Glömda svenska fotbollshjältar (24): Bajen-legendaren ”Tom Tur”

Tom Turesson försvarar i sin roll som som libero det egna målet i en match mot Malmö FF.

Tom Turesson (1942-2004) räknas som en av Hammarby IFs verkliga legendarer. Under 15 säsonger i Bajen-tröjan spelade han in totalt 91 mål i division I (allsvenskan) och division II.

Till ”Söderbröderna” kom Tom Turesson som 19-åring 1961. Han spelade då för IK Rex i Turessons bostadsort Vendel i norra Uppland och Hammarby-ledningen hade nåtts av ryktet om den försigkomne ynglingen. Den allsvenska debuten ägde rum i en bortamatch mot Örgryte IS den 4 juni 1961.

Unge Tom, som spelade högerytter, ställdes mot ÖIS landslagsmeriterade vänsterback Lennart Wing men visade inte denne någon överdriven respekt: den unge hammarbyiten gjorde två mål och medverkade därmed synnerligen aktivt till stockholmarnas 4-2-seger. https://sv.wikipedia.org/wiki/Tom_Turesson

Tom Turessons landslagsdebut inföll i en bortamatch mot Norge den 16 september 1962; Tom fick hoppa in i 37e minuten men kunde inte hindra norrmännen från att vinna med 2-1. Det stora genombrottet kom emellertid vid en bortalandskamp mot Norge på Ullevål den 18 september 1966, Sverige låg under med 2-1 fram till 70e minuten då Turesson slog till: det blev ett äkta hat-trick med tre fullträffar inom tio minuter och svensk seger med 4-3.

1964-65 hade Tom nöjet att spela i samma lag som Lennart ”Nacka” Skoglund (1929-75), vilken återvänt till fosterjorden efter 13 säsonger i italienska serie A. ”Det var ett fantastiskt minne”, kommenterade Tom Turesson tiden med ”Nacka” i ett av Hammarbys programblad 1999. ”Lennart var en polare ut i fingerspetsarna. Han var en mycket bra bollirare och drog massor av folk.” https://sv.wikipedia.org/wiki/Nacka_Skoglund

En ung Tom Turesson i Bajen-tröjan.

Med förstärkningen i form av ”Nacka” vann ”Bajen” division II hela nio poäng före Sundbybergs IK och gick upp i allsvenskan. Här blev det dock omgående respass ner i tvåan efter bara en säsong i högsta serien. Klubben var vid denna tid något av ett ”lindansarlag”, och det skulle dröja till 2001 innan det första – och hittills enda – SM-guldet kom. Det skall tilläggas att laget har SM-guld även i den så kallade Hallsvenskan, futsal samt inomhusfotboll för elvamannalag.

Efter några framgångsrika år i svensk fotboll blev Tom Turesson av naturliga skäl intressant för utlandet. Han förhandlade först med den österrikiska klubben Austria Wien innan det 1968 slutligen skrevs kontrakt med belgiska Club Brugge KV, där svensken Kurt Axelsson redan fanns på plats som en av lagets stora stjärnor. Främsta proffsmeriten är belgisk cupseger efter vinst med 6-1 mot Royal Club Daring i finalen efter ett mål av svensken.

Småningom fick ”Tom Tur”, som han stundom kallades, konkurrens som anfallare i sin belgiska klubb. Det skedde i form av holländaren Rob Rensenbrink (1947-2020), vilken gjorde 46 landskamper för Nederländerna och är den som gjort flest mål i Cupvinnarcupen. Klubben löste situationen så att holländaren spelade borta- och svensken hemmamatcherna. Rensenbrink lämnade dock Brugge redan 1971 till förmån för RSC Anderlecht. https://sv.wikipedia.org/wiki/Rob_Rensenbrink

Då hade Tom Turesson redan återvänt till Sverige och Hammarby jämte hustrun Gunlög och sonen Tomas. ”Ibland ångrar jag att jag flyttade hem, det hade kunnat bli några år till utomlands”, citeras Turesson i intervjun i programhäftet 1999. ”Söderbröderna” välkomnade förstås den förlorade sonens återkomst med öppna armar.

Det fanns all anledning till detta: hösten 1970, då Tom Tur återkom, blev succéartad för lindansargänget från Söders höjder. Den litet äldre Turesson fungerade ypperligt ihop med ungtuppar (och blivande legendarer) som Ronnie Hellström, Kenta Ohlsson och Janne Sjöström. Det slutade med en allsvensk femteplats, klubbens dittills största sportsliga prestation på fotbollssidan efter sju nätkänningar av Tom Turesson.

Innan dess hade Tom hunnit representera Sverige i fotbolls-VM i Mexiko. Han spelade från start i den andra gruppspelsmatchen mot Israel, som slöt 1-1. Tom svarade för det svenska målet och stod därmed för hälften av den blågula målproduktionen under världsmästerskapet – det andra målet gjordes av Ove Grahn i den avslutande 1-0 segern över blivande VM-fyran Uruguay, då Turesson fick hoppa in som avbytare.

Hammarby IF av 1975 års upplaga. Tom Turesson fjärde man från höger.

Trots en del goda insatser blev Orvar Bergmarks svenska landslag utslaget direkt. VM vanns av Brasilien, med Pelé som den starkast lysande stjärnan, som slog Italien med 4-1 i finalen. Västtyskland knep bronset. https://sv.wikipedia.org/wiki/V%C3%A4rldsm%C3%A4sterskapet_i_fotboll_1970

När Björn Bolling trädde till som tränare i HIF 1975 gjorde han om Tom Turesson till libero, ett experiment som slog mycket väl ut. Skadeproblem tvingade dock Tom att sluta som aktiv spelare 1977. Året därpå fick han i ett nödläge rycka in som tränare i klubben, men 1979 var ordningen återställd med gamle landslagsspelaren och VM-medaljören Bengt ”Julle” Gustavsson (1928-2017) som tränare. https://sv.wikipedia.org/wiki/Bengt_Gustavsson_(fotbollsspelare)

Tom Turesson plågades av njurproblem och tvingades genomgå flera misslyckade transplantationer innan man hittade en njure som inte stöttes bort. Till slut gick det dock inte utan Turesson avled vid 62 års ålder 2004. På meritlistan står 22 A-landskamper (nio mål), 5 U21-landskamper (ett mål) samt 3 B-landskamper (tre mål). https://www.aftonbladet.se/sportbladet/fotboll/a/P34KBb/hammarby-legendar-dod

Tomas Turesson har gjort karriär som tränare.

Även sonen Tomas Turesson, född 1964, kom att viga sitt liv åt fotbollen. Efter ett antal ungdoms-, junior- och pojklandskamper tvingade skadeproblem Tomas att övergå till tränarsysslan. Han har coachat svenska ungdomslandslag sedan 2008 samt är instruktör vid Stockholms fotbollsförbund och även lärare. https://www2.svenskfotboll.se/landslag/forbundskaptener/tomas-turesson/

SVT och SR har blivit propagandaredskap för ras- och mångfaldsvänstern

 Hanna Stjärne – strategen bakom SVTs urartning.

De så kallade public service-företagen Sveriges television (SVT) och Sveriges radio (SR) har under senare tid utsatts för stundtals häftig kritik för politisk korrekthet i allmänhet och vänstervridning i synnerhet.

Inte för att den kritiken är ny. Den klassiska debattskriften om samhällets vänstervridning, inklusive den på TV och radio, är Christopher Jolins Vänstervridningen – hot mot demokratin i Sverige (1972). Författaren menade här bland annat att vänstervridningen fick ett startskott med socialdemokratiska Stockholms-Tidningens nedläggning 1966, vilken ledde till att ett antal vänsterpolitiserande journalister spreds till en rad media.

Vänstervridningen fick en flygande start med USAs upptrappning av Indokina-konflikten, något som blev ett osökt tillfälle för 68-vänstern att ge sig på världens viktigaste demokrati. Det blev allmän rättning vänster i såväl TV och radio som press, en utveckling som vidmakthållits fram till våra dagar. Vänsterpolitiseringen och den rigida politiska korrektheten i SVT och SR under senare tid har kommit till belysning genom en rad tillsättningar och utportionerande av uppdrag sedan Hanna Stjärne tillträdde som VD för SVT för ganska precis ett år sedan.

Färskast i minnet är operasångerskan Malena Ernman, som städslats för att läsa Tennysons ”Nyårsklockan” i SVT1 i dess utsändning från Skansen i Stockholm på nyårsafton. Ernman har fått utstå mycket kritik på sociala media och i alternativa nyhetsfora för sitt oreserverade stöd för den så kallade generösa flyktingpolitik, som länge tillämpades av svenska regeringar. Att det skulle saknas pengar för att fortsätta en vidlyftig asylpolitik avfärdade Ernman – som veterligen inte förfogar över ekonomiska expertkunskaper – som ”bara skitsnack” i en intervju nyligen. http://www.folkbladet.nu/1548704/ernman-oberord-av-kritiken

 Malena Ernman tror inte att massinvandringen kostar något.

Malena Ernman, enligt egen utsago extremfeminist, har även lagt sig i partipolitiken genom att upprepade gånger brännmärka Sverigedemokraterna (SD). Inför partiledaren Jimmie Åkessons medverkan i SVT-programmet ”Skavlan” i februari 2015 varnade hon för att detta kunde leda till en ”normalisering” av SD i enlighet med detta partis sinistra ambitioner. Sedan programledaren Fredrik Skavlan gått hårt åt Åkesson och närmast korsförhört den då ännu sjukskrivne SD-ledaren lugnade hon ned sig något.

En antydan om SVTs kommande inriktning gavs i augusti 2014, då Hanna Stjärne utsågs till ny verkställande direktör för bolaget. Stjärne, som närmast kom från Upsala Nya Tidning, var ordförande i den jury för Grävande journalister som i februari 2014 utsåg den vänsterextrema och kriminellt belastade Researchgruppen till mottagare av utmärkelsen Guldspaden. En som var mycket kritisk till utnämningen av Hanna Stjärne till ny SVT-chef var SDs riksdagsledamot Kent Ekeroth: http://nyheteridag.se/ekeroths-attack-mot-ny-vd-pa-svt-gett-pris-till-afa-kopplad-valdsvanster/

Det är inte särskilt svårt att förstå Ekeroths kritik. Researchgruppen, tidigare med tillägget ”AFA-Dokumentation”, är en brottsbelastad hackergrupp som anlitats av såväl Expressen som Aftonbladet i syfte att komma åt och avslöja anonyma kommentatorer i alternativa media. Här förklarar Robert Aschberg hur gruppen ser på sig själv: https://researchgruppentips.wordpress.com/tag/researchgruppen-afa-dokumentation-expo-hackning/

Gruppens tongivande medlemmar, Antifascistisk aktion (AFA)-aktivisterna Mathias Wåg och Martin Fredriksson, är båda brottsdömda. Wåg dömdes 1995 för olaga intrång efter att ha deltagit i AFAs ockupation av Dagens Nyheter året innan, medan Fredriksson dömts för misshandel med bland annat expanderbatong. Den senare är känd för citatet ”Våld är så jävla roligt”. Något parodiskt var det följaktligen när dessa dömda brottslingar för något år sedan med stort patos avslöjade brottsligt förflutet hos medarbetare i alternativsajten Exponerat.

 Brottsdömda Martin Fredriksson och Mathias Wåg från Researchgruppen-AFA Dokumentation.

Researchgruppen-AFA Dokumentation, med sina rötter och sin ideologi fast förankrade i den våldsutövande extremvänstern, har således genom TV-personligheterna Robert Aschberg och Helena Stjärne samt Expressens och Aftonbladets chefredaktörer Thomas Mattsson respektive Jan Helin, blivit fast förankrad i mediaetablissemanget.

Researchgruppens rumsrenhet bekräftas av att en av dess medlemmar, radikalfeministen och rasvänster-representanten My Vingren, anställts som praktikant av SRs Ekot. Vingren har bland annat gjort sig skyldig till en rad närmast parodiska tweets, där ett lyder: ”Jag tycker alla vita är fula. Att vara vit är att ha permanent brist på pigment. Vi måste börja klassa det som en hudsjukdom.” Sveriges radios ledning ser som väntat inga som helst problem med Vingrens anställning: http://avpixlat.info/2015/03/22/sveriges-radio-rekryterar-vansterextremist/#more-143289

SVT har heller inte haft några problem med att anställa Aftonbladets chefredaktör Jan Helin, som i likhet med Expressens Thomas Mattsson varit besatt av att bekämpa SD, som programdirektör med en budget på 3 miljarder kronor till sitt förfogande. I likhet med Mattsson har Helin alltså anlitat den AFA-baserade Researchgruppen för grävande journalistjobb.

Vad skall man då säga om den muslimska palestinaarabiskan Gina Dirawis kraftigt favoriserade ställning på SVT och SR? Hon har nu så pass länge, trots att hon bara är 25 år gammal, haft så många och tunga uppdrag inom de mediainstitutioner som gör anspråk på att vara opartiska och sakliga att man börjar undra vad hon har för hållhake på ledningarna i nämnda företag.

”Alla älskar Gina”, påstår bögbladet QX. Nja, riktigt så är det nog inte.

Dirawi har palestinsk-libanesisk bakgrund bland annat omfattande en farfar som var imam i Sundsvall till sin död 2011. Hon har aldrig gjort någon hemlighet av var hennes sympatier ligger i konflikten mellan Israel och det så kallade Palestina.

På sin blogg har hon exempelvis givit följande inte precis opartiska bild av nämnda konflikt:   

Den israeliska regeringen gör samma sak som Hitler gjorde mot deras folk fast med andra medel. De är rasister, de förtrycker och de mördar folk som inte är som dem. ISRAEL HAR FETA VAPEN, VI HAR EN JÄVLA STEN.

Dirawi har vidare på bloggen rekommenderat sina läsare att som ”kvällslektyr” läsa den beryktade antisemiten och förintelseskeptikern Lasse Wilhelmsons 2009 utkomna bok Är världen upp och ner? Wilhelmson menar bland annat att Hitlertyskland förde ett försvarskrig.

Gina Dirawi har exempelvis anlitats som programledare för Melodifestivalen och nu senast som SVTs programvärd på julaftonen, något som givetvis väckte ett ramaskri bland människor som väl kände till hennes bakgrund. Att en bekännande muslim – muslimer firar som bekant inte jul – tillåts vara julprogramvärd på SVT måste betraktas som en spark i skrevet på alla som värdesätter julens kristna innehåll.

I det för SVT och SR gemensamma projektet ”Musikhjälpen”, där Dirawi länge spelat en ledande roll, uttryckte hon nyligen som sin åsikt: ”Våra politiker är ett gäng jävla idioter.”

Får en högprofilerad anställd vid SVT-SR verkligen uttrycka sig på det sättet? Uppenbarligen – om man som Dirawi i den politiska korrekthetens tidevarv fungerar som rasifierad mångfaldsikon. Jag skrev på min blogg följande om Gina Dirawi inför Eurovision Song Contest i Malmö 2013: https://tommyhansson.wordpress.com/2013/05/13/inget-flyt-for-israel-infor-esc/

 ”Tintinmannen” Behrang Miri har hittat vägen från Kulturhuset till SVT.

På tal om den sakrosankta mångfalden. Nyligen utsågs Behrang Miri, född i Iran 1984, till ansvarig för statstelevisionens så kallade mångfaldsarbete. http://www.medievarlden.se/nyheter/2015/08/behrang-miri-om-sitt-nya-uppdrag-for-svt

Miri, vilken presenteras på Wikipedia som ”underhållare, rappare, skribent och programledare för Bolibompa”, blev 2012 herostratiskt ryktbar då han som ansvarig för Kulturhusets ungdomsbibliotek i Stockholm beordrade att alla Tintin-album skulle avlägsnas från biblioteket. Motiveringen var att de skulle vara ”rasistiska”. Efter högljudda protester valde dock ledningen för Kulturhuset att låta albumen vara kvar.

Soran Ismail föddes 1987 i likhet med Behrang Miri i Iran men är av kurdisk härkomst. Till betydande del uppvuxen i Knivsta i norra Uppland har han gjort sig ett namn som ståupp-komiker (samt, inom parantes sagt, som en av de vänsterpersonligheter som lunchat med SDs Linus Bylund).

Han har, föga oväntat, rasism som ett stående tema i sina komiska nummer. På senaste tid har han av SVT-ledningen beretts tillfälle att framföra sitt budskap i programserien ”Absolut svensk”, vilket inte är en tillfällighet. http://www.svt.se/absolut-svensk/

Tesen att man kan vara kurdisk iranier och ändå hundraprocentigt svensk, som Ismails programserie torgför, är ett led i den uppskärpning av politiskt korrekt språkbruk som nya SVT-chefen Hanna Stjärne infört.

 Iranske kurden Soran Ismail tror han är svensk – då blir SVT en given arbetsplats.

I en språkmanual med Stjärnes signum fastslås att alla invandrare med svenska pass skall kallas ”svenskar”, även om de inte skulle kunna ett ord svenska. Ett annat riktmärke är att personer, som av mer eller mindre kränkta individer beskylls för att vara ”rasister”, inte skall beredas möjlighet att försvara sig. SVT skall i stället helt och hållet utgå från den kränktes subjektiva upplevelse.

Se gärna denna video som berättar mer om PK-strategen Stjärnes nya manual: https://www.youtube.com/watch?v=Ntcp62ex7tQ

Av ovanstående torde mer än väl framgå, att Sveriges television och i någon mån Sveriges radio är på väg att helt tas över av den nya ras- och mångfaldsvänstern. Gamla tiders krav på ”opartiskhet och saklighet”, som i och för sig ingen på nämnda bolag ändå brytt sig särskilt mycket om under låt oss säga de senaste 45 åren, har flugit all världens väg.

Och det är inte bara vi uttalade sverigevänner och andra kritiker av vänstervridningen som sörjer denna urartning. Den erfarne journalisten och kommunikatören Staffan Dopping riktar på sajten News55 en svidande bredsida mot SVT och enkannerligen dess förkärlek för att göra de agna medarbetarnas åsikter till nyheter. Dopping skriver:

 På senare år har vi kunnat se hur personer med framträdande roller i Svt (även i SR, men i något lägre utsträckning) ventilerar personliga åsikter i olika samhällsfrågor. Både i egna program och i andra kanaler.

Dopping syftar här i först hand på SVT-medarbetaren Helena Zachrisson, som i mellandagarna på SVT Nyheter utkolporterade en text som speglade hennes högst personliga synpunkter på fördelningen av föräldraledigheten. Zachrisson angrep bland annat den ”unkna skitstrukturen” som uppgavs leda till att pappor tar kortare ledighet än mammor. ”Men artikeln”, förklarar Staffan Dopping, är bara senaste exemplet i en tydlig trend. Personliga åsikter i samhällsfrågor slungas ut allt tätare.”

Doppings hela debattinlägg här: http://www.news55.se/kronikor/kalla-mig-gammeldags-men-jag-ogillar-nar-asikter-blir-nyheter-pa-svt/?utm_source=Facebook&utm_medium=delad&utm_campaign=kalla-mig-gammeldags-men-jag-ogillar-nar-asikter-blir-nyheter-pa-svt   

I en läsarundersökning gjord i anslutning till Doppings debattinlägg visade det sig att hela 97 procent höll med honom, medan bara 3 procent inte gjorde det!

Helena Groll: antisemitisk provokatör på SR.

Dopping fäste i början på 2015 vidare uppmärksamheten på SRs prononcerade Israel-fientlighet genom att uppmärksamma, hur en programledare på SRs Studio ett – Helena Groll – trampade ordentligt i klaveret i en intervju med Israels stockholmsambassadör Isaac Bachman, då hon ställde frågan: ”Har judarna själva något ansvar för den växande antisemitismen?” När Bachman av förklarliga skäl blev upprörd och kategoriskt avvisade frågan fortsatte Groll att envisas, hon kunde helt enkelt inte fatta att den skulle vara olämplig. http://www.expressen.se/kultur/josephi-judefragan-i-p1-var-inget-misstag/

SRs Anne Lagercrantz bad, hör och häpna, efter Helena Grolls antisemitiska förlöpning ambassadören förbehållslöst om ursäkt för klavertrampet i Studio ett-inslaget, som även fälldes av Granskningsnämnden för radio och TV.

Någonting har uppenbarligen hänt med SVT efter Helena Stjärnes utnämning till bolagets VD. Att statstelevisionen är vänstervriden är minst av allt någon nyhet, det har den varit sedan mitten på 1960-talet då det bara fanns en enda svart-vit TV-kanal i Sverige. Vänstervridningen kan fira 50-årsjubileum under 2016 om vi skall tro på tesen, att vänstervridningen inleddes med Stockholms-Tidningens nedläggning 1966.

Vad som är nytt är att SVT, som gör anspråk på att stå i allmänhetens tjänst och vara saklig och opartisk, nu genom en serie direktiv och utnämningar inlett en genomtänkt omvandling av den egna kanalen till ett propagandaredskap för den nya, politiskt korrekta rasvänstern där det är viktigare med hudfärg och etniskt ursprung än medial kompetens.

Detta kommer givetvis att innebära att missnöjet med SVT kommer att fortsätta öka och tillströmningen till alternativmedia intensifieras, vilket sannolikt inte är vad statstelevisionens propagandister med Helena Stjärne i spetsen tänkt sig.

 

.

Svenska artister (IXXX): Carl Jularbo

 Dragspelskungen Carl Jularbo (1893-1966) i aktion.

Lika bra att erkänna på en gång att jag generellt sett inte är någon stor vän av dragspelsmusik. Annat än när handklaveret ingår som ett av flera instrument  i orkestrar av olika slag, då kan det vara riktigt njutbart. Icke desto mindre ämnar jag nu i min långkörarserie om svenska artister presentera dragspelskungen framför andra, nämligen Calle Jularbo (1893-1966), som jag minns som ett frekvent inslag i radion under min uppväxt på 1950-talet.

Oftast var det den egna kompositionen ”Livet i finnskogarna” som radierades:

https://www.youtube.com/watch?v=AESyqiP8sTI

Observera att det var de svenska så kallade finnskogarna som avsågs, skogsmarker dit invånare i den ”östra rikshalvan”, det vill säga Finland, begav sig med början i slutet av 1600-talet för att på inbjudan av den svenska staten odla upp markerna i fråga medelst svedjebruk. Man brände ner skogen och sådde sedan direkt i den askbemängda myllan. Finnskogar eller finnmarker fanns det företrädesvis i Värmland, Dalarna, Hälsingland med flera områden och även i Norge.

I ovannämnda inspelning medverkar Carl Jularbo, dennes son Eberhardt (Ebbe) Jularbo samt den på sin tid oerhört populära William Linds orkester.

 Unge Kalle Karlsson från Jularbo med sin far, gårdfarihandlaren Alfred Karlsson.

Jularbo-Calle, som han ofta kallades, föddes som Karl Oskar Karlsson i Folkärna socken i Dalarna den 6 juni 1893 som äldste son till gårdfarihandlaren Alfred Karlsson (1865-1952) och dennes hustru Selma Axelina Meijer (1871-1928). Jularbo fick med tiden åtta syskon. Han härstammade på såväl fädernet som mödernet från resandefolket, eller tattarna som de också mera respektlöst kallades. Det kan nämnas att en stamfader på moderns sida, Gabriel Alexandersson Meijer, varit skarprättare i Uppsala i slutet av 1600-talet.

Unge Karl började spela dragspel redan vid fem års ålder och följde i barndomen ofta med sin pappa på dennes resor, främst i de västmanländska bygderna. Dragspelet fanns alltid med. I åldern 16-23 år vann Kalle Karlsson inte färre än 158 dragspelstävlingar och gjorde sig känd som en veritabel virtuos på handklaveret. Han hade ett utomordentligt tonminne och spelade på gehör, inte efter noter. Hans personliga sätt att spela anses ha varit mycket inflytelserikt.

Jularbo – det tagna efternamnet är hämtat från den lilla orten i Avesta kommun med samma namn där familjen Karlsson bodde – var också produktiv som ingen annan. Enligt officiell statistik svarade han för 1577 grammofoninspelningar, men i sina 1945 utkomna memoarer anger han antalet till omkring 3000. De egna kompositionerna är noga taget 108 till antalet.

Jämte ”Livet i finnskogarna” torde ”Drömmen om Elin”, som bland andra Tommy Körberg sjungit in, vara Calle Jularbos mest kända låt. Länken nedan går till en rolig inspelning från ett framträdande med Carl Jularbos orkester, vari sonen Ebbe ingick, på Klockarnäs festplats 1964. Filmen börjar med kommentarer av Jularbo i dennes bil modell Cadillac:

https://www.youtube.com/watch?v=EfE6PJ0NnbM

Bekant bland Jularbos egna stycken är också ”Lyckobringaren”, nedan i en charmig inspelning från ungefär samma tid som ovanstående nummer där Jularbo ses både spela och skriva autografer:

https://www.youtube.com/watch?v=ZdteELIq_WI

Här följer så ett potpurri på Jularbo-låtar exekverade av Carl och Ebbe Jularbo samt Lill-Acke Jacobson kallat ”Fröjd i Jularboskogen”:

https://www.youtube.com/watch?v=ZIWxxmLWNc4

 Carls son, Ebbe Jularbo (1915-96), var också en framstående dragspelare och kompositör.

Till Stockholms-området kom Jularbo redan 1910. Han var bosatt i Storängen i Nacka i Stockholms län, där han också avled den 13 februari 1966 vid 72 års ålder. En ofta sedd gäst i Jularbovillan var mästerboxaren Harry Persson. Sonen Ebbes (1915-96) mamma hette Gerda, med vilken Carl var trolovad 1913-22. 1922 gifte han sig med Alma Olbers (1888-1946) som han inte fick några barn med. Äktenskapet med Sally Jularbo (1912-96), som bara var tre år äldre än sonen Ebbe, resulterade i barnen Elvy Maria (född 1948) och Carl (Gustav) Jularbo, Jr. (född 1950)

I anslutning till 100-årsjubileet av Calle Jularbos födelse 1993 invigdes Carl Jularbo-museet i Avesta. Även i Rasten utanför Alunda i Uppland finns ett Jularbo-museum. 1993 gjorde även filmaren Jonas Sima en dokumentärfilm om Calle Jularbo med titeln ”Dragspelskungen”.

 Interiör från Jularbomuséet i Rasten utanför Alunda.

Nämnas skall att Jularbo medverkade i tre filmer: ”Livet i Finnskogarna” (1947), ”Kalle Karlsson från Jularbo” (1952) samt ”Janne Vängman i farten” (1952). Han spelade in tre skivalbum.

Slutligen har jag en, låt vara högst avlägsen, personlig koppling till Jularbo. Min fars mormor hade en bekant, jag tror han hette Emil om jag inte är alldeles fel ute, som enligt uppgift av min framlidne far spelade med Calle Jularbo i olika sammanhang. Det är inte otroligt att den personen är mannen på bilden nedan och att kvinnan till vänster bakom honom är min fars mormor.

 Mannen med dragspel i mitten, en bekant till min fars mormor, spelade möjligen med Carl Jularbo.

Och för er som absolut inte kan få nog av Calle Jularbos musik, som jag menar vara ett stycke Sverige när det är som bäst, följer här avslutningsvis en länk till ett radioprogram om en dryg halvtimme med den på sin tid ytterst populäre sångaren Harry Brandelius (1910-94), ofta sedd i TV och hörd i radio, som programledare:

https://www.youtube.com/watch?v=TcFpeCcz8zY

Första dagen på sista veckan i valrörelsen

 Tommy Blomqvist i direktkontakt med väljarna. Foto: Tommy Hansson

Inte för att det hänt något särskilt anmärkningsvärt i dag. Det har dock aldrig hindrat mig från att skriva ett blogginlägg tidigare, så varför frångå den vanan  i dag?

I dag är det således första dagen i valrörelsens sista vecka. Efter att ha tillbringat större delen av den gångna helgen med vänner i norra Uppland var jag åter vid valstugan nere på Gågatan i centrala Södertälje vid lunchtid. Ovanligt många skolelever som fått i uppdrag att ställa frågor. Typisk inledning: ”Eh, vad tycker ni om invandring?”

Man kan nog säga att det finns två typer av elever: dels de som går till verket med ett öppet sinne, dels de som redan bestämt sig för att SD är ”rasister” och knappast ens bryr sig om vad vi svarar på frågorna. I vilken grad det är deras lärare som förprogrammerat den senare gruppen må vara osagt.

Våra små vattenflaskor med SD-etikett har i varje fall varit mycket populära. Liksom de blå ballonger vi hängt upp vid ingången till stugan/containern, vilket nog var en mindre lyckad åtgärd eftersom samtliga pangats efter kort tid.

En reslig man med helskägg som stegade in i valstugan visade sig vara reporter vid den stora danska tidningen Berlingske Tidende, vilken på detta sätt behändigt nog fick en intervju med SD Södertäljes gruppledare i fullmäktige, det vill säga undertecknad. Det mesta kom (surprise) att handla om den massiva invandringen till Södertälje.

 Vy över Gågatan från valstugan. Foto: Tommy Hansson

Jag fick bland annat tillfälle att förklara, att vi  gärna såg en invandring till Sverige mer i linje med den som förekommer i våra nordiska grannländer.

Därefter var det dags att bege sig till Stadshuset och ett kort möte med kultur- och fritidsnämndens så kallade förstärkta presidium.

I morgon tisdag har jag tänkt mig vara hemomkring och skriva ut protokoll från senaste styrelsemötet samt förbereda min insats i onsdagens valpresentation och debatt mellan fullmäktigepartierna (utom numera avsomnade Nationaldemokraterna) i Hagabergs folkhögskola.

Mitt deltagande där innebär tyvärr att jag missar Björn Söders och Paula Bielers framträdande på Politikertorget samma dag, men politik handlar ju om att prioritera som Jimmie Åkessons brukar säga. Efter Björns/Paulas insats väntar en intervju med den nederländska dagstidningen De Volkskrant, vilken enligt mina efterforskningar ligger till vänster om mitten på den politiska skalan. Ni kan nog föreställa er vad intervjun är tänkt handla om.

För övrigt noterar jag, liksom alla andra SDare, att media nu laddat upp för ”avslöjanden” vad beträffar mer eller mindre bemärkta partimedlemmars mindre lyckade aktiviteter under senare år. Vilket i och för sig var väntat.

Media tycks som vanligt besatta  av viljan att ”sätta dit” SD lagom till valet, men icke desto mindre skulle man naturligtvis önska att våra kandidater och övriga medlemmar skulle avhålla sig från att skriva idiotiska nätkommentarer anonymt eller under eget namn eller syssla med andra dumheter.

 Lilla Bubben. Foto: Tommy Hansson

För övrigt har det menageri tygdjur jag delar säng med fått ett nytillskott i form av Lilla Bubben, som kan beskådas här ovan.

Avslutningsvis får ni er till livs följande visdomsord:

 

 

 

Svenska artister (XXVI): Gustaf Torrestad

 Gustaf Torrestad (1919-62).

Om Gustaf Torrestad stavade sitt förnamn namn med ”f” eller ”v” vet jag inte. I de uppgifter som finns om honom på nätet finns båda varianterna, ibland i samma text. Jag håller mig i alla fall till  Gustaf.

Vad jag däremot med bestämdhet vet är att han var en mycket uppskattad basbarytonsångare på 1940-, 1950- och en bit in på 1960-talet med Evert Taubes ”Så länge skutan kan gå” som mest populära nummer. Den spelades ständigt i radion under min uppväxt:

Gustaf Vilhelm Pettersson, senare Torrestad, föddes i Västeråker i Uppland den 20 mars 1919 och avled i Matteus församling i Stockholm den 8 november 1962. Han blev alltså endast 43.år gammal. Hans repertoar omspände visor, schlagers, revykupletter med mera och han medverkade även i ett antal filmer av kanske inte alltför märkvärdigt slag.

Filmdebuten skedde med ”Sexlingar” 1942 och sedan följde bland andra ”Örlogsmän” (1943), ”Kungliga patrasket” (1945), ”Vår Herre tar semester” (1947) samt ”Kärlek, solsken och sång” (1948). Scendebuten hade skett redan 1940, då Torrestad medverkade i den så kallade Chinavarietén.

Torrestads sångkonst inskränkte sig inte bara till Sverige och den svenska repertoaren. Här hörs han i  Charles Trenets berömda ”La Mer” i en inspelning från 1948:

Den knappast mindre kända franska visan ”La vie en rose” framför Torrestad här på svenska med titeln ”I rosenrött jag drömmer”:

Så ”När alla fyrar blinka” med inspelningsåret 1949:

Det är emellertid ”Så länge skutan kan gå” som är och förblir Torrestads signaturmelodi framför andra.  Det är en sång som ställer livet på sin spets. Vi tar oftast livet och dess företräden för givna, men vem vet vad som lurar bakom nästa krök? I morgon kan allt ta slut, så det är bäst att passa på att tillvarata de glädjeämnen som bjuds, hur enkla dessa än må förefalla. Här sångens tre första verser:

Så länge skutan kan gå, så länge hjärtat kan slå,
så länge solen den glittrar på böljan den blå.
om blott en dag eller två så håll till godo ändå
för det finns många som aldrig en ljusglimt kan få.

Och vem har sagt att just du kom till världen
för att få solsken och lycka på färden:
att under stjärnornas glans bli purrad ut i en skans,
att få en kyss eller två i en yrande dans?

Ja, vem har sagt att just du ska ha hörsel och syn,
höra böljornas brus och kunna sjunga?
Och vem har sagt att just du ska ha bästa menyn
och som fågeln på vågorna gunga?

Det är enkla ord av geniet Taube, men de rymmer en djup visdom. Det finns verkligen så mycket vi bör vara glada och tacksamma för. Själv har jag under de senaste sju-åtta åren varit utsatt för ett antal åkommor inklusive (i bildlig mening) brustet hjärta, varav en eller ett par i värsta fall kunde ha slutat med döden.

Och hur kan jag glömma den där kvällen i slutet av mars för fyra år sedan, då två poliser ringde på här hemma och berättade att min hustru sedan många år hade avlidit i hjärtinfarkt på toaletten på den närbelägna pendeltågsstationen på hemväg från min svärmors äldreboende i Solna? Det svåraste för mig var ändå att ringa till min dotter, som då jobbade i Norge, och berätta att hennes mamma inte fanns hos oss mer.

Livet är så skört och vi människor är så sköra. Själv försöker jag ta vara på livets små glädjeämnen och tycker ibland jag lyckas rätt bra därmed. Det är mycket som får gå på vad man kallar Guds försyn – och enligt min erfarenhet finns det inget tryggare.

Slutligen Torrestads tolkning av ”Främmande länder”:

 

 

 

 

Svenska artister (XXII): Anna-Lena Löfgren

 Anna-Lena Löfgren slog igenom som 18-åring med ”Regniga natt”.

”Hon ägde en förmåga som få andra. Hon berörde när hon sjöng.”

Så har Siw Malmkvist en gång uttryckt sig om schlagersångerskan och kollegan Anna-Lena Löfgren. Den senare ägde en röst som grep tag i de som lyssnade. Det gjorde att hon allt som allt 1962-95 kunde noteras för 37 låtar på Svensktoppen och därtill 22 på den västtyska/tyska topplistan. Hon fortsatte sjunga till sin död 2010.

Anna-Lena Löfgren föddes i Stockholm den 1 maj 1944 och avled den 21 maj 2010. De 25 sista åren av sitt liv bodde hon på Lyckliga gatan – också namnet på hennes största hitlåt – i det uppländska brukssamhället Rånäs. Hon drabbades i sin barndom av den fruktade sjukdomen polio (barnförlamning) som gjorde henne permanent rörelsehindrad.

På 1950-talet medverkade Anna-Lena, liksom många andra svenska barn, i radioprogrammet Barnens brevlåda som leddes av den legendariske radiomannen Sven Jerring (”farbror Sven”). 1962 ”upptäcktes” hon på dans- och musikstället Nalen (egentligen International) på Regeringsgatan i Stockholm. Upptäckare var rockidolen ”Rock-Olga”, vars verkliga namn var Birgit Magnusson.

 ”Farbror Sven” Jerring med en ung sångerska i radioklassikern Barnens brevlåda.

Anna-Lena Löfgrens stora genombrott kom 1962 med ”Regniga natt”, som blev den första i en lång räcka svensktoppsplacerade låtar. Den renderade Anna-Lena en guldskiva för över 100 000 sålda exemplar. 1960-talet skulle bli Anna-Lena Löfgrens stora decennium. Bland örhängena märks ”Se mig i ögonen, älskling”, ”Måndag, måndag”, ”Kärlek på lasarett”, ”Det finns ingenting att hämta”, ”Sommaren det hände” och ”Plaisir d´amour”. Många av dessa sånger hade utländska förlagor.

Löfgren deltog i Schlagerfestivalen två gånger: 1963 med ”Säg varför” och 1968 med ”Jag vill tro”. Av dessa kom den senare på sjätte plats med text och musik av Britt Lindeborg:

http://www.youtube.com/watch?v=zdPFctBylIM

Här en länk till ”Regniga natt”, en sorgsen sång om förlorad kärlek som Anna-Lena framför med sin späda men ändå kultiverade och klara röst:

http://www.youtube.com/watch?v=p6MkTF1d0VU

”Sommaren det hände” från slutet av 1960-talet har ett mer positivt anslag med textraden: ”Då jag mötte dig, så blev du kär i mig, så följdes vi på vår färd”. Lycka övergår dock i ledsnad när lyckan flytt sin kos:

http://www.youtube.com/watch?v=62at-lVI_i8

Som Löfgrens absolut största nummer räknas dock ”Lyckliga gatan”, som låg 14  veckor på Svensktoppen 1967 och sålde guld i Sverige samt platina och diamant i Norge. Den blev stor även i Västtyskland, då med titeln ”Immer am Sonntag”.

Att Anna-Lena skulle slå stort i den västtyska schlagervärlden var ingen sensation, då tyskarna ända sedan Zarah Leanders glamourdagar uppskattat kvinnliga svenska artister – Siw Malmkvist och Lill-Babs är bara två namn ur högen. Här Anna-Lena i den fartfyllda ”Dein Herz, das muss aus Gold sein”:

http://www.youtube.com/watch?v=FKRSGH3ykq8

Här följer ett liveinslag, där Löfgren framträder i västtysk television i Der Deutsche Schlagerweltbewerb 1968 – då hon stod absolut på topp som artist – med den gulligt romantiska ”Alle Blumen wollen blühen” som gav henne en fjärdeplats i tävlingen:

http://www.youtube.com/watch?v=UhopxXtXz40

Åren 1962-73 hade Anna-Lena som redan nämnts ovan 22 sånger på den västtyska topplistan. 2001 återkom hon i det nu enade Tyskland med ”Irgendwann nimmt das Glück dich in den Arm”. 2005 slutade hon turnera. Hennes sista CD-singel – ”Ich dich auch” – gavs ut i Tyskland samma dag som hon avled efter en tids sjukdom den 21 maj 2010.

På 1970-talet övergick Anna-Lena Löfgren mer och mer till att sjunga andliga sånger. Hon uppträdde mycket med vännen Christer Peters samt turnerade med kända andliga sångare såsom Jan Sparring och Arthur Eriksson.

Den låt Anna-Lena främst förknippas med är i alla fall ”Lyckliga gatan”. Här en länk till låten inklusive en bildkavalkad:

http://www.youtube.com/watch?v=YE0-KWo_dhs

 Anna-Lena Löfgren mot slutet av sitt liv i hemorten Rånäs.

Löfgren efterlämnade vid sin död sambon Peter Kondracki. Det kan slutligen nämnas att hon under  tiden hon var gift med Benny Lööf engagerade sig i välgörenhetskonserter och hjälpsändningar till barnhemsbarn i Polen.

Här en länk till en tidningsartikel som skrevs i anslutning till hennes död:

http://www.expressen.se/noje/anna-lena-lofgren-dod/

Anna-Lena Löfgren var en av våra främsta populärsångerskor någonsin. Det är ingen överdrift att påstå att hon är en del i vårt svenska kulturarv.

Hanssons lilla brännvinsguide (VIII)

RÅNÄS BRÄNNVIN

En av de trevligare brännvinssorterna i Systembolagets sortiment är i mitt tycke Rånäs Brännvin med en alkoholhalt på 38 procent. Det emanerar från Rånäs bruk i Roslagen i Uppland. Det var familjen Reuterskiöld vid Rånäs slott som inledde brännvinstillverkningen på 1800-talet.

Huvudkrydda var redan från början pomerans som odlats i slottets fantastiska orangerier och som ger detta kryddade brännvin en frisk citrussmak. Där finns även smak av kanel samt inslag av cognac och lakrits. Rånäs Brännvin blev populärt inte bara i Uppland utan även i andra delar av landet.

Den så kallade brännvinskungen Lars Olsson Smith blev så förtjust i brännvinet, att han köpte receptet och flyttade över tillverkningen till Reimersholme i Stockholm. Produktionen fortsatte till Andra världskrigets utbrott 1939 då sockerransonering infördes. 1994 återlanserades Rånäs Brännvin som julsnaps, jämt 100 år efter nedläggningen av det ursprungliga bränneriet vid Rånäs slott. Tillverkningen sker numera med så kallade ekologiska råvaror utan bekämpningsmedel och konstgödning. Brännvinet görs på vete.

Det har visat sig att kryddningen med pomerans fungerar även vid osttillverkning, och i Rånäs slotts sortiment ingår därför även Rånäs brännvinsost som finns att tillgå på slottet, icke minst i samband med det traditionella julbordet. Osten ingår även i Väddö gårdsbutiks sortiment.

Pomerans är en citrusfrukt snarlik apelsin men med kryddigare och bittrare smak som gör den närmast oätlig i sig. Däremot är den som sagt utmärkt som krydda, och vid brännvinskryddning är det fruktens torra, rivna skal som används.

Rånäs slott är numera en modern konferensanläggning – bland de fasta gästerna märks tre spöken.

Rånäs slott har anor sedan 1300-talet men uppfördes i sin nuvarande skepnad 1833-44. Initiativtagare till slottsbygget var friherren och hovmarskalken Axel Didrik Reuterskiöld (1779-1834) som var gift två gånger – först med Maria Gustava Le Febure (1785-1813) och sedan med Juliana Vilhelmina Kjerrmansköld (1786-1822). Slottet förblev under släkten Reuterskiölds inflytande till 1928, då den stora ekonomiska depressionen ledde till att man förlorade såväl pengar som slott. Slottet övergick i Stockholms stads ägo och kom från 1931 att användas som behandlingshem för psykiskt sjuka.

Slottet restaurerades 1999 och förvandlades till en modern hotell- och konferensanläggning med egna spöken och allt. Det lär finnas tre spöken: en man vid namn Carl, slottsfrun Gustava Le Febure samt en flicka på 10-12 år. Hur dessa ställer sig till det klimat- och miljö-mumbo-jumbo som präglar verksamheten i dag må vara osagt.

Ett fint brännvin är det under alla omständigheter och ingår, liksom de flesta av de i denna artikelserie skildrade sorterna, i Systemets sortiment med miniflaskor om fem centiliter, ”Svenska nubbar”.

Den av mig författade snapsvisan har denna gång ett allmänt innehåll:

Jag har lite kvar
(Melodi: Min soldat)

Min taffel är tarvlig
och min lön är får låg,
så jag kan nog inte
ta semester i år.

Men det gör detsamma
för jag har litet kvar,
någonstans i skåpet!

Drick ansvarsfullt! 

Därför åker jag inte till Almedalen

Almedalstraditionen  begynte som bekant 1968 med att Olof Palme – närmare presentation överflödig – höll ett sommartal från ett lastbilsflak. Vad som inte är lika känt är att också sossekollegan Krister  Wickman (1924-93) medverkade i dessa Almedals-tradionens första, skälvande minuter.

Palme var vid denna tid utbildningsminister  och designerad att bli statsminister Tage Erlanders ”kronprins”. Wickman var biträdande finansminister under den legendariske Gunnar Sträng och skulle på 1970-talet i rask följd bli såväl utrikesminister (1971-73) som chef för riksbanken (1973-76). Det ryktades om att han blev utburen från många representationsmiddagar, därav öknamnet ”Frisker Drickman”.

Palme pratar på med Wickman i bakgrunden.

Hur som helst. Almedalstraditionen har därefter ångat på som ett politiskt och propagandistiskt tingel-tangel utan dess like, ett gyckelspel som sväller ut för varje år oberoende om det är valår eller ej. Alla tänkbara samhällsintressen finns representerade, och i går såg jag på text-TV att enbart försvarsmakten lägger ner nära en miljon kronor på årets vecka på Gotland.

Risken med all denna hysteri är naturligtvis att mycket av det som torgförs under  juliveckan kommer att drunkna i bråten av det som politiska partier, regeringsorgan, kyrkor, kommuner, företag, skolor etcetera dukar upp.

Årets Almedalen 3 – 10 juli innebär premiär för det nya riksdagspartiet Sverigedemokraterna (SD), som försökte  komma med i gemenskapen redan i fjol men då fick nobben. SD väckte trots detta betydande uppmärksamhet genom att Jimmie Åkesson ändå tilläts medverka i en TV-debatt, men kanske främst genom att Gotlands-biskopen Lennart ”Koskenkorva” Koskinen vinglade upp på en scen och sökte stoppa en debatt mellan en sverigedemokrat och en kristdemokrat.

I år har SD en hel dag till sitt förfogande, nämligen avslutningsdagen den 10 juli. Då kommer både Åkesson och nyvalde SDU-ordföranden Gustav Kasselstrand att hålla anföranden.

Statsvetaren och högersossen Stig-Björn Ljunggren har skrivit en mycket intressant och underhållande debattartikel i Svenska Dagbladet 29/6 där han bland annat konstaterar följande:

Almedalen har gått från ett improviserat sommartal till en gigantisk PR-cirkus, där hela propagandaindustrin samlas för att under en vecka ha stundtals vansinnigt intressant och djuplodande seminarier till att pussa kind och sippa rosé under trivsamma former…
   Men Almedalen är ändå stundtals lite kontroversiellt. Det finns olika stragier för att hantera detta. Två ytterligheter gör sig påminda när det gäller Almedalsveckan.
   Den ena är den aningslösa livsnjutande följa-med-strömmenattityden, den typ av folk som går på alla mingel och gratisätningar som finns, som har sååååå trevligt, och kan inte se något fel i att dricka ett glas bubbel utan att veta vem som egentligen betalt.
   Den andra är asketiska och puritanska rebellerna som inte tycker att det är koscher att njuta medeltidsstadens sötma, utan fördömer Almedalen som en Babylons sköka där demokratin offras på PR-branschens altare. Och som vill ha en annan värld, antingen Olof Palmes sextiotal tillbaka (reaktionärerna) eller en ordning där makt inte finns (idealisterna).
   De aningslösa är förstås lite tragiska i sin naivitet och glada uppträdande som Nyttiga Idioter. Men asketerna är ännu mer boring. Förr drog sig sådana figurer ut i skogen och levde som eremiter på vildhonung och myror. Nu bloggar de istället.

Själv  menar sig Ljungren i början av veckan tillhöra de aningslösa, för att mot slutet av densamma glida över mot asketerna: ”Lösningen blir att diskutera Machiavelli OCH slicka i sig ett glas rosé.”

Gustav Kasselstrand kommer att premiärtala i Almedalen jämte Jimmie Åkesson. Foto: Tommy Hansson

Var jag själv står vet jag inte riktigt eftersom jag – hittills – aldrig besökt Almedalen. Jag avser inte att göra det i år heller. Det beror på att jag dels formellt har semester, dels känner en naturlig aversion mot att klumpa ihop mig med en massa för mig huvudsakligen okända människor i sommarhettan. Det är därför jag lagt över SD-Kurirens Almedals-reportage på andra.

Dessutom vill jag inte ”bränna ut mig” på Almedalen med tanke på allt annat jag planerat göra i juli, såsom att göra reportage i Härjedalen, idka 1700-talsanknutna aktiviteter i Medevi brunn, partaja i norra Uppland samt bese en konstutställning i Valdemarsvik. Man tvingas sovra litet när man börjar komma upp i åren…

Om jag får leva och ha hälsan är det emellertid mer än troligt att jag något av de kommande åren kommer att sälla mig till populasen i Almedalen. Om inte annat så i rent studiesyfte.

Sluta gosa med vargen!

Det drabbade området 1820-21.

Helgen före påsk blev en skräckslagen kvinna i Riala i Uppland vittne till, hur en varg attackerade och dödade hennes tillfälligtvis lösspringande hund. Genom att tjoa och skrika lyckades sedan den rådiga kvinnan förhindra att vargen närmade sig henne och hennes barnvagn.

Händelsen är oroande på flera sätt. Det har fått Solveig Larsson, ordförande för Jägarnas riksförbund med kansli i Södertälje, att reagera. På förbundets hemsida skriver hon:

Nu måste man agera omgående när det gäller vargar som rör sig utan rädsla för människor. Sådana vargar måste avlivas omgående helt i enlighet med vår rovdjurspolicy.

Det är bland jägare och viltvårdare ett känt faktum, att vargar som inte känner rädsla för människor beter sig onaturligt och utgör en påtaglig fara för folk och fä. Även om det var länge sedan en varg gick till direkt angrepp mot en människa i Sverige, har det då och då hänt att vargar helt ogenerat tagit sig in på gårdar och rivit ihjäl såväl sällskapsdjur som kreatur, främst får.

De sista dokumenterade – och dödliga – vargattackerna mot människor ägde rum i Gästrikland och Dalarna 1820-21, då den så kallade Gysingevargen, eller möjligen -vargarna, spred död och förskräckelse.

Vargskräcken tog sin början den 30 december 1820 och sträckte sig fram till den 27 mars 1821. Under de tre månaderna angreps 31 människor varav nio dog och 15 sårades. Merparten dödsoffer var barn mellan 3,5 och 15 år men även en 19-årig kvinna dödades och en 18-årig yngling blev skadad. Flera offer åts upp sedan de dödats.

 Alexander Morton som Malmberg Nilsson.

De dödliga vargangreppen upphörde sedan en varg dödats i slutet av april 1821. Det antas att mördarvargen var identisk med en vargunge som fångats 1817 och hållits i fångenskap vid Gysinge herrgård under ett par år innan den rymde eller släpptes fri.

De hemska händelserna i Gästrikland och Dalarna för 190 år sedan har dokumenterats i kyrkornas dödsböcker, husförhör och domstolsprotokoll. Ur inledningen till Ovansjö sockens husförhörslängd med beteckningen AI:7a finns följande nedtecknat av komministern i Ovansjö:

Man har varit af den tanken, att vargar aldrig ätit Människjor; men år 1821 ifrån Nyårstiden till nedanstående dato, har man en bedröflig ärfarenhet häraf. I Årsunda och Östra Färnebo jämte flera socknar i V: Bergslagen hafva ganska många blefvit illa blesserade och även flere uppätne. På förstnämnda stället blef ett Barn i Nyårstiden uppätit, och i går begrafdes benranglet efter en 19 år gl. flicka. Magister Färner i Årsunda har nu idag varit hos undertecknad och beskrifvit denna och flere sorgsliga händelser.
   – Ovansjö Com. Gård d. 19 Martii. L. Backmark

Då liksom nu fanns föreställningen, att en människa kan vara fullkomligt lugn eftersom vargen aldrig angriper människor. Detta är, som vi sett, en sanning med betydande modifikation. Under senare år finns även exempel på människodödande vargar från Nordamerika. Ett fall gällde oljearbetare i Kanada, som brukade slänga ut mat till en vargflock. En av arbetarna gick en kväll ut ensam i skogen och stötte ihop med några vargar. Han blev rädd och började springa (vilket man aldrig skall göra om man möter en varg), föll och blev dödad. Från Alaska berättas om joggare som överfallits av varg.

Det äger sin riktighet att vargen normalt undviker människor. Några fullständiga garantier för att så alltid sker finns icke, vilket inte minst vargen från Riala visar. Det kan inte uteslutas att det ”varggosande”, som vi då och då upplever så frekvent i dessa yttersta av dagar, kan leda till tragiska konsekvenser.

Jag kan mycket väl föreställa mig scenariot, att någon välmenande men tanklös själ tar sig för att lägga ut mat till vargar och att slutresultatet blir ungefär som i fallet med den kanadensiske oljearbetaren. Eller att en orädd varg nästa gång inte nöjer sig med att ta hunden utan i stället siktar in sig på barnet i vagnen.

För att återgå till Gysingevargen så visades i SVT den 13 augusti 2007 en internationell – och mycket välgjord – dramadokumentär med BBC som producent, byggd på källmaterial från de drabbade bygderna. I rollen som den egensinnige jägaren Malmberg Nilsson syntes den skotske skådespelaren Alexander Morton, känd som ”Golly” i den populära TV-serien ”Karl för sin kilt”.

Mer om de onekligen uppskakande händelserna samt annat kring varg här:

http://www.vargreviret.com/forra_sekel.htm

Vargskall från förr.

Vargoffren i Gästrikland och Dalarna under förra delen av 1800-talet ledde till ett uppflammande varghat i Sverige, och under de påföljande 15 åren sköts över 5000 vargar i Sverige. Att vargen, som fordomdags var frekvent förekommande över hela landet, utgjorde ett påtagligt faromoment rådde redan tidigare samstämmighet om. Således var varje vuxen man i vissa landsdelar förpliktigad att hålla sig med en bössa för att vid behov ge sig ut på vargskall. Ända in på 1960-talet kan vad som liknar nolltolerans visavi varg sägas ha rått i vårt land.

Såväl varg som människa vandrade in i vad som nu är Sverige i den vikande inlandsisens kölvatten. Vargen, eller ulven, har därefter haft ett stadigt grepp om människans fantasi genom sitt samtidigt skrämmande och fascinerande väsen. Den imbecilla vargkramarmentalitet som nu är så utbredd torde dock vara ett helt modernt – och huvudsakligen urbant -fenomen.

Sossarnas golgatavandring: Wallström, trots allt?

Okay, då – jag ger upp. Jag skriver väl ett inlägg om Socialdemokraternas golgatavandring mot att utse en ny partiledare, trots att jag länge värjt mig inför tanken. En vandring som i alla fall teoretiskt kan innebära något av en återuppståndelse för det svårt sargade, för att inte säga halvdöda, partiet. Låt oss titta litet närmare på de aktuella kandidaterna.

Mikael Damberg och Veronica Palm.

Eftersom jag misstänker att feministkotteriet inom partiet har mycket att säga till om håller jag Veronica Palm, född i östgötska Kisa 1973 och därmed den yngsta seriösa kandidaten till partiledarposten, som favorit. Palm må förefalla ung och fräsch men företräder i verkligheten den gamla stammens vänsterpolitik med Olof Palme som frontfigur: högre skatter, mer bidrag, stöd för allehanda minoriteter. Palm är ordförande i Stockholms arbetarekommun och ett tungt namn i riksdagen men har aldrig innehaft en regeringspost. Det är inte svårt att tänka sig Veronica Palm stå på podiet och le tillsammans med Mona Sahlin på den avgörande sossekongressen i ett hav av blommor. Gift med Stockholms-politikern Roger Mogert.

En  annan kvinna som dykt upp i partiledarspekulationerna på sistone är Lena Sommestad, född i uppländska Börje 1957. Det faktum att Sommestad är en väl ansedd akademiker lär inte stärka hennes aktier bland partiets arbetarklassromantiker. Å andra sidan är det svårt att se någon kandidat som denna krympande del av sosseriet helhjärtat  skulle kunna tänkas stödja. Sommestad utnämndes 2001 till professor i ekonomisk historia i Uppsala; hennes doktorsavhandling handlar om mejeriindustrins maskuliniseringsprocess. Därefter har hon bland annat varit miljöminister. Någon karismatisk politiker är hon knappast och inte heller någon av de mer realistiska kandidaterna.

Sven-Erik Österberg försöker le.

När vi nu uttömt avdelningen kvinnliga partiledarkandidater är det dags att gå över till männen. Sven-Erik Österberg, född i Munktorp i Västmanland 1955, nämns ofta som favorit till partiledarposten. Han har en gedigen erfarenhet från facklig verksamhet, kommunalpolitik och rikspolitik och ligger tryggt förankrad i partiets mittfåra. Inledde på allvar sin politiska karriär genom att bli kommunalråd i Skinnskatteberg 1991 och blev biträdande finansminister i den senaste sosseministären. Gruppledare för sossarna i riksdagen. Det som talar mot honom är hans gråtrista framtoning – knappast någon som förmår skapa entusiasm för socialdemokratisk politik. 

Mikael Damberg föddes i Solna 1971. Pappan, Nils-Gösta Damberg, är en socialdemokratisk trotjänare som var partikassör i många år och en av tungviktarna inom det så kallade IB, den länge sekreta socialdemokratiska underrättelseorganisationen som under skandalartade former avslöjades av Jan Guillou och Peter Bratt i början av 1970-talet. Damberg senior flyttade sedan till Åland där han var svensk generalkonsul i åtta år. Den yngre Damberg valdes med knapp marginal till SSU-ordförande 1999 och är en av Socialdemokraternas tyngre riksdagsmän – bland annat vice ordförande i utbildningsutskottet samt ledamot i Krigsdelegationen. Har tidigare varit politiskt sakkunnig hos statsrådet Thage G. Peterson och ingen mindre än Göran Persson. Anses tillhöra partiets högerfalang. Om sossarna vill ha en yngre, modernare partiordförande kan Damberg vara ett alternativ.

Thomas Östros: Monas pojke.

Sedan har vi tre kandidater som alla har förnamnet Thomas. Thomas Östros hette ursprungligen Waaranperä i efternamn och föddes i Malmberget i nordligaste delen av landet 1965. Han är filosofie licentiat i nationalekonomi och har innehaft en rad statsrådsposter – skatteminister, utbildningsminister och näringsminister. Var påtänkt som finansminister vid ett segerval 2010. Hur det gick med det vet vi. I dag är Östros vice ordförande i riksdagens finansutskott. Vad som främst ligger honom i fatet är en stel och tråkig framtoning i TV-rutan.

Thomas Bodström fortsätter att ha många bollar i luften.

Thomas Bodström, född i Uppsala 1962 med förre utrikesministern Lennart Bodström som pappa, är till professionen advokat och yrkespartner/partibroder till Claes Borgström; tillsammans har de en advokatbyrå vid Norra Bantorget i Stockholm. Den senare är socialdemokratisk talesman i jämställdhetsfrågor och av många ansedd som en totalt utflipprad feminist. Bodström har länge framstått som en socialdemokratins ”golden boy” med filmstjärneutseende och ett förflutet som allsvensk fotbollsspelare i AIK. Har tidigare varit justitieminister men har under senare år även gjort sig känd som deckarförfattare. Thomas Bodström vore närmast den idealiske partiledaren om han skulle återuppta sin politiska karriär och återvända från exilen i USA, dit han flyttade före valet 2010. Kuriosaupplysning med personlig anknytning: Bodström medverkade för något år sedan i ett avsnitt av Felix Herngrens komedi- och satirserie ”Sanningen bakom”, där han framställdes som en utomjording med övernaturliga krafter: min framlidna hustru Marika medverkade i en återkommande statistroll som läkare  i flera avsnitt i serien.

 Thomas Eneroth är före detta metallarbetare.

En partiledarkandidat som poppat upp på senare tid är Thomas Eneroth, född i Växjö 1966 och till yrket ursprungligen metallarbetare vilket bör glädja partitraditionalisterna. För att förkovra sig har Eneroth bedrivit studier i statsvetenskap och sociologi vid Växjö universitet. Thomas Eneroth är ett av partiets mer framträdande namn i riksdagen som 2008 efterträdde Thomas Östros som näringspolitisk talesman. Sedan senaste valet är han vice ordförande i riksdagens socialförsäkringsutskott. I likhet med Mikael Damberg är han ledamot i Krigsdelegationen. Eneroth har således en gedigen politisk bakgrund men är knappast en seriös kandidat till partiledarposten.

Pär Nuder, född i Täby 1963, har visserligen emfatiskt avböjt alla inviter till partiledarskapet, men ingen lär bli förvånad om han dyker upp som gubben i lådan på den avgörande partikongressens i mars. Pär Nuder, ibland kallad ”Nutte”, har en estländsk pappa vid namn Ants Nuder. Pär har av partiveteranen Enn Kokk, mest känd som Birgitta Dahls man, kallats ”mannen utan egenskaper” och har om möjligt ännu mindre karisma än Sven-Erik Österberg och Thomas Östros. Nuder knöts som sakkunnig till justitiedepartementet redan som 24-åring. Han räknades som en av statsminister Göran Perssons närmaste män och var finansminister 2004-2006. För något år sedan kom han ut med boken Stolt men inte nöjd (Norstedts 2008, 368 sidor). Nuder är avskydd av vänsterfolk i och utanför partiet på grund av sina påstådda högeråsikter. En drömkandidat för alla som vill se ett permanent vingklippt sosseparti.

Södertäljejokern Anders Lago.

Till sist den verkliga jokern som ny sossechef: Anders Lago, sedan 1998 kommunstyrelsens ordförande i Södertälje då han efterträdde Conny Andersson. Lago är född i Jönköping 1956 och kom som 20-åring till Södertälje fyra mil söder om Stockholm. Jag kom i närmare kontakt med Anders Lago på 1990-talet, då han bland annat var ordförande i miljö- och stadsbyggnadsnämnden där jag representerade Täljepartiet. När han utsågs till sossarnas starke man i Södertälje 1998 skedde det i konkurrens med Sten Olsson, som senare kom att bli nära medarbetare till Göran Persson och Pär Nuder; Olsson är sedan 2007 konsult i egen firma. Anders Lago blev våren 2008 känd för en bredare publik, då han blev inbjuden av USAs Kongress att informera om Södertäljes omfattande mottagning av flyktingar från Irak. Lago kunde då informera om att Södertälje med cirka 80 000 invånare tog emot fler irakiska flyktingar än USA och Kanada tillsammans. Under det omskrivna USA-besöket träffade Anders Lago dåvarande demokratiske presidentkandidaten Barack Obama och kallades allmänt The Mayor of Sodertalje, som också blev namnet på Lagos partiblogg. Anders Lago står med båda fötterna på jorden och anser, i likhet med nästan alla södertäljebor oavsett ursprung, att kommunen tvingats dra ett orimligt stor lass när det gäller invandring (av Södertäljes befolkning har närmare 50 procent invandrarbakgrund). Vad som möjligen kan vara till nackdel för Lago är att han efter kommunalvalet 2010 – som blev ett succéval för framförallt Socialdemokraterna och Sverigedemokraterna – valde att med stöd av MP och V bjuda in SD till kommunstyrelsen och de större nämnderna. Den svaga borgerliga oppositionen rasade. Lago sitter ju heller inte riksdagen men väl i partistyrelsen. Jag har ofta varit kritisk till Anders Lagos politik men ser honom, trots detta, som en anständig politiker och en anständig människa. Han är också en slug politiker med åtskilliga rävar bakom varje öra.

Med Anders Lago som ny partiledare tror jag Socialdemokratiska arbetarepartiet har goda förutsättningar att åter bli en kraft att räkna med i svensk politik. Just därför vill jag inte se honom, eller för den delen Bodström, vald på kongressen i mars. I stället håller jag tummarna för någon i kvartetten Palm, Österberg, Östros eller Nuder.

Mitt grundtips, för att låna en term från legendariske tipsexperten Rudolf ”Putte” Kock, får bli Veronica Palm som är den inflytelserika feministmaffians främsta kandidat. Jag helgarderar dock med Sven-Erik Österberg och Mikael Damberg.

Margot Wallström – frälsargestalten.

Jag avslutar med det kanske helt tokiga hugskottet att EU-kommissionären och förra statsrådet  Margot Wallström, sossarnas verkliga drömkandidat och frälsargestalt, i ljuset av  det egna partiets kräftgång – det blev rekordlåga 25,6 i senaste mätningen från AB/United Minds – gör sensation och kandiderar vid marskongressen. I så fall kommer hon hundraprocentigt säkert att väljas av ett enigt sosseparti, som drömmer våta drömmar om att wallströmskan, född i Kåge i Västerbotten 1954, skall sopa golvet med Reinfeldt i 2014 års val.