Posted tagged ‘Anders Borg’

Moderaternas ledarbyte: Kristersson – eller vålnad från svunnen tid?

29 augusti, 2017

Snustorr men kompetent fifflare: Ulf Kristersson. Trolig ny M-ledare.

Det säger rätt mycket om de så kallade nya Moderaterna, att bland de tänkbara kandidater det kannstöps om i kölvattnet av Anna Kinberg Batras deklarerade avgång märks två vålnader från svunnen tid: Mikael Odenberg och Carl Bildt, Ja, till och med gamle bunkerfalangisten Gunnar Hökmark har nämnts i sammanhanget.

Nu är det väl få som på fullt allvar tror att någon av dessa politiska föredettingar kommer att väljas till ny M-ledare vid den extrastämma som planeras löpa av stapeln den 1 oktober, men de diskussioner som förs visar på ett parti i en påtaglig och djup identitetskris. Det absolut troligaste är att stämman väljer det minst dramatiska alternativet – alltså i klartext förre socialförsäkringsministern Ulf Kristersson, född 1963.

Vad som talar för och stärker Kristerssons kandidatur är hans förnekande av att han skulle vara intresserad av uppgiften i fråga: ”Jag är inte aktuell för uppgiften”, deklarerade således Kristersson för några dagar sedan då frågan kom upp. Precis så skall en blivande ledare uttrycka sig enligt svensk sedvänja. http://www.aftonbladet.se/nyheter/samhalle/a/nz1oJ/kristersson-jag-ar-inte-aktuellt-for-uppgiften


Fyrtornet och Släpvagnen?

Ulf Kristersson må framstå som kvintessensen av släktet urtråkig svensk politiker, men att han har goda yttre kvalifikationer förnekas troligen av ingen. Han var inledningsvis ordförande i Moderata ungdomsförbundet (MUF) 1988-92; sistnämnda år förlorade han ordförandeposten till den ett par år yngre Fredrik Reinfeldt vid det famösa ”slaget i Lycksele” då MUF avhöll sin förbundsstämma.

Sedan dess har Ulf Kristersson bland annat varit riksdagsledamot, finanskommunalråd i Strängnäs, socialförsäkringsminister samt moderat politisk-ekonomisk talesman. Han har även hunnit med att figurera i tvivelaktiga lägenhetsaffärer, gjort skandalresor till Kina med hustrun samt erkänt att han anlitat ”svart” städhjälp. http://www.aftonbladet.se/nyheter/article12557500.ab

Mikael Odenberg är tio år äldre än Ulf Kristersson men till synes hetare på gröten att efterträda Kinberg Batra som ledare för såväl M-partiet som den så kallade borgerliga alliansen. ”Jag kan hantverket”, har han framfört. Den bossige och överviktige Odenberg har väl ungefär lika stor chans som en snöboll i Sahara att ta över parti- och alliansledarskapet, men skulle säkerligen bli ett avsevärt färgstarkare alternativ än den snustorre och kompetente (låt vara tidigare  småfifflande) Kristersson. http://www.aftonbladet.se/nyheter/samhalle/a/XyR27/odenberg-kandiderar-till-partiledarposten-for-m

Odenberg avkonterfejas ofta som en konservativ M-politiker av den gamla stammen, men detta är mycket långt från sanningen. Jag var i egenskap av MUF-medlem och medlem i den antikommunistiska aktionsgruppen Demokratisk Allians (DA) på 1970-talet i tillfälle att konstatera, att den på den tiden tämligen smale Odenberg tillhörde den i M-kretsar tongivande ”ljusblå” (det vill säga liberala) falangen som avskydde högerbetonad politik. Konservatism åt det mer mörkblå hållet och/eller alltför outrerad antikommunism uppskattades föga i dessa kretsar.

Carl Bildt och Mikael Odenberg?

Hedervärt är under alla omständigheter Odenbergs stora och positiva intresse för det militära försvaret. Det ledde till att han 2007 efter bara ett år som försvarsminister avgick från posten på grund av de enligt hans mening otillräckliga ekonomiska ramar som kom försvaret till del. Efterträdare blev Sten ”Tomhylsan” Tolgfors. Odenberg respekterades allmänt av försvarsvänner, detta till skillnad från förre vapenvägraren Tolgfors. Den förstnämnde är för övrigt styresman och ledamot i Kungliga krigsvetenskapsakademin.

Mot bakgrund av den ovan skisserade ljusblå bakgrunden kommer det för denna bloggare alls icke som någon överraskning, att Mikael Odenberg klargjort att han vill ”stänga dörren” till Sverigedemokraterna och till på köpet kan tänka sig regera ihop med Socialdemokraterna. SD är som bekant ett socialkonservativt parti på nationalistisk grund, och allt som andas konservatism och nationalism är anatema för den moderat ljusblå inriktningen. Odenbergs 13 år äldre syster Christina Odenberg var för övrigt Sveriges första kvinnliga biskop.  http://www.di.se/nyheter/odenberg-darfor-maste-m-stanga-dorren-till-sd/

Till den gamla, så dominerande ljusblå falangen måste vi även räkna Carl Bildt, född 1949, statsminister 1991-94 och utrikesminister 2010-14 samt ledamot av otaliga styrelser och andra sammanslutningar av större eller mindre betydelse. Med någon fantasi skulle man kanske kunna likna Bildt och Odenberg vid det på sin tid berömda danska komikerparet Fyrtornet och Släpvagnen (Carl Schenström och Harald Madsen). https://sv.wikipedia.org/wiki/Fyrtornet_och_Sl%C3%A4pvagnen

Jag kom i mer eller mindre direktkontakt med den då 26-årige moderate påläggskalven Carl Bildt, som var såväl handsekreterare som måg till M-ledaren Gösta Bohman, vid Stockholmsmoderaternas förbundsstämma i Åsö gymnasium på Södermalm den 23-25 april 1976. I en motion till stämman (jag var då medlem i dåvarande Moderata samlingspartiet och även MUF) hade jag föreslagit att partiet skulle verka för en närmare granskning av den sovjetiska spionorganisationen KGB.

Högoddsare i moderata partiledarvalet: finanslandstingsrådet Irene Svenonius, Täby.

Förbundsstyrelsens svar på motionen var att denna skulle ”anses besvarad” då styrelsen, till skillnad från motionären, ansåg att partiet redan gjorde tillräckligt i detta ärende. Den partikoryfé som skickades upp för att framföra M-styrelsens argument var Carl Bildt, för dagen i förd illröd tröja. Flera talare gav uttryck för ungefär samma åsikter som Bildt och styrelsen – enligt en av talarna, en pensionerad militär, tydde det dessutom på extremism att vara antikommunist – men några stödde den också.

Carl Bildt har såvitt jag vet aldrig sympatiserat med kommunismen i sig men han uttryckte som studentpolitiker  sympatier för Östtyskland och argumenterade för att Sverige skulle erkänna den före detta tyska Sovjetzonen (vilket skedde 1972). Bildt såg även med förståelse på det kommuniststyrda FNLs (Viet Cong) ”befrielsekamp” i Sydvietnam. I en artikel i Moderata studentförbundets tidskrift Svensk Linje argumenterade Bildt vidare mot nationalstaten. Hela hans politiska bana är dessutom kantad av sympatier för den ”palestinska” saken och mot Israel.

Mikael Odenberg föredrar S framför SD.

Den som vill veta mer om Carl Bildts tidigare politiska eskapader gör väl i att läsa Lars Lundbergs (1944-2004) alltför litet uppmärksammade men mycket läsvärda och välskrivna bok Bilder av Bildt (Legus förlag 1994, 187 sidor). Sammanfattningsvis kan sägas om Carl Bildt att han från tidiga år varit en kosmopolitiskt inriktad liberal av George Soros-modell, vars oförsiktighet med uttalanden gällande internationella förhållanden enligt mitt förmenande inte varit helt riskfri. https://tommyhansson.wordpress.com/2009/12/11/carl-bildt-lever-farligt/

Nu tror jag inte riktigt på att den snart 70-årige Carl Bildt kommer att ta över ”nya” Moderaterna. Andra, mer realistiska, konkurrenter till Ulf Kristerssons kandidatur är förra arbetsmarknadsministern Elisabeth Svantesson, född 1967, en pastorsdotter som tidigare varit medlem i Livets ord och ordförande i riksdagens kristna grupp, samt möjligen (men inte alltför troligt) Irene Svenonius, finanslandstingsråd i Stockholms län. http://www.di.se/nyheter/de-kan-ta-over-moderaterna/

Alldeles oavsett vem som efterträder Anna Kinberg Batra den 1 oktober skall det i vilket fall som helst bra mycket till för att ett simpelt ledarbyte skall kunna avhjälpa de nya Moderaternas grava identitetsproblem. En sak är klar, och det är att Fredrik Reinfeldts och Anders Borgs massinvandringspolitik är körd i botten. Något ideologiskt alternativ kan i skrivande stund inte skönjas någonstans.

Annonser

SD större än M: ketchupeffekt med fördröjning

23 juli, 2015

11209560_466529243520759_4394722185055859822_n

Det var vid sitt bildande 1988 som Sverigedemokraterna (SD) med icke alltför stor finess började skaka och slå på den så bekanta ketchupflaskan.

Det dröjde länge innan det kom ut något över huvud taget och hela 22 år innan  partiet nådde riksdagen. 27 år efter bildandet går det bättre och bättre för SD att bearbeta den ordspråksrelaterade flaskan, men ännu finns det ketchup kvar att få fram.

En bra bit på väg mot målet – att åstadkomma ketchupeffekten genom att tömma hela innehållet och bli landets största parti – kom partiet dock vid det norska institutet Sentios julimätning som förde SD förbi Moderaterna med 23,1 procent mot 20,8 till positionen som rikets näst största parti. Endast 0,8 procent återstår nu fram till Socialdemokraterna, som landar på 24,1 procent hos Sentio vars mätning presenterades i samarbete med Nyheter Idag och dess eminente Chang Frick: http://nyheteridag.se/chockmatningen-som-skakar-sverige-sd-for-forsta-gangen-storre-an-moderaterna/

Jag måste erkänna att jag är rätt tagen av SDs utveckling. Att vårt parti skulle avancera förbi Moderaterna är i sig ingen överraskning, det har jag länge sett som en självklarhet. Fredrik Reinfeldts, Anders Borgs och Per  Schlingmanns metamorfosering till oigenkännlighet av Arvid Lindmans, Jarl Hjalmarsons, Gunnar Heckschers och Gösta Bohmans gamla parti ledde visserligen till åtta års regeringsinnehav, men samtidigt bar den också på fröet till en kommande katastrof.

safe_image

Till slut fanns det nämligen ingenting kvar av det gamla konservativt-klassiskt liberalt färgade idégodset, bara Reinfeldts utopiska drömmerier om att svenskarna skulle ”öppna sina hjärtan” jämte plånböcker för alla som var vänliga nog att ”välja Sverige”. Addera de mer eller mindre hallucinogena vanföreställningarna om ett Sverige med påhittade gränser som egentligen tillhör alla som kommer hit utifrån ”mitt i livet”. Följaktligen behövdes vare sig militärt försvar eller gränsskydd av någon betydelse.https://tommyhansson.wordpress.com/2014/12/25/reinfeldts-oppna-granser-och-de-utopiska-nya-moderaterna/

Följden har blivit en flodvåg av bidragsturister, lycksökare, grova brottslingar och för all del också ett mindre antal personer med reella flyktingskäl, även om detta har varit svårt eller omöjligt att avgöra då det stora flertalet av de hitkommande gjort sig av med alla identitetshandlingar.

Så ja, jag har sedan länge förutsett att SD skulle passera M. Dock trodde jag länge att detta troligast skulle ske i höjd med riksdagsvalet 2022. I stället äger denna historiska händelse rum redan nu, ett knappt år in på fyraårsperioden fram till valet 2018! Visserligen ”bara” enligt det norska opinionsinstitutet Sentio, men då skall man minnas att just Sentio varit bäst av alla på att pricka in SDs valresultat såväl 2010 som 2014. http://www.svd.se/sd-nast-storst-m-ner-pa-20-procent

978x409 Rollfiguren George Costanza (Jason Alexander) i ”Seinfeld” testar ketchupeffekten.

Största partiet enligt den här refererade mätningen är Socialdemokraterna med 24,1 procent. SD sackar alltså efter S med försumbara 0,8 procentenheter och kan vara i fatt redan vid nästa månads mätning. I övrigt hänvisar jag till stapeldiagrammet överst på den här sidan, då övriga partiers prestationer knappast är något att över hövan orda om.

En intressant infallsvinkel gällande moderatpartiets tillbakagång har den socialdemokratiske statsvetaren Stig-Björn Ljunggren, som enligt citat i Nyheter Idag uttalar följande:

Det man ska ha klart för sig när man bedömer Moderaterna är att de ligger högre nu än vad de gjort historiskt. Så att raset är en normalisering av Moderaterna utifrån den exceptionella tiden med Fredrik Reinfeldt och Anders Borg. Det tror jag är en viktig förklaring.

På jämförbart sätt menar Ljunggren att även Kristdemokraterna och Centerpartiet nu är nere i ”normala” siffror jämfört med glansperioderna med Alf Svensson respektive Thorbjörn Fälldin. Moderaternas kräftgång är dock den enda i föreliggande mätning som är statistiskt säkerställd.

Stig-Bjorn082-664x346 Stig-Björn Ljunggren menar, att M-tappet innebär en normalisering.

SD-toppen Mattias Karlsson för sin del citeras så i Nyheter Idag: ”Det handlar om att väljarna köper inte Anna Kinberg Batras förklaringar när det gäller Decemberöverenskommelsen…Sen har det såklart också att göra med att partiet /SD/ lyckas bygga trovärdighet och bredd men även att invandringspolitiken är så pass extrem som den är just nu.”

Jag skulle vilja tillägga, att väljarkåren inte heller köper de etablerade partiernas djävulsmålning av Sverigedemokraterna ”som ”rasistiskt”, ”främlingsfientligt” eller rentav ”nyfascistiskt”, som den lindrigt begåvade kommunistmegafonen Henrik Arnstad lyckats tuta i Stefan Löfven att SD är. Folk är inte dummare än att de inser, att SD faktiskt inte bara är det enda oppositionspartiet utan fastmer  det enda partiet i Sveriges riksdag samt ute i kommuner och landsting som lever mitt i verkligheten och inte ägnar sig åt substanslöst prat i vädret.

Den bästa bilden av de sverigedemokratiska opinionsframgångarna över tid får vi genom att studera tidningen Dagens Samhälles grafik över sin Poll of polls, som omfattar samtliga mätinstituts siffror över ett års tid. Tidningens chefredaktör Mats Edman skriver följande i sin presentation:

SD är det enda svenska parti som har en riktigt stark trend – positiv, alltså. Så här stark är utvecklingen mellan juli 2014 och juli 2015. Grafen bygger på vägda medelvärden från samtliga opinionsmätningar.

Dagens Samhälles graf här:

11745742_10153564894238578_3886292042353344047_n

När Jimmie Åkesson i sitt tal i Almedalen för några veckor sedan hävdade, att SD inom en överskådlig framtid skulle bli Sveriges största parti påstod Aftonbladets Lena Mellin att han var högmodig och påminde om talesättet ”högmod går före fall”: http://www.aftonbladet.se/nyheter/kolumnister/lenamellin/article21059027.ab De orden lär hon få äta upp i en nära framtid. Det bör slutligen erinras om, att Åkesson även förutsagt att SD kommer att bli ett regeringsfähigt parti.

Jag är litet osäker på om min liknelse med ketchupflaskan håller streck, men jag fullföljer den ändå: först när Åkesson flyttat in i Rosenbad blir den fulla ketchupeffekten verklighet – låt vara med viss fördröjning.

Efter Skavlan-skandalen: rekordstort intresse för SD

29 mars, 2015

untitled Åkesson med skäggstubb och modeglasögon tar sig an storinkvisitorn Skavlan-Dravlan.

I går såg jag Zlatan Ibrahimovic avgöra EM-kvalet borta mot Moldavien på en av TV-kanalerna. När vår enda storstjärna i internationell fotboll satte 2-0-straffen stenhårt uppe i vänstra krysset gick mina tankar direkt till den svenska politikens Zlatan – SDs partiledare Jimmie Åkesson.

Ty precis så distinkt brukar Jimmie sköta sig i debatterna. Han straffar ut motståndarna med på kornet tagna argument. Som då han frågade MPs Åsa Romson om man blir japan om man åker tunnelbana i Tokyo (Romson hade dessförinnan hävdat, att hon betraktade alla som åker tunnelbana i Stockholm som svenskar).

Eller då han tvålade till statsminister Fredrik Reinfeldt, då han jämförde den senare med kejsar Nero som sägs ha spelat fiol (eller antikens motsvarighet till detta instrument) när det brann i Rom som det 2000 år senare brann i Stockholms förorter. Då han i TV-debatter kört över storheter som Mona Sahlin (S) och Maud Olofsson (C). Ibland har det rentav varit fråga om spel mot öppet mål.

I går var det av förklarliga skälen en mer nedtonad Jimmie Åkesson som bänkade sig i Fredrik Skavlans TV-studio i London. Efter ett halvårs sjukskrivning för utmattningsdepression (så kallad utbrändhet) förväntade sig nog merparten av de svenska och norska tittarna ett lagom gemytligt och inkännande samtal om den svåra sjukdom SD-ledaren drabbats av efter en exempellös arbetsinsats i valrörelsen med inslag av hätska personangrepp.

imagesGYOA8255 Skavlan myser ihop med gästerna Anders Borg och Mia Skäringer.

Lika okunniga som obalanserade galningar på vänsterkanten av typ Henrik Arnstad och Veronica Palm (S) talade om mys i TV-soffan med Sveriges ”nazist- och fascistledare”, andra frågade sig om det var ”rätt” av SVT att bjuda in Åkesson i TV-studion. Mig veterligt har programredaktörerna för ”Skavlan”, som visats i svensk och norsk TV med start 16 januari 2009, aldrig tidigare utsatts för kritik för sitt val av gäster. Allra minst när politiker som Fredrik Reinfeldt (M), Stefan Löfven (S) och förre finansminister Anders Borg (M) tillåtits breda ut sig om det förträffliga i respektive partis/regerings politik.

48-årige Skavlan gick ut försiktigt med frågor som berörde Åkessons psykiska problem ledande fram till den beramade sjukskrivningen. Om hur han upplevde livet, om vilka ångestdämpande medikamenter han inmundigade. En frågeställning jag saknade var vilken roll Åkessons familj, sambo Louise Erixon och späde sonen Nils,  spelat för hans återhämtning och tillfrisknande.

Efter den mjuka inledningen förvandlades plötsligt mysfarbrorn Skavlan till en förhörsledare modell spanska inkvisitionen med anklagelser om ”rasism” med utgångspunkt från vad lokala SD-företrädare – som i det sammanhanget säkerligen är vare sig bättre eller sämre än andra partirepresentanter – sagt. En ung medlem i F! förordade exempelvis för inte så länge sedan avrättning medelst nackskott av KDs nyvalda ledare Ebba Busch Thor.

untitled Spanska inkvisitionen i aktion enligt en illustratör.

Som grädde på moset visade Skavlan SDs omdiskuterade kampanjfilm från valet 2010, ”Pensionsbroms eller invandringsbroms”, som programinkvisitorn påstod var ”rasistisk”. Något som Åkesson lika lugnt och samlat som sanningsenligt givetvis förnekade. Så där höll det på resten av programmet. Skavlan-Dravlan fyrade av en rad oförskämda frågor till Jimmie och avbröt den senare med nya frågor när denne var i full färd med att besvara de första.

Här ser och hör vi Jimmie Åkesson i en valfilm från SD 2014:

https://www.youtube.com/watch?v=pbLKl-b-Uho

Det hela föreföll vara en full medveten taktik i syfte att få den utbrände SD-ledaren att bryta ihop i studion och gråtande erkänna hur fel han hade haft och vilken ömklig rasist han hade varit. Så skedde nu icke. Åkesson, i nytt prydligt skägg, med ny frisyr och snygga designerglasögon, var kanske inte fullt lika mycket på tårna som vid många tidigare framträdanden men behöll lugnet med ett enastående tålamod. Vänsterpolitruken mitt emot honom, med hatet och illviljan lysande ur ögonen, lyckades aldrig rubba Åkesson.

Ett av resultaten av Skavlans skandalintervju har blivit ett ökat intresse för Sverigedemokraterna och dess politik, som framgår av denna länk:

https://m.facebook.com/SverigedemokraternaSodertorn/photos/a.512067808845815.140456.512057438846852/931222546930337/?type=1

imagesV0Z49V89 Bloggaren och Åkesson i ett valmöte i Södertälje stadspark i juni 2010. Foto: LT

Detta är inte ett dugg oväntat – det är numera en regel att ju mer SD och dess representanter misshandlas i medierna, desto mer sympatier får partiet. Rödskäggen på skattefinansierade propagandainstitutionen SVT borde ha lärt sig denna läxa, men det har sannsynligtvis icke skett. Som SD.are har man väl blott att tacka och ta emot, hur bedrövligt man än tycker att oskicket är.

Den normalt närmast patologiske PK-iten och SD-hataren Fredrik Virtanen i Aftonbladet tyckte att Skavlan misslyckades med Åkesson. ”Skavlan hade drömläge men slog bollen i stolpen”, menar Virtanen. Kanske det stämmer. Personligen tror jag Skavlan hade tjänat mer på ett lugnare tonläge under andra halvan av intervjun i stället för att gå på som en arrogant skitstövel som inte lyssnar på intervjuoffret eller ens betraktar detta som en människa värd någon som helst empati.

Virtanens analys här:

http://www.aftonbladet.se/ledare/ledarkronika/fredrikvirtanen/article20540452.ab

Jag anser för min del att Mattias Karlsson, vars syster Jimmie för övrigt tidigare dejtat, har gjort ett fullödigt jobb som vikarierande partiledare. Jag har dock aldrig tvekat om att det är Jimmie Åkesson som är ”the real thing”. Det lyser om Åkesson på ett sätt det aldrig kommer att göra om Karlsson. Karlsson är duktig, men Åkesson är briljant.

Om inte alla tecken slår fel går SD nu med Jimmie tillbaka vid rodret – låt vara efter en period av arbetsträning – in i sitt hittills bästa skede. 2018 är det fullt möjligt, för att inte säga troligt, att SD är landets andra största parti. Och tro mig-  Jimmie Åkesson kommer i sinom tid att vara starkare än någonsin. Varje svår prövning som inte tar död på en gör en starkare. Jag talar av egen, dyrköpt erfarenhet. Och Skavlan? Skall vi tro en norsk satirsida får han nu sparken efter Åkesson-skandalen:

http://heltnormalt.no/nasjonensoye/2015/03/28/112500

Fast det är nog bara önsketänkande. I SVTs ögon är det sannolikt enbart en merit att försöka knäcka en av etablissemanget avskydd politiker med utmattningssyndrom. Då är alla medel tillåtna. Även sådana som skulle ha hedrat en förhörsledare i den heliga inkvisitionen.

Allt för att stoppa SD – men sjuklövern sitter fast i en rävsax

23 december, 2014

 

images Anna Kinberg Batra – en demokratins dödgrävare och ideologiskt betingad förespråkare av massinvandring.

http://www.va.se/nyheter/2014/12/22/kanske-inget-nyval/

Det diskuteras i stort sett överallt just nu huruvida det kommer  att bli något av det av Stefan Löfven aviserade extra valet tänkt att hållas den 22 mars. Det ryktas om att det förs något slags förhandlingar mellan rödgröna och allians om möjliga vägar att sätta stopp för detta, i så fall det första vi haft i det här landet sedan  1958.

Se länken till tidningen Veckans Affärer överst.

Diskussionerna handlar enligt uppgift om hur Sverige skall kunna regeras av en minoritetsregering och hur denna skall kunna få igenom sin budget utan störande inslag, som att Sverigedemokraterna (SD) i kraft av sin vågmästarroll kan påverka situationen. På många sätt kan man se det vämjeliga schackrande som nu tycks pågå som led i en krigföring riktad mot SD men i förlängningen mot själva den svenska demokratins livsnerv.

Nya moderatledaren Anna Kinberg Batra känner sig för sin del helt bekväm med att majoritetsprincipen, själva fundamentet för demokratin som vi känner den, kan komma att upphävas till förmån för ett lagstadgat minoritetsregerande:

http://www.expressen.se/nyheter/kinberg-batra-ar-redo-for-ett-nyval/

Allt för att stoppa Sverigedemokraterna, således.

images Karin Enström – misslyckad försvarsminister och förespråkare av massinvandring.

Det har i dagarna uppmärksammats att Anna Kinberg, som hon då hette, i en riksdagsmotion 2001 gick i bräschen för ”fri invandring”. Gränserna skulle enligt motionen öppnas på vid gavel. Problemet var bara att den ”svenska välfärden” stod i vägen för ett sådant ”friare och öppnare Sverige”.

Motionen, som förutom av Kinberg även undertecknats av Per Bill, sedermera försvarsministern Karin Enström, Henrik S. Järrel, Lars Lindblad och Gunnar Axén, kan i helhet läsas här:

http://www.riksdagen.se/sv/Dokument-Lagar/Forslag/Motioner/mot-200102Sf333-Fri-invandri_GP02Sf333/?text=true

I motionens sista stycke inskärps bland annat vikten av att bekämpa motståndarna till den saliggörande fria invandringen och ”öppenheten”:

I denna kamp, som vi tror blir en av 2000-talets stora strider, syns redan de första striderna, både intellektuellt och rent fysiskt.

imagesX4M5BG4X Bloggaren talar på SDs landsdagar i Göteborg 2011.

Det är av allt att döma för att rädda denna utopiska vision om det ”fria och öppna Sverige”, som Kinberg Batra tillsammans med andra demokratins dödgrävare nu undersöker möjligheterna att tumma på demokratin och ställa det hatade SD offside.

Den nya moderatledaren och hennes meningsfränder inom sjuklövern sitter dock fast i en rävsax, ty helt oavsett om man stoppar nyvalet eller inte så kommer Sverigedemokraterna med nödvändighet att gynnas. I valet 2018 kommer SD nästan säkert passera Moderaterna, som redan nu tvingas vidkännas medlems- och väljartapp till SD. Talrika M-politiker ute i bygderna, tvivelsutan ”lantisar” med Kinberg Batras föraktfulla maktretorik, talar nu om behovet av samarbete med SD.

De har helt enkelt tröttnat på Moderaternas/Högerpartiets tragiska metamorfosering från ett traditionellt liberalt-konservativt parti med riktiga ledare som Jarl Hjalmarson och Gösta Bohman till ett ideologiskt rosafärgat massinvandringsparti med HBTQ-preferenser och militär nedrustningspolitik.

Jag tillåter mig avrunda med den inte särdeles uppbyggliga insikten, att Sverige med expressfart är på väg att förvandlas från en stabil västerländsk demokrati till en renodlad islamiserad bananrepublik där IS-celler säkerligen redan finns på plats.

Förarbetet har gjorts av Fredrik Reinfeldt och Anders Borg med sin extrema massinvandringspolitik – båda rymde fegt fältet med svansen mellan benen när de insåg att det skulle bli valförlust –  som nu övertagits av en sällsam koalition bestående av ett snabbt degenererande sosseparti och ett vidskepligt miljöknäppisparti vilka har en patologisk faiblesse för odugliga arabiska terrorister och tillika ett lågande hat mot komptetenta judiska demokrater.

untitled Frågan är vad han skrattar åt.

I spetsen för detta rövarband, som nu med gemensamma krafter hotar ödelägga den svenska demokratin, står en misslyckad svetsare och grötmyndig, sluddrande fackpamp som skämmer ut oss utomlands, vilken invecklar sig i den ena lögnen efter den andra så att han till slut inte själv kan hålla reda på vad han sagt föregående dag.

Frågan är hur långt de kan gå när det gäller att förstöra vårt fosterland innan Sverigedemokraterna får tillräckligt mycket att säga till om. Frågan är öppen.

 

 

Detta är Miljöpartiet: jihadistkramare och tokiga fruntimmer

4 juli, 2014

318582 Jihadistkramaren Mehmet Kaplan (MP).

Miljöpartiet (MP) har sannerligen utmärkt sig under Almedalsveckan 2014. Och då definitivt inte i någon positiv bemärkelse.

När MPs gruppledare i riksdagen och Ship to Gaza-aktivisten, den muslimske trosbekännaren Mehmet Kaplan, under ett seminarium den 1 juli om så kallad islamofobi skulle ursäkta unga islamister som reser till Syrien för att utkämpa jihad jämförde han dessa med svenska frivilliga till Vinterkriget i Finland 1939-40.

Kaplan backades givetvis upp av Rashid Musa från Ibn Rushds studieförbund: det rör sig alls inte om terrorister, nej då. De reser för att de är ”engagerade” och ”vill hjälpa till”. Vilket måhända är en klen tröst för de muslimer av annan övertygelse samt kristna som våra ”blågula” jihadister mördar och lemlästar.

Man baxnar när man hör en parlamentariker, vilken somliga uppfattar som nyanserad och fredsälskande, likställa våra tappra och hedervärda finlandsfrivilligas kamp mot den kommunistiska sovjetmakten med våldsdyrkande extremister som vid behov inte tvekar att korsfästa och halshugga sina meningsmotståndare och för vilka massavrättningar tillhör den dagliga rutinen.

Mer i ämnet av klokt skrivande David Lindén:

http://btledarblogg.wordpress.com/2014/07/01/underkant-mehmet-kaplan/

n-902496_346772542089251_682453427_o Jenny Wenhammar (MP) bröstar av i ett tidigare sammanhang. Får vi se henne utan BH i riksdagen härnäst?

Mehmet Kaplan är långt ifrån ensam bland miljöpartistiska knäppskallar. Under statsminister Fredrik Reinfeldts tal i Almedalen den 3 juli försökte Jenny Wenhammar, fjärdeplacerad på Miljöpartiets riksdagslista, tränga sig fram till scenen tillsammans med tre barbröstade aktivister från feministgruppen Femen. De övriga tre, som var från Sydeuropa, lyckades kränga av sig tröjorna och forcera avspänningarna vilket Wenhammar misslyckades med.

Målsättningen med att visa brösten var att dels protestera mot lobbyister, dels mot kalkbrytning på Gotland. Varför just denna form av anstötlig exhibitionism skulle vara bästa sättet att föra fram sina synpunkter framgick inte. De tre kvinnorna som lyckades komma fram till scenen utan tröjor placerades där de hörde hemma: i polisens arrest för förargelseväckande beteende. Wenhammar, som alltså misslyckades med allt detta, släpptes redan efter tre timmar i polisförvar.

Blotterskan Jenny Wenhammar skall ha fått en varning av partiet och en uppmaning att välja mellan fortsatta protestaktioner av det obskyra slaget, eller att kandidera till riksdagen och därmed stoppa tillbaka tuttarna i BHn där de rimligen hör hemma. Hon uppger i Aftonbladet att hon fortfarande sliter med frågan:

http://www.aftonbladet.se/nyheter/article19167421.ab

MP_Romson Åsa Romson (MP): Män roten till allt ont.

Frågan är ändå om inte det galnaste fruntimret i Miljöpartiet är det celebra språkröret Åsa Romson själv. Under sitt enligt media ”spretiga” och ”hackiga” tal  Almedalen den 2 juli gjorde hon ett obalanserat utfall mot halva mänskligheten enligt följande:

Män släpper ut mer koldioxid än kvinnor. Män äter kött, åker mer bilar, flyger mer.

Det moderata triumviratet Fredrik Reinfeldt, Carl Bildt och Anders Borg föredrog Romson att benämnas ”motsträviga åsnor” därför att de enligt Romson inte är miljömedvetna nog.

Mer här:

http://www.dn.se/valet-2014/romson-dessa-tre-man-liknar-motstraviga-asnor/

Det är alldeles uppenbart att MP insett att det förleligger en risk att en del av de egna väljarna kan gå över till ett annat eklatant dårparti i höstens val, nämligen Feministiskt initiativ. Därav de obalanserade utspelen. Risken är naturligtvis att det hela slår fel och att allmänheten får klart för sig att det här partiet inte hör hemma i närheten av någon form av ansvarstagande regering.

Brt2py7IMAAJPZD MPs nya kampanjerbjudande?

I följande videoklipp försvarar Romson, i en debatt med SDs Björn Söder, MPs försvarspolitik – som går ut på att möta fientliga angrepp med ett icke-våldsförsvar – med att ”vi lever inte längre i Kalla kriget”:

I Almedalen skymtade jag i trängseln härom dagen två gamla MP-profiler från min hemkommun Södertälje – det äkta paret Gudrun Lindvall och Carl Frick. Jag undrade i mitt stilla sinne vad de tycker om Miljöpartiet modell 2014.

 

Senaste YouGov: det går åt helvete för M

10 mars, 2014

BiUT_dsCcAA4VzSMetro/YouGov februari 2014.

För er som ännu inte märkt det: det går åt helvete för Moderaterna och Fredrik Reinfeldt. Metro/YouGovs senaste mätning ger en fingervisning om vartåt det barkar hän:

http://www.metro.se/nyheter/moderaterna-har-tappat-240-000-valjare-till-sd/EVHnci!sZ9KMxM5PsO9w/

Inför valet 2006 trodde sig moderatledaren Fredrik Reinfeldt ha kommit på en briljant idé. Han skulle, med hjälp av vapendragarna Anders Borg, Per Schlingmann och Sven Otto Littorin, göra en total makeover av sitt parti. Det parti med betydande konservativa inslag som tidigare anförts av män som Jarl Hjalmarson, Gunnar Heckscher, Gösta Bohman och Carl Bildt.

Det var en tradition som Reinfeldt och hans grabbar fnös åt. Nu skulle partiet göras om till Nya Arbetarpartiet och lämpa all ideologisk barlast överbord. Nya partifärgen blev orange – varken mörk- eller ljusblått dög längre. Partiet skulle bli regeringsfähigt, kosta vad det kosta ville. Bland det första som offrades var det gamla höger- och moderatkravet på ett starkt militärt försvar.

Onödigt, tyckte den forna fjälljägaren Reinfeldt, värnpliktsvägraren Borg och de strategiska underbarnen Schlingmann och Littorin. Det Kalla kriget var slut och det gamla sovjetimperiet dött och begravet. Värnplikten kunde skrotas och soldaterna skickas iväg till Afghanistan och Afrika. Till och med försvarsministern Mikael Odenberg, som verkligen aldrig varit någon upprustare, fick snart nog och ersattes av Sten ”Tomhylsan” Tolgfors. Att det skulle kunna hända något i omvärlden som motiverade ett hyggligt starkt försvar var det ingen som tänkte på.

untitled

Inte heller behovet av gränskontroll stod högt i kurs hos de nya arbetarledarna med och utan hästsvans. All invandring är ju så hemskt berikande och dessutom var det viktigt att klämma åt Sverigedemokraterna, som Reinfeldt hyser ett krampaktigt hat till på grund av sin egen släktbakgrund med invandrare som ett pregnant inslag. Han har nämligen fått för sig att SD är emot all invandring. Alltså var det inga konstigheter för det nya knegarpartiet att gå samman med Miljöpartiet i syfte att vidmakthålla den extremt höga immigrationsnivån i Sverige.

Den nya strategin fungerade som tänkt var både 2006 och 2010, låt vara att SD lyckades ta sig in i riksdagen vid senaste valet. Mest av allt berodde nog valsegrarna på att folk 2006 var trötta på Göran Persson och 2010 för allt i världen inte ville ha Mona Sahlin. Men det skulle säkert lösa sig, bara statsministern med det vackraste vibrato han kunde uppbåda fick tala allvar med svenska folket och berätta hur hemskt det partiet var. Nu har det inte gått riktigt som Reinfeldt och hans grabbar tänkte sig det hela.

Av Metro/YouGove-mätningen för mars framgår att 240 000 av M-väljarna 2010 har gått över till Sverigedemokraterna, utan tvivel därför att de anser SD står de gamla fina M-idealen omfattande bland annat ett starkt försvar, begränsad invandring och upprätthållen lag och ordning betydligt närmare än dagens M-stämplade missfosterparti. Reinfeldts charad närmar sig vägs ände.

BiUWQPFCIAAjTrx Reinfeldts dilemma…

Som sverigedemokrat borde man kanske känna glädje och tacksamhet för att Reinfeldts moderater bjudit på denna överströmning av M-väljare till SD-fållan, men det är faktiskt inte så jag känner det. Själv gammal moderat (på 1970-talet) känner jag starkt för de trogna partimedlemmar och väljare som nu snopet tvingas inse, att de blivit lurade av ett gäng simpla bondfångare utan ett ideologiskt eller idealistiskt ben i kroppen. De är dock naturligtvis varmt välkomna till Sverigedemokraterna. Framförallt känner jag dock – och våndas – för gamla Sveriges framtid.

Enligt den refererade mätningen har nu den rödgröna oppositionen i det närmaste 50 procent av väljarsympatierna mot bara dryga 37 procent för alliansregeringen, där M noteras för 23,7 procent, den lägsta noteringen sedan YouGov började med sina mätningar 2011. KD hamnar under fyraprocentsspärren. På oppositionssidan får S 33 procent samt MP och V båda en bit över 8.

Det är en skrämmande tanke att det fullständigt utflipprade extremistpartiet MP skall ha något att säga till om över huvud taget, särskilt när det gäller energi-, invandrings- och försvarspolitik. Gamla kommunistkramarna och planhushållarna i V är inte mycket bättre.

Sverigedemokraterna ökar till 11,5 procent jämfört med senaste mätningen och intar åter positionen som tredje största parti. Gott så. I anledning av det ovan skisserade läget är det emellertid svårt att känna någon riktigt sprudlande glädje häröver. Med en S-V-MP regering efter den 14 september är det risk för att den svenska skutan går mot totalhaveri.

Riksrevisionens rapport: erbarmligt tillstånd för försvaret

18 december, 2013

PRIDE2013_DSC4383_johsjo24 Försvarsanställda i Pride-paraden 2013.

Den svenska Försvarsmakten är i vissa avseenden världsledande eller vill nog i varje fall framstå som det. Det gäller exempelvis hanterandet av HBT-frågor. Försvarsmakten har deltagit i Pridefestivalen sedan 2005, och 2008 utsågs Petra Jäppinen till Försvarsmaktens HBT-handläggare. Hon var den första att inneha en sådan befattning någonstans i världen. Jäppinens huvuduppgift var att ta fram en HBT-plan för det svenska försvaret.

Inom försvaret finns numera också HoF, Homo-, bi- och transpersoner i Försvaret, som på sin hemsida skriver bland annat följande: ”Vi vänder oss till alla anställningskategorier i Försvarsmakten och försvarsmaktsnära myndigheter och frivilligorganisationer.” Syftet är att tillvarata HBT-personernas intressen inom all försvarsverksamhet.

Se information här:

http://hbtiforsvaret.se/

Från Försvarsmaktens sida är man vidare mycket angelägen om att vårt nationella försvar skall spegla den mångkulturella verklighet som till stor del präglar det svenska samhället. Ett uttryck för denna strävan var ett projekt som, i samarbete med Arbetsförmedlingen, sjösattes i höstas.

Eftersom Försvarsmakten kalkylerar med betydande pensionsavgångar inom ett fåtal år kommer det att behövas många nyrekryteringar. Därför gick Försvarsmakten och Arbetsförmedlingen ut i en kampanj i syfte att få ungdomar med etnisk icke-svensk bakgrund intresserade av försvaret. På I 19 i Boden hölls till den ändan en förberedande militär utbildning, FMU, som siktade på att få så många som möjligt av deltagarna att vilja gå vidare till en grundläggande militärutbildning, GMU.

Mer om projektet här:

http://www.svt.se/nyheter/regionalt/nordnytt/provar-pa-livet-som-soldat

När det gäller kvinnor i försvaret så ryckte några av de första värnpliktiga tjejerna in på T 3 i Sollefteå 1983. Från och med 1989 blev det möjligt för kvinnor att söka samtliga tjänster inom Försvarsmakten. Sedan värnplikten avskaffades har andelen kvinnor som ansökt om att få tjänstgöra inom Försvarsmakten ökat från fem till 20 procent, låt vara att antalet kvinnliga officerare alltjämt är få.

2587346_520_292 Kvinnor har kunnat göra värnplikt i Sverige i 30 år.

Det kan alltså råda liten tvekan om att Sverige har hög svansföring när det gäller sociala experiment inom det militära försvaret: det satsas mycket resurser på HBT-personer, ungdomar med invandrarbakgrund och kvinnor. I andra avseenden, noga taget de som har att göra med Försvarsmaktens egentliga uppgift , att försvara vårt land mot främmande aggression, ser det avsevärt sämre ut.

En nyligen utkommen rapport från Riksrevisionsverket riktar svidande kritik mot det svenska försvaret. Svenska Dagbladets Mikael Holmström skriver den 17 december:

Sveriges försvar saknar planer, materiel och personal för att klara av de insatser riksdagen beslutat om, slår Riksrevisionen fast. Dessutom kritiseras regeringen för otydlig styrning och bristande information till riksdagen.

Enligt Holmström blottar Riksrevisionens granskning ”en avgrundsdjup klyfta” mellan vad riksdagen beslutat att försvaret skall ägna sig åt och vad försvaret i verkligheten klarar av att uträtta: ”Detta gäller idag och åtminstone fram till 2019. Hälften, 48 procent av nyckelpersonalen i insatsförbanden saknas idag. Minst 37 procent av den materiel som förbanden måste ha för att kunna lösa sina uppgifter eller gå i strid saknas.”

Dessa problem med underdimensionerad personaltillgång gäller samtliga vapengrenar: armén, flygvapnet och marinen. Problemen har hittills varit möjliga att dölja för den svenska allmänheten och medierna, men eftersom Riksrevisionen har mandat att kräva klara besked är det inte längre möjligt att hushålla med eller dölja sanningen. Sveriges försvar är helt enkelt i ett erbarmligt tillstånd.

Holmström drar följande slutsats:

Antingen måste nu försvarsanslaget höjas rejält, eller också får riksdagen i nästa försvarsbeslut 2015 sänka ambitionerna. Samtliga partier i riksdagen har stått bakom dagens försvarspolitik sedan 2009. Undantaget är SD som inte var med då, och S och V som var emot slopandet av värnplikten…Mot alla odds kan till ståndet i rikets försvar börja påverka både väljare och politiker inför riksdagsvalet 2014.

För första gången i mannaminne skulle alltså försvarsfrågan kunna bli en viktig valfråga. I det sammanhanget förtjänar det nämnas, att Sverigedemokraterna är det enda parti som förordar en rejäl upprustning av försvaret.

Hela artikeln i Svenska Dagbladet här:

http://www.svd.se/nyheter/inrikes/avgrundsdjup-klyfta-mellan-riksdagen-och-forsvaret_8832138.

untitled En stridsvagn i gotländsk terräng.

I en debattartikel i Dagens Nyheter den 16 december menar strategikonsulterna Per-Egon Johansson – som varit partisekreterare och statssekreterare för KDS – och Dag Sundström mer specifikt att Sverige måste stärka det militära skyddet av Gotland. Johansson och Sundström gör bedömningen, att Sverige visserligen knappast hotas av en regelrätt invasion men att det likväl ”kan bli aktuellt för en motståndare att kontrollera mindre delar av svenskt territorium” under en begränsad tid i samband med en eventuell framtida konflikt involverande de baltiska staterna.

De svenska politikerna måste därför, enligt debattörernas resonemang, ”lägga fast” vilka nationella intressen Sverige har i Östersjön: ”I fred bör ambitionerna vara att hjälpa till att avhålla Ryssland från aggressiva handlingar gentemot de baltiska staterna.” Det militärpolitiska målet anges vara att Sverige tillsammans med NATO-länderna avskräcker Putins Ryssland från våldshandlingar, något som kan ske först om Sverige skapar en militär förmåga att skydda sina stridskrafter från utslagning och genom förmåga att försvara huvudstaden och den politiska ledningens oberoende och handlingskraft.

Därför, förordar Johansson och Sundström, måste Sverige etablera ett nytt kvalitativt luftvärnssystem att utplaceras på svenska baser runt Stockholm efter finsk modell. Det viktigaste målet är att avskräcka ryssarna från att ”låna” svenskt territorium. Vidare menar artikelförfattarna att Sverige bör skapa ”ett mindre antal bra utrustade regionala markstridsgrupper” med förmåga till snabb mobilisering och placering i utsatta områden såsom Gotland, Skåne, Blekinge och Stockholms-regionen.

Avseende fallet Gotland kan det, anser Per-Egon Johansson och Dag Sundström, bli farligt om Sverige inte har, eller av ryssarna misstänks sakna, förmåga att hävda sin suveränitet över ön. Detta särskilt om det blir en kapplöpning mellan Ryssland och NATO om att komma först till Visby flygplats: ”Detta därför att kontrollen över Gotland är helt avgörande för utgången av en konflikt i Baltikum.”

untitled Den ärevördiga Nationalbeväringen på Gotland.

För att detta skall kunna bli möjligt krävs enligt debattörerna följande:

” Förmåga att leva sig in i framtida politiska och militära händelsekedjor i norra Europa. Vilja och ambition att definiera de svenska nationella intressena i närområdet. Mod att ta ansvar och tillföra de militära resurser som behövs för att stötta den svenska politiska viljan i Östersjöområdet och visa solidaritet med de baltiska staterna och Europa.”

Johansson och Sundström menar att vad man kallar ”det militära förmågelyftet” kräver omfördelning av resurser inom försvarsanslaget samt ett ekonomiskt tillskott på 4-8 miljarder kronor per år.

DN-artikeln här:

http://www.dn.se/debatt/darfor-maste-sverige-starka-militara-skyddet-av-gotland/

Anders Lindberg är mer frispråkig då han i Aftonbladet den 17 december hävdar att ”Reinfeldt har kört sönder försvaret”. Lindberg erinrar om att tyska Bild Zeitung den 13 december avslöjade, att Ryssland stationerat taktiska Iskander-robotar med kärnvapenkapacitet i Kaliningrad-området med förmåga att nå inte bara Baltikum och Finland, utan också Stockholm. Lindberg framställer alliansregeringens försvarspolitik sedan den tillträdde som ett svek:

”Fredrik Reinfeldts regering har inte åtgärdat de problem som fanns utan snarare förvärrat dem. Idag är uppgivenheten stor bland Försvarsmaktens personal och resursbristen är påtaglig…En gång var Moderaterna det försvarsvänliga partiet i svensk politik. När man läser Riksrevisionens rapport idag känns det som väldigt, väldigt länge sedan.”

imagesOKDIUA66Reinfeldts försvarsgrodor har varit legio.

I detta kan man bara instämma. Reinfeldts hållning till det svenska försvaret, som han vid ett tillfälle avfärdat som ett ”särintresse”, är något av en gåta. Själv elitsoldat med en bakgrund som fjälljägare har Reinfeldt med hjälp av den moderatdominerade regeringen föredragit att använda försvaret som en budgetregulator.

Den nyvalda alliansregeringens förste försvarsminister, moderaten och reservofficeren Mikael Odenberg, försökte göra ett försvarsvänligt intryck men avfärdade i en debattartikel i Svenska Dagbladet den 9 november 2006 dem som var kritiska till den svenska avrustningen med orden ”militärromantik leder vilse” och att ”färdriktningen för försvarsmakten ligger fast”. Artikeln här:

http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/militarromantik-leder-vilse_368808.svd

Med andra ord: svenska försvarsvänner gjorde bäst i att låta hoppet om en upprustning av det militära försvaret under alliansregeringen fara. När sedan regeringen med finansminister Anders Borg i spetsen ville banta försvaret med ytterligare några miljarder kronor fick till och med Odenberg nog och avgick i protest.

imagesMikael Odenberg (M) – avgick i protest.

Ny försvarsminister blev förre vapenvägraren Sten Tolgfors, ”Tomhylsan” kallad, vilken åtog sig att effektuera den av Borg anvisade försvarsbantningen. Det tog dock endast tre månader för Tolgfors att inse, att det under dåvarande mandatperiod var omöjligt att genomföra en så stor nedskärning på försvaret. Tolgfors gjorde även klart att han, trots att han företrädde ett åtminstone i teorin NATO-vänligt parti, inte ens ville se en svensk NATO-utredning.

Sveriges hantering av såväl NATO- som försvarsfrågan i stort står i bjärt kontrast till hur det mer realistiska Finland hanterar samma frågor. I Finland har avgivits en utredning som i princip är mycket positiv till en ökad samverkan mellan Finland och NATO. Numerärt är vidare det finska försvaret, som alltjämt bygger på allmän värnplikt, cirka tio gånger så stort som det svenska fast det har mindre ekonomiska resurser till sitt förfogande.

Och under det att en finsk försvarsminister för några år sedan anförde ”Ryssland, Ryssland, Ryssland” som de tre största säkerhetspolitiska hoten, tycks ledande svenska försvarspolitiker ha anmärkningsvärt svårt att erkänna att den nya nationalistiska utvecklingen i Ryssland under Vladimir Putins ledarskap kan komma att innebära ett allvarligt hot mot Sverige i allmänhet och Gotland i synnerhet.

untitledFinland bevisades ha tappra soldater under Finska vinterkriget, då ryssen slogs tillbaka.

.