EU-extremisten Björklunds (L) förakt för folkviljan

L-ledaren Jan Björklund är, som alla elitister, skeptisk till folkviljan.

Att påstå att Liberalerna (L) är positivt till Europeiska unionen (EU) är en löjlig underdrift. L-partiet under Jan Björklunds ledning står längst ut på den fanatiska extremistkanten när det kommer till att höja det överstatliga EU-projektet till skyarna och svartmåla alla som yttrar den minsta kritik mot EU som farliga ”populister” och ”nationalister”, https://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=83&artikel=6899328

Någon kritik mot EU är överhuvud taget inte tillåten i Björklunds och Liberalernas perspektiv. Partiet går till och med längre än EU-kommissionen och vill att Sverige skall ha infört euro på kronans bekostnad senast 2022. Partiet vill även att EU skall införa en gemensam koldioxidskatt och öppnar därmed portarna på vid gavel för EUs beskattningsrätt avseende medlemsstaterna.

Vidare vill Liberalerna att Sverige skall ansluta sig till den europeiska åklagarmyndigheten samt vill se en europeisk variant av den amerikanska federala polisen FBI. Den intenrtaionella polisen Interpol är alltså inte längre tillräckligt. Liberalernas inställning är helt enkelt att allt skall strömlinjeformas från Bryssel och att nationalstaten på sikt skall upplösas. https://www.aftonbladet.se/debatt/a/3joeoM/sverige-ska-infora-euron-senast-2022

Björklunds linje stämmer väl överens med partikamraten Birgitta Ohlssons opinionsbildning för EU och mot nationalstaten. Som när Ohlsson i en debattartikel i Expressen den 6 juni 2001 trumpetade ut ”Avskaffa Sverige”. https://tommyhansson.wordpress.com/2014/01/09/politiskt-tondova-birgitta-ohlsson-skrammer-mig/

 

Karin Karlsbro är Liberalernas toppkandidat i EU-valet.

I ett debattinlägg i Aftonbladet den 5 mars 2018 hävdade Jan Björklund bland annat följande: ”Över västvärlden sveper nu en nationalistisk våg som yttrar sig i bland annat Brexit, ståltullar och pessimistisk domedagsstämning.” Paradoxalt nog ansluter sig dock Björklund till de domedagsprofeter som påstår att ”klimatförändringar” är ett stort problem jämte terrorism, flyktingströmmar och en otillräckligt stabil ekonomi.

Liberalerna avslöjar sig genom sin utopistiska EU-valskampanj som ett elitistiskt parti utan kontakt med folket; mot den bakgrunden är det givetvis förståeligt att man bytte namn från Folkpartiet till Liberalerna.

Björklund brännmärker i sitt aktstycke, föga sensationellt, Vänsterpartiet och Sverigedemokraterna för att vara vänster- respektive högerpopulistiska partier. Men, ve och fasa, även vissa andra partier har enligt L-ledaren kommit att inta en mer EU-skeptisk hållning.

Jag misstänker starkt att när Björklund och andra EU-fanatiker föraktfullt talar om ”populism” och ”nationalism” så menar man egentligen demokrati, en företeelse som elitister alltid varit skeptiska till så länge den avviker från de egna åsikterna. Något som talar för detta är Jan Björklunds suveräna förakt för folkviljan sådan denna kom till uttryck i folkomröstningen om införande av euro 2003. Svenska folket sade här med de mycket klara röstsiffrorna 55,91 mot 42,07 procent nej till euron. https://sv.wikipedia.org/wiki/Folkomr%C3%B6stningen_om_inf%C3%B6rande_av_euron_i_Sverige_2003

Det är fullt möjligt att Jan Björklund inte har mycket för sitt orerande om Europeiska unionens alla välsignelser och den bottenlösa ondskan hos alla EU-skeptiker emedan Liberalerna löper en klar risk att åka ur Europaparlamentet. Den toppkandidat partiet slängde in efter dumpade Cecilia Wikström, den utanför de trängre kretsarna helt okända Karin Karlsbro, lär i varje fall inte bli något vallokomotiv. https://www.svt.se/nyheter/inrikes/karin-karlsbro-kan-bli-liberalerna-toppkandidat-infor-eu-valet

Att vilja sänka EU-avgiften är enligt Fredrick Federley (C) ”populistiskt”.

Inte heller det liberala systerpartiet Centern kan känna sig säkert på att dess toppnamn, Fredrick Federley, får förnyat mandat i Bryssel/Strasbourg. Federley kör en liknande retorik som Björklund och avfärdar exempelvis alla som motsätter sig höjd EU-avgift som ”populister”. https://www.expressen.se/nyheter/eu-valet-2019/federley-beredd-att-hoja-eu-avgiften/

 

Åkessons senaste bok: folkhemsnostalgi och nationalism

Jimmie Åkesson slår i sin senaste bok ett slag för det moderna folkhemmet och den demokratiska nationalismen.

Några månader före valet 2018 gav Sverigedemokraternas ledare Jimmie Åkesson ut en bok med titeln Det moderna folkhemmet. En Sverigevänlig vision (Asp & Lycke, 192 sidor). Boken utgör en sammanställning av tal som Åkesson hållit i olika sammanhang samt utdrag ur SDs principprogram. Detta har blandats ut med diverse reflektioner.

Det är definitivt inget fel på Jimmie Åkessons skrivförmåga. SD-ledaren har full kontroll över ärans och hjältarnas språk såväl muntligt som skriftligt. Vilket naturligtvis borde vara ett minimikrav för vilken partiledare som helst. I likhet med alla politiska dokument syftande till att föra fram ett visst partis officiella ståndpunkter ligger det dock i sakens natur att det, uppriktigt sagt, är en småtråkig bok. Detta hindrar inte att det finns ett och annat som väcker intresse.

Jimmie Åkesson sammanfattar i sitt förord bokens syftemål på följande sätt (sidan 8):

Det mesta i den här boken är rent tyckande, beskrivningar av vår vision, av hur det svenska samhället skulle se ut om jag och Sverigedemokraterna fick styra, idéer om hur vägen dit kan se ut. Vad driver oss? Vilka är mina egna drivkrafter? Vilka erfarenheter har format mina värderingar? Det är således ingen akademisk avhandling, jag skriver från hjärtat. Ett slags debattbok med utgångspunkt i mina och partiets idéer om det moderna folkhemmet.

Sverigedemokraterna har haft tre partiledare sedan starten 1988: Anders Klarström (1988-95), Mikael Jansson (1995-2005) och Jimmie Åkesson (2005-). Den bärande idén om folkhemmet har hängt med under hela denna drygt 30-åriga tid. Jag kan ha fel, men ingen av partiledarna synes dock ha omfattat folkhemstanken med samma hart när religiösa övertygelse som Jimmie Åkesson. En av hans stora politiska förebilder är tvivelsutan den socialdemokratiske ledaren Per Albin Hansson (1885-1946),

Ja, Åkesson menar att Hansson troligen kallat sig ej endast socialkonservativ och nationalist utan till och med sverigedemokrat om han vore i livet i dag.

Per Albin Hansson var tveklöst nationalist.

Jag har aldrig gjort någon hemlighet av att jag ställer mig förhållandevis skeptisk till Jimmie Åkessons och andra sverigedemokraters idealiserande av Per Albin Hansson och den nostalgiska klockartron på folkhemmet som lösning på alla samhälleliga problem. Det är emellertid  inte fel att lyfta fram Per Albins förtjänster som en landsfaderlig gestalt under besvärliga krigs- och beredskapsår. Det svenska folket behövde en samlande ledare och Hansson får sägas ha med den äran iklätt sig denna roll.

Att Per Albin Hansson tveklöst var nationalist är jag helt överens med Jimmie Åkesson om. En av hans mer uppmärksammade aforismer var således ”Sverige åt svenskarna. Svenskarna åt Sverige.” Därför skorrar det grundfalskt när dagens socialdemokrati hävdar att just nationalismen är ett av de största hoten mot ett fritt samhälle. Per Albin Hansson var, som jag tidigare framhållit på min blogg, emellertid långt ifrån bara landsfader vilken (ehuru lögnaktigt) försäkrade svenska folket att ”vår beredskap är god”. https://tommyhansson.wordpress.com/2011/02/21/per-albin-inte-bara-landsfader/

Hansson kommer inte ifrån ansvaret att i sin dåvarande kapacitet som försvarsminister ha varit en drivande kraft bakom det försvarsbeslut som 1925 föranstaltade om den dittills mest omfattande militära nedrustningen i svensk historia. Den sannolikt största fläcken på Per Albins renommé är dock att han som statsminister i den krigstida samlingsregeringen med den så kallade Baltutlämningen gav klartecken för utlämnandet av 2700 tyska och 146 baltiska krigsflyktingar till Sovjetunionen 1946.

Det vore dock som jag ser det felaktigt att av Åkessons faiblesse för Per Albin och folkhemmet – en term som har den konservative politikern och ideologen Rudolf Kjellén (1864-1922) som upphovsman – dra den förhastade slutsatsen, att Sverigedemokraterna skulle vara ett mer eller mindre socialdemokratiskt parti, vilket en del borgerliga debattörer brukar påstå.

SD är bevisligen djupt kritiskt till sosseriet, vilket framgick med all önskvärd tydlighet av den dokumentärfilm Ett folk, ett parti som partiet producerade kort tid före valet den 9 september 2018. I filmen beläggs med autentiska citat och med hänvisning till historiskt oantastligt källmaterial att Socialdemokraterna redan från slutet av 1800-talet som parti var påfallande rasorienterat, något som skulle slå ut i full blom med antisemitism och tvångssteriliseringar ända upp i modern tid. Den som har litet tid över kan tillgodogöra sig filmen via följande länk: https://www.youtube.com/watch?v=W56ZKUVECWs

Ett folk, ett parti uppmärksammar kort sagt sådant som Stefan Löfven et consortes helst talar väldigt tyst eller inte alls om, även bortsett från krigseftergifter i form av tyska trupptransporter genom Sverige, krav på att naziregimen skulle J-stämpla tyska judars pass, censur av tyskkritiska publikationer och annat som den av Socialdemokraterna dominerade koalitionsregeringen gav klartecken för. Det bör framhållas att inte heller den av Jimmie Åkesson beundrade Per Albin Hansson klarar sig särskilt bra i den aktuella filmen.

Jimmie Åkesson: Det moderna folkhemmet. En Sverigevänlig vision.

Den tydligaste skillnaden mellan sverigedemokratisk ideologi och dagens socialdemokrati står, som jag ser det, att finna i SDs syn på kristendomens betydelse för det svenska kulturarvet. I SDs principprogram läser vi följande: ”Den svenska staten kan och bör inte vara religiöst neutral. Sverige har varit ett kristet land i över tusen år. Kristendomen är intimt sammanvävd med den svenska kulturen och identiteten.” Detta är nog så långt bort man kan komma från det nutida sosseriets oförblommerade materialism och oförståelse för andliga värden.

Om jag har vissa problem, vilka dock inte på något sätt skall överdrivas, med Jimmie Åkessons idealiserande av folkhemmet och dess talesman Per Albin Hansson så välkomnar jag Åkessons och principprogrammets försvar av den nationalism som jämte socialkonservatismen är Sverigedemokraternas ideologiska grundbult. Jimmie citerar ur principprogrammet (sidan 46): ”Sverigedemokraternas nationalism är demokratisk. Vi tar avstånd ifrån alla former av nationalism som inte vilar på demokratisk grund och menar att demokratin och nationalismen kompletterar varandra.”

Utan nationalismen, viljan att vara en sammanhållen nationalstat, hade Sverige yttermera inte blivit vad landet är i dag: en fri, självständig och demokratisk nation. Det var den nationella känslan som vägledde frihetskämpen Engelbrekt Engelbrektsson när han tog upp kampen mot utländskt fogdevälde. Det var samma känsla som präglade Gustaf Eriksson Vasa när denne med hjälp av bland andra dalkarlarna kastade ut danskarna och avsatte kong Kristian II (Tyrann) från den svenska tronen.

Som Jimmie Åkesson framhåller (sidan 47): ”Jag vågar påstå att nationalstaten är en överlägsen modell för att bygga ett land med hög grad av tillit, hemkänsla, gemenskap och trygghet. Nationalstaten innebär stabilitet, samförstånd, välfärd och fred. Bland olika modeller för att bygga stater, har nationalstaten visat sig vara den som består över tid.”

Det moderna folkhemmet. En Sverigevänlig vision är Jimmie Åkessons fjärde bok. De tre tidigare har varit Åkesson om… (2009), Satis polito (2013) samt Tio år som partiledare (2016). Vad jag finner en smula egendomligt är att debutboken Åkesson om... inte tas upp i den uppräkning av Åkessons tidigare böcker som återfinns på ett eftersättsblad. Är den kanske rentav slutsåld?

Den som är intresserad kan under alla omständigheter ta del av min recension av Åkesson om…, som är en samling av partiledarens så kallade veckobrev under sista kvartalet 2008, här: https://tommyhansson.wordpress.com/2009/08/11/jimmie-har-ordet/

Fotnot: Det moderna folkhemmet. En Sverigevänlig vision kan beställas via http://www.asplycke.se..

 

SD, M och KD i majoritet enligt SVT/Novus – L halverat sedan valet när Björklund lämnar

SVT/Novus väljarbarometer 14/1 – 3/2 2019.

Det mest anmärkningsvärda med SVT/Novus väljarbarometer för januari-februari 2019 är att det redan hårt prövade partiet Liberalerna sjunker ännu djupare ner i dyn och nu noteras för 2,7 procents väljarsympatier. Detta sker parallellt med att partiledaren Jan Björklund deklarerat sin avgång till partistämman i november. Det innebär att L under nio månader tvingas hålla till godo med en ovanligt död anka. som partiledare

Björklund har sedan valet den 9 september ifjol lyckats halvera sitt parti – från föga imponerande 5,5 procent i riksdagsvalet till det nu föreliggande, rent katastrofala resultatet. Hur kunde det gå så illa? Jag återkommer med ett försök till svar på den frågan nedan. https://www.svt.se/special/valjarbarometern/

Störst i den aktuella mätningen är det regeringsbärande Socialdemokraterna. Partiet går dock tillbaka med 2,8 procentenheter jämfört med föregående Novus-mätning, vilket uppges vara den enda statistiskt säkerställda förändringen. Det är ändå marginellt bättre än valresultatet på 28,3 procent. Vänsterpartiet avancerar framåt med 1,5 procentenhet och får nu 9,1 procent.

Det hjälper dock inte mycket när alla övriga partier i regeringsunderlaget enligt Januariöverenskommelsen (Jök) går kräftgång. Riksdagens värsta extremistparti, Miljöpartiet, noterar usla 3,4 procent och backar därmed med en halv procentenhet från förra mätningen. Centerpartiet backar med 0,1 procentenhet till 7,5 procent, vilket är omtrent 1 procent sämre än i valet.

Liberalerna har halverats sedan valet.

Emedan såväl MP som L åker ur riksdagen om de nu aktuella siffrorna vore valresultat bildar de konservativt betonade Sverigedemokraterna, Moderaterna och Kristdemokraterna politisk majoritet i parlamentet. SD är med 21,2 procent näst största parti och ökar mest av alla i föreliggande väljarbarometer (2,0 procentenheter). Det är hela 3,7 procentenheter bättre än i valet. M får 18,3 procent, en minskning på 0,6 procentenheter medan KD ökar med 1,3 procentenheter till 7,4 procent.

Mandatfördelningen enligt Novus-barometern är 177 mandat för SD, M, KD och 172 för S och MP.

Liberalerna har nu rätt lång tid på sig att leta efter en ersättare till Jan Björklund. Jag tänker inte ge mig in på några vidlyftiga spekulationer, men om jag vore liberal med ansvar för att få fram en ny partiledare skulle jag akta mig väldigt noga för att utse någon av de tidigare regeringsministrarna Erik Ullenhag och Birgitta Ohlsson till att ta över efter majorens avsked. Båda har bevisats ha helt orealistiska och verklighetsfrämmande åsikter när det gäller vitala frågor som invandring, integration, feminism och nationalstatens betydelse.

Ullenhag är sedan 2016 Sveriges ambassadör i Jordanien. Där kan han med fördel stanna i ytterligare några år, som jag ser det.

Jan Björklund och Annie Lööf har genom sitt beslut att rösta fram den ideologiska fienden Stefan Löfven till statsministerposten på Ulf Kristerssons bekostnad bjudit in till välförtjänt kritik om svek och förräderi gentemot den partipolitiska borgerligheten. Allt på grund av sin fixa idé att göra det till en helt överordnad fråga att utestänga Sverigedemokraterna från inflytande. Det har resulterat i att alliansen numera är stendöd och att SD och KD liksom V går framåt i opinionen.

Januariöverenskommelsens verklighet enligt tecknaren Jeander.

Starkt jobbat, Jan och Annie!

Jag vill ändå lyfta fram de goda insatser Jan Björklund enligt min ringa mening gjort under sin tid som partiledare. Han har lyckats övertala övriga allianspartier om det eftersträvansvärda i att ansluta Sverige till den västliga försvarsalliansen NATO. Han har också fått med sig allianspartierna på kravet att stärka det militära försvaret. Och han drev som ende aktör i valrörelsen frågan om värnskattens avskaffande.

 

 

Moderaternas ledarbyte: Kristersson – eller vålnad från svunnen tid?

Snustorr men kompetent fifflare: Ulf Kristersson. Trolig ny M-ledare.

Det säger rätt mycket om de så kallade nya Moderaterna, att bland de tänkbara kandidater det kannstöps om i kölvattnet av Anna Kinberg Batras deklarerade avgång märks två vålnader från svunnen tid: Mikael Odenberg och Carl Bildt, Ja, till och med gamle bunkerfalangisten Gunnar Hökmark har nämnts i sammanhanget.

Nu är det väl få som på fullt allvar tror att någon av dessa politiska föredettingar kommer att väljas till ny M-ledare vid den extrastämma som planeras löpa av stapeln den 1 oktober, men de diskussioner som förs visar på ett parti i en påtaglig och djup identitetskris. Det absolut troligaste är att stämman väljer det minst dramatiska alternativet – alltså i klartext förre socialförsäkringsministern Ulf Kristersson, född 1963.

Vad som talar för och stärker Kristerssons kandidatur är hans förnekande av att han skulle vara intresserad av uppgiften i fråga: ”Jag är inte aktuell för uppgiften”, deklarerade således Kristersson för några dagar sedan då frågan kom upp. Precis så skall en blivande ledare uttrycka sig enligt svensk sedvänja. http://www.aftonbladet.se/nyheter/samhalle/a/nz1oJ/kristersson-jag-ar-inte-aktuellt-for-uppgiften

Fyrtornet och Släpvagnen?

Ulf Kristersson må framstå som kvintessensen av släktet urtråkig svensk politiker, men att han har goda yttre kvalifikationer förnekas troligen av ingen. Han var inledningsvis ordförande i Moderata ungdomsförbundet (MUF) 1988-92; sistnämnda år förlorade han ordförandeposten till den ett par år yngre Fredrik Reinfeldt vid det famösa ”slaget i Lycksele” då MUF avhöll sin förbundsstämma.

Sedan dess har Ulf Kristersson bland annat varit riksdagsledamot, finanskommunalråd i Strängnäs, socialförsäkringsminister samt moderat politisk-ekonomisk talesman. Han har även hunnit med att figurera i tvivelaktiga lägenhetsaffärer, gjort skandalresor till Kina med hustrun samt erkänt att han anlitat ”svart” städhjälp. http://www.aftonbladet.se/nyheter/article12557500.ab

Mikael Odenberg är tio år äldre än Ulf Kristersson men till synes hetare på gröten att efterträda Kinberg Batra som ledare för såväl M-partiet som den så kallade borgerliga alliansen. ”Jag kan hantverket”, har han framfört. Den bossige och överviktige Odenberg har väl ungefär lika stor chans som en snöboll i Sahara att ta över parti- och alliansledarskapet, men skulle säkerligen bli ett avsevärt färgstarkare alternativ än den snustorre och kompetente (låt vara tidigare  småfifflande) Kristersson. http://www.aftonbladet.se/nyheter/samhalle/a/XyR27/odenberg-kandiderar-till-partiledarposten-for-m

Odenberg avkonterfejas ofta som en konservativ M-politiker av den gamla stammen, men detta är mycket långt från sanningen. Jag var i egenskap av MUF-medlem och medlem i den antikommunistiska aktionsgruppen Demokratisk Allians (DA) på 1970-talet i tillfälle att konstatera, att den på den tiden tämligen smale Odenberg tillhörde den i M-kretsar tongivande ”ljusblå” (det vill säga liberala) falangen som avskydde högerbetonad politik. Konservatism åt det mer mörkblå hållet och/eller alltför outrerad antikommunism uppskattades föga i dessa kretsar.

Carl Bildt och Mikael Odenberg?

Hedervärt är under alla omständigheter Odenbergs stora och positiva intresse för det militära försvaret. Det ledde till att han 2007 efter bara ett år som försvarsminister avgick från posten på grund av de enligt hans mening otillräckliga ekonomiska ramar som kom försvaret till del. Efterträdare blev Sten ”Tomhylsan” Tolgfors. Odenberg respekterades allmänt av försvarsvänner, detta till skillnad från förre vapenvägraren Tolgfors. Den förstnämnde är för övrigt styresman och ledamot i Kungliga krigsvetenskapsakademin.

Mot bakgrund av den ovan skisserade ljusblå bakgrunden kommer det för denna bloggare alls icke som någon överraskning, att Mikael Odenberg klargjort att han vill ”stänga dörren” till Sverigedemokraterna och till på köpet kan tänka sig regera ihop med Socialdemokraterna. SD är som bekant ett socialkonservativt parti på nationalistisk grund, och allt som andas konservatism och nationalism är anatema för den moderat ljusblå inriktningen. Odenbergs 13 år äldre syster Christina Odenberg var för övrigt Sveriges första kvinnliga biskop.  http://www.di.se/nyheter/odenberg-darfor-maste-m-stanga-dorren-till-sd/

Till den gamla, så dominerande ljusblå falangen måste vi även räkna Carl Bildt, född 1949, statsminister 1991-94 och utrikesminister 2010-14 samt ledamot av otaliga styrelser och andra sammanslutningar av större eller mindre betydelse. Med någon fantasi skulle man kanske kunna likna Bildt och Odenberg vid det på sin tid berömda danska komikerparet Fyrtornet och Släpvagnen (Carl Schenström och Harald Madsen). https://sv.wikipedia.org/wiki/Fyrtornet_och_Sl%C3%A4pvagnen

Jag kom i mer eller mindre direktkontakt med den då 26-årige moderate påläggskalven Carl Bildt, som var såväl handsekreterare som måg till M-ledaren Gösta Bohman, vid Stockholmsmoderaternas förbundsstämma i Åsö gymnasium på Södermalm den 23-25 april 1976. I en motion till stämman (jag var då medlem i dåvarande Moderata samlingspartiet och även MUF) hade jag föreslagit att partiet skulle verka för en närmare granskning av den sovjetiska spionorganisationen KGB.

Högoddsare i moderata partiledarvalet: finanslandstingsrådet Irene Svenonius, Täby.

Förbundsstyrelsens svar på motionen var att denna skulle ”anses besvarad” då styrelsen, till skillnad från motionären, ansåg att partiet redan gjorde tillräckligt i detta ärende. Den partikoryfé som skickades upp för att framföra M-styrelsens argument var Carl Bildt, för dagen i förd illröd tröja. Flera talare gav uttryck för ungefär samma åsikter som Bildt och styrelsen – enligt en av talarna, en pensionerad militär, tydde det dessutom på extremism att vara antikommunist – men några stödde den också.

Carl Bildt har såvitt jag vet aldrig sympatiserat med kommunismen i sig men han uttryckte som studentpolitiker  sympatier för Östtyskland och argumenterade för att Sverige skulle erkänna den före detta tyska Sovjetzonen (vilket skedde 1972). Bildt såg även med förståelse på det kommuniststyrda FNLs (Viet Cong) ”befrielsekamp” i Sydvietnam. I en artikel i Moderata studentförbundets tidskrift Svensk Linje argumenterade Bildt vidare mot nationalstaten. Hela hans politiska bana är dessutom kantad av sympatier för den ”palestinska” saken och mot Israel.

Mikael Odenberg föredrar S framför SD.

Den som vill veta mer om Carl Bildts tidigare politiska eskapader gör väl i att läsa Lars Lundbergs (1944-2004) alltför litet uppmärksammade men mycket läsvärda och välskrivna bok Bilder av Bildt (Legus förlag 1994, 187 sidor). Sammanfattningsvis kan sägas om Carl Bildt att han från tidiga år varit en kosmopolitiskt inriktad liberal av George Soros-modell, vars oförsiktighet med uttalanden gällande internationella förhållanden enligt mitt förmenande inte varit helt riskfri. https://tommyhansson.wordpress.com/2009/12/11/carl-bildt-lever-farligt/

Nu tror jag inte riktigt på att den snart 70-årige Carl Bildt kommer att ta över ”nya” Moderaterna. Andra, mer realistiska, konkurrenter till Ulf Kristerssons kandidatur är förra arbetsmarknadsministern Elisabeth Svantesson, född 1967, en pastorsdotter som tidigare varit medlem i Livets ord och ordförande i riksdagens kristna grupp, samt möjligen (men inte alltför troligt) Irene Svenonius, finanslandstingsråd i Stockholms län. http://www.di.se/nyheter/de-kan-ta-over-moderaterna/

Alldeles oavsett vem som efterträder Anna Kinberg Batra den 1 oktober skall det i vilket fall som helst bra mycket till för att ett simpelt ledarbyte skall kunna avhjälpa de nya Moderaternas grava identitetsproblem. En sak är klar, och det är att Fredrik Reinfeldts och Anders Borgs massinvandringspolitik är körd i botten. Något ideologiskt alternativ kan i skrivande stund inte skönjas någonstans.

”America first”, fosterlandskärlek och nationalism

Scen från ett pro-Trump möte i den senaste amerikanska valrörelsen.

Förenta staternas nyvalde president Donald J. Trump gör ingen hemlighet av att han sätter det egna landet främst: America first har blivit hans motto, vilket framkom icke minst i Trumps relativt korta installationstal i Washington, D. C. den 20 januari 2017:http://www.bbc.com/news/world-us-canada-38698654

I en längre intervju om Trumps syn på utrikespolitiska frågor med The New York Times i mars 2016, utlät sig den dåvarande presidentkandidaten på följande sätt: ”I´m not isolationist, but I am ‘America First’.” https://www.theatlantic.com/politics/archive/2017/01/trump-america-first/514037/

Man skulle kunna tycka att det vore en självklarhet för världens ledare att sätta det egna landet och dess medborgare i första rummet. För att ställa det på sin spets skulle man mycket väl kunna hävda, att en regerings enda uppgift är att tillvarata det egna landets och de egna medborgarnas intressen. Detta gäller såväl inrikes- som utrikespolitiken.

Detta är dock långt ifrån någon självklarhet i dag. Tvärtom. Den politiker som envisas med att sätta det egna landet först eller, ve och fasa, deklarerar sig vara nationalist eller möjligen patriot får kallt räkna med att jämföras med nazismen och Hitler samt anklagas för att ägna sig åt förvridet hat. Studera till exempel teckningen här nedan (ni känner säkert igen de ledande politiker som åsyftas).

Sätter man det egna landet främst är man, enligt notoriskt politiskt korrekt synsätt, troligen en hatfylld nazist.

Vad som kanske ännu mer än fosterlandskärleken ligger dem som i första hand tänker på den egna nationen till last är, att dessa därtill nästan alltid är i hög grad politiskt inkorrekta.

De är undantagslöst kritiska till okontrollerad massinvandring och mångkulturalism, de fördömer islamismen och dess groteska våld, de ställer sig positiva till nationalstaten och vill därför ha ett tillräckligt starkt försvar för att kunna värna denna mot främmande angripare, de tenderar att mer främja traditionella familjeideal än HBTQ-kommunitetens kravlistor, de är mycket ofta skeptiska till klimatalarmismen samt avvisar militant feminism.

Donald Trump har upprepade gånger i tal och tweets hänvisat till den skadliga politiska korrektheten och har citerats:

I think the big problem this country has is being politically correct. I´ve been challenged by so many people and I don´t, frankly, have time for total political correctness. And to be honest with you, this country doesn´t have time, either. http://www.nytimes.com/live/republican-debate-election-2016-cleveland/trump-on-political-correctness/

Att Trump verkligen menar vad han säger fick vi en vink om då Vita husets officiella hemsida omedelbart efter installationen undergick en ansiktslyftning. Således har nu möjligheten för besökaren att få en spansk språkversion tagits bort. Likaså hänvisningar till ämnen såsom klimatalarmism, HBTQ-rättigheter samt den tidigare presidentens sjukvårdssystem Obamacare. En av Trumps första exekutiva åtgärder var vidare att stoppa USAs stöd till utländska aborter. http://www.barenakedislam.com/2017/01/21/trump-whitehouse-gov-website-whats-in-and-whats-out/

Storbritanniens ambassadör, sir Christopher Meyer, överlämnar en byst av Winston Churchill till president George W. Bush.

Vad gäller själva Vita huset så plockade den nya administrationen omgående fram den byst av Winston Churchill, ett lån från den brittiske ambassadören till Vita huset när George W. Bush var president, som Obama tidigare avlägsnat från presidentens arbetsrum Ovala kontoret.

I Sverige, ett av de västländer där den politiska korrektheten har starkast grepp över befolkningen via media, institutioner, regering och politiska partier, var det i bästa fall fram till mitten av 1970-talet godtagbart att vara fosterlandsvän. Den av många som som landsfader betraktade statsministern Per Albin Hansson (1885-1946) uttryckte sina känslor för Sverige på följande sätt i ett tal på Svenska flaggans dag den 6 juni 1945, således en månad efter krigsslutet i Europa:

Så kunna vi i dag hälsa vår blågula fana icke blott i den befriande känslan av en överstånden fara utan jämväl i starkare medvetande om en levande svensk vilja och förmåga till nationell hävdelse, till beslutsamt värn kring fosterlandet och dess dyrbara värden. Leve fosterlandet, leve Sverige! https://sv.wikiquote.org/wiki/Per_Albin_Hansson

Per Albin Hansson: ”Leve fosterlandet, leve Sverige!”

När 68-vänstern tog kontrollen över media och andra institutioner blev det annat ljud i skällan. Kärlek till den egna nationen började nu i allt högre utsträckning ses som mer eller mindre nazistiskt – Sverige kom i den röda retoriken att avfärdas som en imperialistisk makt där ”staten och kapitalet” satt i samma båt.

Samförståndsandan mellan samhällsgrupper, som så länge varit rådande, började ses som något ont, och i Vänsterpartiets föregångare Vänsterpartiet kommunisternas (VPK) partiprogram från 1972 inskärptes att Sverige var ”en liten men hungrig imperialistisk stat”. I fosterlandskärlekens ställe förordades vad som med luddigt kommunistiskt språkbruk kallades ”internationell solidaritet”. http://kiremaj70.blogspot.se/2013/03/fegt-av-call-girl-teanet.html

Ett nationellt paradigmskifte inträdde i Sverige då riksdagen 1975 enhälligt antog proposition 1975:26 Regeringens proposition om riktlinjer för invandrar- och minoritetspolitik m m, som var undertecknad av statsminister Olof Palme och statsrådet Anna-Greta Leijon: https://data.riksdagen.se/fil/901A899E-1277-496B-9552-E70BCF5C3783

Därmed fastslogs att Sverige officiellt skulle bli ett mångkulturellt samhälle – invandrar- och minoritetsgrupper i det svenska samhället behövde inte längre anpassa sig till hävdvunna svenska normer. Det stod dessa grupper fritt att välja mellan att anpassa sig – assimileras – eller att utveckla sin egen kultur och sina egna värderingar. Sverige befann sig nu på ett sluttande plan, vars frukter vi med förfärande tydlighet kan se nu i form av exempelvis allt fler no go-zoner och en skenande kriminalitet inklusive mordorgier, hedersvåld, våldsamma klanfejder och gruppvåldtäkter.

Jag tillhör ett parti vilket officiellt beskriver sig som socialkonservativt på nationalistisk grund. Jag har inga som helst problem med det. Ändå har jag ovan avstått från att använda ordet ”nationalism”. Skälet är enkelt – man behöver inte nödvändigtvis vara nationalist för att vilja värna om sitt fosterland.

Glad nationalism enligt norsk modell.

Den ideologiska beteckningen nationalism kan vara problematisk, då den inte gör någon skillnad mellan den anständiga nationalism som Sverigedemokraterna står för och mer extrema varianter som kan leda till aggression i andra länder (typ Ryssland) och rastänkande (typ Nazityskland). Och så har vi den typ av glad och fredlig nationalism som finns i Norge som väl endast kan förarga de allra mest debila vänsterfanatikerna.

Jag har inte för vana att länka till marxistleninisten och förre KGB-medarbetaren Jan Guillou, men hans jämförelse mellan svensk och norsk nationalism här är faktiskt rätt intressant om än inte invändningsfri: http://www.aftonbladet.se/nyheter/kolumnister/janguillou/article18093936.ab

Hur som helst. En sund fosterlandskärlek och en lagom nationalism, menar jag, är nödvändiga rekvisit för varje nation som hävdar sin egenart visavi den globalism som nu dessbättre alltfler tycks börja tröttna på och som, förhoppningsvis, i tidernas fullbordan kommer att leda till EU-federalismens sammanbrott och nationalstatens renässans. President Donald Trump kan, om han sköter sina kort väl, bli en murbräcka för den utvecklingen.

Är George Soros världens farligaste man?

George Soros – världens farligaste man?

George Soros är en amerikansk finansman, valutaspekulant och politisk aktivist. Det finns de som skulle kalla honom världens farligaste man. Här följer en översikt över hans verksamhet, särskilt som sponsor av det Demokratiska partiet i USA, i TV-programmet The O´Reilly Factor den 16 augusti 2016: https://www.youtube.com/watch?v=x0nN9xPlrDY

Sajten DCleaks har avslöjat att hackare, troligen av rysk proveniens, lyckats komma i besittning av omkring 2000 dokument härrörande från Soros paraplyorganisation Open Society Foundations (OSF) och att dessa dokument avslöjar bland annat följande:

• OSF har skänkt 13 miljoner US dollar (cirka 100 miljoner svenska kronor) i kampanjbidrag till det Demokratiska partiet i USA vars presidentkandidat Hillary Clinton Soros stöttar (Clinton kallade för några år sedan George Soros ”en välsignelse”);
• OSF stödjer verksamhet som syftar till att avskaffa Israel som judisk stat och har skänkt 10 miljoner dollar till anti-israeliska individer och grupper;
• OSF motarbetar aktivt organisationer och grupper vilka engagerar sig mot jihadism och islamism och bekostar utredningar av anti-islamister såsom Pamela Geller och Liz Cheney, den senare en av grundarna av organisationen Keep America Safe;
• OSF skänkte 25 000 US dollar (cirka 200 000 kronor) till den svenska vänsterstiftelsen Expo för att denna skulle påverka utgången av valet till Europaparlamentet i Sverige 2014.

Soros: ”En välsignelse”, enligt Hillary Clinton.

Soros är en samhällsutopist vars ideal är en värld helt utan gränser där människor kan röra sig och bosätta sig hur de vill oavsett anledning. Han har öppet erkänt att han vill se en massinvandring av så kallade flyktingar till Europa i syfte att undergräva förekomsten av nationalstaten. https://www.intellihub.com/liberal-media-financier-george-soros-openly-admits-to-plan-to-destroy-national-borders-flood-europe-with-refugees/

Även om Soros fått ett nära nog entusiastiskt gensvar från Tysklands förbundskansler Angela Merkel, som personifierar det dåliga tyska samvetet sedan krigsslutet,  ställer sig inte alla europeiska ledare positiva till Soros undermineringsarbete. En som håller ställningarna är Ungerns president Viktor Orbán, som insett att landets gränser måste skyddas från den strida immigrantströmmen.https://sv.wikipedia.org/wiki/Viktor_Orb%C3%A1n

Efter kritik från Orbáns sida svarade George Soros så här (min översättning från engelskan):

Hans /Orbáns/plan behandlar skyddet för de nationella gränserna som målet och flyktingarna som ett hinder. Vår plan behandlar skyddet av flyktingarna som målet och de nationella gränserna som ett hinder.

Ungerns president Viktor Orbán är starkt kritisk till Soros ”öppna gränser”-politik.

Mycket tydligare än så kan det inte gärna sägas: de nationella gränserna skall försvinna, individer skall kunna flytta och röra sig helt utan nationella eller andra restriktioner. Säkerhetsöverväganden är något oönskat – bring it on!

Inför valet till Europaparlamentet 2014 satsade George Soros rejält på att påverka valutgången: målsättningen var att EU-vänliga partier skulle gå segrande fram medan nationalistiskt betonade och EU-kritiska partier skulle bita i gräset.

För svenskt vidkommande valde Soros, som nämnts ovan, att sponsra stiftelsen Expo för att denna skulle utbilda aktivister och organisationer med syftet att motarbeta Sverigedemokraterna (SD). Bland annat stöddes något som kallades Tillsammansskapet, en så kallad gräsrotsorganisation som under valrörelsen störde SD-möten genom att exempelvis vända ryggarna åt SD-ledaren Jimmie Åkesson och skramla med nyckelknippor.

I etablissemangsmedia har det varit knäpptyst om Soros Expo-stöd, och expoiterna själva har tigit som muren. Den ej sällan välinformerade alternativsajten Nyheter idag publicerade dock följande artikel efter uppgifterna om hackningen av Soros-dokumenten: http://nyheteridag.se/lackan-avslojar-george-soros-betalade-expos-grasrotsrorelse-for-att-paverka-valet-2014/

Vänsteraktivister i Tillsammansskapet, uppbackade av George Soros, vänder Jimmie Åkesson ryggen i Södertälje 2014. Foto: Tommy Hansson

Vem är då George Soros? Född i Ungerns huvudstad Budapest som György Schwarz den 12 augusti 1930 i en sekulär judisk familj har han i dag uppnått den aktningsvärda åldern 86 år. Han vill gärna kalla sig filantrop och uppskattas av det amerikanska finansmagasinet Forbes vara god för 24,9 miljarder US dollar (onkring 200 miljarder svenska kronor). Soros är nu gift (för tredje gången) med Tamiko Bolton och har fem barn sedan tidigare. https://en.wikipedia.org/wiki/George_Soros

Soros lyckades överleva de kaotiska förhållandena i Budapest i slutskedet av Andra världskriget och tog sig som 17-åring 1947 till London, där han genomgick ekonomiska studier vid London School of Economics. 1956 flyttade han till New York och inledde därmed sin illustra karriär som internationell finans- och affärsman. Att han hade lyckan med sig är ställt utom allt tvivel. Under de forna öststaternas övergång från kommunism till kapitalism 1984-89 anses George Soros ha spelat en viktig roll.

Faran med att ha exempellösa framgångar är att drabbas av storhetsvansinne. George Soros är intet undantag härvidlag, snarare tvärtom. Han har öppet erkänt att han redan i ungdomen hade messianska fantasier och började se på sig själv som ett slags gudomlighet. Han kunde göra som han ville, normala samhällsregler gällde inte honom.

I en intervju har han sagt följande (min översättning från engelskan):

Det är ett slags sjukdom när du anser dig vara något slags gud, skaparen av allting, men jag känner mig bekväm med det sedan jag började leva ut det.

Så numera fantiserar alltså George Soros inte, han lever ut gudsfantasierna. Vidare har han uppgivit att han ibland trott sig vara galen och att hans far faktiskt led av paranoja. http://americantoday.news/george-soros-i-am-a-god-i-created-everything-i-control-america-and-hillary-clinton/

För ett antal år sedan påstod sig George Soros se välvilligt på det judiska folk han själv är en del av och känna sympati för den judiska staten Israel. Kanske ljög han då, eller också har han ändrat sig. De nu genom hackning blottlagda handlingarna visar, som framhållits ovan, att George Soros satsat minst 10 miljoner dollar på att undergräva Israel. http://observer.com/2016/08/not-shocking-george-soros-funds-progressive-war-on-israel/

Det är icke ovanligt att judar i likhet med George Soros, som inte känner sig tillfreds med sin judiskhet, blir så kallade självhatande judar. Det är ett hat som tenderar att gå ut över Israel. Ett svenskt typexempel på denna personlighet är författaren och debattören Göran Rosenberg, ett annat konstnären och vänsteraktivisten Dror Feiler.

(Only) Black Lives Matter: courtesy George Soros.

Ännu ett exempel på var Soros politiska sympatier står att finna är, att han frikostigt stött den våldsbenägna och öppet rasistiska svarta rörelsen Black Lives Matter (som lika väl skulle kunna kalla sig Only Black Lives Matter). http://www.thenewamerican.com/usnews/politics/item/23896-hacked-documents-soros-funded-black-lives-matter

George Soros kan betraktas som ett slags modern version av kung Midas – allt han vidrör förvandlas till guld. Detta kan dock under vissa omständigheter vara en tvivelaktig gåva: till slut förvandlades även maten till guld för konung Midas, och han tvingades inför gudarna avsäga sig sin välsignelse som hade blivit honom till en förbannelse.https://sv.wikipedia.org/wiki/Midas

Soros har otvivelaktigt i rollen som filantrop stött en del värdiga projekt, men i dessa yttersta av dagar är han inte längre the good guy. Med drag av storhetsvansinne och kanske rentav galenskap menar jag att han på goda grunder kan anses vara en av världens farligaste män.

Alexander Soros, 31, garanterar Soros-imperiets kontinuitet.

Skulle Hillary Clinton och hennes vicepresidentkandidat Tim Kaine bli valda till Vita huset den 8 november kan vi få se en USA-ledning som äter ur händerna på George Soros. Den senares son, Alexander Soros, är god vän med Kaine och delar dennes syn på att det hårt kritiserade kärnvapenavtalet mellan USA/Västvärlden/Kina och Iran inneburit en välsignelse för världen.

 

 

På nationaldagen: Leve gamla Sverige!

 Carl Larssons version av Gustaf Vasas intåg i Stockholm den 23 juni 1523.

Den 6 juni firades länge ”Svenska flaggans dag” till minne av valet av Gustaf Vasa som Sveriges konung i Strängnäs 1523 – Sverige blev ett självständigt land – samt 1809 års regeringsform, som ägde bestånd ända till 1974.

Som framgår av flaggfirandet 1953 – se länken ovan – kunde det bli nog så festligt även innan dagen officiellt utnämndes till nationaldag 1983 (helgdag blev den på annandag pingsts bekostnad 2005). Vi får här se den kungliga kortegen färdas från Slottet till Stockholms stadion på Valhallavägen. Hela den dåvarande kungafamiljen med kungaparet Gustaf VI Adolf och drottning Louise i spetsen deltog. Vår nuvarande konung Carl XVI Gustaf var vid detta tillfälle sju år.

Gustaf VI Adolf (1882-1973) var vid tillfället 70 år fyllda och påfallande glad och spänstig. En reslig och vänlig man med det vördnadsbjudande valspråket ”Plikten framför allt”. Med Gustaf Adolf som statschef och Tage Erlander som statsminister hade Sverige ett pålitligt ledarpar som var djup uppskattat och, vågar jag påstå, älskat i folkdjupet.

 Konung Gustav VI Adolf och drottning Louise.

Jag måste medge att jag inte firar innevarande nationaldag på något särskilt sätt. Föredrar att vara hemma och skriva samt uträtta vardagliga sysslor. Firandet inskränks för min del till inmundigande av typiskt svensk mat och dryck – potatis, köttbullar, sill, öl och nubbe (som dock är finsk, men Finland var ju faktiskt en östlig del av vårt land fram till 1809!).

Den svenska stormaktstiden är definitivt förbi och varken Finland eller Norge är längre svenskt. Det hindrar naturligtvis inte att vi bör fira vår nationella högtidsdag med synnerligen gott samvete. En nyliberal twittrare ifrågasatte tidigare i dag varför vi konservativa Sverige-vänner är så förtjusta i vår nationaldag emedan, som vederbörande påstod, ”Sverige är världens radikalaste land”. Vilket inte stämmer, exempelvis Nordkorea ligger väl litet före oss i detta avseende.

Jag svarade att det inte är allting i det nuvarande Sverige vi älskar och uppskattar, utan något djupare – det som är Sveriges själ och hjärta. Vi firar Sverige därför att det är vårt fosterland, inte något speciellt politiskt förhållande eller någon tankekonstruktion om vad Sverige eventuellt är eller icke är. Det är en ynnest för alla människor att ha en nationell identitet, att veta vilken kultur och tradition vi hör till. Det ger oss en kollektiv såväl som individuell trygghet.

I fallet Sverige finns det därtill all anledning att känna genuin tacksam mot alla hittillsvarande generationer av jordbrukare, industriarbetare, fiskare, militärer, präster, akademiker, uppfinnare, forskare och idealister som byggt vårt fosterland och givit oss en mer än dräglig levnadsstandard, hedrat Sverige utomlands och säkrat våra gränser från främmande påhälsning

 Bönder och jordbrukare hör till de grupper som byggde upp vårt Sverige.

Att fira Sveriges nationaldag är tydligtvis förenat med icke obetydlig ångest för etablissemanget inom media och politik. En TV-kanal kör ett program med inbjudna talare såsom Soran Ismail och Alexandra Pascalidou, alltså tvångsmässiga antinationalister och stundom hatfulla, professionella ”antirasister” som kan göra bort sig hur mycket som helst men ändå fortsättningsvis inbjudas av media och till och med få ett och annat pris (som Ismail, som nyligen belönades av Svenska FN-förbundet).

Det är helt klart behäftat med uppenbara förbehåll när etablissemanget firar nationaldagen. Det får ju inte bli ”för” svenskt och för mycket blågult flaggviftande. Därför blir det undantagslöst en grogg på litet svenskhet, litet mångkultur och ett par centiliter så kallad öppenhet, välkomnande och tolerans. Då känner man sig riktigt lyckad och präktig som programmakare eller festarrangör. Sådär litet lagom ”svensk” men, Gud förbjude, inte någon vidrig sverigedemokrat! Som Historiska muséet, som förvandlar nationaldagen till ett mångkulturalistiskt jippo i massinvandringens tecken.

Sedan har vi förstås också de puerila låtsasradikalerna, de som tycker det är stentufft att plädera för brännande och skändning av svenska flaggan under hänvisning till att nationalstaten skall avskaffas och alla gränser öppnas. Wow, så häftigt – nu känner jag mig JÄTTERADIKAL, typ! I dag riskerar man inget straff hur mycket man än bränner eller släpar vår nationalsymbol i smutsen, men på andra platser – som i den amerikanska delstaten Arizona – kan den som skändar flaggan sättas på vatten och bröd:

http://edition.cnn.com/2014/01/24/justice/arizona-inmates-bread-water/index.html?hpt=hp_t2

 Galna rättroende i Bangladesh bränner vår flagga för att svenska staten underlåtit att straffa konstnären Lars Vilks för hans rondellhundar.

Det tycker jag kan vara ett lagom straff i sammanhanget. Eller vad säger Carl Johan De Geer, den av svenska staten livstidsavlönade överklass”konstnären” och bajskorvsrabulisten, beryktad för sitt verk ”Skända flaggan” från 1967? Eller Foujan Rouzbeh, Maria Borgström och andra tokkärringar i totalt utflipprade galenpannepartiet Feministiskt initiativ, som också brinner för att skända symbolen för det land som gett dem frihet,  trygghet, välstånd och politiskt inflytande?

Den här dagen glömmer vi dock gärna dessa beklagansvärda individer och utbrister i ett unisont:

Leve fosterlandet! Leve gamla Sverige! Leve konungen och hans hus!