Posted tagged ‘Anders Borg’

Ny bok om den komplexe Carl Bildt: goda insatser varvade med bottennapp

3 februari, 2018

Carl Bildt tar som utrikesminister emot de svenska deltagarna i det anti-israeliska propagandajippot Ship to Gaza i Turkiet.

Vi som började aktivera oss politiskt kring 1970 kunde inte undgå att stöta på fenomenet Carl Bildt. Uppmärksammad studentpolitiker redan i mitten på 1960-talet blev han snart efter några år ett ungt stjärnskott inom den moderata partiapparaten och med tiden partiledaren Gösta Bohmans handsekreterare och även svärson. Den erfarne journalisten Björn Häger har skrivit vad som nog måste sägas vara det definitiva verket om Carl Bildt: Uppdrag Bildt. En svensk historia (Norstedts 2017, 645 sidor).

Carl Bildt har aldrig tillhört mina politiska favoriter, även om jag gärna erkänner att jag stundom uppskattat hans politiska fingerfärdighet, debattskicklighet och något torra humor. Bildt tillhörde vad jag och mina meningsfränder gärna refererade till som den ”ljusblå maffian” inom Moderata samlingspartiet och ungdomsförbundet, en inriktning som ogillade alltför uttalad konservatism och antikommunism.

Vid ett tillfälle debatterade jag mot Carl Bildt (eller Calle Bult som han ibland kallades i ungdomsåren). Det var vid Stockholms-moderaternas partistämma i Åsö gymnasium på Södermalm 1976. Jag hade väckt en motion med rubriceringen ”Sovjetunionens illegala underrättelseverksamhet i Sverige” och pläderade i denna för att moderaterna skulle verka för en mer ingående granskning av den sovjetiska spionorganisationen KGB.

Carl Bildt hade fått uppdraget att lägga fram partiets syn på motionen. Kontentan var att någon ytterligare granskning av KGB inte behövdes eftersom M-partiet redan gjorde tillräckligt. Det är dock värt att notera att motionen inte avslogs utan ansågs besvarad.

Handlingarna – inklusive min motion om KGB – till moderatstämman i Stockholm 1976. Foto: Tommy Hansson

Elevrådsordförande och studentpolitiker. Björn Häger lutar sig tydligt mot Lars Lundbergs bok Bilder av Bildt (Legus 1994, 187 sidor) när det gäller att skildra Carl Bildts barn- och ungdomsår samt tiden som elevrådsordförande, studentpolitiker och åren som politiker fram till dess att han klev in i Rosenbad som statsminister 1991. https://www.bokborsen.se/view/Lundberg-Lars/Bilder-Av-Bildt-Om-Livet-F%C3%B6re-Rosenbad/7151013

Lundberg redogör även för Bildts släktbakgrund. Farfars farfar var generallöjtnant Gillis Bildt (1820-94), som var statsminister 1888-89 och under sin karriär även var riksmarskalk, landshövding på Gotland, diplomat och överståthållare i Stockholm. Gillis Bildt upphöjdes till friherre 1864. Söner till Gillis var Carl Bildt den äldre (1850-1931), vilken som diplomat bodde i Rom i närmare 30 år, samt Knut Bildt (1854-1927) som ändade sin karriär som generalmajor och chef för generalstaben.

Carl Bildts farfar hette Nils Bildt (1889-1969), överste vid försvarsstaben och far till Daniel Bildt (1920-2010) som blev officer vid Hallands regemente I 16, senare byrådirektör och far till Carl (född 1949) och Nils Bildt (född 1952). Nils blev med tiden civilekonom och egen företagare i databranschen. Carl Bildts mor hette Kerstin Andersson-Alwå (1922-2010).

Carl Bildt fick något av ett publikt genombrott under sin tid som ordförande vid elevrådet i Östra Real i Stockholm, då han organiserade elevernas självstudier under lärarstrejken 1966. Han intervjuades under lärarstrejken av den dåvarande enkanaliga och svart-vita televisionen.

Bilder av Bildt av Lars Lundberg skildrar Carl Bildts tid från barn- och ungdomstiden fram till posten som statsminister 1991. Foto: Tommy Hansson

Ljusblå – med anstrykning av rött. Carl Bildt gick ut gymnasieskolan med glänsande betyg 1968 och skrev samma år in sig vid Stockholms universitet. Planen var att inom tre år avlägga en pol. mag. – examen med 120 poäng i ämnena statskunskap, nationalekonomi, statistik, företagsekonomi och sociologi. Verkligheten kom att se något annorlunda ut: under fem års tid avlade Bildt ett (1) betyg i statskunskap samt motsvarande ett halvt betyg i nationalekonomi.

Att det sket sig med universitetsstudierna förklarar Lars Lundberg (sidorna 33-34) så här:

För det första var Bildt mycket politiskt intresserad och engagerade sig därför i kårpolitiken för partiet Opposition -68. För det andra var Bildt mycket politiskt intresserad och engagerade sig därför i Fria moderata studentförbundet. För det tredje var Bildt mycket politiskt intresserad och blev därför redaktör för, och flitig medarbetare i, tidskriften Svensk Linje. För det fjärde, ej minst viktigt, hyste Bildt ett brinnande politiskt intresse och ägnade därför tid och krafter åt att författa ett par skrifter om EU samt knyta kontakter med konservativa studenter ute i Europa.

I egenskap av ordförande i studentkårens internationella utskott drev Carl Bildt initialt tre internationella biståndsprojekt: den kommunistiska Frelimo-gerillan i Mocambique, ett program för familjeplanering i Costa Rica och hjälp till den grekiska exilorganisationen EEEE. Snart kom även den kommuniststyrda rebellrörelsen FNL (Viet Cong) i Sydvietnam med som biståndsprojekt.

Under Bildts och moderate studentpolitikerkollegan Carl Cederschiölds tid i Internationella utskottet månade sig detta även om goda förbindelser med Östeuropa, enkannerligen Östtyskland, Polen, Tjeckoslovakien och Ungern. Bildt pläderade för ett svenskt erkännande av Östtyskland. Vid Fria moderata studentförbundets årsmöte i Linköping 1971 kom Bildt, Cederschiöld med flera enligt Lars Lundbergs redovisning att uttrycka sympatier för ”palestinierna”.

Som utrikesminister i alliansregeringen långt senare förhöll sig Bildt skeptisk till den judiska staten Israel, som i sin tur aldrig hyst någon kärlek till Bildt. När det Israel-fientliga propagandajippot Ship to Gaza under Bildts tid som utrikesminister anlände till Turkiet fanns Bildt på plats och mötte deltagarna, bland dessa kommunisterna Mattias Gardell (mottagare av Leninpriset) och Henry Ascher.

Tre anti-israeliska svenska politiker: Carl Bildt (M), Margot Wallström (S) och Olof Palme (S).

Faktum är att Bildt var minst lika propalestinsk under sin tid som svensk utrikesminister som någonsin Margot Wallström, eller för den delen Olof Palme, kanske dock något mer balanserad än de båda senare. https://blogg.mittmedia.se/ledarbloggen/2016/01/14/minnet-ar-kort-bildt-var-minst-lika-hard-mot-israel/

Av ovanstående torde framgå varför den unge Carl Bildt av mer konservativa bedömare kom att betraktas som ”ljusblå”, kanske till och med med en anstrykning av rött på den politiska färgskalan.

Medlem i Ubåtsskyddskommissionen. På sin väg mot den politiska toppen utsågs Carl Bildt i början av 1970-talet till den moderate partiledaren Gösta Bohmans (1911-97) handsekreterare. Sedan Bildt 1984 ingått äktenskap med Bohmans dotter Mia blev han även dennes svärson. Bildt hade då ett kort äktenskap med Kerstin Zetterberg bakom sig. Även äktenskapet med Mia Bohman slutade i skilsmässa 1997. Året därpå gifte sig Carl Bildt och Anna Maria Corazza, i dag moderat EU-parlamentariker, med varandra (mer därom nedan).

1973 valdes Carl Bildt in i Stockholms läns landstingsfullmäktige och 1979 i Sveriges riksdag. Samtidigt hade han en mängd uppdrag av skiftande slag inom dåvarande Moderata samlingspartiet. Den framgick tidigt av Bildts insatser i riksdagen att han hyste ett brinnande intresse för utrikesfrågor, och 1981 blev han fullvärdig medlem i utrikesutskottet.

En fråga som i högsta grad kom att fånga den blivande stats- och utrikesministerns intresse var de ubåtar som hade konstaterats kränka svenska farvatten i början på 1980-talet. Bildt deltog i den svenska Ubåtsskyddskommissionens arbete, som utmynnade i en rapport där Sovjetunionen utpekades som skyldig till att ”sända in farkoster under ytan på det svenska territorialvattnet.” (Lundberg, sidan 155). http://www.regeringen.se/49bb4a/contentassets/8eb8b2c27c2e47c09c58dc496715be1d/del-2-t.o.m.-kap.-5

Carl Bildt på presskonferens med Ubåtsskyddskommissionen 1983.

Sedan Ubåtsskyddskommissionen framlagt sin rapport reste Carl Bildt till Washington, där han bereddes tillfälle att inför ledande amerikanska militärer presentera rapportens slutsatser. Detta fick statsminister Olof Palme (S) att gå i taket – Palme fick regeringen att samfällt fördöma Bildts resa. ”Men Bildts resa var inte straffbar”, konstaterar Lundberg (sidan 155), ”och samtida kommentarer går ofta ut på att Olof Palme irriterades över att bli utmanad på sitt eget område, utrikes- och säkerhetspolitiken.”

Statsminister med problem. Efter de fyra borgerliga partiernas seger i riksdagsvalet 1991 blev Carl Bildt i sin egenskap av ledare för det största borgerliga partiet svensk statsminister. Han hade bland annat att ta ställning till hur Ny demokrati, som efter bara ett halvårs existens kommit in i riksdagen, skulle behandlas. Bildts tidigare konkurrent om posten som moderat partiledare, Ingegerd Troedsson, blev i egenskap av ny talman i riksdagen den som formellt fick klubba in Bildt som regeringschef.

Det vore att fara med osanning att hävda att Carl Bildts tre år som statsminister – mandatperioderna var vid denna tid ett år kortare än de är nu – förlöpte smärtfritt. Den nu 42-årige Bildt ser dock till att han runt sig har ett gäng nära medarbetare vilka samtliga i Björn Hägers historieskrivning hyser en närmast gränslös beundran för den nye statsministern. I Bildts kansli huserade en samling ungefär med Bildt jämnåriga män vilka internt gick under beteckningen ”Hjärnkontoret”.

Detta bestod av pressekreteraren Lars Christiansson, planeringschefen Olof Ehrenkrona samt statssekretetaren Peter Egardt. Med på ett hörn fanns också en lovande 23-åring som hette Anders Borg, vilken 15 år senare skulle bli finansminister under Fredrik Reinfeldt. Ytterligare en för Bildt central person var vännen och allt-i-allon Jonas Hafström, som blev utrikespolitisk rådgivare. ”Bildt dominerar så starkt att omgivningen sällan vågar säga emot”, skriver Häger (sidan 195).

Två ädlingar i svensk politik: Carl Bildt och Ny demokratis partiledare, greve Ian Wachtmeister, i TV-studion.

Den borgerliga ministärens tre år vid makten präglades av en ekonomi i kris, ett arv från den tidigare S-styrda regeringen som medförde en snabbt stigande arbetslöshet, en allt sämre lönsamhet för de svenska industriföretagen och kris för bankerna. Problemen kräver ibland drastiska åtgärder i form av krispaket och annat som inte blir populära. Det kan nämnas att regeringen och Ny demokrati 1993 enas om vissa riktlinjer för den ekonomiska politiken. Ny demokrati får igenom två av sina hjärtefrågor: sänkt turistmoms och visumtvång för flyktingar från kriget i Bosnien-Hercegovina. https://books.google.se/books?id=OaEzDwAAQBAJ&pg=PT249&lpg=PT249&dq=visumtv%C3%A5ng+f%C3%B6r+flyktingar+fr%C3%A5n+kriget+i+bosnien&source=bl&ots=cOIxDNQM3H&sig=ux04gphEuUGPwviYWk_nqMme72Q&hl=sv&sa=X&ved=0ahUKEwiyydHUy4XZAhXMjCwKHYPTClQQ6AEIOjAE#v=onepage&q=visumtv%C3%A5ng%20f%C3%B6r%20flyktingar%20fr%C3%A5n%20kriget%20i%20bosnien&f=false

Det hjälper inte att Moderaterna i riksdagsvalet 1994 får en halv procent fler röster än tre år tidigare. Socialdemokraterna kan bilda regering med Ingvar Carlsson som statsminister och Miljöpartiet återinträder i riksdagen. Ny demokrati kollapsar totalt och åker ur parlamentet. Det skulle dröja tolv år innan en ny borgerlig regering, nu kallad alliansen, såg dagens ljus. Med Carl Bildt som utrikesminister.

Bildt efterträdde britten David Owen som EUs medlare i det forna Jugoslavien.

”Jag har förhandlat med många skurkar”. När EUs medlare i Bosnien-konflikten, den före detta brittiske utrikesministern David Owen, avgår från sin post 1995 utses Carl Bildt till hans efterträdare med stöd från USA. För tidningen Expressen (Häger sidan 273) kommenterar Bildt så här varför han anser sig vara kvalificerad för uppdraget: ”Jag har förhandlat med många skurkar i mina dar. Min inrikespolitiska erfarenhet är stor.”

Och nog skulle Bildt tvingas förhandla med skurkar under sitt medlaruppdrag. alltid. De värsta av dessa var Serbiens och det så kallade rest-Jugoslaviens diktator Slobodan Milosevic (1941-2006), Bosnien-serbernas ledare Radovan Karadzic samt militärbefälhavaren Ratko Mladic. Milosevic avled under pågående rättegång vid krigsförbrytartribunalen i Haag under det att Karadzic 2017 dömdes till 40 års fängelse och Mladic till livstid, båda för folkmord i bland annat staden Srebrenica i Bosnien-Hercegovina.

Vad man än må säga om Carl Bildts insatser som medlare i Bosnien-konflikten så kan man näppeligen klaga på de arbetsvolymer han lade ned. Bildt verkar ha farit runt som ett skållat troll i regionen och träffat de aktuella aktörerna men tyvärr utan att få särskilt mycket av substans uträttat. Milosevic träffar han första gången strax före midsommar 1995, och det skulle bli många fler möten dessa båda män emellan. Den serbiske ledaren försäkrar Bildt att han har allt under kontroll, och den senare förefaller tro honom.

När det börjar bränna till i Srebrenica – den vidriga massakern ägde rum under tiden 11 juli till omkring 22 juli 1995 – var medlaren Carl Bildt på väg till Laholm i Sverige för att uppvakta sin far Daniel Bildt på dennes 75-årsdag den 9 juli. Den etniska rensningen i Srebrenica under Ratko Mladics ledning ledde till att 8373 muslimska bosniska pojkar och män i åldrarna 13-78 år mördades på bestialiskt sätt. Det konstaterades senare att Serbien under Milosevics ledning visserligen inte var direkt ansvarigt för massakern men heller inte gjort mycket för att förhindra den. https://sv.wikipedia.org/wiki/Srebrenicamassakern

Det är en vanlig uppfattning bland bosniaker (bosniska muslimer) att Carl Bildt var en av dem som genom sin passivitet och inkompetens gjorde de bosniska serbernas etniska rensning möjlig.

Förhållandevis blygsamma insatser. Den som endast tog del av svenska massmedier vid den här tiden kunde lätt ha fått intrycket, att det till stor del var den outtröttligt ambulerande fredsmäklaren Carl Bildts förtjänst att det till slut ingicks ett fredavtal i Bosnien-konflikten.

Carl Bildt utpekades som den store fredsmäklaren i svenska medier. Men i verkligheten var det amerikanen Richard Holbrooke som mest gjorde sig förtjänt av den titeln. Foto: Tommy Hansson

”I svenska medier är Carl Bildt den som fixar freden”, skriver Björn Häger (sidan 295). ”Men när fredsförhandlingarna tar fart efter Natos bombningar är det amerikanen Richard Holbrooke som tar initiativet och får uppmärksamhet i internationell press. Historieskrivningen blir att det är amerikanernas bombningar och tuffa diplomati som får parterna att sätta sig vid förhandlingsbordet. Och att Holbrooke lyckades där Bildt misslyckades.”

Freden mellan de stridande parterna – Bosnien-Hercegovina, Serbien/rest-Jugoslavien och Kroatien – och deras högsta representanter förhandlades fram på en flygbas i Dayton i Ohio 1-21 november och ratificerades i Elyséepalatset i Paris den 14 december 1995. Och visst, Carl Bildt gjorde säkerligen så gott han kunde – hans insatser i sammanhanget måste ändå anses ha varit förhållandevis blygsamma, även om Bildt själv av naturliga skäl har en annan uppfattning. https://sv.wikipedia.org/wiki/Daytonavtalet

Ett resultat av Carl Bildts ansträngningar blev boken Uppdrag fred, som kom ut på Norstedts förlag 1997. https://sv.wikipedia.org/wiki/Uppdrag_fred
Det mest påtagliga resultatet av Bildts medlarinsatser får nog ändå sägas ha varit att det var i samband med dessa han träffade sin blivande italienska hustru Anna Maria Corazza Bildt, född i Rom 1963 och med ett förflutet som tennisspelare i elitklass. Hon hade under tiden 1992-98 en rad olika FN-uppdrag i det forna Jugoslavien.

Corazza Bildt sitter sedan 2003 med i styrelsen för Moderaterna i Stockholm och är sedan 2009 ledamot i Europaparlamentet för samma parti. Makarna Bildt har tillsammans sonen Nils Bildt, född 2004. https://sv.wikipedia.org/wiki/Anna_Maria_Corazza_Bildt

Plattar till journalister. Något som tydligt framkommer i Björn Hägers tegelstenstjocka Uppdrag Bildt är Carl Bildts om man så vill mästerliga sätt att hantera representanter för media. Såvitt jag vet är det få om ens några reportrar som hittills lyckats ”sätta dit” Carl Bildt. Hägers bok innehåller gott om exempel på hur Bildt plattar till journalister och reportrar, bland annat genom att gå in på deras personliga förhållanden i syfte att vända bort oönskad uppmärksamhet mot sig själv.

Mitt favoritexempel från Uppdrag Bildt rör Bildts påstådda läckor från hemliga regeringsöverläggningar efter det borgerliga segervalet 1976 till den amerikanska underrättelsetjänsten CIA. Enligt Häger hade Bildt i förtid avslutat sin militärtjänst i syfte att medverka i ett amerikanskt underrättelseprojekt syftande till att, med Hägers ord, ”bekämpa kommunismen”. Som deltagare i projektet skall Bildt ha fått en summa pengar motsvarande 100 000 kronor samt en exklusiv USA-resa. http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=1646&artikel=5475198

Bildts kontakter med amerikanerna 1976 vinner bredare burskap först med telegram som offentliggörs av Wikileaks 2013. Aftonbladets reporter Josefin Sköld försöker i mars 2013, i samband med Moderaternas så kallade Sverigekonferens, ställa Bildt mot väggen i anledning av Wikileaks avslöjanden. Följande samtal utspann sig då (Häger sidan 81):

Är det lämpligt för en politisk sekreterare att föra sådana samtal med en främmande makt? –Ja, absolut. Om inte ens svenska folket får veta det? – Det här var ju sånt som stod i tidningarna då. Det stod ju inte alls om det i tidningarna. – Jaha. Vad hade du då för mandat att prata med dem? – Inget mandat alls, det här var fullständigt oskyldigt, det stod i varje tidning. Det var ju slutna förhandlingar. – Det var inte alls slutna förhandlingar. Det står ju här att det var slutna förhandlingar. – Ja, det är möjligt att det står så. Kommer du ihåg första gången du träffade företrädare för CIA? – Ingen aning. Men så kan du väl inte säga? – Jag kan säga vad jag vill. Finns det mer? – Ingen aning. Det här är ju ingenting.

Med någon förenkling kan man säga att så här har Carl Bildt vid kontakter med media hanterat större och mindre skandaler genom åren, från egna lägenhetsaffärer till styrelseuppdrag i Lundin Petroleum och intressen i rysk energiproduktion. Varje gång har skandalen eller vad media framställt som skandal förbleknat.

Carl Bildt är hejaklacksledare för Turkiet i Sverige. På bilden tillsammans med Turkiets islamistiske diktator Recep Tayyip Erdogan.

 Den komplexe Bildt. Carl Bildt har hunnit fylla 68 år men är fortfarande synnerligen aktiv med sitt famösa twittrande och som konsult och styrelseledamot i olika sammanhang. Min uppfattning är dock att han tappat en del av sin forna slagfärdighet och torrt studentikosa humor, vilket dock kanske i alla fall delvis beror på att han numera inte befinner sig i det absoluta rampljuset.

I de yttersta av dessa dagar har Bildt dessutom tillsammans med företrädare för den rödgröna regeringen deltagit på ett hörn i den till slut framgångsrika kampanjen för att få Sverige invalt på två år i FNs säkerhetsråd. Han har dessutom riktat hafsig och dåligt underbyggd kritik mot sådana – såsom den oppositionella författarinnan Katerina Janouch och USAs president Donald Trump – som hävdat att tillståndet i Sverige är långt ifrån idealiskt.   https://tommyhansson.wordpress.com/2017/01/18/lofven-och-bildt-oroliga-over-bekymmersam-bild-av-sverige-inte-over-sjalva-bekymren/

Avslutningsvis kan det med fog hävdas att Carl Bildts verksamhet genom åren varit komplex. Goda, ibland utomordentliga, insatser har blandats med tvivelaktigheter och rena bottennapp. Till de senare kategorierna får man räkna Bildts självpåtagna roll att bereda väg för Turkiet med dess islamistiske diktator Recep Tayyip Erdogan i Europeiska unionen (EU). https://www.bakom-kulisserna.biz/news/christian-dahlgren-tyranniets-medlopare-carl-bildt/

 

Annonser

Moderaternas ledarbyte: Kristersson – eller vålnad från svunnen tid?

29 augusti, 2017

Snustorr men kompetent fifflare: Ulf Kristersson. Trolig ny M-ledare.

Det säger rätt mycket om de så kallade nya Moderaterna, att bland de tänkbara kandidater det kannstöps om i kölvattnet av Anna Kinberg Batras deklarerade avgång märks två vålnader från svunnen tid: Mikael Odenberg och Carl Bildt, Ja, till och med gamle bunkerfalangisten Gunnar Hökmark har nämnts i sammanhanget.

Nu är det väl få som på fullt allvar tror att någon av dessa politiska föredettingar kommer att väljas till ny M-ledare vid den extrastämma som planeras löpa av stapeln den 1 oktober, men de diskussioner som förs visar på ett parti i en påtaglig och djup identitetskris. Det absolut troligaste är att stämman väljer det minst dramatiska alternativet – alltså i klartext förre socialförsäkringsministern Ulf Kristersson, född 1963.

Vad som talar för och stärker Kristerssons kandidatur är hans förnekande av att han skulle vara intresserad av uppgiften i fråga: ”Jag är inte aktuell för uppgiften”, deklarerade således Kristersson för några dagar sedan då frågan kom upp. Precis så skall en blivande ledare uttrycka sig enligt svensk sedvänja. http://www.aftonbladet.se/nyheter/samhalle/a/nz1oJ/kristersson-jag-ar-inte-aktuellt-for-uppgiften


Fyrtornet och Släpvagnen?

Ulf Kristersson må framstå som kvintessensen av släktet urtråkig svensk politiker, men att han har goda yttre kvalifikationer förnekas troligen av ingen. Han var inledningsvis ordförande i Moderata ungdomsförbundet (MUF) 1988-92; sistnämnda år förlorade han ordförandeposten till den ett par år yngre Fredrik Reinfeldt vid det famösa ”slaget i Lycksele” då MUF avhöll sin förbundsstämma.

Sedan dess har Ulf Kristersson bland annat varit riksdagsledamot, finanskommunalråd i Strängnäs, socialförsäkringsminister samt moderat politisk-ekonomisk talesman. Han har även hunnit med att figurera i tvivelaktiga lägenhetsaffärer, gjort skandalresor till Kina med hustrun samt erkänt att han anlitat ”svart” städhjälp. http://www.aftonbladet.se/nyheter/article12557500.ab

Mikael Odenberg är tio år äldre än Ulf Kristersson men till synes hetare på gröten att efterträda Kinberg Batra som ledare för såväl M-partiet som den så kallade borgerliga alliansen. ”Jag kan hantverket”, har han framfört. Den bossige och överviktige Odenberg har väl ungefär lika stor chans som en snöboll i Sahara att ta över parti- och alliansledarskapet, men skulle säkerligen bli ett avsevärt färgstarkare alternativ än den snustorre och kompetente (låt vara tidigare  småfifflande) Kristersson. http://www.aftonbladet.se/nyheter/samhalle/a/XyR27/odenberg-kandiderar-till-partiledarposten-for-m

Odenberg avkonterfejas ofta som en konservativ M-politiker av den gamla stammen, men detta är mycket långt från sanningen. Jag var i egenskap av MUF-medlem och medlem i den antikommunistiska aktionsgruppen Demokratisk Allians (DA) på 1970-talet i tillfälle att konstatera, att den på den tiden tämligen smale Odenberg tillhörde den i M-kretsar tongivande ”ljusblå” (det vill säga liberala) falangen som avskydde högerbetonad politik. Konservatism åt det mer mörkblå hållet och/eller alltför outrerad antikommunism uppskattades föga i dessa kretsar.

Carl Bildt och Mikael Odenberg?

Hedervärt är under alla omständigheter Odenbergs stora och positiva intresse för det militära försvaret. Det ledde till att han 2007 efter bara ett år som försvarsminister avgick från posten på grund av de enligt hans mening otillräckliga ekonomiska ramar som kom försvaret till del. Efterträdare blev Sten ”Tomhylsan” Tolgfors. Odenberg respekterades allmänt av försvarsvänner, detta till skillnad från förre vapenvägraren Tolgfors. Den förstnämnde är för övrigt styresman och ledamot i Kungliga krigsvetenskapsakademin.

Mot bakgrund av den ovan skisserade ljusblå bakgrunden kommer det för denna bloggare alls icke som någon överraskning, att Mikael Odenberg klargjort att han vill ”stänga dörren” till Sverigedemokraterna och till på köpet kan tänka sig regera ihop med Socialdemokraterna. SD är som bekant ett socialkonservativt parti på nationalistisk grund, och allt som andas konservatism och nationalism är anatema för den moderat ljusblå inriktningen. Odenbergs 13 år äldre syster Christina Odenberg var för övrigt Sveriges första kvinnliga biskop.  http://www.di.se/nyheter/odenberg-darfor-maste-m-stanga-dorren-till-sd/

Till den gamla, så dominerande ljusblå falangen måste vi även räkna Carl Bildt, född 1949, statsminister 1991-94 och utrikesminister 2010-14 samt ledamot av otaliga styrelser och andra sammanslutningar av större eller mindre betydelse. Med någon fantasi skulle man kanske kunna likna Bildt och Odenberg vid det på sin tid berömda danska komikerparet Fyrtornet och Släpvagnen (Carl Schenström och Harald Madsen). https://sv.wikipedia.org/wiki/Fyrtornet_och_Sl%C3%A4pvagnen

Jag kom i mer eller mindre direktkontakt med den då 26-årige moderate påläggskalven Carl Bildt, som var såväl handsekreterare som måg till M-ledaren Gösta Bohman, vid Stockholmsmoderaternas förbundsstämma i Åsö gymnasium på Södermalm den 23-25 april 1976. I en motion till stämman (jag var då medlem i dåvarande Moderata samlingspartiet och även MUF) hade jag föreslagit att partiet skulle verka för en närmare granskning av den sovjetiska spionorganisationen KGB.

Högoddsare i moderata partiledarvalet: finanslandstingsrådet Irene Svenonius, Täby.

Förbundsstyrelsens svar på motionen var att denna skulle ”anses besvarad” då styrelsen, till skillnad från motionären, ansåg att partiet redan gjorde tillräckligt i detta ärende. Den partikoryfé som skickades upp för att framföra M-styrelsens argument var Carl Bildt, för dagen i förd illröd tröja. Flera talare gav uttryck för ungefär samma åsikter som Bildt och styrelsen – enligt en av talarna, en pensionerad militär, tydde det dessutom på extremism att vara antikommunist – men några stödde den också.

Carl Bildt har såvitt jag vet aldrig sympatiserat med kommunismen i sig men han uttryckte som studentpolitiker  sympatier för Östtyskland och argumenterade för att Sverige skulle erkänna den före detta tyska Sovjetzonen (vilket skedde 1972). Bildt såg även med förståelse på det kommuniststyrda FNLs (Viet Cong) ”befrielsekamp” i Sydvietnam. I en artikel i Moderata studentförbundets tidskrift Svensk Linje argumenterade Bildt vidare mot nationalstaten. Hela hans politiska bana är dessutom kantad av sympatier för den ”palestinska” saken och mot Israel.

Mikael Odenberg föredrar S framför SD.

Den som vill veta mer om Carl Bildts tidigare politiska eskapader gör väl i att läsa Lars Lundbergs (1944-2004) alltför litet uppmärksammade men mycket läsvärda och välskrivna bok Bilder av Bildt (Legus förlag 1994, 187 sidor). Sammanfattningsvis kan sägas om Carl Bildt att han från tidiga år varit en kosmopolitiskt inriktad liberal av George Soros-modell, vars oförsiktighet med uttalanden gällande internationella förhållanden enligt mitt förmenande inte varit helt riskfri. https://tommyhansson.wordpress.com/2009/12/11/carl-bildt-lever-farligt/

Nu tror jag inte riktigt på att den snart 70-årige Carl Bildt kommer att ta över ”nya” Moderaterna. Andra, mer realistiska, konkurrenter till Ulf Kristerssons kandidatur är förra arbetsmarknadsministern Elisabeth Svantesson, född 1967, en pastorsdotter som tidigare varit medlem i Livets ord och ordförande i riksdagens kristna grupp, samt möjligen (men inte alltför troligt) Irene Svenonius, finanslandstingsråd i Stockholms län. http://www.di.se/nyheter/de-kan-ta-over-moderaterna/

Alldeles oavsett vem som efterträder Anna Kinberg Batra den 1 oktober skall det i vilket fall som helst bra mycket till för att ett simpelt ledarbyte skall kunna avhjälpa de nya Moderaternas grava identitetsproblem. En sak är klar, och det är att Fredrik Reinfeldts och Anders Borgs massinvandringspolitik är körd i botten. Något ideologiskt alternativ kan i skrivande stund inte skönjas någonstans.

SD större än M: ketchupeffekt med fördröjning

23 juli, 2015

11209560_466529243520759_4394722185055859822_n

Det var vid sitt bildande 1988 som Sverigedemokraterna (SD) med icke alltför stor finess började skaka och slå på den så bekanta ketchupflaskan.

Det dröjde länge innan det kom ut något över huvud taget och hela 22 år innan  partiet nådde riksdagen. 27 år efter bildandet går det bättre och bättre för SD att bearbeta den ordspråksrelaterade flaskan, men ännu finns det ketchup kvar att få fram.

En bra bit på väg mot målet – att åstadkomma ketchupeffekten genom att tömma hela innehållet och bli landets största parti – kom partiet dock vid det norska institutet Sentios julimätning som förde SD förbi Moderaterna med 23,1 procent mot 20,8 till positionen som rikets näst största parti. Endast 0,8 procent återstår nu fram till Socialdemokraterna, som landar på 24,1 procent hos Sentio vars mätning presenterades i samarbete med Nyheter Idag och dess eminente Chang Frick: http://nyheteridag.se/chockmatningen-som-skakar-sverige-sd-for-forsta-gangen-storre-an-moderaterna/

Jag måste erkänna att jag är rätt tagen av SDs utveckling. Att vårt parti skulle avancera förbi Moderaterna är i sig ingen överraskning, det har jag länge sett som en självklarhet. Fredrik Reinfeldts, Anders Borgs och Per  Schlingmanns metamorfosering till oigenkännlighet av Arvid Lindmans, Jarl Hjalmarsons, Gunnar Heckschers och Gösta Bohmans gamla parti ledde visserligen till åtta års regeringsinnehav, men samtidigt bar den också på fröet till en kommande katastrof.

safe_image

Till slut fanns det nämligen ingenting kvar av det gamla konservativt-klassiskt liberalt färgade idégodset, bara Reinfeldts utopiska drömmerier om att svenskarna skulle ”öppna sina hjärtan” jämte plånböcker för alla som var vänliga nog att ”välja Sverige”. Addera de mer eller mindre hallucinogena vanföreställningarna om ett Sverige med påhittade gränser som egentligen tillhör alla som kommer hit utifrån ”mitt i livet”. Följaktligen behövdes vare sig militärt försvar eller gränsskydd av någon betydelse.https://tommyhansson.wordpress.com/2014/12/25/reinfeldts-oppna-granser-och-de-utopiska-nya-moderaterna/

Följden har blivit en flodvåg av bidragsturister, lycksökare, grova brottslingar och för all del också ett mindre antal personer med reella flyktingskäl, även om detta har varit svårt eller omöjligt att avgöra då det stora flertalet av de hitkommande gjort sig av med alla identitetshandlingar.

Så ja, jag har sedan länge förutsett att SD skulle passera M. Dock trodde jag länge att detta troligast skulle ske i höjd med riksdagsvalet 2022. I stället äger denna historiska händelse rum redan nu, ett knappt år in på fyraårsperioden fram till valet 2018! Visserligen ”bara” enligt det norska opinionsinstitutet Sentio, men då skall man minnas att just Sentio varit bäst av alla på att pricka in SDs valresultat såväl 2010 som 2014. http://www.svd.se/sd-nast-storst-m-ner-pa-20-procent

978x409 Rollfiguren George Costanza (Jason Alexander) i ”Seinfeld” testar ketchupeffekten.

Största partiet enligt den här refererade mätningen är Socialdemokraterna med 24,1 procent. SD sackar alltså efter S med försumbara 0,8 procentenheter och kan vara i fatt redan vid nästa månads mätning. I övrigt hänvisar jag till stapeldiagrammet överst på den här sidan, då övriga partiers prestationer knappast är något att över hövan orda om.

En intressant infallsvinkel gällande moderatpartiets tillbakagång har den socialdemokratiske statsvetaren Stig-Björn Ljunggren, som enligt citat i Nyheter Idag uttalar följande:

Det man ska ha klart för sig när man bedömer Moderaterna är att de ligger högre nu än vad de gjort historiskt. Så att raset är en normalisering av Moderaterna utifrån den exceptionella tiden med Fredrik Reinfeldt och Anders Borg. Det tror jag är en viktig förklaring.

På jämförbart sätt menar Ljunggren att även Kristdemokraterna och Centerpartiet nu är nere i ”normala” siffror jämfört med glansperioderna med Alf Svensson respektive Thorbjörn Fälldin. Moderaternas kräftgång är dock den enda i föreliggande mätning som är statistiskt säkerställd.

Stig-Bjorn082-664x346 Stig-Björn Ljunggren menar, att M-tappet innebär en normalisering.

SD-toppen Mattias Karlsson för sin del citeras så i Nyheter Idag: ”Det handlar om att väljarna köper inte Anna Kinberg Batras förklaringar när det gäller Decemberöverenskommelsen…Sen har det såklart också att göra med att partiet /SD/ lyckas bygga trovärdighet och bredd men även att invandringspolitiken är så pass extrem som den är just nu.”

Jag skulle vilja tillägga, att väljarkåren inte heller köper de etablerade partiernas djävulsmålning av Sverigedemokraterna ”som ”rasistiskt”, ”främlingsfientligt” eller rentav ”nyfascistiskt”, som den lindrigt begåvade kommunistmegafonen Henrik Arnstad lyckats tuta i Stefan Löfven att SD är. Folk är inte dummare än att de inser, att SD faktiskt inte bara är det enda oppositionspartiet utan fastmer  det enda partiet i Sveriges riksdag samt ute i kommuner och landsting som lever mitt i verkligheten och inte ägnar sig åt substanslöst prat i vädret.

Den bästa bilden av de sverigedemokratiska opinionsframgångarna över tid får vi genom att studera tidningen Dagens Samhälles grafik över sin Poll of polls, som omfattar samtliga mätinstituts siffror över ett års tid. Tidningens chefredaktör Mats Edman skriver följande i sin presentation:

SD är det enda svenska parti som har en riktigt stark trend – positiv, alltså. Så här stark är utvecklingen mellan juli 2014 och juli 2015. Grafen bygger på vägda medelvärden från samtliga opinionsmätningar.

Dagens Samhälles graf här:

11745742_10153564894238578_3886292042353344047_n

När Jimmie Åkesson i sitt tal i Almedalen för några veckor sedan hävdade, att SD inom en överskådlig framtid skulle bli Sveriges största parti påstod Aftonbladets Lena Mellin att han var högmodig och påminde om talesättet ”högmod går före fall”: http://www.aftonbladet.se/nyheter/kolumnister/lenamellin/article21059027.ab De orden lär hon få äta upp i en nära framtid. Det bör slutligen erinras om, att Åkesson även förutsagt att SD kommer att bli ett regeringsfähigt parti.

Jag är litet osäker på om min liknelse med ketchupflaskan håller streck, men jag fullföljer den ändå: först när Åkesson flyttat in i Rosenbad blir den fulla ketchupeffekten verklighet – låt vara med viss fördröjning.

Efter Skavlan-skandalen: rekordstort intresse för SD

29 mars, 2015

untitled Åkesson med skäggstubb och modeglasögon tar sig an storinkvisitorn Skavlan-Dravlan.

I går såg jag Zlatan Ibrahimovic avgöra EM-kvalet borta mot Moldavien på en av TV-kanalerna. När vår enda storstjärna i internationell fotboll satte 2-0-straffen stenhårt uppe i vänstra krysset gick mina tankar direkt till den svenska politikens Zlatan – SDs partiledare Jimmie Åkesson.

Ty precis så distinkt brukar Jimmie sköta sig i debatterna. Han straffar ut motståndarna med på kornet tagna argument. Som då han frågade MPs Åsa Romson om man blir japan om man åker tunnelbana i Tokyo (Romson hade dessförinnan hävdat, att hon betraktade alla som åker tunnelbana i Stockholm som svenskar).

Eller då han tvålade till statsminister Fredrik Reinfeldt, då han jämförde den senare med kejsar Nero som sägs ha spelat fiol (eller antikens motsvarighet till detta instrument) när det brann i Rom som det 2000 år senare brann i Stockholms förorter. Då han i TV-debatter kört över storheter som Mona Sahlin (S) och Maud Olofsson (C). Ibland har det rentav varit fråga om spel mot öppet mål.

I går var det av förklarliga skälen en mer nedtonad Jimmie Åkesson som bänkade sig i Fredrik Skavlans TV-studio i London. Efter ett halvårs sjukskrivning för utmattningsdepression (så kallad utbrändhet) förväntade sig nog merparten av de svenska och norska tittarna ett lagom gemytligt och inkännande samtal om den svåra sjukdom SD-ledaren drabbats av efter en exempellös arbetsinsats i valrörelsen med inslag av hätska personangrepp.

imagesGYOA8255 Skavlan myser ihop med gästerna Anders Borg och Mia Skäringer.

Lika okunniga som obalanserade galningar på vänsterkanten av typ Henrik Arnstad och Veronica Palm (S) talade om mys i TV-soffan med Sveriges ”nazist- och fascistledare”, andra frågade sig om det var ”rätt” av SVT att bjuda in Åkesson i TV-studion. Mig veterligt har programredaktörerna för ”Skavlan”, som visats i svensk och norsk TV med start 16 januari 2009, aldrig tidigare utsatts för kritik för sitt val av gäster. Allra minst när politiker som Fredrik Reinfeldt (M), Stefan Löfven (S) och förre finansminister Anders Borg (M) tillåtits breda ut sig om det förträffliga i respektive partis/regerings politik.

48-årige Skavlan gick ut försiktigt med frågor som berörde Åkessons psykiska problem ledande fram till den beramade sjukskrivningen. Om hur han upplevde livet, om vilka ångestdämpande medikamenter han inmundigade. En frågeställning jag saknade var vilken roll Åkessons familj, sambo Louise Erixon och späde sonen Nils,  spelat för hans återhämtning och tillfrisknande.

Efter den mjuka inledningen förvandlades plötsligt mysfarbrorn Skavlan till en förhörsledare modell spanska inkvisitionen med anklagelser om ”rasism” med utgångspunkt från vad lokala SD-företrädare – som i det sammanhanget säkerligen är vare sig bättre eller sämre än andra partirepresentanter – sagt. En ung medlem i F! förordade exempelvis för inte så länge sedan avrättning medelst nackskott av KDs nyvalda ledare Ebba Busch Thor.

untitled Spanska inkvisitionen i aktion enligt en illustratör.

Som grädde på moset visade Skavlan SDs omdiskuterade kampanjfilm från valet 2010, ”Pensionsbroms eller invandringsbroms”, som programinkvisitorn påstod var ”rasistisk”. Något som Åkesson lika lugnt och samlat som sanningsenligt givetvis förnekade. Så där höll det på resten av programmet. Skavlan-Dravlan fyrade av en rad oförskämda frågor till Jimmie och avbröt den senare med nya frågor när denne var i full färd med att besvara de första.

Här ser och hör vi Jimmie Åkesson i en valfilm från SD 2014:

https://www.youtube.com/watch?v=pbLKl-b-Uho

Det hela föreföll vara en full medveten taktik i syfte att få den utbrände SD-ledaren att bryta ihop i studion och gråtande erkänna hur fel han hade haft och vilken ömklig rasist han hade varit. Så skedde nu icke. Åkesson, i nytt prydligt skägg, med ny frisyr och snygga designerglasögon, var kanske inte fullt lika mycket på tårna som vid många tidigare framträdanden men behöll lugnet med ett enastående tålamod. Vänsterpolitruken mitt emot honom, med hatet och illviljan lysande ur ögonen, lyckades aldrig rubba Åkesson.

Ett av resultaten av Skavlans skandalintervju har blivit ett ökat intresse för Sverigedemokraterna och dess politik, som framgår av denna länk:

https://m.facebook.com/SverigedemokraternaSodertorn/photos/a.512067808845815.140456.512057438846852/931222546930337/?type=1

imagesV0Z49V89 Bloggaren och Åkesson i ett valmöte i Södertälje stadspark i juni 2010. Foto: LT

Detta är inte ett dugg oväntat – det är numera en regel att ju mer SD och dess representanter misshandlas i medierna, desto mer sympatier får partiet. Rödskäggen på skattefinansierade propagandainstitutionen SVT borde ha lärt sig denna läxa, men det har sannsynligtvis icke skett. Som SD.are har man väl blott att tacka och ta emot, hur bedrövligt man än tycker att oskicket är.

Den normalt närmast patologiske PK-iten och SD-hataren Fredrik Virtanen i Aftonbladet tyckte att Skavlan misslyckades med Åkesson. ”Skavlan hade drömläge men slog bollen i stolpen”, menar Virtanen. Kanske det stämmer. Personligen tror jag Skavlan hade tjänat mer på ett lugnare tonläge under andra halvan av intervjun i stället för att gå på som en arrogant skitstövel som inte lyssnar på intervjuoffret eller ens betraktar detta som en människa värd någon som helst empati.

Virtanens analys här:

http://www.aftonbladet.se/ledare/ledarkronika/fredrikvirtanen/article20540452.ab

Jag anser för min del att Mattias Karlsson, vars syster Jimmie för övrigt tidigare dejtat, har gjort ett fullödigt jobb som vikarierande partiledare. Jag har dock aldrig tvekat om att det är Jimmie Åkesson som är ”the real thing”. Det lyser om Åkesson på ett sätt det aldrig kommer att göra om Karlsson. Karlsson är duktig, men Åkesson är briljant.

Om inte alla tecken slår fel går SD nu med Jimmie tillbaka vid rodret – låt vara efter en period av arbetsträning – in i sitt hittills bästa skede. 2018 är det fullt möjligt, för att inte säga troligt, att SD är landets andra största parti. Och tro mig-  Jimmie Åkesson kommer i sinom tid att vara starkare än någonsin. Varje svår prövning som inte tar död på en gör en starkare. Jag talar av egen, dyrköpt erfarenhet. Och Skavlan? Skall vi tro en norsk satirsida får han nu sparken efter Åkesson-skandalen:

http://heltnormalt.no/nasjonensoye/2015/03/28/112500

Fast det är nog bara önsketänkande. I SVTs ögon är det sannolikt enbart en merit att försöka knäcka en av etablissemanget avskydd politiker med utmattningssyndrom. Då är alla medel tillåtna. Även sådana som skulle ha hedrat en förhörsledare i den heliga inkvisitionen.

Allt för att stoppa SD – men sjuklövern sitter fast i en rävsax

23 december, 2014

 

images Anna Kinberg Batra – en demokratins dödgrävare och ideologiskt betingad förespråkare av massinvandring.

http://www.va.se/nyheter/2014/12/22/kanske-inget-nyval/

Det diskuteras i stort sett överallt just nu huruvida det kommer  att bli något av det av Stefan Löfven aviserade extra valet tänkt att hållas den 22 mars. Det ryktas om att det förs något slags förhandlingar mellan rödgröna och allians om möjliga vägar att sätta stopp för detta, i så fall det första vi haft i det här landet sedan  1958.

Se länken till tidningen Veckans Affärer överst.

Diskussionerna handlar enligt uppgift om hur Sverige skall kunna regeras av en minoritetsregering och hur denna skall kunna få igenom sin budget utan störande inslag, som att Sverigedemokraterna (SD) i kraft av sin vågmästarroll kan påverka situationen. På många sätt kan man se det vämjeliga schackrande som nu tycks pågå som led i en krigföring riktad mot SD men i förlängningen mot själva den svenska demokratins livsnerv.

Nya moderatledaren Anna Kinberg Batra känner sig för sin del helt bekväm med att majoritetsprincipen, själva fundamentet för demokratin som vi känner den, kan komma att upphävas till förmån för ett lagstadgat minoritetsregerande:

http://www.expressen.se/nyheter/kinberg-batra-ar-redo-for-ett-nyval/

Allt för att stoppa Sverigedemokraterna, således.

images Karin Enström – misslyckad försvarsminister och förespråkare av massinvandring.

Det har i dagarna uppmärksammats att Anna Kinberg, som hon då hette, i en riksdagsmotion 2001 gick i bräschen för ”fri invandring”. Gränserna skulle enligt motionen öppnas på vid gavel. Problemet var bara att den ”svenska välfärden” stod i vägen för ett sådant ”friare och öppnare Sverige”.

Motionen, som förutom av Kinberg även undertecknats av Per Bill, sedermera försvarsministern Karin Enström, Henrik S. Järrel, Lars Lindblad och Gunnar Axén, kan i helhet läsas här:

http://www.riksdagen.se/sv/Dokument-Lagar/Forslag/Motioner/mot-200102Sf333-Fri-invandri_GP02Sf333/?text=true

I motionens sista stycke inskärps bland annat vikten av att bekämpa motståndarna till den saliggörande fria invandringen och ”öppenheten”:

I denna kamp, som vi tror blir en av 2000-talets stora strider, syns redan de första striderna, både intellektuellt och rent fysiskt.

imagesX4M5BG4X Bloggaren talar på SDs landsdagar i Göteborg 2011.

Det är av allt att döma för att rädda denna utopiska vision om det ”fria och öppna Sverige”, som Kinberg Batra tillsammans med andra demokratins dödgrävare nu undersöker möjligheterna att tumma på demokratin och ställa det hatade SD offside.

Den nya moderatledaren och hennes meningsfränder inom sjuklövern sitter dock fast i en rävsax, ty helt oavsett om man stoppar nyvalet eller inte så kommer Sverigedemokraterna med nödvändighet att gynnas. I valet 2018 kommer SD nästan säkert passera Moderaterna, som redan nu tvingas vidkännas medlems- och väljartapp till SD. Talrika M-politiker ute i bygderna, tvivelsutan ”lantisar” med Kinberg Batras föraktfulla maktretorik, talar nu om behovet av samarbete med SD.

De har helt enkelt tröttnat på Moderaternas/Högerpartiets tragiska metamorfosering från ett traditionellt liberalt-konservativt parti med riktiga ledare som Jarl Hjalmarson och Gösta Bohman till ett ideologiskt rosafärgat massinvandringsparti med HBTQ-preferenser och militär nedrustningspolitik.

Jag tillåter mig avrunda med den inte särdeles uppbyggliga insikten, att Sverige med expressfart är på väg att förvandlas från en stabil västerländsk demokrati till en renodlad islamiserad bananrepublik där IS-celler säkerligen redan finns på plats.

Förarbetet har gjorts av Fredrik Reinfeldt och Anders Borg med sin extrema massinvandringspolitik – båda rymde fegt fältet med svansen mellan benen när de insåg att det skulle bli valförlust –  som nu övertagits av en sällsam koalition bestående av ett snabbt degenererande sosseparti och ett vidskepligt miljöknäppisparti vilka har en patologisk faiblesse för odugliga arabiska terrorister och tillika ett lågande hat mot komptetenta judiska demokrater.

untitled Frågan är vad han skrattar åt.

I spetsen för detta rövarband, som nu med gemensamma krafter hotar ödelägga den svenska demokratin, står en misslyckad svetsare och grötmyndig, sluddrande fackpamp som skämmer ut oss utomlands, vilken invecklar sig i den ena lögnen efter den andra så att han till slut inte själv kan hålla reda på vad han sagt föregående dag.

Frågan är hur långt de kan gå när det gäller att förstöra vårt fosterland innan Sverigedemokraterna får tillräckligt mycket att säga till om. Frågan är öppen.

 

 

Detta är Miljöpartiet: jihadistkramare och tokiga fruntimmer

4 juli, 2014

318582 Jihadistkramaren Mehmet Kaplan (MP).

Miljöpartiet (MP) har sannerligen utmärkt sig under Almedalsveckan 2014. Och då definitivt inte i någon positiv bemärkelse.

När MPs gruppledare i riksdagen och Ship to Gaza-aktivisten, den muslimske trosbekännaren Mehmet Kaplan, under ett seminarium den 1 juli om så kallad islamofobi skulle ursäkta unga islamister som reser till Syrien för att utkämpa jihad jämförde han dessa med svenska frivilliga till Vinterkriget i Finland 1939-40.

Kaplan backades givetvis upp av Rashid Musa från Ibn Rushds studieförbund: det rör sig alls inte om terrorister, nej då. De reser för att de är ”engagerade” och ”vill hjälpa till”. Vilket måhända är en klen tröst för de muslimer av annan övertygelse samt kristna som våra ”blågula” jihadister mördar och lemlästar.

Man baxnar när man hör en parlamentariker, vilken somliga uppfattar som nyanserad och fredsälskande, likställa våra tappra och hedervärda finlandsfrivilligas kamp mot den kommunistiska sovjetmakten med våldsdyrkande extremister som vid behov inte tvekar att korsfästa och halshugga sina meningsmotståndare och för vilka massavrättningar tillhör den dagliga rutinen.

Mer i ämnet av klokt skrivande David Lindén:

http://btledarblogg.wordpress.com/2014/07/01/underkant-mehmet-kaplan/

n-902496_346772542089251_682453427_o Jenny Wenhammar (MP) bröstar av i ett tidigare sammanhang. Får vi se henne utan BH i riksdagen härnäst?

Mehmet Kaplan är långt ifrån ensam bland miljöpartistiska knäppskallar. Under statsminister Fredrik Reinfeldts tal i Almedalen den 3 juli försökte Jenny Wenhammar, fjärdeplacerad på Miljöpartiets riksdagslista, tränga sig fram till scenen tillsammans med tre barbröstade aktivister från feministgruppen Femen. De övriga tre, som var från Sydeuropa, lyckades kränga av sig tröjorna och forcera avspänningarna vilket Wenhammar misslyckades med.

Målsättningen med att visa brösten var att dels protestera mot lobbyister, dels mot kalkbrytning på Gotland. Varför just denna form av anstötlig exhibitionism skulle vara bästa sättet att föra fram sina synpunkter framgick inte. De tre kvinnorna som lyckades komma fram till scenen utan tröjor placerades där de hörde hemma: i polisens arrest för förargelseväckande beteende. Wenhammar, som alltså misslyckades med allt detta, släpptes redan efter tre timmar i polisförvar.

Blotterskan Jenny Wenhammar skall ha fått en varning av partiet och en uppmaning att välja mellan fortsatta protestaktioner av det obskyra slaget, eller att kandidera till riksdagen och därmed stoppa tillbaka tuttarna i BHn där de rimligen hör hemma. Hon uppger i Aftonbladet att hon fortfarande sliter med frågan:

http://www.aftonbladet.se/nyheter/article19167421.ab

MP_Romson Åsa Romson (MP): Män roten till allt ont.

Frågan är ändå om inte det galnaste fruntimret i Miljöpartiet är det celebra språkröret Åsa Romson själv. Under sitt enligt media ”spretiga” och ”hackiga” tal  Almedalen den 2 juli gjorde hon ett obalanserat utfall mot halva mänskligheten enligt följande:

Män släpper ut mer koldioxid än kvinnor. Män äter kött, åker mer bilar, flyger mer.

Det moderata triumviratet Fredrik Reinfeldt, Carl Bildt och Anders Borg föredrog Romson att benämnas ”motsträviga åsnor” därför att de enligt Romson inte är miljömedvetna nog.

Mer här:

http://www.dn.se/valet-2014/romson-dessa-tre-man-liknar-motstraviga-asnor/

Det är alldeles uppenbart att MP insett att det förleligger en risk att en del av de egna väljarna kan gå över till ett annat eklatant dårparti i höstens val, nämligen Feministiskt initiativ. Därav de obalanserade utspelen. Risken är naturligtvis att det hela slår fel och att allmänheten får klart för sig att det här partiet inte hör hemma i närheten av någon form av ansvarstagande regering.

Brt2py7IMAAJPZD MPs nya kampanjerbjudande?

I följande videoklipp försvarar Romson, i en debatt med SDs Björn Söder, MPs försvarspolitik – som går ut på att möta fientliga angrepp med ett icke-våldsförsvar – med att ”vi lever inte längre i Kalla kriget”:

I Almedalen skymtade jag i trängseln härom dagen två gamla MP-profiler från min hemkommun Södertälje – det äkta paret Gudrun Lindvall och Carl Frick. Jag undrade i mitt stilla sinne vad de tycker om Miljöpartiet modell 2014.

 

Senaste YouGov: det går åt helvete för M

10 mars, 2014

BiUT_dsCcAA4VzSMetro/YouGov februari 2014.

För er som ännu inte märkt det: det går åt helvete för Moderaterna och Fredrik Reinfeldt. Metro/YouGovs senaste mätning ger en fingervisning om vartåt det barkar hän:

http://www.metro.se/nyheter/moderaterna-har-tappat-240-000-valjare-till-sd/EVHnci!sZ9KMxM5PsO9w/

Inför valet 2006 trodde sig moderatledaren Fredrik Reinfeldt ha kommit på en briljant idé. Han skulle, med hjälp av vapendragarna Anders Borg, Per Schlingmann och Sven Otto Littorin, göra en total makeover av sitt parti. Det parti med betydande konservativa inslag som tidigare anförts av män som Jarl Hjalmarson, Gunnar Heckscher, Gösta Bohman och Carl Bildt.

Det var en tradition som Reinfeldt och hans grabbar fnös åt. Nu skulle partiet göras om till Nya Arbetarpartiet och lämpa all ideologisk barlast överbord. Nya partifärgen blev orange – varken mörk- eller ljusblått dög längre. Partiet skulle bli regeringsfähigt, kosta vad det kosta ville. Bland det första som offrades var det gamla höger- och moderatkravet på ett starkt militärt försvar.

Onödigt, tyckte den forna fjälljägaren Reinfeldt, värnpliktsvägraren Borg och de strategiska underbarnen Schlingmann och Littorin. Det Kalla kriget var slut och det gamla sovjetimperiet dött och begravet. Värnplikten kunde skrotas och soldaterna skickas iväg till Afghanistan och Afrika. Till och med försvarsministern Mikael Odenberg, som verkligen aldrig varit någon upprustare, fick snart nog och ersattes av Sten ”Tomhylsan” Tolgfors. Att det skulle kunna hända något i omvärlden som motiverade ett hyggligt starkt försvar var det ingen som tänkte på.

untitled

Inte heller behovet av gränskontroll stod högt i kurs hos de nya arbetarledarna med och utan hästsvans. All invandring är ju så hemskt berikande och dessutom var det viktigt att klämma åt Sverigedemokraterna, som Reinfeldt hyser ett krampaktigt hat till på grund av sin egen släktbakgrund med invandrare som ett pregnant inslag. Han har nämligen fått för sig att SD är emot all invandring. Alltså var det inga konstigheter för det nya knegarpartiet att gå samman med Miljöpartiet i syfte att vidmakthålla den extremt höga immigrationsnivån i Sverige.

Den nya strategin fungerade som tänkt var både 2006 och 2010, låt vara att SD lyckades ta sig in i riksdagen vid senaste valet. Mest av allt berodde nog valsegrarna på att folk 2006 var trötta på Göran Persson och 2010 för allt i världen inte ville ha Mona Sahlin. Men det skulle säkert lösa sig, bara statsministern med det vackraste vibrato han kunde uppbåda fick tala allvar med svenska folket och berätta hur hemskt det partiet var. Nu har det inte gått riktigt som Reinfeldt och hans grabbar tänkte sig det hela.

Av Metro/YouGove-mätningen för mars framgår att 240 000 av M-väljarna 2010 har gått över till Sverigedemokraterna, utan tvivel därför att de anser SD står de gamla fina M-idealen omfattande bland annat ett starkt försvar, begränsad invandring och upprätthållen lag och ordning betydligt närmare än dagens M-stämplade missfosterparti. Reinfeldts charad närmar sig vägs ände.

BiUWQPFCIAAjTrx Reinfeldts dilemma…

Som sverigedemokrat borde man kanske känna glädje och tacksamhet för att Reinfeldts moderater bjudit på denna överströmning av M-väljare till SD-fållan, men det är faktiskt inte så jag känner det. Själv gammal moderat (på 1970-talet) känner jag starkt för de trogna partimedlemmar och väljare som nu snopet tvingas inse, att de blivit lurade av ett gäng simpla bondfångare utan ett ideologiskt eller idealistiskt ben i kroppen. De är dock naturligtvis varmt välkomna till Sverigedemokraterna. Framförallt känner jag dock – och våndas – för gamla Sveriges framtid.

Enligt den refererade mätningen har nu den rödgröna oppositionen i det närmaste 50 procent av väljarsympatierna mot bara dryga 37 procent för alliansregeringen, där M noteras för 23,7 procent, den lägsta noteringen sedan YouGov började med sina mätningar 2011. KD hamnar under fyraprocentsspärren. På oppositionssidan får S 33 procent samt MP och V båda en bit över 8.

Det är en skrämmande tanke att det fullständigt utflipprade extremistpartiet MP skall ha något att säga till om över huvud taget, särskilt när det gäller energi-, invandrings- och försvarspolitik. Gamla kommunistkramarna och planhushållarna i V är inte mycket bättre.

Sverigedemokraterna ökar till 11,5 procent jämfört med senaste mätningen och intar åter positionen som tredje största parti. Gott så. I anledning av det ovan skisserade läget är det emellertid svårt att känna någon riktigt sprudlande glädje häröver. Med en S-V-MP regering efter den 14 september är det risk för att den svenska skutan går mot totalhaveri.