbete och, låt oss vara ärliga, ren illvilja. Uppgifter från SÄPO har sedan bekräftat uppgifterna. Konflikt-representantens valhänta försök att urskulda sig i UG var bara patetiska i sin karaktäristiska svamlighet.

Amun Abdullahi – drabbad av SR-kollegernas illvilja.

Amun Abdullahi tog mycket illa vid sig och beslutade sig för att lämna journalistiken bakom sig och i stället arbeta med barnhemsbarn i födelselandet Somalia. Så kan det gå när det politiskt korrekta drevet går mot obekväma journalistkolleger. Det kan också nämnas att Amun å det starkaste avråddes från att intervjua SD-ledaren Jimmie Åkesson.

Ett okänt antal journalister verkar ha mementot ”Skriv eller prata inte så att det kan gynna SD” fastnålade på sina anslagstavlor. Att en av dessa är Aftonbladets kulturskribent Martin Aagård framgick med närmast skrattretande pregnans i Magnus Wennerholms reportage.

Aagård, som inte vill låta sig intervjuas öga mot öga utan endast via telefon, avslöjades ha trixat med siffror om somaliska analfabeter i syfte att ”sätta dit” förre kollegan Per Brinkemo som rasist, Avpixlare och SD-anhängare. Han påkoms helt enkelt med brallorna nere och gjorde pinsamt dåliga försök att få på sig dem igen i telefonintervjun.

PK-media har översvämmats av indignerade kommentarer som går till rätta med främst Janne Josefsson. Några har kallat honom ”fascist”(vad annat var att vänta?), andra undrar vad som ”hänt med honom”. Därom tror jag mig veta besked: vad som hänt är att Josefsson upptäckt att några eller rätt många av hans kolleger inte är förutsättningslöst undersökande journalister utan åsiktsmegafoner för vänstern och/eller den politiska korrektheten.

Inom denna snävt avgränsade parameter är det strängeligen förbjudet att problematisera allting som har med invandringsrelaterade frågor att göra, eftersom detta skulle kunna gynna Sverigedemokraterna och ge uppkäftiga sajter som Avpixlat vatten på sin kvarn. Att sedan precis denna sinnessvaga inställning faktiskt gynnar SD/Avpixlat lär de ljusskygga mediesnubbarna omsider bli varse.

Den enda etablerade skribent som vad jag vet skrivit några erkännsamma ord om Uppdrag  gransknings senaste bedrift är Expressen-kolumnisten Britta Svensson (16/5), som lyfter fram exemplet Amun Abdullahi. Frågan är hur länge den följsamma Expressen-redaktionen låter henne vara kvar.

Reklamblad för Jolins banbrytande bok.

Slutligen passar det i sammanhanget bra att påminna om att redaktören och författaren Christopher Jolin (1925-99) svarade för en hjältemodig insats – enligt SvD-kommentatorn Gunnar Unger (Sagittarius) var Jolin förtjänt av ”hela nationens tacksamhet” – när han redan 1972 gav ut boken Vänstervridningen: hot mot demokratin i Sverige på Mamö-förlaget VOX/Bernces.

Den följdes två år senare upp med Sverige nästa?, där Jolin varnar för Sovjetunionens planer för Sverige. Jolin förvillade sig senare ut i nationalextremismens träskmarker, men dit hade han ännu inte kommit då han skrev nämnda böcker. En bidragande orsak till Jolins trista utveckling var att han behandlades mycket illa av det politiska och mediala etablissemanget och framställdes som en farlig extremist.

I verkligheten var han vid denna tid västerländsk liberal, USA- och Israel-vän. Allt skit han fick blev till en självuppfyllande profetia. En av dem som beljög och smutskastade Jolin den gången var Carl Bildt, då handsekreterare åt M-ledaren Gösta Bohman. Jolin utsattes helt enkelt för ett regelrätt karaktärsmord.

För mig är Christopher Jolin – nota bene i sin liberala, mediagranskande skepnad – fortfarande förtjänt av hela nationens tacksamhet. Äras den som äras bör.

Sverigedemokraternas konservatism

SD är bland annat ett proisraeliskt parti. På bilden firar fr. v. Krister Maconi, Björn Söder och Ted Ekeroth Israels 60-årsdag.

Etablerade konservativa – det vill säga främst sådana med anknytning till Kristdemokraterna och Moderaterna – brukar med den drucknes envishet hävda att Sverigedemokraterna (SD) är ett populistiskt parti renons på en seriös konservativ agenda. I egenskap av konservativ såväl som aktiv sverigedemokrat tillbakavisar jag naturligtvis med bestämdhet sådana påståenden.

Innan jag går närmare in på frågan om SDs konservatism skall jag något redogöra för min egen variation av denna ideologi. Den sträcker sig tillbaka till den tidpunkt då jag inledde mitt politiska engagemang i den ungdomsbetonade organisationen Demokratisk Allians i maj 1972. Såsom DA-aktivist kom jag snart att uppskatta  de konservativa skribenterna Gunnar Unger och Tage Lindbom, vilkas tankar och formuleringskonst kommit att påverka mitt eget engagemang. Jag har även tagit intryck av skribenter såsom Leif Carlsson, Thede Palm och Christopher Jolin.

Om man vill sätta en etikett på min personliga konservativa övertygelse så kan man lämpligen kalla den ”Reagan-konservatism” efter president Ronald Reagan (1911-2004, USAs president 1981-89). Jag bekänner mig således till en konservatism som med fördel kan uppdelas i tre delar: 1. Stöd för traditionella värden grundade i den religion som främst påverkat den demokratiska västvärlden, alltså kristendomen; 2. Övertygelsen att individuell frihet avseende politik, ekonomi och religion är en omistlig del i ett samhälle som vill kalla sig civiliserat; 3. Medvetandet om att inget land kan existera isolerat från omvärlden utan måste samarbeta med andra länder för att överleva.

Jag är motståndare till den inskränkta konservatism av isolationistiskt/ nationalistiskt slag som överordnar den egna nationen allting annat. Den inställningen bär ett tungt ansvar för de båda världskrig som skakade världen under 1900-talet. Min egen konservatism är den västerländskt frihetliga varianten.

Därmed inte sagt att en sund fosterlandskärlek är av ondo. Alldeles tvärtom; efter vänsterextremismens marxistiska och leninistiska härjningar med början ungefär i medio av 1960-talet menar jag att svenskarnas känsla för och uppskattning av det egna landet måste genomgå en renässans. Marxisterna och leninisterna lärde vad som populärt kommit att kallas 68-generationen att Sverige med dess nattståndet kristna arv var en liten men hungrig imperialistisk/kapitalistisk makt som det skulle spottas och våmeras på. I stället ställdes den socialistiska och kommunistiska klasskampen upp som det högsta goda.

 Den invandrade näringsidkaren Louis De Geer berikade den svenska nationen.

Det är egentligen först i våra dagar, bortåt ett halvsekel efter det att extremvänsterns flåbusar inledde sitt härnadståg mot vett, etikett och sunt förnuft, som en grundläggande omprövning av klasskampsidealet tycks vara på väg. Ett paradigmskifte, då 68-generationens gamla värderingar ter sig mindre sakrosankta än tidigare,  har inträtt. Ett pregnant uttryck härför var Sverigedemokraternas inträde i Sveriges riksdag i höstas.

Sverigedemokraterna gör anspråk på att vara ett så kallat socialkonservativt parti; själv brukar jag nöja mig med att beteckna mig såsom rätt och slätt konservativ, eftersom jag stundom har svårt att skilja det ena slaget av konservatism från det andra. Som en röd tråd genom det sverigedemokratiska budskapet går kravet på en kraftig begränsning av immigrationen till vårt land, detta av både ideologiska och pragmatiska skäl.

Också SD inser att ett tokstopp för invandringen inte skulle vara av godo för vårt land. Som jag påpekade ovan kan inget land förhålla sig avvisande till alla utifrån kommande impulser. Detta gäller givetvis också Sverige, vilket en mycket kort titt i backspegeln bekräftar – utan ett vid skilda tidpunkter förekommande inflöde av exempelvis militärt folk, industrialister och industriarbetare skulle vårt land knappast ens ha överlevt som nation.

Vad vi nu upplever när det gäller invandring går emellertid utanpå allting annat som tidigare förekommit i historien. Vi upplever nu, med start i höjd med Olof Palmes makttillträde 1970, en massinvandring som ursprungligen innebar att praktiskt taget alla personer som kom till Sverige under förebärande av flyktingskäl fick stanna. Av någon anledning utvecklades kring denna massinvandring ett slags politiskt korrekthet som mycket länge förlamade all fri debatt: att ifrågasätta invandringen till Sverige, eller ens delar därav, ansågs vara synonymt med rasism och nazism. Förre socialministern och senare Röda Kors-myglaren Bengt Westerberg gick i bräschen för ett sådant synsätt.

 Massinvandringsvännen Bengt Westerberg (FP).

Det är sant att SD i vissa kretsar alltfort avfärdas som ett rasistbetonat enfrågeparti, och epitetet ”främlingsfientligt” är utan tvekan det som främst brukar avhöras i sammanhanget. Kanske särskilt så från representanter för riksdagspartier som verkar stå farligt nära sin egen utplåning (läs: Kristdemokraterna och Centerpartiet). Ändå är jag övertygad om att de politiskt korrekta flosklernas makt  avseende invandringskritik är på väg att släppa sitt grepp över folkflertalet. Detta kan förklara inte bara SDs riksdagsinträde utan även partiets framgångar efter valet.

Faktum är nämligen att SD, trots märkbara försök från de stora medierna att undanhålla mediekonsumenterna detta faktum, i dag har större framgångar i opionsmätningarna än någonsin tillförne. Snittet beträffande väljarsympatierna utslaget på de större mätningsinstituten ligger således när detta skrivs på 6,3 procent.

Se länken nedan:

http://status.st/

Jag tror detta beror på att väljarna nu blivit i stånd att konstatera att Sverigedemokraterna faktiskt inte är det fradgatuggande extremistparti som det politiska och medierelaterade etablissemanget vill få folk att tro. SDs agerande i riksdagen, där man med hjälp av endera maktblocket faktiskt fått igenom några förslag – jag tänker exempelvis på bantningen av regeringskansliets budget och stoppandet av höjningen av Öresunds-avgifterna – har desslikes visat att partiet faktiskt är tämligen normalt i de flesta avseenden.

Detta räcker dock inte för att den konservatism som menar sig vara litet ”finare”, icke minst med anknytning till sajten Tradition & Fason (T & F) vars ofta kostym- och slipsklädda klientel envisas med att vilja beteckna SD som ett populistiskt enfrågeparti av litet vulgärare slag. Det var därför i mitt tycke uppfriskande att se ett blogginlägg från den välrenommerade och stundom T & F-medarbetande konservative tänkaren Jan Olof Bengtsson nyligen:

http://janolofbengtsson.wordpress.com/

Bengtsson avvisar här tesen om Sverigedemokraterna som ett i uteslutande negativ mening högerpopulistiskt enfrågeparti och för i övrigt ett väl nyanserat resonemang kring partiet som borde mana till efterföljd. Det är dags att erkänna SD som ett seriöst parti på konservativ grund!

 Den konservative debattören Jan Olof Bengtsson.

Som aktiv sverigedemokrat – jag har varit chefredaktör för partitidningen SD-Kuriren och ledare för SDs fullmäktigegrupp i Södertälje samt är ersättare i kommunstyrelsen – talar jag som alla förstår i egen sak men försöker samtidigt, efter bästa förmåga, bibehålla ett så objektivt perspektiv som möjligt. Min samlade bedömning blir då att SDs mångåriga projekt  i syfte att höja nationalkänslan  i högsta grad också är ett vällovligt konservativt arbete.

Ty ingen nation på denna jord torde kunna fungera effektivt eller i ett längre tidsperspektiv ens kunna bestå utan att dess medborgare har en kollektivt positiv uppfattning om landet i fråga, dess särart och traditioner. Jag menar till och med att den som inte inser att detta är en konservativ förstahandsuppgift knappast själv kan göra anspråk på att kallas konservativ!

Jag tänker på detta begänsade utrymme inte gå vidare med att göra någon omfattande analys av Sverigedemokraternas partiprogram men vill avslutningsvis ändå peka på att partiet också i andra avseenden än ovan nämnda gjort ställningstaganden som understryker den konservativa identiteten.  (Nedanstående exempel på frågor som kan anses vara särskilt väsentliga för partiet är inte rangordnade inbördes):

SD sluter exempelvis upp bakom kärnfamiljen och avvisar allt tvång för kyrkor och samfund att ”viga” samkönade par;

SD inser att abort är en negativ företeelse som bör bergänsas så mycket som möjligt och har därför den mest restriktiva policyn av alla riksdagspartier med en gräns vid tolfte graviditetsveckan;

SD inser vidare att ett starkt och funktionsdugligt militärt försvar är en nationell livsnödvändighet som kräver helt andra satsningar än de som för närvarande görs;

SD ser den allt grövre brottsligheten omfattande bland annat maffialiknande verksamhet och brutala överfallsvåldtäkter mot kvinnor som ett hot mot vårt samhälles fortbestånd och vill i sammanhanget se en uppskärpning av straffskalorna och en ökad satsning på rättsvårdande institutioner, företrädesvis polismakten;

SD betraktar den kraftiga invandringen från muslimska länder av typ Afghanistan och Somalia som ett hot mot såväl landets säkerhet  som kristna arv, något som terrorismrelaterade händelser på senaste tid synes bekräfta;

SD anser att det är alldeles otillständigt att våra äldre samhällsmedborgare har bland de absolut sämsta pensionerna i Europa – människor som hjälpt till att bygga upp vårt land och skapa dess välstånd skall inte behöva leva på eller under fattigdomsstrecket;

 Semlan – exempel på svensk kultur värd att bevara.

SD vill skapa en svensk kulturkanon (riksdagsman Mattias Karlsson har väckt en sådan motion) i syfte att fastställa vilka kulturyttringar som kan anses vara särskilt värdefulla och därmed skyddsvärda;

SD erkänner monarkins viktiga roll när det gäller att återknyta till en tusenårig tradition av oskattbart värde och därmed stärka den svenska identiteten.

Den som inte er beredd att erkänna att dessa ställningstaganden är förenliga med en respektabel konservativ ideologisk inriktning deltar enligt min mening inte i en seriös diskussion.

Christopher Jolin: några minnesanteckningar

 

Christopher Jolin tillhörde de klarsynta debattörer som på 1970-talet varnade för kommunismens omänsklighet och den skada vänstervridningen i samhället förorsakade.

Medlemmar ur  yngre generationer som tycker att den politiska korrektheten och vänstervridningen i media går för långt i dag kan knappast föreställa sig hur det var på 1960- och 1970-talen. Det var då vänsterradikalismen grundlade sin dominans i press, etermedia och institutioner. Det var då dagens politiska korrekthet – en term som började användas i början på 1990-talet – etablerades med opinionen mot USAs engagemang i Indokina som murbräcka.

Christoper Jolin (1925-99) hette en modig man som protesterade mot vänstervridningen genom att skriva två på sin tid mycket uppmärksammade och i mångas ögon kontroversiella debattböcker. Han fick betala ett högt pris för denna oförsynthet: han utsattes för regelrätta karaktärsmord, dels av vänstern (givetvis), dels av den etablerade borgerligheten. Märk väl att detta var flera år innan Jolin tyvärr orienterade sig i riktning mot extremnationalismen och gick från att ha varit den sympatiske Dr. Jekyll till att bli den mindre tilltalande Mr. Hyde.

Christopher Jolin föddes den 19 oktober 1925. Han var son till den kände konstnären Einar Jolin (1890-1976) i dennes äktenskap med Britt von Zweigbergk. Einar Jolin hade studerat för ingen mindre än Matisse i Paris och var i sitt konstnärsskap starkt influerad av denne. Britt von Zweigbergk gifte senare om sig med advokaten Fredrik Björnberg i Ystad med påföljd att Christopher fick en yngre halvbror i Staffan Björnberg, som också han blev publicist med anknytning till familjeföretaget Ystads Allehanda. Det liberala YA såldes av släkten Björnberg i samband med Fredrik Björnbergs död i hög ålder på 1990-talet.

Christopher Jolin inriktade sig i begynnelsen av sin publicistiska karriär på kultur- och konstkritik, bland annat för Stockholms-Tidningen. En tid var han också redaktör för en tidskrift som gavs ut av det internationella läkemedelsföretaget Stirling Winthrop, vars ansvarige utgivare då hette Carl Gustaf Carpel. Den senare blev för övrigt på 1990-talet aktiv i först Ny Demokrati och sedan Täljepartiet i Södertäljes politiska liv innan han avslutade den politiska karriären som gruppledare (och enda representant!) för Kristdemokraterna i den nybildade Nykvarns kommun.

Efter hand tog det politiska intresset över och Jolin började intressera sig för vänsterns accelererande dominans i svenska massmedia och samhällsinstitutioner. Han blev medarbetare i högerinriktade tidskrifter såsom Origo, vilken gavs ut av Jan Gillberg (senare utgivare av DSM) i slutet av 1960-talet, och Argument för Frihet och Rätt med Svante Hjertstrand som utgivare. Jolin kom också att medverka i ”OBS! Kulturkvarten” i radio.

Med den mycket uppmärksammade, ja sensationella, bästsäljaren Vänstervridningen – Hot mot demokratin i Sverige (Vox/Bernces förlag 1972) blev Jolin i ett slag rikskänd. Boken kan liknas vid ett oväntat slag i solar plexus på en radikalvänster, som under några år invaggats i föreställningen att dess dominans i det svenska samhället var ohotad. Jolin anförde en lång och väldokumenterad rad exempel på ”vänsterradikalernas nyhetsmanipulering, smygcensur och försåtliga demagogi” (text från bokens baksida). Jolin inleder med att i 15 punkter lista och definiera ”vänsterradikalernas framstötar och krav”:

1. Krav på medbestämmanderätt och insyn; 2. Krav på jämlikhet; 3. För sexuell frigjordhet; 4. Front mot auktoriteter, 5. För allmänt kritisk inställning; 6. För globalt medvetande och solidaritet med de fattiga folken; 7. För tolerans mot de avvikande, t. ex. de kriminella och de homosexuella; 8. Kamp mot imperialism och rasism; 9. Kamp mot militarism; 10. Kamp för fred och avrustning; 11. Krav på samarbete i stället för tolerans; 12. För konsumentupplysning och kritik av reklamen; 13. Kamp mot miljöförstöring; 14. Front mot storfinansen och oskäliga profiter; 15. Front mot ackordshets och hälsofarliga arbetsplatser.

Som synes är ett flertal av dess punkter alltjämt aktuella i vänsterns demagogi. De krav och punkter Jolin räknar upp var oftast precis demagogiska finter utan egentlig substans, uttryck för en plakatpolitik avsedda att ställa vänstern i så förmånlig dager som möjligt. Inom radikalvänstern skilde Jolin på dels ideologiskt medvetna kommunister, dels mer eller mindre aningslösa medlöpare. Verksamheten kunde därjämte indelas i legal respektive illegal aktivitet, båda på sitt sätt lika värdefulla beroende på sammanhanget.

Jolins bok kan ses som en katalog över hur kommunister och deras medlöpare arbetar för att främja sina ideologiska syften. Hela tiden finns de kommunistiska stormakterna Sovjetunionen och Folkrepubliken Kina i bakgrunden med såväl ideologisk inspiration som ekonomiskt stöd. Därtill kommer idealiserade samhällen i röda diktaturer såsom Kuba, Albanien och Nordkorea likasom ledargestalter av typ Karl Marx, V. I. Lenin, Mao Tse-tung, Fidél Castro, Enwer Hoxha och Kim Il-sung. En speciell uppgift förklaras de så kallade frontorganisationerna ha:

Dessa kommunistiska frontorganisationer i Sverige utpekar ständigt och jämt USA som ondskans genius. USA spelar samma roll som Hitler-Tyskland. Nixon förklaras vara vettlös, galen, en man som i besinningslöst raseri eller av ren idiotisk tanklöshet älskar att bomba små barn…Som ett eko kommer sedan massmedia med samma betygsättning (sidan 29).

Byt bara ut namnet Nixon mot Bush och ni har nutidsvänsterns inställning i ett nötskal. Med Obama är det litet annorlunda – trots allt måste viss hänsyn tas till dennes karaktär av vänsterpolitiker och inte minst hudfärg, så dagens vänster är aningen snällare mot honom. Kritiken mot USA står dock fast. Den helt avgörande skillnaden mellan vänstern 1972 och 2010 är att den senare inte har några stormaktsresurser till sitt förfogande och dessutom möter något större skepsis och kritik nu, i alla fall jämfört med hur det var då Christopher Jolin skrev sitt magnum opus.

Vladimir Illitj Lenin, en av radikalvänsterns idolgestalter, förespråkade massmord i kampen för kommunismen..

Jolin rönte till en början välvillig eller åtminstone artig uppmärksamhet i icke-socialistisk press. I Svenska Dagbladet blev han den 29 november 1972 under vinjetten ”Tio frågor” föremål för en intervju utförd av Gaby Wigardt, vilken erinrade om att Jolins bok av en recensent kallats ”den tysta majoritetens bibel.” Boken vann också krönikören Gunnar Ungers (signaturen Sagittarius) höga gillande. I sin recension i SvD skrev denne bland annat följande:

Den hjältemodige man som – förtjänt av hela nationens tacksamhet – påtagit sig detta ställföreträdande lidande (att kartlägga vänstervridningen i massmedia, bloggarens anmärkning) heter Christopher Jolin…Jolins bok är utomordentligt nyttig läsning, inte minst för en borgerlighet som invaggat sig i falska förhoppningar om vänstervridningen som ett slags valpsjukdom.

Den elegant konservative Ungers omdömen betydde säkerligen mycket för att göra Christopher Jolins debutbok till en bästsäljare med en upplaga, som gjorde boken till 1970-talets möjligen största försäljningsframgång inom den normalt svårsålda genren ”politisk debatt.” Men även den av Jolin skarpt kritiserade mediavänstern hjälpte den avskydde ”mccarthyisten” Jolin en del på traven. Den då LO-ägda tidningen Aftonbladet slog den 30/11 1972 upp boken och dess författare på ett skandalartat sätt under rubriken ”Här är den svenska ‘vänstermaffian’…och mannen som valt ut den.” ”Jolins egen utsiktspunkt ligger långt ut på högerkanten”, påstod ABs skribent Jimmy Nyström. ”Här är en man som försvarar Saigonregimen, USAs krig i Vietnam, Demokratisk Allians och Tysklands gamla gränser.”

Sedan AB fått klart för sig att folk efter denna presentation strömmade till bokhandlarna och formligen slet Jolins bok från diskarna plockades Nyströms artikel bort i en senare upplaga!

Jolin hade mycket riktigt påtalat, att grunden till konflikten i Vietnam låg i att det kommunistiska Nordvietnam sedan mitten av 1950-talet med våld hade försökt inlemma Sydvietnam i ett enat kommunistiskt Vietnam styrt från Hanoi. Det var i det perspektivet inte fel av USA att försvara det förhållandevis frihetliga och demokratiska (låt vara korrumperade) Sydvietnam, precis som USA under Koreakriget backat upp den då knappast mindre korrupta sydkoreanska regimen. Och Demokratisk Allians (DA) var den enda organisation som hade det moraliska modet att bedriva en aktiv opinionsbildning till förmån för det amerikanska engagemanget, vilket dock inte ens DA stod helt okritiskt inför.

Jolin hade i en fotnot varit oförsynt nog att objektivt beskriva Demokratisk Allians målsättning på följande sätt: ”Demokratisk Allians (DA) är en tvärpolitisk ungdomsorganisation med ett medlemsantal på cirka 3000 spridda över landet. DA informerar på demokratisk grund – och i anslutning till FN:s deklarationer om de mänskliga fri- och rättigheterna – om totalitära riktningar som nazism, fascism och kommunism” (sidan 430).

Att vidare ifrågasätta den sovjetiska överhögheten över Östtyskland och andra satellitstater inom det så kallade östblocket ansågs i början av 1970-talet – och ända fram till dess att Berlinmuren föll 1989 – vara höjden av fradgasprutande ”högerextremism.” Det var alltså föga förvånande att Christopher Jolin ådrog sig den politiska korrekthetens samlade vrede.

Ett foto som bidrog till att svänga över Vietnam-opinionen i kommunistisk favör: Saigons polischef avrättar en Viet Cong-terrorist under Tet-offensiven.

Christopher Jolin hade varit naiv nog att hoppas på någon sorts självprövning inom framförallt etermedia eller att åtminstone få komma till tals i någon av de båda TV-kanalerna – den röda TV1 och den ännu rödare TV2 – för att där lägga fram sina synpunkter. Formellt sett fanns det onekligen fog för en sådan förhoppning. Trots allt hade Jolin skrivit en över hela riket uppmärksammad och köpt debattbok som intresserade och berörde ett stort antal människor. Alla sådana förhoppningar rann dock ut i sanden. Ingen i ledande ställning inom Sveriges Radio/TV låtsades om att Jolin ens existerade. Flera TV-anställda gav dock privat Jolin helt rätt, däribland den inom televisionsbranschen ännu aktive Åke Ortmark.

Efter en inledande ”smekmånad” med borgerliga media begynte Jolin utsättas för kritik också från de senares sida. Liberala Expressen började göra gällande att det fanns fog för talet om Jolins extremism, och en av mina sagesmän  hävdar att det var den blivande moderatledaren Carl Bildt – handsekreterare åt Gösta Bohman och moderat påläggskalv av stora mått – som gick i bräschen för det borgerliga karaktärsmordet på Christopher Jolin. Under ett moderat partimöte i Oscars församlings moderatförening i Stockholm skall Bildt ha satt likhetstecken mellan de åsikter Jolin stod för och fascismen. I verkligheten var Jolin under den här tiden liberal och stod i vissa frågor klart till vänster om moderaterna.

Trots tydlig besvikelse över vad han upplevde som orättvis behandling från etablissemangets sida gav Christopher Jolin inte upp så lätt. 1974 publicerade han boken Sverige nästa?, något som givetvis ånyo framkallade sura uppstötningar från vänstern. Dieter Strand raljerade i Aftonbladet den 8/11 1974 om att ”Oppositionen slår till på Carlton” (Carlton var det hotell där Jolin, uppbackad av bland andra debattören och historikern Åke Thulstrup, valde att presentera den nya boken).

Dagens Nyheters Kaa Enberg återgav i sin artikel samma datum Jolins fullt korrekta omdöme: ”Kommunismen är en ond och falsk lära som sprider sig som en cancersvulst i Sverige.” I dåtidens svenska debattklimat framstod ett sådant omdöme som oerhört provocerande och gör det kanske delvis fortfarande.

Också Sverige nästa? fick hyggliga omdömen av Sagittarius i Svenska Dagbladet, dock inte lika översvallande som Vänstervridningen begåvats med två år tidigare. Nu hade, hävdade Sagittarius/Unger, författaren kommit att bli ”något av ett problembarn.” Detta därför att han enligt uppgift tenderade att vara ”onyanserad.” Signaturen skrev:

Jolin målar fan på väggen…Men det kan ju någon gång emellanåt vara nyttigt att bli påmind om djävulens existens. Eller existerar han kanske inte? Fråga balterna, polackerna, östtyskarna, tjeckerna, ungrarna etc. Fråga ryssarna. Fråga Alexander Solsjenitsyn.

Det hör till saken att också Gunnar Unger/Sagittarius var ordentligt påpassad, såväl av vänstern (givetvis) som av sin egen tidningsledning av vilka några helst såg att han lade ner verksamheten som bitsk högerkrönikör.  Han skrev ju även ledarartiklar, recensioner, notiser etcetera. Efter Ungers död i strupcancer 1976 inrättade tidningen visserligen ett stipendium i hans namn, men det förefaller ha haft en kort livstid.

Med boktiteln Sverige nästa? ställde Jolin frågan: ”Blir Sverige kommunistiskt på något längre sikt?” Det svar han själv gav var att ”detta nog kan inträffa av främst två skäl: den utbredda uppfattningen bland opinionsledare att kommunisterna är – på sitt sätt – goda demokrater och den pågående socialiseringen av vårt samhälle” (sidan 9). I ett debattinlägg i Sydsvenska Dagbladet skrev Jolin: ”Kommunismen har ofantliga propagandaresurser – i Sverige redan i ett trettiotal tidningar och ett hundratal bokhandlare spridda över landet – och som mål att störta vårt gamla rättssamhälle. Att bagatellisera eller förlöjliga den kommunistiska faran är dåraktigt, kanske brottsligt.”

Det fanns möjligen visst fog för påståendet att Jolin brast i nyansering. Han kunde stundom gå till vissa överdrifter, härtill sannolikt påverkad av sin nedärvda konstnärsnatur som dessutom yttrade sig i en något bohemisk livsstil och svårigheter att passa tider och komma till förutbestämda möten. Den i Sverige nästa? anbefallda ”demokratiska motoffensiven” mot kommunisternas inflytande måste nog också betecknas som smått naiv med inslag som ”små informella grupper” på arbetsplatser, utbildningsinstitutioner och föreningar vilka skulle verka för ”Demokratisk Information och Aktivitet” (DIA). Jolin utmålades som en sorts Don Quijote-liknande väckelsepredikant som gicks till storms mot vänstervridningens och kommunismens väderkvarnar.

I själva sakfrågan kan det emellertid råda liten tvekan om att Christopher  Jolin hade rätt. Vänsterinriktning och oblyg propaganda för kommunistiska diktaturregimer var verkligen ett för många skönjbart problem i 1970-talets samhälle och medier, ett problem som rentav hotade Sveriges identitet som fri och demokratisk nation. Jolins ”brott” i somligas ögon var att han påtalade detta alltför högt och med alltför stor övertygelse, vilket oroade månget dåligt samvete över att själv inte ha gjort tillräckligt i kampen mot extremvänstern. Detsamma gällde för övrigt organisationen Demokratisk Allians.

Så här långt har jag berört den borgerligt-liberale skribenten och opinionsbildaren ChristopherJolin. Det var den Jolin jag hade lärt känna och kommit att sympatisera med. Vi var många som betraktade framförallt hans debutbok Vänstervridningen som något av en uppenbarelse i ett alltmer urartat samhälle. Efter de båda initiala försäljningsframgångarna – den senare boken sålde visserligen bra men inte lika bra som den förra – var Christopher Jolin ändå bitter och besviken över den behandling han rönt från både vänsterkretsar och etablerat borgerliga sammanhang.

En mer cynisk och realistisk personlighet än Jolin hade givetvis insett, att det var just den behandling en whistle-blower av hans oförvägna snitt hade kunnat förvänta sig och måhända något resignerat inrättat sig efter detta.

Detta var emellertid inte Jolins stil. I stället bytte han  ideologisk utsyn helt och hållet och kom alltmer att orientera sig i riktning mot radikalt nationalistiska kretsar. Början till denna beklagliga utveckling kan skönjas redan i en resa författaren företog till de ännu portugisiska kolonierna Angola och Mocambique bara några månader innan den högerauktoritära Caetano-regimen – och därmed Portugals afrikanska imperium – störtades i grus och aska med början i april 1974.

Jolin hade tidigare protesterat mot vänsterns svartmålning av portugisernas kolonialvälde och fick sannolikt en chock då detta på kort tid försvann från kartan. För Jolins personliga del innebar det också att hans planerade bok i ämnet – och de inkomster denna kunde förväntas generera – frös inne.

Den portugisiska revolutionen 1974 – som leddes av vänstermilitärer – kom Jolins nya bokplaner på skam.

I samband med Jolins 50-årsdag 1975 framkom det att hans ekonomiska situation var så ansträngd, att det med författaren sympatiserande Svenska Frihetsrådet (Swedish Freedom Council) i ett upprop undertecknat av  Birger Hagård, Bertil Häggman, Carl Nordling, Svante Hjertstrand, Anders Larsson och Arvo Horm samt denna bloggare initierade en insamling för en penninggåva till jubilaren. Enligt uppropet skulle pengarna bland annat användas till ”anskaffningen av nödvändig dokumentation och erforderligt forskningsunderlag.” Vid tiden för uppropet befann sig den städse aktive Jolin utomlands för deltagande i The International Andrei Sacharov Hearings.

Jolin hade även på lediga stunder funnit tid att, under pseudonymen Didrick Dacke, författa den framtidspolitiska skräckvisionen Sverige 1999, då Sverige förutsattes styras av diktatorn NaZi Tung, vilken infört en fruktansvärd kollektivistisk diktatur med drag av Maos Röda Kina och Pol Pots Kampuchea. Bland annat tvingades de beklagansvärda medborgarna intaga sina måltider kollektivt genom att suga i sig föda medelst speciella sugrör. Boken marknadsfördes av småföretagarkretsar i allmänhet och utgivaren av tidningen Småföretagaren, Folke Höjmar, i synnerhet och omskrevs bland annat i Expressen.

Så långt hade Christopher Jolin helt klart gjort sig förtjänt av allt tänkbart stöd från frihetliga kretsar. Det var när Jolin kom under inflytande av extremnationalister och så kallade historierevisionister, det vill säga sådana kretsar som tenderade att förneka eller i varje fall förringa den nationalsocialistiska Förintelsen, som han fjärmade sig från de demokratiskt anständiga sammanhangen. En av hans samarbetspartners blev således den ökände judehataren Ahmed Rami med dennes Radio Islam. Hans tidigare starka proamerikanism vändes till avsky för USA och allt amerikanskt/kapitalistiskt.

Jag minns hur Jolin i samband med ett föredrag jag höll om marxismens ideologi höll på att gå i taket då jag råkade uttala den tyske revolutionärens (sedermera socialdemokraten) Eduard Bernsteins namn på felaktigt engelskt/amerikanskt vis…

Christopher Jolin förblev en förhållandevis aktiv skribent, även om han under 1980- och 1990-talen av fullt förståeliga skäl fick allt svårare att placera sina alster i mer respektabla publikationer. 1982 gav han på eget förlag ut ett 50-sidigt häfte med titeln Varför vi inte kan lita på massmedia, som inte saknar kvaliteter – Jolin brännmärker här med sedvanlig hetta, men kanske inte lika spänstigt som förr, det faktum att alla som vågar kritisera den i Sverige förda invandringspolitiken regelmässigt anklagas för att höra hemma bland mörksens alla makter.

Borgerliga/antikommunistiska bedömare av i dag bortser i alltför hög utsträckning från Christopher Jolins banbrytande debattinsatser under åren 1972-76. Det finns en tendens att inte vilja låtsas om att han under en tid hyllades också i så kallade respektabla kretsar. Man tar mer fasta på den kritik han kom att mötas av sedan moderaterna, med Carl Bildt som tongivande opinionsbildare i frågan, beslöt att ”frysa ut” honom, och på att han mot slutet av 1970-talet och härefter valde att anamma ett synsätt i politiska och historiska frågor som stod nationalsocialismen nära.

Jag vill betona att den extremnationelle Jolin från 1980-talet och framåt var en sorglig och tragisk figur. Bedömare som var kritiska mot Jolin redan under hans glansdagar i början på 1970-talet vill gärna se den senare Jolin som en logisk fortsättning på den förre, men ingenting kan vara längre från verkligheten.

”Den riktige” Jolin var proamerikan.

I själva verket var det skillnad som natt och dag mellan ”de båda Jolin.” 1970-talets Jolin (som jag skulle vilja påstå var den ”riktige Jolin”) var demokrat och proamerikan, de senare decenniernas Jolin en beklaglig antidemokrat och USA-hatare. Det var en omvandling av typ Dr. Jekyll och Mr. Hyde där den senare tog överhanden.

Precis därför bör vi minnas Christopher Jolin för hans i demokratiskt hänseende betydelsefulla insats i början och mitten av 1970-talet, främst för hans banbrytande debattbok Vänstervridningen – Hot mot demokratin i Sverige; vid denna tid var han faktiskt Sveriges mest uppmärksammade politiske författare. Privat var han i sina bästa stunder en lärd, spirituell och humoristisk konversatör, kanske även provokatör. Eller som han nog själv skulle ha skrivit: provocateur.

Christopher Jolin avled våren 1999, 73 år gammal, och begravdes i Bergshamra kyrka med Åke Lion som officiant.