Krister Peterssons sagostund: inget mordvapen, inget DNA, inga nya vittnesmål, ingenting

 

 

 

Dagen före chefsåklagare Krister Peterssons numera herostratiskt ryktbara presskonferens om Palmegruppens slutsatser angående Palme-mordfallet lade den socialdemokratiske partigängaren Daniel Suhonen ut ovanstående på Twitter. I dag – för Suhonen i dubbel bemärkelse dagen efter – ångrar han sannolikt att han inte höll händerna i styr.  Dessutom torde Suhonen ha anledning att säga upp bekantskapen med ett par personer han säger sig ha litat på…

Suhonen var i sanningens namn dock inte ensam om att tro sig veta vad åklagare Petersson skulle lägga fram. Den icke helt obekante pensionerade kriminologiprofessorn Leif G. W. Persson kände sig också helt säker på att det var mordvapnet som skulle företes. I Expressen citeras han på följande sätt: ”Vad finns det för bevisning i ärendet att plocka fram eller hitta, det kokar i stor sett ner till ett mordvapen.” https://omni.se/gw-saker-pa-att-polisen-har-vapnet-som-dodade-palme/a/g7bEq0

Jag skall villigt erkänna att jag också hade väntat mig betydligt mer av det förebådade ”stora avslöjandet”. Nu fick vi istället avnjuta något vad jag skulle vilja kalla en i och för sig rätt underhållande men dock sagostund, exekverad av Palmegruppens förundersökningsledare Krister Petersson, vilken presskonferensen igenom förde ett resonemang kring olika vittnesmål och uppgifter i anslutning till den så kallade Skandiamannen Stig Engström.

Däremot inte tillstymmelse till bevisning i form av mordvapen, DNA eller nya vittnesmål. Endast indicier, vilka dessutom mycket väl kan tolkas på diametralt andra sätt än de hemsnickrade teorier Petersson torgförde. Den på sina håll hett emotsedda presskonferensen utmynnade i vad som måste betecknas som det mest praktfulla Västgötaklimax svenskt rättsväsende någonsin skådat. (Fotnot)

När Krister Petersson i februari kungjorde att  lösningen på Palme-mordfallet skulle presenteras till sommaren hade Petersson och spaningsledaren Hans Melander säkert hoppas på en mer handfast bevisning. Försök att få fram sådan gjordes också. Bland annat lyckades utredningen få tillgång till en vapensamling som tillhört en (avliden) god vän till Stig Engström. I samlingen fanns ett vapen med rätt kaliber, men när vapnet provsköts vid Nationellt Forensiskt Center (NFC) kunde konstateras att det varken gick att bevisa eller motbevisa att detta var mordvapnet.

De båda vittnena Leif Ljungqvist och Hans Johansson är båda överens om att Stig Engström inte är identisk med Palmes baneman. Ljungqvist, känd som ”Chevamannen” och den som ringde ett larmsamtal med uppgift om att ett mord var begånget, citeras på SVT Nyheter: ”Jag tror inte att det är Stig Engström för han kom efter att mordet hade skett.”

Den ursprunglige Skandiamannen.

Leif Ljungqvist beskriver mördaren som en atletiskt byggd man på cirka 190 centimeter. Den då 52- årige Stig Engström var knubbigare, hade kortare ben och sprang inte likadant som mördaren. Ljungqvist menar: ”Presskonferensen var ett fiasko och det är skandal att man kan gå ut med något sådant här. Det finns ju ingen rättvisa för en död person.” https://www.svt.se/nyheter/inrikes/vittnena-det-var-inte-stig-engstrom-som-skot-olof-palme

Stig Engström föddes i Bombay i dåvarande brittiska kronkolonin Indien den 26 februari 1934 och avled – han begick enligt uppgift självmord – i bostadsorten Täby den 26 juni 2000. Fadern, Folke Engström, var maskinspecialist hos Ivar Krüger och beordrades att flytta till Indien och bedriva verksamhet där 1926.

Engström utbildade sig till grafiker och hade olika anställningar innan han 1969 anlitades som reklamkonsulent av försäkringsbolaget Skandia på Sveavägen i Stockholm. Det kan nämnas att hans mor, Rut Engström, avled 111 år gammal i Stockholm 2013 – hon var Sveriges genom tiderna dokumenterat åttonde äldsta person. https://www.expressen.se/nyheter/han-talade-om-mordet-med-exfrun-under-sista-samtalet/

Tesen om att Skandiamannen Stig Engström var inblandad i mordet på statsminister Olof Palme har framförts flera gånger tidigare. En av de första som luftade denna teori var kommunisttidningen Proletärens chefredaktör Olle Minell. En annan var ”privatspanaren” Sven Anér. Den som på senare tid rönt störst uppmärksamhet är den socialdemokratiske journalisten och läraren Thomas Pettersson, vilken 2018 gav ut den uppmärksammade boken Den osannolika mördaren vilken översatts till ett flertal språk. https://sv.wikipedia.org/wiki/Thomas_Pettersson_(journalist)

Att Stig Engström skulle ha mördat Olof Palme eller varit med i en konspiration som gjort det är emellertid inte en teori som imponerar på de många privatspanare, vilka lagt ner många år på att ingående granska Palmemord-fallet. Dit hör exempelvis Gunnar Wall, Jan Stocklassa och Lars Borgnäs vilka samtliga uttrycker besvikelse över Krister Peterssons slutsatser. https://www.gp.se/nyheter/sverige/privatspanarnas-besvikelse-som-en-d%C3%A5lig-sammanfattning-av-en-d%C3%A5lig-bok-1.29293912

Kari Poutiainen avfärdar tesen om Stig Engström som Palme-mördare.

Kari Poutiainen, som tillsammans med sin bror Pertti 1995 utgav den mest ingående bok som skrivits om Palme-utredningen, Inuti labyrinten, avfärdar även han Stig Engström som Palme-mördare. I Länstidningen, Södertälje framhåller han den 11 juni att Engström hade ett alibi. Det har att göra med att Lisbet Palme i polisförhör dagen efter mordet på hennes make uppgivit att mördaren hade blå täckjacka. Ett par timmar tidigare hade Engström ringt till polisen och berättat samma sak. Poutiainen frågar sig mot denna bakgrund:

Hur kunde Engström veta det  om han var mördaren? Vittnena säger ju att mördaren sprang direkt efter att han skjutit. Lisbet Palme kan inte ha pratat med mördaren, däremot med Stig Engström som kom senare. När Engström sen återkommer till brottsplatsen 23.40 hade Lisbet Palme lämnat brottsplatsen, hon var där i cirka sex minuter. Jag menar att denna uppgift ger Stig Engström alibi.

”Jag har omvärderat Stig Engström”, fastslår Kari Poutiainen, ”han var ingen mytoman. Tvärtom stämmer det han säger väldigt väl.”.

För att återvända till Leif G. W. Persson så sällar han sig till de otaliga bedömare som avfärdar åklagare Peterssons fabulerande i TV. ”Den här presskonferensen var en kolossal besvikelse”, sade G. W.  i direktsändning i TV4 och fortsatte: ”Åklagaren har faktiskt inte kunnat producera någonting mer substantiellt i ärendet utan det är bara hans egna tolkningar utav det som inträffat.” Enligt Persson kan det också vara så att vi fått bevittna ännu ett brott begås, låt vara av ringare art: förtal av avliden. https://www.aftonbladet.se/nyheter/a/awmOVO/leif-gw-persson-ingen-losning-pa-palme-mordet

Krister Petersson har själv erkänt att han ”tveklöst” gjort sig skyldig till förtal av avliden. Han anser ändå inte att han begått något brottsligt med hänvisning till Palme-mordfallets ”allmänintresse” och att han anser sig ha ”skälig grund” för utpekandet av Stig Engström. https://omni.se/petersson-det-ar-tveklost-fraga-om-fortal-av-avliden/a/Joj63j

Jag instämmer inte i den tolkningen. Förvisso föreligger ett allmänintresse när det gäller Palme-mordet rent allmänt, men att behöva ta del av Kristerssons personliga hjärnspöken är inget allmänintresse. I egenskap av en av rikets högsta juridiska företrädare borde Petersson ha insett det gravt oetiska i att, för all framtid, dra en avliden persons renommé i smutsen grundat på personliga tolkningar av ett komplext utredningsmaterial. Jag har mot den bakgrunden svårt att se att Krister Petersson, född 1961, skulle ha någon framtid att tala om i juridiska sammanhang.

Det absolut bästa hade varit att offentligt sätta punkt för utredningen med den helt sanningsenliga motivationen, att det under förhandenvarande omständigheter inte går att komma längre. Tydligen kunde han dock inte motstå frestelsen att gå till historien som den som gav Olof Palmes mördare ett namn.

Nej, det blev ingen klang- och jubelföreställning för Krister Petersson (till höger) och hans underhuggare Hans Melander.

Palmeutredningen är den i särklass mest kostsamma brottsutredning som gjorts i Sverige. Redan 2006 bedömdes den ha gått lös på en halv miljard kronor. Sedan 2011 har kostnaderna dämpats och i skrivande stund kan de polisiära kostnaderna beräknas till runt 600 miljoner kronor. Då har emellertid inte Åklagarmyndighetens kostnader för åklagare eller Domstolsverkets kostnader för de båda rättegångarna mot Christer Pettersson medräknats, https://omni.se/polisutredningen-har-kostat-runt-600-miljoner-kronor/a/Adebwq

Det finns som jag ser det främst två ljusglimtar i Krister Peterssons etiskt mycket tvivelaktiga fabulerande. Dels att förundersökningen kring Palme-mordfallet avvecklas. Dels att det undermåliga och av konspirationstänkande färgade så kallade Sydafrikaspåret definitivt kan förpassas till historiens proverbiala soptipp.

Utredningen borde emellertid ha lagts ner för länge sedan, exempelvis i anslutning till Lisbet Palmes bortgång 2018 om inte förr. Hon förblev fast i sin övertygelse att det var Christer Pettersson som mördade hennes make, och hon borde sannerligen ha vetat vad hon talade om eftersom hon såg mördaren på bara någon meters avstånd. Att polis och rättsväsende inte tog någon hänsyn till detta fick både hon och alla vi andra leva med. https://tommyhansson.wordpress.com/2018/10/19/lisbet-palme-r-i-p-dags-lagga-ner-palme-utredningen/

Fotnot: Västgötaklimax innebär att någonting som förväntats bli helt sensationellt mynnar ut i något ganska obetydligt. https://sv.wikipedia.org/wiki/V%C3%A4stg%C3%B6taklimax

Låt oss vara stolta över att kallas ”Svärjevänner” och ”svärjisar” – vi har ju rätt!

SD-anhängare kallas ibland hånfullt ”Svärjevänner” alternativt ”svärjisar”.

Ordet ”Svärjevän” eller varianter av detta, såsom ”svärjisar” och liknande, har under senare år alltmer frekvent börjat användas om anhängare av och sympatisörer till Sverigedemokraterna.

Betydelsen är uteslutande nedsättande – de som använder ordet vill sannolikt visa att det är töntigt att vara Sverige-vän och genom stavningen ”Svärje” dessutom antyda, att SD-anhängarna är obildade och inte kan stava ordentligt. https://synonymerna.se/svarjevan

En som förefaller tycka att det är väldigt viktigt att stämpla sverigedemokrater och dessas anhängare som primitiva och lågutbildade företrädare för svenskt alternativt skånskt trash är den något pompöse författaren och bloggaren Lars Wilderäng. Denne twittrade nyligen bland annat följande: ”Så kallade ‘svärjisar’ verkar förhållandevis ofta ha skriftliga språkproblem.” Wilderäng kallade också icke helt oväntat ”svärjisarna” för lågutbildade. https://cornucopia.cornubot.se/2019/01/borjar-lagutbildade-bli-forbannade-pa.html

Lars Wilderäng är född i Trollhättan 1970 och hette ursprungligen Olofsson. Han har bland annat varit krönikör i Jordbruksaktuellt. Wilderäng driver den uppmärksammade bloggen Cornucopia?, där han mellan varven gör förtjänstfulla inlägg om Sveriges bristande försvarsförmåga och det ryska hotet mot vårt land. Wilderäng har givit ut ett antal böcker, bland dem spänningsromanerna Midvintermörker och Midsommargryning, vilka kretsar kring ett ryskt angrepp på Sverige. https://sv.wikipedia.org/wiki/Lars_Wilder%C3%A4ng

Den kurdisk-svenske nationalekonomen Tino Sanandaji, som föddes i Iran 1980, är en annan skribent som lyft fram vad han menar vara SD-.anhängares låga bildningsgrad. Således har han i olika sammanhang påstått att SD-sympatisörer skulle ha ”låg IQ” och vara ett gäng ”skånsk trash”. https://www.expressen.se/nyheter/tino-sanandaji-sd-var-ett-gang-skansk-trash-med-lag-iq/

Detta kan tyckas vara litet märkligt alldenstund Sanandajis kritiska hållning gentemot massinvandringen till Sverige – uttryckt bland annat i boken Massutmaning (2017) – i mångt och mycket sammanfaller med Sverigedemokraternas perspektiv. Man kan fråga sig om han själv då kan tänkas ha lika låg IQ som han menar att SDarna har?

SD-anhängare tenderar dessutom ofta att hylla Tino Sanandaji som en välbehövlig sanningssägare. Sanandaji har för övrigt drabbats av samma öde som många ”svärjisar” – blivit avstängd från Facebook av grumlig anledning. https://samnytt.se/tino-sanandaji-avstangd-fran-facebook/

Såväl Lars Wilderäng som Tino Sanandaji är uppenbarligen ute efter att cementera fördomen om den typiske sverigedemokraten som en rå och obildad sälle med låg intelligenskvot.

Lars Wilderäng, före detta Olofsson, omhuldar termen ”Svärjevän”.

En bedömare som avviker från detta mönster är Peter Santesson, statsvetare, författare och opinionschef på opinionsmätningsinstitutet Demoskop, vilken i en krönika i Dagens Samhälle den 9 oktober 2018 i en text med rubriken ”SD-väljaren – en högavlönad akademiker från Täby” skriver bland annat följande:

De där SD-väljarna har gjorts till det gåtfulla folket i svensk politik. Det finns knappast en mer omskriven och genompsykologiserad grupp. Och tycks det inte finnas en särskild förtjusning i att betona att SD-sympatier är överrepresenterade i vissa grupper? Lågutbildade och lite på skuggsidan i samhllsekonomin, pappfigurer som föreställer någon som dragit nitlotten och blivit kvar i byn när de andra åkte till storstaden och gjorde karriär. https://www.dagenssamhalle.se/kronika/sd-valjaren-en-hogavlonad-akademiker-fran-taby-24240

Santesson medger att det kan ligga något i bilden av den lågutbildade SD-väljaren men påpekar, att det snarare är kategorier av typ högavlönade akademiker på platser som Solna och Täby som gjort Sverigedemokraternas valframgångar möjliga. Och faktum är att det är något vanligare med sverigedemokrater än liberaler bland akademiker. Något som, framhåller Peter Santesson, inte passar in i vulgärbilden av SD-väljarna som svensk eller skånsk trash.

Hur skall man då förklara fenomenet med att verbala personer uppfyllda av sin egen förträfflighet, en Lars Wilderäng eller en Tino Sanandaji, envisas med att till varje pris omhulda bilden av SD-anhängarna som lågpannade bonnläppar som troligen talar med skånsk eller möjligen bekingsk  dialekt och som bör kallas ”Svärjevänner” eller ”svärjisar”?

Jag har ingen heltäckande förklaring, men jag gissar att de inte riktigt begriper sig på Sverigedemokraternas framgångar. De vill inte förstå att ett socialkonservativt parti på nationalistisk grund på förhållandevis kort tid avancerat till att bli rikets tredje största parti och försöker därför nedvärdera partiet i fråga och samtidigt själva framstå som fina och anständiga.

Har Tino Sanandaji samma låga IQ som han menar att SDarna har?

Tydligen ser de inte heller att deras resonemang är helt ologiskt. Det var ju nämligen inga halvt analfabetiska skåningar och blekingar som ställde dynggreparna utanför dörren till Folkets hus i Sjöbo innan de gick in och lade upp ritningarna för, hur den tidigare försumbara sekten Sverigedemokraterna skulle kunna bli ett parti att räkna med i svensk politik.

Det var istället bildade och verserade personer med akademisk bakgrund som Jimmie Åkesson, Richard Jomshof, Mattias Karlsson och Björn Söder som gjorde det och det skedde så tidigt som i mitten på 1990-talet. Jag tror heller inte de har särskilt låg IQ.

Vi som hånfullt avfärdas som ”Svärjevänner” av Lars Wilderäng och hans gelikar kanske skall sluta med att bli så upprörda över att påkletas den etiketten. Kanske skall vi istället bära den med stolthet och heder och därmed avväpna de ologiska och okunniga SD-belackarna. Jag såg någonstans att vännen Jan Sjunnesson redan börjat med det och tror faktiskt att det kan vara en bra idé-

Det händer kanske att en del av oss stavar fel ibland och inte får till det riktigt grammatikaliskt. Det hindrar inte att vi haft rätt hela tiden i våra farhågor om den katastrofala utveckling som massimmigrationen har lett till. Frågan är bara när de vänsterblivna i och utanför sjuklöverpartierna skall inse detta och hjälpa oss att vända skutan Sverige…förlåt, Svärje.

Moderaternas ledarbyte: Kristersson – eller vålnad från svunnen tid?

Snustorr men kompetent fifflare: Ulf Kristersson. Trolig ny M-ledare.

Det säger rätt mycket om de så kallade nya Moderaterna, att bland de tänkbara kandidater det kannstöps om i kölvattnet av Anna Kinberg Batras deklarerade avgång märks två vålnader från svunnen tid: Mikael Odenberg och Carl Bildt, Ja, till och med gamle bunkerfalangisten Gunnar Hökmark har nämnts i sammanhanget.

Nu är det väl få som på fullt allvar tror att någon av dessa politiska föredettingar kommer att väljas till ny M-ledare vid den extrastämma som planeras löpa av stapeln den 1 oktober, men de diskussioner som förs visar på ett parti i en påtaglig och djup identitetskris. Det absolut troligaste är att stämman väljer det minst dramatiska alternativet – alltså i klartext förre socialförsäkringsministern Ulf Kristersson, född 1963.

Vad som talar för och stärker Kristerssons kandidatur är hans förnekande av att han skulle vara intresserad av uppgiften i fråga: ”Jag är inte aktuell för uppgiften”, deklarerade således Kristersson för några dagar sedan då frågan kom upp. Precis så skall en blivande ledare uttrycka sig enligt svensk sedvänja. http://www.aftonbladet.se/nyheter/samhalle/a/nz1oJ/kristersson-jag-ar-inte-aktuellt-for-uppgiften

Fyrtornet och Släpvagnen?

Ulf Kristersson må framstå som kvintessensen av släktet urtråkig svensk politiker, men att han har goda yttre kvalifikationer förnekas troligen av ingen. Han var inledningsvis ordförande i Moderata ungdomsförbundet (MUF) 1988-92; sistnämnda år förlorade han ordförandeposten till den ett par år yngre Fredrik Reinfeldt vid det famösa ”slaget i Lycksele” då MUF avhöll sin förbundsstämma.

Sedan dess har Ulf Kristersson bland annat varit riksdagsledamot, finanskommunalråd i Strängnäs, socialförsäkringsminister samt moderat politisk-ekonomisk talesman. Han har även hunnit med att figurera i tvivelaktiga lägenhetsaffärer, gjort skandalresor till Kina med hustrun samt erkänt att han anlitat ”svart” städhjälp. http://www.aftonbladet.se/nyheter/article12557500.ab

Mikael Odenberg är tio år äldre än Ulf Kristersson men till synes hetare på gröten att efterträda Kinberg Batra som ledare för såväl M-partiet som den så kallade borgerliga alliansen. ”Jag kan hantverket”, har han framfört. Den bossige och överviktige Odenberg har väl ungefär lika stor chans som en snöboll i Sahara att ta över parti- och alliansledarskapet, men skulle säkerligen bli ett avsevärt färgstarkare alternativ än den snustorre och kompetente (låt vara tidigare  småfifflande) Kristersson. http://www.aftonbladet.se/nyheter/samhalle/a/XyR27/odenberg-kandiderar-till-partiledarposten-for-m

Odenberg avkonterfejas ofta som en konservativ M-politiker av den gamla stammen, men detta är mycket långt från sanningen. Jag var i egenskap av MUF-medlem och medlem i den antikommunistiska aktionsgruppen Demokratisk Allians (DA) på 1970-talet i tillfälle att konstatera, att den på den tiden tämligen smale Odenberg tillhörde den i M-kretsar tongivande ”ljusblå” (det vill säga liberala) falangen som avskydde högerbetonad politik. Konservatism åt det mer mörkblå hållet och/eller alltför outrerad antikommunism uppskattades föga i dessa kretsar.

Carl Bildt och Mikael Odenberg?

Hedervärt är under alla omständigheter Odenbergs stora och positiva intresse för det militära försvaret. Det ledde till att han 2007 efter bara ett år som försvarsminister avgick från posten på grund av de enligt hans mening otillräckliga ekonomiska ramar som kom försvaret till del. Efterträdare blev Sten ”Tomhylsan” Tolgfors. Odenberg respekterades allmänt av försvarsvänner, detta till skillnad från förre vapenvägraren Tolgfors. Den förstnämnde är för övrigt styresman och ledamot i Kungliga krigsvetenskapsakademin.

Mot bakgrund av den ovan skisserade ljusblå bakgrunden kommer det för denna bloggare alls icke som någon överraskning, att Mikael Odenberg klargjort att han vill ”stänga dörren” till Sverigedemokraterna och till på köpet kan tänka sig regera ihop med Socialdemokraterna. SD är som bekant ett socialkonservativt parti på nationalistisk grund, och allt som andas konservatism och nationalism är anatema för den moderat ljusblå inriktningen. Odenbergs 13 år äldre syster Christina Odenberg var för övrigt Sveriges första kvinnliga biskop.  http://www.di.se/nyheter/odenberg-darfor-maste-m-stanga-dorren-till-sd/

Till den gamla, så dominerande ljusblå falangen måste vi även räkna Carl Bildt, född 1949, statsminister 1991-94 och utrikesminister 2010-14 samt ledamot av otaliga styrelser och andra sammanslutningar av större eller mindre betydelse. Med någon fantasi skulle man kanske kunna likna Bildt och Odenberg vid det på sin tid berömda danska komikerparet Fyrtornet och Släpvagnen (Carl Schenström och Harald Madsen). https://sv.wikipedia.org/wiki/Fyrtornet_och_Sl%C3%A4pvagnen

Jag kom i mer eller mindre direktkontakt med den då 26-årige moderate påläggskalven Carl Bildt, som var såväl handsekreterare som måg till M-ledaren Gösta Bohman, vid Stockholmsmoderaternas förbundsstämma i Åsö gymnasium på Södermalm den 23-25 april 1976. I en motion till stämman (jag var då medlem i dåvarande Moderata samlingspartiet och även MUF) hade jag föreslagit att partiet skulle verka för en närmare granskning av den sovjetiska spionorganisationen KGB.

Högoddsare i moderata partiledarvalet: finanslandstingsrådet Irene Svenonius, Täby.

Förbundsstyrelsens svar på motionen var att denna skulle ”anses besvarad” då styrelsen, till skillnad från motionären, ansåg att partiet redan gjorde tillräckligt i detta ärende. Den partikoryfé som skickades upp för att framföra M-styrelsens argument var Carl Bildt, för dagen i förd illröd tröja. Flera talare gav uttryck för ungefär samma åsikter som Bildt och styrelsen – enligt en av talarna, en pensionerad militär, tydde det dessutom på extremism att vara antikommunist – men några stödde den också.

Carl Bildt har såvitt jag vet aldrig sympatiserat med kommunismen i sig men han uttryckte som studentpolitiker  sympatier för Östtyskland och argumenterade för att Sverige skulle erkänna den före detta tyska Sovjetzonen (vilket skedde 1972). Bildt såg även med förståelse på det kommuniststyrda FNLs (Viet Cong) ”befrielsekamp” i Sydvietnam. I en artikel i Moderata studentförbundets tidskrift Svensk Linje argumenterade Bildt vidare mot nationalstaten. Hela hans politiska bana är dessutom kantad av sympatier för den ”palestinska” saken och mot Israel.

Mikael Odenberg föredrar S framför SD.

Den som vill veta mer om Carl Bildts tidigare politiska eskapader gör väl i att läsa Lars Lundbergs (1944-2004) alltför litet uppmärksammade men mycket läsvärda och välskrivna bok Bilder av Bildt (Legus förlag 1994, 187 sidor). Sammanfattningsvis kan sägas om Carl Bildt att han från tidiga år varit en kosmopolitiskt inriktad liberal av George Soros-modell, vars oförsiktighet med uttalanden gällande internationella förhållanden enligt mitt förmenande inte varit helt riskfri. https://tommyhansson.wordpress.com/2009/12/11/carl-bildt-lever-farligt/

Nu tror jag inte riktigt på att den snart 70-årige Carl Bildt kommer att ta över ”nya” Moderaterna. Andra, mer realistiska, konkurrenter till Ulf Kristerssons kandidatur är förra arbetsmarknadsministern Elisabeth Svantesson, född 1967, en pastorsdotter som tidigare varit medlem i Livets ord och ordförande i riksdagens kristna grupp, samt möjligen (men inte alltför troligt) Irene Svenonius, finanslandstingsråd i Stockholms län. http://www.di.se/nyheter/de-kan-ta-over-moderaterna/

Alldeles oavsett vem som efterträder Anna Kinberg Batra den 1 oktober skall det i vilket fall som helst bra mycket till för att ett simpelt ledarbyte skall kunna avhjälpa de nya Moderaternas grava identitetsproblem. En sak är klar, och det är att Fredrik Reinfeldts och Anders Borgs massinvandringspolitik är körd i botten. Något ideologiskt alternativ kan i skrivande stund inte skönjas någonstans.

Galleri över PK-patraskets* tolv värstingar

Jag har roat mig med att göra en numrerad lista omfattande det politiskt korrekta frälsets (som jag valt att kalla ”PK-patrasket”) i mitt tycke tolv mest olidliga figurer. De allra flesta av mina läsare torde vara väl förtrogna med de utvalda personerna, varför jag inte går in i detalj på vars och ens ”meriter”.

Det rör sig alltså om en grupp individer som har det gemensamt, att de i alla lägen torgför det ”man skall tycka” för att anses vara ”med i svängen” och bli inbjudna till TV-soffor, citeras uppskattande på mainstream-medias ledarsidor etcetera. Numreringen, liksom listans sammansättning, kan man alltid diskutera, jag har gått på en helt subjektiv magkänsla. Mycket nöje!

1. Anders Lindberg, överårig kerub och åsiktsmaskin på Aftonbladet

Anders Lindberg sprider myter i Aftonbladet.

Trots att konkurrensen är hård tror jag inte särskilt många protesterar om jag sätter Aftonbladets ledarskribent och åsiktsmaskin Anders Lindberg överst på listan över det svenska PK-patrasket. 45-årige Lindberg, med ett ansikte som en överårig kerub, är den SVT och TV4 i första hand ringer till när de behöver någon som framför de vanligaste PK-plattityderna i någon aktuell fråga. Såvitt jag kunnat utröna har han inte haft rätt i en enda fråga.

I en av sina senaste ledarartiklar kräver Lindberg att rikspolischefen tar i med hårdhandskarna mot olydige polismannen Peter Springare (22 mars). Några dagar tidigare lyfte han fram statsminister Stefan Löfven som ”äkta” bland en hoper falska profeter och den 12 mars menade han att Sverige inte bör ”kasta ut” så kallade flyktingbarn som saknar uppehållsskäl (här verkar Lindberg ha blivit bönhörd): http://www.aftonbladet.se/ledare/a/bleo3/sverige-bor-inte-kasta-ut-flyktingbarn.

Tidigare guldkorn från Lindberg inbegriper: ”Tycker både partier och media borde lägga ner det här tramset om invandringens ‘kostnader’.” (Tweet) samt: ”Organiserat tiggeri är en råtta i pizzan .” (Ledarartikel) http://www.aftonbladet.se/ledare/ledarkronika/anderslindberg/article20819696.ab

Lindberg har tidigare bland annat varit verksam i den socialdemokratiska riksdagsgruppen samt sakkunnig hos tidigare utrikesministern Laila Freivalds. Han har dessutom hunnit med att vara lokalpolitiker i Haninge kommun utanför Stockholm.

2. Henrik Arnstad, historisk skribent och bluffmakare

Henrik Arnstad i färd med att göra bort sig i TV-rutan.

Om man skall välja ut den mest obalanserade personen på listan så är valet givet: det är den snart 50-årige historiske skribenten och debattören Henrik Arnstad, Uppsala. Denne hävdade länge att han hade en akademisk examen i historia men tvingades omsider erkänna att det var bluff. B

Bluffat har han även gjort om sin militära tjänstgöring. Trots att Arnstad sågats jäms med fotknölarna av alla riktiga historiker anlitas han som rådgivare av statsminister Stefan Löfven i frågor som rör rasism, fascism och nazism. http://blogg.vk.se/asasuh/2016/03/07/henrik-arnstad-vem-ar-det/

Grunden för Arnstads rykte som ”historiker” är främst boken Älskade fascism (2013). Tidigare hade han skrivit om Finlands insatser under Andra världskriget och då fått praktiskt taget hela Finlands historikerkår på sig för hans påståenden om att Finland deltog aktivt i Förintelsen. http://gamla.hbl.fi/nyheter/2013-03-29/433816/finland-deltog-i-forintelsen

Arnstad gjorde bort sig riktigt ordentligt i en samsänd TV-debatt mellan Sverige och Danmark om flyktinginvandringen och dess utmaningar hösten 2015, då han framstod som precis som den han är – en hysterisk, svamlande charlatan. Arnstad brukar i sina tweets utnämna Sverigedemokraterna till ”terrorister” och kallade nyligen den framlidne och allmänt aktade Östeuropa-korrespondenten Kjell Albin Abrahamson för ”högerextremist”.

3. Göran Greider, chefredaktör, poet och patologisk vänstergängare

”Slagfärdige” Göran Greider i ett av otaliga TV-framträdanden.

I likhet med ovan nämnde Anders Lindberg brukar de ledande TV-kanalerna kalla in Göran Greider, socialdemokratisk chefredaktör och vänstergängare på Dala-Demokraten och flerfaldigt prisbelönad poet, när de behöver ha någon soffpotatis som kan framföra patenterade – för att inte säga patologiska – vänsteråsikter. Och det är som alla vet minst sagt ofta. Greider är även ledarskribent i vänsterorganet ETC samt krönikör i gratistidningen Metro.

Ta vilket ämne ni vill – försvaret, feminism, polisens metoder, Malmö, invandring – Göran Greider har alltid de chickaste PK-åsikterna. Beträffande sistnämnda ämne har Greider citerats: ”Denna världsdel skulle kunna ta emot miljoner flyktingar årligen och det vore också bra för demografin.” I rest my case. http://www.friatider.se/greider-europa-skulle-kunna-ta-emot-miljoner-flyktingar-arligen

För några år sedan blev Greider riksbekant för att under Almedalsveckan på Gotland ha hotat en sverigedemokrat med invandrarbakgrund och brun hudfärg med ”en rak vänster”. Se följande inlägg på min blogg: https://tommyhansson.wordpress.com/2013/07/05/greider-ville-spoa-upp-invandrare-som-inte-ar-mangfaldsgullare/

Tidningen Veckans Affärer har utnämnt Göran Greider till en av landets mest inflytelserika opinionsbildare. Greider är född i Västra Vingåkers församling i Södermanland 1959 men är bosatt i Stockholms-förorten Årsta. Han och hustrun äger även ett hus i Dala-Floda i Dalarna.

4. Özz Nujen, flåskomiker och Sverige-fientlig agitator

”Helyllesvensken” Özz Nujen.

Özz Nujen föddes 1975 som Özgür Gegin i Bismil i den kurdiska delen av Turkiet. Han kom till Sverige som åttaåring med sina föräldrar och växte upp i ökända Rinkeby, som han sedermera bytte ut mot en sekelskiftesvåning vid Kronobergsparken i fashionabla Kungsholmen. Özz Nujen anser sig numera vara helyllesvensk men har tjänat storkovan på att förolämpa Sverige och svenskarna bakom en fasad av flåskomik och flamsig ytlighet.

2016 debuterade Nujen, som vi frekvent kan beskåda i televisionen i alla möjliga och omöjliga sammanhang, som krönikör i Expressen där han bland annat förfasade sig över att SDs partiledare Jimmie Åkesson – stoppa pressarna! – semestrade i Thailand. Enligt Nujen är tillståndet i Sverige det allra bästa. ”Vi mår bra, och har det egentligen bra som fan, vi har både rutbidrag och barnbidrag”, menade Nujen i sin jungfrukrönika.

Även komikerkolleger till Nujen som Magnus Betnér och Henrik Schyffert (se nedan) anser att vi har det jättebra och är jättetrygga i Sverige trots att vålds- och våldtäktsstatistiken säger något helt annat. När man som rolighetsmiljonärerna lever i sin egen bubbla är det säkert lätt att uppfatta saken så, och alla svenskar som allvarligt oroas över det tilltagande kaoset i landet avfärdas av Nujen som ”gnällspikar”.

Mer om Özz Nujen på Tommy Hanssons blogg: https://tommyhansson.wordpress.com/2017/01/10/22249/

5. Jonas Gardell, lättkränkt riksbög med pretentioner

En trio PK-pajasar: Malena Ernman, Jonas Gardell och Henrik Schyffert. (Bildmontage)

Jonas Gardell, född i Täby 1963 och uppvuxen i i en borgerlig överklassmiljö, har under en lång följd av år odlat imagen av sig själv som en extremt fjollig riksbög med seriösa kulturella pretentioner. Samtidigt menar han sig tillhöra den så kallade PK-eliten med nästan samtliga denna illustra samlings kännemärken – stöd för homolobbyn (förstås), anhängare av gränslös flyktingpolitik, gullande med islam och icke minst ett sjukligt SD-hat.

Om SD skrev han i Expressen den 21 november 2013: ”De försöker leva på idén att islam skulle vara väldigt, väldigt homofob, vilket egentligen inte stämmer.” Om alla de homosexuella som kastats ner från hustak, hängts eller sitter fängslade i den muslimska världen kunde yttra sig skulle dessa förmodligen uttrycka en annan mening. I anslutning till denna Expressen-artikel, skriven i anledning av kritik som Jimmie Åkesson riktat mot Gardell, är även denna bloggare apostroferad: http://www.expressen.se/nyheter/expressen-avslojar/jimmie-akessons-angrepp-pa-gardell/

Jonas Gardell, en yngre bror till den islamälskande kommunisten och professorn Mattias Gardell, är en prisbelönt författare som bland annat blivit teologie hedersdoktor i Lund på grund av pekoralskriverier om Gud och Jesus men är i grunden en ständigt grimaserande tramskomiker.

Själv saknar han dock humor, åtminstone när den utövas på hans egen bekostnad. Kroniskt lättkränkte Gardell var således inte alls road, då konferencieren Sissela Kyle vid Guldbaggegalan för några år sedan kallade Gardell ”sprallig homofil”. https://tommyhansson.wordpress.com/2014/01/24/lattkrankt-riksbog-ojar-sig/

6. Anne Ramberg, kallhamrad advokatboss och kungavän

Anne Ramberg: kallhamrad PK-advokat med kungakontakter.

”Men det är nog på det viset att humanismen kräver faktiskt att man får göra avkall på sin välfärd.” Så uttryckte sig Anne Ramberg, snart ålderspensionär och sedan år 2000 generalsekreterare i Sveriges advokatsamfund, i Sveriges radios Söndagsintervjun i september 2016. Höjden av humanism, ansåg Ramberg, var att i valet mellan asylinvandring och välfärd för gamla och sjuka välja det förra. https://nyheteridag.se/anne-ramberg-om-flyktingpolitiken-humanismen-kraver-att-man-far-gora-avkall-pa-sin-valfard/

Detta sagt av den tydligt kallhamrade dottern till en kommendörkapten och en jurist som bor fint på Östermalm i Stockholm i en lägenhet på 218 kvadratmeter som uppges vara värd 25 miljoner kronor och tjänar 2 miljoner kronor om året. Ramberg hamnade för första gången i blåsväder för några år sedan, då hon drog ut i ett passionerat försvar för konung Carl XVI Gustaf, med vilken hon är personligt bekant, då monarken utsattes för skandalskriverier. http://www.dn.se/livsstil/en-berattelse-om-jav-pengar-vanskap-advokaterna/

Under de senaste åren har Anne Ramberg, kanske för att tvätta bort överklasstämpeln, odlat en utpräglad PK-profil och bland annat hävdat att den kontroversielle moderate riksdagsmannen Hanif Balis debatteknik hör hemma i ”rännstenen” och att han är en ”taltratt för brunråttor”. Ramberg har slutligen en son, Jacob Ramberg, som dömts för bokföringsbrott.

7. Lars Lindström, hattidningens ryggradsmässige PK-krönikör

SD-hatande Lars Lindström jämför terroroffer med trafikdöda.

Vill man få en uppfattning om hur en utpräglat politiskt korrekt krönikör i mainstream-media tänker (nåja) och resonerar, bör man ta del av Lars Lindströms skriverier. Lindström, född i Skellefteå 1956, är ett mångårigt inventarium i hattidningen Expressens spalter och en ryggmärgsmässig agitator för massinvandring, mjukisbehandling av terrorister och mot USAs nyvalde president Donald Trump, för att nu ta några belysande exempel på vad som får Lindström att gå igång. Lindström har tveklöst spridit mer dynga än de flesta svenska journalister.

I likhet med övriga företrädare för PK-Sverige hatar Lars Lindström USAs nye president. I en krönika skriver han om den 70-årigeTrump: ”I dag är han USA:s president, och det är tragikomiskt, ty han är ett stort barn.” Enligt Lindström, som sedan gammalt har ett horn i sidan till Trump, är presidenten bland mycket annat en ”vippdocka”: http://www.expressen.se/kronikorer/lars-lindstrom/usas-nya-president-agerar-som-ett-barn/

I en annan vid det här laget ökänd krönika jämför Lindström offren för islamistisk terror i Europa med offren för trafikolyckor: ”Under ett år dör mer än 26 000 EU-medborgare i trafikolyckor…Terrorattacker tog under 2015 omkring 180 människoliv i EU, och siffran för 2016 kan bli något lägre.” Frågan är varför Lindström inte också tog med offren för hög ålder i sitt trixande med statistik – då kunde den smaskiga rubriken ha blivit: ”Hög ålder farligare än terrorism.” http://www.expressen.se/kronikorer/lars-lindstrom/vi-kan-inte-jaga-och-bestraffa-oskyldiga/

Riktigt roligt blir det när den uppmärksammade podden Granskning Sverige tar itu med Lars Lindström:https://www.youtube.com/watch?v=N0nzmht_bn4

8. Malena Ernman, ”politiskt obunden” (jo, tjena) hovsångerska

Hovsångerskan Malena Ernman, född i Uppsala 1970 men uppvuxen i borgerlig miljö i Sandviken, har påstått att hon är ”helt politiskt obunden”. Det är tveksamt om hon ens själv tror på det. Ernman, mest känd för att hon vann Melodifestivalen med La Voix 2009, är nämligen en av förgrundsgestalterna i det politiskt korrekta patrasket och gör sig i stort sett  skyldig till ett föga övertänkt politiskt ställningstagande så fort hon öppnar munnen.

Ernman har gjort fler politiska uttalanden än någon orkar hålla reda på, men ett eklatant exempel på hur det kan gå när någon i PK-gänget tänker till kom när hon 2015 krävde att den nya 500-kronorssedeln skulle dras in. Orsak: motivet var operasångerskan Birgit Nilsson med en scen ur Richard Wagners opera Valkyrian i bakgrunden. Som motivering anger Ernman bland annat att Wagner ”var en av nazitysklands stora förebilder” och en ledstjärna för Hitler.

Hon svamlar vidare på om att sedelmotivet kunde äventyra Sveriges redan dåliga förbindelser med Israel. Att Birgit Nilsson framförallt var Wagner-sångerska tycks det politiska ”geniet” Malena Ernman inte ha tänkt på. http://www.friatider.se/malena-ernman-vill-stoppa-nya-500-lappen

Givna hatobjekt för Malena Ernman, liksom för alla andra godhetsapostlar inom det politiskt korrekta kotteriet, är SD och Jimmie Åkesson. När den senare i en intervju i TV4s Nyhetsmorgon uppmanat Ernman att koncentrera sig på sitt vackra sjungande och överlåta politiken åt honom, kunde hon inte behärska sig utan utbrast med tydlig narcissistvarning: ”Ett tydligt tecken på att vår demokrati är under attack.” https://www.svd.se/ernmans-svar-till-akesson-jag-tanker-inte-vara-tyst

Föga oväntat har Ernman på ren rutin utgjutit sig om president Donald Trump och kallat denne ”diktator”.

9. Henrik Schyffert, runkbajsande PK-pajas utan en susning

”Det är väldigt mycket mitt fel att det går bra för SD.”

Så kan det låta när en vänsterkomiker utan en susning om det mesta brer på om sin egen förmenta betydelse. Citatet härrör från Henrik Schyfferts framträdande i SVTs pratshow Skavlan i början av februari i år. Den forne medlemmen av Killing-gänget för ett resonemang om ”kulturvänstern”, som han säger sig tillhöra, och dess överdrivna krav på åsiktskonformism. Däremot, menar han, har SD varit helt öppet mot sina presumtiva medlemmar. http://www.expressen.se/noje/schyffert-mitt-fel-att-det-gar-bra-for-sd/

I Skavlan redogjorde Schyffert, född med efternamnet Nilsson i Ronneby 1968, med en trosvisshet som skulle gjort en Livets ord-predikant grön av avund för hur fantastiskt tryggt det är i Sverige. Liknande påståenden har tidigare gjorts av bland andra Schyfferts komikerkolleger Özz Nujen (se ovan) och Magnus Betnér. Schyffert har till och med gjort en show på detta tema som heter ”Var inte rädda”- att det inte finns något att vara rädd för. När man läser några av Schyfferts uttalanden i följande DN-intervju undrar man i sitt stilla sinne, om Schyffert över huvud taget har någon kontakt med den verklighet vi andra tvingas leva i: http://www.dn.se/kultur-noje/om-folk-inte-skrattar-har-de-ratt-och-jag-fel/

Något av det bästa som skrivits om denna verklighetsfrämmande hållning tycker jag Marcus Birro svarar för. ”Han kan skriva att han ska ‘runkbajsa din mamma i munnen’ och ändå få sin senaste show på bästa sändningstid i SVT”, konstaterar Birro.Han fortsätter: ”Jag tycker det är obehagligt att Schyffert, utan ett enda gram fakta, kan avfärda tiotusentals svenskars uppriktiga oro över sakernas tillstånd. Det är intellektuellt ohederligt.”

Schyffert borde enligt Birro be om ursäkt för detta påhopp på vanligt folk eller ta en ärlig debatt i frågan. http://nyheter24.se/debatt/875216-birro-henrik-schyffert-du-borde-be-alla-om-ursakt-eller-ta-en-debatt-med-mig

10.Täppas Fogelberg, radiomarodör som vill se Vilks död

Täppas Fogelberg: ”Lars Vilks får skylla sig själv.”

Den mest uppmärksammade vänsterpropagandisten på Sveriges radio (SR) torde vara den numera blinde journalisten Hans Erik Gunnar Lorentz Fogelberg, mer känd som Täppas. Denne, som blev allmänt känd genom Jacob Dahlins TV-program Jacobs stege på 1980-talet och skymtat i rutan även i andra sammanhang sedan dess, är en av programledarna för SR-inslaget Ring P1.

Mest (herostratisk) uppmärksamhet väckte dock Fogelberg, som är årsbarn med bloggaren och född i Gävle 1951 men numera boende i fashionabla Gamla stan i Stockholm, då han i ett debattinlägg på SVT Opinion 2012 indirekt önskade livet ur den uppmärksammade konstnären och Muhammed-karikatören Lars Vilks. ”Jag vill inte längre avlöna hans livvakter med min skattsedel”, bekände Fogelberg. ”Dra in polisbevakningen och lägg ut stormningen av Lars Vilks hus på Youtube – se det som ett konstprojekt.” Eller mer rakt på sak: ”Lars Vilks får skylla sig själv” (för att han haft oförsyntheten att kritisera islam). http://www.svt.se/opinion/jag-har-trottnat-pa-att-betala-for-lars-vilks-polisskydd

Eljest är Täppas i sin P1-medverkan som radiomarodör beryktad för att avbryta och/eller skrika åt uppringare som inte delar hans egna åsikter. När en Tommy Larsson från Huddinge ringde in och klagade på den orättvisa behandlingen av SD, och därtill menade att SD inte var främlingsfientligt eller rasistiskt, vrålade Täppas som ett av många exempel på denna teknik ”LÖÖÖGNHAAALS” i luren. https://varjager.wordpress.com/2010/08/07/tappas-gor-bort-sig-igen-i-ring-p1/

I november 2014 avvek dock Fogelberg något från PK-mönstret genom att i ett blogginlägg klaga på Stockholms många tiggare: ”Det sitter en tiggare minst på var hundrade meter på varje gata.” https://nyheteridag.se/tappas-fogelberg-till-attack-mot-tiggeriet-stockholm-ar-oversvammat-av-tiggare/

11. Sven Wollter, obotfärdig kommunist och överskattad skådis

Kommunistiska partiet hyllade 80-åringen och medlemmen Sven Wollter med en gala.

Av de tolv ”PK-värstingar” jag porträtterat här är nu 83-årige Sven Wollter den ende som, mig veterligt i alla fall, är bekännande kommunist. Wollter inledde sin skådespelarkarriär i Göteborgs stadsteaters elevskola 1953-57 och har sedan dess haft engagemang vid en rad teaterscener landet runt. Sedan 1986 är han verksam vid Stockholms stadsteater. Han har dessutom framträtt i en mängd TV-produktioner, icke minst som polis. Ett av hans första TV-framträdanden skedde i rollen som Gusten i Hemsöborna 1966.

Personligen anser jag att Sven Wollter är våldsamt överskattad som skådis. Jag glömmer inte i första taget hur han genom ett våldsamt överspel misshandlade rollen som konung Gustaf IV Adolf i Lars Forssells TV-sända teaterpjäs Galenpannan. En recensent i Svensk Dagbladet frågade sig ”Vad fan hade Wollter i rollen att göra?”, alluderande på Wollters frekventa svärande och allmänna olämplighet för rollen som den olycklige (och i mitt tycke orättvist förtalade) kungen.

Nu är det emellertid inte Wollters skådespeleri jag här i första hand skjuter in mig på utan hans roll som obotfärdig kommunist, mångårig medlem i Kommunistiska partiet (tidigare KPML:r) som han är. Det kanske kan diskuteras om det numera är så förfärligt politiskt korrekt att vara ideologiskt övertygad kommunist, men jag har ändå valt att inrangera Sven Wollter i den här illustra skaran.

Ty om det inte i någon mening vore PK att vara kommunist tror jag inte att Wollter hade fått det utrymme in mainstream-media han faktiskt då och då begåvas med. I SVTs intervjuserie Min sanning bereddes Wollter tillfälle att leverera följande försvar för en av historiens värsta massmördare: ”Kom inte och släng Stalin i fejset på mig! Jag har läst mycket av Stalins tidigare skrifter och tycker det är mycket i det som är bra.” http://www.metro.se/artikel/sven-wollter-f%C3%B6rsvarar-stalin-kommunismen-har-inte-f%C3%B6rst%C3%B6rt-n%C3%A5gonting-xr

I P1s Söndagsintervjun i januari 2017 försvarade Wollter passionerat den kommunistiska ideologin: ”Kommunismen har inte dödat någon. Människor som kallat sig kommunister har gjort det.” Kan ni, kära läsare, föreställa er att en representant för Nordiska motståndsrörelsen bjudits in på motsvarande sätt och tillåtits säga: ”Nazismen har inte dödat någon. Människor som kallat sig nazister har gjort det.” Jag kan det inte. http://www.klarvaken.se/2017/01/30/sven-wollter-kommunismen-har-inte-dodat-nagon/

12. Martin Marmgren, polis med rätt att ta politisk ställning (mot SD)

”Fika-snacka-och-var-bussig”-polisen Martin Marmgren gillar inte kollegan Peter Springare.

Martin Marmgren är det minst allmänt bekanta namnet i det här persongalleriet. För de som intresserar sig för polismaktens problem och arbetsmetoder är han dock känd som en typisk ”fika-snacka-och-var-bussig”-polis som ofta tycker till i politiska frågor, vilket inte är så konstigt – Marmgren, som är född i Göteborg, är kommunalpolitiker i Solna för Miljöpartiet och som sådan andre vice ordförande i socialnämnden.

Marmgren tillhör de ängsligt politiskt korrekta poliser som för allt i världen inte vill framstå som anhängare av visselblåsaren Peter Springare, som haft modet att offentligt på sin Facebook-sida säga som det är: att det är personer med invandrarbakgrund och företrädesvis med namn som Ahmed och Ali som står för den övervägande delen av den brottslighet han som polisbefäl i Örebro tvingats stifta närmare bekantskap med. Springare skrev följande vid det här laget riksbekanta FB-inlägg: https://www.facebook.com/peter.springare/posts/10208300682343230

MP-Marmgren, som bland annat är känd för omskrivningen ”förortsungdomar på glid” när det är fråga om kriminella och arbetsskygga invandrargäng, skriver i en slutreplik i en debatt i Expressen med riksdagsledamöterna Kent Ekeroth och Robert Stenkvist (SD) bland annat: ”Jag hade aldrig kunnat arbeta som polis i ett land styrt av SD.” http://www.expressen.se/debatt/hade-aldrig-varit-polis-i-ett-land-styrt-av-sd/

Marmgren slår även tillbaka mot kritik han fått av yrkeskollegerna Nikolina Bucht och Fredrik Kärrholm.

*Patrask. (Nedsättande om en grupp personer). Slödder, pack, avskum. https://sv.wiktionary.org/wiki/patrask

Fullblodsnarcissisten Reinfeldt lämnar Sverige åt sitt öde

 Reinfeldt och övriga moderattoppar i Prideparaden.

Jag är noga taget Fredrik Reinfeldt ett stort tack skyldig.

Hade det inte varit för honom hade jag sannolikt inte engagerat mig i framtidspartiet Sverigedemokraterna. Det var nämligen genom Reinfeldts och den då nya allianregeringens nära nog kriminella försummelse av det svenska försvaret, som jag tog steget och blev SD-medlem 2008. Misstänker att jag hamnat hos SD i vilket fall som helst, men den då nyblivne statsministern påskyndade helt klart mitt beslut. Jag ämnar i den här bloggtexten titta litet närmare på Fredrik Reinfeldt och vad som motiverar honom.

Fredrik Reinfeldt är född 1965 och började med politik i tidiga år som elevrådsordförande. Han var då inte mer än tio-elva år. Hans stora intressen i ungdomsåren var basket och teater; inom sistnämnda gebiet framträde han som den bögige konferencieren i en skoluppsättning av ”Kabaret”. Vid andra tillfällen spelade han bokstavligt talat pajas, det vill säga clown.

1984 ryckte Reinfeldt in som kompanibefäl vid Lapplandsjägarna i Kiruna och har beskrivits som en elitsoldat. Vid den så kallade värnpliktsriksdagen 1985 valdes han till vice ordförande i värnpliktsrådet. Efter muck kom Reinfeldt i kontakt med några jämnåriga Täby-moderater och började mer seriöst tänka i politiska banor.

Reinfeldt hävdar i Mats Wiklunds bok En av oss? En bok om Fredrik Reinfeldt (Fischer & Co 2006) att han påverkades av dåvarande moderatledaren Ulf Adelsohn: ”Ulfs resonemang om att frigöra människan betydde mycket.” Reinfeldt och hans unga moderatvänner var dock missnöjda med hur  partiets ungdomsförbund, MUF, drevs i högborgerliga Täby och bildade därför Konservativ ungdom, som snart tog över ledningen i MUF med Fredrik som ordförande.

1990 valdes den nyexaminerade civilekonomen Fredrik Reinfeldt till ordförande i MUF i Stockholms län – han hade tidigare bland annat jobbat som ABAB-vakt – och tillträdde samtidigt en tjänst som biträdande borgarrådssekreterare hos dåvarande industriborgarrådet i Stockholm, Carl Cederschiöld.

I samband med ordförandestriden i Moderata ungdomsförbundet 1992 – det så kallade Slaget i Lycksele – blev Reinfeldt något av en kändis på riksplanet: kampen stod mellan Reinfeldt och den nyliberalt präglade, sittande ordföranden och blivande socialförsäkringsministern Ulf Kristersson som var för fri invandring. Reinfeldt sågs vid denna tid som tämligen konservativ och var betydligt mer följsam gentemot partiledningen med Carl Bildt i spetsen än Kristersson. Slutligen gick Reinfeldt segrande ur striden med de knappa röstsiffrorna 58-55.

Reinfeldt och hans farfars farfar, cirkusmannen John Hood.

Vad som kanske mer än något annat präglat Fredrik Reinfeldts syn på tillvaron och verkligheten är hans delvis mycket exotiska släktbakgrund. Namnet Reinfeldt kommer från Lettland, och i övrigt finns bland förfäderna inslag från Italien, Bohuslän och Östergötland. Här hittar vi även mulatten John Hood  som var cirkusdirektör och kom från USA eller möjligen Indonesien.

Hood, som bland annat uppträtt som ormtjusare i Norge, vistades i Sverige i början på 1880-talet. Han hävdade ibland att hans far kom från den indonesiska ön Borneo och att mamman var negress, men vid andra tillfällen påstod han att fadern var guvernör från Java och att modern var holländska. Stockholmskorrespondenten för den finlandssvenska tidningen Nya Pressen skev om nämnde Hood på följande sätt den 29 augusti 1884:

Sedan några år har här i Stockholm uppehållit sig – tidtals åtminstone – en främling, som ådragit sig rätt mycket uppmärksamhet, särskildt från damernas sida. Han är nämligen en ovanligt ståtlig och man skulle kunna säga äfven vacker karl – dvs vacker ”efter sin art”, ty mannen är neger…Herr Hood har haft en något ostadig sysselsättning. Han har förevisat zulu-kaffrer och vargmänniskor, loppcirkus,  hafsnymfer, och har slutligen förevisat sig sjelf såsom människoätare.

I Sverige träffade John Hood pigan och tivoliarbeterskan Emma Dorothea Reinfeldt som hade lettländsk bakgrund, och det påtagliga resultatet av denna allians blev sonen John som föddes på Allmänna BB i Stockholm. År 1889 gifte sig Emma Dorothea med järnarbetaren Andreas Carlsson, som därtill var karusell- och skjutbaneägare och således verksam inom samma bransch som John Reinfeldts biologiske fader.

John Reinfeldt tog småningom över styvfaderns skjutbana och när hans son föddes fick han namnen John Herbert Linné Reinfeldt, vilken i Stockholm lierade sig med en dam av italienskt ursprung som hette Anne-Marie Dominique. Denna var sprungen ur en italiensk artistfamilj, vars sentida mest kände representant i Sverige är Carl-Axel Dominique, född 1939, som är fyrmänning med Fredrik Reinfelds pappa Bruno.

Fredrik Reinfeldt är med rätta stolt över sin färgstarka släktbakgrund (skulle själv inte ha haft något emot att ha haft så många intressanta förfäder med skiftande bakgrund), men jag skulle inte ha brytt mig om att redogöra så pass noggrant för denna om det inte varit för att den i så hög grad präglat hans verklighetsbild och politiska utsyn. Detta framgår närmast övertydligt av en intervju statsministern gav Sydsvenskans Niklas Orrenius den 19 november 2011:

http://www.sydsvenskan.se/malmo/statsministerns-avsky-mot-sd/

Här redogör Reinfeldt för sin djupt kända avsky gentemot Sverigedemokraterna vilken han erkänner bottnar i den egna, brokiga släktbakgrunden. En bakgrund som gör, hävdar statsministern, att han är särskilt känslig för ”främlingsfientlighet” och dess förmenta representanter i form av SD.

När man läser den långa intervjun, utförd av en av den svenska medievärldens mest beryktade ”godhetsapostlar” och ”toleransmånglare”, kan man knappast undgå intrycket, att föreställningen om att allt gott har kommit utifrån är den bärande pelaren i hela Fredrik Reinfeldts politiska synsätt. Det förefaller faktiskt som om han betraktar sig själv som den främste företrädaren för den samhällselit som hyser denna uppfattning.

I sammanhanget erinrar man sig Reinfeldts ord under ett besök i den invandrardominerade stadsdelen Ronna i Södertälje 2006: ”Ursvenskt är bara barbariet – resten har kommit utifrån.” Underförstått: Som exempelvis den reinfeldtska släkten.

 Radarparet Sahlin och Reinfeldt.

Det är minst av allt en tillfällighet, att Reinfeldt i intervjun passar på att hylla förra sosseledaren Mona Sahlin, vilken till skillnad från efterträdaren Håkan Juholt enligt Reinfeldt hyser ett äkta patos mot rasism och främlingsfientlighet. Sahlin, som 2002 i en intervju som publicerades på Turkiska ungdomsförbundets blogg, yttrade ungefär samma sak som Reinfeldt gjorde i sitt Ronna-uttalande: ”Ni har en kultur, en identitet, en historia, någonting som binder ihop er. Och vad har vi? Vi har midsommarafton och sådana töntiga saker.”

Det kan på goda grunder hävdas, att såväl Fredrik Reinfeldt som Mona Sahlin till betydande delar byggt upp sina politiska karriärer på att uttrycka förakt för sitt hemland och höja främmande inflytande till skyarna. De har därmed givit uttryck för något som den brittiske filosofen Roger Scruton kallat oikofobi, en ursprungligen psykiatrisk term innebärande en irrationell rädsla för det egna hemmet och dess omedelbara närhet men som i Scrutons version betyder rädsla eller skräck för vad som hör samman med den egna nationen.

Reinfeldts och Sahlins politiska kamp mot ”främlingsfientlighet” och ”rasism” sammanfaller med mainstreammedias ständigt pågående kampanjjournalistik för ”antirasism”, ”tolerans” och ”gilla olika”-tänkande med Expressens anlitande av den AFA-anknutna vänsterextrema Researchgruppen med de brottsdömda frontfigurerna Martin Fredriksson, Mathias Wåg och Carl Tullgren som absolut lågvattensmärke. Se mer i detta ämne nedan.

 Jimmie Åkesson skålar för SDs framgångar – det var nog inte detta som Reinfeldt hade tänkt sig. Foto: Photo2be

Det gigantiska problemet för Reinfeldt, Sahlin, Expressen, AFA med flera ”rasistjägare” är emellertid att deras verksamhet haft rakt motsatt effekt visavi det eftersträvade resultatet. De hatade Sverigedemokraterna har nämligen gått fram som en ångvält i opinionen och med 12,9 procent av röstetalet mer än fördubblat sina mandat i riksdagen jämfört med valet 2010 samt gjort kraftiga inbrytningar i såväl kommuner som landsting.

Godhetsmaffian sitter därför i en rävsax som tycks omöjlig att ta sig ur. Nu försöker man trösta sig med att ”87 procent röstade mot rasism och främlingsfientlighet”. Mot detta kan med minst lika stort fog invändas, att 97 procent röstade mot tokfeminismen representerad av F!, 94 procent mot vinstförbud i välfärden enligt kommunistisk modell och 93 procent mot utflipprad miljöextremism i MPs tappning.

Fredrik Reinfeldt väljer i detta prekära läge att deklarera sin avgång som landets statsminister och som de så kallade Nya Moderaternas partiledare. Han lämnar både landet och partiet åt sitt öde. Det är ett beslut som vållat stark kritik från de tidigare moderatledarna Ulf Adelsohn och Bo Lundgren.

Adelsohn citerades i Dagens Nyheter den 15 september på följande sätt: ”Nu har vi i realiteten en icke-socialistisk majoritet i kammaren, men lämnar ändå över makten. Det är ingen statsmannakonst.” Bo Lundgren: ”Han skulle ha väntat och sett vad utfallet blev av den parlamentariska situationen.”

Reinfeldts agerande visar hur en fullblodsnarcissist resonerar. När han inser att hans åtta år långa kamp mot Sverigedemokraterna – ty detta är vad hans statsministertid ytterst handlat om – varit förgäves, och han till yttermera visso till SD förlorat hundratusentals väljare som varit missnöjda med Nya Moderaternas utveckling från ett värdekonservativt parti med liberala inslag till ett pragmatiskt kappvändarparti med accelererad massinvandring som huvudfråga, så sticker han. Ungefär som när en omogen skolflicka dumpar en kavaljer hon tröttnat på.

Se mer i ämnet här:

http://www.dn.se/valet-2014/borg-och-reinfeldt-overger-parti-i-kris/

 Carin Jämtin håller ett vakande öga på sin partiordförande.

Nu skall den partipolitiskt oerfarne S-ledaren Stefan Löfven, som av allt att döma är helt i händerna på sin partisekreterare, Palestina-aktivisten  Carin Jämtin, försöka sy ihop en minoritetsregering  och en budget med hjälp av det extremistiska Miljöpartiet. Det kommer, om det lyckas, att bli en svag regering. Något som i och för sig kanske inte är helt fel.

För att citera det borgerligt sinnade nyhetsbrevet Veckans Contra:

En svag regering kommer att uträtta mindre  än en stark regering. Det är alldeles utmärkt. Sverige kan som nation vara väl så betjänt av en svag som en stark regering.

Enligt detta resonemang blir det svårare för en svag regering att driva igenom alltför många dumma politiska förslag, samtidigt som den svaga regeringen möjliggör för välståndsskapande krafter utanför den politiska sektorn att verka. Det är ju inte politiken som skapar välstånd – den fördelar bara resurser som andra skapat.

Slutligen har den alltid intressanta webbkanalen Granskning Sverige nagelfarit Expressens närmast brottsliga roll i anlitandet av vänsterextrema krafter i sina – totalt felslagna – försök att minska Sverigedemokraternas inflytande i svensk politik. Lyssna via denna länk:

 

 

 

 

Den parasitära kulturvänstern och Kamprads nazism

I Expressen 25/8 hävdar Karin Olsson (kulturavdelningen, var annars?) under rubriken ”När brunt målas vitt” att Ingvar Kamprads nazistiska förflutna slätas över. Det är hon förmodligen ensam – det vill säga utanför den inavlade kulturkamarillan – om att tycka, särskilt efter de senaste ”avslöjandena” om att företagsmogulen i ungdomsåren var aktiv i Svensk Socialistisk Samling som leddes av förre överfuriren Sven-Olov Lindholm (1903-98).

Det framgår av Olssons text att hon, utifrån sitt säkerligen starka antikapitalistiska engagemang, har kraftiga invändningar mot att Kamprad ”är förmodligen den enda svenska miljardär som kan ägna sig åt utstuderad skatteplanering och förbli folkets gunstling.” Aja baja, Kamprad. IKEA-grundaren hade också varit oförsynt nog att kalla gamle vännen Per Engdahl, grundare av den fascistiska Nysvenska rörelsen, ”en stor man” i en intervju 2010.

Per Engdahl var vän till bland andra Tage Erlander.

Bör vi då vara upprörda över att den 85-årige Ingvar Kamprad var nationalsocialist och fascist i ungdomsåren (cirka 15 – 25 år) för 60 år sedan? Jag måste erkänna att jag känner mig måttligt upprörd. Dels var det, som sagt, länge sedan. Dels informerade Kamprad själv, då frågan kom på tal på 1990-talet, om det mesta i sin politiska bakgrund. Han tog då emfatiskt avstånd från denna och betecknade den som ”ungdomsförsyndelser” (och ja, man är fortfarande ungdom vid 25 års ålder, man kan fortfarande bli medlem i vilket partipolitiskt ungdomsförbund man vill, till exempel).

När det gäller Aftonbladet, som också uppmärksammat Kamprads förflutna, förtjänar det påpekas att tidningen under Torsten Kreugers ledning (Kreuger var bror till tändstickskungen Ivar Kreuger) under hela Andra världskriget ivrigt stödde Hitler och Nazityskland. Detta är i och för sig gamla nyheter. Liksom att Kamprads bakgrund i hög grad är det.

Om Per Engdahl (1909-94), till följd av sin blindhet  under senare år  kallad ”den blinde siaren”, kan det sägas att han faktiskt och det utan någon som helst konkurrens var den mest intellektuellt högststående av svenska fascist- och nazistledare. Uppsala-akdemikern Engdahl kände på sin tid stora delar av den svenska politiska eliten inklusive Tage Erlander (1901-85) och hade säkerligen nått toppen i vilket parti som helst, om han inte i ungdomsåren förälskat sig i den italienske diktatorn Benito Mussolini (1883-1945) och blivit frälst för den korporativistiska ideologin, som fascismen hade gemensam med den anarko-syndikalistiska rörelsen.

Jag har själv träffat gamla socialdemokrater som har vittnat om att Per Engdahl, sina motbjudande åsikter till trots, ändå hade en icke obetydlig personlig och intellektuell resning. Därför tillåter jag mig faktiskt att hysa en viss förståelse för Kamprads ord om att Engdahl var ”en stor man”.

Aftonbladet var under Torsten Kreugers ledning pronazistisk och protysk.

De nya ”avslöjanden” som journalissan Elisabeth Åsbrink kommit med går ut på att Kamprad ej endast haft samröre med den mera fascistiska än nazistiska Nysvenska rörelsen utan även med Svensk Socialistisk Samling, de så kallade lindholmarna efter ovan nämnde Sven-Olov Lindholm. Vilken på äldre dar för övrigt  blev vänsterpartist och ivrig kärnkraftsmotståndare. Det är inte särskilt mycket att komma med.

Varför anses det då så mycket värre att ha haft en  flört med nazism och fascism för mer än ett halvsekel sedan än att vara kommunist i dag? Frågan kom osökt för mig sedan jag i senaste numret av tidningen Dagens Samhälle blivit varse att ”rockartisten” Jerry Williams, alias Erik Fernström, fortfarande kallar sig kommunist. Williams/Fernström har tydligen av någon outgrundlig anledning intervjuats i Dagens Industri och då menat att ”Det gör inget om revolutionen startar i Täby”.

Att en person hyllar en folkmördarideologi, vars offer kvantitativt vida överstiger de som nazismen bär det rättmätiga ansvaret för, och gör sinnessvaga uttalanden i ledande svensk press anses tydligen inte vara lika illa som att en svensk företagsgigant, medan unge Fernström (född 1942) fortfarande tultade omkring i tygblöjor (?), anno dazumal hade en synnerligen underordnad ställning i svensk extremnationalism.

Erik ”Jerry Williams” Fernström: ger benet för röd folkmördarideologi.

Och vad anser kultureliten om att ett svenskt riksdagsparti fortfarande leds av en person som tills för några få år sedan fortfarande kallade sig kommunist? Lars Ohly uppgav relativt nyligen att han grät då ”dödens mur”, Berlinmuren, föll 1989. Eller att gestalter såsom Jan Myrdal, Jan Guillou, Göran Rosenberg, Henning Mankell, Anders Ehnmark, Per Olov Enquist med flera i skrivande stund åtnjuter ansenlig aktning trots att de är/har varit ideologiskt medvetna kommunister?

Frågeställningen är retorisk. Jag vet nämligen precis vad det parasitära vänsterkollektiv som jag här valt att kalla ”kulturkamarillan” eller ”kultureliten” anser om dessa och jämförbara individer, vilka stött eller alltjämt stöder några av de värsta mardrömssamhällena som setts under solen: Sovjetunionen, Kommunistkina, Kampuchea, Nordkorea, Nordvietnam, Kuba, Albanien med flera. Som inte missar ett tillfälle att kasta sig över Mellanösterns enda kämpande demokrati, Israel, och backa upp dess blodtörstiga fiender Hamas eller PLO. De anser att det här kommunistgänget är hyvens killar som det inte finns anledning att rikta den bittersta kritik mot.

Alltjämt uppburna kulturpersonligheter som Jan Myrdal anser att Pol Pots/Röda khmerernas folkmord i Kampuchea var nödvändigt.

Bland annat därför bekommer det mig högst marginellt att Ingvar Kamprad viftade med brun- eller svartmelerade flaggor någon gång innan jag var född. Jag har i och för sig, det skall medges, svårt för IKEA. De få gånger jag besökt ett IKEA-varuhus har jag varit nära nervsammanbrott på grund av svårartad trängsel och högt uppdriven stress. De produkter jag och min familj inhandlat där har dessutom haft högst begränsad livslängd sedan jag efter mycket svärande äntligen lyckats skruva ihop dem.

Ändå är Ingvar Kamprad för mig en av vår tids svenska hjältar. Utan individer som honom stannar Sverige. Därför blir jag förbannad när den fullkomligt värdelösa kulturvänstern, som man strängt taget hellre borde göra IKEA-lampskärmar (*) av än att ta på något som helst allvar, försöker sätta dit honom genom avslöjanden som inte är några avslöjanden.

(*) Observera: ironiskt, ej bokstavligt, menat.

En fanatiker (MP)

Kathrine Hepburn (1907-2003) njuter av ett bloss.

Den antikommunistiske trubaduren Carl Anders Dexter – pseudonym för Anders Fjällström – skrev en gång en låt som hette ”En fanatiker”. Texten beskrev en troende vänsterextremist. Men det finns olika typer av fanatiker.

Jag kom således osökt att tänka på Dexters låt när jag av en  händelse fick syn på ett debattinlägg i den kristna tidningen Världen idag 5/4. Under rubriken ”Tobaksförsäljningen bör på sikt stoppas” inledde debattören sin text sålunda:

Regeringen bör fastslå målsättningen att förbjuda rökning i Sverige senast 2020. Ett första steg är att begränsa cigarr- och cigarettförsäljningen till Systembolaget redan under denna mandatperiod. Därefter bör cigarettförsäljningen flyttas till apoteken, enbart för de personer som kan visa läkarintyg på att de är rökare. Vid varje förnyat läkarintyg bör rökaren erbjudas avvänjningsprogram och hjälpmedel. Större resurser bör läggas på ungdomar eftersom de är lättare att hjälpa. Unga rökare bör få förnya läkartyget (sic) varje år medan äldre inte behöver göra det lika ofta.

Insändarskribenten fortsätter:

Att förbjuda cigaretter i affärer minskar tillgängligheten och därmed nyrekryteringen av tonårsrökare. Det blir också betydligt svårare att i smyg sälja smuggelcigaretter.

Vem är då personen bakom denna bredsida mot den förkättrade tobaksrökningen? Han lystrar till namnet Jonas Paulsson, är snart 40 år och relativt nyfrälst miljöaktivist. 2008 lämnade han Moderaterna efter att ha fått upp ögonen för klimathotet och gick med i Miljöpartiet i Täby, där han nu är verksam som kommunalpolitiker: ”Herregud, vad jag älskar miljöpartiet”, skriver han i en presentation av sig själv:

http://jpaulsson.se.loopiadns.com/?page_id=257

Ändå uppges Paulsson – som förutom att vara medlem i Miljöpartiet även är ansluten till Greenpeace och ett antal andra obskyra gröna aktivistgrupper – ha varit måttligt road då endast tre partikamrater hakade på riksdagsman Jens Holms (V) förslag om att införa ”köttfria måndagar”. Ty Paulsson är, förutom att vara antirökfanatiker, även militant antiköttaktivist åt det vegana hållet.

Det slår mig att Jonas Paulsson (MP) skulle kunna vara direkt hämtad ur persongalleriet i min satiriska framtidsskildring Det gröna Sverige (Contra förlag 1998, 176 sidor) där ett framtida Sverige styrt av ett alltmer diktatoriskt Miljöparti skildras. I min föga tilltalande bild av ett kommande grönt Sverige har bland annat rökningen totalförbjudits; obotfärdiga rökare placeras i så kallade uppfostringsläger långt borta från ära och redlighet.

Rökare kläms åt i framtidsskildringen Det gröna Sverige.

Jag ber att få citera ett avsnitt med rökmotiv (sidan 140):

”Max fnös:
-Ingenting förvånar mig längre, sa han bittert. Absolut ingenting. Det tvingades jag konstatera redan när syrrans barn blev omhändertagna av samhället därför att hon och hennes man rökte. Barnen skulle skyddas från ‘allergiframkallande föroreningar’, hette det officiellt. De skulle ha fått tillbaka barnen när de hade slutat röka och sanerat bostaden, försäkrade man. Ingen var ute efter att förstöra deras familj. Men ingenting hände trots att de med råge uppfyllde kraven. Det hittades ständigt på nya ursäkter. Till sist sas det rent ut att den som rökte inte hade någon moralisk rätt att vara förälder. Nu vet dom inte ens barnen finns. Du säger att du inte vill vara konspiratorisk. Men hela det här landet är ju en enda stor konspiration mot oss som fortfarande har förnuftet i behåll.”

Paulsson är missnöjd med att ”Arbetet med att minska tobaksanvändningen går framåt men i allt för (sic) långsam takt…Nu är det hög tid för regeringen att fastslå ett slutdatum för rökning i Sverige, samt vidta de åtgärder som krävs.”

Just så. Diktatoriska, för att inte säga fascistiska, medel skall tillgripas i syfte att bekämpa dessa untermenschen som framhärdar i njutningsmedlet tobaksrökning. För visst finns det fördelar med rökning, som sedan urminnes tider är en del av den mänskliga odlingen: att röka en cigarrett är nära nog den perfekta avkopplingen. Det lugnar och skärper till äventyrs koncentrationen, icke minst viktigt för oss skrivande svenner. Det ger gemenskap med andra rökare. Somliga tycker det ser ganska läckert ut. Och framför allt: vi som av olika skäl föredrar att röka gör det därför att vi är i vår fulla rätt därtill, åtminstone så länge  fanatiker som Jonas Paulsson inte får sin oförfalskade vilja fram.

Förvisso är det inte särskilt nyttigt med tobaks- eller för den delen annan rökning. Framförallt riskerar den leda till lungcancer samt hjärt-, kärl- och lungsjukdomar. Jag uppmuntrar absolut inte någon att börja röka. Däremot torde allergiaspekten vara klart överdriven, emedan allergiproblemen i vårt samhälle faktiskt hela tiden ökar i ungefär samma takt som rökningen minskar.

Men ändå: sann frihet innebär också frihet att välja sådant som inte är nyttigt eller kanske rentav skadligt. För oss rökare uppväger den njutning vi erfar de skadeverkningar vi riskerar. Vi anser kanske att det finns väsentligare saker att uppnå i livet än att leva några få extra år.

Med detta sagt vill jag ändå inte utesluta att jag kommer att sluta röka tobak. Detta främst av tre skäl: det är dyrt; det kan, som sagt, vara hälsovådligt; det känns inte enbart angenämt att vara beroende av en till last gränsande vana, oavsett vilken denna än må vara. Dessutom ser det inte snyggt ut med alla cigarrettfimpar – eller för den delen portionspåsar med snus – som ligger och skräpar överallt i stadsmiljön. Ett sätt att komma åt detta problem vore att fler offentliga askkoppar sattes upp.

Flugfiskaren och piprökaren Bengt Öste (1927-2004).

När jag tar del av vad Jonas Paulsson och andra antirökfascister har att torgföra, känner jag mig dock – och säkert många med mig – snarast benägen att stålsätta mig och fortsätta på den inslagna vägen i rent trots gentemot ett oblygt förmynderi. Rökning som frihetshandling. Ett respektfullt umgänge mellan rökare och ickerökare borde vara möjligt. Eller är vi rökare mindre värda än andra mänskliga varelser? För ett antal år sedan bildades organisationen Smokepeace av TV-personligheten Bengt Öste och med förre statsministern Thorbjörn Fälldin som prominent medlem, men den tycks ha självdött.

Jonas Paulssons inlägg är bitvis rätt dråpligt. Förslaget att apoteket, som ju tillhandahåller läkemedel, skulle börja erbjuda en vara som definitivt inte befrämjar hälsan är snurrigt. Och varför skulle just läkare vara bäst lämpade att intyga att en person är rökare? Och hur har Paulsson tänkt sig bekosta den väldiga byråkrati och det övervakningssamhälle som måste  till för att ett totalförbud skulle kunna efterlevas? Inser han alls de risker för demokratin sådant skulle kunna medföra?

Alla förslag om att totalförbjuda tobaksrökning faller dock till syvende og sidst på det förfärande exemplet med alkoholförbudet i USA på 1920-talet, vilket medförde att den organiserade maffiabrottsligheten fick fotfäste i landet genom att de försåg alkoholbrukare med smuggelsprit. Det ursprungligen välmenta alkoholförbudet den gången har lett till våld, korruption och oräkneliga människors förtidiga död.

Maffiamassaker a là Al Capone i förbudstidens USA.

På liknande sätt skulle det med hundraprocentig säkerhet gå om rökningen skulle totalförbjudas: cigarrettsmugglande maffiabossar skulle gnugga händerna av förtjusning. Och till skillnad från vad Paulsson och andra verklighetsfrämmande alarmister tror, så skulle det sannolikt bli lättare än någonsin att få tag på den förbjudna varan.

Den bästa lösningen för alla berörda parter, rökare som icke-rökare, är säkerligen att det sker en avdramatisering av tobaksbruket. Vanan får då inte i lika hög grad som förut den förbjudnas tjusning. Inte ens ökad information i skolorna har lett till någon nedgång bland landets unga: tvärtom synes det ha fått motsatt effekt.

Kort sagt till Jonas Paulsson och hans meningsfränder: stoppa upp era förbudsnojor någonstans och låt vuxna människor sköta sig själva.

Det undandrar sig slutligen mitt bedömande varför Jonas Paulsson tydligen vill undanta piptobak från sina initiala förbudsåtgärder. Under alla omständigheter bekräftar han bilden av MP som vårt värsta knäppskalleparti.

Fotnot: Såväl Dexter-samlingen Dexter ilsknar till igen som Tommy Hanssons bok Det gröna Sverige kan beställas via Contra, Box 8052, 104 20 Stockholm. Tel 08-720 01 45.

Sossarnas golgatavandring: Wallström, trots allt?

Okay, då – jag ger upp. Jag skriver väl ett inlägg om Socialdemokraternas golgatavandring mot att utse en ny partiledare, trots att jag länge värjt mig inför tanken. En vandring som i alla fall teoretiskt kan innebära något av en återuppståndelse för det svårt sargade, för att inte säga halvdöda, partiet. Låt oss titta litet närmare på de aktuella kandidaterna.

Mikael Damberg och Veronica Palm.

Eftersom jag misstänker att feministkotteriet inom partiet har mycket att säga till om håller jag Veronica Palm, född i östgötska Kisa 1973 och därmed den yngsta seriösa kandidaten till partiledarposten, som favorit. Palm må förefalla ung och fräsch men företräder i verkligheten den gamla stammens vänsterpolitik med Olof Palme som frontfigur: högre skatter, mer bidrag, stöd för allehanda minoriteter. Palm är ordförande i Stockholms arbetarekommun och ett tungt namn i riksdagen men har aldrig innehaft en regeringspost. Det är inte svårt att tänka sig Veronica Palm stå på podiet och le tillsammans med Mona Sahlin på den avgörande sossekongressen i ett hav av blommor. Gift med Stockholms-politikern Roger Mogert.

En  annan kvinna som dykt upp i partiledarspekulationerna på sistone är Lena Sommestad, född i uppländska Börje 1957. Det faktum att Sommestad är en väl ansedd akademiker lär inte stärka hennes aktier bland partiets arbetarklassromantiker. Å andra sidan är det svårt att se någon kandidat som denna krympande del av sosseriet helhjärtat  skulle kunna tänkas stödja. Sommestad utnämndes 2001 till professor i ekonomisk historia i Uppsala; hennes doktorsavhandling handlar om mejeriindustrins maskuliniseringsprocess. Därefter har hon bland annat varit miljöminister. Någon karismatisk politiker är hon knappast och inte heller någon av de mer realistiska kandidaterna.

Sven-Erik Österberg försöker le.

När vi nu uttömt avdelningen kvinnliga partiledarkandidater är det dags att gå över till männen. Sven-Erik Österberg, född i Munktorp i Västmanland 1955, nämns ofta som favorit till partiledarposten. Han har en gedigen erfarenhet från facklig verksamhet, kommunalpolitik och rikspolitik och ligger tryggt förankrad i partiets mittfåra. Inledde på allvar sin politiska karriär genom att bli kommunalråd i Skinnskatteberg 1991 och blev biträdande finansminister i den senaste sosseministären. Gruppledare för sossarna i riksdagen. Det som talar mot honom är hans gråtrista framtoning – knappast någon som förmår skapa entusiasm för socialdemokratisk politik. 

Mikael Damberg föddes i Solna 1971. Pappan, Nils-Gösta Damberg, är en socialdemokratisk trotjänare som var partikassör i många år och en av tungviktarna inom det så kallade IB, den länge sekreta socialdemokratiska underrättelseorganisationen som under skandalartade former avslöjades av Jan Guillou och Peter Bratt i början av 1970-talet. Damberg senior flyttade sedan till Åland där han var svensk generalkonsul i åtta år. Den yngre Damberg valdes med knapp marginal till SSU-ordförande 1999 och är en av Socialdemokraternas tyngre riksdagsmän – bland annat vice ordförande i utbildningsutskottet samt ledamot i Krigsdelegationen. Har tidigare varit politiskt sakkunnig hos statsrådet Thage G. Peterson och ingen mindre än Göran Persson. Anses tillhöra partiets högerfalang. Om sossarna vill ha en yngre, modernare partiordförande kan Damberg vara ett alternativ.

Thomas Östros: Monas pojke.

Sedan har vi tre kandidater som alla har förnamnet Thomas. Thomas Östros hette ursprungligen Waaranperä i efternamn och föddes i Malmberget i nordligaste delen av landet 1965. Han är filosofie licentiat i nationalekonomi och har innehaft en rad statsrådsposter – skatteminister, utbildningsminister och näringsminister. Var påtänkt som finansminister vid ett segerval 2010. Hur det gick med det vet vi. I dag är Östros vice ordförande i riksdagens finansutskott. Vad som främst ligger honom i fatet är en stel och tråkig framtoning i TV-rutan.

Thomas Bodström fortsätter att ha många bollar i luften.

Thomas Bodström, född i Uppsala 1962 med förre utrikesministern Lennart Bodström som pappa, är till professionen advokat och yrkespartner/partibroder till Claes Borgström; tillsammans har de en advokatbyrå vid Norra Bantorget i Stockholm. Den senare är socialdemokratisk talesman i jämställdhetsfrågor och av många ansedd som en totalt utflipprad feminist. Bodström har länge framstått som en socialdemokratins ”golden boy” med filmstjärneutseende och ett förflutet som allsvensk fotbollsspelare i AIK. Har tidigare varit justitieminister men har under senare år även gjort sig känd som deckarförfattare. Thomas Bodström vore närmast den idealiske partiledaren om han skulle återuppta sin politiska karriär och återvända från exilen i USA, dit han flyttade före valet 2010. Kuriosaupplysning med personlig anknytning: Bodström medverkade för något år sedan i ett avsnitt av Felix Herngrens komedi- och satirserie ”Sanningen bakom”, där han framställdes som en utomjording med övernaturliga krafter: min framlidna hustru Marika medverkade i en återkommande statistroll som läkare  i flera avsnitt i serien.

 Thomas Eneroth är före detta metallarbetare.

En partiledarkandidat som poppat upp på senare tid är Thomas Eneroth, född i Växjö 1966 och till yrket ursprungligen metallarbetare vilket bör glädja partitraditionalisterna. För att förkovra sig har Eneroth bedrivit studier i statsvetenskap och sociologi vid Växjö universitet. Thomas Eneroth är ett av partiets mer framträdande namn i riksdagen som 2008 efterträdde Thomas Östros som näringspolitisk talesman. Sedan senaste valet är han vice ordförande i riksdagens socialförsäkringsutskott. I likhet med Mikael Damberg är han ledamot i Krigsdelegationen. Eneroth har således en gedigen politisk bakgrund men är knappast en seriös kandidat till partiledarposten.

Pär Nuder, född i Täby 1963, har visserligen emfatiskt avböjt alla inviter till partiledarskapet, men ingen lär bli förvånad om han dyker upp som gubben i lådan på den avgörande partikongressens i mars. Pär Nuder, ibland kallad ”Nutte”, har en estländsk pappa vid namn Ants Nuder. Pär har av partiveteranen Enn Kokk, mest känd som Birgitta Dahls man, kallats ”mannen utan egenskaper” och har om möjligt ännu mindre karisma än Sven-Erik Österberg och Thomas Östros. Nuder knöts som sakkunnig till justitiedepartementet redan som 24-åring. Han räknades som en av statsminister Göran Perssons närmaste män och var finansminister 2004-2006. För något år sedan kom han ut med boken Stolt men inte nöjd (Norstedts 2008, 368 sidor). Nuder är avskydd av vänsterfolk i och utanför partiet på grund av sina påstådda högeråsikter. En drömkandidat för alla som vill se ett permanent vingklippt sosseparti.

Södertäljejokern Anders Lago.

Till sist den verkliga jokern som ny sossechef: Anders Lago, sedan 1998 kommunstyrelsens ordförande i Södertälje då han efterträdde Conny Andersson. Lago är född i Jönköping 1956 och kom som 20-åring till Södertälje fyra mil söder om Stockholm. Jag kom i närmare kontakt med Anders Lago på 1990-talet, då han bland annat var ordförande i miljö- och stadsbyggnadsnämnden där jag representerade Täljepartiet. När han utsågs till sossarnas starke man i Södertälje 1998 skedde det i konkurrens med Sten Olsson, som senare kom att bli nära medarbetare till Göran Persson och Pär Nuder; Olsson är sedan 2007 konsult i egen firma. Anders Lago blev våren 2008 känd för en bredare publik, då han blev inbjuden av USAs Kongress att informera om Södertäljes omfattande mottagning av flyktingar från Irak. Lago kunde då informera om att Södertälje med cirka 80 000 invånare tog emot fler irakiska flyktingar än USA och Kanada tillsammans. Under det omskrivna USA-besöket träffade Anders Lago dåvarande demokratiske presidentkandidaten Barack Obama och kallades allmänt The Mayor of Sodertalje, som också blev namnet på Lagos partiblogg. Anders Lago står med båda fötterna på jorden och anser, i likhet med nästan alla södertäljebor oavsett ursprung, att kommunen tvingats dra ett orimligt stor lass när det gäller invandring (av Södertäljes befolkning har närmare 50 procent invandrarbakgrund). Vad som möjligen kan vara till nackdel för Lago är att han efter kommunalvalet 2010 – som blev ett succéval för framförallt Socialdemokraterna och Sverigedemokraterna – valde att med stöd av MP och V bjuda in SD till kommunstyrelsen och de större nämnderna. Den svaga borgerliga oppositionen rasade. Lago sitter ju heller inte riksdagen men väl i partistyrelsen. Jag har ofta varit kritisk till Anders Lagos politik men ser honom, trots detta, som en anständig politiker och en anständig människa. Han är också en slug politiker med åtskilliga rävar bakom varje öra.

Med Anders Lago som ny partiledare tror jag Socialdemokratiska arbetarepartiet har goda förutsättningar att åter bli en kraft att räkna med i svensk politik. Just därför vill jag inte se honom, eller för den delen Bodström, vald på kongressen i mars. I stället håller jag tummarna för någon i kvartetten Palm, Österberg, Östros eller Nuder.

Mitt grundtips, för att låna en term från legendariske tipsexperten Rudolf ”Putte” Kock, får bli Veronica Palm som är den inflytelserika feministmaffians främsta kandidat. Jag helgarderar dock med Sven-Erik Österberg och Mikael Damberg.

Margot Wallström – frälsargestalten.

Jag avslutar med det kanske helt tokiga hugskottet att EU-kommissionären och förra statsrådet  Margot Wallström, sossarnas verkliga drömkandidat och frälsargestalt, i ljuset av  det egna partiets kräftgång – det blev rekordlåga 25,6 i senaste mätningen från AB/United Minds – gör sensation och kandiderar vid marskongressen. I så fall kommer hon hundraprocentigt säkert att väljas av ett enigt sosseparti, som drömmer våta drömmar om att wallströmskan, född i Kåge i Västerbotten 1954, skall sopa golvet med Reinfeldt i 2014 års val.